Dalarnas Fåglar 1975

DALARNAS FÅGLAR

AV

KJELL BYLIN

UTGIVEN AV DALARNAS ORNITOLOGISKA FORENING

Utgivandet av denna bok har möjlig-
gjorts genom ekonomiskt stöd av

Kopparbergs Län s Land sting
och
Länssparbanken Dalarna

INNEHALL 5
1D
Förord
De l I 13
Geografisk översikt 59
Fågelregioner na 70
Fågelregionernas utveckling och 93
fåg l arnas i nvan dring 123
Fjällregionen 13 5
Barrskogregionen 143
Kulturslättregio nen 1 54
Sträck oc h övervintring 1 69
Djurgeograf i sk s a mma nfattning 1 97
Fångst och jakt 224
Fo l ktro
Dalarnas ornito l ogiska historia 24 1
Fågelskydd
Litterat u r

Del II
Art lista

FÖRORD

Denna bok om Dalarnas få glar v änder sig inte enbart till etable-
rade ornitologer . Den har i lika hög grad skrivits för alla and-
ra kategorie r av människor med någon form av natur- och kultur-
historiskt intresse . Dess syfte är att sammanfatta den nuvarande
kännedomen om Dalarnas fågelfauna och översiktli gt belysa denn a s
förutsättningar och utveckling . I denna anda har också de histo-
riska relationerna mellan fåglarna och människan givits stort ut-
rymme i särskilda avsnitt om fågelfån gst, folktro och fågelskydd
mm, samtidigt som åtskilliga jämförelser med angränsande delar
av Skandi naviska halvön inte kunnat und v ikas .

Det ornitologiska innehållet baseras på en genomgång a v den
sve nska zoologiska litteratur e n, vi lken kompletterats med de upp-
gi ft er, som inkommit till Dalarnas Ornitologiska Förening från
och med 19 62 . Särskilt värdefu llt är att källmaterialet till
Eric Dahls (1943) förteckning över Dalarnas vertebratfauna har
kunnat kontrolleras genom den avskrift av originalmanuskriptet
som ställts till förfogande av Sven A Mellquist . Materialet har
även utökats med svar på särskilda upprop och uppgifter ur en om-
fattande korrespondens med fågelkännare inom och utom landskapet .
Detta har slutligen sr.mmanvävts med författarens egna intryck ef-
ter femton års exkurerande i landskapet, huvudsakligen i den få-
gelrika hedemorabygden .

Trots dessa för utsättningar hade boken aldrig blivit en reali-
tet om inte ett stort antal personer vä lvilligt anvisat littera-
tur , besvarat förfrågningar e ller på annat sätt understött arbe-
tet . Det är dock inte möjligt att här nämna annat än ett fåtal
av dessa . Före ni ngens ordförande, P Folke Nyholm, har lagt ned
ett ovärderl igt arbete på genomläsnin g och teknisk bearbetning
av manuskriptet, samtidigt som han renr itat samtliga ka rtor och
varit arbetets administratör . De t ornitologiska inne hå llet har
gra nskats av Gunnar Lind och Stig-Ake Svenson, vi lket har med -
fört att många misstag har kunnat undvikas. Den förstnämnda har
också producerat samtliga fotografier . Artlistan har genomlästs
och kompletterats även av Jan-Olof Hermansson och avsnitten om
landska pets agrara utveckling av Thore Persson . Till dessa och
alla andra, som på olika sätt stä llt sin a tjänster till förfogan-
de , vill författaren härmed framföra sitt varma tack . Detta gäl-
le r inte minst de bidragsgivare, som gjort utg ivandet ekonomiskt
geno mförbart, flickorna som renskrivit manuskriptet samt tryc-
ke riet , som på alla sätt varit mycket tillmötesgående . Ett tack
måste även gå till Lise-Lotte, som i nte bara stått ut, utan även
utfört ett omfattande skrivarbete.

Sa nd vike n i januari 1975

Kjell Bylin

DAL AR NA S 0 R NI T OL OG I S KA F ÖR E NI NG

DOF

ÄR EN IDEELL SAMMANSLUTNING, SOM HAR TILL UPPGIFT ATT VERKA
FÖR UTFORSKANDET OCH SKYDDET AV DALARNAS FÅGELFAUNA. DENNA
UPPGIFT VILL FÖRENINGEN SÖKA FÖRVERKLIGA GENOM ATT BL A STI-
MULERA TILL ORNITOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR AV ALLA SLAG SAMT GE-
NOM ATT ANORDNA SAMMANTRÄDEN OCH EXKURSIONER.

Styrelse: P Folke Nyholm, Falun
Ragnar Nyberg, Gagnef
Ordförande Sven E Lyrsell
Sekreterare Åke Persson, Grängesberg
Kassör Stig-Åke Svenson, Borlänge
Övriga Göte Nylen, Avesta
Per-Olov Florell, Gagnef

Dalarnas Ornitologiska Förening är en lokalavdelning av Sve-
riges Ornitologiska Förening (SOF), Runebergsgatan 8, 114 29
Stockholm, tel 08/21 05 08, pg 19 94 99 - 5. Medlemsskap i
DOF tillkonmer samtliga i Dalarna bosatta medlemmar av SOF.
Medlemsavgiften är f n 40:- per år, vilket inkluderar prenu-
meration på Vår Fågelvärld, landets ledande tidskrift om få-
gelforskning och fågelskydd.

DOF utger scencilen Meddelanden med två nummer per år, omfatt-
ande tillsammans ca 60 sidor . Den innehåller uppsatser, rappor-
ter och notiser om Dalarnas f å glar. Prenumerationsavgiften är
5:- per årgång både för medlemmar och icke-medlemmar. Avgiften
kan insättas på föreningens adress: Dalarnas Ornitologiska
Förening, c /o Sven E Lyrsel l , Box 3216, 793 00 Leksand, pg
16 45 27 - 4.

2

DELI

3

GEOGRA FISK ÖVERSIKT

Landskape t Dalarna är jämförelsevis centralt beläget på den Skan-
dinaviska halvön (figur 1) . Det avgränsas naturligt genom att om-
fatta större delen av Oalälven och dennas avvattningsområde (fi-
gur 2) . Arealen upp går till 31 15 6 km2, varav 29 090 km 2 utgör
land . Landskapet är utsträckt i nordvästlig-sydöstlig riktning
mella n 60 och 620 nordlig bredd och har en största längd av dryg t
300 km. Utsträckningen och belägenheten gör att Dalarna har en
varierad topografi och karakteriseras av vitt skilda landskaps -
typer . Höjdförhållandena framgår av figur 3.

Den gamla kyrkliga sockenindelningen har haft fast förankring
in i nutiden och har sedan länge utgjort grunden för lokalangi-
velser även i faunistiska sammanhang. Numera borde lokalangivel -
sern a baseras på kommunindelningen, men dels är dessa ännu labi -
la och dels har antalet kommuner nyligen reducerats så att pre-
cisio nen med ett sådant system skulle bli otillräcklig. I denna
skrift bibehålls därför sockentänkandet i stort, även om vissa
lokaler enklast anges i förhållande till närbelägna större or-
ter (figur 4) .

Parallellt med ortnamn och sockenindelning kommer en särskild
distrikt namngivn i ng att användas . Grunden för denna indelning
är de skillnader mellan naturgeografiska förhållanden och orni -
tologisk tradition som finns mellan olika delar av landskapet .
Distrikten har markerats i figur 5 .

I dalälvdalen upp till Siljan, som naturgeografis kt är r e la-
tivt enhetlig, kan fyra särskilda distrikt urskiljas . Längst i
sydöst märks den ornitologiskt tyvärr nästan förbisedda Nedre
Dalä lv e n, och något nordväst därom den bördiga dalgången mellan
Säter , Hedemora och Husby, vilken här kallas Hedemorabygden . Ett
särski lt viktigt ornitologiskt centrum finns sedan länge i Bor-
länge, den centrala orten i Tunabygden . Slutligen kan Siljan och
de od lad e sluttningarna omkring denna och Drsasjön sammanfattas
som Silja nsbygden .

I södra spetsen av landskapet finns ett centrum i Ludvika -
Gr än gesbe rg, som gör att Kolbäcksåns och Hörksåns vattenområden
kan sam manfattas som Bergslagen . Nordväst om denna ligger Väster-
da l ä lven s dalgång och denna ka n uppd elas i Nedre och övre Väste r-
dal ar na . Det senare anses därmed omfatta socknarna Ma lun g , Lima
och Transtrand .

Samtliga dessa benämningar av se r främst de odlad e och bebyggda
de l ar na av varje område, medan de mellanliggande skogs - och
bergstrak terna i regel i nt e har särski lda namn . Möjligen kan ma n
med östra Dalarna särski l t me na skogslandskapet öster om Runn
och S iljan mot g räns e n av Gästrikland och Hälsingland, och med
Norra Dalarna hela området norr och nordvä st om Siljan . Den nord-
västra spetse n, sock narn a Sär na och Idre, ka n dock lämpligen ur-
~kil ja s som Nordvästra Dalarna . I vissa samman hang kan termen
Ovre Dalarna förekomma och avser då Siljansbygde n och Norra Da-
larna , me n övri g diffus geografisk nomenklatur kommer att undvi-
kas .

5

Fig 1
Dalarnas 1äge på Skandinaviska halvön

6

Fig 3

Da l a rnas höjdförhållanden
(Ef t e r Fo r ss lun c! /i. Curry- Lln dah l 1949)

IIIlI 600 - 1000

§ ;,oo - fiOO

D () - ;> OO

7

Fig 4
Dalarna

Socknar och s t örre orte r
8

Fi g 2
Da l ä l ve ns vattenomr å de
(e n l Atlas öve r Sve r ige )

~

•••••• Va tte nd e la re fö r Da l-
ä lve ns fl odom r 3de

(D

Fig 5
Dalarnas indelning i ''ornitologisk~' distrikt

Da Ia rn a

~

I Ned re Da l~ lve n 4 Si Ij an s bygde n
? He dc,no rn by,ide n 5 Be r gslnge n
3 Tuna bygde n 6 Ne dre Västr,i rd a Ia rn a

FAGE LREG IDNERNA

Den areal av jordytan, inom vilken man kan påträffa häckande par
av en viss fågelart, benämns denna arts utbredningsområde eller
häckningsområde . En fågelart är doc k inte jämnt fördelad över
sitt utbredningsområde . Detta beror på att varje art utvecklats
i och anpassats till en bestämd miljö för s in levnad. Miljöerna
kallas även biotoper och kan vara mer eller mindre extrema . Vis-
sa arter är således starkt specialiserade och förekommer e ndast
i exklusiva biotoper som bladvassfält och an dra är mer anpass-
ning sbara och kan förekomma exempelvis i skogsmark av vitt skil-
da utseenden . I samt liga fall gäller dock att arten påträffas
inom sitt utbrednin gsområde endast där den finner lämplig biotop
för näringssök och häcknin g .

Fåglarnas uppfattning av miljön måste rimligen skilja sig i åt-
skilliga detaljer från vår. Ändå tycks det vara möjligt även för
oss att skönja skillnaderna mellan de flesta biotoper. Detta be-
ror på att dessa påfallande ofta skiljer sig till den makromor-
fologiska strukturen och denna karakteriseras vanligen av vege-
tationens allmänna uts ee nde . Biotoper med gemensam geologisk och
natur- eller kulturhistorisk bakgrund kan sammanföras till bio-
topgrupper av olika di gnitet och överordnade biotopgrupper kan
anses representera landskapstyperna .

Ju mer biotoperna eller biotopgrupperna skiljer sig åt, desto
större avvikelser kan man naturligen finna i deras faunor . Me l-
lan d e biotoper som skiljer sig mest, dvs lands kapstyper na,
kan man därför dra grä nser som indelar jorden både i växtgeogra-
fiska och djurgeografiska områden . Denna indelning baseras så-
lunda till stor del på utvecklingshistoriska samband me llan kli-
mat, vegetation och djurliv . Figur 6 visar jordens indelning i
stora djurgeografiska regioner . Större delen av norra halvklotet
u pptas av den holarktiska regionen, som är delad i nea rkt is om-
fattande Nordamerika och palearktis omfattande Eurasien och
Nordafrika. Palearktis kan i sin tur indelas i mindre djurgeo-
grafiska e nh eter , som i stort sett följer botanisternas ve ge ta-
tionsindelning . Parall e llismen mellan klimatbälten , vegetation
och faun aregio ner i ett nord-sydlig t tvärsnitt genom västra de-
len av palearktis framgår av nedanstående schema, uppställ t av
Salomonsen [ 1967) .

Klimatbälte Växtregion Faunaregion
polart tundra [skoglös) arktisk
borea lt taiga (barrskog) sibirisk
europeisk lövskog europeisk
tempererat
subtropiskt med macchi a mediterran
vinterregn öken erem is k
subtropiskt , torrt

Dalarnas fåge lregio ner

Dalarna karakteriseras av tre stora landskapstyp e r, s om i sin
tur är samman satta av e n mån p;fa l :1 element. Från sydöst och i nå-
gon mån söder breder jordbruk s bygd ut sig omkrin g d e större vat-

1D

'O"J'

"..0..,

C!J
OJ

'"'

.."."".."....',''

"'C"!J''--

0 Q\

OJ +-

....,C),.,!IJ -::o

:, .c

"O "'
C:

"'::,

""''° "OOJ lL

C!) ,_, L

a ~2

11

tendragen och s jösystem e n. Den är särskilt välutbildad på de sto-
ra slätterna vid Hede mora och i Stora Tuna . I jordbruksbygden
ryms förutom den odlade marken med dess di kesrenar även betes-
mar ke r, lövsko gs dun gar oc h närin gsrika sjöar. I denna landskaps-
typ, som lämpligen kan kallas ku lturslätt e n, förekommer även den
huvudsa kliga befolkningen och bebyggelsen i form av större sam-
hällen och industrier .

Kulturslätt en är inramad av barrskogsområdet, som har sin
största utbredning mot norr och nordväst . Barrskogen karakteri-
seras av olika skogstyper, av vilka ta llh ede n är den domineran-
de . Den moderna trakthuggningen har öppnat skogarna och skapat
föryngringsytor över stora arealer . Kännetecknande för barrskog -
området är även myrmarkerna, som i vissa delar av landskapet
upptar huvudd e l en av landytan . Sjöarna är näringsfattiga me d
klart eller av humusämnen brunfärgat vatten. Som oaser i skogs-
land et , i form av små fläckar betesmark eller odlad jord med om-
givande lövbuskage , märks sparsam bebyggelse i dalgångarna och
fäbodar och finntorp på höjderna.

Längst i nordväst höjer sig slutligen fjä llhedar över barrsko-
gen , omgivna av mer eller mi ndr e välutvecklad fjällbjörkskog .
He la landskapet ge nomkorsa s av sjösystem och vattendrag och hy-
ser i övrigt e n utbredd fritidsbebyggelse, som på sitt sätt mins-
kar den ostörda areal e n . Dessutom gör ett vitt förgrenat system
av skogsbilvägar att in ge n dal av Dalarna längre är svårtillgäng-
lig .

