Dalarnas Fåglar 1975

För sädgåsen är problemen kanske mer svårbemästrade genom att
orsakerna till tillbakagången inte är helt kända. Förutsättning-
en för att stammen ska kunna återuppstå i något område av land-
skapet tycks ändå vara att lämplig häckningsterräng lämnas ostörd.
Det är möjligt att pågående undersökningar kan visa att man här
kan åstadkomma ökade existensmöjligheter genom ett aktivt biotop-
förbättringsarbete i form av myrslåtter mm.

I Dalarna är det nu visserligen endast ett falkberg som är fre-
dat som naturreservat, men beredskapen hos ornitologer och myn-
digheter får trots allt bedömas så stor, att om falken skulle vi-
sa tendens att återkomma till landskapet kan man säkerligen få
en snabb fredning av berörda boplatser. Det är både svårare och
mer olämpligt att freda berguvens häckningslokaler, eftersom bo-
na i regel ligger mer lättåtkomliga. Förmodligen skulle därför
en sådan åtgärd ha motsatt effekt. Det är troligen lämpligare
att skydda berguven genom en effektiv bevakning av boplatserna.
För sädgåsens ~el kan man nog säga att det idag helt saknas skyd-
dade häckningsbiotoper, men resultatet av den myrinventering som
utförts av länsstyrelsen under senare år, skall förhoppningsvis
kunna tillgodose även detta önskemål

Ungefär detsamma som för berguven gäller den svaga kungsörn-
stammen. Det är sannolikt olämpligt att utmärka de få boplatserna
som naturminnesmärken eller reservat, ty först då skulle de upp-
märksammas i betydligt högre grad än vad som nu är fallet, även
hos ortsbefolkningen. Däremot kan man tänka sig ett arealskydd
av samma typ som hos sädgåsen för sångsvanen, som troligen är
på väg att skapa en ny stam i landskapet. Förmodligen kommer den-
na fågel i och med detta att bli betydligt mindre skygg och käns-
lig än vad den varit i nordligaste Sverige under senare decenni-
er.

För dessa arter och övriga rovfåglar får man heller inte glöm-
ma den betydelse som inställningen hos de stora skogsbolagen och
deras tjänstemän har. Domänverkets Naturvårdshandbok (1974) är
ett positivt steg, inte minst därför att man där anger vilka a-
realer som bör fredas från avverkning runt rovfågelbon av olika
storlek. Inom avverkningstrakterna kan stora landskapsvårdande
insatser göras av tjänstemän med ekologisk grundsyn. Ett exem-
pel på detta ~r John Lindholms verksamhet i Västerdalarna, där
impediment av olika sla& lämnas orörda, liksom särskilt känsliga
fågelmarker.

Ur fågelskyddssynpunkt bör NVL i övrigt utnyttjas till att be-
vara dels ursprungliga miljöer som referenser och för framtida
forskning och dels särskilt instruktiva lokaler, även om de är
starkt kulturpåverkade. Vad fjällvärlden beträffar är dess skydd
i och med de nya naturreservaten och den planerade svensk-norska
nationalparken längst i nori helt tillfredsställande. Därmed kan
man kanalisera stugbyggande och annan störning av exempelvis Fu-
lufjället, landets sydligaste väsentliga fjällfågellokal, samti-
digt som genuina fjällmiljöer och oländig terräng bevaras på och
omkring Slagufjället. Övriga fjäll av omfattning är redan mer
eller mindre offrade åt turismen, och ur fågelskyddssynpunkt har
detta hittills inte haft någon större betydelse.

Barrurskogarna har även i Dalarna en mycket begränsad utbred-
ning. Nästan hela landskapet har gått under yxan under tidigare
kulturhistoriska epoker mer än under dagens kritiserade kalhug-
gande. Därför finns idag orörd skogsmark endast i fjälltrakterna

21B

och på några smärre områden i andra höglänta och myrrika delar.
Urskogarna måste anses vara tillfredsställande representerade i
den fredade arealen genom den planerade och de båda befintliga
nationalparkerna, liksom genom Fulufjällets naturreservat, där
den övre barrskogen kan betraktas som en av de sydligaste svens-
ka häckplatserna för några högboreala barrskogsfåglar som tall-
bit och möjligen sidensvans. Dessutom innebär ett stort antal
domänreservat ett visst skydd för ännu bevarad urskog, även om
dessa i regel utgörs av sådan skogsmark, som betraktas som impe-
diment.

Behovet av representativa myrar och skogssjöar är stort och
ännu finns det utomordentliga möjligheter att bevara dessa gam-
la fina svenska biotoper i olika former i detta landskap. Önske-
målet om fredade myrarealer har nämnts i samband med att sädgå-
sens situation berördes ovan, men därutöver finns det starka
skäl att avsätta både typiska högmossar och kanske framförallt
vidsträckta höglänta myr- och skogsarealer i nordligaste Dalar-
na för framtida forskning. Det finns anledning att tro att dess
önskemål också kan förverkligas nu, då en översiktlig myrinven-
tering är klar och skall läggas till grund för reservatbildandet.
Ändå är det omöjligt att förlåta de ansvarig för att ingen hän-
syn tagits till faunan vid denna skyddsvärdering. Det är nödvän-
digt att medel snarast ställs till förfogande för en sådan komp-
lettering. Samtidigt måste man dock konstatera att landskapets
mest värdefulla myr- och sjöområde redan har förstörts i och med
1970 års reglering av Tisjön i Lima. Det finns ingen känd fågel-
lokal i Dalarna som håller samma klass som detta område gjorde.

Skyddsobjekten i kulturslättregionen är betydligt mer svårbe-
dömda, vilket delvis beror på att de ofta omhuldas med stor en-
tusiasm av lokala sammanslutningar. Man måste ändå alltid minnas
att hela kulturslättfaunan på sätt och vis är onaturlig för det-
ta ursprungliga skogslandskap, och framförallt mycket labil. _
Själva slättens fåglar är helt beroende av att marken odlas på
det ena eller andra sättet, och då jordbruken läggs ned försvin-
ner slättfåglarna och andra intar deras plats i den tilltagande
busk- och skogsvegetationen. Ur undervisningssynpunkt är det än-
då viktigt att representativa kulturminnesmärken, såsom olika
stadier av tidigare odlingslandskap, bevaras och vårdas, så att
de bibehåller sitt demonstrationsvärde.

I samband med den fysiska planeringen av Dalarnas mark har läns-
styrelsen också gjort en sammanställning över nedläggningshotade
jordbruksområden som är värda att bevara. Sammanlagt har man re-
dovisat 117 områden med en sammanlagd areal av nära 8 000 ha.
Bland dessa är det inte mindre än 14 objekt, fördelade över hela
landskapet, somt om anses vara av riksintresse. Det finns där-
för gott hopp om att sådana dokument kommer att bevaras i till-
fredsställande utsträckning.

Bland övriga miljöer i kulturslättregionen måste man i första
hand inrikta sig på att bevara sådana som är så stabila att de
inte måste hållas vid liv genom alltför konstlade medel. Till så-
dana hör lövskogspartier, av vilka Dalälvens ravinsystem och sel-
sjöar, hasselbeståndet i Garpenberg, björkbackar vid Siljan och
många representativa fäbodar är mest bekanta. Här finns redan
ett godtagbart skydd, åtminstone om man räknar med de pågående
projekten som avser att överföra Säterdalen, Hovran-Trollbosjön,
Hässlen och kanske Kungsgårdsholmarna till naturreservat.

219

Det största problemet utgör de s k fågelsjöarna, dvs de slätt-
sjöar som är mest kända för ett rikt fågelliv, åtminstone under
våren. Dessa är ofta mycket sena kulturprodukter och kräver vä-
sentliga miljöingrepp för att bevaras som de nu är. Man kan dock
säga att landskapets mest betydelsefulla rastplats kommer att be-
varas genom naturreservatet Hovran-Trollbosjön. Visserligen har
förslaget hittills mötts av kompakt motstånd från markägarna,
vilket ju i och för sig är märkligt, eftersom ett reservatförord-
nande främst skulle tillgodose deras intressen, men detta ,kan möj-
ligen borga för att förutsättningarna för områdets fågelliv beva-
ras. Det viktigaste är ju trots allt att marken inte exploateras
utan fortsätter att odlas. Fördelen med ett reservat både ur få-
gelsynpunkt och markägarsynpunkt vore annars att allt besökande

kunde ske längs särskilda leder osv.
I övrigt är behoven att freda slättsjöar i Dalarna mycket små.

Den enda anledningen skulle vara för att kulturslättregionens
nordvästgräns i Skandinavien går just här. Därför kan man tänka
sig att de båda mycket nordliga vassfälten Limsjön och Norrviken
bevaras. Den förra utgör ju också f n fågelskyddsområde, men det-
ta har under senare år varit hotat av kommunala projekt. Den lo-
kal som därutöver mest förtjänar ett skydd för fågellivet är
Kyrkbytjärn i Vika. Den är landskapets mest överskådliga och de-
monstrativa slättsjölokal, och dess södra strand är redan delvis
fredad genom det geologiska naturreservatet Gramsängs udde.

Ytterligare några områden som det finns anledning att försöka
bevara är Holmsjöområdet i Stora Tuna, Svinösjön i Husby och den
lilla Glisstjärn i Rättvik. Det förstnämnda bör fredas inte minst
av historiska skäl. Det rymmer tre välkända fågelsjöar, som be-
vakats sedan 1930-talet, och utgör ett koncentrat av den ornito-
logiskt intressanta Tunabygden. Glisstjärn är som tidigare fram-
hållits belägen på silurringen och troligen landskapets mest ur-
sprungliga och naturliga slättsjö. Tyvärr är den dock delvis för-
störd av Kullsbergs kalkverk och representerar inte längre något
ekosystem i jämvikt.

Givetvis kan dessa synpunkter på fågelskyddsarbetet i Dalarna
inte delas av allt. Det finns många som skulle vilja göra till-
lägg av framförallt slättsjöar som skyddsvärda. Många av dem som
utelämnats här är också just nu fina lokaler, men de saknar ofta
genuinitet och får betraktas som mer eller mindre konstlade kul-
turprodukter. Så länge fågellivet är rikt skulle man givetvis
önska förbud mot jakt i form av fågelskyddsområden, men sådana
tankar möts vanligen av hårt motstånd från jakträttsinnehavarna.

Annars kommer man här snarare in på en annan aspekt av fågel-
skyddsverksamheten, som hittills inte berörts, nämligen anlägg-
ningsarbeten. Det går med omfattande tekniska metoder att skapa
bättre lokala förutsättningar både för häckande och rastande fåg-
lar på många platser, framförallt längs Dalälven genom dammbygg-
nader mm. De områden för vilka sådant diskuterats längst är Va-
nan i Grytnäs och Lilla Halmsjön i Stora Tuna. Problemen är för-
stås svårbemästrade och det finns inte utrymme att gå in på dem
i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis har NVL ännu inte utnyttjats tillfredsstäl-
lande för fågellivet i Dalarna, men förhoppningsvis skall även
kvarvarande önskemål kunna infrias. Möjligen kommer detta att un-
derlättas genom den nya institutionen "naturvårdsområde". som in-
förts från 1 januari 1975, och som principiellt är ett utvidgat

220

§19-skydd för landskapsbilden. Eftersom detta skall vara lättare
att genomföra än naturreservat, kan det kanske komma ifråga för
vissa fågellokaler. En av förutsättningarna är emellertid att
det genom upplysningsverksamhet skapas en starkare opinion i
landskapet för naturvård och att enskilda personer även i fort-
sättningen tar kontakt med länsstyrelsens naturvårdsenhet för
att föreslå olika projekt.

Jaktlagstiftningen

Däremot skulle man önska en radikal förändring av den ålderdomli-
ga jaktlagstiftningen. Jakten på fågel innebär i Sverige idag ett
nöjesdödande, som helt saknar berättigande. När fattiga sydeuro-
peiska bönder fångar småfågel för sin försörjning, skriver svens-
karna på protestlistor och publicerar hatartiklar i naturvårds-
tidskrifterna, medan de inte alls tycks bry sig om att precis
samma sak förekommer i detta land. Skillnaden är endast att upp-
fattningen om vad som är matnyttigt vilt varierar. Alla reflek-
terande människor är överens om att allt utnyttjande av jordens
resurser måste ske enligt ekologiska principer, för att mänsklig-
heten och det högre djurlivet skall kunna överleva. Det enda vil-
lebråd, som idag av denna anledning måste avskjutas, är älgen
och möjligen även rådjuret, men detta beror enbart på att jägar-
na redan utrotat de stora rovdjur som normalt skulle ha begrän-
sat dessa arter till lagom stora och livskraftiga stammar. Som
bekant är det nuvarande alternativet med jägarnas beskattning
det sämsta tänkbara, eftersom deras trofetänkande slår ut de
starka djuren och lämnar kvar de svaga. Detta är ju också anled-
ningen till att de syd- och mellansvenska älgstammarna idag har
sådan extremt dålig kvalitet.

Något ekologiskt skäl för fortsatt fågeljakt finns däremot icke
i synnerhet som både ornitologer och jägare är helt överens om
att det sk jaktbara fågelviltet minskat oroväckande under de se-
nare decennierna. Det påpekas gång på gång i jakttidskrifterna
att både skogs-, fält- och sjöfågeln minskar i antal, och man
konstruerar den ena förklaringen till detta efter den andra, men
slås aldrig av tanken att den mest naturliga åtgärden vore att
sluta med jakten. I stället propagerar man mer för den olyckliga
form av miljöförstöring som givits den vilseledande benämningen
viltvård, och som något tillspetsat endast innebär att man skall
rubba den naturliga balansen i faunan genom att föra in och om-
hulda vissa främmande och lättskjutna arter och i gengäld föra
ett utrotningskrig mot alla inhemska arter, som på ett eller an-
nat sätt kan tänkas konkurrera med de införda.

Dessutom innebär viltvård att det jaktbara viltet skall matas
in vid foderplatser för att bli halvtama och därmed så lättskjut-
na som möjligt. Att denna destruktiva verksamhet stöds med kommu-
nala och statliga medel för studiecirklar mm är ingenting annat
än en skandal. Denna uppfattning delas sannolikt av samtliga or-
nitologer. Att ett totalförbud mot jakt ändå inte framförs som
ett omedelbart krav från Sveriges Ornitologiska Förening beror
endast på att jägarintressena tyvärr ännu är så starka, att var-
je försök'f när orealistiskt. Tills vidare får det räcka med ett
antal önskemål om snara förändringar av jaktlagen och jaktstadgan.

Det viktigaste är kanske att hela organisationen för jakttids-
beredningen ändras. För närvarande sker denna inom Svenska Jägar-
förbundet, trots att den enda naturliga är att samtliga ärenden

221

behandlas helt inom Svenska Naturskyddsföreningen och Statens
Naturvårdsverk. Den första ändrinp: som bör företas i jaktstadgan
är annars att all decimeringsjakt slopas, till dess att det ob-
jektivt visas att de sk skadefåglarnas skadegörelse är annat än
falsk propaganda. Dessutom är det en nödvändighet med fortsatt
förbud mot all vårjakt, vilket i så fall skulle gälla även de nu
fredlösa arterna. Detta beror inte främst på att morkullan m fl
tänkbara arter idag är särskilt sparsamma, utan på att det hos
ett alltför stort antal jägare varken nu eller tidigare har exi-
sterat någon jaktmoral, som hindrar de fridlysta arterna att
skjutas. De otaliga incidenter i markerna som en aktiv fältorni-
tolog blir vittne till visar entydigt att vilken fågel som helst
skjuts av klåfingrighet på vilken tid som helst, bara bössan är
med. Man skulle troligen lättare kunna förhindra att örnungar
m fl blir dödade i bona, om det blev ett totalförbud att medföra
jaktvapen under fåglarnas häckningstid. Generellt borde givetvis

också duvhökjakten förbjudas, både med fällor och jaktvapen.
Särskilt misslyckade är annars sjöfågelbestämmelserna. I Dalar-

na är jakt tillåten både på skäggdopping och sothöna samt en rad
av landskapets rariteter: storskarv, årta, skedand, bergand, brun-
and, alfågel, svärta, sjöorre, ejder, småskrake och silltrut. Pro-
blemet är att det inte anses gå att göra något åt detta på grund
av att jägarna saknar sådana biologiska kunskaper att de skulle
kunna skilja ut exempelvis de vanliga gräsand och kricka från
övriga änder och för att inte nästan medvetet "tvinga" jägarna
att bli lagbrytare, så fort de utövar sitt nöjesdÖdande, måste
man tillåta jakt på alla änder. Som ett stort skämt i hela histo-
rien saknas dock jakttid på snatteranden. Den är visserligen ännu
endast tillfällig i Dalarna, men häckar i Mellansverige, och man
frågar sig hur jägarna skall undvika skott på denna art. När det
gäller flygande honor och ungfåglar av änder, är ju detta ett av
de svåraste bestämningsproblemen även för en tränad fältornitolog.
Däregenom är ju egentligen hela systemet med jakttidsbestämmelser
meningslöst. Det tjänar naturligtvis inget till att ha olika jakt-
tider för vissa arter och totalförbud för andra, när jägarna var-
ken kan skilja de första inbördes eller dessa från de fredade.

