ande vid några av landskapets rastlokaler.
Vass- Hesse- Kyrkby- Drags- Limsjön Gliss- Orsa-
na tjärn sjön tjärn ängarna tjärn sjön
00 1 00 00
22 0 22
00 0 11 21
10 0 10
00 1 21 00
01 1 10
01 0 00 00
00 2 33
00 1 20 03
00 2 30
10 1 30 01
00 0 23
00 1 10 01
00 0 22
01 0 33 13
00 1 00
10 0 Q. 0 02
22 2 33
22 3 33 03
00 0 00
02 3 30 01
01 3 30
00 3 30 00
00 0 20
00 01
00 0 00
21 0 10 10
00 2 32
00 0 00 13
00 0 00
1 00 01
11
32
13
01
1 1 I
1 2
0 3I
00
I0 0
00
03
00
01
00
träda på de mest kända fågellokalerna i landskapet.
Sträckräkning genom direkta observationer är mest känt från
fågelstationer längs kusterna i södra hälften av landet. Där ut-
gör sydspetsar av öar och halvöar koncentrerande ledlinjer, där
sträcket dels är lätt att överblicka och dels är större än på
andra punkter i landet. Av lokaler i inlandet, där sträckräkning
sedan länge förekommit märks Hammaröns fågelstation vid Vänern
i Värmland. Även här har man en koncentrerande halvö-effekt och
de sträcksiffror man har redovisat i årsredogörelserna 1961-72
är imponerande.
Under 1970-talet har direkta sträckobservationer bedrivits även
av E Lennart och Birger Risberg i Gästrikland. Dbservationsplat-
sen är belägen vid Bodås' gruva i en förhållandevis grund men
smal dalgång, som leder från Torsåker och söderut nära dalagrän-
sen. Den största delen av det sträck som observeras i dalgången
torde några km söderut passera in över sydöstra spetsen av Dalar-
na.
Under samrr.~nlagt 53 observationsdagar 1971-74, utspridda mellan
19.6 och 27.10 har ca 100 arter iakttagits på uppenbart sydsträck
över denna lokal,Studierna har intensifierats under 1974, då det
bl a visat sig att ett omfattande sydsträck äger rum även under
oktoberdagar med dagregn. Några dagsiffror samt summan för 1974
redovisas i tabell 48 för ett antal mer intressanta arter (E
Lennart Risberg s).
Tyvärr saknas Knnu notsvarande räkningar i Dalarna, vilket
delvis beror på att det inte är så gott om optimala observations-
platser. Preliminära undersökningar i dalälvdalen omkring Hede-
mora, både vid Hovran under 1960-talet och vid Grådö-Nybyn 1973,
har visat att denna är för bred för att kvantitativa uppskatt-
ningar skall bli tillförlitliga. Kvalitativt har dock sträcket
genom dalälvdalen visat sig jämförbart med det som observeras
vid Bodås (Kjell Bylin).
Sydsträckets förlopp
För de flesta arter både startar och kulminerar sydsträcket be-
tydligt tidigare än vid den tidpunkt, då de synbart börjar avta
i antal. I södra Dalarna har tofsviporna flockats i hundratal
redan i böcjan av juni och huvuddelen försvinner mycket snart. Un-
der juni drar ännu Hovrans icke häckande knölsvanar bort, liksom
storspovar och några andra vadare. Under de år, då Dalälvens
högvatten spolierar ett stort antal andbon i lagunsjöarna om-
kring älven, kan man även se höstlika flockar av änder i början
av juni och sannolikt flyttar även en del av dessa.
Vadarsträcket i sin helhet är annars mycket utdraget. De ut-
färgade fåglarnas sydsträck tycks kuliminera i juli och början
av augusti, medan ungfåglar drar förbi långt in på hösten. De
sista tofsviporna kommer således regelbundet i oktober och har
vid Hovran observerats in i november.
När skrattmåsungarna blir flygga i början av juli, sträcker
även denna art. Sträcket kulminerar i mitten av månaden och är
nästan helt över omkring den 20 juli. Det häckar ca 3500 par
skrattmåsar i anslutning till Dalälvan i Dalarna och de flesta
av dessa torde följa älven under sydsträcket. Detta sker både
genom ett tidigt morgonsträck, då flockarna flyger lågt och mål-
medvetet över strömfåran och genom ett termiksvävande under för-
middagarna. Enstaka skrattmåsar kan därefter ses långt in på
128
Tabell 48
Vissa dagsiffror samt totalsumman 1974 för ·några arters
Tofsvipa 31.7 16.7 18.7 20.7 22.7 25.7
Storspov
Gråtrut 11 97 26 - - 269
Fiskmås 4 26 - - 10
Skrattmås 2 - - 5
Tornsvala 2 1
Trädpiplärka 153 1 309 20 39 128
Sädesärla 1082 180 1928 67 256 1649
Gulärla 699 60
- 66 5 12
Sädgås - - 3 4 2
Ormvråk 74 - 18
Fjällvråk 99 1 34
Sparvhök 1 48 15 35 - 7
Stenfalk 7
Tornfalk - 5.10 6.10
Ringduva
Sånglärka 7.9 21.9 28.9 1.10 166 77
Kråka 6
Ängspi.plärka -- -- 3 -
Gulärla - - -
Stare 1 2 - - 2
Bofink/Bergfink - - -
Gulsparv - - 2
Pilfink - - 3 1
1 2 - - 156
1 709 -
- 6
- 2077 7
- 120
2 1019 5 - -
2 166 24
19 15 1799 346
-6 1704
- - -
61 1225 137 500 20
54 139
874 1 - - 1937
2 137 19 24
34
774 10101 18105 18300 5
35 47 l.Q 70
54- -
Totalt observerades under sanmanlagt 34 observationsdag
stämningskategorier.
~
N
<D
sträck vid Bodås i Gästrikland (E Lennart Risberg ~)
28.7 31.7 2.8 4.8 17.8 31.8 Totalt
10 103 59 57 - 28 666
-5- - 8- 58
- - 6822
- 288 165 180 41 184
2 1622
6904
1 528 362 155 12 10
3 373
- 7 \33 11 9 284
59 814
- 2 1 3 106 4048
13 40 39 35 24 68 Totalt
7 11 15 38 2001 938 725
16
9.10 12.10 13.10 14.10 15.10 17.10
115
468 -4 10 - - - 17
1 12
- - - - 5
29 38 39 2 - 3 1530
13 4 2 1233
- - 8594
5047
11 5 - - - 4048
-- - 1 - - 5738
219 1 30 42 - - 58704
3 - 158 27 - - 1853
265 431 2836 216 27 2288 241
64 55 455 11 5 6
-- - - - -
590 59 616 96 49 615
87 300 4737 50 125 440
12 77 1042
1 16 24 9 86 53
-- 1
gar 1974 115078 fåglar fördelade på 107 arter eller be-
hösten. Det huvudsakliga fiskmåssträcket äger rum något senare
och pågår sedan längre in på hösten. Enstaka fiskmåsar ses regel-
bundet fram till isläggningen.
Även svalor och tornsvalor flyttar tidigt, Under 1973 passera-
de det huvudsakliga tornsvalesträcket Hovran omkring 10.B och
var nästan över redan den 19.8. Sistadagobservationer från denna
lokal är 8.9.62, 28.8.64, 27.B.65 och 27.B.73. Augusti är också
fisktärnornas tid och deras flygspel i smärre flockar är karak-
teristiska inslag i fågellivet vid slättsjöarna, liksom de viss-
lande fiskgjusarna. Under senare delen av månaden domineras mor-
gonsträcket av gulärlor och sädesärlor. De förra sträcker mer
koncentrerat under en kort period, medan enstaka sädesärlor kan
komma förbi långt in i oktober.
I augusti sträcker även trädpiplärkor, men mest enstaka och
aldrig i sådana mängder som ängspiplärkorna. Dessa kommer vid
månadskiftet augusti-september och dominerar morgonsträcket en
tid framåt. Rödstrupiga piplärkor har hittills inte observerats
på sydsträck i dalälvdalen, men däremot uppträder vid samma må-
nadsskifte enstaka lapp- och videsparvar. Samtidigt rastar blå-
hakar i buskagen tillsammans med många andra tättingar, men de-
ras sträck kan egentligen inte observeras eftersom de är natt-
flyttare.
Rovfågelsträcket har sällan koncentrerats till dalälvdalen så
att höga dagsiffror uppnåtts, även om man ofta ser vråkar på
hässjevirke och i cirkelflykt i närheten av älven under sträck-
perioden. Den ojämförligt högsta noteringen är 119 ormvråkar mel-
lan kl 10 och 12 fm den 28.8.64. Samma dag räknades bl a 4 fisk-
gjusar, 2 blåhökar, 1 brun kärrhök och B tranor. Fåglarna kom in
i flockar från norr och skruvade i termikvindarna ovanför al-
dungarna. Andra goda dagar har varit 19-20.9.70 med 25 respekti-
ve 15 ormvråkar (Per Lindar). Motsvarande har observerats i
Bergslagen, främst med ca 50 ormvråkar, 15 bivråkar, 10 fjäll-
vråkar, 1 kungsörn och 1 brun glada vid Leran den 4.9.66 (Jan-
Dlof Hermansson, m fl). Fjällvråkar har hittills endast observe-
rats enstaka, vilket kan jämföras med 29, 3B och 39 ex vid Bodås
9, 12 respektive 13.10.74. Motsvarande omfattning har blåhök-
sträcket vid Hovran, men detta är mer utbrett i tiden och man
ser regelbundet blåhökar över fält och starrängar under septem-
ber och oktober. Tidigare på säsongen, under sensommaren, är
även brun kärrhök en regelbunden gäst vid Hovran och andra slätt-
sjöar, men då rör det sig knappast om genomsträck, utan mer om
strövtåg efter häckningen.
I oktober domineras sträcket av finkar, ringduvor och kråkor.
Kråksträcket inleds redan i augusti, men blir av omfattning först
i mitten av september. Egenheten hos vissa kråkfåglar att över-
natta på gemensamma sovplatser under vinterhalvåret gör att
sträcket delvis kan bevakas genom att dessa inventeras. Gemensam-
ma övernattningsplatser för kråkor är i Dalarna kända från Hede-
mora, Stora Tuna, Leksand, m flplatser. I Hedemora har denna
företeelse studerats under 15 år (Kjell Bylin). Varje kväll sam-
las de kråkor som under dagen sökt föda i större eller mindre
flockar på fält, längs vägar och vid slättsjöarna i dalälvdalen
omkring Hedemora till skogsbrynet väster om staden. De första
exemplaren börjar anlända i mitten av september och antalet sti-
ger snabbt till oktober-november, då det kan uppgå till 1000-
2000 kråkor. Då den första snön kommer, vanligen i början av
november, minskar sedan antalet hastigt till 50-100 ex och håller
130
Fig 44
Medeldatum för snötäckets
(Efter Pershagen 1969)
~
w
Fig 50
Medeldatum för snötäckets början 1931-60
(Efter Pershagen -69 -
(
sig sedan på denna nivå under vintern.
De sista flyttfåglarna som passerar är annars snösparvar, en-
staka berglärkor och någon kungsörn. Därutöver ligger dock några
sjöfågelarter kvar till isläggningen, vilken brukar inträffa i
november eller senare, beroende på sjöarnas storlek (figur 49).
Ännu den 16.11.74 kunde några knölsvanfamiljer, 175 sångsvanar,
175 storskrakar, 75 kanadagäss och över 1000 gräsänder räknas i
Sörboviken av Hovran.
övervintring
Dalarna är så nordligt beläget att snödjup och andra klimatfak-
torer medför att det i stort sett endast är de utpräglade stann-
fåglarna som övervintrar i landskapet. Isfritt vatten finns nor-
malt endast i några få vakar i Dalälvan och andra vattendrag och
de övervintrande sjöfågelarterna är få. Fördelningen av de över-
vintrande gräsänderna i landskapet 1973-74 framgår av nedanståen-
de tabell.
övervintrande gräsänder i Dalarna december-januari 1973-74
Hedemora 10 ex ( Kjell By 1in)
Säter
Stora Tuna 250 ex (Ivar Matsbo, Kj e 11 Bylin)
Falun
Leksand 11 0 ex (Stig-Ake Svenson)
Gagnef-Floda
Bergslagen 550 ex (P Folke Nyholm)
25 ex (Gunnar Lind)
10 ex (Gunnar Ingritz, m fl)
400 ex (1973)(Berndt Larsson)
De största samlingarna förekommer i Falun och Säter, där fåg-
larna utfodras och är mer eller mindre domesticerade. Könsfördel-
ningen hos de övervintrande gräsänderna har inte undersökts or-
dentligt, men är av storleksordningen 2:1. Vid inventeringarna
uppmärksammas också en del knipor, som huvudsakligen är lokali-
serade till Dalälvans öppna vattenstråk. Mellan Leksands kyrka
och Gråda kraftverk räknades 13.1.74 20 knipor (8 hanar, 12 ho-
nor) (Gunnar Lind). Frampå våren ökar antalet och i april 1971
sågs 50 ex längs en sträcka på 3 km av älven i Gustafs (Kjell
Haglund, Benny Brolin).
Även sångsvanen tillhör de övervintrande arterna i Dalarna.
Den har några få traditionella övervintringsplatser, av vilka
Dragsängarna i Leksand är känd sedan 1700-talet. Figur 52 visar
fördelningen av de övervintrande sångsvanarna i Dalarna vintern
1960-70 samt de övriga lokaler på vilka arten mer eller mindre
tillfälligt kan uppträda vintertid.
Sällsynt förekommer även övervintringsförsök av andra arter
som kanadagås, vigg, brunand, bläsand, alfågel och skäggdopping.