Några skarpa grä nser finns inte mella n de tre landskapstyperna,
utan både kulturslätt oc h fjäl l förekommer i solerade i barrsko-
ge n . I verkligheten utgör dessa landskapstyper inget annat än
utlöpare av d et europeiska lövsko gområdet , taigan och tundran .
I Dalarna möts därför även , om inte tre djurgeografiska regioner,
så dock element ur deras faunatyper, nämligen den europeiska,
den sibiriska och den arktiska . Man måste nämligen komma ihåg
att ty ngdp unkt erna för de arktiska och europeiska regionerna är
be l ägna betydligt nordligare respektive sydli~are och att Dalar-
na därför, i den skala som mer omfattande djurgeografiska arbe-
ten måste använda, helt faller inom den sibiriska re g ionen .

I detta l oka lfauni stiska arbete är det olämpligt att be nämna
fågelregionerna arktiska, sibiriska e ller eu ro peiska . I stället
används , de lvis efter Öhrn (1 96 1 ) , termer na fjällre g ionen, barr -
skogregione n och kulturs lä ttregio nen . Utbredninge n av dessa
framg år av figur 7 .

12

FAGELREGIDNERNAS UTVECKLING OCH FAGLARNAS INVANDRING

Kvartärtidens senaste landis var ma xima l t utbredd för 100 000-
20 0 000 år sedan och omfattade då hela Sveri g e , Östersjön, Fin-
l a nd och angränsande de lar av Sibirien . Omkri ng isen bre d de t und-
r o r och stäpper ut sig så långt att skog e nd ast kunde förekomma
de ls i det sydvästligaste hörnet av Europa och dels i ett mycket
ös t li gt område omfattande större delen av nuv ara nd e taiv,an . På
motsvarande sätt måste därför även de skog - och b us kageleva nd e
fåg elarterna ha varit s e parerade . Denna långvariga isolering
har dels medfö r t att fl era arter hun ni t dif f erentierats i raser
e ller närståe nd e arter och d e ssuto m att den sydväst l iga ko ntin -
g e nten tvi ngats anpassa si g me r ti l l l övsko g och den östliga
t ill barrskog , i synnerh e t gran . Eft e rsom spridningen efter is-
t i den har skett från d es sa båda område n, ka n man id ag spåra s e -
pa ratio nen i de europei sk a fågelarternas ut br edn i ngsförhålla nd e n .
Må ng a arter, och framförallt närståend e sådana , är fortfarande
a ntingen utpräglat sydvästligt eller östligt orienterade .

I Skandinavie n har d e tta accentuerats ytterligare , i synnerhe t
fö r landfaunan , som endast haft två naturliga i nvandringsvägar
ti ll förfo gande . Djuren kan dels ha kommit just från sy dväst
öv e r Danmark-Skån e , under den tid då landförbindelse me llan des-
sa ännu existerad e , eller också f r å n nord ost runt Bottenvike n .
Fö r d e l ättrörli g a fåglarna har Öste r sjön inte ku n nat utgöra
e t t lika e f fektivt spridni ngshi nder . För dessa får man därför
fö rutom en sydvä st lig och en nordostli g inva ndringsväg räkna
me d en r e ell invandrin g rakt över Östersjön , framföra ll t på de
s t äll e n , där denna är som smalast . Hos vissa arter ha r båda land-
väg arn a utnyttja t s , vilke t förklarar deras tudelade skandinaviska
utb redningsområd e , oc h andra ans es ha kommit väst e rifrån från
Bri tti sk a öarna över Norge (Ekman 1 9 22 , Öhrn 1 961 , Cur ry - Li nda h l
196 2 . m fl) .

Me ka nismerna bako m d e n t y p av ut sp ridning s om ä g d e rum i sam -
ba nd me d is e ns tillbaka g ång bör ha varit jä mf örelsevis okomp l i -
c e r ad e . Re p r o du kt ionsöv e rskott , lättrörligh e t och anlag förre -
v i r hävda nd e ä r tr e f un kt ion e r , so m sannoli kt varit vitala för
j us t f åg larnas di st ri bution s förmå g a . De olika arter nas anpass -
n in g t il l sk i lda mi ljö e r, eller , med andra ord , samband e t me lla n
vä xt - och faunar egio ner, har sedan medfört att få g l arnas invand -
ri ng ti ll exe mp e l v i s S kand i navien i stora dra g måst e följa vete -
t at ion s ut veck lin ge n oc h i varj e fall inte för eg å d e nna .

Is ti de n

Ku nsk ap e n om d et s ka nd i na v isk a f å g e lliv et und e r d e n senaste ned -

is nin ge n o c h dess s l uts ke d e n må s te g iv et vi s he l t ba s era s på an -

tag and e n . Visse rli g e n anses d e hö gst a fj ä ll t opparna ha s tuckit

uP.p u r ise n s om nu nata cke r , me n d e kan knappa s t ha hyst några

hec~ an d e f å g e lar t e r . De närmast e häck nin g spl atse rna anses ha

va rit is f r ia tun dro r l än g s no rs ka västkusten samt i Väst e uro pa

oc h Nord r yss l a nd o c h möj li ge n ku nde de l a r av i s täc ke t pa s seras

av a rktisk a va d ar e oc h s jö fåp lar un de r st rä ck e n (C urr y - Lindahl,
I., '.i5) .

_D etta b l e v t ro li~e n me r påtag l i g t un d e r d et av s mä ltnin gs skede ,
da Balt i s ka i s s j ö n och Yo l diah a vet e x i ste rad e . Det är int e osan-
nolikt at t öv e r v i nt ra nd e s j öf åg l ar fann s i va tt net utanför i s -

13

randen, som mot slutet av denna tid, 7700-7500 år f Kr, gick ö-
ver södra Dalarna. I vilket fall som helst bör Närkesundet vid
denna tid ha varit leden för fågelsträcket mot den sibiriska
tundran och därmed bör även sydöstra Dalarna ha passerats. Det
sträck av arktiska vadare och sjöfåglar, som fortfarande anses
gå över de stora ostfinska och mellansvenska sjöarna och frag-
mentariskt berör södra Dalarna, har ibland uppfattats som en re-
likt från denna tid . Detta måste givetvis betraktas som mycket
osäkert .

Fjällfaunans invandring

När isranden nått så långt som till södra Dalarna, hade klimatet
blivit väsentligt förbättrat och isens tillbakagång gick snabbt .
Tundran utanför isranden hann aldrig utvecklas ordentligt, utan
en mer värmekräva nde vegetation och så småningom även björk- och
tallskog infann sig tidigt . Redan vid denna tid hade dock fjäl l -
kedjan frilagts västerifrån och den arktiska regionens fåglar
kunnat invandra från tundrorna både i sydväst och nordost . Några
detaljer om denna tidiga invandring är dock inte kända, vilket
bl a beror på att fossilfynd av fåglar helt tycks saknas från
Dalarna (Naturhistoriska Riksmuseet, Johannes Lepiksaar) .

Postglacial värmetid

Ti dschemat för den fortsatta utvecklingen framgår av figur 8 .
Yoldiahavet var förbundet med Nordsjön genom den stora mellan-
svenska sänkan och till en början utgjorde denna ett visst sprid-
ningshinder för både växter och djur . Först vid landhöjningen i
samband med att Ancylussjön bildades ca 7000 år f Kr s kapades
förutsättningar för en snabbare invandring från sydväst. Denna
gynnades både av den goda jordmån som havsvikarna skapat långt
in i landet och av det allt mildare klimatet, som kulminerade
under det långa skede som benämns atlantisk eller postglacial
värmetid .

Inledningen till denna period kännetecknas av ädellövskogarnas
(ek, alm , ask, lind och lönn) invandring i de södra delarna av
landet och av att den mer arktiska floran med vide, björk och
örter i norra Sverige uppblandades med tall . Andra vedartade
växter, som expanderade under denna tid, var klibbal och hassel,
som via norrlandskusten nådde ända upp till södra Jämtland .

Invandringen av trädarter fortsatte under värmetidens ma x imum ,
varvid även lind och ek nådde Dalarna . Sommarens medeltemperatur
var vid denna tid 2-30 högre än nutidens, varför samtliga träd
nådde långt ovanför nutidsgränserna . Dagens ljungklädda lågfjäll,
liksom Transtrands - och Fulufjällen i västra Dalarna, var bevux -
na med tall och lämningar efter denna har påträffats även långt
upp på Långfjället i Idre . I andra delar av fjällkedjan, såsom
i jämtlandsfjällen, har tallgränsen bevisligen legat 2 00 m hög -
re än den nutida . Möjligen pågår denna nivåsänkning av trädgrän-
sen alltjämt . Motsvarande vertikala förskjutnin g visar även has -
seln . Denna tycks under slutet av värmetiden ha varit ytterst
vanlig och al-hasselskog samt björklundar med ädla lövträd om -
väx l ande med talls kogt e rräng var karakteri s tiska för denna tids
dalalandskap (Almqvist 1949, Berglund 1968) .

Fågelfaunans utseende under dessa vegetationsperioder är näs-
tan okänd . Sannolikt får dock artrikedomen inte överskattas.

14

Tabell 8

Den naturhistoriska utveckl i ngen efter istiden

(Ef t e r Lundegii rd ri fl 1964 )

Temperatur Klimat- Öster- Glaciala Arkeo-

lägre högre skeden sjöns skeden logiska

2000 e Kr ~,-~,ii,.r "'lro.4pn 2000 e Kr
16 ( oc
. .. "rt Cl) .t".'. Hist tid
1000 ~
a. er ~ 111eae1tvJ 1000
Kr f Il>
.r..t.. Il> Kn
1000 f Kr Il>
. ..::, "':Il>r Järn-
2000 rt
(/l Il> 'd å l der Kr f
~- - - - :,;- 0
rt Cl) <
3000 (/l
'a"."ee"rr "r't
.4000 0 rt
,; --- --
5000 ".Il.>.'.. .t".'. . ..0..0... Brons- 1000 f Kr
ål der
>rt rt nIl>
I.l.>...
... . rt .,0.;.. Yngre _ 2000
.r.t.. sten-
a. ..... ::, a. ålder
3000
....:Il:>, :Il>r
Äldre 4000
rt Il> sten- 5000
ålder
(/l <

:,;- "r't

I6000 rt t,j >(/l 6000
.... 0 7000
7000 - -- -- u . ::,
a. ,; o: (') ---- 8000
I8000 ~ ".Il.>.'.. ::, '<.....
(/l rt n oo 'rj 9000
9000 "I 10000
..... . ..I-' • t-'• I--" I-'• 11000
10000 "',1;l :,,;;- 0- <:ro....:
a. Il> Il> ::, - 12000
11000 f''"'"'I rt I f't) fl) I-'• 0
c.. • rt I lll 1--' I 13000
I12000 I

13000 a. ,;

,; 11)
><Il> ::,

(/l

rt '< 00 .... t,j Cl)
11)
II .....(/l Il>
::,
rt ,; > (/l
'-o-':· rt 0..0...
aI-'.• ao:. .I.-.-.".
I-' • n.Il.>..
::, (/l
I 11) :,;-

a. .;.,.,.-.: Il> .Il.>...

,; a. r..t..

'< ,; a.

Il>
....en 11)

rt
a. <nt-' • ::-:.- ~
'-o-':· ::, I.l.>... 0
I I

Il> Il>

-,; ---- - - -----

15

Visserligen var dessa första skogar för ca 9000 år sedan och un-
der lång tid framåt ju ngfrueligt sammanhä ngande , men fortfarande
saknades väsentliga fågelmiljöer och deras artgrupper . Den syd -
europeiska lövskogfaunan var sannolikt inte samtidig med de förs-
ta björkskogarna, som ju egentligen endast innebar slutet på den
arktiska tiden , och när tallen därefter kom från söder och öster
minskade förutsättningarna för artrikedom ytterligare . Tallsko -
garna har en mycket låg bonitet och de karakteriserades kanske
redan då av de arter som idag är utbredda i skogsmark över hela
landet , såsom rödstjärt, grå flugsnappare och bofink .

Det är inte ens säke rt att särskilt många lövskogsarter följde
de ädla lövträdens framryckning under värmetidens maximum om-
kring 4500 f Kr. Någon ökning av artantalet måste dock denna tid
ha inneburit, men den inbördes ordningen liksom tidsschemat är
helt obekant . Ändå är det från slutet av värmetiden, dvs för
4500-3500 år sedan som de första fågelfynden från Dalarna härrör .
De utgörs av benrester som på i räffats vid arkeologiska undersök-
ningar och examinerats av FK Jan Ekman, dels i projektet Norr-
lands Tidiga Bebyggelse och dels på uppdrag av docent Inga Ser -
ning . Fynden redovisas i figur 9 och får i stort sett anses vän -
tade . Det mest anmärkningsvärda är att vigg påträffats och där-
med bör ha funnits häckande i Norrland redan under stenåldern .
Eventuellt kan dock förväxling här ha skett med bergand .

Beträffande värmetiden ligger det nära till hands att uppfatta
hassellunden och nötkråkorna vid Hässlen , Garpenberg, som relik-
ter, men relikttänkandet får givetvis inte drivas för långt , när
det gäller så lättrörliga varelser som fåglar . Andra arter , som
anses karakteristiska för ekregi onen , är skogsduva , gröng öling,
katt uggla oc h nötväcka . De förstnämnda har sannolikt ända in på
1900-talet haft en större utbredning i Da l arna än vad de har
idag , medan nötväckan f n inte tycks avta, utan möjligen håller
på att anpassa sig till allt nordvästligare miljöer.

Barrskogfaunans invandrin g

Klimatförsämringen omkring 500 f Kr medförde markanta vegeta-
tionsförändringar . Dels inträff ad e då myrmarkernas expa nsio ns-
tid och dels blev den nordöstliga grane n has t igt skog bildande
och nådde sin nuvarand e utbredning under det första årtusendet
e Kr . Samtidigt ökade tall e n nå got på björkens bekostnad utom
i fjälltrakterna, där klimatf örsämringen trängde till baka tall e n
och tillät fjällbjörksko garna att utv eck la s . Slutligen inträffa-
de även en tydlig tillbakagång för ädellövskogarna , isynnerhet
alm , a sk och lind (Berglund 1968) .

I och med detta kunde den långa rad av fåglar som vi räknar
som typiska för barrskogregio nen invandra . Tro ts att den lämpli-
ga miljön har funnits fullt utvecklad en da st under ca 1000 år ,
tycks invandringen ha skett så tidigt att den i regel inte går
att rekonstruera .

Därmed hade också Dalarnas naturli ga väAt- och faunar eg ioner
fått den utbrednin g d e har än idag . Det som se nare har förändrat
de n allmänna vegetationsbilden är människans skogskövli ngar un-
der den kulturhistoriska utvecklingen . Denna s lu tliga utfo rmnin r,
av dalalandskapet har haft d e n allra st örsta be tydels e för den
nutida fågelfaunans uts ee nd e .