Det är således strängt taget inte enbart hos jägarna som felet
ligger, utan även hos lagstiftningen, som över huvud taget tillå-
ter fågelfakt. Därutöver förekommer självfallet också en mycket
varierande kvalitet bland jägarna. Gruppen som sådan är ju yt-
terst heterogen och när man i de egna leden talar om s k jägar-
kår för att associera till någon form av enhetlighet, utbildning
och ansvar, är detta vilseledande. Både hos förbundsstyrelserna
och bland gräsrötterna finner man dock utövare och företrädare
för jakten med både ansvar och kunnighet och det paradoxala är
ju också att man hos dessa finner förståelse för naturvårdstan-
karna. Författaren har enbart för denna skrift och vid många and-
ra tillfällen vänt sig till tjänstemännen både inom Svenska Jägar-
förbundet och länsjaktvårdsorganisationerna i Kopparberg och Gäv-
leborg, och alltid blivit vänligt tillmötesgådd med information
av olika slag. Det förekommer ju också jägare bland ornitologerna
och man får väl förmoda att dessa tillhör dem som följer bestäm-
melserna.

De metoder naturvården i landet använt för att komma till rätta
med de problem, som mindre ansvarskännande jägare skapar, har va-
rit upplysningsverksamhet i olika former. Efter 75 år måste man

222

konstatera att detta inte har räckt till och anledningen till
det är att informationen inte når fram till de verkliga målgrup-
perna. Dessa är de jägare och den övriga allmänhet som inte föl-
jer med i vederhäftig litteratur och därför inte nås av saklig
zoologisk upplysning. Denna är ju i första hand inskränkt till
vissa tidskrifter, som man naturligtvis inte köper eller läser,
om man inte redan är speciellt intresserad. Möjligen skulle man
nå ett större antal personer genom ett ökat agerande i lokalpres-
sen och -radio. Även dessa media skulle vinna på att få tilldra-
gelserna i markerna kommenterade av kompetenta biologer och kans-
ke är detta den viktigaste fortsatta uppgiften för medlemmarna
i Dalarnas Ornitologiska Förening.

223

LITTERATUR

Litteraturlistan utgör av utrymmesskäl ingen fullständig biblio-
grafi över ämnet Dalarnas fåglar. Den upptar i stort sett endast
den litteratur som refererats i texten eller som legat till grund
för landskapsbeskrivningen. Att den senare inte alltid har för-
setts med litteraturhänvisningar beror på att det inte är forsk-
nin~en inom detta ämne som är det väsentliga i boken. Både i bok-
form och i de ledande tidskrifterna Svenska Jägarförbundets (Nya)
Tidskrift (Svensk Jakt) 1862-1974, Fauna och Flora 1906-1974, Da-
larnas Jaktvårdsförbunds Meddelanden (Dalajägaren) 1908-1974,
Sveriges Natur 1909-1974, Dalarnas Hembygdsförbunds Tidskrift
(Dalarnas Hembygdsbok) 1921-1973, Vår Fågelvärld 1942-1974 och
Fältbiologen 1947-1974, som samtliga har studerats för detta ar-
bete, förekommer dock ytterligare uppsatser och smärre meddelan-
den om Dalarnas fåglar, både av häckningsbiologisk, faunistisk
och fågelskyddskaraktär. Även om dessa inte direkt har citerats,
utgör de en väsentlig del av det material som ligger till grund
för innehållet.

De ornitologiska referenserna har varierande utformning. Huvud-
principen har varit att namnge varje observatör. När detta skett,
finns observationen eller meddelandet dokumenterat i rapporterna
till DDF. I de fall, då observatörnamnet kompletterats med (ml
eller (s), har uppgiften hämtats från muntliga eller skriftliga
meddelanden av prjvat karaktär till författaren. Dessa finns så-
ledes inte som de övriga tillgängliga i DOF:s arkiv. Uppgifterna
ur Eric Dahls originalmanuskript har i regel försetts med till-
lägget gm Dahl. Dm inget annat anges är uppgifterna från Karl-
Herman Forsslund hämtade ur Sven A Mellquists kopia av detta ma-
nuskript.

I övrigt förekommer endast litteraturhänvisningar av gänse typ.
För smärre meddelanden tagna ur tidskrifter och årsböcker har
dock ett förkortat system av typen (Bergström FoFl 1927:227) an-
vänts. De förkortningar som därvid förekommer är:

DHFT Dalar~as Hembygdsförbunds Tidskrift
DH Dalarnas Hembygdsbok
OJ Dalajägaren
DJM Dalarnas Jaktvårdsförenings Meddelande
OJA Dalarnas Jaktvårdsförenings Arsskrift
FoFl Fauna och Flora
KVAH Kungl Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar
KVAÖ översikt av Kungl Svenska Vetenskapsakademiens Hand-

lingar
SJFT, SJT och
SJNT = Svenska Jägareförbundets (Nya) Tidskrift
VF = Vår Fågelvärld
Av produktionstekniska skäl har litteraturlistan sammanställts
först sedan det övriga manuskriptet renskrivits. Av denna anled-
ning har smärre avvikelser mellan formuleringen i texten och ne-
danstående förteckning inte kunnat undvikas.
Aaröe, C F 1944 a. Knölsvanen som häckfågel i Dalarna. FoFl 39:92.

1944 b. Nordlig häckning av knölsvan. Sveriges Natur
3 5: 14.

Adelswärd, Johan Isac & Gahn, Johan Gotlieb, Henric och Hans.

1765. Resa i Dalarne. Utg Falun 1970.
Ahl§n, Ingemar. 1973. Skogsbruket och faunan. Sveriges Natur

64:155-160.

224

Ahl§n, Ingemar & Larsson, Torbjörn. 1972. Slagugglans Strix ura-

lensis boplatsval inom södra delen av utbredningsområdet i Sve-
rige.
Inst för skogszoologi. Skogshögskolan. Rapporter och uppsatser

nr 11. Stencil. Stockholm.

Ahl§n, Ingemar & Lennerstedt, Ingvar. 1961. Vertebratfaunan vid

Tisjön. FoFl 56:36-49.
Ahlm, Gust Eug. 1871. Några ornitologiska anteckningar från Da-

larna åren 1861-71. SJNT 9:79ff.
Aldskogius, Hans. 1972. Turisternas Dalarna och Dalarnas turis-

ter. Svenka Turistföreningens Arsskrift 1972:105-126. Stock-
holm.
Almqvist, Erik. 1949 a. Dalarnas flora. Stockholm.

. 1949 b. Dalarnas flora i växtgeografisk belys-
ning.

I: Natur i Dalarna, Göteborg.
Aminoff, Feodor. 1949. Naturreservat å kronoparkerna i Dalarna.

I: Natur i Dalarna. Göteborg.
1957. Lustgårdens ans: Reservat i kronoparker
inom Dalarna. DH 1957:139-150. Falun.

Andersson, Joel. 1970. Ett par ingripanden. Medd DDF 3:2:19-20.
Stencil.

Andersson, TA. 191'9. Dm kornknarr och tornsvalor i Dalarna.
FoFl 14:38.

Arnborg, Tore. 1949. Dalarnas skogar. I: Natur i Dalarna. Göte-
borg.

Arosenius, F R. 1862-68. Beskrifning öfver provinsen Dalarna.
I-IV. Falun.

Arwidsson, Ivar. 1910. Dm sättet att taga i snö nedkrupen orrfå-
gel med håf. Fataburen 1910:230-235

. 1934. En kragtrapp funnen i Dalarna. FoFl 29:88.
Bellander, N. 1922. Fågelnotiser från Särna. FoFl 17:95-96.
Berggren, Gunnar. 1974. Fågellivet i Linghed med omgivningar i

Svärdsjö socken från åren omkring 1920. Medd DDF 7:2:3-11.
Stencil.
Bergius, P J. 1751. Se Halmberg, Arne. 1952.
Berglund, Björn E. 1968. Vegetationsutvecklingen i Norden efter
istiden. Sveriges Natur Arsboken 1968:31-52.
Bergsten, Karl-Erik. 1949. Dalarnas klimat. I: Natur i Dalarna.
Göteborg.
Bergström, Edvard. 1923 a. Fågelnotiser från Idre. FoFl 18:137 .

. 1923 b. Kungsörnarna i Idre. DJM 1923. Falun .
. 1927. Fågelnotiser från Idre. FoFl 22:226-228.
Bernström, John. 1959. Svensk fågelkunskap i äldre tid. I Svens-
ka Djur: Fåglarna. Uddevalla.
Blom, Carl Magnus. 1785. Beskrivning på en helt ljusgrå, eller

nästan hvit, orrhöna, Tetrao tetrix faem. L. KVAH Tom VI:230f .
. 1807. Beskrifning på en mycket hvitspräcklig

och besynnerlig urart af tjäder (Tetrao urogallus Linn.J.

KVAH Tom XXVIII.
Blumenberg, Roberg. 1923. Dm skrock och vidskepelse bland allmo-

RBn i,Hedemora landsförsamling. Uppteckningar från åren 1838-
1842. Medd från Dalarnas FornminnesföreninR 8:21-30.
Blomgren, Arne. 1964. Lavskrika. Stockholm.
Boethius, Axel. 1923. NåRra anteckninRar om lapparna i Dalarna,
deras slöjd och skadliga djurfångst. Dalarnas Hembygdsförbunds
Tidskrift 3:20-26.

225

Bolin, A. 1928. Dm jakt och djurfångst. Dalarnas Hambygdsförbunds
Tidskrift 8:136-139.

Bolin, Lorantz. 1938. Naturskyddsproblem i Dalarna. DH 1938. Fa-
lun.

Bonniars. 1969. Ost modarna Svariga. Stockholm.
Brusawitz, Gunnar. 1967. Jakt. Stockholm.
Bylin, Kjall. 1964. Tranmystik. Fältbiologan 17:3:18-20.

1966. Om fågalfaunan vid Hovran. FoFl 61:185-206.
1968 a. Vid att gråsparvbo. Fältbiologan 21 :6:6-8.
1968 b. Fågalrapport från Hovran. Dalajägaren
1968:75. Falun.
1968 c. Rapporter. Madd DDF 1:1 :4-10. Stancil.
1968 d. Fåglar i Idrafjällen. Medd DDF 1:1:15-18.
Stencil.
1968 e. Rapportar. Madd ODF 1 :2:3-5. Stencil.
1969 a. Fågelrapport från Hedemora. Oalajägaren
1969:77-78. Falun.
1969 b. Rapporter. Medd DDf 2:1 :3-8. Stencil.
1969 c. Pilgrimsfalken i Bispbargs klack. Medd OOF
2:1:16-18. Stencil.
1969 d. Hästrapporter. Medd ODF 2:2:2-4. Stencil.
1969 e. Pelikanen i Dalarna. Medd DDF 2:2:23-24.
Stencil.
1970 a. Rapporter. Madd DDF 3:1 :2. Stencil.
1970 b. Reflaxioner omkring uggleinvantaringarna.
Medd OOF 3:1:16-18. Stancil.
1970 c. övervintrande sångsvanar i Dalarna. Medd
DDF 3:1 :23-24. Stancil.
1970 d. Fågelrapport 1969. Oalajägaran 1970:67:71.
Falun.
1970 e. Fågalrapport från Dalarna 1969. VF 29:126-
127.
1970 f. Rapporter. Madd OOF 3:2:5. Stancil.
1970 g. Om utbredningen av ormvråk Buteo buteo och
några andra arter. VF 29:300-302.
1971 a. Fågelrapport 1970. Dalajägaren 1971:51-54.
Falun.
1971 b. Läten och spel hos smålommen Gavia stella-
ta. VF 30:79-83.
1971 c. Fågelrapport från Dalarna 1970. VF 30:147-
149.
1971 d. Vårmorgon vid Tisjön. Medd DDF 4:1 :2-3.
Stencil.
1971 e. Rapporter. Medd OOF 4:1 :1. Stencil.
1971 f. Knölsvanen i Dalarna. - några outredda pro-
blem. Medd DDF 4:1:16-36. Stencil.
1971 g. Uggleinventeringen 1971. Medd DDF 4:1 :27-
29. Stencil.
1971 h. Lundsångare Phylloscopus trochiloides i
Dalarna. Medd DOF.4:1 :30-31. Stencil.
1971 i. Redogörelse för fågelinventeringen vid
Spjutmosjön 1970-1971. Stencil.
1971 j. Skyddsvärd natur i HärjAdalen. VF 36:248-
250.
1972 a. Fiskgjuseinventeringon i Dalarna 1971.
Medd OOF 5:1:16-19. Stencil.

226

Bylin, Kjell. 1972 b. Fågelrapporten från Dalarna 1971. Medd DDF
5:1:22-2B. Stencil.
1972 c. Skyddsvärd natur i Dalarna. VF 31 :45-50.
1972 d, Rapportsystemet. Medd DDF 5:2:20-2B. Sten-

ci 1.
1972 e. Faunan vid Hovran och Trollbosjön, Hedemo-
ra kommun, Meddelanden från länsstyrelsen i Koppar-
bergs län. Naturvårdsenheten 1972:3. Stencil. Falun.
1972 f, Fågelrapport Dalarna 1971. VF 31 :209-210.
1973 a. Skrattmåsen i Dalarna. Medd DDF 6:1 :9-20.
Stencil.
1973 b. Fall av symbios mellan däggdjur och fågel?
Medd DDF 6:1 :29. Stencil.
1973 c. Fågelrapporten Dalarna 1972. Medd DDF
6:1:30-37. Stencil.
1973 d. Dalarnas rapportkommitt§ fem år. Medd DDF
6: 1: 3B-43. Stencil.
1973 e. Knölsvanen Cygnus olor i Dalarna. Medd DDF
6:2:5-9. Stencil.
1973 f, Upprop om Dalarnas fågelfauna. Medd DDF
6:2:10-19. Stencil.
1973 g. Fågelrapport från Dalarna 1972. VF 32:22B
-229.
1973 h. Fågelrapport från Härjedalen 1972,
VF 32:232.
1974 a. Fågelrapporten 1973. Medd DDF 7:1 :16-26.
Stencil.
1974 b. Första fyndet av örnvråk Buteo rufinus i
Svrige. Medd OOF 7t2:12-15. Stencil.
1974 c. Fågelrapport från Dalarna 1973. VF 33:250-
252.
1975 a. Linjetaxering av fåglar på några dalafjäll.
Medd DOF B: 1 ( in press). Stencil.
Linjetaxering av fåglar i Dalarnas barrskogar som-
maren 1973. Medd DDF B:1 (in press). Stencil.
Bäckström, G (red), 1934. Dalarnas Djurskyddsförening 1B84-1934.
Falun.
Campbell, Ake. 1945. Drag ur övre Dalarnas äldre folkliga tanke-
värld. Ditt Land 1945:4/5:22-25.
Carlsson, August. 1B94. Sveriges Fåglar. Lund.
Carlsson, Christer. 1974. Holmsjöområdet. Medd DDF 7:1 :B-10.
Stencil.
Cederström, C G. 1B51. Om de i trakten af Carlstad förekommande
fogelarter. Akad avh Uppsala.
Christensen, Steen m fl. 1971, Flight identification of European
raptors. Part 1. Buzzards and Honey Buzzard, Bri tish Birds
64:257.
Civildepaetementet. 1971. Hushållning med mark och vatten. SOU
1971 :75.
Curry-Lindahl, Kai. 1944. Något om Sveriges vertebratfauna 1944.

Sveriges Natur 35:6.
1949. Fåglar på Fulufjäll. I: Natur i Dalar-
na. Göteborg.
1950. Berguvens Bubo bubo (L. l förekomst i
Sverige jämte något om dess biologi.
VF 9:113-165.

227

Curry-Lindahl, Kai. 1951. Fjällfåglar i Härjedalen. I: Natur i
Hälsingland och Härjedalen. Göteborg.
1955. Djuren och människan i svensk natur.
Stockholm.
1958. Djurgeografi, populationsdynamik och
nutida faunaförändringar. Ymer 78:5-57.
(red) 1959-63. Våra fåglar i Norden. 2:a upp-
lagan. Stockholm.
1962. Djurens invandring till fjällen. Sveri-
ges Natur Arsboken 1962:59-84.

Curry-Lindahl, Kai & Mellquist, Sven A. 1949. Dm Dalarnas högre

fauna. I: Natur i Dalarna. Göteborg.

C.V.S. 1893. Från en tids vistelse i Rättvik, Dalarna. Anteckning-
ar om folkets jagtsätt. SJNT 31 :46-49.

Dahl, Eric. 1939. Upprop om Dalarnas ryggradsdjur. DJM 1939:44.
Falun .

. 1943. Dalarnas ryggradsdjur. FoFl 38:220-236, 264-278 .
. ;944. Dalarnas ryggradsdjur. DJM 1944:21-52. Falun.
Dahlbeck, Nils. 1942. Havsörn (Haliaetus albicille L.) och kungs-
örn (Aguila chrysaetos L.J som häckfåglar i Sverige 1940-41.
VF 1 : 1 - 6 ,

Dahlberg, Gunnar. 1934. Flinesjön och Rankholmen. Sveriges Natur
1934:162-164. Stockholm.

Dahlgren, Elis. 1954 a. Rosenfinkar (Carpodacus erythrinusl på
iakttagna i Dalarna sommaren 1953. VF 13:31-35.
1954 b. Näktergal, Luscinia luscinia, och gräs-
hoppsångare, Locustella naevia, i Hedemoratrak-
ten. VF 13:119.
1956 a. Observarioner av rosenfink, Carpodacus
erythrinus, i Sverige 1954-55. VF 15:207.
1956 b. Fågelrapport från södra Dalarna.
VF 15.282.
1958. Rapport från södra Dalarna för vintern
1956-57. VF 17:162.
1959. Rapport om rosenfink, Carpodacus erythrinus.
VF 18:55.
1960 a. Fågelrapport från södra Dalarna. VF 19:50.
1960 b. Fågelrapport från södra Dalarna 1959.
VF 19:347.

1961 a. Växter och djur i "Runpdalarna". Sveriges
Natur 52:164-167.
1961 b. Fågelrapport från södra Dalarna. VF 20:
254.
1963 a. Fågelrapport från södra Dalarna våran och
försommaren 1961. VF 22:208.
1963 b. Rapport från södra Dalarna hösten 1961-
höstan 1962. VF 22:317-319.
1965 a. Rapport från södra Dalarna 1963.
VF 24:275-276.
1965 b. Häckande turkduvor (Streptopelia decaoctol
i Hedemora 1965. VF 24:402.
1966 a. Rapport från södra Dalarna 1964.
VF 25:167-169.
1966 b. Rapport från södra Dalarna för 1965.
VF 25:361-363.
1967. Rapport från södra Dalarna för 1966.
VF 26:370-372.

228

Dahlgren, Elis. 1969 a. Rapport från södra Dalarna 1967.

VF 2B:146-147.

1969 b. Förändringar inom Hedemora-Säter-trak-

tens fågelliv under det senaste halvseklet.

Medd DDF 2:2:10-17. Stencil.

1970. När vi såg den sibiriska rödvingetrasten

vid Norddalen. Medd DOF 3:2:B-9. Stencil.

1972 a. Några synpunkter på rödvingetrastens ut-

bredning i Hedemora-Säter-trakten. Medd DOF

5:1:5-B. Stencil.

1972 b. Trädlärkan vid Hälkarbyn 1926-1955.

Medd DOF 5:2:17-1B. Stencil.

Dahlkvist, Hans. 1972. Fågelområde i Gagneftrakten. Medd DDF

5:2:1B-20. Stencil.

Dahllöf, S. 1911. Tretåiga måsen iakttagen i Dalarna. FoFl 6:14B.

Dahllöf, T. 1912. Blåkråka iakttagen i Dalarna. FoFl 7:259 .

. 1913. Rikt fågelliv. FoFl B:2B6.

Dalgård, Valfrid. 193B. Något om sångfåglar och fågelsång. Ur Vår

socken. Hembygdsbok för Leksands ungdom. Stockholm.

Domänverket. 1974. Naturvårdshandbok. Stockholm.

Durango, S. 1946. Blåkråkan (Coracias g. garrulus L.) i Sverige.

VF 5:145-190. ~

Du Rietz, G E. 1935. Klimat och jordmån. Hantverkets bok, III: 1.

Trädgårdskonst II:1-16. Stockholm.

Edberg, Ragnar. 1955. Invasionen av hökuggla (Surnia ululal i

Skandinavien 1950-51. VF 14:10-21.

Edling, Ove. 1969. Naturvårdsinventering av fyra domänreservat i

Älvdalens kommun. Medd från länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Naturvårdssektionen. 1969:1. Stencil. Falun.

Ehrenroth, Björn. 1961. Ornitologiska iakttagelser i Norra Finn-

skoga, Värmland. VF 20:273-2B1.

1971 a. Sidensvansen Bombycilla garrulus funnen

häckande i norra Värmland 1970. VD 30:246.

1971 b. Protokollgångtaxeringar av fåglar i

barrskogmiljö i Värmland och västra Dalarna

1971. Stencil. Karlstad.

1972. Protokollgångtaxeringar av fåglar i barr-

skogmiljö i Värmland och Dalarna 1972. Stencil.

Karlstad.

1974. Protokollgångtaxeringar av fåglar i barr-

skogmiljö i Värmland och Dalarna 1973. Stencil.

Uppsala.
Ehrenroth, Björn & Jansson, Börje. 1966. Gluttsnäppa (Tringa ne-

bularia) och videsparv (Emberiza rustical funna häckande i nor-

na Värmland. VF 25:97-105.

Ekman, Sven. 1902. Öfre Dalarnas djurvärld. I: Öfre Dalarna förr

och nu. Stockholm.

1910. Norrlands jakt och fiske. Uppsala.

1922. Djurvärldens utbredningshistoria på Skandina-

viska halvön. Stockholm.

Ekström, Arne. 1974. Grötmotjärnarnas skrattmåsar. Medd DDF

7:1:4-7,

Enemar, Anders. 1957. Gräshopps&ngare (Locustella naevial och

kornknarr (Crex crexl i Sverige år 1957.

VF 16:269-2B7.

1959 a. Bruna kärrhöken (Circus aeruginosusl i

Sverige år 195B. VF 1B:42-49.

229

Ensmar, Andars. 1959 b. Dn ths dstsrmination af ths sizs and com-

position af a passsrins bird population during

ths brssding ssason. VF Suppl 2. Stockholm.

1969. Dm förskomstsn av kornknarr Crsx crsx i

Svsrigs 1968. VF 28:194-198.

Eriksson, Johan. 1908. Naturljud och djurnamn. Stockholm.
Eriksson, Mats & Hansson, Jan-Aks. 1970. Invasionen av nötkråka

(Nucifraga caryocatactss) 1968. Stencil. Zoolog. Inst. Götsborg.l
i
Eriksson, Pall Algot. 1973. Jakt och Fisks. I: Malung - Ur sn

sockans historia. Malung.

Eriksson, Par Erik. 1928. Dalarnas Hsmbygdsbok 1928.

Ernholdt, Tors. 1966. Dm sommargyllingsns (Ori~lus oriolus) före-

komst och utbredning i Sverige 1944-1964. VF 25:227-252,

Fant, Erico Mic. 1813. Conspectus Lsxici Lingvae Oalecarlica.

Flyckt, Yngvs. 1951. Fågel. Stockholm.

Forsslund, Karl-Erik. 1920. Naturskydd i Dalarna. Tidskrift för J

hsmbygdsvård 1920:6.

1921 a. Omkring Storvaln- Sveriges sydli-

gaste fjäll. Sveriges Natur 1921 :33-42.

Stockholm.

1921 b. Med Oalälven från källorna till ha-

vet. Sollsrön. Stockholm.

1924. Något om lemlarnas vandring 1923.

DHFT 1924.

Forsslund, Karl-Harman. 1921. Fågsllif i södra Dalarna. FoFl

16:285.

1926. Töfsingdalen. Sveriges Natur Arsbo-

lem 1926:60-tlO.

1927. Kungsörnarna i Dalarna 1926. Sveri-

ges Natur 1927:156-158. Stockholm.

1929. En tur till Våmhusfjällen. Sveriges

Natur 1929:94-100. Stockholm.

1941. Tvärstupet och Gyllbergen. DH 1941:

73-80.

1949. Oalafjällens växt- och djurvärld.

I: Natur i Dalarna. Göteborg.

Frendin, Harald. 1943. Bon av större och mindre korsnäbb. FoFl

30:116-122.

1949 a. Tunaslättsn. I: Natur i Dalarna. Göte-

borg.

1949 b. Frostbrunnsdalsn. I: Natur i Dalarna.

Göteborg.

1955. Halmsjöarna i Stora Tuna socken. Sveriges

Natur 46:143-146.

1959. Socknens naturförhållanden. I: Stora Tuna-

en sockenbeskrivning. Falun.

Förteckning över Sveriges fåglar. Se Sveriges Ornitologiska Föres-

ning.

Gest_e, Erik. 1927. Rovdjurens utrotande hämnar sig. OH 1927:113.

1933. Storkar på besök i Dalarna. SJT 71 :190-191.

1949. Hamra nationalpark. I: Natur i Dalarna. Göte-

borg.

Gottlund, C A. 1931. Dagbok övar dess Rasar på Finnskogarna i Oa-

larne, Helsingland, Västmanland och Värmland år 1817. Stockholm.

Gyllin, Roger. 1968. Fågslanteckningar från Tansen. FoFl 63:1p44.

1969. Fågslrapport från Särna och Idre. Msdd DDF

2:1:12-14.

230

Haftorn, Svein. 1971. Norges fuglar. Oslo.
Hagberg, Knut. 1943. Från Rudbeck till Regulus. Stockholm.

Hagen & Frycklund. 1965. Skall vara Nagell & Frycklund 1965.

Hallerdt, Björn. 1959. Levande fäbodar. OH 1959:37-62.
Hall ström, Gustaf. 1931. Den tidigaste järnåldern i Dalarna.

DH 1931: 28-98.
Hammargren, B. 1955. Förvår i norra Dalarna. Sveriges Natur

1955:141-144. Stockholm.
Hammargren, T. 1853. Foglar i Varmland, Dalsland och Vänern.

KVAö 10:121-122.
1854. Ovanlig färgvarietet af björktrasten.
KVAÖ 11: 20-21.
1856. Foglar i Varmland. KVAÖ 13:76-78.
Hannerz, Dag. 1933. Lappsparv funnen i Dalarna. FoFl 28:240 .
. 1934. Dm en liten fågelexkursion i Ljusteråns dal-
gång invid Säter och iakttagelsen av rosenfinken.

FDFl 29:167-172.
Hansson, Folke. 1972. Fulufjället. Medd från länsstyrelsen i

Kopparbergs län. Naturvårdsenheten 1972:2.
Hansson, Jan. 1970 a. Fågellivet i och omkring Vanan. Medd DDF

3:2:10-13. Stencil.
1970 b. Några flyttfåglars ankomsttid. Medd DDF
3: 2: 21 .
Hartman, Carl. 1859. Strödda bidrag till Skandinaviens fogelfau-
na. Akad avh. Stockholm.
Hedvall, Erik. 1907. Notiser från Malung. FoFl 2:223-224.
Hellström, Anette och Erik. 1972. Säterdalen I-II. Medd från
länsstyrelsen i Kopparbergs län. Naturvårdsenheten 1972:4.
Stencil. Falun.
Hjelmqvist, Sven. 1966. Beskrivning till berggrundskarta över
Kopparbergs län. Sveriges Geologiska undersökning. Ser Ca, nr
40. Stockholm.
von Hofsten, Sven. 1946. Fågelobservationer i Dalarna. FoFl
41 : 87.
Holenius, Zacharias. 1722-25. De Dalicarlia. Diss. Uppsala.
Halmberg, Arne. 1952. P J Bergius anteckningar från en resa till
Dalarna år 1751. Svenska Linn§sällskapets årsskrift 35:71.
Uppsala.

Halmbäck, Ake & Wess§n, Elias. 1936. Dalalagen. Stockholm.

Halmström, C T m fl. 1942-47. Våra fåglar i Norden I-IV. Stock-
holm.

Hortling, Ivar. 1944. Svenska fågelnamn. Helsingfors.
Hult§n, E. 1950. Atlas över växternas utbredning i Norden. Stock-

holm.
Hyenstrand, Ake. 1962. Kring Dalarnas sten- och bronsålder. Fynd-

material och kulturförhållanden. DH 1962:7-30.
Hulphers, Abr. 1757. Dagbok öfwer en resa igenom de under Stora

Kopparbergs höfdingedöme lydande lähn och Dalarna år 1757. Utg
Falun 1957.
Höglund, Nils H. 1942. Härjedalens djurvärld. Östersund.

1955. Kroppstemperatur, aktivitet och föryngring
hos tjädern Tetrao urogallus Lin. Viltrevy. Bd 1.
häfte 1 : 1 .
1970. Vertebratfaunan inom Lövhögsområdet. FoFl
65:161-180.

Höglund, Nils H & Lansgren, Erik. 1968. The great grey owl and

its prey··in Sweden. Viltrevy. Vol 5. Nr 7. Uppsala.

231

Ingritz, Gunnar. 1943. Tornuggla och mellanspett i Floda socken.
FoFl 38:239.
1944. Ett tredje fynd av bredstjärtad labb inom
Kopparbergs län. FoFl 39:104.
1948. Fåglar inom Floda socken. FoFl 43:83-87.
1968. Uggleinventeringen inom Västerdals- och
Leksandområdet. Medd DDF 1:2:8-9. Stencil.
1969 a. Sammandrag över iakttagna häckande rov-
fåglar och ugglor i nedre Västerdalarna. Medd
DDF 2:1 :15-16. Stencil.
1969 b. Slagugglans Strix uralensis biotop- och
boplatsval i nedre Västerdalarna. VF 28:253.
1970. Rekord av hörda ugglor vid årets invente-
ring i Västerdalarna. Medd DDF 3:1 :20-22.
1973. Försök med uppfödning av berguv. Medd DDF
6:1:21-22.

Isaksson, Erik. 1967. Redogörelse för fältbiologernas inventering
åt Domänstyrelsen av Rogenområdet i Härjedalen och Hävlingeom-
rådet i Dalarna sommaren 1966. Stencil.

Jansson, Karin. 1963. Fåglar och fågelskydd. Stockholm.
Johansson, Per-Olof & Lundqvist, Per. 1973. Inventering av natur-

reservatet i Lugnet-Sjulsarvet i Falu kommun. Medd från läns-
styrelsen i Kopparbergs län. Naturvårdsenheten 1973:1. Stencil.
Falun.
Johansson, Sigges Erik. 1926. Dm Bispbergs klack. DH 1926:35.
Johansson, Stig. 1973. Naturvårdinventering av Stora Rensjön,
Långsjöblecket och Södra Trollegrav i Älvdalens kommun. Medd
från länsstyrelsen i Kopparbergs län. Naturvårdsenheten 1973:2.
Stencil. Falun.
Jägerskiöld, LA. 1919. Dm förändringar i Sveriges fågelvärld un-
der de senaste 75 åren. Sveriges natur 1919.
Jägerskiöld, LA & Kolthoff, G. 1898. Nordens fåglar. Stockholm .

. 1926. NDrdens fåglar. 2:a uppl.
Stockholm.

Kalela, D. 1950. Gränsförskjutningar inom Nordeuropas djurvärld
under senare tid och deras samband med förändringar i klimatet.
Sveriges Natur 1950:94-106. Stockholm.

Karvik, Nils-Gerhard. 1959. Ornitologiska anteckningar från nor-
na Idre och angränsande del av Härjedalen.
FoFl 54:200-204.
1964. The terrestrial vertebrates of Dals- ,
land in southwestern Sweden. Acta Vertebra-:
tica Val 3. No 1. Uppsala.

Kihlen, G. 1916. Fynd av sällsynta fåglar. FoFl 11 :238.
Kinberg, I G H, 1885-86. Svenska foglarna. Bd 2-4.
Klefbeck, E. 1927. Hur naturen danat Dalarna. Gammalt och nytt

från Dalarne, sammanställt ur Falu-Kuriren årg 1925-
26. Falun.
1945. Dalarnas ryggradsdjur. FoFl 40:285-286.
Klementsson, Arne. 1944. Till kännedomen om ryggradsdjurens ut-
bredning i Dalarna. FoFl 39:190-191.
Kolmodin, Gustaf. 1907. Rödvingetrast och bergfink häckande 1904

i Malingsbo kronopark. FoFl 2:75-76.
1919. Pilfinkar i Orsa. FoFl 11:288.
Kolthoff, Gustaf. 1924. Sällsynta fåglar insända under år 1923
till Kolthoffs naturaliemagasin, Uppsala. FoFl 38:190-191.

232

Kolthoff, Gustaf & Jägarskiöld, LA. 1895-99. Nordans fåglar.

Stockholm.
Källandar, Hans. 1970. Förakomstan av gräshoppsångara Locustalla

naavia i Svariga 1968. VF 29:6-10.
Larsson, Barndt. 1972 a. Glaningan - dan okända fågalsjön. Madd

OOF 5:1:9-15. Stancil.
1972 b. Svarthalsad dopping (Podicaps nigricol-
lis) för första gängan i Dalarna. Madd DDF
5:1:29-30. Stancil.
1973. Fågalinvantering av Fulufjällat i Älvda-
lans kommun. Madd från länsstyralsan i Koppar-
bargs län. Naturvårdsanhatan 1973:3. Stancil.

Falun.
Larsson, Olof Siliaström. 1730, De Lacu Silian. Akad avh. Uppsala.
Lavandar, Lars. 1943. övra Dalarnas bondakultur I.
Lind, Ernst. 1936. Fåglar vid min stuga. Falun.

1949. Vid Liljan och Björkljustarn - två nästan namn-
lösa dalasjöar. I: Natur i Dalarna. Götaborg.
1954. Hovran - an förnämlig fågellokal i södra Dalar-
na. Sverigas Natur 1954:88-104. Stockholm.
1955. Fågalliv vid Hovran. Stockholm.
Lind, Gunnar. 1950. (Min hembygdsfågelliv). OJ 1950:63-76. Falun.

1968. Fåglar i Särnafjällen. Medd DDF 1 :1 :11-14.
Stancil.
1969, Rastande vadare vid Dragsängarna höstan 1969.
Medd DDF 2:2:18-19. Stencil.
1970. Duvhöken och det modarna skogsbrukat. Medd
DDF 3:2:6-7.
1973. Något om korsnäbbarnas biologi. Madd DDF
6:1 :4-8. Stencil.
Linden, Bror. 1965. Noabenämningar för jaktdjur i övradalsk all-
mogespråk - somliga blott spårbara i ortsnamn. Saga och sed
1965:15-39.

Lindbarg, Peter. 1971. Lommar. Sveriges Natur Arsboken 1971 :140-
145.

Lindgren, John. 1918-25. Läkemedelsnamn. Lund.
Lindroth, Stig. 1946. Ett bidrag till frågan om gråtrutans (Larus

argentatus Pontopp) ställning som marin relikt i våra insjöar.
VF 5:97-114.
Linge, Karl. 1931. Särnas och Idres äldre historia. DH 1931:131-
155.
Linne, Carl von. 1734. Sa Uggla 1953.
von Linne, Carl. 1746. Fauna Svacica. Stockholm.
Lundberg, Arne. 1974. Taxering av slaguggla Strix uralansis i
Uppland - metadar och resultat. VF 33:147-154,
Lundberg, C W. 1846. Foglar i Dalarne. KVAÖ 3. No 2.

Lundegård, P H, Lundqvist, J & Lindström, M. 1964. Berg och jord

i Sveriga. Stockholm.
Lundqvist, G. 1949 a. Barggrund och jordartar i Dalarna. I: Natur

i Dalarna. Götaborg.
1949 b. Svinösjön, Flinesjön och Hovran. I: Natur
i Dalarna. Göteborg.
1951. Baskrivning till jordartkarta över Kopparbergs
län. Sverigas Geologiska Undersökning Ca 21. Stock-
,. halm.

Lundvall, Ulf. 1973. Faunan och skogsbruket. I: Skogsbruk och sko-
logi. Fakta om skogan och skogsbrukats miljöeffekter. Stockholm.

233

Lyrsell, Sven E & Bylin, Kjell. 1969. Medlemsfördelningen. Medd
DDF 2:2:5-6.

Länsstyrelsen. 1962. Dalarna ser framåt. Länsutredning för Koppar-
bergs län. Med bilagorna Jord och Skog m fl. Falun.

Länsstyrelsen. 1973. Förteckning över Dalarnas nationalparker, na-
turreservat, naturminnen, fredade väst- och djurarter samt djur-
skyddsområden. Information från länsstyrelsen i Kopparbergs län.
Naturvårdsenheten. Stencil. Falun.

Löhman, Sven. 1974. Jultraditioner. I: Naturrutan. Gefle Dagblad
24.12.74.

Lönnberg, Einar. 1917. Pilfinkens utbredning. FoFl 12:262.
1917-29. Svenska fåglar I-III. Stockholm.

1919. Alfågeln häckande i Orsa. FoFl 14:86-88,
1920. Gröngölingens och gråspettens geografiska
utbredning. FoFl 15:26.
1922. Kungsörntillgången i Sverige i nutiden.
FoFl 17:112-116.
1923. Sveriges jaktbara djur. Stockholm.
1926. Svensk silltrut, ringmärkt i Tyskland,
återfunnen i Dalarna. FoFl 21 :188-189.
1930. Ett fynd av dvärgrördrom vid Dalälvan.
FoFl 25:45-46.

1931, En invasion av smalnäbbade nötkråkan.
FoFl 26:279.

1940. Kornknarrens nuvarande förekomst i Sverige.
Kungl Svenska Vetenskapsakademiens skrifter i na-
turskyddsärenden nr 37. Stockholm.
Löwegren, Yngve. 1964. Zoologisk Museiteknik. I: Djurens Värld.
Malmö.

Lövgren, Bengt Erik. 1974. Rapport om djurlivet i Hällaområdet
1973. Statens Naturvårdsverk. Stencil. Stockholm.

Magnusson, Lundqvist & Granlund. 1957. Sveriges geologi. 3:dje

uppl. Stockholm.
Mellquist, Andreas. 1967. Busksångare (Acrocephalus dumetorum)

funnen i Dalarna. VF 26:57.
Mellquist, Hannes. 1970. Sädgåsen och slåttermyrarna. Sveriges

Natur 1970;2:65.
Mellquist, Sven A. 1946. Berguven i Dalarna. DJM 1946:83-84.

1947. Töfsingdalens nationalpark - en upptcäks
färd sommaren 1947. OJA 1947:47-61.
1948, Strövtåg kring fågelsjöar i södra Dalar-
na. OJ 1948:7-25. Falun.
1949 a. Jakten i Dalarna. I: Natur i Dalarna.
Göteborg.
1949 b. Töfsingdalens nationalpark. I: Natur

i Dalarna. Göteborg.
1950. De fyrtio visornas sångare funne i Hov-
ra n . DJ 19 50 :3 -1 4 . Fa 1un .
1954. Fin fågellokal i Vika, OJ 1954:36. Falun
1955. Halt inför Siljan - Framåt marsch för
Hovran. Sveriges Natur 1955:141-144. Stockholm
1958. Jakten i Dalarna under 100 år. OJ 1958:
57-65. Falun.

1960. Knölsvanens utbredningsområde i Dalarna.
OJ 1960:12-15. Falun.
1963 a. Djurlivet inom det blivande skjutfäl-
tet i Älvdalen. OJ 1963:4-19. Falun.

234

Mellquist, Sven A. 1963 b, Fridlyst fågelsjö och rastplats för
flyttfåglar. OJ 1963:26-29. Falun.

Meves, J. 1886. Sommargylling skjuten i Dalarna. SJNT 1886.
Moberg, A. 1967. Svenska sjöars isläggnings- och islossningstid-

punkter 1911/12-1960/61. AMHI, Serie Hydrologi nr 4. Stockholm.
Modin, Erik. 1930. Allmogejakt i Idres fjällskogar på 1890-talet.

SJT 68:118-121.
Montelius, Sigvard. 1973. Kulturlandskap i omvandling. Dalarnas

museums serie av småskrifter 5. Falun.

Nagell, Björn & Frycklund, Ingemar. 1965. Invasionen av fjällugg-

la (Nyctea scandiaca) i södra Skandinavien vintrarna 1960-63
samt något om artens beteende på övervintringsplatserna.
VF 24:26-55.

Naturvårdslagen (NVL) 1 januari 1965 (SFS 822/64).

Nilsson, Ingvar & Nilsson, Sven. 1973. Småspov Numenius phaeopus

häckande i Småland. VF 32:45.

Nilsson, Nils~Magnus. 1956. Färder och fåglar. Stockholm.
Nilsson, Sven. 1858. Skandinavisk fauna. 3:dje uppl. Lund.
Nordqvist, Magnus. 1958. Dalarnas Jaktvårdsförbund under 100 år,

OJ 1958:4-56. Falun.
Norlind, Tobias. 1925. Svenska allmogens liv. Stockholm.
Norrgård, A, 1960. Marklärestudier inom Dalälvans vattenområde.

Grundförbättring 13:159-170.
Norström, Sune. 1961. Stora Tunabygden - ett faunistiskt gräns-

, land. Sveriges Natur 52:156-161.
1962. Fågeliakttagelser i Stora Tuna, Södra Dalar-
na, år 1960. VF 21:53.
1963. Fågelrapport från Stora Tuna och Gustafs
socknar i södra Dalarna år 1961. VF 22:211.
1968 a. Rosenfinkens år i Stora Tuna. Medd DDF
1:2:6-7. Stencil.
1968 b. Rapport över fågellivet i Dalarna 1962-65.
VF 27:174-184.
1969. Fågelrapport från Dalarna 1966-67.
VF 28:264-269.
1970. Fågelrapport från Dalarna 1968. VF 29:123-
125.

Nyberg, Ragnar. 1972. Kraftledning hot mot den lilla gruppen sång-
svanar som övervintrar i österdalälven vid Gagnef. Medd DOF
5: 1 : 21 .

Nyman, Asa. 1954. Dårfåglar. Arv Vol 9:1-64. Uppsala.
Odalstad, Jan. 1971. Modell för en detalj i en pilfinkflocks be-

teende. Medd DDF 4: 1: 13-15. Stencil.
Dlaus Magnus. 1555. Historia om de nordiska folken. Rom. Utg på

svenska av Michaelisgillet, Stockholm 1925.
Olsson, Viking. 1947. Redogörelse för en fågelbonitering vid Nedre

Dalälvan 1947. VF 6:93-125.
1948. En jämförelse mellan fågellivet 1947 och
1948 inom ett område vid Nedre Dalälvan.
VF 7:157-163.
1958. Dispersal, migration, longevity and death
causes of Strix aluco, Buteo buteo, Ardea cinerea
and Larus argentatus. Acta Vertebratica. Vol 1.
No 2. Stockholm.
1969. Barrskogens fåglar. Stockholm.
1971. Lövskogens fåglar. Stockholm.

235

Olsson, Viking. 1973. De öde markerna - och varfågeln - rycker
söderut. Sveriges Natur Arsboken 1973:161-164.

Drrje & Co AB. 1969. Oalälvens vattenvårdsplanering. Etapp I:

Utredning angående Dalälvens avrinningsområde. Stencil. Stock-
holm.
Otterlind, Gunnar. 1954. Flyttning och utbredning. VF 13:1-31,

83-113, 147-167, 245-261.
1959. Iakttagelser av liten flugsnappare (Mus-
cicapa parval och rosenfink (Carpodacus eryth-
rinus). VF 18:49-63.
Palm, John. 1949. Strövtåg vid Hovran. I: Natur i Dalarna. Göte-
borg.
Palmtruch, J W, 1806-09. Svensk zoologi, Stockholm.
Pershagen, H. 1969. Snötäcket i Sverige 1931-60. SMHI, Medd Se-
rie A Nr 5. Stockholm.
Persson, Ake. 1970. Källtorp - ett tillhåll för ornitologer i
Grängestrakten. Nedd OOF 3:2:16-17.
Porse, Östen. 1956. Jordbruket i Kopparbergs län. Beten. vallar
och mossar 8:59-66.
von Post, L. 1933. Den svenska skogen efter istiden. Verdandis
småskrifter nr 357.
Pseud. 1915. Dalarnas jakt för 50 år sedan. Landtbrukstidskrift
för Dalarna 1915:125-127, 139-142.
Rendahl, Hjalmar. 1935. Fågelboken. Stockholm.
1965. Die Zugverhältnisse der schwedischen
Ringeltauben (Columba palumbus L.) und Hohl-
tauben (Columba oenas L.). Arkiv för zoologi.
Serie 2. Band 18. Nr 12.
1968. Verbreitung und Zugverhältnisse der
schwedischen Schafstelzen (Motacilla f, flava
L. und Motacilla f. thunbergi Billb. l, Arkiv
för zoologi. Band 20. Häfte 5.
Ringsan, John-Erik. 1968. Undersö~ning av holkbyggande småfåglars
häckning. Medd DDF 1 :2:13-14. Stencil.
Risberg, E Lennart. 1970. Rosenfinkens Carpodacus erythrinus in-
vandring till Sverige samt studier av dess

häckningsbiologi. VF 29:77-89.
1974 a. Inventeringen Gästriklands myrfåglar.

Fåglar i Gstr & Hls 1974:7-9. Stencil.

1974 b. Inventeringen Gästriklands myrfåglar -

meddelande nr 2. Fåglar i Gstr & Hls 1974:2

:36-37. Stencil.
1974 c. Inventeringen Gästriklands myrfåglar -

meddelande nr 3. Fåglar i Gstr & Hls 1974:3

:92. Stencil.
Rosenius, Paul. 1926-54. Sveriges fåglar och fågelbon. Lund.
Rudberg, Sten. 1949. Dalarnas terrängformer. I: Natur i Dalarna.

Göteborg.
Rudebeck, Gustaf m fl. 1962-65. Våra svenska fåglar i färg.

Stockholm.
Ryneus, Torbjörn. 1971. Lugnet, Rödberg och Norra Trollegrav. En

inventering av tre domänreservat inom Älvdalens skjutfält 1970.
Medd från länsstyrelsen i Kopparbergs län. Stencil. Falun.
Sahlberg, Bertil. 1968. Vår hembygd. Stencil. Säter.
Sahlin, Carl. 1927. Mvervintrande sångsvan i österdalälven. FoFl

22:68-80.

236

Sahlin, Carl. 1936. De i österdalälven övervintrande sångsvanarna.
FoFl 31 :43.

Salomonsen, Finn. 1946. Den avifaunistiske Analyse og dans Termi-
nologi. Dansk Drnith For Tidskrift 40:1 :13-49.
1948-49. Fuglslivet i Härjedalen, zoogeografisk
belyst. Dansk Drnith For Tidskrift 42:216-253,
43:1-45.
1963. Dversigt över Danmarks fugle. Köpenhamn.
1967. Nordens fåglar i färg. Bd VII:13-30.
Malmö.

Samuelsson, Gunnar. 1910. Regionförskjutningar inom Dalarna. Sv
Bot Tidskrift Bd 4:1-57 .

. 1925. Untersuchungen uber die höhere wasser-
flora von Dalarna. Svenska Växtsociologiska
Sällskapets handlingar IX. Uppsala.

Segerdahl, Y A. 1888. Se Sundström, C R 1888.
Serning, Inga. 1962. Järnåldersgravarna vid Horrmundsjön i Tran-

strands socken. DH 1962:31-86 .
. 1971. Ur Dalarnas förhistoria. I: Dalarna. Allhems

förlag. Malmö.
Silieström Larsson, Olof 1730. Se Larsson 1730.
Sjörs, Hugo. 1948. Myrvegetationen i Bergslagen. Acta Phytogeogra-

fica Suec 21.
Sjörs, Hu~o m fl. 1973. Skyddsvärda myrar i Kopparbergs län.

Svenska Växtgeografiska sällskapet. Uppsala.
Skogshögskolan. 1969. Skogstillstånd, avverkningsberäkningar och

virkesförbrukning för Kopparbergs län. Stencil.
Sparrman, A. 1806. Svensk Drnithologie med efter naturen colore-

rade teckningar. Stockholm.
Statens Livsmedelsverk. 1974. Svartlistade sjöar. Stencil.
Stolt, Bengt-Olov. 1972. Dm nattskärrans Caprimulgus europeus

förekomst i Sverige 1970. VF 31 :111-116.
Ströberg, Björn. 1970. Naturvårdslagen med regionala inslag inom

Kopparbergs län. Envå-10. Stencil. Falun.
Sundevall, C J. 1850. Pelikan i Sverige. KVAö 7 No 7.
Sundström, C R. 1888. Mitteilungen des Drnithologischen Komitees

der Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. KVAH
Bihang Bd 14, Afd IV, No 1.
Svedelius, A E. 1863. Från Dalarnas Jägareförbund. SJNT 1863:227-
234.
Svensk Lantmäteritidskrift 1960. Dalanummer. Arg 52:4.
Svenson, Stig-Ake. 1969. Fågelrapport från Töfsingdalen. Medd

DDF 2:2:22. Stencil.
1970 a. Inventering av Hessesjöns fågelliv.
Medd DDF 3:1:7-15. Stencil.
1970 b, Uggleinventeringen i Stora Tuna skogs-
områden 1970. Medd DOF 3:1:19-20. Stencil.
1970 c. Fåglar i Gyllbergmassivet. Medd DDF
3:2:14-15. Stencil.
1970 d. Dvärgsparv, Emberiza pusilla, iaktta-
gen vid Lilla Holmsjön 1970. Medd DOF 3:2:18.
Stencil.
1972. Uggleinventeringen 1972. Medd DDF
5:2:15-16. Stencil.
1974 a. Pärluggleinventering. Medd DDF
7:1:22-24. Stencil.

237

Svenson, Stig-Ake. 1974 b. Pärluggleinventeringen 1974 b. Medd
DDF 7:2:16-17.

Svensson, Sören. 1969. Handledning för Svenska Häckfågeltaxering-
en. Utgiven av Svenska kommitten för fågeltaxe-
ringar. Stencil. Lund.
1971. Inventeringar och taxeringar av häckfåglar.
VF 30:6-14.
1972. Hägern Ardea cinerea i Sverige 1970.
VF 31: 2B-31.
1973. Redogörelse för Svenska Häckfågeltaxering-
en 1972. Stencil. Lund.

Sveriges Ornitologiska Förening. 1962. Förteckning över Sveriges
fåglar. 5: te uppl. Stockholm.
1970. Förteckning över Sveriges
fåglar. 6:te uppl. Stockholm.

Svärdsson, Gunnar. 1944. Vaktelns (Coturnix coturnix L) förekomst
i Sverige. VF 3:6-14.

Säverborn, Per. 196B. Iakttagelser av sångsvan vid Hovran åren
2963p6B. Medd DDF 1 :2:9-12. Stencil.

-t. (Anonym). 1963. Ett och annat om jakten i Dalarna, med sär-
skildt afseende på rapphönsjakten. SJNT 1B63:11B-120.

Taesler, Roger. 1972. Klimatdata för Sverige. Stockholm.
Tenow, S W. 1B80 Ofversigt af Vermlands och Dals ryggradsdjur.

Karlstad.
Theorin, P GE. 1B80. Förteckning på foglar, som anträffats i

Dalarna och förvaras i Falu h allmänna läroverks museum. Skol-
program. Falun.
Tomasson, K. 1947. Något om pilgrimsfalkens boplatsval. VF 6:72-
B1 .
Tidström, Anders. 1754. Resa genom Dalarna. DH 1955. Falun.
Tjeder, Bo. 1950. De animalibus a Carola Linnaeo ex Dalicarliae

praesertium Fahlunae. DH 1950:111-120.
Tjeder, Tord. 1941. Mindre vanliga fågelfynd i Dalarna. FoFl

36:121-125.
Tunabygdens Flätbiologer. 1971. Naturvårdsinventering av Gyllbergs-

området i Borlänge kommun. Medd från länsstyrelsen i Kopparbergs
län. Naturvårdsenheten 1971 :3. Stencil. Falun.
Tuneld, Eric. 1762. Om Dalarna. Stockholm.
Törnebladh, Carl, Söderhjelm, F. & Nisser, V. 1B34. Jagten i Da-
larna. Tidskrift för jägare och naturforskare 3:947-964.
Uggla, Arvid Hj (red). 1953. Linnes dalaresa. Uppsala.
Ugla, P. 1734. Se Widstrand, H.
Wallen, Axel. 1917. Nederbördens och temperaturens inflytande på
Dalälvens vårhögvatten och vinterlågvatten. Hyllningsskrift
tillägnad J Gust Richert. Från Hydrografiska byrån 1917.

Wallentinus, Hans-Georg. 1970. Några svenska fågelarters vlrflytt-
ning 1957-61. VF 29: 160-17B.

Veirulf, Olle. 1937. Skogarnas utnyttjande i Älvdalen före stor-
skiftet. Uppsala.

Widstrand, H. 1943. Näsgårds län i Dalarna. Svensk översättning
av Petrus Uglas Praefectura Naesgardensis Dalicarliae 1734.
Sala.

Witt-Strömer, Bo. 1920. Ornitologiska iakttagelser i Idre socken.
FoFl 15:137-139 .

. 1950. Hälsinglands fåglar. Ljusdal.
Ahlman, Simon. 1951. Skogsbruket i Kopparbergs län. Ymer 71 :13B-

141 .

23B

Angström, A. 1958. Sveriges klimat. Stockholm.
öhrn, Bertil. 1961. Fågelregioner. Stockholm .

. 1963. Barrskogsfåglar. Stockholm.
örjansgård, Sigurd. 1951. Jordbruket i Dalarna under 100 år. Fa-

lun.
österlöf, Sten. 1973. Fiskgjusen Pandion haliaetus i Sverige 1971.

VF 32:100-106.

239

240

DEL Il

Artlista

241

242

ARTLISTA

Artlistan omfattar monografiar övar samtliga artar och i fält
idantifiarbara rasar, som mad säkarhat påträffats i Dalarna tom
31 .12.73 och kommit till ornitologisk kännedom. Systematik och
nomenklatur följar Förteckning övar Svarigas fåglar (1970) mad
da ändringar som föreslagits i VF 1971 :34 och Madd nr 4 till VF:s
lokala rapportkommitt§ar novambar 1972. Dessutom har Förtack-
ningans bilagor övar inplantarada och aj mad säkarhat funna artar
uteslutits och i stället inarbetats i huvudtaxtan.

Monografiarnas utformning varierar, man ganarallt gällar att
varja arts faunistiska status i Dalarna karakt~risaras i an inla-
danda rasum§, och att historik och nuvarand~ utbredning beskrivs
så utförligt som möjligt. Datta innebär att da vanligaste och
mast spridda arterna behandlas myckat kortfattat, madan störra
utrymme ägnas sådana som nyligen gått starkt tillbaka aller in-
vandrat till landskapet och sådana vars utbredningsgräns löper
genom Dalarna.

Utbredningen beskrivs delvis med hjälp av kartor, som huvudsak-
ligen speglar förhållandena under 1970-talet. Av de karttecken
som används markerar horisontell strackning häckningsområden och
därvid får glesare streckning uppfattas som ett grovt schematiskt
mått på artens avtagande. Några frekvensjämförelser mellan olika
kartor kan dock inta göras.

För arter, som normalt inte häckar i landskapet och som inte på-
träffats vid fler än 30-40 tillfällen, har fullständiga fyndför-
teckningar upprättats. Från danna riktlinje förekommer dock un-
dantag åt båda hållen. För några regelbundna genomsträckare redo-
visas de senaste årens fyndtillfällen i stapeldiagram. Fyndför-
teckningarna upptar i regal endast observationer gjorda föra 1974,
men för några sällsynta arter har kompletterande uppgifter från
detta år medtagits.

Under en särskild rubrik i varja monografi upptas sådana uppgif-
ter om mer ovanliga eller svårbestämda arter, som tidigare i oli-
ka sammanhang varit publicerade, men som vid sanare granskning av
VF:S lokala rapportkommitt§ för Dalarna bedömts som otillräckligt
dokumenterade. Detta innebär inta att de med säkerhet är felakti-
ga, utan i regal endast att beskrivningen av fynden inte uteslu-
ter förväxling med andra, mer väntade arter.

Särskilda sträckstudiar saknas från Dalarna och därför behand-
las de olika arternas sträckförhållanden mycket ojämnt och sche-
matiskt. I regel ges andast några exempel på flockstorlekar som
grund för kvantitativa jämförelser med andra delar av landat.

Beträffande littaraturanvisningar hänvisas till förklaringar i
littaraturlistan längst bak i Dal I. Det bör observeras att alla-
handa uppgifter om fåglar i tidningspressan förbigåtts, liksom
dat material som insamlats genom Dalarnas Jaktvårdsförbunds nu
nedlagda organisation avs k viltrapportörar. Det förekommer gi-
vetvis enstaka sakliga uppgifter även i dessa sammanhang, men
förhoppningsvis har dessa nått dan egentliga faunistiska littera-
turen på annat sätt.

243

. ,;)';~/·~·"~.
,,,·,

I',, .{

·~~.'.

244

ORDNING LDMFAGLAR GAVIFORMES

storlom Gavia a. arctica (L.l

Häckar i klarvattsnsjöar övar hala landskapet och uppshållsr sig
sllsr fiskar i övriga större vattendrag

Utbredning

storlommen är sn karaktärsfågsl i Dalarnas barrskogsjöar ända
upp till Hävlingsn och Våndsjön (7B4 ml, Idrs. Ovanför trädgrän-
ssn tycks dsn häcka rsgslbundst på Fulufjällst (B90 ml (Larsson
1973, m fll och Slagufjällst (932 ml (Kjell Bylin). Dessutom är
dsn iakttagen i Yttra Fosksjön (B96 ml och Långfjällat (Ivar och
Christina Spsrbsr).

Numerär
Os flesta skogssjöar av storlsksn någon km2 hyser endast att
häckande par. Starkare populationer, fsm sllsr flsr par, förs-
kommsr ids större sjöarna såsom Drsasjön, Orsa (Lars Bruks),
Fågslsjön, Orsa finnmark (Kjell Bylin), Tisjön, Urna (Kjell By-
lin, m fll och sanno)ikt Lsijsn, Säfsnäs (Torgny Magnusson). I
populationen ingår stt stort antal icks häckande fåglar. Under
dst rituella gruppfiskat (Sjölandar 196B) kan därför stora sam-
lingar sss ävsn i mindre sjöar. Flsr än 10 sx har i detta sam-
manhang påträffats ids flesta större sjöar i landskapet (Lars-
Erik Nilsson, P Folks Nyholm, Gunnar Ingritz, John-Erik Ringsan,
Kjell Bylin m fl).

Vid sn invsntsring inom Stora Tuna, Silvbsrgs och Aspsboda
socknar 1972 besökts Tunabygdsns Fältbiologer samtliga 42 skogs-
sjöar. Av dessa hysts 15 storlom, msn endast 6 lyckade häckning-
ar kunds konstateras, vilka sammanlagt rssultsrads i B ungar.
Man kunds iakttaga stt klart samband mellan rsglsrads sjöar och
stark fritidsbsbyggslss å dsn sna sidan och misslyckade häck-
ningar å dsn andra (Stig-Aks Svsnsonl. Ett annat sxsmpsl på det-
ta är att arten numera tycks vara försvunnen från flera gamla
häckplatssr i södra dslsn av Runn. Motsvarande störningar har
minskat storlommens reproduktion i stora dalar av södra och msl-
lsrsta Svsrigs i sådan grad att arten ansas vara på tillbaka-
gång (Lindberg 1971).

I områden msd mindre fritidsbsbyggslss, såsom ids otillgäng-
ligars dalarna av norra och västra Dalarna, tycks dock arten
hittills ha behållit sin numerär. Inom ett område av ca 5 mil2
i norra Dra och Orsa har Holger Viberg kunnat uppskatta antalet
par till 15-20 under 40 års tid.

~
Vid islossningstiden rastar ofta stora flockar i slättsjöarna i
väntan på att häckningslokalerna skall skölja. Exempel på såda-
na samlingar är: 30 ex i Hovran, Hedemora, 10.4.64 (Jan Odalstad),
16-17 sx i Runn 27.4.57 (Sune Norströml, 35 ex i Siljan 8.5.66
(Bengt Larsson) och mer än 40 ex i Södra Hörksn, Grängesberg
(Berndt Larsson, Bertil Rahm). I Leran, Norrbärke, ses nästan
årligen ca 30 storlommar och sammanlagt 38 ex har räknats 3.5.70
och 40 ex 25.4.71 (Jan-Olof Hermanssonl.

245

Smålom Gavia Stellata [Pontoppidanl

Häckar i skogsregionen över hela landskapet, men endast spar-
samt i de sydöstra delarna

Utbredning och numerär
Smålommen är i sitt boplatsval starkt anpassad till en speciell
myrgölbiotop. I sydöstra Dalarna råder brist på sådana och där-
för förekommer arten i detta område inte med mer än något enda
häckande par per socken. En population av motsvarande storleks-
ordning tycks även finnas i Bergslagen, eftersom 2-4' par årli-
gen väntar på tjärnarnas islossning i Leran, Norrbärke [Jan-Olof
Hermansson, m fll och Södra Härken, Grängesberg (Ake Persson).
Någon häckning är dock inte känd sedan 1966, men fiskande små-
lommar ses varje sommar i Leran och Södra och Norra Härken [Jan-
Dlof Hermansson, m fl).

Inte heller i norra Dalarna ty~ks smålommen vara särskilt tal-
rik. Inom ett område av ca 5 mil i norra Dre och Orsa uppskat-
tar Holger Viberg stammen till högst 5 par.

Sin starkaste stam har arten i Västerdalarna. Enbart vid Ti-
sjön, Lima, har minst ett 10-tal par häckat, delvis så nära var-
andra att man kan tala om kolonibildning, vilket i övrigt inte
är känt från Dalarna. Genom regleringen 1971 har dock flera av
de gamla häckningsplatserna runt sjön blivit dränkta [Kjell By-
lin, Börje Flygar, m fl).

Ovanför trädgränsen har smålommen inte påträffats häckande,
men den har iakttagits under häckningstid både på Fulufjället
[Larsson 1973) och Slagufjället [Karvik 1959). I Idre förekom-
mer den annars i den allra översta barrskogregionen. Aren 1971-
1973 har exempelvis ett par häckat S Våndsjön [784 ml i land-
skapets nordvästligaste hörn [Alf Nordin).

Sträck
Smålommens sträckvägar genom landskapet är inte helt kartlagda.
Till de mellersta och östra delarna anländer fåglarna troligen
längs Dalälven och slättsjöarna utefter denna, men till Väster-
dalarna kommer de antingen via Klarälven eller över Skanderna.
Två ungar, som ringmärktes vid Tisjön 1950, sköts samma höst i
Trysilälv respektive hösten 1951 i Stavfjord, båda i Norge (Bir-
ger Stafås). En unge märkt av Börje Flygar på samma lokal åter-
fanns dock 29.11 .73 i Frankrike.

246

ORDNING DDPPINGFAGLAR PDDICIPITIFORMES

Skäggdopping Podiceps c. cristatus (L.J

Häckar i slättsjöarna i Bergslagen och längs Oalälven upp till
Siljan

Invandring

Skäggdoppingen etablerade sig i Dalarna relativt tidigt. Det
första kända exemplaret sköts i Frostbrunnsdalen, Stora Tuna,
6.1.1871 (Ahlm 1871 J. Som häckfågel var den dock ännu 1885 en-
ligt Kinberg (1885-86) allmän endast upp till Hjälstaviken och
sällsynt vid Uppsala. Jägerskiöld (1919) uppger därefter att den
redan på 1890-talet hade spritt sig till Stora Tuna i Dalarna,
men ytterligare uppgifter från denna tid finns inte annat än
hos Ekman (1922), som anger att skäggdoppingen enligt ett medde-
lande av Gunnar Samuelsson då under några år häckat även i Svi-
nösjön, Husby. Under 1920-talet tycks häckning ha förekommit
även i Flinesjön, Husby (DHFT 1925:162), och 1931 häckade arten
i Nävden, Grytnäs, och iakttogs i flera ex i Vanan i samma soc-
ken (Karl-Harman Forsslund). I Hessesjön, Stora Tuna, häckade
ett par 1937 (E Eriksson· gm Dahl).

Omkring 1940 förekom skäggdoppingen troligen i de flesta slätt-
sjöar längs Dalälven upp till Tunabygden (Dahl 1943, m fl). I
Limsjön, Leksand, påträffades den första gången 1948 (Mellquist
OJ 1948:54). Den uteblev på denna lokal 1949-50 men har därefter
årligen häckat med upp till 5 par (Gunnar Lind). Under 1960-ta-
let har den även häckat i Opplimmen och Hagtjärn, Leksand, samt
i Byrviken, Siljansnäs, som hyste 2 par ännu 1972 (Stig Hånn-
berg).

Atminstone från 1965 har sporadiska iakttagelser gjorts även
i Glisstjärn, Rättvik, där den senare också häckat 1967 (Ulf
Lundwall, m fl), liksom i Storacksen, 8 km W Rättvik (Mats Björk-
lund). Ännu nordligare sågs dock redan den B.5.66 en flock på
16 ex i Siljan utanför Mora (Bengt Larsson) och i Norrviken,
Sollerön, har arten häckat åtminstone 1973 (Alf Linderheim).

De hittills nordligaste fynden i landskapet är 1 ex vid Orsa
17.4,65, 15.4.68 och 2.5.70 (Lars Bruks).

Skäggdoppingens invandring till Bergslagen är inte känd, men
vid mitten av 40-talet var den i alla fall bosatt i Barken, Norr-
bärke, (Curry-Lindahl m fl 1959-63).

Från Västerdalälven föreligger endast följande fynd:
1 ex 5 km N Vansbro mitten av juni 19S9 (I Lingstedt)
1 ex Dala-Floda 1962 (John Lindholm)
1 ex Flosjön, Floda, 14. 6. 66 (P Per Persson J
1 ex Västerdalälven, Floda, 3. 5. 70 (P Per Persson l
1 ex Almsjön, Urna, 26.6.71 (G Hedinl
2 ex Björbo, Floda, 1.5.72 (John Lindholm)
1 ex Äppelbo 28.9.73 (Arne Ekström)

Utanför slättsjöområdet är den även tillfälligt iakttagen i
Bjursås 1967 (John-Erik Ringsen).

Utbredning och numerär

Den nuvarande utbredningen framgår av fig 1. I allmänhet är Da-

247

larnas slättsjöar för små för att hysa störrs populationsr. I
Brunnsjön, Hsdsmora, som är kantad av en bård av bladvass längs
ca 5 km långa strändsr, häckar ca 15 par (Kjell Bylin). I Södra
Hörksn, Grängssberg, som är av samma karaktär, finns 20-25 par
(Berndt Larsson), och i Leran, Norrbärke, uppgick stammen 1967-
68 till ca 35 häckande par. Av dessa var ca 25 par koncsntrsrade
till en enda koloni, som senars dock avtagit i storlsk. 1973-74
har ca 20-25 par häckat i sjön och dan största kolonin har där-
vid hyst 8-10 par (Jan-Olof Hermansson). I Tunabygdsn uppskatta-
ciss hela beståndet 1970 till 15 par sller något mindre (Stig-Ake
Svsnson).

Sträck

Vid islossningen rastar ofta stora flockar skäggdoppingar i de
större slättsjöarna (jfr fyndet av 16 ex i Siljan 8.5.66 ovan).
Den största notsrade tords vara 62 sx i Bäsingsn, Folkärna,
13.4.74 (Jan och Pär Forslund), Vid Hovran, Hedsmora, har 50 sx
setts 21.4.71 (Per Lindar), 40 ex 24.4.70 (Par Lindar) och sam-
lingar på 20-30 sx vid flsra tillfällsn (Kjell Bylin).

Gråhakedopping Podicsps g. griseigsna (Boddaert)

Uppträder tillfälligt undsr sträcken

Förteckning övar kända fynd

1 sx Kyrkbytjärn, Vika, 7.7 (Hannes Msllquist) och 11-21.7.54
(Mellquist OJ 1954:36)
Iakttagen i Kyrkbytjärn, Vika, våran-försommaren 1955 (Msllquist
OJ 1955:89)
1 sx Svinösjön, Husby, 13.6,59 (Lars-Erik Eriksson)
1 ex Kyrkbytjärn, Vika, 30.5.61 (Sven A Mellquist)
1 ex Hovran, Hedsmora, 1 .5.62 (Lars Lund)
1 sx Flinesjön, Husby, 20.5.62 (Berndt Lindbsrgl
1 ex Hovran, Hsdsmora, 4.5.69 (Mikki Reinurml
1 ex i vinterdräkt Södra Hörksn, Grängesbsrg, 24-25.11.72 (Ber-
til Rahm, m fl)

Utelämnade publicerade uppgifter

1 sx uppges påträffat i Sunnansjö, Grangärds, fsbruari 1940
(Dahl 1943). Fågsln finns monterad och är sn skäggdopping i vin-
terdräkt (Gunnar Ingritz).

,, Ett par uppges ha häckat i Kyrkbytjärn, Vika, 1955 (OJ 1955:89).
Uppgiften måsts bedömas som osäker.
1 sx uppgss iakttagst i Gyllingsn, Leksand, 12.5.61 (Fältbiolo-
gen 1961:3:21). Med hänsyn till observatörsns låga ålder måste
uppgiftsn bedömas som osäker.

Svarthakedopping Podiceps a. auritus (L. l

Häckar regslbundet på några få lokaler upp till Orsa och uppträ-
der tillfälligt i övriga slättsjöar under sträcken

248

Invandring

svarthakedoppingen tillhör de arter som under de senaste årtion-
dena hastigt utvidgat sitt svenska utbredningsområde. Vid mitten
av 1800-talet var den känd som häckfågel endast på Öland och Got-
land och till fastlandet kom den först omkring 1910 (Rudeback
m fl 1962-65).

Den egentliga spridningen tog fart något årtionde senare och i
samband därmed gjordes de båda första isolerade fynden i vårt
landskap. Ett ex anträffades i halvdött tillstånd i Idre i janu-
ari 1913 (FoFl 1916:30) och 1 ex fastnade i nät i Flosjön, Flo-
da, våren 1928 (Gunnar Ingritz).

Svarthakedoppingen fick från början en utpräglat östlig utbred-
ning i landet och det dröjde till 1950-talet, innan den på all-
var etablerade sig i Dalarna. 1954 påträffades 1 ex i Kyrkby-
tjärn, Vika, 7.7 och 11-21.7 (Mellquist OJ 1954:36) och en flock
i Mojesjön, Gagnef, i maj. En av doppingarna i denna fastnade i
nät och finns monterad (B Rehn gm Gunnar Ingritz). Aret därpå
ägde den första häckningen rum i Kyrkbytjärn (Mellquist OJ 1955:
89), varefter arten blev bosatt på denna lokal under en lång
följd av år (Mellquist OJ 1963:26). Samma år inleddes häckningen
i Tunabygden genom att ett par etablerade sig i Vasstjärn, Tor-
sång (Norström OJ 1956:17).

Under resten av SO-talet förändrades denna utbredningssitua-
tion mycket litet. Lokalen i Tunabygden övergavs dock redan ef-
ter första året och arten slog sig i stället ned i Lilla Holm-
sjön. Till och med 1958 tycks det dock ha rört sig endast om ett
par årligen (Norström OJ 1956:17, 1959). Aret därpå uppträdde
emellertid 2 par i Lilla Holmsjön 4.6 och ytterligare 1 ex 12.6
(Sune Norströml samt 4 ex i Vassjön, Borlänge, på försommaren
och 1 par under häckningstiden (Sune Norström). 1959 gjordes
även de första iakttagelserna i Svinösjön, Husby, där 3 ex upp-
trädde 1 .5 och 2 ex 2.5 (Lars-Erik Eriksson). Samma år fastnade
även 1 ex i en ryssja i Amungen, Husby (Lars-Erik Eriksson).

Under 1960-talet började svarthakedoppingen rapporteras även
från andra platser i landskapet. Vanligen rörde det sig om till-
fälliga observationer under nordsträcket, men även häckningar
förekom. I Svinösjön skall minst 1 par ha funnits 1961-62 (Sun-
din VF 1964:82) och omkring 1960 häckade även ett par i Lissjön,
NE Nävden, Grytnäs (Nils Rylanderl. Vid denna tid inleddes även
en häckningsserie vid Brovallen, Folkärna (Sundin VF 1964:82),
som troligen ännu inte är helt bruten. Däremot är det inte tro-
ligt att arten fortfarande häckar i Svinösjön, även om en del
sträckfynd gjorts också under senare år.

De nordligaste iakttagelserna under denna tid är 2 ex i Kloc-
karnässjön, Enviken, 25.5.60 (Lundqvist OJ 1960:116) och 1 par
i Runn och i en damm i Falun 1962 (Sundin VF 1964:82). I Leksand
iakttogs de första svarthakedoppingarna 1963 (Norström 1968) och
redan 1964 och 1965 häckade 1 par i Rättvik (Mårthans Fältbiolo-
gen 1964:3:28, Ulf Lundwalll. Andra iakttagelser i utkanten av
kulturslättregionen är 1 ex i Bjursås 1966 (John-Erik Rings§n)
och 1 ex i Siljan vid Mora 9.5 samma år (Bengt Larsson).

I arten~ häckningscentrum omkring Borlänge skedde under tiden
en markant ökning och 1965 var den särskilt talrik. I Svärdsjö-
sjön fanns 5 par och 1 ensam fågel 9.5 (Sune Norströml. i Vass-
sjön 3 par (Bengt Wickholml, i ett kärr vid Hovgårdens vårdhem 2
par (Leif Liden, Sune Norström), i Västansjösjön 2 par 22.5

249

(Leif Lid§n), i Vasstjärn häckade 4 eller 5 par 19.5 (Sune Nor-
ström),vartill enstaka ex iakttogs i Stora Halmsjön 1.5, Hesse-
sjön 14.5 och i Ävjan, N Amsberg, 27.5 och senare (Sune Norström,
m fl). Av detta framgår att det 1965 häckade troligen närmare
20 par i Tunabygden.

Ar 1968 fanns inte mindre än 8 par enbart i Hessesjön i början
av säsongen. Av dessa försvann dock flera så småningom (Svenson
1970). Aret därpå inventerades svarthakedoppingen över hela lan-
det och från Dalarna rapporterades då häckning i fyra sjöar om-
kring Borlänge med en sammanlagd population på mindre än 10 par.
Möjligen blev Kyrkbytjärn förbisedd vid detta tillfälle. Art~n
är dock troligen inte l~ngre årsviss på denna lokal, men 1973
har 2 ex, av vilka det ena inte hade praktdräkt, setts den 24.6
(Mats Björklund).

Under de allra senaste åren har det totala antalet par varie-
rat något, men i gengäld har nya häckningslokaler upptäckts allt
längre mot norr. Från Tunabygden rapporterades 1970 8 häckande
par fördelado på Hessesjön 2, Vassjön 3, Svärdsjösjön 1-2, Hov-
gården 1 och Sellnässjön 1 par (Stig-Ake Svenson). Samtidigt
och även senare har 1 par häckat i Glisstjärn, Rättvik (Ulf Lund-
vall), varjämte 1 par iakttogs i Amtjärn i samma socken vid
pingsthelgen (Oddmar Zars). 1973 har häckning även ägt rum i Ho-
sjön, Rättvik (Mats Björklund). 1970 häckade dessutom 1 par i
en liten tjärn vid Orsa flygfält, Orsa (Lars Bruks). Även på den-
na lokal tycks arten vara årsviss och 1973 konstaterades 2 par
(Gunnar Lind, Jan-Erik Petters). Andra nordliga fynd i österdal-
älvens vattensystem är 1 par, som iakttogs i västra delen av
Spjutmosjön, Älvdalen, 5.5.71 (Kjell Bylin) och 1 ex i östanvik,
Dre, maj-juni samma år (Oddmar Zarsl.

I Bergslagen, som ligger något västligare, har invandringen
skett senare. Arten häckade sannolikt i Norsen, Ludvika, 1960-64
och Marnästjärn, Ludvika, 1963 (Jan-Olof Hermansson). Det förs-
ta preciserade sträckfyndet tycks dock vara 2 ex i Norsbo 5.5.62
(Torbjörn Ryneus) och därefter har årligen sträckfynd av 1-2 ex
gjorts i Leran, Norsen och Glaningen (Per Skoog, Jan-Olof Her-
mansson, m fl). Under senare år har häckningar återupptagits i
Norsen med 1 par 1970-72 och 1974 samt 2 par 1973. Dessutom har
häckning av 1 par ägt rum i Glaningen 1971-73 (Berndt Larsson,
Jan-Olof Hermansson, Ake Persson, m fl).

Utbredning

Ar 1972 var svarthakedoppingen riksinventeringsart på nytt och
från Dalarna rapporterades då 9 häckande par fördelade på 7 lo-
kaler. Fig 2 visar de lokaler på vilka häckning förekommit eller
par iakttagits under häckningstid åren 1971-72.

Svarthalsad dopping Podiceps n. nigricollis C. L. Brehm

Uppträder tillfälligt

Det hittills enda fyndet är 1 ex i vinterdräkt i Glaningen, Lud-
vika, 18.7.71 (Berndt Larsson).

250

Fig 1
Skäggdopping Podiceps cristatus

t

Häckningsområde
O Tillfälliga fynd
l'J Skäggdoppingens utbredning är typisk
t.n för en utpräglad slättsjöart

Fig 2
Svarthakedopping Podiceps auritus

l

• Lokaler där häckning förekommit el-
ler par setts under häckningstid vid
ett eller flera tillfällen under pe-
rioden 1971-73

Smådopping Podicsps r. ruficollis (Pallas)
Uppträder tillfälligt
Förteckning övsr kända fynd
1 sx från Mora, mars 1889, finns monterat i Falu gymnasiums mu-
seum (Eric Dahl, P Folks Nyholml
1 sx skjutet vid Brötjärnasjön, Mockfjärd, Gagnef, 25.8.68 (Nils
Pars)
1 sx Forssjön, Fors, Folkärna, 11.5.71 (Mats Forslund). Fyndat
är dokumsntsrat msd fotografier.
1 sx Södra Hörksn, Grängssbsrg, 17.11.73 (Jan-Olof Hsrmansson)

252

ORDNING STDRMFAGLAR PROCELLARIIFDRMES
Klykstjärtad stormsvala Dcsanodroma 1. lsucorrhoa (Visllot)
Uppträdsr tillfälligt
1 gammal hane funnsn död i Transtrand 29.11.65 (Aks Nilsson).
Fågeln förvaras på Naturhistoriska Riksmussst, Stockholm.
Stormsvala Hydrobatss pslagicus (L.)
Har tidigars uppträtt tillfälligt
1 ax uppgss påträffat och fångat vid Hsdsmora av Kinberg (18B5-
B6). Närmars dstaljer är inta kända.
Stormfågel Fulmarus g. glacialis (L.)
Har tidigare uppträtt tillfälligt
Förtsckning över kända fynd
1 ax påträffat i Särna 24.10.1B79 (Lindblad SJFT 1B79)
1 ex påträffat i Malung april 1923 (Kolthoff FoFl 1924:45)

253

ORDNING PELIKANFAGLAR PELECANIFDRMES

Storskarv Phalacrocorax carbo

Arten är i Dalarna företrädd av två geografiska raser:

A. Mellanskarv Phalacrocorax carbo sinensis (Blumenbachl

Har tidigare uppträtt tillfälligt

Förteckning över kända fynd

1 ex sköts vid Ickholm, Siljan, Rättvik, 8.10.1861 (Arosenius
1862)
1 ex sköts i Limåviken, Siljan, Leksand, 13.9.1861 (Ahlm 1871)

Båda dessa,exemplar har ingått i Falu gymnasiums museum. Där
finns för närvarande 1 ex, som enligt etiketten erhållits från
Siljan 8.9.1861 (P Folke Nyholml. Dm detta är identiskt med nå-
got av ovanstående eller utgör ett tredje fynd, går inte att av-
göra. Dahls (1943) uppgift om en mellanskarv från Siljan 8.9.
1868 torde utgöra en felavskrift.

Dm rasbestämningarna är riktiga, bör fynden ses mot bakgrunden
av att mellanskarven vid denna tid häckade på flera platser i
Skåne (Curry-Lindahl, m fl 1959-63).

8. Storskarv Phalacrocorax c. carbo (L.)

Uppträder troligen regelbundet i Siljan under sydsträcket och
tillfälligt både i andra större sjöar och längs Oalälven

Förteckning över äldre fynd

1 ex Hyen, Stora Skedvi, oktober 1870 (Falu läroverks årsberät-
telse 1880)
1 ex Siljan, Mora, 26.9.1885, monterat i Falu gymnasiums museum
(Eric Dahl, P Folke Nyholm)
1 ex skjutet i Dalälven vid Arvslindan, Stora Skedvi, 1900 (Eric
Dahl)
1 ex fångat i ryssja i Stora Vällan, Falun, 1913 (Eric Dahl)
1 dött ex i Hosjön, Falun, 3.10.13, monterat i Falu gymnasiums
museum (Eric Dahl, P Folke Nyholm)
1 ex skjutet vid Bärholmarna, Väsman, Ludvika, 1924 (Karl-Herman
Forsslund)
1 ex skjutet i Tåsborn, Lima, datum okänt (Eric Dahl)
1 ex skjutet ö Lillmon, Lima, 3.9.39 (Börje Flygar)
1 ex fångat på långrev i Oalälven vid Borlänge september 1940
(Erik Eriksson gm Dahl)

Nuvarande förekomst

Storskarvar rapporteras varje vår och höst iakttagna i Siljan
(Gunnar Lind) och vid enstaka tillfällen har rapporter kommit
även från Flosjön, Floda (Gunnar Ingritz). Iakttagelserna i Sil-
jan är i allmänhet inte gjorda av kända ornitologer men ändå av
flera personer och vid så många tillfällen, att det är troligt
att arten är en regelbunden sträckgäst i denna sjö. De enda pre-
ciserade fynd somföreligger har gjorts av fältbiologer i Rättvik

254

och utgör 1 ex på Vattholmsskären 25.9.66 (Rolf Embro) och 27.2
71 (S Swenn). Efter 1871 skall den ha setts varje år av Rättviks
fältbiologer och 1974 tom i 2 ex (Mats Björklund).

De enda fynden under senare år från övriga delar av landskapet
är 1 ex, som sköts i Myckelbyforsen, Dalälvan, Husby, 14.1.66
och som finns monterat (John Palm), samt 1 ex i Barken augusti
1972. Fyndet är dokument~rat genom fotografi (Kent Leonardsson).

Beträffande samtliga dessa fynd måste rastillhörigheten betrak-
tas som oviss.

255

ORDNING STDRKFAGLAR CICDNIIFDRMES

Hägsr Ardsa c. cinsrsa L.

Häckar tillfälligt och uppträdsr rsgelbundst i hela landskapst
under sansommar och höst

Förtsckning över häckfynd

1 par häckads sannolikt vid Hjälptjärn, Svärdsjö, 1916 (Bsrggrsn
1974)
1 par Rankholmen, Flinesjön, Husby, 1924 (DHFT 1925:169)
1 par Gäsan, Stora Tuna, 1940 (K H Eriksson gm Dahl). Ingst bo-
fynd gjordes, utan 2 gamla fåglar och 4 ungar uppgss ha setts
vid sjön undsr hala juli månad. Uppgiftsn måsts såledss betrak-
tas mad viss tvsksamhst.
1 par Nås 1954 (Olsson 1958)
1 par Boda, Svärdsjö, 1955 (Einar Eriksson gm Msllquist OJ 1955:
91)
1 par i nytt bo samma sockan 1956 (Mellquist OJ 1956:85)
1 par Rankholmsn, Flinssjön, Husby, 1970 sftsr att misslyckat
häckningsförsök, sannolikt av samma par, vid Aspan, Husby, tidi-
gars på våran (Kjsll Bylin). Samma år var hägsrn riksinvsnts-
ringsart, varvid dst visads sig att närmasts svanska häcknings-
platsar låg i södra Värmland och Södsrmanland (Svensson 1972).
1 par Särna 1973 (Leif östergren gm John Palm)
1 par nära Södarbärks kyrka 1974 (Hsnry Mattsson gm John Palm)
1 par Brunnsbsrg, Älvdalsn, årligen 1970-74. Boet liggar på an
halms i Dalälvan (maddslat gm Stig Martin Larsson).

Sträck

Utövar häckningsfynden är hägsriakttagalser under våran mycket
sparsamma. I Dahls material, omfattands 18 fynd, framgår dst in-
te mad säkerhet att något är från våren. Bland ds sanasts årans
vårfynd märks 1 ex i Orsa 4.4.64 (Lars Bruks, 1 ax Glisstjärn,
Rättvik, 25.4.67(Rolf Embro) samt 1 ex vid Brunnsjön, Hedamora,
16,4.67 och 2 ax samma lokal 12.5 (Per Säverbornl. Vid dst förs-
ta tillfällst flög fågeln ut från an hög grandungs i sydvästkan-
ten av sjön och vid dat andra lyfts båda hägrarna från samma
plats, vareftsr en av dam försvann övar sjön och den andra åtsr-
vände till granarna. Vårfynd i Bergslagen från ssnars år är 2
ex Lsran, Norrbärke, 18.4.71 och 1 ax 24.4.71 (Jan-Olof Hsrmans-
son).

Därsmot uppträdsr hägsrn så rsgslbundat i Dalarna undsr ssnsom-
mar och höst att fyndsn inta kan uppräknas. Ost föreligger flsra
fynd så nordligt som i Idrs (Karl-Erik Forsslund gm Dahl, Alf
Nordin, Bsrndt Lindbsrg, m fl) och troligsn är dan årlig i danna
sockan. I Särna har hägrar vid två tillfällsn iakttagits till
och mad vid sjöar på Fulufjällsts fjällhed (ca 900 ml (Larsson
1973).

På vissa lokalsr är sensommarfyndsn särskilt vanliga. I Hov-
ran, Hsdsmora, och ävsn andra områdsn av Dalälvens nedre lopp
kan årligsn närmara 10 ax uppträda samtidigt (Kjsll Bylin).

256

Dvärgrördrom Ixobrychus m. minutus (L.)

Har tidigara uppträtt tillfälligt

1 ax anträffadas vid Krylbo, Folkärna, sanhöstan 1928 (Lönnbarg
FoFl 1930:45).

Rördrom Botaurus s. stallaris (L.)

Uppträdar tillfälligt

Förtackning övar kända fynd

1 ax Svärdsjön, Svärdsjö, våran 1918 (Barggran 1974)
1 ax påträffadss i utmärglat tillstånd i Särnahaden, Särna, i
mars 1960. Fågaln finns monterad (Ake Gustavsson gm Suna Nor-
ström)
1 ex Flinesjön, Husby, 18.5-6.6.74 (John Palm, Kjell Bylin) och
1 ax Svinösjön, Husby, 6.6.74 (Kjall Bylinl

Utelämnad publicerad uppgift

1 ex uppges hört i '~13n liten fågelsjö" i Rättvik sommaren 1964
(Fältbiologan 1964:3:28). Uppgiften har inta kunnat bekräftas
och måsta därför badömas som osäker.

Vit stork Ciconia c. ciconia (L.)

Uppträder tillfälligt

Förteckning över kända fynd

7 ex iakttogs i Floda 6.7.1869. Ett av dessa blev skjutat och
överlämnades till Falu gymnasiums museum. "I ett bref af den 7
mars 1870" omtalar Länsman Em Berg "att sagde dag fyra storkar,
skaffanda sig föda å en större åker mellan Floda kyrka och Syr-
holns by, obsarveradas af Hög Par Andersson, som, antagande fog-
larna vara tranor, kastada en kula i sitt hagelgevär och deraf-
ter smög sig på dem samt lyckades fälla en af dam. Sanare samma
dag voro sex storkar nera på agorna till en annan by, Mossal, i
samma socken, dar äfven att skott lossades på dem, ahuru 'Utan
annan varkan än att storkarna droga sina färde från trakten, dar
da sedarmera ej visat sig" (Ahlm 1871 l.
2 ax uppgas iakttagna vid Alsbäck, Stora Tuna, våran 1933 (Dahl
1943). Uppgiften härrör enligt Dahls originalmanuskrift från
"tidningspressen". Den upprepas dock av Erik Gests (SJT 1933:
190) samtidigt som en uppgift om 14 ex i Nås i maj 1899 omnämns.
1 ex mellan Söderby och Uvberget, Stora Tuna, 29-31 .5.42 och
torligan samma ex i W delen av Gagnaf i början av juli samma år
(Dahl 1943)
1 ex Yttarmo, Noret, Mjälgen m fl platser i Leksand 17.5.66
(Gunnar [ind, m fl) och troligen samma ax i Mellsta, Stora Tuna,
19.5 [gm Suna Norström), Ojupdalan, N Hedamora, 20.5 (John Palm
m fl) samt Laran och Torrbo, Norrbärke, samma dag (Jan-Olof Har-
mansson, m fll
1 ax österfors, Gagnef, 18.5.70 (E Lundvall gm Gunnar Ingritz)

257

sx Rälta, Ojura, Lsksand, b6rjan av juli 1973 (P Folks Nyholm,
m fll
Svart stork Ciconia nigra (L.)
Har tidigars uppträtt tillfälligt
1 sx skjutst vid Horndal, By, i maj 1844, och yttsrligars 1 sx
iakttagst på samma plats kort tid därsftsr. Osssf6rinnan var
artsn halt okänd på ortsn (Lundborg 1846). Ost är annars troligt
att åtminstons nsdrs dalälvområdst sn gång tillh6rt artsns häck-
ningsområds,
Sksdstork Platalsa 1. lsucorodia L.
Har tidigars uppträtt tillfälligt
Ett kranium i f6rruttnslssstadium påträffadss vid Näsbyggssj6n,
Siljansnäs, 19.5.51 av Elis Engstr6m. Artbsstämningsn utf6rdss
av Johannas Lspiksaar, G6tsborg (Msllquist OJ 1951:72).

258

ORDNING ANDFAGLAR ANSERIFORMES

Gräsand Anas platyrhynchos L.

Häckar allmänt i hela landskapet ända upp i fjällsjöarna

Kricka Anas c. crecca L.

Häckar i hela landskapet ända upp i fjällsjöarna

Arta Anas querquedula L.

äckar sällsynt på några få lokaler i kulturslättregionen upp
till Orsa

Invandring

Artan har invandrat till Dalarna under 1900-talet. Ekman [1922)
kände inte till något om ärtans utbredning i detta landskap,
medan Dahl (1943) nämner en isolerad häckning i Svärdsjö 1855.
I Dahls originalmanuskript har dock källan till denna uppgift
inte angivits. De första säkra fynden måste därför anses vara
1 par i Fåran, Stora Tuna, 18.5.40 (AJ Björck gm Dahl), 1 hane
i Lilla Halmsjön, Stora Tuna, 6.6.40 (Eric Dahl), 1 hona med
ägg i Rensbyn, Vika, 27.6.41 [Harald Frendin gm Dahl) och 2 ex
i Mossbydalen, Gustafs, 10.5.42 [Harald Frendinl.

Under början av 40-talet bör ärtan ha funnits i enstaka exem-
plar eller par även vid Hovran, Hedemora, och slättsjöarna i
Husby. Mellquist [OJ 1948:7) fann vid sina första strövtåg vid
landskapets fågelsjöar 1948 ärtan både vid Halmsjöarna, Stora
Tuna, och vid Svinö- och Flinesjöarna, Husby. Vid Hovran gjordes
de första häckfynden samma år. Ett bo låg på Stackharen och in-
nehöll 11 ägg och ett på Kråkholmen hade 8 ägg. Senare har en-
dast ett bofynd gjorts vid Hovran, även det på Stackharen 29.5.
50 [John Palm).

Redan samma år, dvs 1950, häckade ärtan även i Limsjön, Lek-
sand [Gunnar Lind). Inom denna socken är arten dock ej årsviss
och har funnits häckande ytterligare endast en gång, nämligen
1960 och även då vid Limsjön [Gunnar Lind).

Under 1960- och 1970-talen har rapporter om årta varit mycket
sparsamma. Dm detta speglar den verkliga förekomsten eller om
arten på vissa håll inte rapporteras, är inte känt. En bedömning
av dess status är därför svår men i stort sett tycks antalet par
ha ökat endast obetydligt under de tre decennier arten varit
känd i Dalarna. Däremot har utbredningsområdet vidgats något un-
der de allra senaste åren.

Utbredning

Artan är numera sannolikt häckfågel på flera lokaler med lämplig
biotop omkring Nedre Oalälven. Under senare år har den hörts i
Vanan, Grytnäs, 31 .5.70 (Jan Hansson) och par har rapporterats
från Sonnboviken, Bäsingen, Folkärna, 1.5.72 och Dlsviken i sam-
ma område 19.5.72 (Mats Forsslund, m fl). Dessa fåglar kan ha

259

varit på nordsträck. Under 1973 har dock ett par uppehållit sig
i Forssjön, Fors, Folkärna, även under häckningstiden (Mats
Forslund, m fll.

Den starkaste populationen finns troligen i Hovran, Hedemora,
där det under 60- och 70-talen funnits ca 5 par årligen (Kjell
Bylin). Dessutom torde den förekomma i flera av de fågelrika
husbysjöarna, även om den inte är rapporterad från dessa under
senare år.

I Tunabygden har arten under samma tidsperiod varit sparsam.
Observationer av enstaka ex har rapporterats 1964, 1966 och 1967
(Sune Norström) samt av ett par i Fåran 5.5.72 [Anders Blomberg)
och ett i Stora Halmsjön 28-30.4.73 (Hans Hedin, Anders Berglund).
Något utanför detta område ligger Aspeboda, där 1 par iakttogs i
Stråtjärn 14.5.69 (Sören Nyström) och Kyrkbytjärn, Vika, där 1
hane iakttagits senast 14.8.73 (Mats Björklund). Våren och för-
sommaren 1972 uppehöll sig även 2 par i Skorrtjärn och 1 par i
Ärttjärn, Bjursås. Även 1973 fanns arten i Skorrtjärn, i form
av en hane 21.5-2.6 (John-Erik Ringsen).

I Leksand hir årtan under de senaste åren inte påträffats
häckande men tenderar att bli årsviss som tillfällig gäst (Gun-
nar Lind). Nordligare i Siljansbygden är den funnen i Glisstjärn,
Rättvik, i form av 1 ex våren 1965 (Ulf Lundwall) och 14-18.5.66
(Ulf Lundwall) samt i Siljan vid Rättvik 24.8.67 [Ulf Lundwall).
Dessutom föreligger några fynd från Orsa. Två par sågs i Orsa-
sjön vid Lindänget 1970 och 1 par i Dreälven vid Bogga 12.5.70
(Lars Bruks). 1972 sågs 4 par vid Holen och Lindänget, men efter
den 25.5 låg endast hanarna kvar, vilket tyder på att häckning
ägde rum. Troligen äger häckningar rum även vid Norrviken, Sol-
lerön, där arten påträffats vid flera tillfällen 1974 [Gunnar
Lind).

Det nordligaste verkliga häckningsfyndet är annars en hona med
ungar vid Alderängarna, NW Mora, 4.7.73 och senare [Alf ~inder-
heim). Dessutom har dock 1 par setts i Spjutmosjön, Älvdalen,
vid islossningen 5.5.71 [Kjell Bylin).

I Bergslagen tycks de första observationerna av 1 ex ha gjorts
i Glaningen 1956 (Gunnar Berggren, m fl) och Torrbo 25.4.62
(Karl-Johan Kristoffersson). Därefter har årtan påträffats i det-
ta område mer regelbundet först mot slutet av 60-talet, varvid
den 1968 sanoolikt häckade i Leran (Jan-Olof Hermansson). 1970
observerades 1 ex även i Glaningen in i juni (Berndt Larsson,
m fl) och 1971 och 1972 har häckning sannolikt ägt rum i denna
sjö (Larsson 1972 respektive Berndt Larsson, m fl).

Längs Västerdalälven har ärtan uppträtt tillfälligt endast i
Floda 13.5,66 (Gunnar Ingritz) och med 1 par i Hån vid Vallerås,
Malung, 11.5.68 (Pall Algot Eriksson, Bengt-Olov Dhlin).

Av detta framgår att man kan betrakta årtan som häckfågel eller
regelbundet observerad under häckningstiden i 5-10 slättsjöar
och att Dalarnas sammanlagda population torde utgöra ca 15 par.
Fig 3 visar de lokaler, där ärtan häckat eller observerats par-
vis under häckningstiden under 1970-talet.

Snatterand Anas s. strepera L.

Uppträder tillfälligt

260

~örtsckning över kända fynd

1 par Kyrkbytjärn, Vika, 1-4.5.69 (Svan A Mallquist, John Palm,
Sune Norström, m fl)
1 ax funnet dött i Kurtjärn, Floda, 7.9.71 (Gunnar Ingritz)
1 par Leran, Norrbärka, 12.5.72 (Lars Ström, Jan-Olof Hermansson,
m fl)

Bläsand Anas panelopa L.

Häckar dals sparsamt i barrskogragionan i nordvästra hälften av
landskapet och dals sparsamt i kulturslättregionans sjöar längs
Dalälvan. Besöker sparsamt övriga dalar av landskapet under
sträckan.

Invandring

Ost dröjde så länga innan häckfynd av bläsandan gjordes i Dalar-
na, att det är möjligt att dan är an mycket sen invandrare norr-
ifrån och fortfarande på spridning söderut. Dahl kända 1939
(DJM 1939:41) inta till något häckfynd i Dalarna man uppger 1943
arten som häckande båda i Mora och Älvdalen. Källan till dessa
uppgifter finns aj i Dahls originalmanuskrift, man ds styrks av
att Svan A Mallquist fann ungkullar i Ransjön, Älvdalsn, 16.7.4B

(Curry-Lindahl & Mallquist 1949). Redan något år dessförinnan

hads då häckfynd gjorts i Hävlingsystsmat, Idre (Mallquist OJA
1947:55, Forsslund 1949).

Numera häckar bläsandan ragalbundst och inta särskilt fåtaligt
i nordvästra Dalarna nsa till Siljan, där dan förskommar på vis-
sa öar (Gunnar Lind), I detta område tillhör dan sjöarna i barr-
skogragionan man har 1957 häckat i Yttra Fosksjön (B96 ml, Lång-
fjällat, Idre (Ivar och Christina Spsrber). I nordöstra Dalarna
tycks dan vara mer sparsam man uppges ha häckat i Storajsn, Dra,
vilket dock inta konstaterats av uppgiftslämnaran (Holger Vi-
bsrg).

Även i Västardalarna har dan åtminstone tills halt nyligen va-
rit myckst sparsam, även under sträcket. Dan förakommsr dock un-
der häckningstid i Lima (Börja Flygar, Birger Johansson) och
1973 har häckning konstaterats vid Tisjön (Runa Stafås). Par sas
rsgalbundat under försomrarna ävsn i Hån vid Vallsrås, Malung,
(Pall Algot Eriksson) och sparsamt längs älvan ned till Floda.
uär iakttogs dan dock mellan 1953 och 196B endast vid B tillfäl-
len, varav 5 gällde fynd av par sllsr smärre flockar under ssna-
ra hälften av maj och i juni (Gunnar Ingritz, m fl),

Under 1960-talst har bläsandan blivit an rsgalbundsn översomra-
rs även i kulturslättragionans sjöar. Detta antyds tidigast av
ovanståsnda fynd i Floda samt av iakttagalssr av par och parning-
ar i Skorrtjärn, Bjursås, sedan 1966. Rsdan 1967 sågs där inta
mindre än B hanar så sant som dan 7.6 (John-Erik Ringssn). I
Leksand skar övsrsomring numera i flsra sjöar (Gunnar Lind), vil-
ket därsmqt inta konstaterats i Tunabygdan (Stig-Aks Svsnson),

I Kyrkbyljärn, Vika, häckade 3 par redan 1955 (Mallquist OJ
1955:90) och arten betraktas däraftsr som rsgalbundat häckande
på danna lokal (Msllquist OJ 1963:26). Detta bekräftas även av
~snara års iakttagslsar (Kjell Bylin, m fl). övarsomrands bläs-
andar har under ssnara år blivit normala inslag ävsn i Hovrans

261

och Trollbosjöns faunor, men verkliga häckfynd saknas ännu
(Kjell Bylin). Sådana har däremot gjorts i dammarna vid Garpen-
berg herrgård, E Hedemora, sedan 1971 (Torolf Winquist, m fl).

I Bergslagen iakttogs 2 ex i Drrleksdammen, Grängesberg, näs-
tan hela juni 1968 (Ake Persson), och i juni 1971 sågs 4 ex i
Glaningen, vilket tyder på översomrande även där (Berndt Lars-
son). En sommarobservation har även gjorts i Hötjärn, Gränges-
berg (Berndt Larsson).

Sträck

Mest känd är bläsanden annars som genomsträckare höst och vår.
De största flockarna är koncentrerade till slättsjöarna längs
Dalälven, medan sträcket endast är sparsamt i Bergslagen och
Västerdalarna. Vid Hovran uppgår hästflockarna årligen till hund-
ratals ex [Kjell Bylin, m fl). Den största rapporterade vårfloc-
ken är 300 ex i Rättviken, Siljan, Rättvik, 3.5.65 [Ulf Lundwall,
m fl).

Stjärtand Anas acuta L.

Häckar tillfälligt i kulturslättregionen och troligen i nordväst-
ligaste Dalarna. Rastar sparsamt men regelbundet i sjöar över
hela landskapet under sträcken.

Förteckning över häckfynd och fynd under häckningstid

Häckfynd i Hovran, Hedemora, 26.5.52 (John Palm)
Häckfynd i Limsjön, Leksand, 1952 (Lind VF 1955:126)
1 hona Töfsingen, Idre, 17. 6. 66 [ Isaksson 1967)
Häckfynd vid övre Risshyttesjön, Silvberg, 1968 (Karl Andersson)
1 hona Hovran, Hedemora, 24.7.70 [Torsten Wångmarl
1 hane Hessesjön, Stora Tuna, 11.6.72 (Stig-Ake Svenson)

Sträck

Som sträckgäst är stjärtanden regelbunden åtminstone i sydöstra
Dalarnas slättsjöar. Vanligen observeras den dock endast i något
eller några få par. Även i Bergslagens sjöar har den påträffats
under sträcken, främst under hösten, då de största flockarna
tycks ha varit 11 ex vid Hillen 20.11.64 (Jan-Olof Hermansson)
och 25 ex i Norsen 23.9.67 [Per Kjellin). I Västerdalälven har
1 hane setts vid Floda endast den 12.5.66 (John-Erik Rings§n).

Skedand Anas clypeata L.

Häckar sällsynt i några av slättsjöarna upp till Orsa och är
tillfälligt iakttagen längs Västerdalälven upp till Lima

Invandring

Skedanden har invandrat till Dalarna under 1900-talet och i sitt
uppträdande liknar den mycket ärtan. Varken Ekman [1922) eller
Dahl [1943) nämner skedanden från Dalarna och Mellquist (OJ
1948:7) fann den, efter att 1948 ha besökt ett dussintal lämpli-
ga sjöar i de sydöstra socknarna, endast i Stora Halmsjön, Stora

262

Tuna, och Hovran, Hedemora. Från den senare lokalen uppger Palm
[OJ 1948:24) att minst 2 par häckade detta år.

Redan 1948 tycks emellertid skedanden ha häckat även i sjön
Hån, Nås (Mats-Pers Erik Ohlsson OJ 1949:59), och 1949 iakttog
p Folke Nyholm troligen ett par i Tosarby, Gustafs, 21 .5 (OJ
1950:68) och en hona med 9 ungar ovanför Marielund i Ojura, Lek-
sand, 14.7 (OJ 1950:74).

Utbredning

Fortfarande är skedanden mycket sparsam i Dalarna. Den har en ut-
bredning som i stort sett sammanfaller med ärtans (figur 3). I
nedre dalälvområdet har 1 par setts i Vanan, Grytnäs, 6.5.69,
1 par 30.4.70 och 1 ex i Saxen, Grytnäs, 9.5.70 (Jan Hansson).
Dessutom har 1 par uppträtt i Forsån, Fors, Folkärna, under häck-
ningstiden 1972 och 197.3 (Mats Forslund, m fl).

Den enda lokal i landskapet, där skedanden varit regelbunden
det senaste decenniet, är Hovran. Uppskattningsvis har ca 5 par
häckat årligen i denna sjö under hela 60-talet (Kjell Bylin).
Från övriga sjöar i sydöstra Dalarna finns annars endast fynd
under nordsträcket.

I Tunabygden har skedanden konstaterats häcka endast 1965, då
en hona med 4 ungar sågs i Vassjön, S Amsberg, (Bengt Wickholm).
Arten har dock observerats nästan årligen under våren men all-
tid endast i något enstaka_ex eller par (Stig-Ake Svenson). I
Truttjärn, Torsång, sågs exempelvis 1 par vid flera tillfällen
under våren 1972 (Leif Liden), vilket upprepades i Fåran 1973
(Anders Berglund, m fl). 1967 sågs även 1 par i Kyrkbytjärn, Vi-
ka, den 21 .5 (Bengt Wickholm) och 1974 har detta upprepats med
2 par 1.6 (Anders Bertilsson, Stig-Ake Svenson).

I Leksand har skedanden under 1960-talet inte varit årsviss, men
det föreligger några fynd från Limsjön, där den f n tenderar att
bli årlig (Gunnar Lind, Stig Hånnberg). Inte mindre än 7 hanar
sågs dessutom i Siljan vid Rättvik 3.5.65 (Ulf Lundwall, m fl),
liksom 1 hane vid Killingholmen, Siljan, 9.6 samma år (Bertil
Rosen], övriga fynd i Rättvik är 1 hane Tina 13.5.65 (Bertil Ro-
sen), 1 hane Enån 19.9.65 (Jan-Erik Persson), 1 par Glisstjärn
14.5.66 (Ulf Lundwall, m fl) och 1 hane Killingholmen 17.5.69
(Ulf Lundwalll. I nordvästra delen av Siljan är den funne.'l i Norr··
viken, Sollerön, både 1973 och 1974 (Gunnar Lind).

Den nordligaste lokalen är ännu Orsa. Där uppträdde 2 hanar
2.5.68 (Lars Bruks), 1 par 7-15.5.71 och flera par under våren
1972 fram till mitten av juni. Den sista tiden iakttogs dock en-
dast hanarna. Detta händelseförlopp har upprepats 1974 (Lars
Bruks).

I Bergslagen iakttbgs 2 ex i Marnästjärn, Ludvika, 31 .4.61 (Per
Skoog), vilket upprepades 9.5.62 (Torbjörn Ryneus). Sedan mitten
av 60-talet har arten iakttagits enstaka och parvis årligen i de
mest besökta slättsjöarna (Jan-Olof Hermansson, m fl) och 1972-
73 har häckningar troligen ägt rum både i Marnästjärn och Gla-
ningen (Berndt Larsson).

Längs Västerdalälven har 2 par setts i Floda 26.4.62 (E Nylin),
1 par vid'·Nås 21.5.67 (John Lindholml och 1 ex hittats dött i en
ryssja vid Tisjön, Lima, en vår omkring 1960 (Börje Flygar).

263

Bergand Aythya marila (L.)

Häckar sällsynt på Långfjället i Idre och troligen på Fulufjäl-
lst i Särna och besöker övriga delar av landskapet sparsamt un-
der sträcken

Utbredning och numerär

Det första häckfyndst av bergand i Dalarna gjordes vid Fosksjö-
arna (896 ml, Långfjället, Idre, i juni 1963 och omfattade 2 par
(Gunnar Lind, Ingemar Hsdbsrg). Därefter har arten funnits på
denna lokal varje år den besökts av ornitologer under häcknings-
tid (Sigvard Lind, Isaksson 1967, Kjell Bylin, m fl). Som mest
har 4 par setts den 14.6.66 (Isaksson 1967). Ett par har dessu-
tom iakttagits i Särsjön (784 ml i barrskogsrsgionsn mellan Lång-
fjället och Slagufjällst 16.6.66 (Isaksson 1967) och 1971-72 har
häckning skett i Särsjöhån i samma sjösystem (Alf Nordin).

På FulufjälLst har ännu ingen häckning konstaterats, men 2 ha-
nar+ 1 hona sågs vid Rösjöarna 26.6.71 (Bonnis Nilzon, Karin
Sjögren), 1 ensam hans låg i en tjärn NW Lilla Harrsjön 2.7.71
(Kjell Bylin) och 1 hans sågs i Lorthån 14.6.72 (Larsson 1973).

'sträck

I övriga delar av landskapet uppträder berganden sparsamt under
sträcken. Första gångerna detta påvisades var i Lima 1928 (Hals
Lars Larsson gm Dahl) och Floda 1936 (Gunnar Ingritz, Tord Tjs-
dsr). Fig 4 visar antalet sträckobssrvationsr under åren 1962-73.
I regel består flockarna av endast några få ex, men 25 ex har
setts i Bäsingsn, Folkärna, 8.10.72 och 15 ex på samma lokal
17.9.72 (Mats Forslund, m fl).

Vigg Aythya fuligula (L.)

Häckar i kulturslättrsgionsn samt i norra Dalarna och besöker
övriga delar av landskapet sparsamt under sträcken

Invandring

Viggen har visserligen en lång historia som sträckgäst i Dalarna
(Lundberg 1846), eftersom den tidigt etablerade sig som häckfå-
gel i de svenska fjällen (Nilsson 1858, m fl), men det är först
i samband med den egendomligt snabba expansionen över södra och
mellersta Sveriges slättsjölokalsr som den genomgick tillsammans
med flera andra slättsjöartsr efter mitten av 1800-talst, som
den började häcka i landskapet. Förs 1930-talet tycks inget bo-
fynd ha gjorts och den lokal, där den först påträffades, blev
lilla Halmsjön, Stora Tuna, där den förekommit from 1935 (Dahl
DJM 1939:44). Dahls uppgift 1943 att viggen då häckade i tre sjö-
ar i Stora Tuna och en i By är troligen inte riktig. Enligt hans
originalmanuskript gjordes häckfynd endast i Holmsjöarna 1936-38,
medan övriga iakttagelser kan utgöra sträckfynd.

Vid 50-talsts inträde kan dock arten anses vara etablerad på
åtskilliga lokaler i anslutning till Dalälven i de sydöstra sock-
narna (Mellquist OJA 1948:7, Nyholm OJ 1950:68), men därefter
tycks den inte ha ökat nämnvärt i slättsjöområdet. Ost första
häckfyndet i Leksand gjordes just 1950 och efter 1960 betraktas

264

Fig 3
Arta Anas querquedula

i

• Häckfynd eller fynd av par under häck-
ningstid 1970-74
Häckningsområde

'J

OJ
u,

Fig 4

Bergand Aythya marila

Antalet observationstillfällen i Dalarna
1962-73

62 73

~ ~ vårfynd