Av den sistnämnda stannar väl sannolikt endast ungfåglar, som
inte hunnit bli flygga. Annars är det sällan sådant inträffar
ens hos knölsvanen, som har den längsta ungvårdnadstiden. Det
finns dock några få exempel på att unga svanar blivit kvar och
frusit fast i isen eller såsmåningom omkommit på annat sätt.
De enda rovfåglar som övervintrar regelbundet är sparvhök, duv-
hök, kungsörn och jaktfalk. Tillfälligt har vinterobservationer
132
Fig 49 Fig 45
Is läggningen Islossningen
(Efter Ängström 1958) (Efter Ängström 1958)
10 juni
w
w
Fig 51 Medelsnödjupet 15.2 1931-60 tEft Pershaqen 69)
! 0-20 cm
20-40 "
40-60
60-80
80-100
~
1~ r
gjorts även av tornfalk i Stora Tuna 1969-70, 1970-71 och 1973-
74 samt i Smedjebacken 1973-74, pilgrimsfalk i Lima 1972 och
Äppelbo 1973, lärkfalk i Mockfjärd 1971-72, blå kärrhök i Rätt-
vik 1974 samt ormvråk i Bergslagen 1974. Däremot tycks övervint-
ringsförsök saknas av exempelvis fjällvråk. Någon organiserad
utfodring av övervintrande rovfåglar har inte företagits, men
enstaka åtlar har lagts ut för kungsörn, åtminstone i Väster-
dalarna.
Den övervintrande tättingfaunan innehåller i regel inga märklig-
heter. I samhällena, åtminstone i södra hälften av landskapet,
kan man någon gång påträffa kol-, rödvinge- och björktrastar in
i januari och ibland hela vintern. Fynd av snösiskor, vinter-
hämplingar och steglitser är förhållandevis ovanliga. Mer regel-
bunden är varfågeln på fält och hyggen, framförallt under sork-
år, men även av denna art är det övervintrande antalet litet.
Det som kännetecknar Dalarnas fågelliv under vintern är således
de mer triviala flockarna av sparvar, mesar och finkar vid fågel-
borden, hönsfåglar i skogarna, liksom hackspettar, enstaka hökar
och de övervintrande kråkfåglarna.
134
DJURGEDGRAFISK SAMMANFATTNING
Kvantitativt kan en fågelart anses utgöra summan av samtliga
individer (par, populationer), som enligt ledande biologer till-
hör denna art. Liksom individen under sin levnad är bunden i tid
och rum, kan detta anses gälla även för arten. Detta innebär att
man kan ange det geografiska område, inom vilket arten kan på-
träffas under skilda faser i livscykeln. Läran om denna arternas
fördelning i tid och rum kallas faunistik.
I faunistiken är det vanligt att hänföra en viss art till en
viss faunistisk kategori i förhållande till en viss geografisk
ort. En omfattande redogörelse för de faunistiska kategorierna
har givits av Salomonsen (1946). Här används endast de stora
grupperna häckfåglar, icke häckande sommargäster, sträckgäster
och vintergäster. Därtill kan dock fogas en form av frekvensupp-
gift, som skiljer åtminstone mellan regelbundenhet och tillfällig-
het. Med regelbundenhet menas då förslagsvis ett år av ett, två
år av två, två av tre, tre av fyra och (möjligen) tre av fem.
Tillfällighet skulle då innebära ett år av två, ett av tre, ett
av fyra samt ett o~h två år av fem. Siffrorna får givetvis upp-
fattas som en vägledning, användbar endast vid tidsbrist. Ett
säkert uttalande måste omfatta förslagsvis minst fem konsekutiva
år. Dessutom får riktlinjerna anses spegla de absoluta förhållan-
dena. I verkligheten måste bedömningarna ofta grunda sig på re-
lativa förhållanden, beroende på bevaknings- och rapporterings-
intensitet. Hur dessa skall värderas får avgöras från fall till
fall och utgör ett betydande vetenskapsteoretiskt problem.
En arts utbredning i tid och rum kan således generellt beskri-
vas med hjälp av åtta ytor (figur 53), inom vilka arten uppträ-
der i följande situationer och frekvenser:
1 . Häckar regelbundet
2. Häckar tillfälligt
3. Uppträder regelbundet under häckningstid (utan att häcka)
4. Uppträder tillfälligt under häckningstid (utan att häcka)
5. Uppträder regelbundet under sträcken
6. Uppträder tillfälligt under sträcken
7. övervintrar regelbundet
B. övervintrar tillfälligt
För olika arter får ytorna olika utbredning och kan många gång-
er sammanfalla. För stann- och strykfåglar kan således ytorna
7 och 8 anses sammanfalla med 5 och 6, som samtidigt minskar till
storleken. Till samtliga åtta kategorier kan dessutom ett histo-
riskt perspektiv fogas genom tillägg av formuleringen har tidi-
gare (har tidigare häckat regelbundet, har tidigare uppträtt till-
fälligt under sträcken, osv). Detta förutsätter en förändring,
vars resultat varit bestående en viss tid. Denna tid får inte
vara för.kort, utan måste förslagsvis uppgå till minst 10 år.
Med en arts utbredning menar man i dagligt tal vanligen endast
dess. regelbundna häckningsområde, vilket således motsvarar ytan
1 i modellen. Ytans gräns kallap utbredningsgräns (häckningsgräns,
nordgräns, sydgräns etc) och ytan kan differentieras i centrum
135
Fig 52
Övervintrande sångsvanar 1969-70
l
l - 5 ex
• 6 -20 ex
•• > 20 ex
0 Andra lokaler där övervintring av sång-
svan tidigare ägt rum
\,
Fig 53
Schematisk framställning av en fågelarts utbred-
ning i tid och rum
~
lD
"1
och utkanter.
Faunistiska kategorier i Dalarna
Sammanfattar man artlistan för Dalarnas dal sftsr dessa förutsätt-
ningar finnar man att ds sammanlagt 261 påträffade arterna förde-
lar sig på följande faunistiska kategorier:
Häckar rsgslbundst 151 artar
Har tidigare häckat rsgslbundst 6"
Häckar tillfälligt 15 "
Har tidigare häckat tillfälligt B"
Uppträder rsgslbundst under häckningstid 2"
Har tidigare uppträtt rsgslbundst under
häckningstid
Uppträder tillfälligt under häckningstid 19 "
Har tidigare uppträtt tillfälligt under 3"
häckningstid
Uppträder rsgslbundst under sträckan 16 "
Har tidigare uppträtt rsgslbundst under
sträckan
Uppträder tillfälligt under sträckan 29 "
Har tidigare uppträtt tillfälligt under 12 "
sträckan·
övervintrar rsgslbundst
Har tidigare övervintrat rsgslbundst
övervintrar tillfälligt
Observera att vissa artar kan tillhöra flera av dessa katego-
rier, man i detta sammanhang har ds endast medräknats an gång och
då i första hand genom ds nuvarande förhållandena och så högt upp
som möjligt i förteckningen. Till det uppgivna artantalst kommer
kanadagås, fasan och tamduva, som har beskrivits mad monografisr
i artlistan. Däremot har pelikan m fl artar, som utgör uppenbara
rymlingar från fångenskap utelämnats. Detta har även skatt mad
ismås, som i Förteckning övar Sveriges fåglar 1970 uppges på-
träffad i Dalarna, vilket inta kunnat bekräftats vid littsratur-
gsnomgång. Utövar arterna tillkommer även geografiska rasar av
storskarv, sädgås, ormvråk, kråka, mötkråka, blåhake, sädesärla
och gulärla, som samtliga påträffats i Dalarna. Mad undantag av·
storskarven häckar an av raserna rsgslbundst i landskapet och av
gulärlan två. Övriga geografiska rasar har uppträtt sllsr upp-
träder mer sllsr mindre tillfälligt.sllsr
Utbredningsgränssr
Utbrsdningsgränssr, kanske framförallt i form av skillnader mel-
lan nordligt och sydligt, har längs intresserat skandinaviska
naturalister. Redan 1859 anförda sxsmpslvis Hartman att gävls-
traktsn utgjorde att gränsområds, dit några nordliga artar som
dalripa och lavskrika nådda ned och flera sydliga nådda upp.
137
Växtgeografiskt utvecklades denna tanke ytterligare av bl a Du
Rietz •(1935), som skapade begreppet den biologiska norrlandsgrän-
sen, senare även omnämnd som limes norrlandicus, och preciserade
denna till nordgränsen för hasselns allmänna uppträdande. Olika
författare har haft olika indikatorer på denna växtgeografiska
gränszon och för Dalarnas del har Almquist (1949) ansett att grän-
sen mellan klibbal och gråal är den bästa karakteristiken. Samti-
digt drar man här även gränsen mellan det nordliga och sydliga
svenska barrskogområdet,
Limes norrlandicus har också definierats klimatiskt och topo-
grafiskt och får i det senare fallet utgöra gränsen mellan det
mellansvenska låglandet och slättbygden och den mer kuperade och
huvudsakligen barrskogbevuxna norrlandsterrängen med dalgångar på
över 100 m och höjdryggar på 300-400 mö h. En sammanfattning av
denna diskussion ges av Karvik (1964). Den ungefärliga sträck-
ningen av några av de nämnda gränserna visas i figur 54.
Utbredningsgränser i Dalarna
För zoologerna har det varit naturligt att ansluta sig till detta
tänkande och det hart om framskymtat att limes norrlandicus
skulle vara vår viktigaste djurgeografiska gräns. Detta är emel-
lertid mycket felaktigt, även om man för zoologiskt ändamål modi~
fierar gränsdragningen något, så att den bättre sammanfaller med
gränsen mellan kulturslättregionen och barrskogregionen. Av de
116 arter som med säkerhet årligen häckar i Dalarna och kan an-
ses ha sin skandinaviska utbredningsgräns genom landskapet är
det endast 25 som har en nordgräns som någorlunda sammanfaller
med gränsen mellan kulturslätt och barrskog, medan 58 går upp
till fjällhedarna men inte längre. Däremellan går dock ytterli-
gare 14 nordgränser i barrskogen och 1, nötkråkans, sydligare än
kulturslättregionens nordgräns, Motsvarande antal ungefärliga
sydgränser är 9 vid fjällen och 12 i barrskogen mellan fjällen
och kulturslättregionen. Dessa förhållanden åskådliggöres i fi-
gur 55. Att antalet gränser därvid blir 119, beror på att minst
3 arter kan anses ha både en nord- och sydgräns genom landskapet.
Diskussionen visar att de flesta utbredningsgränser kan dras,
där en faunaregion markant slutar och ersätts med en annan. Mot
norr är barrskogen skarpast avgränsad och mot söder fjällhedarna.
Däremot är,inte kulturslätten lika markerat begränsad mot norr
och framförallt inte barrskogen mot söder, eftersom denna sträc-
ker sig genom hela Sverige ned till norra Skåne. Sydgränserna
för barrskogens fåglar är därför också mycket successiva. Vissa
arter upphör redan i nordligaste Sverige, medan andra finns så
långt söderut som barrskogen sträcker sig.
I den skala ett lokalfaunistiskt arbete kan utnyttjas är således
den gängse dragningen av den botaniska och topografiska norrlands-
gränsen inte särskilt lämplig ut ornitologisk synpunkt. I varje
fall utgör den ingen sammanfattning av ett större antal utbred-
ningsgränser. Detta har också medfört att de mer detaljerade zo-
neringarna av de stora faunaregionerna har utförts på olika sätt
av olika· författare. Även i den senaste låter dock Salomonsen
(1967) gränsen mellan taigan och det europeiska lövskogområdet
sammanfalla med limes norrlandicus. Han har emellertid uppmärk-
sammat att denna egentligen inte är någon fågelgeografisk gräns
och betraktar den i stället mer som "statistisk". Han menar att
grovt uppskattat förekommer i detta gränsområde ungefär lika
138
Fig 54
Illustrationer av begreppet "Limes norrlandicus" (Efter
\r, 'v-
Norrlands terrängens Hasselns Eke
sydgräns nordgräns nor
w
(0
Du Rietz 1935 och Taesler 1972)
~
¾
I. 1if 0
ens Isotermen 16° C för juli
rdgräns månads normaltemperatur
Fig 55
Schematisk översikt av antalet
nord- (N) och sydgränser (S) i
Dalarna
140
många sydliga faunaelement som nordliga.
För att inom de båda stora regionerna bättre anknyta till fåg-
larnas faktiska utbredningsförhållanden delar han upp den fenno-
skandiska delen av taigan i en nordlig sk egentlig högboreal zon
och en sydligare bottnisk övergångszon. Gränsen mellan dessa har
dragits i ungefärlig överensstämmelse med isotermen 14-15° C för
medeltemperaturen under årets v~rmaste månad. I den övre zonen
dominerar den sibiriska faunan, medan den bottniska övergångs-
zonen utmärkes av ett avsevärt tillskott av sydliga (europeiska)
arter och relativ fattigdom på nordliga. Salomonsens djurgeogra-
fiska indelning av Fennoskandien visas i figur 56. Benämningarna
hög- och mellanbbreal för det sibiriska respektive europeiska
faunainslaget härrör från Ekman (1922).
Sammanfattning
Dalarnas fågelgeografi karakteriseras av beröringen med utkanter-
na av de tre stora palearktiska faunaregionerna och den särpräg-
lade profil som Dalälven skänker åt landskapet. Dess häckfågel-
fauna är därigenom jämförelsevis ung och sammansatt av arktiska,
sibiriska och europeiska faunaelement, som dessutom i flera fall
når sina utbredningsgränser i området. Detta innebär att Dalarna
förutom mer allmänt utbredda arter hyser sådana som har ett över-
vägande nordligt, nordöstligt eller sydligt utbredningsområde.