16

Tabell 9

sarrmanställning av de kända subfossila fågelbenen i Dalarna,
Åldrarna är givna i årtal från idag räknat (B.P,= before present).
Arter angivna med ? är ej helt säkert korrekt bestämda. Släktet torde däre-
mot vara det rätta (Jan Ekman ~).

Lokal Ålder Art Benslag
Kors näset,
Grangärde Stenålder 1 Coracoideurn, 2 Humerus,
(3500-4500 1 Tibiotarsus, 1 Tarsometarsus,
Vindförberget, år B.P.) 3 Vertebrae, 1 Notarium
Ore 1 Coracoideum
BoElatsfynd Storlom
Leksands (Gavia 1 (Os carpi)ulnare
kyrka arctica)
1 Coracoideum, 1 Ulna,
Sångsvan 1 Tibiotarsus
(Cygnus
cygnus)

Tjäder
(Tetrao
urogallus)

?Vigg
(Aythya
fuligula)

Stenålder 1 Coracoideum
(3500-4500 1 Coracoideum
år B.P.) 1 Carpometacarpus

BoElatsfind Storlom
(Gavia
arctica)

?Småskrake
(Mergus
serrator)

Tjäder
(Tetrao
urogallus)

Sen vikinga-
tid
(900-1000
år B.P.)

Grav Tjäder Coracoidea av minst 5 individer

(kremerade (Tetrao

rester av urogallus)

människa,

får/get

samt tjäder)

17

Människans förhistoria

De äldsta fy nden av män ni ska i Ska nd inavien u tgör bearbetade re n-
horn och härrör från senglacial tid , vilke n motsva r ar ku ltursta -
diet pal eol itikum eller egentlig ä l dre ste nålder . Till Da l arna
a nses de första jägar na ha kommit något före år 4000 f Kr . De
fy nd som se dan g a mma l t a nsetts vara de äldsta frå n detta l a nd -
ska p är e n rörben smejse l från Sollerön samt en hornhacka och e n
hor nharpun från Leks ands socken . De har alla motsvarigheter
söd ra Sverige , dä r de datera s till ca 5000 år f Kr .

Troligen besökte emellertid de första invandrarna Da l arna en -
dast i samba nd med fån gst - och fisk e färd er under sommarha l våret ,
medan vintrarna tillbringades län gre söde rut . Från slut et av
messolitikum och ä nnu under d e n me ll ersta d e len av neolitikum
e ll e r yngre nordi sk stenålder uppträder emellertid så många fy nd
av de t spec iella r edska pet trindyxan i l andskapets sydöstligaste
delar , att man kan räkna med att människor inte ba ra besökte om -
råd et t illfälli gt utan äve n var bofasta där. Detta får dock i nte
tol kas som någon särskilt fast be bygg e l se , u tan snara r e so m ett
sl a gs ambulerande inom trakt e n . I Dalarna har hittil l s in ga hud -
reste r frå n stenåldern eller övriga förhistoriska perioder på -
träf fats .

Däremot sak na s det i nt e fynd av boplats er i betydelsen vistel -
seor ter . Ett 50 - tal såda na av stenålderskaraktär har påträffats
förd e lad e över he la land skapet . De tta visar också hur snabbt
de fö rsta ren- och pälsjägarna etablerade sig i e ll er besökte
även nordvästra Dalarna . Även frå n de ida g mest otillgänglig a
delarna finn s d et f ynd åt mi nstone från neo l iti kum. Färdstråken
torde ha varit både grusås arna , som l e d e r in i landskapet söder-
ifrå n, och vatt e n lederna , u te fter v i lka ma n både vandrade och
padd l ade . Fy nd av ekstockar och stenålders fl ottar är i n t e ovan -
l i ga . Den äldsta flott e n från s ödra Dalarna påträffades vid
Bispbe r gs klack, Säter , på 1 920 - talet under ett BO cm torvlager
och anses vara från 4000 f Kr . Ett annat känt dalafynd är en 88
cm lång t räpadd e l , som 1 9 28 hittade s i en myr vid österby , Hede -
mo ra . De n har ge nom pollenanalys tidsatts till ca 2700 - 2600 f Kr .

Gränsen mellan ä ldre och yngre st enå lder har dragits vid den
ti d , d å i nva ndr ande stammar söde r ifrån me dförde kä nnedo me n om
boskapsskö tsel och åkerbruk . De nya husdj u r e n b lev nöt , får , ge t
och svin . Ta mhäst e n tycks ha införts först mot slutet av neoli -
tik um , möjligen med e t t nyin va ndrat folk. Lärdomarna spreds gi -
vetvis också genom de handelsförbindelser som tidi gt f an ns u pp -
rätta d e . I s ödra Sverige a nses de nna övergå ng ti ll åkerbru k ha
inträf fat omkring 30 00 f Kr , men i Da l arna har peri od gränse r na.
förskjutits och utsuddats . Det är visserlig e n tro li r,t att bo-
sk apsskötsel ä r,de rum redan i s lutet av neo litikum , men uppod-
linge n torde ha dröjt bet ydli gt l än g r e (Hyenstrand 19 52 , m fl) .

Uppod lin g

De geolor,iska förutsättningarna för denna uppodling v ar sta rkt
beg räns ade . Dalarnas jordartkarta domineras av morän av olika
typer , från moi g och l erig ti l l stor- och rikb lo ckiv, . I denna
moränbild fö r ekom me r torvmark insprängd över vidst r äckta a rea -
l er , i syn nerh et i de vä st r a oc h norra delar na av la nd skape t,
me d an kalt be r g är van l iga st i syd ö stra delen up p ti ll Fa lun -
Idkerb erget - Ludvika .

1B

De odlingsbara partierna är koncentrerade till Dalälvens dal-
gångar och de lägsta partierna av Bergslagen. Bakgrunden till
detta är att dessa områden en tid efter isens avsmältning ut-
gjorde vikar av Ancylussjön och Yoldiahavet. Efter den landhöj-
ning som senare skett ligger högsta kustlinjen i de nordligaste
delarna av dessa vikar numera 220 m och i Ludvika-Hedemora-områ-
det ca 190 m över nuvarande havsytan. Figur 10 över högsta kust-
linjens sträckning visar samtidigt i stora drag gränsen för Da-
larnas kulturslättregion.

Under landhöjningen avsattes de finaste jordartpartiklarna,
som eroderats ut ur andra glacifluviala bildningar och fanns
uppslammade i havsvattnet, på allt större djup. Ovanför högsta
kustlinj en lämnades således morän eller blottad berggrund, när-
mast under denna bildades grus och därutanför avsattes sanden.
Slätterna nordväst om Hedemora, i Nås-Järna och Äppelbo m fl,
utgör sådana sandområden. På ännu större djup avlagrades finare
mo, mjäla och lera. I Dalarna är det finmon och mjälan som är av
störst intresse. De har genom sin bördighet haft den avgörande
betydelsen för jordbruksområdenas lokalisering i landskapet.
Styv lera förekommer i stort sett endast längs stränderna av
Nedre Dalälven (Lundqvist 1951).

Förmodligen fanns det redan från början ett starkt lövinslag
på de odlingsbara jordarna längs de vattendrag, efter vilka ko-
lonisationen skedde. I dessa naturliga betesmarker kunde sten-
åldersbondens husdjur själva söka sin föda under sommarhalvåret,
samtidigt som folket genom lövtäkt kunde sörja för vinterfod-
ringen.

Detta blev således mänsklighetens allra första miljöpåverkan
i det tidigare jungfruliga landskapet, en påverkan som så små-
ningom skulle utvecklas till en omfattande miljöförstöring., Ti-
digare hade visserligen jägare och fiskare samlat bränsle, men
endast på ett stadium som inte nämnvärt skilt dem från övriga
predatorer. Nu började människan påtagligt omforma sin omgivning.
Ädellövskogen omvandlades i kolonisationens dalgångar till öpp-
na betesmarker och lövängar och med denna förändring kom också
de första synantropa växterna.

Längre än så utvecklades knappast jordbruket under den efter-
följande bronsåldern. De dominerande näringarna var fortfarande
jakt, fiske och från denna tid även myrmalmhantering och handel.
Någon uppodling ägde troligen inte rum förrän under järnåldern,
men det är knappast troligt att åkermarken blev så sammanhängan-
de att man kan tala om en kulturslättregion ens i sydöstra Da-
larna förrän i början av medeltiden.

Akerarealens framväxt är i detalj känd endast från s'.:nare de-
len av historisk tid. För 1500-talet finns indirekta uppgifter
genom den taxerade avkastningen i tiondetabeller och den riksom-
fattande bouppteckning som gjordes för Älvsborgs lösen. Produk-
tionen av spannmål 1571 och 1820 jämförs i nedanstående tabell.

Spannmålsskörden i Dalarna 1 571 och 1820 i dt
Ar Råg och vete Ärter Potatis
1 571 3400. Korn Havre Totalt
1820 83310 112
5101 D 16 54538
15600 73000 369' 360
93940 190430

Under denna period sjufaldigades således den totala skörden,

19

Fig 7
Dalarnas fågelregioner

~

ITJ fjäl I regionen

D barrskogregionen

~ kulturs lättre!']ionen

Fig 10
!l~r,sta kustlinj en i Dalarna

vilket givetvis tyder på en omfattande nyodling. Man anser också
att all lämplig mark var bruten redan vid 1700-talets mitt och
att det som sedan återstod var den kuperade moränen utanför den
forna havsbottnen. Därför blev också uppodlingen i Dalarna efter
1700-talet av betydligt mindre omfattning än i landet i övrigt.
I den mån den förekom, tycks den mest ha inneburit att gräsbä-
rande mark omvandlades till åker. Med detta var man ändå ganska
försiktig, eftersom allt inkräktande på gräsbärande mark för vin-
terfoder även minskade gödselproduktionen. Detta framgår också

av nedanstående tabell.

Areal åker och naturlig äng i Dalarna

Ar Aker ha Naturlig äng ha

1810 38 000

1870 86 000 121 000

1880 89 000 109 000

1890 97 000 107 000

1900 10~ 000 96 000

Denna utveckling har fortsatt till mitten av 1900-talet, då

åkermarken maximalt omfattade ca 110 000 ha. För fågelfaunans

del får man dock räkna med att det redan på 1700-talet fanns en

fullt utvecklad kulturslättregion i landskapet, av ungefär sam-
ma utbredning som idag. De mest typiska stäppfåglarna, sånglär-

ka, kornknarr och rapphöna m fl, har således haft häckningsmöj-

ligheter av omfattning endast under några hundra år. I verklig-

heten är ett stort antal av kulturslättregionens fåglar också

mycket sena invandrare, men detta har andra orsaker (örjangård
19 51 ) .

Slättsjöar

Ännu senare utvecklades de sk slättsjöarna. Dalarnas berggrund
är uppbyggd av mineral, som inte ger så näringsrika jordar att
de i sig själva kan skapa bladvass- eller andra eutrofa sjöty-
per. I sydöstra och centrala delarna dominerar urberg i form av
granit och leptit, och i nordväst porfyr och sandsten av skif-
tande utformning. Det enda område med förutsättningar för natur-
lig bördighet är den s k silurringen norr om Siljan. Den bildar
en sänka i terrängen från Sollerön över Mora - NO Orsa - Skatt-
ungdalen - Dre - Bodadalen - sänkan mot Rättvik och västerut.
Området rymmer flera stora sjöar (Siljan, Orsasjön, Skattungen)
och i kalkbotten finner man fossila djur som trilobiter, mollus-
ker, ortocerer m fl (Hjelmqvist 1966, Eklund 1952).

I denna ring ligger bladen lilla Glisstjärn norr om Rättvik,

som således sannolikt är landskapets mest ursprungliga fågelsjö.
De övriga är troligen så sena kulturprodukter att de utvecklats
och uppehålls av den tillrinnande näringen från omgivande göds-
lad åkermark eller andra föroreningar. Det är tänkbart att en
sådan ut0eckling inte ägde rum förrän i och med konstgödslingen
med benmjöl, peruguano och senare superfosfat från mitten av
1800-talet, eftersom tillgången på naturligt gödsel alltid va-
tig för låg i Dalarna. Ett par av de mest frekventerade fågello-
kalerna är bevisligen ännu yngre och därmed ock&å mycket labila.

21

Skogarnas utnyttjande

Parallellt med den agrara utvecklingen har Dalarnas befolkning
ända in på 1900-talst levat nära förbunden med skogen och skogs-
bruket. Redan de första invandrarna utnyttjade hela landskapet
som jaktmark och påfallande många boplatsfynd från förhistorisk
tid är belägna i de nuvarande skogiga och bergiga utkanterna.
Först i och med vikingatiden omkring 1000-talst s Kr inträffar
den förändringen i Dalarnas kulturella utveckling att gravar och
gravfält koncentreras till de stora sjöarna i centrum av land-
skapet. Senare befolkades skogarna ännu mer permanent genom
bergsbrukets utveckling, finnbsbyggslssn och fäboddriftsn.

Alltsedan den första invandringen har skogsproduktsr av skilda
slag utnyttjats. Till en början hade förstås viltet den största
betydelsen och fångst och jakt har genom tiderna starkt decime-
rat och tom undanträngt vissa arter. Detta har gått fortast
för de stora däggdjuren och fåglarna. Havsörnen försvann tidigt
från Dalarna, liksom sångsvanen, och i båda fallen torde det ha
rört sig om förföljelse. Denna är även den viktigaste orsaken
till att kungsörnen något senare trängts undan till fjälltraktsr-
na och berguven nästan försvunnit. Ost kan finnas en folkloris-
tisk förklaring till att det senare inte inträffat förrän på
1900-talst: det är tänkbart att de äldre fångstmännen skrämdes
både av berguvens läten och ungarnas utseende, åtminstone under
den epok då föreställningarna om bergtroll och andra väsen lev-
de starka.

Dessutom måste torra träd och grenar ha samlats som bränsle.
Med tanks på den senare intensiva bosättningen i skogarna under
hela den historiska tiden och den kamp mot kyla och väta som
alltid rått, kan man fråga sig om det exempelvis var så gott om
torrträd för hålbyggars ens under denna tid. Så småningom kom
även färskvirke till användning för bostäder, flottar och andra
hjälpmedel.

Lövtäkt

I och med boskapsskötssln började skogarna även betas och vin-
terfodret insamlades genom löv-, bark- och lavtäkt.

I Bergslagen, Västardalarna, sydöstra Dalarna och Siljansbyg-
dsn förekom kanske främst fastmarkslogar, s k backslogar. Os an-
lades ofta genom svsdjning på syrliga eller kärrartads marker,
som redan förut var bevuxna med gles lövskog.

Backslogarna var en motsvarighet till sydligare områdens löv-
ängar. Normalt var de bevuxna av träd och buskar till 25%, me-
dan den övriga delen sköttes och utnyttjades som äng genom slåt-
ter och buskröjning. Höavkastningsn på en god backslog kunds
uppgå till 1000 kg/ha. Lövvegetationen utgjordes av al, björk
och rönn samt buskar som sälg, vide, brakved och olvon. Undsr-
vsgstationsn var örter, gräs och starr. På våren ansades slog-
markerna genom att kvistar och ris räfsades bort.