Invandringsmässigt anses några få dessutom vara utpräglat väst-
liga, samtidigt som landskapet haft central betydelse för den
skandinaviska kolonisationen av några östliga arter, som helt
nyligen invandrat över Östersjön. Landskapet berörs även av ett
perifert genomsträck av arktiska och andra nordliga fåglar, sam-
tidigt som det ligger tillräckligt sydligt för att årligen besö-
kas av sådana utpräglat europeiska arter, som i vissa fall ännu
inte häckar ens i landet.
Samtliga dessa förhållanden har bidragit till att ge Dalarnas
fågelfauna en varierad och starkt föränderlig karaktär, vilket
i sin tur gör den till ett angeläget objekt för fortsatta djurgeo-
grafiska studer. En förutsättning för detta är att den faunis-
tiska rapporteringen till Dalarnas Ornitologiska Förening inte
minskar, utan i fortsättningen särskilt inriktas på att tillrätta-
lägga missuppfattningar och brister i denna skrift.
141
Fig 56
Skandinaviens djurgeografiska
(Efter Salomonsen 1967)
- Arktisk provins
Lågalpin och högalpin zon
Högboreal provins
Subarktisk zon
Subalpin zon
Barrskogbältet, i vilket gränsen mellan den egentliga
högboreala zonen och den bottniska övergångszonen framgår
av den streckade linjen
~~ Mellanboreal provins
Västnorska övergångszonen
[Ililil]] Egentliga mellanboreala zonen
D0
0 Baltiska övergångszonen
142
FANGST OCH JAKT
Ursprungligen hade fåglarna intresse endast som villebråd. Den
äldsta fågsljaktsn i Norden är emellertid dåligt känd, Av arkeo-
logiska fynd har man ändå slutit sig till att fåglarna blev jakt-
byten på allvar först i och med den yngre stenåldern och den sli-
pade flintan. Huvudsakligsn var det större sjöfågelarter som
blev åtkomliga med ds redskap som då kunds tillverkas.
Under bronsåldern utvecklades metoderna att konstruera fällor
av olika slag. Dessa var ursprungligen av trä och försedda med
böjliga slagfjädrar av detta material. De användes som tramp-
fällor för fångst av ilg och kronhjort. Genom mstallhantsringsn
längre fram i tiden medförde förbättrade verktyg att fångsttek-
niken ytterligare kunds öka och vid järnålderns inträde fanns
redan samtliga de metoder i bruk som kom att användas in i vår
tid.
Även under senare tid skildrar emellertid jakthistorien nästan
genomgående den mer eller mindre ritualiserade jakten, dvs
sporten, såsom den bedrevs i de högre samhällsklasserna, medan
det är mycket litet skrivet om det fattiga folkets husbshovsja-
gands, Trots herremännens lagar och förordningar, som tidvis
fråntog befolkningen jakträtten, har köttet och skinnet från
allehanda bytesdjur ständigt varit förutsättningen för skogar-
nas befolkning. Ända in i vår tid och i allt större utsträckning
ju längre tillbaka man blickar, har våra förfäders hela verksam-
het varit inriktad på att finna och tillreda föda för dagen.
Detta innebär ett lsvnadssätt som vi idag knappast ans kan tänka
oss in i, men som bland annat hade till resultat ett helt annat
synsätt på "jaktbart" och "matnyttigt" än vad vi har. Man får
dels tänka sig att samtliga djur- och fågelarter, som över huvud
taget varit åtkomliga, utgjort mer eller mindre tillfälliga jakt-
byten och dels att huvuddalen av byten fångades med fällor och
andra redskap. Nedan rsdogörs för några metoder, som kommit till
användning för fågslfångst i Dalarna. Goda beskrivningar av hur
olika fällor tillverkades och användes i just detta landskap
finns dock inte förrän i 1700-talsts reseskildringar och i upp-
teckningar från 1800-talst i Svenska Jägarsförbundsts Tidskrift
och olika hsmbygdsböcksr. Den utförligaste sammanfattningen om
den äldre jakten i Norrland har givits av Ekman (1910) och där-
utöver finns en del regionala sammanställningar i sockenbeskriv-
ningar o dyl. Den främsta av dessa torde vara Psll Algot Eriks-
sons från Malung (1973)
Limstickor
En viktig del av allmogens hushållning var kramsfågslfångsten.
Den var mest inriktad på trastar och andra flocklsvands bäräta-
rs som sidensvans och tallbit. På kontinenten bedrevs den mest
mad limspön och sådana fördes av utlänningar upp även i Norden.
I Tidströms (1754) reseskildring från Dalarna nämns från Davids-
hyttan nära Hedemora hur tyskar var anställda vid hyttan för att
förtenna ,kärl. En av dessa var fågslfångars. Han kokade ett lim
bland ann~t av linolja efter ett hemligt recept och beströk där-
med ett antal stickor, som var insatta i en stång. Danna sattes
ut i skogen tillsammans med lockfåglar, som förvarades i burar.
Söderut bsrsddss att motsvarande lim av mistelbär.
143
Donar
I Norden fångades kramsfågel annars mest i donar, som var benäm-
ningen på snaror av olika utseende. Det fanns exempelvis ring-
donor, bygeldonor, hängdonor och löpdonor. Någon god beskrivning
över deras användning just i Dalarna finns inte, men detta har
sannolikt varit likartat över hela landet. Sven Nilsson (1858)
berättar om donorna i sin fauna och i Skåne användes tydligen
torkade rönnbär som bete. De hängdes där ut i september i rader
i skogsbryn och på andra lämpliga platser. Donorna vittjades
ett par gånger om dagen och de fåglar som fångades i de största
mängderna var taltrast, rödvingetrast, björktrast, domherre och
sidensvans,
Snaror
För skogsfågeln användes snaror av grövre kvalitet. I en uppteck-
ning i Dalarnas Hembygdsbok 1928:22 har P E Eriksson i Tyfors,
Säfsnäs, beskrivit utförligt hur dessa tillverkades av hästtagel,
som knöts och tvinnades till starka trådar. Vanligen tycks detta
ha skett mot ett förskinn eller låret, men från Malung är det
känt att särskilda tvinnkrokar kom till användning, för att trå-
den skulle bli jämn och fin. Dessutom fick den genomgå en upp-
mjukning genom att bl a kokas i vatten innan den kunde användas
(Levander 1943, Eriksson 1973). Redan i början av 1800-talet
(Törnebladh m fl 1834) användes också snaror av järn- eller mäs-
singtråd. Även mässingen måste emellertid behandlas, innan den
fick den önskade böjligheten, och detta skedde genom att den glöd-
gades på olika sätt. Snarornas utförande varierade. I figur 57
återges tre exempel, som ritats av Pell Algot Eriksson. Av dessa
ansågs den sista, den sk tömknuten eller grimskaftknuten, som
mest effektiv. I den var även själva löpknuten utformad som en
snara, vilket gjorde att den knöt sig fast om djuret bättre än
de enklare typerna. P E Eriksson (op cit) beskriver även hur
särskilda snarknäppen tillverkades av lillfingertjocka enstammar
med någon lämplig kvarsittande kvist, som böjdes in och fästes
vid stammen, men dessa snarknäppens användning framgår inte klart.
De fågla~ som fångades i snaror var främst tjäder och orre, men
någon gång även järpe och längre mot norr ripa. Snarningen ägde
rum under hösten, då vallgången i skogarna slutat, och fortsat-
te sedan till dess att marken blivit snötäckt. Ripsnarningen
fortsatte dock även efter detta. Snarorna uppsattes över fågelsti-
garna och vid balplatser eller där skogsfågeln plockade grus
osv. De knöts upp på en pinne, som sedan lades över ett par
klykkäppar, nedstuckna på lagom avstånd från varandra. Med hjälp
av fina kvistar, halm eller annat spändes snaran sedan ut i öpp-
ningen som figur 57 (efter Pell Algot Eriksson) visar. För att
fåglarna skulle hindras från att gå bredvid snaran, byggde man
dessutom ett snarhag av ris på båda sidorna.
Bruket av skogsfågelsnaror var länge oerhört omfattande. Från
Älvdalen omtalas (Veirulf 1937) att enskilda personer ägde snar-
. stråk i markerna, där de och ingen annan hade rätt att sätta och
vittja snaror. På en dylik snarstig kunde samtidigt 400-600 sna-
ror vara gillrade. Som exempel på ett snarstråk kan nämnas Löv-
näs-Havfliotbodarna-Rackhavet-Van Nybodarna-söderut genom Drr-
mossen, väster om Flarkberget-Havtjärn-Vansjön södra ände-norr-
ut, längs östra stranden och åter till Lövnäs. Sådana snarstråk
144
Fig 57
Olika typer av snaror och snarhag samt principen för fallgiller av olika
storlekar (Efter Eriksson 1973 och Ekman 1910)
145
var vanliga i detta område före kronoparkernas tillkomst. Mot-
svarande Berättas också från Malung (Eriksson 1973), där särskil-
da platser, där fåglarna uppehöll sig, sk fågelgängor, endast
fick utnyttjas av särskilda gårdar eller familjer och kunde gå
i arv eller användas som egendom vid byte, köp eller pantlägg-
ning. Snarstråkens cirkelformade utläggning var givetvis till
fördel vid vittjandet, som ägde rum minst en gång i veckan.
Fallgiller
Ett lika uråldrigt och minst lika vanligt fångstredskap för skogs-
fågel som snaran var fallgillret. Detta varierade starkt i ut-
formningen mellan olika delar av landet och dessutom beroende på
vilket djur det var avsatt för, Dass principiella utseende fram-
går av figur 57 (efter Pell Algot Eriksson), Dan allra enklaste
modellen kallades också stock eller ~llerstock och var avsedd
för fågel och mindre villebråd, medan flakar eller lämmar, som
bestod av bredare redskap, sammansatta av flera stockar, var äm-
nade för större djur. Stockarnas tyngd kunds ökas med hjälp av
stenar eller på annat sätt och stundom utnyttjades an undarstock
för att bytesdjuret skulle klämmas fast ordentligt eller lättare
dödas. Som exempel på enklare konstruktioner av danna typ kan
nämnas de sk bräden, som betades mad rå potatis, och användas
för att fånga nötskrikor (uppteckning från Mora för Dalmålsord-
bokan ULMAJ.
Utförliga beskrivningar av hur fallgillran tillverkades och
gillrades har givits av P E Eriksson (DH 1928:22) och Tidström
(1754), där det även förekommer an instruktiv teckning. Det an-
da av dessa detaljerade beskrivningar som skall nämnas här är
fällornas vitala dal, själva gilleranordningen, Denna kunde vara
konstruerad på olika sätt, men den som mast användes för stockar
och ansågs känsligast var dans k fyrforman (Ekman 1910), som
bildades av 3 stickor, anordnade som an fyra (figur 57). De till-
verkades enligt P E Eriksson av furu, vilket erinrar om att de
gamla fångstmännens fällor alltid skulle tillverkas på bestämda
sätt och av särskilda material till skydd mot trolldom och an-
nat otyg, som enligt den allmänt utbredda vidskepligheten an-
nars drabbade jaktlyckan. I gengäld var deras redskap utsökta
konsthantverk.
Såll
För vissa arter har mer speciella fångstmetoder varit i bruk
även i Dalarna. I början av 1800-talat fångades exempelvis rapp-
höns i såll, som gillrades om vintern, då flockarna efter större
snöfall närmat sig gårdar och byar, Rapphönsen har emellertid
endast tillfälligt varit jämförelsevis vanliga i Dalarna och
fångsten blev aldrig av någon betydelse, Stammen var starkt kli-
matberoende och kunds under hårda vintrar såsom 1859-60 slås ut
helt, delvis till följd av att de då var så lätta att fånga.
0rrhåv
0rrfångsten med håv under snörika vintrar beskrevs redan av 0laus
Magnus 1555 och detta fångstsätt återkommer flera gånger i 1800-
tals-skildringarna av jakten i Dalarna. Arwidsson (1910) har be-
skrivit en orrhåv från Rättvik, som anskaffats till Nordiska
Museet. Den har en stång av 3,94 m längd och själva håven är 2 m
146
lång och 1,67 m brad. Stångan är av gran och håvringan av kluven
björkvidja. P E Eriksson uppger att nätet knöts av grov och stark
hamspunnan lintråd. Redskapat användes under vintern, då snön
var djup och lös, så att orrflockarna övernattade på markan. I
skenet av aldbloss smög man sadan fram mot nedslaggroparna i
snön och kastada sedan håvan övar dassa. Om flockan låt tätt,
kunds man fånga flera orrar i ett enda kast. På sina håll tycks
datta fångstsätt ha använts ända fram till sekalskiftat.
Saxar
Ost finns ävan uppgifter, bland annat i an årsberättelsa från
Dalarnas Jaktvårdsförening 1863, att trampsaxar användas för
vildgässen under vårflyttningen. Saxarna hade slagbågar av järn,
som spändes ut mot marken när de gillrades och slog ihop uppåt
mad hjälp av en kraftig fjädar, då de utlöstes. Oimensionarna
variarada alltefter bytesdjuret, från sork till björn och likaså
sätten att placera ut dem och beta dem. För vildgässen placera-
des de utefter iskanterna i älvmynningar nch drag, där fåglarna
rastade, och ströddes övar mad sjögräs. Saxar batade med fisk
användes också för att fånga fiskgjusar.
Oäramot tycks svanen ha varit jämföralsavis fradad i landska-
pat, trots att svanhalsjärn som an motsvarighat till ovannämnda
saxar omtalas frå~·andra dalar av landat. Redan Linne nämnar de
övarvintranda svanflockarna vid Insjön och Drsasjön och påpakar
att da sällan fångades allar sköts av böndarna, aftersom dassa
batraktade dam som priviligiarada av Gud och naturan. Vid Insjön
ansåg Linne att att utvacklat svanfänge vore an god akonomisk
sak, aftarsom dan övarvintranda flocken kunds uppgå till 300
fåglar. Han föreslog att man skulla använda rävsax, såsom för
vildgässan, men datta tycks inta ha accaptarats av allmogan,
och ännu vid mittan av 1B00-talat uppges dat i jaktbarättalsarna
(SJT 1863) att da övervintrande svanarna i Siljan, Hovran och
Bäsingan sällan sköts.
Äggning
En alldalas spaciall form av fågalfångst var dansk äggningan,
som innebar att urholkada trädstammar sattas upp vid vattendra-
gen och lockade kniphonor till häckning, varaftar holkarna skat-
tadas på äggan. Detta har baskrivits utförligare i samband mad
knipans ökning i landskapat. Äggningan tycks ha varit bagränsad
till det nordvästra hörnat av landskapat, men i övriga dalar upp-
gas ägg ha tagits ävan från andra andbon, uppanbarligan mast av
gräsand. Ost finns även uppgiftar om att tranäggen gärna åts
(Venjan, Äppelbo) och datsamma torda väl ha gällt vildgässan, som
tidigare häckade i landskapat, ävan om deras bon kanske inta på-
träffadas så ofta.
Falkfångst
I äldre tider badrevs även falkfångst av holländara och tyskar
i dalafjällan. Datta har baskrivits utförligt av Linne (1734)
man förbigås i datta sammanhang. Brukat att ha hamtama fåglar
vid gårdarna tycks annars ha varit förhållandavis vanligt. 1700-
och 1800-talsresanärarna gästada oftast prästgårdarna och i ra-
saskildringarna baskrivs ofta hur tranungar, gökungar, uvar och
andra artar hållits i fånganskap på dassa.
147
Jaktvapen
Ost anda som revolutionerat jakten under historisk tid är ds
olika stadierna av skjutvapnsns utveckling. Redan under dan yng-
re stenåldern användas pilbågen, som i Skandinavien tillverkades
av furu och björk. Ids södra dalarna av landat höll dan sig
kvar i allmänt bruk ända till början av 1600-talst. I lappmar-
ksrna användas bågen nästan hela 1700-talet och ersattes sedan
av stålbågearmborst. I redogörelsen för sin lappländska resa
1732 beskriver Linne hur lapparna tillverkade handbågar och han
förundrades över hur de med dessa enkla vapen kunds skjuta "spar-
ven i högsta grantopp~.
Till en början hade eldvapnen svårt att konkurrera mad bågar
och armborst. Ost första bärbara eldvapnet konstruerades på 1300-
talst, man var även sedan det förbättrats med ett sk luntlås,
opraktiskt vid jakt. Dels var laddningsproceduren omfattande och
dals var gevärens precision av låg klass. Senare utvecklades and-
ra låskonstruktionsr som hjullås och flintlås och det var det
senare som under slutat av 1600-talst började ersätta samtliga
andra skjutvapen både för jakt- och krigsändamål. Den tändande
gnistan alstrades av ett litet stycke flinta, som var fastsatt
i hanen och slog mot an stålbit i närheten av fänghålet. Därmed
tändes fängkrutet, som var benämningen på att finare krut place-
rat förs själva krutladdningen och som i sin tur antänds denna.
Genom danna snabba bössa ökade också intresset för fågeljakt, i
synnerhet flyktskytts.
I och med perkussionsvapnen mad slaglås och knallhatt från
mitten av 1800-talet inträffade ytterligare att skade av vapnens
utvecklingshistoria. Samtliga dessa äldre gevär laddades från
mynningen och kallas därför mynningsladdare. En utförlig beskriv-
ning av hur laddningen gick till har givits av Pell Algot Eriks-
son (1973). Dan mest använda typen av mynningsladdars kallades
lodbössa, vilket ursprungligen betydde att den var avsedd för
blykulor. Uppenbarligen kunds den senare också användas för ha-
gel. I norra och nordvästra Dalarna var lodbössan det vanligas-
te vapnet ännu vid mitten av 1800-talet, man dess användning ha-
de då börjat avtaga. Av andra källor förefaller det dock som om
lodbössan längst i nordväst var det dominerande vapnet ända in
på 1900-talst (Modin 1930). Kalibern var lagom för hagel nr 14
och skytten begagnade ofta stöd. I södra och mellersta Dalarna
användas vid denna tid troligen endast hagelbössor och där kom
även ds senaste revolutionerande landvinningarna först till an-
vändning: enhetspatronen och repstsrstudsarsn. Särskilt den se-
nare har i form av Mausergeväret många gångar anförts som mycket
förödande för skogsfågelstammarna. Det uppges exempelvis att an
anda person sköt 170 tjädertuppar i Lima under jakttiden 1906
och an person i Grangärds 24 tuppar på en enda dag (Dalarnas Jakt-
vårdsförbunds årsberättelse 1907).
Jaktmetodsr
Den mast givande skogsfågeljakten ägde rum på spelplatssrna un-
der våren. Det bekanta spslskyttst av tjäder ägde rum som en
smygjakt, där man utnyttjade sisningen för att avancera. På or-
rarnas spelplatssr byggdes riskojor, i vilka man inväntade drag-
ningen och på an anda morgon kunds skjuta flera tuppar.
Under övriga delar av året kunde orrar skjutas för bulvan.
148
Sådana tillverkades av trä, som sotfärgades, eller svarta tygbi-
tar, som skars ur i orrform, sömmades samman och stoppades upp
med stråfoder eller anna·t mjukt material. Dessutom fästes röda
lappar på huvudsidorna, så att bulvanerna skulle likna orrtup-
par så mycket som möjligt. Bulvanerna fästes högt i björkar, i
vars närhet skyttarna sedan kunde sitta gömda i kojor.
Även tjädern kunde skjutas under andra årstider, dels under
smygjakt under kalla vinterdagar, då den satt i topp och åt
tallbarr och dels under nätterna, då den jagades med bloss. När
man smög sig på fåglarna på sovplatserna, tycks de ha paralyse-
rats av eldskenet, så att man lättare kom inom skotthåll än på
dagarna.
Däremot tycks järpjakten ha varit av liten omfattning och da-
lajägarna tycks i allmänhet inte ha känt till sättet att locka
järpe med pipa. Däremot kunde många jägare härma bytesdjuren med
den egna rösten och särskilt anförs ripan som möjlig att skjuta
på lock. Sjöfågel sköts mest för hund under sommaren, troligen
innan ungarna blivit flygga. Däremot använde man i Dalarna inte
sjöfågelvettar.
Kännetecknande för jakten under 1800-talet och något senare
var även att den omgärdades av en rik flora av riter, som dels
var ämnade att bringa jaktlycka och öka träffsäkerheten hos de
egna redskapen och dels att sätta trolldom i grannarnas. Kulor-
na skulle stöpas under bestämda omständigheter och förses med
särskilda tillsatser, vapnen behandlas med olika ämnen och hela
jaktfärden förberedas rituellt. Samtidigt uppfattades viltet of-
ta som något svåråtkomligt med ond makt och otaliga är berättel-
serna om trolltjädrar mm, som efter skottet plötsligt visar
sig vara trollkäringar som ropat något elakt och sedan med ett
dån försvunnit i skogen. Det är inte svårt att förstå hur såda-
na föreställningar kunnat leva kvar i ett landskap, där de sis-
ta häxprocesserna ägde rum så sent som 1757-63.
Denna vidskepelse blev också en form av skydd för vissa fåg-
lar. Enligt folkloren var det tex mycket olyckligt att skjuta
göken och detta har lokalt gällt även skatan och några andra
arter. Annars gjorde man som tidigare nämnts inte alls samma
uppdelning av jaktbara och icke jaktbara arter som idag. Enligt
uppteckningar från Mora för Dalmålsordboken ULMA ansågs tex
"grönkölan". mycket läcker. Det går kanske inte att med full sä-
kerhet avgöra vilken art som åsyftades med denna benämning, men
det mest sannolika är den allra minsta svenska fågeln, kungsfå-
geln.
Tidigare har dock fåglarna jagats inte bara för köttets skull
utan även för skinn, ben och fjädrar. I uppteckningar från Älv-
dalen berättas exempelvis att lommens skinn användes för att
göra hästskokoppar och sko ryggsäckslock. Hästskokopparna var
de små skinnsäckar, i vilka hästskoningsredskap o dyl förvara-
des.
Numera är fågeljökten åtminstone teoretiskt betydligt mer be-
gränsad, även om förordningarna inte alltid efterlevs. I Dalar-
na får väl andjakten och ripjakten betraktas som de största of-
ficiella händelserna, men det skjuts givetvis också en del skogs-
fågel och ringduvor. Däremot är jakten på rapphöna, fasan och
morkulla för stående hund mycket obetydlig, men i gengäld hålls
de sk skadefåglarna efter med flera metoder.
149
Vilttillgången
Tillgången på skogsfågel, dvs främst tjäder och orre, nämns
så ofta i de äldre reseskildringarna och rapporterna till Svens-
ka Jägareförbundet att det tydligt framgår vilken betydelse des-
sa fåglar hade för folkhushållningen. Samtidigt förstår man att
de i äldre tider fanns i betydligt större utsträckning än nu.
Deras nedgång till följd av hänsynslös fångst och jakt började
påtalas en bit in på 1B00-talet, vilket sammanhängde med att
jakträtten då sedan 17B9 varit fri och medfört en omfattande
rovdrift i skogarna. Dessförinnan hade jakten en tid varit reg-
lerad och förbehållen herremännen och därför anser man att man
fram till slutet av 1700-talet hade de starkaste skogsfågelstam-
marna,
Mer preciserade uppgifter om avskjutningen i Dalarna finns in-
te förrän frAn 1B60-talet, då en insändare i SJT 1B63:11B nämner
att rapphönsen under den svåra vintern 1B59-60 fångades i såda-
na mängder, att de exempelvis i Leksands socken såldes knippe-
vis till ett pris av 6-B öre per fågel. Från samma tid är även
årsberättelse från Dalarnas Jägareförening, där den årliga le-
veransen av fågel från Leksands socken uppskattades till B-10
lass, från Mora 6-B lass och från Dre 5-6 lass. På ett fågel-
lass räknades BO tjäderpar och mot ett par tjädrar svarade 4 el-
ler B järpar och ripor. Samtidigt påpekades att både fågeltill-
gången och exporten varit större tidigare.
Andra källor (Hulphers 1757, Modin 1930) anges att de nord-
västligaste socknarna Särna och Idre levererade sina skinn och
fågelbyten dels till Norge och dels till Härjedalens bönder,
som i sin tur bedrev handel med Stockholm. Som ett kuriosum kan
nämnas att den första större turturduvan, som påträffades i Sve-
rige, levererades till Stockholm med ett fågellass från Härjeda-
len på hösten 1B42. Rent teoretiskt skulle alltså fågeln kunna
härröra från nordvästra Dalarna.
Officiella avskjutningssiffror finns inte förrän i och med
den regionala jägarsammanslutningens årsberättelser fr·ån sekel-
skiftet. Redan i en matrikel utgiven 1902 redogörs för samtliga
jaktchefers bedömning av vilttillgången. Landskapet hade nämli-
gen indelats i tre distrikt och för varje socken fanns en jakt-
chef. Det kan ha ett visst historiskt intresse att redogöra för
denna uppskattning av landskapets vilttillgång år 1900. Tjädern
och orren uppgavs variera mellan bedömningarna god och dålig,
vilket även gällde and. Däremot betraktades "hjerpen" som sak-
nad i vissa socknar, medan tillgången bedömdes som tämligen god
i andra.
För den intressanta dubbelbeckasinen gavs följande status:
mindre god tillgång i Folkärna, Hedemora, Säter, Mora och Våm-
hus, god i Lima, dålig i Grytnäs, Avesta, By och Särna, säll-
synt i Husby, Enviken, Svärdsjö, Svartnäs; Leksand, Siljansnäs,
Rättvik, Dådran och Bingsjö, Dra, Järna, Malung, Sollerön, Tran-
strand samt saknas i övriga områden. Även enkelbeckasinen och
morkullan angavs variera mellan saknad och god respektive myc-
ket god tillgång och ungefär detsamma gällde för rapphönan, som
saknades i Säfsnäs, Transtrand och Lima.
Sammanställningen kommentrerades sedan redaktionellt med f r-
klaringar till och oro inför skogsfågelns minskning. I verkl g-
heten får man givetvis inte fästa något som helst avseende vd
150
uppgifterna, åtminstone i•nts de som avser vadarna, eftersom art-
kännedom aldrig varit jägarnas starka sida. Svan A Msllquist (ml
fann vid kontroll att sträckande ljungpipare ännu in på 1950-ta-
lst förväxlades med dubbslbeckasiner.
Tablåerna övar jaktchsfsrnas bedömning av vilttillgången upp-
hörde sftsr några år och i stället har motsvarande sammanfatt-
ning för länet som hslhst återkommit i jaktvårdskonsulentsns
årsbsrättelse. Os subjektiva bedömningarna av om tjädern ökat
något sllsr minskat något sedan försgåends år saknar givetvis
allt seriöst intrssss och bords i dagens lägs ersättas med msr
tillförlitliga uppskattningsmstoder. Jaktvårdsförbundst har till
för något år sedan haft stt antals k viltrapportörsr, som tre
gånger psr år fyllda i ett fastställt formulär övar vilttillgång
qch andra förstselssr, som inträffat i markerna. Dm systsmst
alltid hads baserats på någon form av objektiv inventering och
rapportörerna endast valts bland sakkunniga viltkännars msd fors-
karintrssss, hads vissa uppgifter i detta material idag säkert
varit mycket värdefullt.