Även i de nordvästligare delarna av Dalarna, där fastmarkslo-
garna var färre, förekom lövtäkt. Denna ägde rum efter slåttern
i hembygden. Sälg- och rönnlöv skulle tas så sent som möjligt,
medan björklövtäktsn kunds börja förs slåttern. Löv togs även
från al, asp och hägg. Ost lades i särskilda lövlador ute i
skogarna.

Slagmarkerna var kulturprodukter och inte naturliga växtsam-

22

hällen. Därför var de också ytterst känsliga för förändringar.
Om slåttern upphörde och djuren fick beta själva, hölls gläntor-
na visserligen öppna, men blomstermattan förstördes och ett an-
nat växtsamhälle, hagen, utvecklades. Hagarna utgör fortfarande
många gånger gränsen mellan skogen och jorden.

Fäbodvässndst

Boskapsskötssln blev också anledningen till fäbodväsendets upp-
komst. Kreaturen tvingades beta allt längre bort från byarna
och kunds slutligen inte föras hem på kvällen. Därför började
man bygga övsrnattningsbodar ute i skogarna för djur och vall-
kulla. Dalarnas stora och folkrika byar tvingade fram ett fäbod-
väsende, som blev mer fullkomnat och komplicerat än kanske någon
annanstans. När trängseln på de första fäbodarnas betesmarker
blev för stor, anlades nya längre bort, och vissa byar fick så
småningom ett system av hemfäbodar och långfäbodar, till vilka
flyttningarna skedde enligt invecklade föreskrifter.

Fäbodarna upptogs ofta på höjder och i sluttningar med utsikt
över sjöar och skogsviddsr. En del blev efterhand permanenta
bostäder och en ny typ av skogsbyar växts fram. Genom den succs-
siva folkökningen tilltog även fäbodarna i storlek och det fanns
de som omfattade upp till 70 stugor. I vissa socknar hade man
stor åkerareal vid Täbodarna, men vanligen skedde endast lövtäkt
och slåtter av ängar och myrar. Många hade 50-60 olika slåtter-
tegar och höet samlades i de tusentals lador som på denna tid
karakteriserade Dalarna.

I övre Dalarna upplevde fäbodväsendst sin kulmen under 1870-
och 1880-talen och gick därefter starkt tillbaka. I södra Dalar-
nas socknar hade driften upphört redan vid sekelskiftet, men än-
nu 1958 förde mer än tusen dalagårdar omkring 4400 mjölkande
djur till 340 fäbodställsn. Idag lever ytterligare ett antal
kvar som fritidsbostäder, vilket visserligen bevarar dem som oa-
ser i skogslandskapet, men inte ger dem särskilt genuin prägel
[Montelius 1972, m f, Hallerdt 1959).

Myrslåtter

I äldre tider hade även Dalarnas starrmyrar den största betydel-
se för foderfångstsn. Myrslåttern inleddes i första hälften av
juli och pågick till larsmässotiden, dvs den 10 augusti. Den
var samtidigt en omfattande folkrörelse. Slagarna låg ofta långt
borta från fäbodarna och hela hushåll drog ut i markerna och
övernattade i slog- eller kölbodar. Myrarna har för övrigt myc-
ket skilda namn i olika delar av Dalarna. I sydöst kallas de my-
rör eller mossar, i väster kölar eller flyttar och i norr flio-
tar eller flotar.

Gräset, som slogs på myrarna, lades till torkning på hässjor,
och man kan ännu finna rester efter sådana på de nordliga myrar-
na .. Avkastningen var ringa och därför lades myrarna i skiftes-
bruk på så sätt att de slogs vartannat eller vart tredje år.
Man kunds även ha tvåårigt skiftesbruk mellan slåtter och bets.
Slagarna sköttes genom röjning, dikning och övsrvattning. Från
Älvdalen är det känt att den övervägande myrmarkarsalsn fordom
utnyttjats för slåtter (Vsirulf 1937, m fll.

Det har senare antagits att denna skötsel av myrarnas späda
växtlighet var av stor betydelse för framförallt sädgåsens be-

23

tesmöjligheter i de eljest mycket magra och tallheddominerade
markerna i norra och västra Dalarna.

Avverkning

Industriellt kom skogen till användning i och med bergshante-
ringen. Både koppargruvan i Falun från 1100-talet och järngru-
vorna i hela bergslagbygden från 1200-talet krävde tillgång på
skog. Denna användes dels som den var och dels för träkolfram-
ställning. Veden användes vid brytningen till att hetta upp berg-
väggarna, varefter dessa övergöts med vatten så att de sprack.
Kolet användes i masugnarna, som kom ett par sekler senare. Kol-
ningen har därefter haft den största betydelse för folket i
skogsbygderna långt in på 1900-talet.

Arbetskraften har kommit från både svensktorp och finntorp. De
senare härrör från den finska kolonisationen av landskapets ut-
kanter från aolutet av 1500-talet. Den uppmuntrades av myndighe-
terna, därför att finnarna genom sitt svedjebruk kunde befolka
ödemarkerna och därmed ge kronan skatteintäkter även från dessa.
Svedjandet förbjöds senare, därför att det ansågs ödelägga sto-
ra skogsarealer, som bättre behövdes för bergsbruket. Det fort-
satte dock under hela 1700-talet, men därefter blev det vanli-
gare att finnarna bröt åker på svedjefallen istället för att
ta upp nya. Finntorpen anlades på höjdlägena, eftersom dessa
var jämförelsevis frostfria och hade en mer finkornig morän än
dalarna. Sk finnmarker finns fortfarande i nästan samtliga da-
lasocknar utom de allra nordvästligaste.

När Falu gruva under 1800-talet fick minskad betydelse, kom
virkesförsörjningen att gälla först sågverken och därefter pap-
persindustrin. Det stora behovet av virke kom tidigt att öde-
lägga skogsarealerna inom ett vidsträckt område omkring Falun
och detta framtvingade redan under medeltiden flottningssystemet
i Dalarna. Under den intensiva gruvdriften under stormaktstiden
flottades virke ända från Lima och verksamheten kulminerade så
sent som strax före första världskriget. Då fanns det flottle-
der i Dalälvens vattenområde till en sammanlagd längd av 300
mil.

Slutsatsen av detta blir att det är tänkbart att vi idag har
en felaktig bild av hur skogen och bygden såg ut före 1900-ta-
lets mekanisering. Tillgången på grovskog och löv bör över sto-
ra arealer ha varit begränsad. Både äldre litteratur i form av
reseskildringar och de nu levande äldsta vittnar om att skogar-
na under hela den historiska tiden och fram till det senaste se-
kelskiftet på sina håll varit helt ödelagda. Till detta bidrog
på den tiden också skogsbränderna i större utsträckning än nu.
Skogens åldersfördelning bör även då ha haft betydelse för vis-
sa fågelarters förekomst, men var och en inser givetvis att
skillnaderna mellan den dåtida avverkningen och den nuvarande
ändå är betydande och skapar helt skilda förutsättningar för
faunan.

Sentida strukturförändringar

Mot slutet av 1800-talet inträffade en rad viktiga strukturför-
ändringar inom både jordbruket och skogsbruket. Förbättrade od-
lingsmetoder med bl a konstgödning, växelbruk och vallsådd öka-
de avkastningen så att jorden vid byarna nu inte bara förslog

24

till spannmål utan ävan till fodar. Datta innabar att båda skogs-
batet och myrslåttarn avvackladas, vilkat anses ha haft batydal-
se för båda sädgåsans och dalripans utbradning.

Sädgåsan var ännu undar 1800-talat utbradd övar norra och väst-
ra Dalarna nad till nordvästra Värmland (Ekman 1922). Dan lämna-
da aftarhand da sydligasta utposterna, man fanns kvar i åtskil-
liga par i norra Dalarna ännu 1940, och häckfynd gjordes i Särna
så sant som i början av 1950-talet (Ingritz OJ 1951 :83). Ävan i
angränsanda dalar av Hälsingland har sädgåsan haft an litan stam
(Witt-Strömer 1950) och i Los uppges häckningar ha skatt in på
1960-talat (Holgar Viberg).

Numara ansar Höglund (1970) att an liten häckanda stam finns i

Lillhärdal 4 södra Härjedalan och dat händar fortfaranda att an-

staka par sas av ortsbafolkningan i gammal häckningstarräng ä-
van i nordvästra Dalarna undar våran. På 1970-talat har artan
vid att par tillfällan satts ävan i norra Värmland så sant som
i juni, man någon säkar häckning i detta landskap är inta känd
från 1900-talat (Björn Ehranroth s). I stort satt tycks sädgå-
sans sydgräns sålades vara förskjutan till norra Jämtland (Mall-
quist 1970).

Anledningan till tillbakagångan är dals oraglarad förföljalsa
(sa artlistan) och ansas av Mellquist (1970) dassutom vara för-
knippad mad myrslåttarns upphöranda. Sädgåsan häckade i Dalarna
på tidigt snöfria grusåsar i närhatan av myrarna, där familjar-
na sadan batada. Myrslåttsrn var som tidigara nämnts myckat ut-
bradd och slagarna sköttas noga ganom röjning och övarvattning.
Datta torda ha madfört an jämföralsevis frodig örtvagatation,
som då slåttarn upphörda torkada ut allar blav övarvuxan av vi-
de. En annan anladning till tillbakagångan kan ha varit att an-
läggandet av skogsbilvägar och begynnande sommaravverkning stör-
da gässan vid häckplatserna, så att dassa övergavs (Holgar Vi-
bsrg ~).

Dalripan

För dalripan kan myrslåttarns upphöranda till an början haft mot-
satt affakt. Jämfört mad utbradningen omkring sakalskiftat tycks
även danna arts häckningsgräns ha förskjutits något mot nordväst,
mandat är tvaksamt, om datta kan batraktas som an allmän tillba-
kagång. I själva varkat tycks dalripan nu ha ungefär den utbred-
ning som den hada föra en tillfällig framryckning i slutat av
1800-talet.

Dan växlanda uppfattningen om dalripans utbredning är an in-
trassant läsning i da äldra faunorna och maddelandana och troli-
gen kan man lägga ganska stor vikt vid dan dåtida kunskapan om
ripan,- aftersom dan var föramål för jakt.

Svan Nilsson (1858) anger att dalripan i Värmland häckar ned
till Frykansjöarna och refererar därvid till Hammargren (1853,
1856), som uppger att stora skaror ripor påträffats på Hovfjäl-
lat norr om Fryken flara somrar i rad. Nilsson tror dock inte
att den häckar sydligara i datta landskap, men väl att den kan

uppträd~ längre söderut undar stränga vintrar. Datta skall ävan
ha inträffat i norra Bohuslän, Uppland och Södermanland, om än
sällsynt. I Dalarna ansar han att artan inta fanns södar om Sil-
jan.

Det sanare är troligan också riktigt. Ost finns ingenting som
tydar på att dalripan fanns i södra Dalarna under mittan av

25

1800-talet. Den saknas hos Lundborg (1846), och i en årsberättel-

se från Dalarnas Jägareförbund (SJT 1863), där snöripans utbred-

ning preciseras till Särna, Älvdalen, Orsa och Dre.
Detta stämmer också med att Hartman (1859) uppger ripan som

saknad i själva gävletrakten, men någon gång i mindre antal på-
träffad i de nordliga och västliga Hamrånge och Ovansjö socknar.

Formuleringen tyder på att detta kan ha varit vinterförekomster.
I en intressant jämförelse mellan gävletrakten och karlstadtrak-
ten efter Cederström (1851) och Hammargren (1853, 1854 och 1856)

nämner han dessutom att dalripan en gång påträffats i den senare.

Ännu hos Jägerskiöld & Kolthoff (1898) anses dalripans utbred-

ningsområde sträcka sig ned till norra Hälsingland, Dalarna norr

om Siljan och norra Värmland, samt att den skulle finnas i Eds

socken på Dal. Den senare uppgiften tycks dock avse ett enda
exemplar, iakttaget i Ed 1880 (Tenow 1880).

Vid denna tid hade dock en stark framryckning skett mot sydöst-

ra Dalarna. Forsslund (1941) berättar hur dalripan någon gång
på 1870-talet första gången visade sig i Gyllebergen, Stora Tuna,

och väckte uppmärksamhet bland traktens skyttar. Arten fick en
stark stam på flera berg i Stora Tuna och tycks ha hållit sig

kvar till framåt 1940-talet (Dahl 1943).
Troligen är det också i samband med denna framryckning som

dalripor uppträdde så sydligt att de ännu i Förteckning över

Sveriges fåglar 1962 uppges häcka sparsamt-tämligen allmänt i
snårig skogs- och mossmark från Värmland, Närke, Västmanland
och Gästrikland till Torne lappmark. Denna uppgift tycks endast

stödja sig på Ekman (1922), som i Dalarnas Jaktvårdsförenings

årsberättelser funnit att dalripan förekom i Ludvika, Grangärde,
Stora Tuna, Silvberg, Säter, Grytnäs och Garpenberg. Enligt med-

delanden av E Wibeck qch S Hederström skulle den dessutom finnas
i Västmanland mellan Söderbärke och Ramsberg samt vid Kloten.

Slutligen skulle den inte vara sällsynt i de nordligaste delar-

na av Örebro län enligt ett meddelande i SJT 1895:221 .
Flera av dessa uppgifter går idag inte att kontrollera, men

det är sannolikt att de främst har avsett vinterfynd. Detta be-

kräftas också av förfrågningar till aktiva ornitologer i dessa

landskap. Bilden från Närke kompliceras dock av att man gjort
inplanteringsförsök i Kilsbergen omkring 1925 (Curry-Lindahl
m fl 1952-63). Ändå finns det inga iakttagelser i detta landskap

senare än 1949, 1950 och 1954, och såvitt känt har arten aldrig
varit en regelbunden häckfågel (Ragnar Nilssons).

Detta gäller i stort sett även Västmanland, dar dalripan fel-
aktigt uppges häcka ännu i Förteckning över Sveriges fåglar 1970.

Några inplanteringsförsök tycks inte ha gjorts, men en liten
stam har levt kvar in på 1950-talet i ett begränsat område i

nordvästra hörnet av landskapet (Lars Lindells, Girell VF 1972:
277). -

I verkligheten kan dalripans nuvarande utbredning sammanfattas
så som Jägerskiöld & Kolthoff gjorde 1898: häckar i landets nord-
ligaste delar ned till norra Hälsingland (Nils H Höglund gm Jan-

Erik Malmstigen s), Dalarna norr och väster om Siljan till Lima
och norra och östra Värmland (Björn Ehrenroth s, Ulf T Carlsson

s). -

- Orsakerna till den tillfälliga framryckningen kan kanske inte
helt förklaras, men det är tänkbart att skogsbetets och myrslåt-
terns upphörande är bidragande orsaker. Genom båda dessa händel-

26

Dalriptuppen är vaksam och skyddsfärgad . Håller arten på att öka i skogslandet?