Från och msd jaktårst 1904-05 har ävsn skottlistor övar både
matnyttigt vilt och s k rovdjur publicerats. Tyvärr är inta hel-
ler dessa listor tillförlitliga. Enligt jaktvårdskonsulsntsn
Stig Ekholm (ml är-dst fortfarande endast stt fåtal av länets
jaktvårdsområden som rapporterar resultatet, varför även ds of-
ficiella siffrorna till stor del måste baseras på uppskattning-
ar. Avskjutningsstatistiken för stt antal matnyttiga fåglar å-
ran 1904-73 redovisas i tabell 58.
151
Tabell 58
Skottlista för Kopparbergs län 1904-1972
Gräsand Ripa Orre Tjäder Järpe Rapphöna Fasan Morkulla
4185 167 10783 8537 2284 640 257
1904 3850 1066 13183 3018 324
1905 13792 1158
1906 2630 1167 16523 3376 320
1907 2688 511 6371 6380 821 933 399
1908 2444 832 7830 5622 78 1360 544
1909 2581 1167 8191 5631 1343 519
1910 4107 1453 7744 592 923
1911 3680 1236 13332 13566 1256 963 664
1912 3770 1932 11365 8294 504 976 868
1913 3293 1442 8023 1365 603
1914 3266 1394 9017 7346 609 1241 464
1915 3314 1047 7459 4353 975 1612 692
1916 2766 800 4694 3389 1136 770 554
1917 3827 885 4157 3813 1016 201 462
1918 2215 888 5026 5377 950 168 418
1919 2489 971 8046 3313 2025 119 678
1920 3607 1111 3519 2996 2384 271 877
1921 3805 739 2959 4696 1847 366 1043
1922 2748 993 4715 4891 937 578 871
1923 2915 236 5516 3901 966 365 991
1924 2959 585 4441 3595 1344 294 1007
1925 3149 1412 4509 5947 994 295 1100
1926 3470 715 5422 8853 1362 337 1124
1927 2905 748 7466 2853 1366 136 972
1928 2510 1275 2892 3170 908 1012
1929 4030 1490 2817 4644 725 43 1201
1930 4179 888 3400 5462 958 38 1201
1931 4291 1399 4576 6160 1160 35 1161
1932 3312 1246 5002 5650 52 1045
1933 2375 983 5157 4340 112 859
1934 2841 361 3840 2506 97 812
1935 3433 340 2207 1707 295 860
1936 2281 224 1546 2201 584 638
1937 2043 3173 574
4187 381
220
152
Tabe 11 58 ( forts J
1938 2751 593 1890 1684 943 269 813
1939 1587 1122 1028
3802 4987 1532
1940 1577
1868 1797 1051
1941 1440 1570 1118
1296 1325
1942 1960 327 778 217 13 882
890 790 180 21 787
1943 1984 652 100
50 50 150 195 9 1207
1944 50 50 200 174 835
200 200 250 198 30 888
1945 1945 1225 200 200 300 198 20 861
300 300 300 235 12 790
.946 1996 321 300 350 1200 285 34 600
400 500 1200 410 42 650
1947 2222 405 500 800 1000 560 30 720
800 500 750 330 20 630
1948 2200 411 1400 2500 900 330 25 600
1300 1500 900 350 30 600
1949 2350 195 1100 1500 340 350 50 600
1500 2100 300 100 600
1950 2405 189 2200 1800 300 150 600
1460 940 300 200
1951 2756 280 1200 870 250 250 50
300 200 100
1952 3145 120 100 300 100
100 200 150
1953 3680 85
100
1954 3650 100 100
100
1955 3700 100 100 100
100
1956 3700 150 50
1957 4000 200 50
50
1958 4000 200 50
1959 4000 300
1960 4000 300
1961 4000 400
1962 4000 500
1963 4000 500
1964 4200 300
1965 4000 300
1966 4000 900
1967 5600 1000
1968 2700 1000
1969 2800 1600
1970 2300 1200
1971 2340 900
1972 2200 600
1 53
FOLKTRO
Det är omöjligt att förstå den roll fåglarna spelat i fornnordisk
föreställningsvärld utan djup insikt i våra förfäders levnads-
sätt och tänkande. Även om detta är ett oerhört intressant ämne,
är det ingen ornitologisk specialitet och källmaterialet är vida
spritt i humanistisk litteratur. En allmän och relativt kortfat-
tad introduktion har publicerats av Bernström (1959), men i öv-
rigt tycks folkloriken i den svenska ornitologin ha behandlats
endast fragmentariskt. För Dalarnas del finns en hel del upp-
gifter spridda i hembygdsböcker och äldre reseskildringar mm,
men någon fullständig litteraturgenomgång har ännu inte gjorts
och i detta sammanhang kan ämnet behandlas endast mycket över-
siktligt,
Fågel namn
Sett ur dagens ornitologiska synpunkt kännetecknades de tidigas-
te relationerna mellan människor och fåglar rent allmänt av en
starkt begränsad artkännedom, Fåglarna var villebråd och inde-
lades främst efter de olika fångsmetoder som användes. Kramsfå-
gel fångades på ett sätt, varför detta ord fick vara en samman-
fattande benämning på en lång rad tättingar, medan skogsfågel
och olika sjöfåglar fångades på andra sätt. Samma förhållande
råder än idag, Det svenska folket känner till sammanfattande
namn som ärla, sparv och trast, men det finns säkert ingen, som
inte är särskilt intresserad av fåglar, som korrekt kan bestämma
fler än 10 arter. Gråsparv kan alltid förväxlas med pilfink eller
grönfinkhona osv.
Utöver indelningen i villebrådtyper är det endast känt att någ-
ra få välkända och särpräglade arter hade egna namn och som exem-
pel kan korp och sångsvan nämnas. Den förre kallades ravn och den
senare emt. Det är också nästan endast sådana, sedan äldsta tider
brukade, enkla fornnordiska namn som ingår som förstavelser i
ortnamn. I Dalarnas geografi är sammansättningar med hök-, lom-,
tran-, korp-, ram-, uv- och några till otaliga och vittnar om
dessa arter~ forna förekomst. I Svensk Drtförteckning 1974 före-
kommer dock inget namn på emt- från Dalarna, vilket annars hade
antytt att sångsvanen tidigare var en vanlig fågel även här.
Allmogenamn på vissa särskilt uppmärksammade arter har levt
kvar in i vår tid. Några, såsom horsgök för enkelbeckasin och
likuggla för kattuggla, är välkända och har varit allmänt brukade
över större delen av landet, medan andra är mer speciella för
olika landsändar. Från Dalarna är materialet särskilt rikt genom
de uppteckningar av övre Dalarnas folkmål som gjorts för Dalmåls-
ordboken (Ordbok över folkmålen i övre Dalarna), huvudsakligen
1920-40, och som förvaras i Dialekt- och folkminnesarkivet i
Uppsala (ULMA). Genom vänligt tillmötesgående av docent Stig
Björklund har ur detta material benämningar på och folklore om
fåglar extraherats av FM Rut Boström. I nedanstående förteckning
redovisas systematiskt de benämningar som ur ornitologiskt syn-
punkt inte förefaller vara uppenbart feltolkade. Materialet från
ULMA presenteras utan referens, men har kompletterats med upp-
gifter ur annan litteratur och som svar på upprop. Källorna till
dessa uppgifter framgår av nedanstående tabell. I några fall
görs även förklaringsförsök, men etymologiska härledningar har
1 54
i stort sett uteslutits. Den intresserade hänvisas främst till
Hortling (1944). Observera att benämningarna presenteras med
sina svenska former, varför det vanliga "stjettrost" anges med
skettrast eller skittrast osv.
Förkortningar:
BF Börje Flygar, Lima
CLLD Conspectus Lexici Lingvae Dalecarlica, utg 15 maj 1813,
refererad av Sven E Lyrsell, Leksand
ED Elis Dahlgren, Vikmanshyttan
GL Gunnar Lind, Vikmanshyttan
KBN Kjell Bylin
PAE Pall Algot Eriksson, Malung
PFN P Folke Nyholm, Djura
Gräsand: Blåhals (BF)
Kricka: Dret-årta (BF), Lortand (Hortlind 1944), Lortlapp (Hort-
ling 1944)
Dialektala namn på krickan syftar i regel på dess vistelse i
mindre vattensamlingar, dypölar mm
Bläsand: Blås-knipa (Älvd), Bläsknip (Li), Bläskarl (Tra), Lort-
knipa (Mor, Jä)
Det är intressant att allmogen i Västardalarna kände till bläs-
andhanens praktdräkt redan vid början av 1900-talet. Ändå an-
ses den inte ha invandrat norrifrån till dessa områden förrän
senare.
Lortknipe kan vara förväxling med kricka.
Vigg: Kva-knip (Li), Doppknip (Mor, Mall, Lortknipa (Mall, Kavand
kommer av kava= doppa, dyka. Ändå är det inte säkert att nå-
gon av dessa benämningar avser vigg, eftersom förväxling i
samtliga fall kan ha skett med knipa. Se följande art.
Knipa: Dret-skatknipe (Vå.mh), Knipa (Älvd, Våmh, Drs, Mor, Soll,
Dra, Nås, J, Äpp, Li), Knip (Våmh, Mal, tlvd), Knip-käring (Tra),
Kavande ( kavandekart- resp käring) (Li, Tra).
I övre Västardalarna var dock knip eller knipa ett sammanfat-
tande namn på alla andfåglar.
Sjöorre: Havsorre (Våmh, Mor, Ve, Soll, Mal, Övd, Tral, Strand-
orre (Våmhl
De rastande sjöorreflockarna har uppenbarligen uppmärksammats
inte minst omkring Siljan och Drsasjön.
Småskrake: Lom-skråka (Mal, PAE) Skotten (PAE)
Ormvråk': Klosshök (All, Dretvråk (Mor), Skretvråk (Ve, Bo, Leks),
Kvenhök (Mal, Li, Äpp), Rötfågel (Ve), Skethök (Leks), Svihök
(Hortling 1944)
Namnet klosshök avser födan, som bl a ansågs utgöra klossar,
dvs grodor eller paddor. Anspelningarna på rötmånaden och
155
skit baror på fågalns vana att komma fram i augusti och jaman-
da flyga omkring i luftan, Dan ansågs ha fått som straff att
flyga omkring på datta sätt aftersom den skitit i Guds fat,
En annan tolkning var att dan skitit på jungfru Marias klän-
ning och därför inta fick sätta sig på grön kvist undar hala
rötmånadan. Yttarligara an förklaring till att ormvårkan skri-
kar i augusti var att dan hada förstoppning, som dan fått som
straff för att dan hotat äta upp bondans säd. Samma namn måsta
förstås ha använts om bivråken,
Hök: Ljutörn [Mor), Ljut-fågal (Mor), Spännara [Val, Spännhök
(Drs, Va, Äpp.J, Spännörn (Val, Mushök [Li)
Spännara allar spännhök har troligen varit en benämning för
rovfåglar i allmänhet,
Sparvhök: Spinkhök [Ve), Tathök [Va, Solll, Småhök [PFN), I
Djura var d~t sanara en banämning på alla mindra rovfåglar
Duvhök: Hönhök [Li), Kvanhök [Tra), Tjädarhök [Val, Hönshök [ED,
BF, PFN), Storfulhök [BF), SlaghöR (PFN)
Storful [storfågal) var tidigara banämningan för skogans
hönsfåglar.
Bivråk: Dratvråk (Mor)
Fiskgj usa: Gj ushök ( Edvard Bargström, I dra)
Lärkfalk: Småhök [PFN)
Pilgrimsfalk: Skärhök [Mal)
Namnat syftada på artans häckningsplatsar i klippbrantarna
Tornfalk: Småhök [PFN)
Ripa: För danna art förakommer an lång rad förvanskningar av
det svenska ordet ripa som Rioppa [Älvd), Rappa (Mor), Röppa
(Drs) m fl
Orre: Orr-rö (Ve), Rö eller Röja [Ve, Mor, Jä, Nås), Vern [Mal,
Li, Tra). Dessutom skilde man på hönan och tuppen.
Den förra kallades Yrna [Mor, Ve), Ven [BF) eller Ynn.[CLLD,
Hortling 1944) den senare motsvarande Yrn (Älvd, Våmh, Mor),
m fl
Tjäder: Storfågel [Mor, Li, Tra), Tjäderfågel (Våmh, Ve, Bo, Bju),
Tjär [Eriksson 1908, Hortling 1944), Hönan hade särskilda namn
som Rä [allm) eller röja [Mor, Ve, Nås, Ja), Rej [BF), RA
(CLLD) och Ra [Hortlind 1944)
Järpe: Järp [Våmh, Mor)
Rapphöna: Akerhöna [BF)
Akerhöna har även brukats för andra arter, såsom ljungpipare
Kornknarr: Kornskära (Mall, Rågknarka (Gal, Rågknäpp [Mor, ED,
Hortlind 1944), Råg-knärpa (Mor, Oju), Rågkärka (Våmh), Råg-
156
norka (Våmh), Rågrepa (Leks. Al, Jä), Rågskrapa (Leks), Råg-
skrika (Silj, Leks, Bju, Dju), Rågskära (Mor, Leks, Li) Råg-
skärp (Soll, Al), Sädesknapp (Nås), Rågbraka (PFN), Ängsknarr
Knarsk, Kornskrika, Kvänn och Riksmännen (Hortling 1944)
Man behöver inte sväva i tvivelmål om kornknarrens forna allmän-
het.
Ljungpipare: Bit-i (Mal), Hyckla (Ve, Äpp, Mal, Li, Tra), Rant-
frälsare (Ma, Li), Regnpipare (Hortling 1944), Aker-höna
(Hortling 1944)
De båda första är ljudhärmande för ljungpiparens vårspel, som
av en sagesman återgivits som ökliv-ökliv-ökliv, vilket blivit
ökliv, öklöv, hökli mm. Rantfrälsare kommer av ett det var
dags att släppa ut fåren på bete när man första gången hörde
ljungpiparen. Det råder dock oenighet om denna artbenämning.
Nu aktiva ornitologer i Lima och Malung (Börje Flygar, Pall
Algot Eriksson) anser att det ligger närmare till hands att
tro att hyckla avser glu~tsnäppan, eftersom ljungpiparen är så
sparsam åtminstone som häckfågel i dessa bygder att den inte
är känd av allmänheten. Med annorlunda betoning blir ju hyckla
också en god beskrivning av gluttsnäppans vårspel. Det intres-
santa är dock att gluttsnäppan först under de båda senaste de-
cennierna blivit uppmärksammad i Lima av ornitologer.
Enkelbeckasin: Bläkbock (J1:l, Äpp, Mal, Tral. Bräkdock (Mor, Ve,
Ga, Jä, ED, BF, PAE), Gethök (Ve), Gråget (Ve, Soll), Harbavra
(Älvd), Horsbock (Flo, Nås, Jä, Äpp, Mal). Himmelsget (Edvard
Bergström, Idre) Horsgök (Jä), Mussnipa (Älvd, Våmh, Mor, Leks,
Ve, Drs, Jä, Bju). Regnvädersdock (Dra), Rossgucku (Våmh),
Rossgök (Älvd), Rysshök (Ve), Rågat (Våmh, Mor), Skråbock (Jä),
I Mal, Tra och Mor har en fågel benämnts Slipstensdragaren el-
ler Slipkränkan, eftersom den låter som en sådan. Detta har
tolkats som enkelbeckasinen, men detta är inte med säkerhet
riktigt. Som väntat är det annars artens vårspel som uppvärk-
sammats av allmogen.
Morkulla: Rossgucku (Ve)
Jämför dock enkelbeckasinen
Storspov: Spole (Flo), Myrspov (Gustafs gm PFN)
Gluttsnäppa: Klave (Li), Kluvi (BF), Hyckli(PAE, BF), Rantfräl-
saren (BF)
Jämför kommentaren till ljungpiparen
Grönbena: Myrsnipa (BF)
Drillsnäppa: Fiskelit (Ve, tlvd, BF), Fiskelita (Mor, Soll),
Grilla (Li), Ekeskit (ED), Sittaföre (Älvd, Ve, Soll)
Det sistnämnda härrör från tolkningen av lätet som "sitifiri",
vilket uttytt "sitter jag före (i vägen)"?
Fiskmås: Ars-birgitta (Våmh), Fiskbjur (Soll), Fiskehök (Ve),
Fiskmaja (Ve), Vitmara (Leks), Fiskmås (Hortling 1944), Nors-
vipa (Hortling 1944)
157
Ringduva: Susduva (Mor, Soll, Rättv, Dju, Leks, Ga, Hortling 1944),
Tussduva (Bo), Vildduva (Mor, Äpp), Blåduva (Hortling 1944),
Tuttuduva (ED, DH 1926)
Gök: Denna art har genomgående kallats gök eller gucku, men nam-
nen har haft olika prefix beroende på i vilket väderstreck gö-
ken hörts eller hur nära den ropat osv. Fegd-gucku (Älvd) var
en gök som gol ovanligt nära människoboningar och därmed bådade
död. Motsvarande gällde för Feg-gucku i Mal och Drs. Flöt-göken
(Ors) hördes första gången på året i öster, Gift-göken (Orsl
i väster och förebådade giftermål, Gladgucku (Ve, Soll, Mal,
Li) i väster och bådade glädje. Den kallades därför även Väs-
tergök. En gök som gol i sydöst kallades Smör-gucku (Li) och '
hördes den i nordväst var det en Sorg-gucku (Li). I Orsa be-
nämndes den första göken från norr annars Angergök.
Uggla: Maruggla (Mor)
Berguv: Bergulv (Tra)
Fjälluggla: Harfånge (Li)
Kattuggla: Harfånge (Mal, tlvd), Haruggla (DvSi, MeSi, Mal, PFN),
Musuggla (Älvd), Nattskråma (Mor, Hortling 1944), Dvädersfågel
(Jö), Likuggla (ED), Nattfjåma (CLLD), Klävittuggla (Eriksson
1908)
Slaguggla: Harfånge (Mal, tlvd), Troll hunden (Nås gm Jan Lindblad)
Hornuggla: Skogsuv (Älvd)
Pärluggla: Harfånge (BF), Haruggla (PFN)
Ugglorna har vållat allmogen mycket huvudbry. De tillhörde
först och ~~ämst mörkret och det onda, deras flykt var ljud-
lös och spöklik och lätena svårtolkade. Därför får man räkna
med en ordentlig sammanblandning av de nattliga ljuden med
olika ugglor, som tillfälligt blev iakttagna på dagarna. Fle-
ra av benämningarna går ju i tolkningen från ULMA också igen
hos flera arter. Att haren är inblandad kan bl a bero på att
man förr ofta tycks ha tolkat pärlugglans läte som harens.
Tornsvala: Regnspira (Mal, Li, Tra, BF), Armborstsvala (Li gm
BF)
Nattskärra: Nattflaxa (Äpp), Nattskjåma (Älvd), Nattskred (Flo),
Nattskråma (Våmh, Mor, Soll, Jä), Nattuggla (Mor), Spånrock
(Mall, Nattblacka (PFN), Nattskre (PAE, Hortling 1944), Troll-
rock
Lustigt nog anspelar man både på nattskärrans spinnande läte
och dess spöklika, flaxande flykt. I Malung säger man fort-
farande nattskre om en person som är ute länge på kvällarna.
Nilsson (1956) uppger att nattskärrans läte i Bergslagen har
uppfattats som knarret från Djävulens besman.
Hackspett: Furubult (Älvd), Hackspik (Rättv, Bju, Li), Hackspinke
(Ve), Tallknappel (Älvd), Tallknarr (Älvd, Mor, Drs), Furu-
158
knarr [Mor), Hålpickaren [GL)
Tallknappel och Tallknavra anses eventuellt kunna avse spill-
kråkan.
Spillkråka: Blåkråka [Mal, Li, PAE) Dryppkråka [Bju), Herrkråka
[Älvd, Soll) Hålkråka. [Äpp, Li, Tra, BF, PAE), Härkråka [Älvd,
Ve), Klem (Älvd), Klemkråka (Mor), Pillkråka [All, Plinnkråka
(Mor, Drs), Pinnkråka (Mor), Plängkråka [Drs), Regnkråka (Gal,
Sprutkråka (Li, Tra), Sputkråka (Tra), Trillkråka (Jä), Vedknarr
[Ve, Leks, Bju, Al, Li), Tillkråka (ED), Regnväderspiran (PAE)
Tallknavra [Älvd).
Blåkråka kommer av att blå fordom även betydde svart eller blå-
svart, övriga namn på spillkråkan syftar huvudsakligen på lä-
tena. Dessa har kanske bäst beskrivits i uppteckningen från
Mora: "jerk-jerk-jerk-jerk-jerk-jerk-klem", även just jerk
kanske hellre skulle bytas mot"drypp","till" e dyl.
Gökyta: Gökitta (Jä), Guckusparv [Flo), Sädesgök (Älvd), Värmtet
(Mor), Akertita [Älvd), Spir [PAE)
Sädesgök och Akertita syftar på att sådden på våren kunde ske
när tytan första gången hördes.
Ladusvala: Dretsvala [Drs), Saxsvala (Hortling 1944)
Backsvala: Gethornsvala (Ve), Mjälsvala [Älvd, Mor}, Vattusvala
[Älvd), Sandsvala [BF)
Kaja: Kyrkkaja [Älvd, Soll)
Det är märkligt att man kände till kajan i Älvdalen, eftersom
arten inte tycks finnas på denna ort idag.
Skata: Skjut (Li, Tra), Skär [Älv, Tra), Stjör [BF), Stjier (CLLD)
Samtliga dessa är ljud~ärmande och avser ett läte som skatan
ofta låter höra inom reviret.
Nötskrika: "Jordpäronskrika (Ga, Al, Jä), Kornskrika (Älvd, Mor,
Ve, Drs, Li, Tral, Skrika [Dre, Bju, Äpp, PAE), Kvånnskrika
[Hortling 1944)
Lavskrika: Enskrika [Dal allm). Detta är dock troligen endast
ett äldre namn, som inte brukats under senare tid. Mer norr-
ländskt är Kocksickan och Söfora [Edvard Bergström, Idre)
Björktrast: Dretskata el Dretskvata [Våmh), Drettrast (Li),
Elaktrast [Älvd), Lorttrast [Rättv, Flo, Hortling 1944), Rönn-
trast (Jä, Hortling 1944), Skettrast (Bo, Rättv, Leks, Al, Ga,
Flo, Nås, Jä, PFNJ. Skrattspinke (Solll, Slammetrast [Tral,
Tjattertrast [Äpp), Skvattertrast (ED), Skvattra (Husby gm
KBnl
Taltrast: Talltrast [Drs)
Stenskvätta: Knacksparve (Mal, PAE), Stensmäcka [Bo, Bju, Jä,
Mal, Li), SkvJtta [Ve), Smäcka (Drs), Stenknäcka (Soll, Älvd),
Stenskväkta (Älvd, Våmh), Stensmäska [Mal, Li), Stensparv (Drs)
Flera av dessa benämningar syftar på fågelns läte, som "låter
1 59
som när man slår till en sten med en våt trasa".
Rödstjärt: Rödsparv (Ors)
Talgoxe: Orag(er)-i-ringen (Mal), Köttfis (Jä), Köttmånge (Älvd)
Livstyckepojke (Mall', Talgmes (Mor, Soll, Drel, Talg-Per (Leks,
PFNl. Talgtita (Mal, Li, Tra), Talgtrast (Dju, Mack, All,
Spickeköttfågel (Eriksson 1908)
Den åsyftade ringen i det första namnet är den sk skinnar-
ringen.
Talgoxen ansågs ha ett läte som liknade det som uppkommer när
man bråkar skinn genom att dra dem fram ooh åter över eggarna
i en skinnarring. Vårsången är välbekant bland allmogen och
har många tolkningar. Från Sollerön har upptecknats "mycket
kött, mycket kött, mycket kött", och även "spickekött" anses
vara ljudhärmande.
Talltita: Bli-ndtita (Äpp)
Blindtitorna var så orädda som om de var blinda,
Trädkrypare: Furuknatt (Älvd, Mor), Furulus (Mor, Hortling 1944)
Lavlus (Rä, Leks, Gal, Eklus (Hortlind 1944)
Strömstare: Forsfågel (Tra), Fors karl (Mal, Ve), Forssparv (Älvd,
Mor, Hortlind 1944), Forsspinke (Ve, Jä, Äpp), Präst (Jä, Li),
Strandlov (Våmh), Vattuspinke (Ve), Vattustare (Leks), Vattu-
sparv (Våmh)
Gärdsmyg: Tummeltott (Hortling 1944)
Gransångare: Granhäxa
Flugsnappare: Takpräst (Drs)
Sädesärla: Blå tranärla (Älvd), Husärla (Li), Lillärla (Bo, Leks,
Dju, Flo, Mack, Nås, Jä, Äpp), Linärla (Bju, Mall, Plogärla
(Bo, Rät tv, Leks, Al, Äpp), Ringärla (Li, PFN )1 Stenskvätta
(Våmh), Strandärla (Ga, Jä), Takärla (Dvsi, Bo, Rättv, Hortling
1944). Tranärla (Älvd, Mal, Li, Tran, BF, Hortling 1944), Aker-
höna (Äpp), Tackäsla (CLLD), Lissärla (PFN), Tranuhässla (PAE)
Tranärla och Tranuhässla kommer av att man förr trodde att sä-
desärlan på våren anlände på tranornas ryggar. Figur 46 över
några flyttfåglars ankomsttid till Malung visar också hur väl
tranans och sädesärlans ankomsttider överensstämmer. Ringärla
användes i Gustafs om sädesärlor i höstdräkt (PFN).
Gulärla: Grön-takärla (Älvd), Grön-tranärla (Älvd), Sädesspinke
fSoll, Li). Såspetsen (BF), (Plogärla Gustafs gm PFN)
Observera hur ett par av namnen syftar på vårbruket och gulär-
leflockarnas ankomst omkring sådden.
Sidensvans: Luvhöna (Mal), Rönntrast (Äpp), Sibel (Leks), Sibel-
svans (Rättvik, Leks, Hortling 1944)
Varfågel: Urvädersfågel (Mall
Grönsiska: Granköla (Älvd, Våmh), Grönfågel (Mor), Grönköla (Soll,
160
Bo, Leks, Rät tv).
Granköla har troligen även använts för kungsfågsl
Domherre: Bladtrast (Flo), Domars (Leks), Domtrast (Jä), Runtrast
(Ve), Rödfågsl (Våmh), Rönntrast (Mor, Jä, Äpp)
Korsnäbb: Dumsnut (Mal), Kvägslbit (Älvd)
Dumsnut har troligen mest använts för tallbit och ovanstående
tolkning kan vara missuppfattning
Bofink: Hampsparv (Nås), Risstackfågsl (Mor)
Bergfink: Vrinfågsl (Älvd)
Namnet skall enligt uppteckningen syfta på det läts arten fram-
bringar "på våren vid regn".
Sparv: Täckning (CLLD)
Gulsparv: Gröning (Älvd, ED), Gulspinks (Ve, Soll, Li), Körsparv
(Bju)
Snösparv: Hårdårsfågel (Mal, Li, Tra), Illvädsrsfågsl (Rättv,
Leks, Hortling 1944), Ljutvädsrspinks (Soll), Urvädersfågsl
(Älvd, Leks, Li), Urväderspinks (Soll), Hårdvädersfågsl (BF),
Vint srfågs 1 ( Äl vd).