Varfågeln från de öde markerna i norr tränger söderut i takt med kalhyggena.

ser måste riset ha ökat i markerna och tidigare öppna myrar bli-
vit rismossar. För mossarnas del blev dock denna situation kort-
varig. Mot slutet av 1800-talet förändrades även skogsarbetet,
eller åtminstone inställningen till skogsbruket. Genom skogs-
vårdslagstiftningen och skogsvårdsstyrelsen 1903 och 1905 börja-
de man vidta åtgärder för återväxten. En av de metoder som an-
vänds var dikningen, som har skadat många av Dalarnas myrar. Vid
storskiftet, som ägde rum i Dalarna mellan 1803 och 1894, avsat-
tes i de nordliga socknarna samtidigt sk besparingsskogar, och
avkastningen från dessa har bl a gått till dikningsföretag. Till
en början ansågs den stora myrdikningen i Orsa, Älvdalen, Särna,
Idre, Lima, Transtrand och Venjan främst skapa bättre förutsätt-
ningar för jordbruket genom större frostfrihet och ökad foder-
mark. Senare blev de utdikade myrarna föryngringsytor för barr-
skog och denna verksamhet pågår fortfarande. Som mest stakades
under perioden 1931-35 ca 70 mil diken per år i Dalarna och än-
nu 1968 färdigställdes 13 mil skogsdiken.

Genom den biotopförändring som äger rum genom dikningen påver-
kas självfallet även faunan. Utrymmet för rismossarnas fåglar
minskar till förmån för barrskoglevande arter. I andra delar av
landet anses exempelvis den svarta storkens tillbakagång bero
på skogsdikning, men denna art försvann från Dalarna så tidigt
att den knappast kan ha berörts av verksamheten här. Om den äld-
re nordliga 'förekomsten finns egentligen inga andra uppgifter än
att Olaus Magnus (1555) nämner att endast storkar med röda fläb-
bar och fötter men svarta vingar förekommer i norra Götaland och
Svealand från 56 graders polhöjd i söder ända upp till 90 gra-
der. De enda säkra faunistiska uppgifterna från Dalarna är ett
par fynd i Horndal på 1840-talet (Lundborg 1846).

Däremot är det alltså tänkbart att skogsdikningen och kanske
även andra moderna skogsbrukningsmetoder minskade livsrummet
för dalripan på dess sydliga utposter. Möjligen har de senaste
årens risiga kalhyggen åter förbättrat existensmöjligheterna
för arten. Ökning nedåt skogslandet rapporteras från Härjedalen
(Nils H Höglund ml och från Stället i Värmland (VF 1972:206).
Den sydligaste u~pgiften från senare år är 1 ex som hördes ett
par veckor i maj 1969 vid Riddarhyttan i norra Värmland (Lars
Lindells).

Kalhyggen

Ovan nämnda kalhyggen är ett av resultaten av den mekanisering
som det svenska skogsbruket genomgått under de senaste årtionde-
na. Långt in på 1900-talet var drivningen i skogarna mycket hant-
verksmässig. Fällningen skedde med yxa och såg och framforsling-
en ägde rum med häst. Så enkla redskap som timmerbjörnen kom i
bruk först på 1880-talet och saxen på 90-talet. Arbetet i vinter-
skogarna präglades på denna tid av tystnad. Idag har en omfattan-
de maskinpark kommit till användning. Först motorsågar och sena-
re skogstraktorer och avverkningsmaskiner har radikalt förändrat
skogsarbetarens vardag, liksom störningen i skogarna. Arbetet
pågår året runt och man kan på långt håll höra var avverknings-
trakterna är belägna.

Rationaliseringen har även medfört att trakthyggningen (kal-
huggningen) fått förnyad omfattning. Skillnaden mellan dagens
avverkning över vidsträckta arealer och äldre tiders virkesfång,
som också ansågs ödelägga skogarna, ·berör främst effektiviteten

27

och återväxten. Det går idag snabbare att avverka ett ansenligt
område och återväxten framtvingas genom sådd, plantering och
konstgödning, liksom genom kemiska metoder för att förhindra löv-
växt mm.

Skogarnas relativa återväxt från slutet av 1800-talet har idag
skapat ett överskott av överårig skog, vilket framgår av tabell
11. Denna visar även att kalmarkarealen f n varierar mellan 4
och 15% av skogsmarken och arealen ungskog under 20 år mellan
17 och 8%. Med nuvarande avverkningstakt kommer detta givetvis
att utjämnas. Den sker nu enligt olika alternativ med en årlig
slutavverkningsareal som varierar mellan 0,75 och 1,5% av skogs-
markarealen. På enskild skog är avverkningen förhållandevis
mindre än hos andra ägarkategorier. Det krävs därför f n inom
skogsbrukpolitiken att avverkningen inom det enskilda skogsbru-
ket skall öka.

Dagens debat~ mellan skogsägare-naturvårdare om kalhuggningens
ekologiska följder förbigås i detta sammanhang. Det är allde!es
för självklart att den stora biologiska faran med dagens skogs-
bruk är att sammansatta ekosystem försvinner och ersätts med
monokulturer, vilka endast skapar en ond cirkel av insektsan-
grepp, giftspridning osv. För fågelfaunan innebär kalhuggandet
en allvarlig biotopförändring, som medför att ett stort antal
arter måste försvinna från området för en tid av flera decenni-
er. Den sammanhängande arealen skogsmark som på detta sätt blir
inproduktiv är således betydande och märks kanske främst i nor-
ra Dalarna, där tallhedar redan gör att en stor del av ytan har
en mycket obetydlig bonitet. Särskilt olyckligt är det naturligt-
vis att det är den gamla grovskogen som försvinner, eftersom
denna f när förutsättningen för duvhökens och i viss mån även
andra rovfåglars häckning.

Rovfåglarnas boplatser

Duvhökens situation i det moderna skogsbruket har diskuterats av
Lind (1970). I Dalarna häckar den för närvarande endast i grov-
skog av minst 70 års ålder på god mark. Dm den alltid gjort det
och alltid kommer att vara hänvisad till denna biotop, är givet-
vis okänt. Generellt sett är den dock vitt utbredd i Eurasien
och Nordamerika och bebor skilda miljöer, varför man åtminstone
kan hoppas att den ska kunna anpassa sig till de ändrade lev-
nadsförhållanden även i de mellansvenska skogarna, där den gamla
grovskogen alltmer försvinner och ersätts av mer parklika, yngre
bestånd. Lind (op.cit) anser att duvhöken redan är sällsynt på
de stora skogsbolagens rationellt skötta marker, medan den ännu
ofta har häckningsbiotop i bondeskogarna.

Ett av artens problem är förmodligen att finna boträd som är
så byggda att de kan bära upp ett så småningom stort rovfågelbo.
Det anses att det i barrskogen endast är ett träd av tusen, som
utvecklas på detta sätt. Siffran förefaller låg för tallen, som
ju ofta har utåtriktade grenar i ring och därigenom blir lämp-
ligare som boträd. Man har annars diskuterat möjligheten att
iordningställa underlag för bokorgar på konstlad väg. Sådana
försök har ju tidigare varit framgångsrika för vråkar och vissa
ugglor.

Det i alla avseenden bästa alternativet är givetvis att be-
fintliga häckplatser inte spolieras och detta kan man undvika
genom att inte avverka boträdet och dess närmaste omgivning. I

28

Tabell 11

Skogsmarks arealens fördelning på åldersklasser,

Måttenhet procent.
m3sk = skogskubikmeter (hel trädstamvolym med bark)

(Efter Skogshögskolan 1969)

K = kalmark
l - 20 år
åkl l 20 - 40 år
åkl 2 40 - 60 år
åkl 3
åkl 4 60 - 80 år
80 - 100 år
åkl 5 100 - 120 år
åkl 6 120 - år
åkl 7

Region Kommun- Medel- Omlopps- Åldersklass

block bonitet tid år

m3sk/ha,år Kl 2 3 45 67

l Särna-

Idre 2,2 125 15,3 8,0 4,4 2,2 6,0 9,3 14,3 40,5

2 Älvdalen

Mora 3,1 llO 9,0 7,3 6,6 7,7 10,7 17,9 10,l 21,7

3 Orsa 3,1 llO 5,4 8,8 6,4 12,5 18,6 20,7 13,0 14,6

4 Malung 3,1 110 9,7 8,0 3,1 6,5 10,3 21,4 21,1 19,9

5 Mockfjärd 100 6,6 13,0 5,2 12,0 20,4 19,l 12,0 11,7
Vansbro 4,0

6 Leksand 95 5,7 13,1 6,9 14,8 24,5 14,6 10,5 9,9
Rättvik 4,4

7 Falun

Borlänge

Säter 4,7 90 4,5 14,0 8,2 12,8 22,0 18,9 11,7 7,9

8 Avesta 90 4,9 12,7 8, 4 18, 4 18, 7 23, 9 10 ,3 2,7
Hedemora 5,3

9 Ludvika 90 4,2 17,0 8,4 ll,9 26,6 17,4 9,7 4,8
Smedjeb 5,0

Länet 3,7 105 7,7 10,7 6,2 10,0 16,3 17,9 14,5 16,6

29

Domänverkets Naturvårdshandbok (1974) rskommsndsrar man sn orörd
radie mellan 50 m för duvhök, fiskgjuse och slaguggla och upp
till 200 m för örn. Dm dessa åtgärder skall vara av värds, krävs
givetvis att dst övriga häckningsrsvirst inte huggs alltför myc-
ket. Dessutom rskommsndsrar man att ingen aktivitet bör pågå när-
mars boträdst än 200 - 1000 m under häckningstiden. Ur ornitolo-
gisk synpunkt är dessa prscissrads anvisningar stt framsteg. Os
är visserligen inte tilltagna i överkant, msn kunds skogsarbs-
tarna följa instruktionerna åtminstone under ruvningstidsn, så
skulle ändå mycket vara vunnet för fågelskyddet. Det största
problemet är kanske att nå berörda parter med informationen om
var de enskilda bona är belägna. En annan betydande nackdel är
att de högre tjänstemännen inom skogsbolagen kanske ofta har en
annan inställning till viltet, i det här fallet rovfågelfaunan,
än de som utför själva arbetet i skogarna. I den mån de anställ-
da samtidigt är jägare, är det mest realistiskt att anta att de
duvhökar som påvisas för att skyddas i stället omedelbart blir
skjutna.

Grovskogens försvinnande anses även ha betydelse för tjäderns
reproduktion, eftersom avverkning av gamla spslplatser skingrar
tupparna, så att ds inte blir uppsökta av hönorna. Nu började
dock skogsfågelns tillbakagång i landet så tidigt att den inte
kan ha berott på moderna skogsbruksmetoder. Sedan länge är dst
också andra faktorer som framförts som troliga orsaker till den
betydande nedgången efter sekelskiftet. Till en början fördöms
sn påstådd intensiv jakt med allt bättre skjutvapen och gamla
metoder som snaror och gillar och sedan har bl a sjukdomen
coccidios och otjänlig väderlek under kläckningen diskuterats.
Höglund (1955) har visat att kycklingarna under de första dagar-
na är i dst närmaste växelvarma och att ett par eller ännu fler
år i följd med regnig och kylig väderlek i maj-juni påtagligt
kan minska stammen i ett område.

De arter som i gengäld får ökat livsrum genom kalhyggen är be-

tydligt färre. I Dalarna har det märkts för några få av de öppna

markernas småfåglar som törnskata, buskskvätta och möjligen sång-
lärka samt ett litet antal större och betecknande nog nordliga
arter. Detta har av Viking Olsson (1973) formulerats så att vi
nu håller på att ödelägga vår mellansvenska natur med tidigare
rika skogsmarker och ger den samma karaktär som de kargaste tas-
semarkerna uppe i norr.

Varfågeln

Det tydligaste exemplet på detta är kanske varfågelns framryck-
ande mot söder. Den fanns tidigare endast utpräglat högborealt
från nordvästligaste Dalarna och norrut, men har på 1960-talet
expanderat så att den nu häckar sllsr observeras under häcknings-
tid regelbundet i hela landskapet. Motsvarande förändring har
skett i Hälsingland. Häckfynd har gjorts 1967, 1973 och 1974 och
därutöver föreligger ett par iakttagelser under häckningstid i
början av 70-talet (Jan-Erik Malmstigen s). I Gästrikland har
ornitologaktiviteten varit högre och därTfrån finns fler fynd
under häckningstid. E Lennart Risberg (s) betecknar varfågeln
som en art, som numera troligen häckar Krligsn i landskapet, fö-
reträdesvis i den norra hälften.

Numera finns varfågeln regelbundet även i norra och mellersta
Värmland (VF 1973:223) och i Västmanland gjordes det första häck-

30

fyndet 1963, vilket upprepats 1970, 1971 och troligen även vid
andra tillfällen. Arten betraktas redan nu som troligen årligen
häckande även i detta landskap [Lars Lindells), och 1971 gjordes
det första häckfyndet även i Närke [VF 1972:2IT1).

Olsson [1973) redovisar några ännu sydligare häckningar. Rap-
portörerna anges samstämmigt häckningsbiotoperna som hyggen och
myrar med omgivande hyggen. Några av de sydligare häckningarna
får kanske tills vidare sättas i samband med goda gnagarår. A
andra sidan bör arten här lättare kunna gå över till småfågel-
föda än i de karga norrländska markerna. Figur 12 visar schema-
tiskt varfågelns nuvarande utbredningsförhållanden.

Hökugglan och fjällvråken

Påtagligt beroende av gnagartillgången är även fjällvråken och
hökugglan. Möjligen häckar båda dessa arter i Dalarna endast un-
der goda näringsförhållanden, men förhållandet för hökugglan är
dåligt känt. Ar 1963 hittades dock inte mindre än 12 bon av den-
na art i Lima (Börje Flygar) och lokalerna var alltid stora my-
rar och stora kalhyggen. Tidigare har den häckat tillfälligt
även i Värmland, Gästrikland och Uppland och 1972 ägde en häck-
ning rum i nordöstra Småland, även då under inflytande av hyg-
gen och gnagare [Wester VF 1972:217).

Tillfälliga sydliga häckningar av fjällvråk har tidigare skett
på småländska höglandet och Gotland, men annars har denna art
varit starkt bunden till fjälltrakterna och Lapplands övre barr-
skogar. De äldsta kända sydligare översomringarna av par i Da-
larna är 1 par i Leksand vid mitten av 1940-talet och 1 par 1952
[Gunnar Linds), men under 1960- och 70-talen har sådana fynd
blivit vanligare. Redan 1962 ägde en häckning rum i Dala-Järna
och 1967 en i Mora. 1971 sågs åter par i flyglekar sent i maj
över hyggen i Leksand och Stora Tuna och 1973 ägde häckningar
rum på hyggen i Lima och Orsa finnmark, Samma år har 2 bofynd
gjorts även i Finnskoga-Dalby i norra Värmland och även där låg
boplatserna i klippbranter i närheten av hyggen [Björn Ehrenroth
s).
- I Los socken i angränsande del av Hälsingland ägde motsvarande
rum 1923 och 1924 [Witt-Strömer 1950). Förmodligen sker dock så
sydliga barrskoghäckningar av fjällvråk ännu inte under dåliga
gnagarår. Under sådana saknas ju arten även i Dalarnas fjälltrak-
ter och förmodligen får den i detta landskap snart anses mer
tillhöra barrskogregionen än fjällen. Det kan tilläggas att sam-
tidigt med häckningen i Järna 1962 fann man 5 häckande par i
barrskogområdet norr om Oslo, söder om artens normala, alpina ut-
bredning. Detta har där förklarats med kyligt väder under sträc-
ket tillsammans med ett gott gnagarår [Haftorn 1971).

Slagugglan

Troligen har även slagugglan gynnats av kalhyggen i sin sydliga
utbredning. Dess ursprungliga biotop tycks ha varit vidsträckta
myrmarker i barrskogregionen. Därför finns den också i hela väst-
ra Dalarna ned mot Bergslagen, liksom i nordöstra Dalarna och
Hälsingland ned över hela Gästrikland, där de flacka högmossarna
utgör pålitliga häckningslokaler. I denna sträckning häckar den
söderut även i motsvarande marker i norra Uppland och nordöstra
Västmanland, Populationen i norra Uppland har nyligen inventerats

31

(Lundberg 1974). Under åren 1966-73 har slagugglor registrerats
på 92 lokaler inom detta landskap, varav 57 under mer än en sä-
song. I Gästrikland uppskattar Per Aspenberg (s) storleksord-
ningen av stammen till minst 100 par, och ändå-är Gästrikland
ett litet landskap.

Däremot är slagugglan inte känd som någon traditionell häckfå-
gel i anslutning till dalälvdalen i sydöstra Dalarna och inte
heller i bergslagsbygden västerut. Detta kan bero på att dessa
trakter är mer kuperade med berg och sjöar och saknar större
myrmarker. Nu, när kalhyggen bretts ut även i dessa områden,
tycks rapporterna om slaguggla ökat, dels i Bergslagen och dels
i sydöstligaste Dalarna på höjderna mellan dalälvdalen och Gäst-
riklands högmossar.

I en undersökning av 40 revir i slagugglans sydliga häcknings-
område 1970-71 (Ahlen & Larsson 1972) låg 1 i Uppland, Bi Väst-
manland, Bi Gästrikland och 23 i Dalarna. I detta material ka-
rakteriseras 10 revir av stora hyggen och 7 av större myrmarker.
övriga fördelides över fäbodar och nedlagda jordbruk mm. Av 30
bon låg 10 i torrfurustubbar, 3 i gamla rovfågelbon, 5 i klyk-
björkar vid fäbodar, 5 i lövträd med annan omgivning, 6 i holkar
och 2 i skatbon vid bebyggelse.

Undersökningen sammanfattas så att tillgången på näringsbioto-
per'för slagugglan ökat väsentligt de senaste åren pga kalhugg-
ningen och nedläggningen av jordbruk. Däremot är boplatssitua-
tionen sämre och det framgår klart att denna kan hjälpas upp med
holkar.

Märkligt nog har slagugglan aldrig med säkerhet konstaterats
häcka i Värmland, vilket säkert beror på tillfälligheter. Den
borde finnas åtminstone i norra delens gränstrakter mot Dalarna.
Under 1972 och 1973 har den också iakttagits under häckningstid
på en lokal i detta område (Ulf T Carlssons).

Hål byggare

Tyvärr har rationaliseringen av skogsarbetet även medfört att
torrakor och andra hålträd slås ned mer eller mindre av bara
farten. Detta har sannolikt minskat tillgången på boplatser,
framförallt för de stora hålbyggarna, åtminstone i jämförelse
med början av 1900-talet. Både skogsduvan och kattugglan tycks
ha gått tillbaka sedan dess, vilket för den förstnämnda annars
är svårförklarligt. För kattugglans del finns det andra fakto-
rer som kan ha spelat in, bl a biociderna, vilket eventuellt
även kan gälla skogsduvan, samt möjligen konkurrens med slagugg-
lan. Det finns iakttagelser (Lars Gustavsson m, Gunnar Lind m,
m fl) som tyder på att kattugglan försvinner från gamla revir
efterhand som slagugglan blir vanligare.

Lövbekämpning

Den sista biotopförändrande verksamheten inom skogsbruket, som
berörs i detta sammanhang, är lövbekämpningen. Under det senaste
seklet har lövinslaget i markerna genomgått flera förändringar.
Till en början medförde både boskapsbetet i skogarna och lövtäk-
ten att slyet hölls effektivt tillbaka. När foderförsörjningen
vid sekelskiftet blev tillräcklig genom vallsådden och andra
förbättrande brukningsmetoder upphörde även denna form av slåt-
ter och slagmarkerna genomgick igenväxningstadierna löväng, be-

32

tashaga, lövskog och granskog. Numera finns vackra slåtterängar
bavarade endast som kulturminnen framförallt i Bargslagan och
siljansbygden. När fäbodväsendet samtidigt avvecklades, upphörda
ävan mulfagningan av skogarna, och lövslyet blav åter ett påtag-
ligt inslag i markarna. Genom detta skapades exempelvis förut-
sättningar för expanderande stammar av älg och rådjur.

Under 1900-talet har skogsbrukarnas inställning både till löv-
träd och buskage varierat. Tidvis har båda bekämpats och tidvis
omhuldats. Den senaste lövbekämpningsvågsn gick fram .i början
och mitten av 1960-talet och innebar bl a storförbrukning av ke-
miska bekämpningsmsdsl, särskilts k hormonpreparat, med vilka
lövträdstammarna fickadss. Som ett minne av denna period står nu
att stort antal döda björkområden ute i markerna och ger ett
ödsligt och sterilt intryck. I början saknads dessa områden ock-
så allt insektliv och var verkligen sterila, men nu , efter ca
ett decennium, har stammarna börjat murkna och en viss insektfau-
na återkommit. Detta tycks ha skapat gynnsamma förutsättningar
för den eljest sällsynta vitryggiga hackspetten, som under 1970-
talst har påträffats häckande i flera sådana björkbestånd, hu-
vudsakligen i mellersta och norra Dalarna (Gunnar Lind, m fl).

Under de allra senaste åren har dock inställningen till löv-
träden svängt något. Priserna har höjts, därför att lövmassavP.d
börjat användas för finpappsrsframställning, och denna förbruk-
ning kommer troligen att öka. Det rekommenderas därför till och
mad att naturliga björkbestånd bör skötas genom röjning och gall-
ring för att ge ett större ekonomiskt netto. Fortfarande anses
dock granen mest lönsam att plantera, varför föryngringskulturer
av björk knappast kommer att bli vanliga. Möjligen kan situatio-
nen förändras, om lövträden får ökad betydelse som bränsle. I
ds norra dalarna av landskapet är emellertid lövskogskötsel inta
något lönande alternativ. Där är istället stubbskottbjörksn be-
svärande för barrföryngringarna och bekämpas genom besprutning.
Som bekant tillämpas kemiska metoder även för att hålla buskage
borta från kraftledningsgator, vägrenar o dyl. Ost är givetvis
en självklarhet att denna form av lövbekämpning försämrar förut-
sättningarna för en varierad småfågelfauna, vilket i sin tur in-
fluerar på insektangrspp osv (Ragnar Halls~' m fl).

Ost moderna jordbruket

Indirekt har även strukturförändringarna inom jordbruket påver-
kat lövträdinslaget i markerna. Ett av de msr framträdande dra-
g~n av 1900-talsts rationaliseringsprocesser är åkerarealens
minskning. Såsom framgår av nsdanståsnds tabell nådda uppodling-
en en kulmen vid mitten av detta sekel, men ds senaste 25 åran
~ar medfört en så stark minskning av åksrjordsn att dan nu inte
a~ större än vad dan var vid mitten av 1800-talst. Anlsdningsn
t;ll detta är dels att civilisationen brett ut sig mad boendsom-
raden, industrier och vägbyggsn övar ofta mycket god odlingsare-
al och dals att småbruken alltmer försvunnit och planterats mad
skog sllsr vuxit igen som ödegårdar. Längre än så här kommer dock
utvecklingen förmodligen inta att gå, eftersom det nu endast är
dan allra bästa åkerjorden som kvarstår.

33

Aksrarsal i Dalarna 1900-1973

Ar 1900 1927 1948 1965 1973
109 000 72 750 67 100
Areal, ha 100 700 107 400

Ett av ds mast märkbara resultaten av detta är att torp och
mindre hemman, som tidigare lagat som oaser i skogarna sllsr
längs skogsbryn och andra utkanter, försvunnit. Där tidigare bå-
da fruktträd och hagmarker mad björkknopp och andra lövträdpro-
duktsr varit rikliga, växer nu endast granskog. Löv- och bland-
skogfaunan i dessa tidigare rika marker är numera försvunnen och
till ds artar, vars nedgång åtminstone delvis kan sättas i sam-
band mad danna process, hör orren. Danna har liksom tjädern
minskat kraftigt under 1900-talst, om man får tro ds äldre upp-
gifterna om spel och vinterflockar på flera hundra exemplar.
Kanske har samma förstsslss haft bstydslss även för gröngöling-
ens och några andra arters tillbakagång, sxsmpslvis trädlärkans.

Os förstsslgsr inom dst moderna jordbruket som medfört ds
största förändringarna inom fågslfaunan är annars mskanissringsn
och ds kemiska bskämpningsmsdlsn mot ogräs, sjukdomar och insek-
ter. Os redskap som används förändrades inta nämnvärt mellan ms-
dsltidsn och i stort satt fram till 1800-talst. Ost förekom att
stort antal variationer av handredskap, rist, årdsr, plog och
harv och till an början inskränkts sig dan tekniska utvecklingen
till förbättringar av dessa. Harvar hsmslöjdadss sedan gammalt
och var i bruk till 1890-talst, då fabrikstillverkade fjädsrhar-
var började användas. Redan 1857 kunds radsågningsmaskinsr köpas,
och på 1860-talst blev dessa vanliga på ds större gårdarna, lik-
som hästräfsor och därefter även slåttermaskiner. I Siljansbyg-
dsn kom ds senare dock inta till allmänt bruk förrän på 1910-20-

talsn och redan då började slåttern att tidigareläggas. Detta ut-
vecklades ytterligare allteftersom kraven på hökvalitstsn skärp-
tes och i och mad att möjligheterna till snsilsring av grönfodsr
förbättrades på 1960-talst genom slaghackans införande, har man
tagit stagat till två skördar av vallan, Dan första skar i mit-
ten av juni och dan senare i början av augusti. Idag skar även
höskördsn tidigt och påbörjas vanligen strax förs sllsr omkring

midsommar.

Kornknarren och rapphönan

Os fågelarter som mast har påverkats negativt av detta är korn-
knarren och rapphönan. Dan förra var vid sskslskiftst och under
ds första dscsnnisrna av 1900-talst an allmän fågel i klöverval-
lar och rågåkrar övar Dalarnas hala kulturslättragion, man vid
danna tid inleddes an hastig tillbakagång. Ost dröjde i södra
Dalarna inta längre än till 1940-talst och i Siljansbygdsn till
1950-talst, innan nedgången var total. Sedan dass uppträder korn-
knarren visserligen årligen, man endast i några få spridda och·
msr sllsr mindre tillfälliga exemplar i hala dst gamla utbrsd-
ningsområdst. Från ds senaste årtiondena är endast att par häck-
ningar kända.

Rapphönans tillbakagång har gått långsammare och kan ansas om-
fatta två etapper. Dan första har som för kornknarren att klart
samband mad slåttermaskinernas ökade användning. När vallarna i
äldre tider slogs mad lis, skedda detta först och främst så sant
att ruvningsn var klar och dessutom gav dst manuella och lång-
sammare arbetat större möjligheter att klara kycklingarna. Ma-

34

skinslåttern började snart äga rum, innan äggen kläckts, och det
knattrande, mekaniska ljudet skrämde inte av de ruvande fåglarna
i tid, _varför både dessa och äggen ofta skars sönder av knivarna.
Man har hoppats att en ännu tidigare slåtter skall kunna öka möj-
ligheterna till omläggning och att stammen av åtminstone korn-
knarr därmed skall kunna komma tillbaka. På vissa håll, såsom
öland och Gotland, har ju kornknarren också ökat på senare år
och kan lokalt betraktas som allmän.

Den andra epoken av rapphönans tillbakagång inträffade så sent
som 1950-1965, med början i södra Dalarna, och beror s~nnolikt
på fler samverkande faktorer. Fortfarande var den tidiga höst-
slåttern en ödesdiger process, men dessutom hade ogrässituatio-
nen förändrats ute på fälten och ogräsfrön är en viktig del av
rapphönans föda. I äldre tider tröskade man med slaga och detta
ägde i Siljansbygden rum ända till slutet av 1800-talet, men då
hade tröskmaskiner sedan länge funnits i landskapets sydliga de-
lar. Själva skördandet blev mekaniserat först i och med att
självbindarna började användas på 1930- och 40-talen. Ännu under
denna tid fördes således ogräset bort från åkrarna varje år och
kunde uppsamlas på logarna och förstöras. Andra förhållanden in-
träffade emellertid i och med skördetröskorna, som i hedemora-
bygden anskaffades till de större gårdarna 1947-48 och kom i all-
mänt bruk i Siljansbygden först på 1960-talet. Dessa lämnade
kvar ogräsfröet på åkrarna och för att detta därefter skulle
hållas tillbaka måste allt effektivare kemiska bekämpningsmedel
tillgripas.

Redan på 1930-talet användes utspädd svavelsyra och kalkkväve,
som sprutades respektive spreds på groende ogräsbestånd i korn-
och havrebrodd. De ersattes snart med de välkända fenoxiättiks-
syrederivaten, som utvecklades till preparatet MCPA i rulverform
och fick störst användning mot åkertistel.På 1960-talet har slut-

ligen sk blandpreparat tillkommit och dessa har ett mycket brett
ogrässpektrum (Thore Persson ml. Användningen av sådana herbici-
der har medfört att ogräset pä åkermarken har minskat, så att
det inte längre är något reellt inslag för faunan. För rapphönans
och kanske även andra fröätares del har ogräsfrönas betydelse
som vinterföda ytterligare minskat genom att man idag hästplöjer
kanske 75% av åkerarealen (Gunnar Lind ml. För övervintrande
fältfåglar måste därför vidsträckta arealer kal jord utgöra im-
pendiment.

Mekanisering

Jordbrukets mekanisering har förändrat landskapet även i andra

avseenden. Från början får man tänka sig att gårdarna låg skilda

åt i skogarna och att ägorna omkring dem inte behövde mågra sär-

skilda avgränsningar. Efterhand som det .agrara samhället växte

fram och bondebefolkningen koncentrerades till byar, skapades

emellertid olika jordfördelningssystem. I de överbefolkade dala-

byarna blev detta särskilt påtagligt. Vid arvskiften delades

varje åker och äng i lika många delar som antalet arvingar.- Vid
1B00-talet~ storskifte var det inte ovanligt att finna bönder,

som ägde mer än hundra vitt spridda tegar. ·

_De olika ägorna måste av praktiska skäl åtskiljas genom diken,

~ardsgårdar eller andra markeringar, vilka bröt monotonin i det

aldre jordbrukslandskapet. Genom att enheterna var små, kom oli-

ka grödor att växla tätt, och impedimenten i form av gränsmarke-

35

ringarna var. ett påtagligt inslag i landskapsbilden. Den tätare
växlingen mellan olika grödor, liksom dikesrenarnas gräs, örter
och i någon mån buskage, utgjorde en viltvänlig miljö.

När en omfattande maskinpark kom till användning, blev dessa
förhållanden ett hinder för utvecklingen. Traktorer infördes i
början av seklet och kom i allmänt bruk på 1930-talet, när de
försetts med gummihjul. En stagnation inträffade under krigsåren,
men då ombyggdes istället gamla lastbilar tills k epatraktorer.
Under efterkrigstiden slog traktorerna helt ut hästen som draga-
re i jordbruket. Samtidigt kom även andra maskiner till använd-
ning, av vilka självbindare, skördetröska och slaghack redan
nämnts (Thore Perssons, m fl),

Maskindriften krävde-stora ytor och därför utökades bruknings-
enheterna bl a med hjälp av täckdikning. Genom denna lades rör-
ledningar ned i de öppna dikena, som sedan fylldes igen. Denna
verksamhet inleddes på 1920- och 30-talen, men avtog under kri-
get. Först i och med maskinella metoder på 195D-talet har täck-
dikning åter tagit fart och ingår fortfarande som ett viktigt
led i driftrationaliseringen.

Detta har haft beklagliga konsekvenser för faunan. Den monoto-
na kulturslätten har vuxit fram även i Dalarna, framförallt på
slätterna i den sydöstra delen av landskapet. Små tegar, öppna
dikesrenar och skydd för fältvilt och småfåglar lever nu kvar
endast vid gårdar och byar utanför jordbruksbygden. Generellt
är de stora och likformiga sädesfälten givetvis mycket olämpliga
som reproduktionslokaler. En av effekterna är dessutom att de
pollinerande insekterna försvunnit från slätten, så att exempel-
vis klöverfröodlingen måste inpassas mot ägoutkanter och impedi-
ment.

Biocider

Av detta har redan framgått att kulturslätten representerar ett
ekosystem i total obalans. De vidsträckta sädesfälten är typ-
exempel på utpräglade monokulturer och som väntat har man därför
fått problem med insektangrepp, sjukdomar och andra skördemins-
kande faktorer. För att bekämpa dessa har man även här tvingats
tillgripa kemiska substanser, vilket har visat sig vara mycket
ödesdigert. De preparat som kommit mest till användning är klo-
rerade kolväten som DDT, Aldrin m fl mot insekter, kvicksilver-
haltiga s k betningsmedel mot svampsjukdomar samt fenoxiättiks-
syrederivat mot ogräs.

Flera av dessa preparat är mycket olämpliga ur biologisk syn-
punkt, eftersom de dels har uttalade farmakologiska effekter och
dels bryts ned mycket långsamt i organismen, varför upplagring
sker i fettvävnad och andra organ. Hos djur och f~glar i toppen
av näringskBdjorna stiger därför exempelvis kvicksilverhalterna
till betydande värden.

Mot slutet av 1950-talet började vaksamma ornitologer i Mellan-
sverige att sätta en plötsligt påvisbar nedgång av många fält-
fåglar i samband med dennas k betning av utsädet med kvicksil-
verföreningar och idag har man övertygande do~umenterat dessa~
skadliga inverkan på organismerna. Dessa innebär i akuta skeden
koordinationsrubbningar och förlamning och kroniskt tilltagande
sterilitet och äggskalförtunning. Effekterna är ingalunda be-
gränsade till djur och fåglar, utan har på senare tid visats gäl-
la även för människor, framförallt efter exponering för kvicksil-

36

vsr i industriell skala, såsom skett bl a i Japan. Den 1.1 ,66
förbjöds de kvicksilverpreparat som ansågs ha den längsta halvs-
ringstidsn och efter detta kunds man spåra dels lägre halter av
kvicksilversalter i fältviltet och dels uppåtgående tendenser
hos en del av de arter som i Syd- och Msllansvsrigs drabbades
hårdast. I verkligheten sker fortfarande ett betydande kvicksil-
vsrutsläpp, både från jordbruket och industrierna, och ett par
av de bestående dystra effekterna är att ett stort antal svens-
ka sjöar är svartlistade på så sätt att den fisk som fångas i'
dem anses otjänlig som människoföda, samt att de svenska stammar-
na av havsörn och pilgrimsfalk har minskat till sådan nivå att
de idag inte kan räddas, utom möjligen genom uppfödning i stor
skala.

Bland övriga arter, som drabbats av kvicksilverförgiftningen,
märks de större tornfalk, ormvråk, fiskgjuse, rapphöna, fasan
och råka· samt småfåglarna trädlärka, törnsångare, gulsparv, or-
tolansparv och möjligen hämpling. Samtliga har minskat även i
Dalarna under de senaste decennierna, men den enda som förutom
pilgrimsfalken försvunnit helt som häckfågel är trädlärkan. Då
bortses förstås från råkan, som aldrig har häckat i Dalarna an-
nat än tillfälligt. Även ringduvan är utsatt för betningen, men
hos denna art har andra mekanismer kompenserat nedgången.

Tyvärr kom dessa förändringar i fågelfaunan att inträffa under
en epok i ornitologins historia, då kvantitativa inventeringar
inte hade kommit till användning. Ost fanns därför inga kontrol-
lerade studier eller annat preciserat material, som påvisade
faunaförändringarnas omfattning. Bedömningen av de olika arter-
nas nedgång fick göras genom subjektiva uppskattningar och det-
ta är anledningen både till att förändringarna upptäcktes sent
och att det blev svårt att gentemot starka ekonomiska krafter
övertygande visa sambandet mellan kvicksilverbetningen och fält-
fåglarnas försvinnande. Idag vet man att det behövs påtagliga
frekvensvariationer framförallt i en småfågslstam, innan de upp-
täcks utan noggranna inventeringar.

Ändå tycks Dalarna ha varit förhållandevis förskonat från
biocidsffskterna. I det stora material som insamlades av Sveri-
ges Ornitologiska Förening i början av 60-talet (Otterlind &
Lsnnsrstsdt 1964) förekommer från Dalarna endast några få gene-
rella omdömen om nedgång för vissa arter som gulsparv och orto-
lansparv. Direkta observationer av förgiftade fåglar har varit
ovanliga i landskapet och i några fall gällt större rovfåglar
och ugglor, som ätit råttgift. I ovanstående material redovisas
emellertid ett par förgiftningsfall av kattuggla samt följande
övertygande iakttagelse av Gunnar Lind:"Under vårsådden 1963
spilldes kvicksilverbetat korn vid en gård i Leksand, vilket
fåglarna upptäckte. Efter någon tid sopades kornet bort och er-
sattes med obetad spannmål. Då hade fåglarna ätit av utsädet
några dagar. Utfodringen fortsatts sedan med obetad spannmål
f~r kontroll av hur fåglarna skulle reagera för det betade ut-
sa~s de fått j sig. Efter 3-4 veckor började fåglarna bli mycket
oradda och flög inte upp, förrän rapportören var på ett par
stegs avstånd. Då de skulle sätta sig i buskar och träd, hade de
mtckst svårt att hålla sig kvar på kvistarna och fladdrade en
lang stund med vingarna. Några dagar senare kunds fåglarna fång-
as med händerna. Efter ytterligare några dagar hade samtliga
fåglar dött. En del av dem togs av katter, men hos de senare

37

märktes ingen förändring. Iakttagslssrna gällde stt 10-tal grå-
sparvar och 6-7 pilfinkar".

I Dalarnas fågslfauna blsv dsn första märkbara förändringen
att trädlärkan försvann på 1950-talst, vilket sedan följdes av
bl a tornfalkens nedgång i början av 60-talst. Denna var tidiga-
re sn allmän häckfågel i hsla landskapet och enbart omkring Hs-
dsmora kunds man årligen besöka 10-20 bon. Ar 1963 var arten
plötsligt hslt försvunnen från södra Dalarna, msn i Siljansbyg-
dsn fortsatts dsn att häcka i nästan normal omfattning. Efter
10 år har enstaka häckningar åtsr börjat sks ids sydligare de-
larna, msn fortfarande måste tornfalken betraktas som sn säll-
synt fågel omkring Hsdsmora.

Ävsn för gulsparven och ortolansparven märktes sn nedgång i
södra Dalarna, som ints hads samma motsvarighet i Siljansbygdsn.
Ändå uppskattade Gunnar Lind gulsparvens minskning i denna trakt
till 2/3 av dsn ursprungliga numsrärsn. Anlsdningsn till denna
skillnad mellan Tunabygdsn och dsn mindre än 50 km nordligare
belägna södra Siljansbygdsn är viktig att kunna förklara.

Kvicksilvsrbstning av utsäde infördes ävsn i Siljansbygdsn på
1930-talst, men dsn blsv i detta småbrukområds inte lika allmänt
förekommande som på södra Dalarnas kulturslättsr. Dsn totala
kvicksilvsrspridningsn blev därför väsentligt mindre i detta om-
råde båds av denna och stt par andra orsaker. Dsls upptar den
odlade arealen en mycket mindre del av hsla landytan och dessu-
tom har sn procentuellt större del av kulturmarken åtminstone
fram till 1960-talet upptagits av vallar. Några exakta värden
på denna regionala fördelning av kvicksilvret finns dock sj att
tillgå.

Sedan dsn sk anpassade bstningsn infördes 1966, föreligger sn
motsatt skillnad mellan Siljansbygdsn och ds större jordbruks-
distriktsn. Anpassad betning innebär att endast det utsäde som
vid kontroll visar sig vara angripet av parasitsvampar i sn viss
omfattning får betas. Lantbrukskonsulsnt Erik Andren (s) uppger
att bstningsbshovst numera är större i landskapets randområdsn
än ids stora jordbruksbygderna. Totalt är dock kvicksilvsran-
vändningsn numera betydligt mindre än under dsn spak, då fågsl-
stammarna gick nsd som kraftigast. Till korn används f n 16 g
Hg psr ton utsäde och till havre 24 g psr ton. Exakta uppgifter
om Hg-förbrukningen i landskapet saknas, men enligt sn övsrslags-
bsräkning av Erik Andren (s) uppgår dsn f n till ca 50 kg psr år.

Elis Dahlgrsn påpskads tTdigt att gulsparven under nsdgångsps-
riodsn i början av 60-talst ofta påträffades på hyggen. Ost är
tänkbart att denna biotop hjälpts till att upprätthålla båds
gulsparven, ortolansparven och tornfalken i form av sn avgift-
ningscsntral. Dsn ssnars är ju ints alls ovanlig som häckfågel
i anslutning till hyggena i norra Dalarnas barrskogrsgion och
under ssnars tid har ävsn ortolansparvar påträffats under häck-
ningstid på sådana lokaler (Birger Johansson, Björn Ehrsnroth
s, Kjell Bylin, m fl). En intressant fråga, som är svår att be-
svara, är varför hornugglan klarat sig utan märkbar numsrärför-
ändring, trots att denna art nästan utsslutands lsvsr av små-
gnagars.

Tyvärr har jaktmarkerna i barrskogrsgionsn dock ints kunnat
rädda dsn svenska pilgrimsfalken. I sgsnskap av flyttfågel är
denna ju föremål för kvicksilvsrsxponsring under hsla vintsr-
halvårst. Dsss stora nedgång i Dalarna inträffade under 1950-

38

talet. Den sista häckningen i sydöstra hälften av landskapet äg-
de rum 1965 och senare är heller ingen säker häckning känd från
den norra hälftens talrika gamla häckningslokaler. Till det på-
gående Projekt Pilgrimsfalk, som bl a stöds av SOF, har ett
stort material om gamla boplatser insamlats. Från Dalarna är i
detta material sammanlagt 30 representerade, och av dessa har
den lokala rapportkommitten lämnat utförligare uppgifter om 15,
som varit bebodda under 1940-talet eller senare. En sammanfatt-
ning av dessa beskrivningar kan göras på följande sätt:
1. Samtliga 15 bon har legat i klippbranter med varierande höjd:
15, 150, 175, 60, 100, 90, 20, 25, 20, 15, 20, 35, B, 25 och
30 m. Av branterna har B varit huvudsakligen östliga, 3 sydbran-
ter och övriga sydväst- eller sydostbranter.
z. Boplatserna har betraktats som svåråtkomliga i 5 fall och
lättåtkomliga i 10 fall.
3. 2 av boplatserna har varit belägna vid vatten, 9 i skogster-
räng och övriga i skogs/kulturlandskap.
4. På 5 av boplatserna häckar korp.
5. Avståndet mellan branten och närmaste väg har varit: -, 0,3,
1,5, D,B, -, 0,7, 1,0, 0,4, 1,0, 0,6, 2,0, 0,5, 2,0, 0,5 och
0,5 km.
6. Avståndet till närmaste bebyggelse har varit: 2,0, 3,5, O,B,
2,0, 1,0, 2,0, O,B, D,B, 1,5, 1,5, 1,0, 0,B, 4,0, 4,0 och 1,5 km.
7. Boplatsen ansågs utsatt för regelbunden störning i 2 fall,
enstaka störningar i 9 fall och inga störningar i 4 fall.
B. Boplatsen ansågs känd av fler personer i 11 fall och få per-
soner i 4 fall.
9. Av boplatserna var endast en fridlyst som naturreservat.

Civilisationen

Ytterligare en mycket påtaglig process, huvudsakligen lokalise-
rad till kulturslättregionen, är civilisationens expansion. Allt
större arealer tas i anspråk för bebyggelse av olika slag och
detta drabbar såväl god åkermark som faunans reproduktionsområ-
den. Ett av resultaten är en tilltagande förorening av vatten-
dragen. Ar 196B fanns det 127 tätorter med fler än ZOO invånare,
vars avloppsvatten mynnade i Dalälven. Sammanlagt omfattades där-
med 1B7 000 personer, varav 17B 000 inom Dalarna. Av de förra
var 32 000 inte anslutna till något kommunalt avloppsnät och
ytterligare 60 000 var anslutna till nät utan rening. Slamav-
skiljning förekom för 34 000 personer, biologisk rening för
56 500 och kemisk rening för 4 500.

Inom Dalarna ligger dessutom 40 industrier, vars avlopp inte
är anslutet till de kommunala näten. Av dessa kan nämnas 3 mas-
sa- och pappersindustrier, vars utsläpp av fibrer och lera orsa-
kar uppgrundning, grumling och färgning och har stort syrebehov,
7 gruvindustrier med samma effekter, 5 järn- och stålverk med
utsläpp av syror och andra kemikalier samt ett stort antal me-
tallverkstäder och textilindustrier med utsläpp av varierande
sammansättning.

Allt det~a medför att Dalälvens vatten undergår en succesiv
förorening ~nder sitt lopp mo~ havet. Denna kan åskådliggöras
med flera parametrar. En är exempelvis den biokemiska syreför-
brukningen under 5 dagar, som för österdalälven och dess käll-
flöden är omkring 1 mg Dz/liter och i Västerdalälven och Daläl-
ven 2-3 mg/liter. Av dessa och andra värden kan man fastslå att

39

östsrdalälvsn och Siljan har rent vatten, medan övriga delar av
älven måste betraktas som förorenade. För Västsrdalälvsn gäller
detta dock nedanför Vansbro.

Föroreningarna har delvis sådan karaktär att vattendragen blir
mer näringsrika. Därigenom påskyndas igsnväxningsn och uppgrund-
ningen av lagunsjöar och fjärdar i älvens mellersta och nedre
lopp, och mer eller mindre tillfälligt kan därför häckningsmil-
jösr skapas för ett antal slättsjöartsr. Detta uppväger givetvis
inte alls förlusten av den ursprungliga floran och faunan. Av
fågelarterna är det i Dalarna främst storskraksn, som trängts
undan från gamla häckningsområdsn,därför att vattnet blivit för-
orenat. Den var tidigare en allmän art även i södra Dalarna, och
Lind (1955) betraktade den ännu på 1950-talst som karaktärsfågsl
vid Hovran. Sedan dess har den försvunnit helt som häckfågel vid
denna sjö, och numera ser man endast enstaka exemplar under nord-
sträcken och större flockar enbart under senhösten. Till utbred-
ningen börjar storskraksn därför nu att likna småskraksn, som i
Dalarna är nordligt orienterad med de starkaste stammarna i de
allra största sjöarna som Siljan och Drsasjön.

Fritidsbsbyggslss och turism

Samtidigt med urbaniseringen och tätortsbsbyggslssn har ett
starkt behov av fast och rörligt friluftsliv vuxit fram. Ströv-
områden, fritidsbyar och andra anläggningar som hotell och skid-
liftar inkräktar alltmer på tidigare ostörda skogs- och fjällom-
rådsn. Av figur 13 framgår vilka delar av Dalarna som har den
tätaste sportstugsbsbyggslssn. Tyvärr är ju denna i hög grad
knuten till klarvattensjöar i barrskogrsgionsn, där den i kombi-
nation med båttrafik, vattenskidor, bad och sportfiske utgör ett
hot mot storlom, smålom, fiskgjuse och delvis även trana. Mest
i farozonen tycks storlommen vara, eftersom denna ännu inte kun-
nat anpassa sin reproduktion efter de nya störningarna. Däremot
tycks den i Dalarna inte vara föremål för någon nämnvärd jakt.
Ännu måste den betraktas som klarvattensjöarnas karakteristiska
profil, men i mer tätbebyggda delar av landet tycks den avta
oroväckande. I Dalarna gäller detta även fiskgjusen, men där an-
ser man att även andra omständigheter spelat in. Kvicksilvret
finns med i bilden även för denna art. Smålommen är visserligen
fåtalig i landskapet, men om detta är resultatet av en tillbaka-
gång eller inte är ej klarlagt. På gsnsralstabskartorna förekom-
mer dock namnet Lomtjärn på ett stort antal gölar i myrmarker,
som numera inte hyser smålom. Tranan är ofta störd på sina häck-
ningslokalsr, men i gengäld tycks denna stora fågel i viss mån
kunna anpassa sig till detta. Den häckar numera också allt ofta-
re i mindre kärr och på lokaler av slättsjökaraktär, ofta mycket

nära mänsklig verksamhet.
Dalarna är sedan längs också ett turistlandskap. Det är väl-

känt utomlands och ligger centralt till för svenska bilister
från hela landet. Ost som lockar tycks vara kombinationen av na-
turvärden och kulturliv på sommaren och skidsport på vintern.
De blånande bergen omkring Siljan, midsommarfirandet, spslmans-
stämmor, krönikespel, kyrkbåtsrodd, fäbodfsstsr och historiska
minnen är tradionslla attraktioner. Till norra Dalarna drar
glimten av fjäll, närheten till Norge samt sportfisket. Taxering-
ar har visat att turisttrafiksn på vissa sträckor upptar 2/3 av
julitrafiksn. Totalt uppskattas ca 1,5 miljoner människor årli-

40

Fig 13

Fritidsbebyggelsens omfattning i Dalarna
(Efter Aldskogius 1972)

• > ;,oo fritidshusIl
]ll!" 50 - 200

tr4 5 - 50 11

0 <5 Il

41

gen besöka Dalarna och av dessa stannar ca 250 000 så länge som
2-3 veckor. Detta kan jämföras med att landskapets egen befolk-
ning uppgår till ca 280 000 personer (Aldskogius 1972).

Omkring hälften av turisterna övernattar genom camping och
självhushållar. Detta innebär att det varje sommardygn fördelas
ett stort antal människor mellan dels privata och kommunala cam-
pingplatser och dels i skogsmarker längs vägar och åar i norr.
Man frågar sig givetvis hur denna aktivitet under häckningstiden
påverkar reproduktionen. En fågelart, som man ansett vara sät-
skilt utsatt för bildöden, är nattskärran, eftersom den ofta
ligger på vägarna under födosöket. Arten måste tidigare ha varit
avsevärt mer allmän än nu, eftersom dess spinnrocklika surrande
är så välkänt för medelålders och äldre personer. Idag finns den
i Dalarna kvar endast på några få lokaler med optimal miljö: hög-
länta ljusa tallhedar med renlavar som dominerande markvegeta-
tion.

De enda fågelarter som i Dalarna delvis kan ha dragit fördel
av bildöden är korpen och vissa andra kråkfåglar. Både dess till-
bakagång vid sekelskiftet, då den försvann från hela landskapet
och dess återkomst under 1950- och 60-talen är svårförklarliga.
Det ligger nära till hands att sätta den i något slags samband
med den minskade aktiviteten ute i skogarna i samband med indu-
strialiseringen och fäbodväsendets avveckling. Aterkomsten borde
i så fall kunna förklaras av att andra näringskällor blivit till-
gängliga. Som sådana fungerar idag kanske främst soptipparna, som
troligen har tilltagit i antal och storlek, men dessutom är det
en vanlig syn med korpar som avpatrullerar vägarna på låg höjd.
Fallviltet har naturligtvis ökat med asfaltering och ökade has-
tigheter.

I och med detta har några av de natur- och kulturhistoriska
processer som skapat det nuvarande landskapet Dalarna och dess
fågelfauna berörts. Det är givetvis inte i detalj möjligt att
redogöra för orsakerna till olika fågelarters minskning eller
ökning. Dels torde det i regel vara flera faktorer som samverkar,
dels måste ofta de anförda sambanden uppfattas endast som giss-
ningar. Generellt tycks man dock kunna påstå att när fågelarter
stadigvaranöe avtar i antal och slutligen försvinner från tidiga-
re häckningsområden, kan detta i regel sammankopplas med någon
företeelse, som förändrat deras levnadsbetingelser. Det finns
emellertid även från senare delen av 1900-talet exempel på såda-
na förändringar, som inte är särskilt lätta att ens gissningsvis
förklara. Dessutom får man dock för samtliga arter räkna med nor-
mal variation av populationernas storlek, som funktioner av den
ekologiska balansen och andra biologiska faktorer. Tillfälliga
uppgångar och nedgångar är troligen mycket regelbundna, framför-
allt i småfågelbestånden, där de är svåra att upptäcka och ge-
nom en hög reproduktion snart återställs. Ett exempal på detta
är kanske spillkråkan, som under 1960-talet hade en markant ned-
gångsperiod i Dalarna, men som under de senaste åren tycks ha
hämtat sig från denna.

Lavskrikan

Möjligen är även lavskrikans tillbakagång under det senaste sek-
let ett exempel på en sådan normal variation. Det är i varje fall
inte särskilt lätt att utpeka några förändringar i milj6n eller
andra omständigheter som förklaring. Vid mitten av 1800-talet

42

tycks den ha funnits över hela Dalarna (Lundborg 1846) och säll-

synt ända fram till Gävle i Gästrikland (Hartman 1859). Det är

tänkbart att den då häckade regelbundet även längre söderut, så-

som i Uppland och Västmanland (Nilsson 1824), men eftersom Nils-

son redan (1858) begränsar artens utbredning till norra Dalarna

måste detta betraktas som osäkert.

Tillbakagången under 1900-talet har yttrat sig dels så att syd-

gränsen flyttat några mil norrut och dels så att arten försvun-

nit från Bottenvikens kusttrakter. Den är således borta från öst-

ra och södra Hälsingland, liksom i stort sett hela Gästrikland.

I det nordvästra hörnet av detta landskap har den dock några

gånger påträffats av Joel Järbing (Blomgren 1964). Sommaren 1972

har också en kull tiggande ungar påträffats alldeles innanför

gästrikegränsen och detta betecknas som den första kända häck-

ningen i Gästrikland (VF 1973:230).

Den nuvarande utbredningensgränsen tycks därför gå från nord-

västra hörnet av Gästrikland snett genom Dalarna något norr om

Falun genom Floda och mot Hagfors i Värmlad. Den exakta sydgrän-

sen i detta landskap är dock ännu inte känd (Björn Ehrenroth s).

I Norge går lavskrikan enligt Haftorn (1971) ännu något sydliga-

re, och detta inträffar även i Sverige, men då huvudsakligen i

de skogiga västra landskapen under vinterhalvåret. I sydöstra Da-

larna omkring dalälvdalen går arten inte ens på vintern ned över

hela landskapet och följaktligen saknas sentida fynd även i nord-

östra Västmanland (Lars Lindells) och Uppland (Sven-Erik Swan-

qvist s). -

Däremot görs enstaka fynd tillfälligt i Bergslagen ca 10 mil

västerut och där går arten ned även i nordvästra Västmanland.

Från slutet av 60-talet har enstaka fynd gjorts nästan varje år

och bl a av 1 ex vid Lindesberg i juni 1970 (Lars Lindells).

Sommarfynd har dock gjorts ända nere i sydöstra Småland så-sent

som på 1950-talet (Blomgren 1964). Dm de sentida iakttagelserna

i nordvästra Gästrikland och Västmanland skall tolkas som att ar-

ten åter är under framryckning är givetvis ännu oklart. Det finns

i varje fall inget som tyder på att den avtar i antal inom sitt

ordinarie häckningsområde i Dalarna, utan snarare tvärtom. Alf

Nilsson (s) uppger exempelvis att han omkring transtrandsfjällen

i augusti-1966 fann en tätare lavskrikeförekomst än han gjort

under mångåriga besök i Sjaunjaområdet i Lappland.

Sentida invandringsvågor

Alla fågelarter har inte expanderat över Europa i samband med ve-
getationsutvecklingen efter den senaste istiden. En del har ut-
vidgat sitt utbredningsområde så sent, att förloppet finns doku-
menterat i den ornitologiska litteraturen eller tom fortfaran-
de pågår. Orsakerna till denna dynamik har i svensk litteratur
diskuterats av bl a Kalela (1950, m fl), Otterlind (1954) och
Curry-Lindahl (1958). Samtliga anser att klimatförändringar är
den viktigaste anledningen till att fåglarnas utbredningsgränser
förskjuts åt endera hållet. Det är visserligen också troligt att
några arters mer eller mindre temporära tillbakagång kan förkla-
ras med hjllp av klimatförändringar, framförallt beträffande ne-
derbörden, men i övrigt är det inte svårt att visa att det måste
finnas andra mekanismer, som är mer väsentliga.

Först och främst måste man skilja mellan begreppen väderlek
och klimat. Väderleken skildrar det aktuella tillståndet i atmos-

43

fåren och det är därför endast denna som kan utöva ett direkt
inflytande på fåglarnas tillfälliga verksamhet. En otjänlig vä-
derlikssituation kan hämma exempelvis sträckaktivitet, födosök
eller faser i fortplantningcykeln, medan andra situationer kan
aktivera dem. Detta medför att väderleken kan ha ett tillfälligt
inflytande på utbredningsområdets ytterkanter. Extrema väderleks-
situationer kan spoliera reproduktionen för en viss art i ett
visst område och detta kan tillfälligt påverka artens frekvens
eller tom utbredningsgränserna. På motsvarande sätt kan lång-
variga stränga förhållanden vintertid temporärt förändra vissa
stannfåglars nordgränser. Vädrets inflytande på sträcket är väl
dokumenterat och ett av resultaten kan bli mer eller mindre var-
aktig bosättning utanför det tidigare häckningsområdet pga
förlängt eller förkortat nordsträck.

Med ett områdes klimat menar man meteorologiskt atmosfärens
genomsnittillstånd under en viss 30-årsperiod, f n 1931-60. De
element som karakteriserar olika klimat är solstrålning, luft-
temperatur, mol~ighet, nederbörd, avdunstning, vind, lufttryck
m fl. Klimatet är givetvis en funktion av ett stort antal väder-
lekssituationer under olika årstider, men eftersom klimatbeskriv-
ningarna är teoretiska konstruktioner i form av konstlade medel-
värden mm, kan de förändringar man kan utläsa av dem aldrig
utöva någon direkt inverkan på fåglarna och deras aktivitet. Var-
ken inom zoologi eller botanik är därför traditionella meteoro-
logiska medelvärden annat än av mycket grovt orienterande intres-
se. Detta förutsätter givetvis att man för diskussionen inom en
viss klimatzon eller inom mycket närstående sådana. Det går
självfallet inte att göra jämförelser av detta slag mellan exem-
pelvis ökenklimat och arktiskt klimat.

Av klimatelementen är det kanske lättast att visa att lufttem-
peraturen inte har någon direkt begränsande inverkan på en fågel-
arts utbredning. Studerar man en fågelarts totala häckningsområ-
de, finner man att detta i regel inte är särskilt begränsat. Eu-
ropeiska fåglar är ofta utbredda över stora delar av Fennoskan-
dien, Syd-, Mellan- och Östeuropa samt angränsande delar av
Asien och på Brittiska öarna. Redan inom dessa arters häcknings-
område har man således ett varierande klimat, kanske främst väx-
lande mellan kontinentalt och maritimt, men även beträffande me-
deltemperaturen för olika månader osv.

Detta är möjligt tack vare att det mellan individerna finns en
normal biologisk variation hos anlagen för varje egenskap, ur
vilken skilda yttre tryck sedan har kunnat selektera populatio-
ner med förutsättningar att leva under något olika förhållanden.
Denna selektion är givetvis ständigt verksam och när den når som
längst, differentierar den arter i geografiska raser. Tidigare
har framhållits att varje art åtminstone i stora drag är anpas-
sad till ett visst levnadsätt i en viss miljö, där den skall kun-
na finna skydd och föda och uthärda extrema väderlekssituationer.
Man kan därför alltid utstaka ett tänkbart maximalt utbrednings-
område för en viss art, med hänsyn till dess för tillfället exi-
sterande ekologiska förutsättningar.

Fågelmiljön bestäms vanligen av vegetationens allmänna utseen-
de och den lägre faunan och dessa båda faktorer är delvis klimat-
beroende på så sätt att de kräver minimimängder av värme, ljus,
fuktighet mm för att kunna existera år från år. För vegetatio-
nen är det lokalklimatet (expositionsklimatet) på ståndorterna

44