Allmogen var ense över hela Dalarna; snösparvarna som kom
singlande som snöflingor i höstluftsn spådde snöstorm.
Gråsparv: Drstfågel (Mor), Drstoxe (Mor), Gstrissparv (Leks),
Gråfågsl (Älvd, Våmh, Rättv), Gråspinks (Soll, Mal, Li, Tra),
Gråtjuv (Älvd, Våmh), Trollkylt (Bju), Tätting (Älvd, Mor, Drs,
Bo, Rättv, Leks, Jä, Äpp, Mall. Sädssfågel (Gal, Gråttjätt
(Eriksson 1908), Husfink (Hortling 1944), Spicks (Hortling 1944)
Räjstackfågsl (Hortling 1944),
Av denna förteckning framgår att ca 70 fågelarter blivit så upp-
märksammade av Dalarnas allmoge, att de fått egna benämningar,
även om dessa i många fall kanske inte varit särskilt spridda.
Gemensamt för dessa arter är givetvis att de är uppseendeväckande
på ett eller annat sätt, vilket ju också går igen i namngivningen,
som är mer "linneansk" än den officiella svenska. Man har genom-
gående tagit fasta på någon detalj av fågelns utseende, läten
eller egenskaper, även om de senare ofta var mer förmodade än
verkliga. Exempel på vackra benämningar efter lätet finner man
hos kornknarren och många fler och efter utseendet hos exempel-
vis talgoxe, där "livstyckepojke" är en lustig anspelning på
bröstbandet. Att även verkliga beteendemönster varit förebilder
för benämningar visas av de eleganta "lavlus" för trädkrypare
och "hålpickaren" för hackspett, och bland vanföreställningar
märks bl a flera benämningar på ormvråken.
Ofta förknippade man också olika arter med olika mer eller
mindre agrara göromål vid bestämda tidpunkter på året, även om
detta inte alltid framgår av benämningarna. "Efter lärkesång
ingen slädegång" sade man i Malung och att man i Äppelbo kallade
sädesärlan för åkerhöna beror på att vårbruket kunds starta när
denna anlänt. När sedan "åkertitan" eller "sädssgöken" (Älvd)
161
anlände och skriade från härbrsstakst var det tid att så, ty då
skulle det inte bli några fler nattfrostsr. Ost är något vanskligt
att tolka denna benämning, men det är givetvis inte helt otroligt
att det verkligen var göktytan som avsågs, även om denna knappast
är en art som är så väl känd av allmänheten idag.
Ungefär vid samma tid klargjorde göken att man fick gå barfota
[Leks) och en vidare, som kallades "bit-i" "rantfrälsarsn",
"kluvi", "klavs" eller "hyckls" (Lima m fl) att fåren kunds släp-
pas ut på bets. Dm sedan dessa benämningar avser gluttsnäppan
eller ljungpiparsn kan kanske inte med säkerhet avgöras. Os fåg-
lar som annars ansågs vara mest punktliga var tranan [och därmed
sädesärlan) samt pilgrimsfalken. Ost senare var kanske endast
en lokal uppfattning omkring Säter, men en sagesman, född 1666,
berättade på 1920-talst (DH 1926:35) att ett par falkar funnits
där i BO år och att de årligen kom tillbaka på en bestämd dag,
nämligen 25 mars. Dessutom ansåg kan att de inte kunds utrotas,
ty om den ena blev skjuten, for den andra bort och kom tillbaka
med en ny. Siggss Erik Johansson, som berättaren hette, blev
tyvärr inte sannspådd att även tranan var "dagstöd", dvs kom och
gav sig av på bestämda dagar, ansåg man i flera socknar i Övre
Dalarna. I Älvdalen hävdade man att den flyttade tre veckor förs
Mikael och kom tillbaka två veckor förs Valborg. Särskilda ut-
tryck för detta var också att "tranan lyser i säng" eller "tra-
nan kommer med sängljus", vilket antydde att man då kunds gå
till sängs utan lyss. Os äldre skyttarna hade även ett särskilt
tecken för när tjäderspelet slutade på våren. Detta ägde rum
när rönnlövst var lika stort som tjäderfoten.
Sommaren väntades på allvar först när svalan kommit [Ors) och
vanligen avsågs väl ladusvalan. Första gången man såg en svala
på våren skulle man f ö blåsa tre gånger efter den, ty då skulle
det gå bra att väva och nysta upp garn det året. När slåttern
var i görningsr. hördes sädsststan [Älvd), men vilken art som
åsyftades med detta är osäkert. Detta får väl anses gälla även
"rågstsn" [Moral, som var en fågel med bräkande läts, vilket
hördes när säden skulle till att mata. Tidpunkten stämmer ju
egentligen inte med snkslbsckasinsns revirspel.
Anledningen till att göken slutar gala har många variationer,
men alla sammanfaller med tidpunkten för slåtterns början. På
vissa håll ansåg man att den blev skrämd av höhävlarna, dvs de
stänger som man bar hö på, på andra av slipstenarna eller hässjor-
na osv. Allmänt spridd var även uppfattningen att de röda
fläckar, som uppträder på björklöven frampå sommaren var göktårar.
I Drs ansåg man att det var först då göken gråtit på björklöven,
som det var riskfritt att påbörja lövtäkten. Då var lövet näm-
ligen fritt från kåda, och även om denna inte ansågs giftig, så
var den inte hälsosam för kreaturen. En liknande uppfattning
från Boda var att man kunds äta fjolårets saltade och torkade
fläsk utan att koka eller steka det, när göken slutat gala.
Varsel
Många allmogenamn hänför sig också till uppfattningen att olika
fåglar varslade om någonting förestående. Framför allt har de
kanske spått väder och då vanligen dåligt sådant. Mest känd för
att spå regn med sitt ropande är väl spillkråkan. Här gjorde
man dock åtminstone i Orsa skillnad mellan lätena. När det korta
ropat hördes spådde dan torrt väder, medan dst utdragna "pläng"
162
bådade regn. Tolkningen av detta läte är förklaringen till nam-
net "plängkråka" från Orsa.
Andra som spådde regn med sina läten var "regnvädersbocken" (Dre)
och "susduvan" (Soll), "tussduvan" (Bo) eller "vildduvan" (Äpp).
Den förre bör förstås ha varit enkelbeckasinen och den senare
ringduvan. På längre sikt arbetade skatan, som spådde en regnig
sommar om hon byggde högt, men varmt och torrt om hon byggde lågt.
En av de få fåglar som förebådade vackert väder var sädesärlan.
Den spådde god väderlek under sådden och god skörd om den följde
plogen och harven under vårbruket. I Lima ansåg man dessutom att
det skulle bli mycket säd och långt lin om den första sädesärlan
satt högt. Satt den lågt skulle däremot linet bli kort. Dm det
var rikligt med "gula sädesärlor" under våren skulle för övrigt
hela året bli gott.
Från Venjan berättas om ytterligare en fågel, som brukade skri-
ka om morgnarna, när vackert väder stundade, men var tyst inför
dåligt väder. Den var större än en stare med kort stjärt och vis-
tades i skogen, men kom stundom in på ägorna. Lätet började höras
om våren och tolkades som "tet-t§t", varav namnet "tethök".
På vinterhalvåret var det även ett par arter, som spådde köld
och oväder. Snö väntades, när orrarna kom fram till gårdarna,
och när det första orrspelet hördes på hösten, skulle det bli
snö efter 7 veckor (Dre). Att urvädersfåglarna spådde snöstorm
framgår ju av namnet, men detta tycks ha använts både om var-
fågel och snösparv. Ombyte i vädret förväntades också när de
unga tjädrarna började spela om hösten.
Tyder
Det var dock inte bara vädret, som fåglarna ansågs kunna varsla
om, utan även mer otäckta saker såsom död. Detta är mest känt
om kattugglan, vars klävitt-rop vid gårdarna i hästrusket tolka-
des som klä-i-vitt, dvs svepning, och renderade den namnet
likuggla med flera anspelningar. I Dra ansågs även att någon
skulle dö i den gård som besöktes av en hackspett eller där ska-
torna väsnades särskilt mycket utanför. Motsvarande trodde man
också om göken gol särskilt nära människoboningar och detta har
givit arten olika namn som fegd-gucku m fl (Drs, Älvd, Mal).
Tillhagen har i Dalarna antecknat samma tolkning av att en få-
gel slagit ihjäl sig mot en fönsterruta.
Att skatorna väsnades kunde även betyda främmande och detta
gällde även då man såg lavskrikor (Älvd). Dessa mystiska fåglar
har annars allmänt också haft ett rykte om att föra otur med
sig, i synnerhet för jägare, och detta är känt även från Dalar-
na (Dre). Det var heller inte bara när göken satt på hässjorna
och gol (Mal) eller ropade från bar kvist (Tra, Jä, Flo). Det
senare tydde på hårdår, men även på många oäkta barn (Flo, Dre).
Nattens ljud
Som en alldeles särskild form av namngivning kan man kanske upp-
fatta den föreställningsvärld i vilken våra förfäder levde. Den-
na var baserad på egna iakttagelser och erfarenheter, som samman-
vävts med sägner och religiösa intryck både från den fornnordis-
ka mytologin och kristendomen. De levande varelserna i omgiv-
ningen uppfattades antropomorfistiskt med allehanda märkliga
163
aganskapar och man skilda mallan onda och goda väsan osv.
Da sanara var huvudsakligan förbundna mad mörkrat och dass
makt och rädslan för mörkrat gjorda att lätan och skymtar av
nattans djur och fåglar gav upphov till att livligt fantisaran-
den. Våra förfädar levde också i en värld, där de nattliga lju-
dan var mar omadalbara än nu. I dag störs hala naturupplavalsan
av bilar, tåg och flygplan, som i de stilla nättarna hörs mils-
vitt, man förr nådde nattskärrans, kornknarrans, pärlugglans och
många andras lätan fram till människorna och var välkända som
fanoman av hala bafolkningan. Något forskande i dessa lätens bak-
grund var på danna tid inta tänkbart. Dals tillhörda mörkrat och
dass företaelser den onda och dals var raspaktan förda stora
rovdjuran stor, Det är därför halt naturligt att dassa ljudytt-
ringar undarhöll folkfantasins föraställningar om de väsan, som
sadan äldsta tidar ansatts bafolka skogar, berg och sjöar.· I
Dalarna har kolandat, fäboddriftan och andra sysselsättningar
ute i skogarna bavarat id§erna om alla dassa väsan nästan in i
vår tid. Skogsråat, som i Dalarna vanligan kallats råndan aller
bästa, tomtar, alfar, älvor, vättar, vittror, troll, gastar och
andra varelsar var djupt rotada i det folkliga tänkandat och
hambygdsböckar från landskapat innahållar otaliga barättalsar
om skogsfolkets möten mad råndan allar andra märkliga varelsar.
Ost är stimularanda att söka sambandan mallan raalla naturljud
och beskrivningarna av dassa olika väsan. Ost rådar givatvis ingan
tvakan om att uppfattningan om trallan i bargan kan hänföras till
barguvens lätan i brantarna. Danna föraställning förstärktes gi-
vstvis da gångar någon i dat dagliga arbatat träffada på barg-
uvungar vid stanblocken. Ost är ingan tillfällighet att dassa
idag ansas likna troll. Da har halt enkalt varit modaller för
dan ursprungliga trolluppfattningan.
Ett annat välkänt ljud var gastens skrik i nattan. Datta har
tvaklöst varit dat hasa, spruckna rävskallat, som på övarrumplan-
da nära håll fyllar alla krav på ett otäckt gastskri. Såsom kus-
ligt uppfattadas troligan också gökhonans bubblanda i dan trols-
ka sommarnatten, vilkat kan ha tolkats som skogsfruns hånfulla
skratt. På motsvaranda sätt har säkart storlommen blivit sjörån,
Banämningen vättehundan på pärlugglan härrör givatvis från tolk-
ningan av hennes läts som skallat från da små vättarnas gårds-
hundar. ·
Ost har ävan diskutarats vilkan naturföretaelsa som givit upp-
hov till barättalsen om Odins jakt. Det liggar närmast till hands
att misstänka spalanda dvärgbeckasin, man ävan sträckanda sjöorra
har föreslagits. Mer speciall är den gamla tolkningen av natt-
skärrans surrande i Bargslagan, där man uppfattade dat som knar-
randat från Djävulans basman (Nilsson 1956),
Olaus Magnus
Om dan forna folkliga djurkunskapan finns egantligen ingan doku-
mantation. Skrivkonstan var förbahållan några få lärda herramän
och präster och dessa kom givetvis inta alls i kontakt med det
vilda på samma sätt som allmogan. Ett utmärkt exampal på datta
är Olaus Magnus "Historia om dan nordiska folkan", som utkom i
Rom 1555. Den 19:da av 22 böcker bahandlar fågellivat, man av
baskrivningarna är dat endast några få som kan batraktas som
självupplevda, tax orrarnas vana att övarnatta i snön, vipor-
nas liv på våran, dan svarta storkan i Mallansverige och alfågaln
164
vid kustsn, men dstta är uppblandat mad an folklorik av impons-
rands omfattning och dessutom fantasifulla uppgiftsr från ds äld-
rs författarna Plinius, Albsrtus Magnus, Aristotslss och många
fler.
Det finns i denna samling an rad försställningar, som lsvt
kvar hos vetenskapsmännen in på 1700- och 1B00-talsn och hos all-
mogsn ännu längre. Ett välkänt sxsmpsl är hur svalorna ansågs
övsrvintra i stora mängdsr på sjöbottnarna och kunds dras in
med nät. Från Lima och Säfsnäs bsrättas dstsamma om sädssärlan,
men denna ansågs inte ligga i dvala på sjöbottnarna utan i stsn-
rössn. En annan biologisk missuppfattning, känd åtminstone från
Säfsnäs (DH 1926), var att göken förvandladss till sparvhök af-
tar första sommarsn.
Fåglarnas sgsnskapsr
Bland antropomorfistiska drag, som upptecknats ur Dalarnas folk-
språk, märks att uvsn ansågs folkfarlig (Va), orrsn dum(Jä),
gamla kråkor slaka (Älvd) och snöskatan (björktrastsn) hämndlys-
tsn (Bo). Dstta ansågs kansks även om skatan, sftsrsom man i
Våmhus trodde att om man slog ihjäl an skata, så kom ds andra
och hackads sändar fönstsrrutorna.
Dårfåglar
Ett viktigt drag hos vissa fåglar var deras innsbosnds kraft,
som dels kunds msdföra olycka av olika slag och dsssutom kunds
bota eller förebygga sådana. Nyman (1954) har utförligt bshand-
lat ds s k dårfåglarna. Ost var an utbrsdd föreställning att man
bords äta något innan man gick ut på morgonsn, ty om man hörde
göken på fastands mags kunds denna "dåra" en, dvs göra an
sjuk eller dylikt. Samma sak sadss om andra fåglar, som man kun-
ds höra genom dsras rop sllsr sång, och från Dalarna har detta
antecknats särskilt för lommsn (Dra). Om man blivit dårad av gö-
ksn, skulls man bita i an björk och ssdan lägga märke till att
danna torkads sfteråt (Li).
Fåglarnas användning som botsmsdsl mot sjukdom mm är ofta msr
makabsr. Olaus Magnus bsskrivsr an lång rad sjukdomstillstånd som
kan botas med fåglar, anrättade på olika sätt, man just från Da-
larna tycks inte så myckst vara upptscknat. Ett sxsmpsl är dock
att s.:trömstarsns blod ansågs kunna bota fallandssjuka. Märkligt
nog förskorn fåglar som drogar ävsn i ds officislla farmakopssrna.
I dan gamla Pharmacoposia Holmisnsis från 1686 fanns an bered-
ning bsnämnd Aqua Hirundiuum, vilkst skulls bstyda svalvattsn
på svsnska. Ost framställdes genom dsstillationav fyra olika ör-
tsr samt 24 levande svalungar (Pullorum hirundinum vivorum No
XXIV) enligt särskild procedur, Det slutliga resultatet använ-
des sedan som botsmsdsl mot halsont.
Annars var det mest fågslsxkrsmsntsr som bsskrsvs som läkems-
dsl i handböcksrna, men i Svenska Taxan 1742 uppta~ dessutom an
"örnstsn", som fanns i örnsns nästa och som ansågs undsrlätta
förlossningarna. En något likands försställning fanns om tranan
i Dalarna, (Ors). Man trodda att danna hade en sten i sitt huvud,
mad hjälp av vilken man kunds göra sig osynlig. I Lima påstod
man också att tranorna hads diamanter med sig när ds anlända om
våren.
På annat sätt kunds blodat från en hackspett användas. Tog man
tre droppar under vänstra vingen och strök dessa i bössmynningsn
165
skämdes bössan så att skotten ej dödade. Ytterligare en utbredd
föreställning var att man kunds skydda hästen från sjukdom eller
trolldom, om man hade en uggla eller rovfågel uppspikad ovanför
stalldörren. Linne fann redan 1734 en bivråk på porten till Als
prästgård och en örn på en vägg i Älvdalen.
Lätestolkningar
Fåglarnas liv och leverns uppmärksammades dock även på ett mer
harmlöst sätt i form av gåtor och ramsorm m. Särskilt intres-
santa är alla tolkningar av läten och förklaringar till olika
utseenden, som ofta förekom i form av sägner. I nedanstående
förteckning redogörs för några lätestolkningar som upptecknats
i Dalarna.
Ripan sade "Tag karlen, tag karlen", och ibland "Kvar, sitt
kv~(Ve). Att det var dalripan som avsågs råder förstås in-
gen tvekan om. Som ett kuriosum kan nämnas att kyrkan i Tran-
strand kalla0ss ripan därför att den var så vit och fin.
Orrens spel tolkades på olika sätt i olika bygder. I Vsnjan
har upptecknats "Ost finns inte ett konthorn i orten, i orten,
i orten" och i Malung "Min fru sitter och spinner på guldrock,
guldrock, guldteln". Liknande är "Käringen är hemma och spinner
och kulldrdck, kulldrdck, kulldrdck" från Älvdalen.
Kornknarrens repande i rågåkrar och klövervallar var ett väl-
känt fenomen, men det finns inte några särskilda tolkningar av
lätet i ULMA. Däremot har Bo Nissar hört följande ramsa av sin
mormoder, Kertin Bergkvist, som i sin tur lärt den av sin mor:
"Tut tut korn och råg, tut tut korn och råg, så fick dom in grö-
da från åkern och in i lada, Gud nåde mig, Gud nåde mig, bara
aska".
Gökropet har många tolkningar. Mest välkänt är väl kanske att
den första göken på våren spådde glädje, sorg eller dylikt beroen-
de på i vilken riktning den satt. Detta har också renderat olika
"typer" av gökar olika namn. Annars var det också utbredda före-
ställningar att man kunds fråga göken hur många år man hade kvar
att leva eller hur länge man skulle få gå ogift. Göken svarade
då med att ropa ett visst antal gånger. Frågandet skulle förstås
ske med särskilda ramsor, som varierat något mellan bygderna,
men ett exempel är "Gucku på kvist, säg mig förvisst, hur länge
jag skall leva" (Älvd) och ett annat "ku-ku min gök, sitt på
kvist, ropa visst, hur många år, jag ogift går" (Säfsnäs i DH
1926:88).
Om bakgrunden till ringduvans kuttrande finns många uppfatt-
ningar, men de flesta går ut på att duvan ursprungligen hade 7
ägg och någon annan fågel, vanligen skatan, 2 ägg. På olika sätt
har skatan sedan lyckats byta åt sig duvans ägg, varför denna nu
ropar "Du, du, tog mina sju, sju, nu har du sju, sju och jag inte
mer än tu, tu" eller något liknande. En variant från Äppelbo är
att när nötskrikan skulle stå brud fick hon låna sju av duvans
vackra fjädrar. När hon sedan skulle lämna tillbaka dem, behöll
hon några för att pryda upp sin egen enkla dräkt. Över detta
sörjer duvan än idag och säger: "Du lånade mina sju, sju, och
gav igen de tu, tu".
Att ladusvalans kvittrande glada ramsa där den flög ut och in
i ladugarden masts ha betytt något särskilt är väntat. Däremot
varierar uppfattningarna något om vad den egentligen säger, vil-
ket framgår av nedaståsnde exempelsamling: "De har beskyllt mig
166
för att ha stulit ett silkestrådnystan och en sax. men jag svor
en ed över det" (Ve), "I fjol hade jag ost och smör, men i år
har jag inte mera än en lort att vrida av" (Älvd), "Korsmässa
kommer jag, korsmässa drar jag av" (Mor), "Har ni hört hur Olle
här söder i gården har ställt till, det var då förskräckligt
vilken karl han lär ha ställt till så kan blir tvungen att gå
till prästen, och det var då förskräckligt vilken karl" (Leks),
"Markus, Markus, giv mig ett rep, så skall jag snöra åt, så att
det låter kvek, kvek", På flera av dessa ramsor finns dessutom
variationer, speciellt om den påstådda stölden av silkenystandet
och saxen, i vilket ofta även Jungfru Maria är inblandad på o-
lika sätt.
Taltrastens revirsång är som gjord för att härmas med frågor
och svar och detta framgår ju redan av fågelns svenska namn.
Tolkningarna av denna är oräkneliga och varierar med göromålen
under vilka trasten hördes. Typexemplet är; "Fick du fisk, fick
du fisk" osv.
Även talgoxens välkända vårfilande har förstås försatts med
text. Själva temat har ju som Flyckt (1951) påpekat upptagits
av själve Mozart i dennes opera Figaros bröllop; "Säg farväl,
lilla fjäril åt nöJen", men av Dalarnas allmoge har strofen tol-
kats mer prosaiskt som "Mycket kött, mycket kött, mycket kött".
Ännu vanartigare är fårstås det "Pelle-Jöns, Pelle-Jöns~. som
stundom förekommer.
Mer förvånande är det att grönsiskans sång har uppmärksammats,
om det nu är denna art som avses med grankölan eller grönkölan.
I Mora har i alla fall lätet uppfattats som "I sätar-nt di mer
älld ien stjit", vilket uttytt betyder "jag respekterar dig inte
mer än en skit". Kanske är det mer sannolikt att man menade kungs-
fågeln.
Denna är ju genom sin litenhet mer särpräglad än grönsiskan
och sången måste ju anses mycket väl svara mot ovanstående be-
skrivning. Det finns emellertid även andra upptecknade lätestolk-
ningar, som inte så lätt kan dechiffreras. I Älvdalen kallades
en flyttfågel för "frankriken", eftersom den lät "Jag har just
nu kommit från Frankrike, från Frankrike, från Frankrike". En
annan var "Kerstin-spinken" på Sollerön, som sade "Kersti, Kersti,
vill du gifta dig, skall jag följa dig bort och skrifta dig",
och i Leksand har man antecknat namnet "muspitingen" för en liten
grå fågel som piper som en mus.
Skapelseberättelser
För några få arter förekommer även berättelser om hur de fått
sitt utseende. En av dem är lommen, vilket beror på placeringen
av dennes fötter. Hur dessa har hamnat så långt bak att fågeln
inte kan gå med dem på land, finns det olika uppfattningar om.
En är att lommen flög ifrån Vår Herre innan han hade satt dit
fötterna, och därför fick han kasta dessa efter fågeln så att
de fastnade längst bak. En annan är att skatan lurade lommen
att byta fötter. Denne blev dock missnöjd med bytet och gav sig
iväg, varvid skatan skall ha kastat tillbaka lommens fötter
efter honom, så att de även i detta fall hamnade längst bak.
Det är åt detta som skatan skrattar, samtidigt som det är ett
utbrett talesätt att den som gjort ett dåligt byte har "bytt
som lommen".
167
Från Äppelbo finns det även en berättelse om varför lommen har
vita fält på ryggen. Det beror på att en man som en gång åkte båt
och fick se en lom simma en bit ifrån båten inte hade något annat
att försöka slå ihjäl den med än en mjölpåse, som han kastade på
den. Påsen träffade förstås på ryggen och efter detta är alla lom-
mar vita på denna.
Även om järpen finns det flera berättelser, men alla har det
gemensamt att de anser att järpen skapades störst av alla fåglar
och att den sedan blivit mindre på olika sätt. I Älvdalen berät-
tades att den var högfärdig därför att den var störst och att
Vår Herre därför tog en bit av honom och delade ut till andra
matfåglar. Motsvarande berättelse kommer från Äppelbo och utgör
där förklaringen till att alla fåglar har ett stycke kött av lju-
sare färg under vardera vingen. Även i en helt annan variant från
Säfsnäs (DH 1926) var järpen ursprungligen en stor fågel och när
Jesus en gång red på en åsna, så flög det upp en järpe bredvid
vägen och skrämde åsnan så att Frälsaren slog sig i backen. Då
fick järpen som straff att han skulle bli mindre och mindre till
dess att han kunde flyga genom ett nålsöga. Enligt de gamla skyt-
tarna i trakten så hade den också undan för undan blivit allt
mindre och man menade att när den kunde flyga genom nålsögat så
skulle det bli slut på världen,
Ordspråk mm
Några få välkända fågelarter florerar även i ordspråk och andra
ramsor, ibland utan någon särskild biologisk anknytning. En full-
ständig redogörelse för dessa skulle föra för långt och här läm-
nas endast några exempel från olika orter i Dalarna:
Dm någon går illa säger man att han går som en lom (Våmh).
Full som en gucku betydde detsamma som full som en kaja (Boda).
Dm någon uppoffrar sig för en annan, säger man att han liknar
guckusparven. Med guckusparv menade då en fostermor för gökungen,
vilket ibland tolkats som göktytan, även om detta knappast är
riktigt (Flo). I Malung kallades göktytan också "guckus sparv",
men där har ordet överförts till personer, som jämt har bråttom:
"Han far och flänger som en guckus sparv". Där lever för övrigt
talesättet att den, som är ute länge om kvällarna är ett natt-
skre, kvar än i dag, med anspelning på nattskärran (Pell Algot
Erikssons). I Malung har också korpen fått överta storkens roll
som barnabringare. Den senare fanns ju inte i denna del av landet
och därför svarade man på barnens frågor med att korpen kommit
ned genom skorstenen med dem.
Som avslutning skall endast nämnas att man på flera håll har
trott att trollkärringar kunde gömma sig i en skatas skepnad
och därigenom lättare kunnat ställa till ofog för folk. Omkring
Siljan har man också haft följande avancerade gåta om skatan:
"Vit som krita och svart såsom beck, dansar som en jungfru och
gnäggar som en häst". Man får kanske vara glad att de nutida
fälthandböckerna har både bilder och något bättre peskrivningar
av arterna.
168
" Vit som krita och svart såsom beck, dansar som en jungfru och
gnäggar som en häst".
I Dalarna är det ännu inte så vanligt att utfodra vin-terfåglarna m
När det sker, är det förstås mest kråkor som håller sig framme .
-
.,
med åtlar av döda djur.
.
The words you are searching are inside this book. To get more targeted content, please make full-text search by clicking here.
Dalarnas Fåglar 1975
Discover the best professional documents and content resources in AnyFlip Document Base.
Search
Dalarnas Fåglar 1975
- 1 - 50
- 51 - 100
- 101 - 150
- 151 - 200
- 201 - 250
- 251 - 300
- 301 - 350
- 351 - 400
- 401 - 450
- 451 - 484
Pages: