Dalarnas Fåglar 1975

den som årligen häckande i denna socken (Gunnar Lind). Till Berg-
slagen är viggen en ännu senare invandrare. Den sågs första gång-
en 1953-54 (G Bergqvist) och har därefter häckat i Norsen, Gla-
ningen och Marnästjärn sedan 1950-talets mitt (Jan-Olof Hermans-

sonl.
Närmare uppgifter om kolonisationen i norra Dalarna har inte

erhållits. Troligen har dock denna skett norrifrån, så att nord-

liga och sydliga populationer mötts vid Siljan i centrum av land-
skapet. De äldsta uppgifterna är Gustaf Kolmodins att arten fanns
i vissa sjöar i Orsa vid slutet av 30-talet (OJ 1938:23) och ett

häckfynd i sjön Frisen, Älvdalen, 1957 (Larsson OJ 1957:80).

Utbredning

Viggen har fortfarande en mycket oregelbunden utbredning i Da-

larna. I sydöstligaste delen förekommer den regelbundet endast

i några få bladvassjöar såsom Svinösjön, Husby (Kjell Bylin). I

Tunabygden har under senare år häckfynd gjorts endast i Hesse-

sjön 1968 och troligen i Lilla Halmsjön, Vasstjärn och Vassjön

1970 (Stig-Ake Svenson). 1971 häckade arten även i Smeddammen,

Silvberg (Stig-Ake Svenson), och det är sannolikt en allmän ten-

dens att viggen börjar bosätta sig även i skogssjöarna i sydöst-

ra Dalarna. Detta har märkts även i hedemoratrakten (Kjell By-

lin, Per Under).

I Leksand har häckningar eller översomringar skett vid Limsjön,

Insjön och Flätnäsflån (Gunnar Lind) och ytterligare en slättsjö-

lokal i södra Siljansbygden, där vigg häckat, är Glisstjärn,

Rättvik [Mats Björklund).

Ovanför Siljan är viggen troligen mycket sparsam mot nordöst

men något mer regelbunden i sjöarna längs Dalälven mot nordväst.

Ovanför trädgränsen har den sannolikt häckat i Fosksjöarna

[896 ml, Långfjället, Idre, 1963 [Gunnar Lind, Ingemar Hedberg)

och 1972 sågs en hane i Gräslakan [ca 900 ml, Fulufjället, Sär-

na, den 15.6 [Larsson 1973).

Sin starkaste stam har viggen i Bergslagen, där den häckar i

de flesta sjöar. Redan 1968 fanns ca 10 par i Norsen och ca 30

par i Orrleksdammen, Grängesberg (Jan-Olof Hermansson) och 1971

uppskattades populationen i Glaningen till ca 15 par [Larsson

1972). Under 1973 uppskattades viggstammen i några Bergslags-

sjöar till följande storleksordning:

Norsen 10 par

Glaningen 10 par

Marnästjärn 10 par [Jan-Olof Hermansson)

Orrleken 5 par

Hötjärn 5 par.

I Västerdalarna tränger den nordliga viggpopulationen ned till

Lima och Malung. Häckfynd har gjorts i Tisjön sommaren 1973

[Birger Stafås) och i Yttermalung förmodades häckning redan 1963

(Sven-Erik Oscarssonl. I Nedre Västerdalarna är dock arten ännu

endast mycket sällan iakttagen under sträcken och har rapporte-

rats i enstaka exemplat 1966, 1968, 1969 och 1972 (John Lindholm,

Gunnar Ingritz). I detta avseende påminner den således om bläs-

anden och stjärtanden. Det troliga är givetvis att de nordliga

populationerna inom en snar framtid även kommer att inta detta

område.

266

Brunand Aythya farina (L.)

Häckar sparsamt i vissa slättsjöar upp till Tunabygdan och har
tillfälligt uppträtt upp till Orsa

Invandring

Brunandan kom till Dalarna södarifrån ungafär samtidigt mad vig-
gan. Oa första fyndan tycks ha gjorts 1935, då an hona sågs i
Lilla Halmsjön, Stora Tuna, i juli (Eric Dahl) och en annan sköts
i Stora Halmsjön på höstan (Eric Dahl). I Dahls originalmanu-
skript uppgas dock att häckningar iakttagits i Halmsjöarna redan
1935-38 och 1939 uppger han (OJM 1938:42) att brunanden blivit
rätt talrikt häckande i dessa sjöar. Under 30-talet gjordes dess-
utom ett fynd i Islingby hösten 1937 (Eric Eriksson gm Dahl) och
en observation i ·Flosjön, Floda, 2.9.38 (Tjeder FoFl 1941:124).

Från 1940-talets första år finns flera fynd i Stora Tuna och
Torsång, men spridningen tycks ha gått relativt långsamt. Det
nordligaste fyndet under denna tid är 4 hanar+ 1 hona i Siffer-
botjärn, Gagnef, 3.7.42 (Eric Dahl). Aren 1950-52 häckada brun-
andan sadan i Limsjön, Leksand, man i denna socken är den ännu
inte årsviss (Gunnar Lind).

Utbredning

Dan nuvarande utbredningen framgår av fig 6. I sydöstligaste Da-
larna häckar dan endast på de utpräglade bladvasslokalerna Fors-
ån, Folkärna, och Svinösjön, Husby (Kjell Bylinl. Från Tunabyg-
dan föreligger säkra häckfynd endast från Kålsjön, Torsång, 1958
(Sune Norström) och Vassjön, Sör Amsberg, 1966 (Bengt Wickholm),
Vasstjärn bl a 1974 och några gånger även från Hessesjön (Stig-
Ake Svenson). Arten anses dock uppträda i Holmsjöområdet regel-
bundat varja vår och försommar (Christer Carlsson). Stig-Ake
Svenson uppskattade hPla stammen i Tunabygden 1970 till mindre
än 10 par. Från början av SO-talet (Mellquist OJ 1954:36) hyser
även Kyrkbytjärn, Vika, brunand men troligan inte årligen. Under
1973 sågs dock en hane på denna lokal från 12.5 till midsommar
(Mats Björklund).

I Limsjön, Leksand, har par eller enstaka ex satts 15.5.60,
3.6.68, 13.6.68 (Gunnar Lind) och i maj 1973 (Sigvard Lind). De
nordligaste fynden är 1 hans Fornby, Siljansnäs, 23.5.72 och 1
hane Storön, Siljan, samma dag (Stig Hånnbergl, 1 ax Glisstjärn,
Rättvik, 1 .5.68 (Rolf och Lennart Embro) samt 1 hane Lindänget,
Orsa, 31 .5.71 (Lars Bruks). Från Glisstjärn uppger dock Mats
Björklund [s) att brunanden setts årligen under 1970-talet, dock
utan att häcka.

Liksom viggen har brunandan en stark stam i Bergslagan, trots
att även den blivit häckfågel där under de allra senasta åren.
I Glaningen, Ludvika, häckada 1971 3-4 par (Larsson 1972) och i
Norsan och Marnästjärn, Ludvika, uppskattades antalat till 5
respektive 8 par (Berndt Larsson, m fl). 1973 uppskattades anta-
let par i Glaningen till 15, i Norsan till 5 och i Marnästjärn
till 8 (Jan-Olof Hermansson).

Längs Västerdalälven har arten uppträtt andast an gång, dan
1.5.66, då 2 par sågs vid Säljeåkern, Floda, (Gunnar Ingritz).

267

Fig 5
Vigg Aythya fuligula

~

Viggens utbredning i Dalarna är mycket
fullständigt känd, men arten befinner
fortfarande i expansion och det är tän
bart att den redan eller inom kort häc
sparsamt över hela landskapet

Fig 6
Brunand Aythya ferina

~

o- ,_ a:,
sig
k- Häckningsområden (D
ckar
• Häckningslokaler 1973 N

0 Tillfälliga fynd under 1960- och

70-talen

~
Brunanden anländer till slättsjöarna jämförelsevis tidigt på vå-
ren, Större mängder iakttas sällan. Os största flockarna tycks
vara 11 sx Hovran, Hedemora, 15.4.65 [Jan Ddslstad), 21 sx
24.4,69 [Tommy Forsmark) och 19 sx Glaningsn, Ludvika, 14.4.74
(Berndt Larsson).

Vitögd dykand Aythya nyroca [Guldsnstädt)

Har tidigare uppträtt tillfälligt

1 sx sköts i Frutjärn, Ludvika, 2B.10.07 (Kolthoff FoFl 190B:52).
I samma msddslands uppges att ytterligare 1 sx sågs på samma lo-
kal dsn 4.11 .07. Denna uppgift måste givetvis betraktas som helt
obestyrkt msn ingår trots detta ännu i 6:ts upplagan av Förteck-
ning över Sveriges fåglar [1970).

Knipa Bucsphala C. clangula [L.)

Häckar allmänt över hela landskapet upp i fjällsjöarna

Invandring
Knipan tycks ha invandrat norrifrån under 1900-talst. Sydgränsen

för rsgslbundsn häckning ansågs av Jägsrskiöld & Kolthoff [1B9B)

gå genom norra Dalarna. Dahl [1939) uppger knipan som häckande i
Idre, Särna, Transtrand, Dre, Leksands, Floda och Säfsnäs sock-
nar. 1944 hade han tillfogat Al, Torsång och falutrakten men ute-
lämnat Dre.

Troligen är dock dessa uppgifter inte helt riktiga. Redan i
början av 1900-talet uppges knipor ha häckat i uppsatta holkar
längs Dalälven i Leksand [gm Gunnar Lind) och Berggren [1974)
uppger arten som en inte ovanlig häckfågel vid skogssjöarna i
norra Svärdsjö omkring 1920.

Islandsknipa Bucephala islandica [Gmelin)

Uppträder tillfälligt

1 ex iakttaget i sällskap med 1 hane av knipa samt 3 bucephala-
honor av obestämd art i öppet vatten vid Grådö, S Hedemora,
1.3.64 [Jan och Hans Ddelstad).

Alfågel Clangula hyemalis (L.)

Uppträder sparsamt under sträcken

Förteckning över fynd under häckningstid
1 hona Grövelsjön (762 ml, Idre, 24.6.58 (Ivar och Christina
Sperber)
1 par Lilla Rösjön [890 ml, Fulufjället, Särna, ett par veckor
i början av juni 1968 (Larsson 1973)

269

Iakttagen på Fulufjället i början av jun{ 1971 (Bertil Nord)
1 par Gräslaken, (ca 900 ml, Fulufjället, Särna, 14.6.72 (Lars-
son 1973)

Utelämnade publicerade uppgifter

1 par uppges ha häckat i Abborrtjärn (536 ml, Orsa, 1918 (Lönn-
berg FoFl 1919:86). Beskrivningen av omständigheterna omkring
fyndet är sådan att artbestämningen måste ifrågasättas.

Förteckning över kända sträckfynd

1 gammal hane sköts i Venjan 7.12.1862 (Ahlm 1871)
1 hona sköts i Floda 8.12.1862 (Ahlm 1871)
1 hona sköts i Mora i december 1869 (Ahlm 1871)
1 ung hane sköts vid Ags Masugn, Svärdsjö, 16.2.1871 (Ahlm 1871)
1 ex sköts i Siljan i november 1875 (Theorin 1880)
1 ex sköts i Flosjön, Floda, oktober 1915 (Dahl 1943)
1 hona sköts i Mörkret, Särna, november ett år före 1918 (Karl-
Herman Forsslund gm Dahl)
2 honor Kyrkbytjärn, Vika, 7.11.54 (Mellquist OJ 1954:42)
1 par Molnbyggen, Leksand, 6.11.55 (Gunnar Lind)
3 ex Gårlången, Ludvika, 29.12.59-4.1 .60 (Torbjörn Ryneus, m fl)
samt 2 ex samma lokal 611160 (Per Skoog, m fll
2 hanar+ 1 hona Lågnhags kraftverk, Stora Skedvi, 24.4.62
(Wengberg OJ 1963:90)
1 hane Gårlången, Ludvika, 20.4.62 (Sven Uhlinl
1 hona Limsjön, Leksand, 17.11.63 (Gunnar Lind)
1 hane Sandängarna, Mora, början av maj 1963 (Björn Cederberg)
1 hona Yttermo, Leksand 22.2.64 (Sigvard Lind)
1 hane Västerdalälven vid Björbo, Floda, 19.11.64 (Göte Eljas,
m fll
1 hane Alderängarna, NW Mora, 30,4,64 (Björn Cederberg)
3 ex Leran, Norrbärke, 20.4.65 (Jan-Olof Hermansson, Hans Anders-
son)
1 ex Dalälven vid Mora 14.10.65 (Bengt Larsson)
3 ex Marnästjärn, Ludvika, 3.11 .66 samt 1 ex samma lokal 23.10
och 6.11.56 (Jan-Olof Hermansson, m fl)
4 par Draggen, Rättvik, 27.5.67 (gm Mats Björklund) och okänt
antal ex samma lokal 22.5.68 (gm Mats Björklund)
1 ex Drrleksdammen, Grängesberg, 22-24,5.68 (Jan-Olof Hermansson,
Lars-Ake Persson, m fl)
2 ex Södra Härken, Grängesberg, 14-18.6.70 (Ake Persson, m fl)
1 ex Södra Härken, Grängesberg, 13-10-70 (Bertil Rahm, m fll
2 ex Stumsnäsviken, Siljan, Rättvik, 21.11.70 (Gözta Bergman)
5 ex Södra Härken, Grängesberg, 16.5.71 (Bertil Rahm)
1 ex Södra Härken, Grängesberg, 2-3 och 11 .10.71 (Bertil Rahm,
Berndt Larsson, m fl)
2 ex Leran, Norrbärke, 16.4 och ex samma lokal 22.4.72 (Lars
Ström, Yngve Hareland)
1 ex Djurås, Gagnef, 24.12.72 (Bo Nisserl
1 ex Södra Härken, Grängesberg, 3.11 .73 (Berndt Larsson, Ake
Persson)

270

svärta Malanitta f, fusca (L.)

Uppträder sparsamt under sträckan

Fynd under häckningstid

Svärtan häckar troligen regelbundet i Rogan-områdat i Härjedalen
omedelbart norr om dalagränsan. Det är därför också tänkbart att
dan vissa år kan häcka i Hävlingan eller håarna i Storåns övre
lopp man detta har inta påvisats. Dan 1B-19.6.47 sågs dock 2 par
i Narsthån, Idre, (Mallquist OJA 1947:56) och i juni 196B sågs
arten i Fosksjöarna, Långtjärnen, Idre (Bertil Nord).

Förteckning övar kända sträckfynd

hona Yttarmo, Leksand, 16.1.55 [Gunnar Lind)
hona Dragsängarna, Leksand, 19.2.56 [Gunnar Lind)
ax Dräckan, Hedemora, våran 195B [Gunnar Hallarby ml
ax Siljansnäs, 30.4.60 (Göran Skarnar)
hona Kolbäcksån, Ludvika, 7.9.60 (Ove Schandarl
hane Marnästjärn, Ludvika, 2-5.5.63 (Par Skoog, m fl)
hane Flosjön, Floda, 13.10.64 (John Lindholm)
2 hanar+ 1 hona Sågen, Rättvik, 19.9.65 (Ulf Lundwall, m fl)
Iakttagen Bjursås ,1967 (John-Erik Rings§n)
1 hane Trollbosjön, Hedemora, 3.5.70 (Torsten Wångmar, m fl)
1 ax Södra Härken, Grängasbarg, 1B.10.70 [Bertil Rahm)
1 hane Hovran, Hedemora, 24.4.72 [Par Lindar)
2 ax Vasstjärn, Torsång, 7.5.72 [Andars Berglund, Elisabeth
Haritz)
1 hona Limåvikan, Siljansnäs, 19.11.72 [Gunnar Lind)
Därutöver föreligger flera opreciserade uppgifter från Siljan
från mitten av 60-talat (Ingemar Hadbarg, m fl). Sannolikt ras-
tar dock svärtar årligen i danna sjö (Gunnar Lind).

Sjöorre Malanitta n. nigra [L.)

Häckar i fjällregionen och uppträder övar hala landskapet under
sträckan

Utbredning

Sjöorren har sin starkaste stam på Fulufjällat, Särna, där dan
iakttogs i mer än 30 ax under inventeringen 10-16.6.72 (Larsson
1973). Ar 196B sågs även 3 par vid tjärnarna på Drevfjällat,
Särna, (Lind 196B). I idrafjällan tycks arten vara funnen under
häckningsomständighatar anda st an gång, dan 19. 21. 6. 66, då att
par och parning iakttogs i an liten tjärn 1 km E Storrödtjärn,
Slagufjällat [Gunnar Lind, Kjell Bylinl. Dessutom har dock 1 ax
satts i Fosksjöarna, Långfjällat, 29.7.5B (Ivar och Christina
Sparbar) och i juni 196B (Bertil Nord).

~
Under sträckan rastar sJoorran regelbundet i Dalarnas sJoar.
Fig 7 visar schematiskt antalet preciserade observationer under
senare år. Vanligen upptrBder endast nclgra få ax tillsammans,
m~n i Siljan har flockar på hundratals ex iakttaRits (~unnar
Lind l.

271

Ejder Somateria m. mollissima [L.)

Uppträder tillfälligt

Förteckning över kända fynd

1 ex sköts i Garberg, NW Mora, 8.12.1897 och 1 ex i Mora-Strand
samma år (SJT 1898:157)
2 ex iakttogs vid Jöllen, Älvdalen, strax före jul 1897. Ett av
dessa blev skjutet och det andra påträffades några dagar senare
utmattat (SJT 1901 :218).
1 ex sköts i Älvdals-Lövnäs, Älvdalen, 23.5.20 [Mellquist OJ
1952-53:4)
1 hane funnen död eller skjuten i Grycken, Lima, 26.9.26. Få-
geln finns monterad i Uppsala Universitets museum [Stig-Ake
Sven son).
3 hanar sågs i Norra Lötsjön, Lima, sommaren 1930. På hösten
sköts två av dem och den ena ingick i Hals Lars Larssons sam-
ling (Dahl DJM 1939:44).
1 ungt ex fälldes i Malung 5.11 .54 [Arne Pettersson, Mellquist
OJ 1954:39)
1 hane österviken, Leksand, 14.4.65 [Gunnar Lind)
1 död hane Dlsnäsviken, Siljan, 12.5.68 [Gunnar Lind)
1 hona Långhags kraftverk, Gustafs, 28.4.70 [Kjell Haglund)

Srnåskrake Mergus serrator L.

Häckar i norra och västra Dalarna ned till Tunabygden. Uppträder
i de sydligare delarna av landskapet sparsamt under sträcken.

Utbredning

Småskraken häckar i älvarna och klarvattensjöarna i nordvästra
Dalarna ned till Siljan, där den är den vanligaste andfågeln
(Gunnar Lind), och längs österdalälven ned till norra delarna
av Tunabygden [Bengt Wickholm, m fl). Även i Drsasjön häckar
många par [Lars Bruks). Arten förekommer också i de norra delar-
na av Dre och Orsa men betraktas där inte som vanlig (Holger
Viberg). Längs Västerdalälven är den mycket sparsamt iakttagen
under häckningstid vid forsar och större, stenrika sjqar (Gun-
nar Ingri tz).

I Bergslagen är småskraken huvudsakligen en sparsam genomsträc-
kare. Ar 1969 uppgavs dock att 10-15 ex översomrade i Barken
[Carl-Johan Kristoffersson) och att den sannolikt häckade i Här-
ken (Berndt Larsson, Ake Persson). Häckning har även uppgivits
från Väsman 1970 (Hans Andersson). Den enda lokal, där häckning
f n förekommer, är Barken, där stammen uppskattas till 5 par
(Kent Leonardsson, Carl-Johan Kristoffersson).

I sydöstra Dalarna måste småskraken tills vidare betraktas som
enbart genomsträckare. Möjligen kan den dock vara förbisedd som
sällsynt häckfågel i de större klarvattensjöarna. 2 honor iakt-
togs i Gruvsjön, Garpenberg, 13.6.69 [Lars Bengtsson). Även som
genomsträckare är den dock sällsynt och den i särklass största
flocken som rapporterats är 80-100 ex i Grängen, Silvberg,
3.10.69 [Stig-Ake Svenson).

272

storskraks Msrgus m. msrganssr L.

Häckar troligen övar hala landskapet, man mycket orsgslbundst,
och i Bsrgslagsn och sydöstra Dalarna endast sällsynt

Utbredning och tillbakagång

storskraksn förekommer i Dalarna främst i älvarna och övriga
större vattendrag samt i större sjöar. Dan tycks dock ha varit
betydligt vanligare förr. Tillbakagången är kanske mast märkbar
i sydöstra Dalarna, där arten ännu på 1950-talst häckade allmänt
i Dalälvan och sxsmpslvis vid Hovran [Lind 1954) man nu nästan
saknas. Danna utveckling ansas bero på älvans tilltagande föro-
rening. En märkbar nedgång under 1960-talst har dock rapporte-
rats även från ds större sjöarna i norra Dra och Orsa [Holger
Vibsrg).

Sträck

Under ssnhöstsn är fiskande storskraksflockar rsgslbundna båda
i slätt- och klarvattsnsjöar. Flockar på några 10-tal och upp
till 50 sx kan ansas vara vanliga. Dan största iakttagna flocken
tycks vara 300-400 ex i Bäsingsn, Folkärna, 31.10. 72 [Mats, Jan
och Pär Forslund), man även i mindre sjöar, såsom Brunnsjön,
Hsdsmora, kan övar 100 sx sas [Kjell Bylin).

Salskraks Msrgus albsllus L.

Uppträder rsgslbundst under sträckan

Sträck

Salskraksn påvisades mycket sant i Dalarna. Ost första säkra
fyndat gjordes märkligt nog vid osteologisk analys av bytssrss-
tsr från att berguvbo i Älvdalen 1957 [OJ 1957:87). Samma år
sågs dock sn hona i sjön Grängen, Silvbsrg, 25.4 [Knut Eklund,
m fl VF 1959:173) och 1 ax i Glaningsn, Ludvika, 30,4 [Erik By-
ren).

Därsftsr rapporterades inga salskrakar förrän 1962, då flera
observationer gjordes. Efter detta har arten så gott som årligen
iakttagits i kulturslättrsgionsns sjöar under nordsträckst. Ost
försliggsr även några fynd från sydsträckst, bl a av S honfärga-
ds sx i Trollbosjön, Hsdsmora, 23 .10. 71 [Kjell By lin).

Antalet obssrvationstillfällsn åran 1962-73 framgår av fig 8.
Ost är svårt att avgöra, om salskraksn varit förbisedd i land-
skapet tidigare, sllsr om dan märkbara ökningen av antalet rap-
porter under ssnars år motsvarar att ökat uppträdande.

Gravand Tadorna tadorna [L.)

Uppträda~ tillfälligt

Förteckning övar kända fynd

1 sx Marnästjärn, Ludvika, 2-5.5.65 [Jan-Olof Hsrmansson, Hans
Andersson)

273

Fig 7
Sjöorre Melanitta n. niP,ra
Antalet observationstillfällen i Dalarna
1%2-73

8

66
55

44
33
2

62 73

Fig B Dalarna

Salskrake Mergus albellus

Antalet ODservationstillfällen
1962-73

7 7 8
2 7
4 6
3
5

62 73

~ = hästfynd

st

"-

'.'J

1 par Prästtjärn, Torsång, 25.3-31 .3.72 (Suns Norström, Stig-Aks
Svsnson, m fl)
1 sx Fåran, Stora Tuna, 10. 4. 73 (Ulf Svsnson)
1 sx Halmsjöarna, Stora Tuna, 9.5.74 (Kjsll Haglund)

Utslämnads publicsrads uppgiftsr

1 sx uppgss skjutst i Floda april 1918 (Dahl DJM 1939:42). Få-
gsln finns montsrad och är sn hans av storskraks (Gunnar Ingritz).

Rostand Tadorna fsrruginsa (Pallas)

Uppträdsr tillfälligt

Förtsckning övar kända fynd

1 sx iakttogs i Nås sockan omkring dsn 20.8.60 (Tysk VF 1961:
169)
1 hona Hovran, Hsdsmora, 9. 5. 73 (Par Lindar)

Grågås Ansar a, ansar (L.)

Uppträdsr numsra rsgslbundst i kulturslättrsgionsns sJoar undsr
nordsträckst och har obssrvsrats ävsn undsr sydsträckst

Förtsckning övar kända fynd

1 sx Hsssssjön, Stora Tuna, 21-23.5.58 (Knut Eklund, Lsif Liden,
Suns Norström)
12 sx på åksr i Kniva, 10 km ESE Falun, 4-12.10,62 (Sundin VF
1964:425)
7 sx Lsran, Norrbärks, 18.9.63 (Jan-Olof Hsrmansson)
1 sx Hovran, Hedsmora, 16.4,65 (Jan Odalstad)
4 sx Norssn, Ludvika, 4.9.66 (Lars-Aks Psrsson, Psr Kjsilin)
1 sx Orsa 29.3.67 (Lars Bruks)
1 sx Lsran, Norrbärks, 3.9.67 (Jan-Olof Hsrmansson)
3 sx Hovran, Hedsmora, 20.10.67 (Kjsll Bylin)
2 sx Trollbosjön, Hsdsmora, 10.4 (Kjsll Bylin) och 27.4.69 (Mik-
ki Rsinurm)
1 sx Hovran, Hedsmora, 24.4.69 (Tommy Forsmark)
1 sx Stora Halmsjön, Stora Tuna, 4.5.69 (Stig-Aks, Ulf och Tor-
björn Svsnson)
3 sx Kårtyllasjön, Torsång, 8, 11, 69 (Stig-Aks, Ulf och Torbjörn
Svsnson)
16 sx Hovran, Hsdsmora, 21-23.11.69 (Mikki Rsinurm, Kjsll Bylin)
1 ex Flinesjön, Husby, 17 .4,70 (Kjell Bylinl
2 sx Trollbosjön, Hsdemora, 25-30,4.70 (Mikki Reinurm, Kjell By-
lin)
10 ex Sörbogrundet, Hovran, Hedemora, 2.5.70 (Per Linder)
1 ex Gårlången, Ludvika, hala våren 1970 (Hans Andsrsson)
21 ex Kasttjärn, Ludvika, 27.5 och en vscka framåt (Hans Andsrs-
son)
1 sx Dalälvan N Hsdsmora 18,4.71 (Stig-Aks Svsnson, m fl)
12 sx Flinssjön, Husby, 24.4,71 (Nils Modin)
1 sx Prästtjärn, Torsång, 9.4.72 (Stig-Aks och Ulf Svsnsonl
1 sx Trollbosjön, Hsdsmora, 20.4.72 (Lars Johansson)

275

7 sx Hovran, Hsdsmora, 30,4.72 (Kjsll Bylinl
1 sx Limsjön, Leksand, 2.5.73 (Richard Holmqvist)

Utslämnads publicsrads uppgifter

20 sx uppges iakttagna i Hovran, Hsdsmora, 26.4.63 (VF 1965:275- ·
276), Obssrvationsn avser sannolikt sädgäss, vilket ssnars ävsn
bekräftats av obssrvatörsrna (Kjsll Bylin).

1 domssticsrat sx uppehöll sig vid Gylls, Stora Tuna, 3-4.5,62
och uppträdda på samma plats ävsn 1964 och 1965 (Suns Norström,
m fl). Ost ansågs att samma sx uppehållit sig i Falun och Lud-
vika (OJ 1965:77).

I Ludvika uppehöll sig också stt grågåspar i dsn lilla Kast-
tjärn mitt i staden 1963-71 och häckade 1967-71. Fåglarna var
inta vingklippta msn antas härstamma från parkpopulationsn i
Örebro (Hans Andersson, Jan-Olof Hsrmansson, m fl).

Bläsgås Ansar a, albifrons (Scopoli)

Uppträder tillfälligt under sträckan

Förteckning övar kända fynd

1 sx skjutet i Lilla Dysjön, Lima, hösten 1927 [Dahl DJM 1939:
42)
1 död hans Frsdriksbsrg, Säfsnäs, 28.4.31 finns monterad i Upp-
sala Univsrsitsts museum (Stig-Aks Svsnson)
1 sx Hovran, Hsdsmora, 15-16.4.61 (Jan Ddslstad)
2 sx Marnästjärn, Ludvika, 10.10.65 (Jan-Olof Hsrmansson)

Sädgås Ansar fabalis

Artsn är i Dalarna företrädd av två geografiska rasar:

A. Sädgås Ansar f. fabalis (Latham)

Häckar troligen sällsynt i nordvästra dslsn av landskapet och
bssöksr övriga områden undsr sträckan

Äldre utbredning och tillbakagång

Sädgåssns uppträdande i Dalarna, liksom orsakerna till dass till-
bakagång, är stt av dagens mast intressanta ornitologiska pro-
blem. Artsn var tidigare utbredd övar hala norra och västrads-
lsn av landskapet msn har periodvis rsdan undsr 1800-talst mins-
kat i antal, uppsnbarligsn till följd av stt hårt jakttryck.

I SJT 1873:222 finns sn notis som uppger att vildgäss tidigare
häckade omkring Ejhsdsn i norra Ors, msn att ds nu utrotats. Ost-
ta har enligt Holger Vibsrg sannolikt ägt rum undsr ds svåra nöd-
år, som bsfolkningsn gsnomlsd omkring 1870, och från vilka dst
berättas att man bl a snarads skator och åt. Enligt uppgifter
från äldrs jägare i dstta område ökads sedan gåsstammsn under
slutat av 1800-talst, så att man under första världskriget, då
dst åtsr blsv ont om föda, kunds anställa rsna gåsslaktsr. Undsr
ruggningstidsn är gässen relativt lättfångade och sn jägare har
berättat att han sn dag sköt och fångade inta mindre än åtta gäss.

276 I

Gässen häckade i små tjärnar omkring Oreälven och i dessa be-
drevs på den tiden gåsjakt varje höst. Ännu från 1935 är en sä-
ker häckning känd och i juli 1945 påträffade Holger Viberg gäss
under omständigheter, som tydligt visade att de hade ungar, men
sådana kunde inte påträffas.

på 1920-talet ansåg Gustaf Kolmodin att sädgåsen fanns i ett
10-tal par inom Orsa socken. Han stödde sig därvid på några bo-
fynd, fynd av döda ungfåglar samt spårtecken vid sjöarna (DJM
1923:50). Denna stam ansågs inte ha minskat vid slutet av 30-ta-
let (DJM 1938:23).

Utöver från ovanstående områden uppger Dahl (1943) sedan mer
eller mindre tillfälliga häckningar i Älvdalen, Transtrand, Lima,
Malung och Venjan. Av dessa härrör uppgifterna från Älvdalen
och Transtrand från Ekmans (1922) egna efterforskningar. I Älv-

dalen skall dock bofynd ha gjorts ännu 1946 (Mellquist & Curry-

Lindahl 1949).
I Lima skall lokalen ha varit myrmarkerna SW Rörbäcksnäs, me-

dan Mellquist dessutom anger arten som häckande vid Tisjön 1946
och 1949 (OJ 1949:5). Från den senare lokalen nämner dock Ahlan
och Lennerstedt (1961) inget om sädgås och under smålomstudier
vid sjön åren 1969-71 har inget spår av arten iakttagits (Kjell
Bylin).

De enda häckfynd som är kända från senare år har gjorts av
Gunnar Ingritz (OJ 1951:83). Han fann i september 1950 ett bo
vid Fjätälven i Särna, i vilket ägg kläckts samma år, och stöt-
te den 11 .5 året därpå en gås från 4 ägg på samma lokal.

Utbredning

Sädgåsens sydliga utbredning har studerats av Hannes Mellquist
(1970). Han anser att artens sydgräns under de senaste 20 åren
flyttats ca 40 mil norrut och nu går genom norra Jämtland. Or-
saken till detta anser han bl a vara den gamla myrslåtterns upp-
hörande.

Troligen är dock sädgåsen inte helt borta från Dalarna. Några
häckningsfynd har inte gjorts under senare år, men uppgifter
från ortsbefolkningen tyder på att arten ännu kan häcka med någ-
ra enstaka par i Särna och möjligen Älvdalen (Gunnar Lind, Gun-
nar Ingritz, m fl). Det är inte osannolikt att noggranna efter-
forskningar i dessa områden, liksom i nordvästra Orsa, skulle
kunna ge resultat.

B. Spetsbergsgås Anser fabalis brachyrhynchus Baillon

Uppträder tillfälligt

1 ex påträffades dött på åker vid Sellnäs, Stora Tuna, vid års-
skiftet 1964-65. Fågeln finns monterad (Sune Norström).

277

Prutgås Branta b. bernicla (L.)

Uppträder tillfälligt

Förteckning över kända fynd

1 ung hade och 1 ung hona sköts i Mora 24.10.1873 och finns mon-
terade i Falu gymnasiums museum (Theorin 18B0, P Folke Nyholm)
1 ex sköts i Hedens by, ·särna, december 1910 (DJM 1911 :9B)
4 ex, varav 1 sköts, i sjön Snesen, Leksand, 1910 [Karl-Harman
Forsslund gm Dahl)
11 gäss sköts på åkrarna vid Sandsjö by, Orsa finnmark, 15.10.13.
Vattendragen var frusna och obetydligt med snö täckte marken.
Ett ex erhölls av rapportören för artbestämning (Kolmodin DJM
1913:79).
11 ex sträckte över Fjällberget, Grängesberg, 30.9.73 [Berndt
Larsson)

Utelämnad publicerad uppgift

Arten uppges av Dahl (DJM 1939:42) dessutom anträffad under höst-
sträcket i Grangärde. Denna uppgift återfinns dock ej i den pub-
licerade förteckningen 1943 eller i originalmanuskriptet.

(1 ex uppges påträffat på badstranden, Rättvik, omkring
20.10.69. Fyndet är känt endast genom tidningsuppgift /Falu-Ku-
riren 25.10.69/, där det anges att bestämningen gjorts av Rätt-
viks Fältbiologer. Uppgiften är sannolikt riktig).

Vitkindad gås Branta leucopsis (Bechsteinl

Uppträder tillfälligt under sträcken

Förteckning över kända fynd

2 ex Exuln, Stora Tuna, tidigt på våren 1952 [Bengt Eriksson)
32 ex rastade i Floda 1-10.11.53 [Ingritz VF 1954:195)
B ex Hovran, Hedemora, 12.11.61 [Jan Odalstad) och 12 ex samma
lokal 19.11.61 (Jonas och Erik Palm). Dessa observationer kan
kanske ses mot bakgrunden av kärnvapenprov vid Novaja Zemlja i
Ishavet under hösten samma år.
1 ex i trädgård i Rättvik 27.11 .65 (T Lundholm)
2 ex Dalälvan vid Mora 29.3.74 [Mats Björklund)

Kanadagås Branta canadensis (L.)

Häckar på några lokaler till följd av inplantering; uppträder
i slättsjöarna under sträcken

Inplantering

Ett par kanadagäss infördes till Blekinge från Hagenbecks Zoolo-
giska trädgård i Hamburg tillsammans med en ensam hane från Nord-
amerika i början av 1930-talet av Bengt Berg. Ar 1934 infördes
ytterligare ett par från Hamburg till Hudiksvall. Från dessa fem
fåglar stammar samtliga svenska kanadagäss.

Arten visade stor fördragsamhet med svenska förhållanden och

27B

kunde snart flyttas ut till flera lokaler i södra Sverige. De
fyra gäss som exempelvis fördes från Blekinge till Örebro 1940
hade 1961 ca 140 levande ättlingar, som då flyttat ut ur staden
och häckade i stort sett över hela Närke (Edberg OJ 1963:46).
Ar 1966 uppgick denna population till 550 ex, varav 180 häckande

par (von Essen & Fabricius Svensk Jakt 1969:13).

I samband med de första inplanteringarna tycks några få iakt-
tagelser av kanadagäss ha gjorts även i Dalarna. Källorna är e-
mellertid tidningsmeddelanden och därför inte helt tillförlitli-
ga. Det första avser 3 ex, som sköts i Malung i slutet av decem-
ber 1941, och som ansågs tillhöra en inplanterad flock i Jämt-
land (Falu-Kuriren 11 .3.42). Denna uppgift har inte kunnat be-
styrkas och är sannolikt felaktig. Därefter dröjde det till 1959,
då en tam kanadagås skall ha uppträtt i Floda under pingsthelgen,
och 2 ex sågs i Enviksbyn, Enviken, 2.11 .59 (Rolf Lundqvist OJ
1960:116).

Från och med 1960-talet började inplanteringar att göras även
i Dalarna. Ett par från Örebro släpptes vid Lindor, Leksand, av
Oskar Waahler 1959 och ett par i Stjärnsund, Husby, 1961 (OJ
1963:94 respektive 1964:71). Ar 1964 släpptes kanadagäss även
vid Nyhyttan, Vikmanshyttan, Hedemora, 1965 7 ex vid Lilla Halm-
sjön, Stora Tuna, (Sune Norström), före 1966 även i Rättvik och
1967 inleddes uppfödningsförsök i Mockfjärd (Nils Eklund). Där-
ifrån kunde 6 ex flyttas till Kolgårdsbadet i Falun 1969 och
sommaren 1970 släpptes även ett par med 5 ungar i Hovran, Hede-
mora. Ungefär samtidigt och senare har utsläpp i mindre skala
gjorts även på andra platser i landskapet, såsom i Drsasjön vid
Hansjö och Våmhus (Stig Lindmark ml.

Det dröjde några år innan inplanteringarna gav synbart resultat.
Iakttagelser av kanadagäss under nordsträck är mycket få fram
till mitten av 1960-talet och de gäss som då började visa sig i
Bergslagen är sannolikt utflyttade från stammarna i Örebro och
Västerås, som då hade etablerat sig i hela mälarområdet. Paret
i Rält-Lindor, Leksand, flyttade på hösten 1960, iakttogs i Sil-
jansnäs 1961-62 och gjorde ett misslyckat häckningsförsök i
Molnbyggen 1962, innan det försvann (p Folke Nyholm).

De inplanteringsförsök som först lyckades gjordes vid Nyhyttan
och Stjärnsund på vardera sidan av Hedemora. Särskilt det sena-
re blev så lyckosamt att det med hjälp av en utsättning av 2 par
i Hofors 1960 resulterade i en liten stam i dessa delar av Dalar-
na och angränsande delar av Gästrikland. Vid en omfattande inven-
tering av landets kanadagåsbestånd 1966 uppskattades populatio-
nen i Dalarna sammanlagt till 30 ex, varav 3 hä~kande par, för-
delade på Stjärnsund och Nyhyttan. Detta kan jämföras med att
antalet i hela landet beräknades till 3600 ex, varav 739 häckande

par (von Essen & Fabricius Svensk Jakt 1969:13-16).

Då en motsvarande inventering upprepades 1971, beräknades an-
talet gäss i Sverige till 8990, varav 1609 häckande par. I Dalar-
na var motsvarande siffror 22 och 3, vilket innebär att bestån-
det inte hade ökat sedan 1966 (Björn Ahlbom, m fl. Svensk Jakt
1973:225-230). De lokaler, där häckning uppgavs förekomma, var
Stjärnsund {1 par) och Barken, Smedjebacken, (2 par).

Numera tycks antalet häckande par ha ökat något. Barken uppges
ha haft 2-3 par 1972-73 och 3-5 par 1974. Dessutom har sommaren
1974 10 ex setts i Lisjön, Säfsnäs (Jan-Olof Hermansson). Ett
Par har även häckat i Falun, åtminstone 1973 (Stig Ekblom), och

279

det förefaller troligt att det nu finns fler än ett häckande par
i Stjärnsund (Kjell Bylin, m fl). Dessutom har ungkullar 1972
setts i både österviken och Bysjön, By (Björn Ströbergl, vilket
kan vara ett resultat av utflyttning från stjärnsundstammen.

Fig 11 visar de lokaler, där inplanteringar skett, samt de om-
råden där fritt flygande kanadagäss numera häckar. Nedanstående
förteckning upptar samtliga vår- och sommarfynd, som rapporte-
rats från och med 1960. De äldre iakttagelserna har nämnts i o-
vanstående text.

Uppgifter saknas exempelvis från Halmsjöarna, Stora Tuna, där
några ex anses uppträda varje vår (Christer Carlsson).

Förteckning över vår- och sommarfynd

4 ex Hovran, Hedemora, 2.4.61 (Kjell Bylin, m fl)
4 ex Vikasjön, Vika, sommaren 1961 (Morander OJ 1963:93)
2 ex Vikasjön, Vika, april 1962 (Morander OJ 1963:93)
1 ex Hovran, Hedemora, 1962 (Wallström OJ 1963:94)
Iakttagen i ·Flinesjön en vecka 1962 (gm John Palm ml
Iakttagen i Siljansnäs 23.3.63 (Göran Skarnes) -
1 ex Ekevallen, Hedemora, 16.2.64 (Gunnar Rosqvist)
1 ex Hovran, Hedemora, 19.4.64 (Gunnar Rosqvist)
3 ex Hovran, Hedemora, 14.4.65 (Jan Ddelstad)
1 ex Brunnsjön, Hedemora, 1.5.65 (Kjell Bylin)
1 ex Dormen, Garpenberg, Hedemora, 20.7.66 (Mait Eriksson)
4 ex Marnästjärn, Ludvika, 10. 5. 66 (Jan-Olof Hermansson)
1 ex Hovran, Hedemora, 1.5.67 (Per Lundgrens)
1 ex Siljan, Rättvik, 4.4.67, 10.5.67, 17.9.57, 16.12.67 och
5.2.68 (Ulf Lundwall)
2 ex Norsen, Ludvika, 20-25.4.67 (Per Kjellin, Lars-Ake Persson)
10-tal ex Hovran, Hedemora, 1.5.67 (Per Lundgren s)
2 ex Hovran, Hedemora, 19.4.69 (Tommy Forsmark) -
1 ex Hovran, Hedemora, 26.4 (John Palm), 4 ex 24.4.69 (Mikki
Reinurml
4 ex Trollbosjön, Hedemora, 27.4.69 (Mikki Reinurml
3 ex Fatburen, Husby, 27.4.69 (John Plam)
1 ex Brunnsjön, Hedemora, 1.5.69 (Kjell Bylinl
3 ex Björkås, Grängesberg, 17.5.69 (Bertil Rahm, Torgny Magnus-
son)
2 ex Vanan, Grytnäs, 21.4.70 (Jan Hansson)
2 ex Hovran, Hedemora, 21 .4.70 (Per Linderl och 25.4.70 (Kjell
Bylin)
2 ex Finsta Ängar, Hedemora, 24.4.70 (Torsten Wångmar)
4 ex Leran, Norrbärke, 1.5.70 (Lars Ström, m fl)
3 ex Hovran, Hedemora, 9.5.70 (Kjell Bylin)
1 ex Näsgårdsön, Dalälven, Husby, 17.5.70 (Kjell Bylinl
1 ex Kasttjärn, Ludvika, i början av juli 1970 (Yngve Hareland)
13 ex Hovran, Hedemora, 14.4.71 (Per Linderl, 6 ex 1B.4.71 (An-
ders Bertilsson, Stig-Ake Svenson, m fl) och B ex 21.4.71 (Per
Lind er)
4 e~ Trollbosjön, Hedemora, 1B.4.71 (Anders Bertilsson, Stig-
Ake Svenson, m fll
1 ex Grycken, Falun, 2B.4.71 (Stig-Ake Svenson)
2 ex Dalälven, Husby, 31.3.72 (Kjell Bylin) och 2 ex Hovran,
Hedemora, 23.4.72 (Kjell Bylinl
4 ex Prästtjärn, Torsång, 23.4.72 (Sune Norströml

280

1 ex Hovran, Hedemora, 3.5.72 (Per Lindar)
1 ex Leran, Norrbärke, 6.4.72 (Lars Ström, Yngve Hareland)
3 ex Glaningen, Ludvika, 16.4.72 (Bertil Rahm), Röda Dammen,
Grängesberg, 19.4.72 (Bertil Rahm) och Glaningen, Ludvika,
2.5.72 (Jan-Olof Hermansson)
1 ex Limsjön, Leksand, 29.4.72 (Richard Holmqvist)
1 ex Drsasjön, 24.4.73 (Lars Bruks)

~
Enstaka kanadagäss har sedan mitten av 60-talet övervintrat el-
ler gjort övervintringsförsök på några få lokaler med öppet vat-
ten, såsom vid Leksand, Borlänge och Söderbärke. Under de senas-
te åren har dock landskapets sydöstra delar börjat beröras av
ett omfattande sydsträck. Vid Hovran och närbelägna sjöar uppe-
håller sig numera stora flockar gäss från september till islägg-
ningen. 1.11.69 räknades 23 ex (Mikki Reinurm), hösten 1970 37
ex (Torsten Wångmarl, 14.11.71 3B ex (Torsten Wångmar), 11.11.72
33 ex (Torsten Wångmar) och hösten 1973 ca 60 ex, mestadels för-
delade på två flockar (Kjell Bylin, m fl).

Motsvarande har uppmärksammats i södra Bäsingen, Folkärna, un-
der de senaste åren. 1971 och 1972 sågs som mest ca BO ex och
den 1 D.11. 73 räknades inte mindre än 165 gäss (Mats For·slund,
m fl). Av dessa var minst 22 märkta med aluminiumring och 3 färg-
ringar och både 1972 och 1973 iakttogs en partiellt albiniskt
gås. Höstsamlingarna sker tidigt, Redan 24.B.74 sågs 37 ex i
Bäsingen och 29 ex i Hovran. Den 29.9 hade flocken ökat till ö-
ver 100 ex (Kjell och Lise-Lotte Bylinl, och vid Krylbo sågs
som mest 220 ex (Mats Forslund).

Enligt meddelande från Björn Ahlbom (s) har dessa gäss märkts
i Sala och Kolbäcksån, Västmanland, mälarområdet samt Lycksele
i Lapp land.

Knölsvan Cygnus olor (Gmelin)

Häckar i slättsjöarna i Bergslagen och längs Dalälven upp till
Si lj an

Invandring

Knölsvanens förekomst i Dalarna har beskrivits av Bylin (1971,
1973). Som andra slättsjöarter har den etablerat sig i landska-
pet dels längs Dalälven och dels i Bergslagen längs Kolbäcksån
och Hörksån. Invandringen till det senare området är dåligt känd
men kan knappast ha tagit fart före 1950.

Det första häckningsförsöket efter Dalälven ägde rum i Svinö-
sjön, Husby, redan 1917 (Sten Eckerbom s). Svanarna tycks ha
hållit sig kvar långt in på 20-talet (DJM 1925), då de av Dahls
(1~43) uppgifter att döma dödades av andjägare. Hösten 1921 upp-
tradde dessutom 2 domesticerade ex Svärdsjön, Svärdsjö (Berg-
gren 1974).

Ytterligare invandringsförsök lät vänta på sig något decennium
men from 193B förekom knölsvan såväl i Trollbosjön, Hedemora
(Aaröe 1944), som i Svinö- och Flinesjöarna, Husby (Klementsson
1944). Redan året därpå iakttogs också 5 svanar i Holmsjöarna,
Stora Tuna, från islossningen och in i juni, men det första

2B1

häckningsförsöket i denna socken ägde inte rum förrän 1943 (Dahl
1944).

Vid denna tid hade arten påtagligt stärkt sina ställningar i
Hedemora och Husby och bland annat gjort häckningsförsök i Hov-
ran (John Palm m, m fl). Redan 1942 förekom hela 4 par i Flins-
sjön (Gösta Lundqvist i Curry-Lindahl m fl 1959-63). Från mitten
av 40-talet kan den räknas som årsviss häckfågel även i Stora
Tuna. Ar 1950 iakttogs slutligen ett svanpar i den nordliga Lim-
sjön, Leksand, vilket upprepades vid flera tillfällen under SO-
talet (Gunnar Linds). Den naturliga invandringen till denna del
av landskapet stördes emellertid genom inplanteringar i Rält-
Lindor 1956 och Limsjön 1959. Det förstnämnda paret kan betrak-
tas som parkfåglar och tycks inte ha haft några häckningsfram-
gångar. Inte heller i Limsjön blev häckningen så lyckosam att
det onödiga projektet nämnvärt kan anses ha påskyndat artens
spridning. Då det gamla paret försvann några år in på 60-talet,
ägde också genast spontan bosättning rum.

Därmed tyck~ knölsvanens möjliga häckningsområde i Dalarna ha
varit utfyllt. De nordligaste paren finns ännu i de sydligaste
vikarna av Siljan. Möjligen kan ytterligare några par finna
lcimpliga revir i denna, exempelvis så nordligt som i Norrviken
på Sollerön. Säkra fynd av enstaka knölsvanar finns dock ännu
endast upp till Rättvik 22.9.66 och 16.4.73 (gm Mats Björklund).

Längs Västerdalälven har knölsvanar rapporterats endast vid
två tillfällen, 1 ex i Björbo 17.4 (Sven Enmalml och 2 ex på
samma plats 19.4,65 (Gunnar Ingritz).

Utbredning och numerär

Vid mitten av SO-talet beräknades sammanlagt 10-12 par knölsva-
nar häcka i Dalarna (Curry-Lindahl & Mellquist 1949), vilket san-
nolikt var för lågt, eftersom det vid en i~ventering i Dalarnas
Jaktvårdsförbunds regi 1960 inkom rapporter om 32 spontant häck-
ande par, fördelade på 5 omkring Ludvika och resten längs Daläl-
ven (Mellquist 1960). Ar 1969 räknades Dalarnas knölsvanar på
nytt och därvid rapporterades sammanlagt 45 häckande par med mot-
svarande fördelning längs sjösystemen,

Denna undersökning kompletterades 1971 med bl a flyginvente-
ring av populationen längs Dalälven. Inventeringsresultatet blev
något bättre' än de föregående, vilket huvudsakligen får tillskri-
vas den förbättrade metodiken. Sammanlagt noterades 61 par, var-
av 50 längs Dalälven och 11 i Bergslagen. Samtidigt uteblev häck-
ning på sex av de lokaler som var bebodda 1969 (Bylin 1973), För-
delningen av de häckande paren vid 1960 och 1971 års inventering-
ar framgår av fig 9-10.

Det är helt få av Dalarnas slättsjöar, som hyser fler än 1
häckande par. Vid inventeringen 1971 fanns den starkaste popula-
tionen i Flinesjön, Husby, med 6 par. Någon gång har Svinösjön,
Husby, haft 4 par, och 1974 inträffade detta även i Trollbosjön,
Hedemora. Tre par har förekommit i flera sjöar i Hedemora- Hus-
by-området, bl a i den jämförelsevis lilla Flatburen 1971 (Kjell
Bylin).

översomring

Utöver de revirhållande paren omfattar Dalarnas knölsvanpopula-
tion ett stort antal icke.häckande fåglar. Dessa är under våren

282

Fig 9
Knölsvan Cygnus olor

i

Kända häckplatser för knölsvan i Dala
1960 (Efter Mellquist 1960)

• Spontan häckning

N 0 Inplantering
OJ

'-"

Fig 10
Knölsvan Cygnus olor

~

arna Kända häckplatser för knölsvan i Dalarna
1971

och försommaren huvudsakligen församlade i Hovran, Hedemora. An-
talet kulminerar normalt vid Dalälvans fjällflod i månadsskiftet
maj-juni och kan då uppgå till 80-100 ax. Under loppet av juni
minskar antalet succasivt och vid juli månads ingång brukar des-
sa övarsomranda svanar vara halt försvunna. Företeelsen är gam-
mal och redan 22.5.52 kunds 32 församlade icke häckande svanar
räknas (John Palms). Motsvarande koncentrationer sker sedan
inta förrän inför sydsträcket, då det exempelvis i Trollbosjön,
Hedemora, kan ligga uppåt 30-talet ax. Det är dock möjligt att
antalet översomranda svanar har minskat under senare år. I juni
1969 räknades som mast 40 ax och 1970 endast 30 ax (Kjell Bylin).

Sångsvan Cygnus cygnus (L. J

Häckar troligen åter sällsynt i nordvästra dalen av landskapet
och uppträder i dan sydöstra i stort antal under sträckan. över-
vintringar skar på några få traditionella lokaler.

Utbredning

Det råder givetvis ingen tvekan om att sångsvanen an gång har
häckat i Dalarna man märkligt nog finns det inga uppgifter om
detta. Troligen kan detta tolkas så att arten var utrotad i
landskapet föra 1850. Under 1960-talat gjordes som tidigare
nämnts uppfödningsförsök i Älvdalen, vilket också resulterade
i fritt flygande svanar i danna sockan. Sommaren 1973 uppges
även att svanpar ha satts mad 2 små ungar i an skogstjärn (gm
Jan Hansson). Det torde därför inta dröja länga, förrän fler
rapporter om spontant häckande sångsvanar visar att arten åter
är att fast inslag i Dalarnas fauna, eftersom detta under sena-
re år inträffat i flera av de sydligare landskapen, bl a Värm-
land, Västmanland och Hälsingland.

Som att tackan på detta kan man kanske se några mycket sena
vårobservationer från de senaste åren: 3 ex Hovran, Hedemora,
2-3.6.68 (Lars Bengtsson), 3 ex 9.6.69 (Mikki Reinurm), 1 ax
Flinasjön, Husby, 27.5.70 (Kjell Bylin) och Vikmanshyttasjön,
Vikmanshyttan, 1.6.70 (Torsten Wångmar, m fll, 1 ex Gränges,
Silvbarg, 29.6.73 och senare (Elisabeth Haritz, Stig-Aka Svan-
son).

Övervintring

Sångsvanen är annars en välkänd sträckgäst och övervintrare. Un-
der åran lopp har smärre flockar övervintrat eller gjort övar-
vintringsförsök i att stort antal mer eller mindre tillfälligt
öppna vattendrag. Den största och mast kända övervintringsloka-
lan är Dalälvens lopp genom Insjön på gränsen mellan Al och Lek-
sand. Denna lokal nämns redan av Linne (1734) och återkommer i
reseskildringar så ofta under århundradena att Sahlin (1927)
kunde upprätta an historik över förekomsten med hjälp av 24
frakvansuppgifter mellan åren 1722 och 1925. Enligt danna väx-
lade antalet övervintrande sångsvanar på 1700-talat mellan 300
och "många hundra". UndBr 1800-talets senare hälft tycks maxi-
mum ha varit omkring 250 och för början av 1900-talet växlar
uppgifterna mellan 125 och minst 300 ex. Omkring 1920 börjar
dock en nedgång att märkas. Under 20-talat var antalet 50-100,

284

någon gång kanske 150. För närvarande kan man sa upp till 75 ax
(Gunnar Lind). Dessa är från början av hösten spridda i små floc-
kar övar Siljan och samlas i Insjön först vid Siljans isläggning,
som vanligen inträffar i december-januari.

Andra lokaler, som relativt regelbundet tycks hysa övervintran-
de sångsvanar, är Grängshammar, Silvbarg, Räman, Stora Tuna och
vissa vattendrag i Västardalarna och Bergslagen som Kolbäcksån.
I Dahls originalmanuskript uppräknas betydligt fler platsar, där
sångsvanar observerats vintertid. Vid åtminstone an av dam, Dåd-
ran i Rättvik, torde övervintring stundom ska fortfarana. Tidi-
gare har även Hyans utlopp i Dalälven vid Fäggaby, Stora Skedvi,
nämnts som övarvintringslokal man detta kan ske endast extremt
milda vintrar och de sångsvanar som vissa år observerats där
tidigt på vårvintern är sannolikt tidigt anländande fåglar på
nordsträck.

-St-räc-k

Märkligt nog liggar ingen av landskapets mer permanenta övervint-
ringslokalar inom det område som nämnvärt berörs av sångsvan-
sträckat. Detta går så gott som uteslutande fram övar dan sydli-
gaste spetsen av Dalarna mad Hovran-Trollbosjön vid Hedemora som
främsta rastplats. Nu är emellertid sångsvanens sträckvägar ge-
nom danna dal av landat inta särskilt väl kartlagda. Efter de
stora syd- och mellansvenska rastplatsarna Tåkarn, östan och
Tysslingan kan man sa koncentrationer i de västmanländska slätt-
sjöarna mad Gorgan som huvudlokal (Kjell Bylin). Norr om dessa
utgjorde Hovran länga dan anda kända rastplatsan av omfattning,
man under de senaste två decennierna har Dalälvans fjärdar vid
österfärnabo i sydvästra Gästrikland fått ökad betydelse som
uppahållsplats för sångsvanar, åtminstone under nordoststräcket.

Detta kan även märkas på antalet fåglar vid Hovran. Under 1940-
talat kunde som mast alltid flera hundra ex sas samtidigt under
våran och ännu 1953 har John Palm den 6.4 antecknat "kanske tu-
san ax". Senast dan 2.4.61 räknades sammanlagt 500 ax, huvudsak-
ligen i Sörboviken, man därefter har antalet varit betydligt
lägra och under flera år under slutat av 60-talat har som mast
endast att par hundra fåglar satts. Samtidigt har det sammanlag-
da antalet vid östarfärnabo som mast varit uppe i 1000 ex (Claas-
Erik Larssom gm E Lennart Risbergl.

Det fortsatta sträcket är mycket dåligt känt, men båda från
östarfärnabo och Hovran tycks svanarna gå österut mot Gävlebuk-
ten. Initialt följar dock Hovrans sångsvanar älven an bit norr-
ut och vikar troligen av vid Amungan, Husby, för att·sadan föl-
ja sjöar i Gästrikland ut mot kusten.

Sydsträcket har tidigare varit av mindre omfattning man 1969
och under 1970-talet har sammanlagt ca 300 ax lagat i Hovran-
Trollbosjön an längre tid varje höst.

Utförligare uppgifter om sångsvanarnas uppträdande vid Hovran
har lämnats av Bylin (1966, 1972) och Sävarborn (1968). Dan an-
da detalj av intresse som skall nämnas här, är att de övervint-
rande svanarna i Insjön inta alls berörs av sträcket genom Hov-
ran, Det är tänkbart att svanarna i Insjön och Västardalarna
tillhör an nordlig population, kanske rentav den svenska, medan
de som passerar Hovran tillhör an mer östlig. I Bergslagen är
sångsvansträckat obetydligt och omfattar maximalt flockar på

285

5-15 ex (Jan-Olof Hermanssonl och liknande förhållanden råder i
västra Västmanland (Kjell Eklund).
Mindre sångsvan Cygnum bewickii Yarrell
Uppträder tillfälligt under sträcken
Förteckning över kända fynd
1 ex Nornäs, Älvdalen, 18-26.5.54 (Stig M Larsson OJ 1954:43)
1 eller 2 ex Hovran, Hedemora, 3.4.60 av Gösta Bergstedt och
Allan Beerman oberoende av varandra (Dahlgren VF 1961 :254)
1 ex Hovran, Hedemora, 21.4.65 (Per Säverborn)
1 ex Hovran, Hedemora, 27.10.67 (Kjell Bylin)
1 ex Hovran, Hedemora, 5.11 .69 (Mikki Reinurm)
1 ex Uppbotjärn, Stora Skedvi, 5.4.70 (Gunde Hedmark)

286

ORDNING RDVFAGLAR FALCDNIFDRMES

Kungsörn Aguila chrysastos (L. l

Häckar i Idrs och iakttagas regelbundet i övriga dalar av land-
skapat under vintsrhalvårst

Utbrsdning

Kungsörnsn tycks ännu eftsr mittsn av 1800-talat ha häckat så
sydligt som i Lima och Transtrands fjälltrakter (Lönnbsrg 1922)
och därmsd troligen även i övriga socknar i norra Dalarna. Ännu
1926 häckade den i ett gammalt bo i en gran vid Eldtjärnsberget,
Järna, (Karl-Harman Forsslund gm Dahl) och under åran 1930-33 i-
akttogs dan upprspads gånger omkring Tandådalen, Lima (Hals Lars
Larsson gm Dahl).

Numsra är kungsörnsn halt undanträngd till fjälltraktsrna. Vid
den riksomfattands inventaringen 1941 (Dahlbsck 1942) låg 2 av
de rsgistrerade 84 boplatserna inom Dalarna. Ssdan dass har an-
talat häckands par inte förändrats nämnvärt, ävsn om det tycks
varisra något eftsr bytsstillgångsn. Ssnast har 1973 varit ett
gott år med fyra kända häckningar i Idre (Gunnar Lind, Jan-Erik
Pattsrs). På Fulufjällst, Särna, har häckningar inta skatt sa-
dan början av 1960-talet (Gunnar Lind ml.

Ost försfallsr som om iakttagelser av kungsörn undsr häcknings-
tid under de senaste åren blivit vanligare även i övrs Dalarnas
skogsland. Sommariakttagslser har gjorts exempslvis i norra Tran-
strand (Par Halfvars, m fl) och nordöstra Dalarna (Holger Vibsrg).
Ostsamma gäller Älvdalsn, där exempelvis 2 ax sågs övar Rotensug-
nst 4.4.70 och 1 ex över Rödbsrgst 6.4.70 (Ryneus 1971).

Vid några tillfällen har enstaka örnar och par observsrats ä-
vsn i de sydligars dalarna av landskapet undsr maj och juni. Som
sxsmpsl kan nämnas ett par vid Hovran, Hsdsmora, 20-23.5.68 (Nils
Modin, m fl), 1 ax i Ludvikatraktsn i juli 1967 (Hans Andersson,
m fl), 2 ax 30-31.5.68 (Hans Andsrsson) och 1 ex 9.7.70 (Hans
Andsrsson) samt 1 ax Norddalen, Säter, 22.5.70 (Torsten Wångmar).

Övervintring och sträck

Under vintsrhalvåret är kungsörnsn an så regelbunden gäst i öv-
riga dalar av landskapst att samtliga obssrvationsr inta rappor-
taras ans av, ornitologsr. I Västardalarna har dock Gunnar Ingritz
fört statistik över antalst obssrvationstillfällsn 1947-73 och
denna rsdovisas i figur 12. Dm de senasts årans ökning har an
motsvarighet hos den totala populationsn sllsr måsts tillskrivas
ett effektivare rapportsystem är inte klarlagt.

Örnvråk Butso r. rufinus (Crstzschmar)

Uppträdsr tillfälligt

1 ex iakttogs i Bsrgvalla, Lima, vid flsra tillfällsn i decembsr
1973 (Börja Flygar, m fl) och påträffades dött i slutat av maj
1974. Mad hänsyn till ssnars års ökande rovfågelhantsring i Msl-
lansuropa kan man troligen inta utesluta möjlighstsn att fågsln

287

Fig 11
Kanadagås Branta canadensis

~

• Lokaler där inplantering förekommit

0 Häckningsområden

Fig 12 13
10
Kungsörn Aquila chrysaetos

Antal observationer i Nedre
VÄsterdalarna 1958-73
[Gunnar Ingritz s)

8

5 55
4

33

58 73

:::i

en
N

rymt ur fångenskap. Fågeln har tillvaratagits av Naturhistoriska
Riksmuseet, Stockholm (Bylin 1974).

Ormvråk Buteo buteo

Arten är i Dalarna företrädd av två geografiska raser:

A. Ormvråk Buteo b. buteo (L.)

Häckar över hela landskapet, men sparsamt i de nordvästligaste
delarna

Utbredning

Det föreligger inga preciserade uppgifter om ormvråkens förekomst
i Särna och Idre men sannolikt häckar den regelbundst även i dss-
sa socknar. I Älvdalen bstraktas den som sn vanlig rovfågel av
flsra invsntsrars (Rynsus 1971, m fl) och undsr sn vsckas vand-
ringar i södra Transtrandsfjällsn i juni 1967 iakttogs artsn rs-
gslbundst övsr skog och kalfjäll (Per Säverborns). I denna del
av landskapet påträffades också ett par i Hällaområdet 1973 (Bengt
Erik Lövgren, Göran Rönning).

Tillbakagång

Ormvråken anses ha minskat under de senaste två decennierna, tro-
ligen över hela landskapet (Gunnar Lind, m fl). I norra Dra och
Orsa uppskattas nedgången till 25 % [Holger Viberg).

B. Ryssvråk Buteo buteo vulpinus [Gloger)

Häckar möjligen oregelbundet i norra Dalarna och uppträder till-
fälligt i övriga delar av landskapet under sträcken

Utbredning

Utbredningen av ormvråk och ryssvråk i södra Norrland har disku-
terats av Bylin [1970 g). Detta är emellertid inte meningsfullt,
så länge man inte kommer överens om systematiken och rasernas
fältkännetecken hos denna art. I de svenska handböckerna [Rude-
beck m fl 1962-65, m fl) beskrivs ryssvråken som mindre och mer
roströd än den vanliga, normalt mörkbruna ormvråken. I den stora
serien om rovfåglar och deras fältkännetecken i British Birds
(Christensen m fl 1971) uppges emellertid de viktigasts känne-
tecknsn på B.b vulpinus vara undersidans vita hand- och främre
armpennor samt bleka, nästan vita ellsr svagt rostfärgade stjärt
utan tvärband. Sådana typiska representanter för rasen vulpinus
är mycket östliga till sin utbrsdning och har sannolikt aldrig
påträffats i Dalarna eller kanske ens i Sverige.

De vråkar som varit rödaktiga och därför enligt hittillsvaran-
de uppfattning i svenska handböcker bestämts till ryssvråkar tor-
de utgöra övergångsfcirmer mellan raserna buteo och vulpinus. För
Danmarks del tar också Salomonsen (1963) upp en sådan intermedi-
atform, Buteo buteo intermedius Menzbisr, som rätt allmän genom-
sträckare, medan han för den östligare rasen vulpinus redovisar
endast ett fynd.

Dm intermediatformen bör betraktas som en särskild ras av orm-

289

vråk kan inta diskutsras här, msn det hittills sagda tords visa
att dsn svsnska terminologin, såsom dsn diktsras i "Förtsckning
övar Svsrigss fåglar" (1970), är olycklig. I vilket fall som
helst tords de svenskas k ryssvråkarna stå ormvråken buteo så
nära att det är tveksamt om det är befogat att skilja dem at.

Även om man tillskriver ryssvråken vulpinus de svenska hand-
böckernas fältkaraktärer, är den en mycket ovanlig fagel i Da-
larna. Vråkar med detta utseende har inte påträffats i sydöstra
delen av landskapet (Kjell Bylinl och i Västerdalarna har Gunnar
Ingritz aldrig funnit något bo msn väl sett rasen någon gång un-
der häckningstid, första gången 22.6.49.

I Leksand har Gunnar Lind påträffat häckande rödaktiga vråkar
vid två tillfällen och dessutom gjort ett fåtal iakttagelser av
sådana. I Lima har Börje Flygar en relativt atypisk ryssvråk mon-
terad. Den hittades skadad i september 1967. Därutöver finns en-
dast ett fynd av ryssvråk i denna sockan och det avser ett bo
vid Tisjön 1947 (Sven A Mellquist). Ävsn i Sörsjön, Älvdalen, har
ett bo påträffats (John Palm).

Med nuvarande rasuppfattning måste man således betrakta ryss-
vråken som ett tillfälligt uppträdande elemsnt i Dalarna och då
är det ändå inte den Buteo buteo vulpinus som avses i övrig euro-
peisk litteratur, utan en ormvråken B. b. butso mycket mer när-
stående form.

Fjällvråk Buteo 1. lagopus (Pontoppidan)

Häckar sparsamt och oregelbundet i nordvästra Dalarna och besö-
ker övriga delar av landskapet under sträcken

Utbredning

Fjällvråken häckar i Dalarna endast undsr år med god gnagartill-
gång. Ursprungligen är den känd endast från fjälltrakterna, där
den framförallt i Idre under årens lopp häckat på flera lokaler.
Os som preciserats i litteraturen är Hävlingkläppen (1067 ml
Ekman 1922, Ivar och Christina Sperber), Städjan H130 ml (Ekman
1922), Ulandshögen (956 ml (Witt-Strömer 1919), Gränjesvåla (892
ml (Witt-Strömer 1919), Himmeråsen (869 ml (Rune Thorö) samt
Fosksjökläppen (1076 ml och Frönberget (850 ml (Ivar och Chris-
tina Sperberl. Dessutom omtalar Edvard Bergström enligt Dahl 2
bon på Långfjället, vilka kan vara Hävlingkläppsn och Fosksjö-
kläppen.

I Särna nämns i den äldre litteraturen endast stupet vid Njupe-
skär (ca 850 ml, Fulufjället, som häckplats för fjällvråk (Edvard
Bergström, m fl) och i Lima endast Lillnärfjällst (830 ml, där
arten skall ha häckat till 1933, då de gamla fåglarna sköts och
ungarna fångades. Senare har dock fjällvråken åtminstone tempo-
rärt återtagit denna häckplats (Birger Stafås OJ 1965:38).

Under senare år har vissa förändringar i fjällvråkens förekomst
kunnat märkas. Den har 1962 häckat i Järna (Lindholm VF 1964:83),
1966 (troligen) på gränsen mellan Järna oih Äppelbo (Gunnar Ing-
ritz), 1967 i Leksberget (454 ml, Mora, (Gunnar Lind), 1973 i en
tall på ett hygge i Lima (Börje Flygar) samt i Orsa (0 Larsson
gm Gunnar Lind). Samma år häckade även ett par i en bäckravin vid
Klorhöa, Fulufjället (Kjell Bylinl och möjligen ett par på Slagu-
fjället, Idre, eftersom arten sågs där hela sommaren (Alf Nordin).

290

Dessutom har par iakttagits under flyglekar vid Granberget,
Leksand, 21.5.71 (Richard Holmqvist) och över ett hygge vid No-
ran, Stora Tuna, 23.5.71 (Stig-Ake Svensson, m fl).

sträck
Fjällvråken är en regelbunden genomsträckare i hela landskapet
höst och vår, men övervintring tycks inte ha förekommit.

Sparvhök Accipiter n. nisus (L.)

Häckar över hela landskapet

Duvhök Accipiter g. gentilis (L.)

Häckar över hela landskapet

Tillbakagång
Duvhökens situation i Dalarna och något om dess häckningsbiologi
har beskrivits av Lind (1970). Arten anses ha minskat i skogsbyg-
derna i centrala och norra Dalarna. I norra Dre och Orsa uppskat-
tas stammen nu till ungefär hälften av vad den var omkring 1950,
vilket innebär att det nu häckar 4-5 kända par inom ett område
av 5 mil2 (Holger Viberg). Motsvarande nedgång har sannolikt
skett i södra hälften av landskapet utan att detta belagts med
observationsserier.

Glada Milvus m. milvus (L.)

Har tidigare häckat i landskapet, åtminstone i dess sydöstra de-
lar, och uppträder numera tillfälligt

Äldre förekomst

Gladan, som förr var allmän upp till södra Gästrikland och Dalar-
na (Rudebeck m fl 1962-65), omnämnas första gången från vårt
landskap av Linne (1734). Den betraktades som allmänt häckande
vid Horndal, By, av Lundborg (1846) och fanns i dessa sydöstliga
socknar fram till 1890-talet (Karl-Harman Forsslund gm Dahl).

I Husby har gladan rapporterats från Bergsgärdets gård 1848
(Sundström 1888), iakttagits vid Flinesjön omkring 1930 (Johan
Stagemark) samt i samma socken i juni-juli 1936, 1937 och 1939
(Stagemark enligt österlöf VF 1945:101).

I Linghed, Svärdsjö, såg Berggren (1974) glador vid flera till-

fällen under åren 1914-18.
Slutligen uppehöll sig ett par glador omkring byn Håven i nor-

ra Dre under en månads tid omkring maj 1948. De sköts senare av
okynnesjägare och kan enligt rapportören endast ha förväxlats
med brun glada (Holger Viberg).

Därefter· har gladan endast tillfälligt rapporterats från Dalar-
na.

291

/

Förteckning över kända fynd

1 ex vid vägen Stumsnäs-Garsås, Rättvik, 14.4.63 (Gunnar Hedberg
OJ 1964:67)
1 ex över Nya Sjöberget, Kvarnsveden, Stora Tuna, 29.4.64 (Bengt
Wickholm)
1 ex Ludvika 10.5.66 (Jan-Olof Hermansson, Lars Fredriksson)
1 ex W Långtjärn, Stora Tuna, 1,8,69 (Ulf Svenson)
1 ex Gärdsjö, Rättvik, 18.4.71 (M Sundberg)

Utelämnade publicerade uppgifter

Häckning uppges ha skett vid Tärnsjö i Dalarna omkring 1900
(österlöf VF 1945:101). Tärnsjö ligger i norra Uppland (Kjell
By lin),
1 ex uppges iakttaget i Ludvika 30.5.69 (VF 1970:126). Uppgifter-
na har senare bedömts som osäker,

Brun glada Milvus m. migrans (Boddaert)

Uppträder tillfälligt

Förteckning över kända fynd

1 ex uppges iakttaget vid Hovran, Hedemora, 12.4.59 (Dahlgren
VF 1960:347), Uppgiften måste med hänsyn till observatöternas
låga ålder bedömas som osäker,
1 ex Nedre Hillen, Ludvika, 4.9.66 (Jan-Olof Hermansson, Hans
Andersson) ,

Havsörn Haliaeetus albicilla (L.)

Har tidigare häckat i landskapet och uppträder numera tillfäl-
ligt

Äldre förekomst

Havsörnen häckade vid sJon Rossen, By, vid mitten av 1800-talet
(Lundborg '1846), vilket måste ses mot bakgrunden av att den då
och ända fram till mitten av 1960-talet var bosatt vid Nedre
Dalälvens fjärdar, såvitt känt dock endast utanför landskapets
gränser. Dessa örnar kan förmodas tillfälligt ha besökt Dalarna
utefter älven i By och Folkärna men har inte utsträckt sina jakt-
färder så långt som till Hovran, Hedemora (Kjell Bylin),

Förteckning över kända fynd

1 ex sköts i Gustafs 1869 och har ingått i Falu gymnasiums mu-
seum (Dahl 1943)
1 ex sköts vid Hedemora i början av februari 1891 (Sundberg SJT
1891:125), Även detta ex monterades och dess vidare öden är del-
vis kända (John Palm),
1 ex sköts i Dalarna hösten 1928. Fågeln var ringmärkt på Aland
samma år (DJM 1932:16),
1 ex över Norr Ramms, Stora Tuna, 18.6.39 (Eric Dahl)
1 ex iakttaget vid Håven, Ore, en vår i början av 1940-talet
(Holger Viberg)

292

1 ax Norst, Järna, i mitten av februari 1962 (Tysk OJ 1963:91)
1 ad ax flygande mot norr längs Dalälvan vid Gråda, Gagnef,
12,4,71 (Par Olov Florsll)
1 ad ax Ludvikatraktsn hösten 1973 observerades bl a vid Glaning-
sn, Ludvika, 14.10 (Jan-Olof Hsrmansson)

Utelämnade publicerade uppgifter

Ar 1965 släpptes 3 kungsörnar och 1 havsörn vid Storsätsrn, Idre,
av dan norska författaren Rsidar Brodtkorb. Havsörnen uppehöll
sig an tid i Idre och försvann senare sannolikt norrut (Msll-
quist OJ 1966:58).

Bivråk Psrnis a. apivorus (L.)

Häckar i löv- och blandskog övar hala Dalarna man är sannolikt
mycket sparsam i de nodvästra dalarna

Nordlig utbredning

Som exempel på nordliga fynd kan nämnas att häckning konstatera-
des vid Hälla gård, norra Transtrand, 1973 (Bengt-Erik Lövgren,
Göran Rönning) och att bivråkar iakttagits årligen vid Grövsl-
sjön, Idre, 1958-62, då dan sannolikt även häckade i detta områ-
de (Ivar och Christina Spsrbsr).

Brun kärrhök Circus as. asruginosus (L.)

Har tidigare häckat tillfälligt och uppträder regelbundet vid
landskapets slättsjöar båda vår och höst

Äldre förekomst

Bruna kärrhöken påträffades i Dalarna först vid Stora Skifttjärn,
Svärdsjö, omkring 1920 (Berggren 1974) och vid Halmsjöarna, Stora
Tuna, 18.5.36 och 24.4.39 (Eric Dahl). Under 1940- och SO-talan
blev dan alltmer regelbunden vid de mast besökta slättsjöarna
längs Dalälvan upp till Limsjön. Där sågs ensamma ax 1.5.53 och
22.6.55 (Gunnar Lind).

Häckningsbstssndsn iakttogs första gången 1957, då an hans
fraktade material i Flinssjön, Husby, (Stagsmark OJ 1957:81) och
1958, då detta upprepades vid Stora Halmsjön, Stora Tuna (Sune
Norström). På dan senare lokalen kunds sedan häckning konstate-
ras 1961 (Sune Norström). Häckningsbstssndsn har även senare vi-
sats av enstaka ax i Svinösjön, Husby, (John Palm, m fl), man
någon häckning har troligen inta skatt.

Nuvarande förekomst

Under 1960- och 70-talsn har bruna kärrhöken fortsatt att vara
en regelbunden gäst vid landskapets slättsjöar. Särskilt frsk-
vantsrads. har Hovran, Hedemora, Svinösjön, Husby, Halmsjöarna,
Stora Tuna och Kyrkbytjärn, Vika, varit. Enstaka ax besöker även
sjöarna i Bergslagen, man arten är inta regelbunden i detta om-
råde. Det första fyndat tycks ha gjorts i Leran, Norrbärka,
6.6.58 (Torbjörn Rynsus).

293

Os nordligaste fynden hittills är, förutom ds ovannämnda, vid
Limsjön, Leksand, och sn ungfågsl på samma lokal, 19.8.73 (Gun-
nar Lind), 1 hona vid Glisstjärn, Rättvik, 29.5.65 (Jonny LundinJ
och 5.5.68 (Ulf Lundwall, m fl) samt sn hona övsr Siljan vid
Mora, 9.5.66 (Bengt Larsson).

Os flesta obssrvationsr har gjorts på våren, vanligen i maj,
msn från dst ssnasts dscsnnist finns ävsn rsgslbundna ssnsommar-
fynd, Vid Hovran, Hsdsmora och troligen ävsn i nsdrs Dalälvsn,
uppträder numera varje år ungfågslfärgads bruna kärrhökar i au-
gusti, ibland flera sx samtidigt (Kjell Bylin). Varifrån dessa
kommer är ints känt. I fig 14 har antalet prscissrads rapporter
årsn 1958-73 sammanfattats så att fördslningsn av fynden mellan
Dalälvsn och Kolbäcksn framgår. Till detta kommer dock flera
ssnsommarfynd vid Hovran under 1960-talst, som ints blivit an-
tscknads (Kjell Bylin).

Blå kärrhök Circus c. cynasus (L.)

Har tidigare tillfälligt häckat i nordvästra dslsn av landskapet
och bssöksr övriga delar rsgslbundst under sträcken

Förekomst

Blå kärrhöken är rsgslbundsn gsnomsträckars övsr hsla landskapet
varj~ höst och vår. Ost finns dessutom uppgifter, som tyder på
att dsn någon gång kan häcka. Sannolikt sksr dock detta endast
i samband msd sxtrsmt goda gnagarår.

Ost snda publicsrads häckningsfynd, som idag ints måste bsdö- ,
mas som osäkert, är från några år förs 1945, möjligen på 1930-ta~
1st, då Edvard Bsrgström såg stt bo i närhstsn av Flicksrbäcksn,
Idrs (OJ 1959:52), Dessutom uppger dock Dahl (1943) att häckning·
ägds rum vid Mossslbodarna, Floda, 1937, vilket möjligen stöds
av att 1 hans blsv skjuten vid Mosssl, Floda dsn 2B.6 två år
ssnars (Gunnar Ingritz).

Därutöver försliggsr endast några fynd under häckningstid. Vid
Flinssjön msddslar John Stagsmark (DJM 1944:93) att blå kärrhö-
ken tidigare bsvisligsn häckat och från samma tid är ävsn iakt-
tagslssn av sn hona vid Ärsjön, Älvdalen, 11.6.46 (Svsn A Msll-
quist).

Intressanta rapporter från ssnars år är dsls uppgifterna från
Äppslbo om sn hans i hoppande flyktlsk 10.5.52 (Torsten Zars
OJ 1952-53:103) och om "häckning för några år sedan" (Torsten
Zars OJ 196B:73) och dsls vissa sommarfynd. Sådana har gjorts
vid Hovran, Hsdsmora, 1958 (John Palm i Dahlgrsn VJ 1963:208),
23.7.61 (Kjell Bylin) samt troligen i Rättvik 1964 (Lundwall
Fältbiologen 1965:1 :29). I dst första fallet rörde dst sig om
sn hona och ids båda övriga om hanar.

Ost ssnars fyndet under häckningstid är 1 par vid mossen väs-
ter om Rösjöarna, Fulufjällst, Särna, 2.6.68 (Larsson 1973), In-
tressanta obssrvationsr i slutet av sträcktidsn är också 1 hona
vid Leran, Norrbärka, 1.6.6B (Jan-Olof Harmansson) och 1 par
på Bradmosssn, Avesta, 1 .5.73 (Mats Forslund), m fl).

294

Fig 13
Fjällvråk Buteo lagopus

~

• Kända häckningslokaler

o Sydliga tillfälliga fynd under häck-

ningstid

N

CD
Ul

Fig 14
Brun kärrhök Circus ae. aeruginosus
Antalet ex rapporterade från·oalarna
1958-73

2

~ = hästfynd

I. = häckfynd

D= fynd i Bergslagen

Fiskgjuse Pandion h. haliaetus (L.)

Häckar över hela landskapet men endast sparsamt i de norra och
nordvästra delarna

Numerär

Vid en riksomfattande fiskgjuseinventering 1971 (österlöf 1973)
rapporterades 44 säkra par från Dalarna. Stammen tycks vara star-
kast i Bergslagen och sydöstra Dalarna. Flera uppgifter tyder
dock på att fiskgjusen gått tillbaka i landskapet. Som ett exem-
pel på detta kan nämnas att Holger Viberg 1949 fann 7 par inom
ett område i norra Dre och Orsa men 1973 endast 3 par. Nedgången
har inträffat huvudsakligen efter 1965, ty då fanns ännu 6 par
kvar.

Samtidigt med inventeringen undersöktes boplatsvalet i Dalar-
na. Av 32 kända bon låg 18 på myr eller vid sjö och resten i
skog eller ~å berg. Från Storejen, Dre, är en häckning på sten
känd (Holger Viberg).

Lärkfaik Falco S, subbuteo L.

Häckar troligen över hela landskapet, men i så fall endast säll-
synt i de nordvästligaste delarna

Nordliga fynd

Lärkfalken är inte rapporterad nordvästligare än i norra Tran-
strand, där den har iakttagits ett par gånger (Birger Johansson).

Pilgrimsfalk Falco p. peregrinus Tunstall

Har tidigare häckat i landskapet och uppträder numera tillfälligt

Tillbakagång

Pilgrimsfalken var tidigare en vanlig häckfågel i Dalarna. Sam-
manlagt är hittills 30 skilda boplatser kända och beskrivna i
"Projekt Pilgrimsfalk" (Peter Lindbergs). Från några av dessa
har dock arten ·nu varit försvunnen flera decennier. Enbart i
Stora Tuna kände dock Sven Swahn 1939 till 4 häckande par (DJM
1939:88). En riksomfattande inventering 1947 upptar 9 boplatser
i Dalarna, samtliga belägna på klippor (Thomasson 1947). Troli-
gen var dock detta för lågt och Mellquist uppskattar stammen
också samtidigt (1948) till mins~ 20 par.

Den stora nedgången inträffade under 1950-talet. Från södra
hälften av landskapet försvann pilgrimsfalken helt 1965 och där-
ef,ter är heller inga häckningar kända i norra hälften. Från de
allra senaste åren föreligger endast rapporter om enstaka, till-
fälliga ex. Antalet observationstillfällen 1966-73 framgår av
fig 15.

Utelämnad publicerad uppgift

Den uppgivna häckningen i Dre 1969 (OJ 1970:85) har visat sig
vara felaktig (Gunnar Lind~).

296

Tatarfalk Falco cherrug subsp

Har tidigare upptrHtt tillfälligt

1 ex iakttaget i Floda socken 14.5.59 och 21 .5.59 (Ingritz VF
1960:337),

Jaktfalk Falco r. rusticolus L,

Har tidigare häckat i Idre och uppträder numera tillfälligt i
Idre och Särna under häckningstid och i övriga delar av landska-
pet sällsynt under vinterhalvåret

Utbredning

Jaktfalken har tidigare troligen häckat i Idre. Edward Bergström
anger (OJ 1949:52) att den sista falken sköts av ripjägare på
1920-talet. Arten fanns dock kvar på den norska sidan av gränsen.
Därefter har ingen häckning konstaterats, men vissa år uppträder
jaktfalkar under häckningstid i Idrefjällen. Detta påvisades se-
nast 1966 (Gunnar Lind, Kjell Bylinl och måste betraktas som vän-
tat med hänsyn till att arten häckar i Norge mycket nära Dala-
gränsen och dessutom under viltrika år i Härjedalen.

Även vid Fulufjället, Särna, har jaktfalkar iakttagits mer
eller mindre regelbundet, senast 1968 och 1972 (DJM 1932:8,
Swahn DJM 1939:84, Mellquist OJ 1955:70, Larsson 1973, m fl). I
något fall tycks även häckning ha ägt rum, men boet förmodas ha
legat på den norska sidan av gränsen (DJM 1939:84).

övervintring och sträck

Under vinterhalvåret har jaktfalken varit en mycket sällsynt
gäst i övriga delar av landskapet. Från 1960 och 70-talen före-
ligger endast uppgifter om 1 ex vid Dvandal, Stora Tuna, vid tre
tillfällen i november 1971 (Gunnar Haglund, m fl) 1 ex i Heden,
Lima, 10-11.12.72 (Börje Flygar) och 1 ex vid Storsätern, Idre,
6,2.73 (Alf Nordin).

Stenfalk Falco columbarius aesalon Tunstall

Häckar över hela landskapet men endast oregelbundet och sällsynt
i de södra delarna

Utbredning

Stenfalken är möjligen inte årsviss som häckfågel i den sydöstra
hälften av landskapet, men under årens lopp har åtskilliga häck-
fynd gjorts ända ned till Hedemora.

I den nordvästra hälftens tallhedar är stenfalken inte ovan-
lig och i fjälltrakterna är den den vanligaste rovfågeln. En-
bart omkring Hävlingen, Idre, häckade 5 par 1973 (Alf Nordin):

Aftonfalk Falco v. vespertinus L.

Uppträder tillfälligt

297

Förteckning över kända fynd

1 ex i Björbo, Floda, 19.5.54 (Sven Enmalm, m fl) och dagen ef-
ter troligen samma ex i Nås (Ingritz VF 1955:187).
1 hona Borgsheden, Mockfjärd, Gagnef, 21.5.72 (Nils Pers).

Tornfalk Falco t. tinnunculus L.

Häckar över hela landskapet

Utredning och numerär

Tornfalken var fram till 1962-63 en allmän häckfågel över hela
Dalarna, men från och med dessa år visade den en sådan markant
nedgång i sydöstra Dalarnas kulturslättregion att den tycktes va·
ra helt försvunnen (Kjell Bylin, m fl). Samma iakttagelser gjor-
des i Tunabygden men däremot inte i södra Siljansbygdan endast
ca 50 km nardligara. Där märktes endast an måttlig förändring
och stammen har hållit sig nästan konstant under 1950-, 60- och
70-talen, bortsett från dan normala variationen efter sorktill-
gången (Gunnar Lind m).

Exakta uppgifter om nedgången i Bergslagen saknas man från
Floda och Gagnef i nedre Västardalarna visar följande tabell
att stammen inta undergått någon större temporär förändring (Gun·
nar Ingritz).

1960 0 1965 4 1970 7

·1961 1 1966 3 1971 3

1962 2 1967 1 1972 2

1963 0 1968 2 1973 2

1964 0 1969 4

En svag nedgång märktes vid mitten av 1960-talat även i övre
Dalarnas skogsbygdar, där tornfalken mest häckar i anslutning
till hyggefia, I fjällen går den upp ovanför trädgränsen. Den
häckar exempelvis regelbundet vid Njupeskärs vattenfall, Fulu-
fjället, (ca 850 ml (Kjell Bylin, m fl) och är 1973 iakttagen
v~d Våndsjögusten och på Slagufjället, Idre (Alf Nordin).

Under senare år har en mycket måttlig återhämtning kunnat mär-
kas och arten är fortfarande endast sällsynt som häckfågel i
Tunabygden och sydöstra Dalarna. Under åren 1970-72 har alltid
mindre än 5 par häckat i Tunabygden, men 1973 var 5 par kända
och ytterligare 2-4 par misstänkta (Stig-Ake Svenson). På Fin-
sta ängar, NV Hedemora, inträffade samma år det märkliga att två
tornfalkpar häckade i var sitt hörn av en lada (Ake Wångmar).

Genom att. det fortfarande finns en jämförelsevis god popula-
tiån längre norrut, berörs dock även sydöstra Dalarnas slättbyg-
der av ett visst sträck. Den 1.5.69 sågs exempelvis 13 ex vid
Hovran, Hedemora (Mikki Reinurm).

I Bergslagen var 1968 2 par, 1970 5 och 1973 4 par kända om-
kring Ludvika (Jan-Olof Hermansson, Hans Andersson). Om numerä-
ren i Västerdalarna kan förutom ovanstående siffror nämnas att i
Lima var 7 par kända 1970 och 3 par 1973 (Börje Flygar).

298

ORDNING HÖNSFAGLAR GALLIFDRMES

Dalripa Lagopus 1. lagopus (L. l

Häckar i varierande antal i fjällregionen och dessutom sparsamt
i barrskogsregionen norr och väster om Siljan

Tillbakagång

Dalripans sydgräns har troligen växlat\ Vid mitten av förra år-
hundradet förekom den inte i sydöstra Dalarna (Lundborg 1846)
och Forsslund (1941) beskriver hur de första exemplaren invand-
rade till Gyllebergen i Stora Tuna på 1870-talet och då väckte
uppseende bland traktens jägare. Vid samma tid, 1875, uppges dal-
ripan som talrik även på finnmarkerna i Svärdsjö-Svartnäs och
ända ned till sjön Ryggen i Vika i östra Dalarna (Dahl 1943). I
Svärdsjö fanns den kvar i buskbevuxen kärr- och myrmark i de hög-
länta områdena ännu omkring 1920 (Bergren 1974), Från början av
1900-talet skall det även finnas fynd från hedemoratrakten (John
Palm ml.

1943 uppger Dahl det sammanhängande häckningsområdet till Idre,
Särna, Transtrand, Lima, Venjan, Älvdalen, Våmhus, Orsa, Dre och
på Gyllberget, Tomtberget, Sponsberget, Älgberget och Kasklack,
Stora Tuna samt vid Prästbadarna, Tryssjön, Ershol och Holbodar-
na, Gagnef. Troligen försvann dock arten från dessa lokaler re-
lativt snart. Längst tycks en stam ha hållit sig kvar i Gylleber-
gen, där även inplanteringar skett vid ett par tillfällen, se-
nast 1967. Vid undersökningar i detta område 1970 sågs dock inga
ripor (Tunabygdens Fältbiologer 1971). Senar~ har spår iakttagits
vintern 1970-71 och 1 ex setts vid Hemsjön sensommaren 1971 (Hel-
ge Hörnström, m fl).

Vid början av 1900-talet tycks dalripan ha förekommit ända ned
till Bergslagen. Den är uppgiven från Skattlösberg, Grangärde,
på 1930-talet (Daniel Andersson gm Karl-Harman Forsslund, Söder-
bärke DJM 1931loch senare rapporterad bl a från Kullerberget,
Säfsnäs, (E Rådberg i Curry-Lindahl 1959-63). Det senaste fyndet
tycks vara 1 ex vid Kurrtorp, Söderbärke 30.8.67 (Hans Andersson),

Även i de östra delarna av det tidigare sammanhängande utbred-
ningsområdet blev dalripan tidigt alltmer sparsam, I norra Dre
var den rätt vanlig ännu 1935 men har inte iakttagits efter 1949
med undantag av nedanstående fynd under 1970-talet (Holger Vi-
berg). I Leksand är arten troligen inte påträffad under häcknings-
tid efter 1945 (Gunnar Lind) men från vintern 1955 föreligger
fynd från Kilen (B Lasses gm Lind) och Torrberg (Gunnar Lind).

Utbredning

Dalripans nuvarande utbredningsområde sammanfaller i stort sett
med det som angavs av Dahl 1943. Den är allmän i fjälltrakterna
i Idre och Särna, även om dess numerär varierar något år från år.
I barrskogsregionen förekommer den i Västerdalarna ned till Lima,
där häckfynd under.senare år gjorts av Börje Flygar och Venjan.
Arten är sedd under häckningstid även i Malung (Pell Algot Eriks-
son) och under senare år har en kull påträffats vid Lisskogsåsen,
Malung, nära gränsen mot Värmland (Bengt Sonesson). I norra Da-
larna förekommer den i Älvdalen, Våmhus och Orsa, där den iakt-
tagits under häckningstid vid Rensjön, 40 km N Orsa, 1970 (Lars

299

Fig 15

Pilgrimsfalk Falco p. peregrinus

Antalet icke häckande ex rapporterade
från Dalarna 1966-73

7

4 4
3 3

2

66 73

Fig 16
Dalripa Lagopus lagopus

l

--U Häckningsområde

D
D

('"J

Bruks) och vid Emådalan 1973 (Kjell Bylin). Det sydöstligaste
fyndat under senare år är an kull i Enviken i augusti 1971 (Brus
OJ 1972:62), vilket möjligen kan tolkas så att dalripan återkom-
mit även till Dra och norra dalarna av Rättvik. Dessa antaganden
styrks av att spår uppges ha påträffats norr om Håvsjön i norra
Dra vintern 1970 och an flock satts vid flera tillfällen 1974
(madd gm Holger Vibarg). Vid Draggen, Rättvik, där man i början
av 1900-talat kunds sa flockar på 30-40 ax, sågs dalripor åter
i december 1969 (gm Mats Björklund).

Utanför detta säkra eller tänkbara häckningsområda har under
det senaste decenniet oregelbundna vinterfynd gjorts i Järna,
Nås, Floda och Gagnef i Västardalarna (Gunnar Ingritz, m fl).
Dan senaste uppgiften från Bergslagen har nämnts ovan och ytter-
ligare att sydligt vinterfynd är 2 ax i Grycksbo, N Falun, hös-
ten 1969 (Svan A Mallquist).

Riporrs Lagopus lagopus x Lyrurus tstrix

Har tidigare uppträtt tillfälligt

Förteckning övar kända fynd

1 hans Dalarna november 1843. Skelett förvaras på Naturhistoris-
ka Riksmuseet, Stockholm.
1 ax Mora 9.2.1885 (A Nyström). Fågeln förvaras på Naturhisto-
riska Riksmuseet, Stockholm
1 kull fullvuxna ungar har påträffats vid Hedemora (Carlsson
1894)
1 ax i Falu gymnasiums museum är etiketterat Falun utan datum
(Dahl 1943, P Folke Nyholm).

Fjällripa Lagopus m. mutus (Montin)

Häckar sparsamt i Idrefjällen och tillfälligt även på Fulufjäl-
let

Utbredning

Fjällripan häckar regelbundet i Idrafjällan, både på Långfjällat,
Salufjället, Nipfjället och Vedungen på gränsen mot Härjedalen.
Den har även uppgivits från Fulufjället, bl a av Lönnberg 1923,
men vid samma tidpunkt meddelar Nils Bellander i brev till Karl-
Herman Forsslund att han under 10 års jakt på Fulufjället och
~ndra fjäll söder om Idre inte påträffat fjällripor. Troligen
ar den heller inte regelbunden på denna lokal. Häckfynd har vis-
serligen gjorts av Sven A Mellquist (s) på Storhöa (1040 ml
15,6,56, men den enda uppgiften från senare år är att bofynd
11.6.68 och ytterligare två iakttagelser i juni samma år (Roger
Gyllin). 1 ex sågs även 12.6.74 vid Lilla Rösjön (Jan-Erik Malm-
stigen, Ulf Kolmodin).

Däremot tycks fjällripan inte häcka i Transtrandsfjällen
(Börje Flygar, Birger Stafås, m fl). Det sydligaste fyndet hit-
tills utanför häckningstiden är 3 ex på Hundfjället, Lima,
2.9,30 (Hals Lars Larsson gm Dahl),

301

Drra Lyrurus t. tatrix (L.)

Häckar övar hala landskapat

Tillbakagång

Os stora orrspal som omtalas i äldra jakt- och naturskildringar
är numera ett minna blott. Ännu på 1920-talet spalade axampal-
vis ca 200 tuppar på Kungsgårdsholmarna i nadre Dalälven, Fal-
kärna men numara saknas artan helt på danna lokal (Mats Forslund,
m fl l,

Vid mittan av 50-talet fanns ett tillfälligt orrspal vid S
Lfndbarg, Laksand, där övar 100 tuppar daltog. Os hade samlats
på grund av riklig tillgång på obärgad havra. Ännu undar 40-ta-
lat var dock stora spal kända från Djursjön, Ejan och Oraggan,
Laksand och Långmyran, Siljansnäs. Vid dassa spelplatsar skall
antalat tuppar ha uppgått till flara hundra ax (Gunnar Lind).

Numara hys~r vissa spalplatsar ävan i södra Dalarna 20-30 or-
rar, man spal mad flar än 40 tuppar torda idag vara myckat säll-
synta i landskapat. Ost är vanligara att an och annan vintar-
flock uppnår detta omfång (Holgar Vibarg, Bartil Rahm, m fl),
Våran 1973 räknadas dock ca 60 tuppar på an spalplats i Säfsnäs
(Jan-Olof Harmansson).

Rackalhana Tatrao urogallus x Lyrurus tatrix

Uppträder tillfälligt

Förtackning övar kända fynd

Iakttagan en gång på orrspel i Horndalstraktan, By (Lundborg
1846)
1 ax skjutat i Sundborn slutat av dacembar 1885 (SJT 1886:44)
2 tuppar skjutna vid Borrväggan, Lima, saptambar 1928. Dan ana
ingick i Eric Dahls samling och dan andra i Hals Lars Larssons.
Sannolikt är dat dan sanara som nu finns montarad i folkskolan
i Rörbäcksnäs, Lima (Börja Flygar)
1 tupp iakttagan aftar vägen Noppikoski-Tackåsen, Orsa finnmark,
våran 1960 (Holgar Vibarg)
1 ax iakttagat på orrspel på Lomsjömossan, S Grönsinka, By,
7,5.72 (Bo Lagarbargl
1 tupp skjutan Foskvallan, Idra, dacambar 1973 (dokumentarat ga-
nom fotografi i Falu-Kuriran 10.12.73),

Rackalhanen var sannolikt att mer ordinärt inslag i faunan i
äldra tidar, då skogsfågaltillgångan var störra. Datta har ock-
så bekräftats av äldra jägara, såsom i Dra (Holgar Vibarg).

Tjädar Tatrao u. urogallus L.

Häckar övar hela landskapat ända upp i björkbältat

Tillbakagång

Uppgiftar i äldra jakt- och naturskildringar tydar på att tjä-
darn i likhet mad orran gått starkt tillbaka undar 1900-talat.
Dalvis har danna nadgång skatt så sant att dan kan bakräftas av

302

ännu aktiva ornitologer. I jaktlittsratursn, såsom Dalajägarsn,
har skogsfågslstammarnas succesiva minskning varit ett ständigt
återkommande ämne.

Idag är tjädern en mycket sparsamt förekommande fågel, åtmins-
tone i sydöstra Dalarna. Några större spel förekommer knappast
och det är sällan man stöter upp någon kull. Mest saknas dock
kanske de stora vinterflockarna, som finns beskrivna i äldre
litteratur. Senast omnämner Berggren (1974) hur 200-300 tjädrar
flög övar en sjö vid Linghed, Svärdsjö, en vinterdag 1921 eller
1922,

Järpe Tetrastes b. bonasia (L.)

Häckar i barrskogsregionen över hela landskapet

Rapphöna Perdix p. perdix (L.)

Häckar oregelbundet och sällsynt i kulturslättregionen upp till
Siljan

Äldre förekomst

Rapphönan är troligen spontan i Sverige (Curry-Lindahl m fl 1959-
63) men har först genom upprepade inplanteringar under 1500-ta-
let och senare spritt sig, så att den nu förekommer från Skåne
till Lule lappmark (Rudebeck m fl 1962-65). Den huvudsakliga
expansionen ägde rum först vid slutat av 1B00-talet (Förteckning
över Sveriges fåglar 1970) men redan långt dessförinnan var rapp-
hönan etablerad i Dalarna. Förekomsten har dock från äldsta ti-
der varit föremål för betydande fluktuationer och förmodligen är
det väl stränga vintrar, som varit den primära begränsade fak-
torn. Så anger tex Lundborg (1B46) arten som icke ens årligen
häckande i By vid denna tid, medan en uppgift av A E Svedelius
nedskriven 1.9.1863, uppger förekomsten i Dalarna som betydande
före vintern 1859-60, då rapphönsen närmast försvann (DJM 1922:
40).

Vid rapphönans maximala utbredning under slutet av 1B00-talet
fanns den i stort sett över hela Dalarna. Efter Västerdalälven
är det känt att arten fanns åtminstone till Malung (Ekman 1922)
och Lima (Börje Flygar). Omkring 1B90 häckade den i Särna och
iakttogs i Idre (Joachimsson SJT 1B91 :122). Från nordöstra Da-
larna finns det äldre uppgifter åtminstone från Dre (SJT 1975:
101 ) .

Det är således uppenbart att rapphönan tidvis varit mycket
allmän, åtminstone lokalt,och jaktlitteraturen upptar också
skildringar av stora jakter på rapphöns i landskapet. En gång i
tiden utgjorde exempelvis Sollerön ett förnämligt tillhåll för
arten och stammens nedgång på danna lokal har beskrivits av
Mellquist (OJ 1960:82). Minskningen började omkring 1920 och dess-
förinnan hade tillgången varit sådan att Sollerö jaktvårdsföre-
ning gjort sig betydande förtjänster på att utarrendera rapphöns-
jakten fill sörländska jägare. Den snabba åtgärden blev att ar-
ten fridlystes på ön 1924, men trots detta fortsatte decimering-
en,

303

Tillbakagång

Motsvarande förändring ägda rum över hala Dalarna och på da nord-
västligaste utposterna slogs arten snart ut. Från Lima försvann
dan i stort satt i början av saklat, ävan om dan tillfälligt
satts senare (Börja Flygar). Enligt an sammanställning i Dalar-
nas Jaktvårdsföranings matrikel 1902 övar vilnadsförhållandena
1900 saknades rapphönan i Transtrand, Lima och Säfsnäs, medan
tillgången i Järna batraktadas som tämligen god. Tillfälligt
har dock rapphönan visat sig i nordvästra Dalarna även sanara,
såsom i Särna 1937 (DJM 1937).

I Älvdalen höll dan sig enligt ortsbefolkningen kvar till fram-
åt 1950 och i Orsa gjordes häckfynd och observationer 1938-41
(Einar Axelzohn, m fl gm Dahl). I Dalfors, Dra, sågs an kull
1940 (Göts Bäckman gm Dahl) och vid byn Håven i norra Dra, där
flera par häckade under 1930-talat och tidigare, sågs det sista
paret 1944 (Holger Viberg).

I den huvudsakliga kulturslättargionan, dvs Dalälvans söder
om Siljan, var rapphönan vanlig ännu på 1940-talat och inta sär-
skilt ovanlig ens i början av SO-talet. Därefter drabbades den
av an kraftig nedgång även i dessa områden, mad början söder-
ifrån och från mitten av 1960-talat är dan an sällsynthet även
i Dalarnas mast utpräglade slättområden.

Utbredning

Om tillbakagången i nadra Dalälvsområdat är inta mycket känt.

Ännu under 1950-talet kunde flockar på 60-70 ax ses i Folkärna

(gm Mats Forslund), man då 7 och 5 ax uppträdda vid astanbyn,

Grytnäs, 14 respektive 16.10.6B, hade arten inte setts i danna

trakt på flera år (Jan Hansson). Sanara har 1 ax satts på samma

lokal 13.1.69 och 1 ax i Knutsbo, Grytnäs, 22.10.69 (Jan Hansson).

I Hadamorabygden har rapphönan i stort sett varit försvunnen

sedan mitten av SO-talat och att några få par fortfarande tycks

lava kvar beror huvudsakligen på att en viss uppfödning ägt rum

vid Hovran. Kanske något av artens säll 9ynthet framgår av att
författaren under mer än 15 års tidvis mycket aktivt exkurarande

i danna trakt aldrig satt en rapphöna där.

På slätterna norr om Hadamora har förekomsten under de sanasta

åran varit något bättra. Under 1973 har an kull iakttagits vid

Lövåsen, Stora Skadvi, 12.4 (P E Kihlstedt). I Tunabygdan uppfat-

tades rapphönan som mindraallmän fram till slutet av 60-talat

(Suna Norström, m fl). Sanara har 1971 4 par varit kända och

1972 5 par. Av dessa lyckades åtminstone 4 genomföra lyckade

häckningar (Stig-Aka Svanson). Även 1973 var 4 par kända, av

vilka åtminstone 2 lyckades föra fram 8 respektive 15 ungar (Stig

Aka Svanson, m fl). •

I Leksand gjordes häckfyhd fram till 1963 och dan sista obsar-

vationan i Yttarmo gjordes 12.5.64. Senare har rapphöns synts

till 1970 och 1972, man dessa fåglar har endast varit tillfälli-

ga. 1973 har dock 2 kullar uppgivits från Djura, Leksand (Gunnar

Lind). Nordligaste i Siljansbygdan har arten iakttagits vid Rätt-

viks lantmannaskola vintern 1969 (gm Mats Björklund) och från

samma år finns an iakttagalsa i Orsa (Håkan Persson~).

I Bargslagan tycks rapphönan länge har varit sparsam. De anda

kända iakttagelserna är 1 ax vid Leran, Norrbärke 1964 [Jan-

Olof Hermansson) och 1 ax i Torrbo vintern 1966 [Carl-Johan

Kristoffersson).

304

Längs Västerdalälvsn tycks en kraftig reducering av rapphönsstam-
men ha skett redan omkring 1950 och i viss mån tidigare (Gunnar
Ingritz). Längst höll sig arten som väntat kvar i Gagnef, där den
betraktades som mindre allmän fram till 1968 (Nils Pers). Senare
har den varit tillfällig i Gagnef 1969 (Ragnar Nyberg) och 1 ex
har iakttagits i Nybyn, Floda, 21 och 24.4.71 (G Hallbsck, John
Lindholml samt 1 ex i österfors, Gagnef, 5.5.73 (Per-Olof Florsll).

Av detta tycks det kunna fastslås att den nuvarande rapphöns-
stammen i Dalarna uppgår till mindre än 20 par.

Vaktel Coturnix c. coturnix (L.)

Har tidigare häckat i Dalarna och uppträder numera tillfälligt

Äldre förekomst

Vakteln förekom under sin maximala utbredning i Sverige under
1800-talet sannolikt inte sällsynt i de sydligaste dalasocknar-
na. Från denna tid föreligger emellertid endast en litteraturupp-
gift om att ägg av arten påträffats i Stora Skedvi och flera and-
ra av de sydligare socknarna (Ahlm 1871). I samband med den äld-
re förekomsten blev även 1 ex skjutet på en så märklig lokal som
Storvätteshågnas fjällhed, Idre, 3.8.1896 (Dahl 1943), varjämte
en kull påträffades under rapphönsjakt vid Djurmo, Gagnef, i
september 1905 och en av fåglarna sköts för kontroll (Dahl 1943).

Förteckning över övriga kända fynd

1 ex Pålsbenningsjön, Garpenberg, Hedemora, 10-16.7.43 [Bo öster-
löf i Svärdsson VF 1944:1)
1 ex Jälkarbyn, Vikmanshyttan, Hedemora, 9.6.48 (Elis Dahlgrsn

s)

T kull uppges iakttagen i Hansjö,Drsa, 1949 [OJ 1949:41)
1 bo spolierades vid slåtter i Säter i början av juli 1953 (Dahl-
grsn VF 1955:268)
1 ex Ingridsgårdsn, Floda, 14.6-2.7 och 27-28.7.59 (Gunnar Ing-
ritz)
1 ex Lusmyren, Borlänge 27.5.60 (Norström OJ 1960:42)
1 ex Solvarbo, Gustafs, 23.6.60 (Norström OJ 1960:42)
1 ex Asslby, Stora Tuna, 11.6-midsommar 1961 och sannolikt sam-
ma ex ca 1 km därifrån till 26.7.61 [Norström VF 1963:211)
1 ex Grådö, Hedemora, juni 1962 (Göts Eriksson, Börje Axelsson)
1 ex Lusmyren, Borlänge, omkring 15.7.64 [Bengt Wickholm)
1 ex Säljs, Floda, 10.7.64 (John-Erik Ringsen)
1 ex Mjälgsn, Leksand, 27.7.64 (Gunnar Lind)
1 ex Aselby, Stora Tuna, 18 och 20.7.65 [Leif Liden)
1 ex Utandal, Stora Tuna, 29-30.5.56 [Gunnar Haglund, Sune Nor-
ström)
1 ex Svsdsn-Kristgårdarna, Stora Tuna, 30-31 .5.66 [Leif LidenY
3-4 ex i Järna under två veckor i juli 1966 (Erik Göthe, Erik
Larsson)
1 ex Vissntparksn, Avesta, 24-25.5.67 [Arne Persson VF 1!J69:147)
1 ex Lusm~ren, Borlänge, 10.6.67 [Leif Liden)
2 ex mellan Långsjön och Nybro, Stora Tuna, G-7.7.G7 [Stig-Ake
och Torbjörn Svensonl
1 ex Moråker, Stora Tuna, 10.6.6!) (Leif Liden)
1 nx :.:iljn, ,Jorl.-i, 1:1.i,.fi'l (John-Erik Ringscnl

305

1 ex Sörbogrundet, Hovran, Hedemora, 5-6.6.70 (Kjell Bylin, m flli
1 ex Sellnäs, Stora Tuna, 18.6.70 (Tony Fridolfsson)
1 ex Trönö, Stora Tuna, 27.5-4.7.71 (Stig-Ake Svenson, Sune Nor-
ström, m fl)
1 ex Ilbäcken, Järna, 23.6.71 (Erik Göthe)
Hörd på 5 platser i Tunabygden sommaren 1972. Av dessa bör minst
3 ha varit olika ex (Christer Carlsson, m fl)
3 ex Sjöbotten, Djura, Leksand, juni-juli 1972 (P Folke Nyholm)
1 ex Dragsängarna, Leksand, juni 1972 (Jan-Erik Petters)
2 ex Ullvi-Romma, Leksand, juni-juli 1972 (Sven-Erik Lyrsell)
1 ex Tosarby, Gustafs, 13.6.73 (Hans Hedin, Anders Berglund)
1 ex Korpholen, Leksand, sista veckan i juni 1973 (Lars-Olov
Winge)
1 ex Limsjön, Leksand, första veckan i juli 1973 (Jan-Erik Pet-
ters)
1 ex Malung 26.6,73 (Kjell Bylin)
1 ex Heden, Lima, 19.7,73 och en vecka framåt (Börje Flygar)

Utelämnad publicerad uppgift

1 ex uppges hört vid Hovran, Hedemora, Juni 1959 (VF 1960:347).
Uppgiften avser en andrahandsrapport, vars källa senare inte
kunnat spåras.

Sammanfattning

Vakteln tillhör landskapets traditionella rariteter och är tro-
ligen rapporterad med mycket god täckning. Antalet hörda ex åren
1959-72 har sammanställts i fig 17 och 18 av ovanstående uppgif-
ter. Förekomsten varierar starkt och som synes var 1972 ett topp-
år. Sammanfattningsvis får dock vakteln betraktas som årsviss i
Dalarna.

Fasan Phasianus colchicus (L.)

Häckar till följd av inplanteringar sparsamt i hela kulturslätt-
regionen

Inplantering

Från sitt ursprungliga häckningsområde i Asien har olika fasanra-
ser inplanterats bl a till Sverige, tidigast på 1740-talet, men
framgångsrikt först omkring 1900. I södra och mellersta Sverige
är den numera en väletablerad och allmän fältfågel,

I Dalarna tycks de första fasanerna ha satts ut i Grycksbo,
N Falun och på Rankhyttan, Vika, i början av 1920-talet och där-
efter bl a 1930 (DJM 1930). Även i Ludvika släpptes 2 kullar 1929
och 1930 (DJM 1930:7) och i Frostbrunnsdalen gjordes försök 1934.
Aret därpå fanns en kull i området, men därefter försvann fåglar-
na. 1937 observerades dock kullar på flera platser i Stora Tuna
och i DJM 1939:6 omtalas fasta stammar i By, Garpenberg, Stora
Tuna, Vika, Gustafs, Nås och Järna. Detta år gjordes utsläpp ä-
ven i Grangärde och 1940 sattes nära 200 fasaner ut i Mora (Bor-
länge Tidning 7.5.40). Som ett resultat av detta iakttogs också
två kullar i Våmhus 1940 (Borlänge Tidning 5.8.40). Aren 1945-50
släpptes ett SO-tal fasaner även i Malung (Arne Pettersson, m fl
gm Stig Ekholm) och den nuvarande stammen i detta område uppskat-

306

Fig 17
Vaktel Coturnix c. coturnix

i

• Fyndlokaler 1943-73
w

D

"

Fig 1B
Vaktel Coturnix c. coturnix
Antal ex rapporterade från Dalarna 1959-73

9

5 5

q
3

2

59 73

tas till 100-150 ax.
Tyvärr är såladas dan äldsta inplantaringsn och spridningen

halt odokumsntsrad och okontrollerad. Sammanfattningsvis måste
man dock konstatera att fasanen vid början av 1940-talst var att
stabilt slsmsnt i Dalarnas fauna och 1942 förstags också ds förs-
ta avskjutningarna anligt dan officiella statistiken. Först våran
1954 påbörjades dock att systematiskt utsläpp i Dalarnas Jakt-
vårdsförbunds regi och mad msdvsrkan av lokala jaktvårdsorgani-
sationsr. Under rasten av SO-talat utsattes sedan mellan 200 och
300 fasaner årligen, huvudsakligen ids södra socknarna. Från
början höll man sig till dan vanliga jaktfasansn, hämtad från
Gotland, Skåne och Södsrmanland, man sftsr 1957 utsattes endast
dansk koreanska fasanen, som via USA importerats till Finland
från Korsa (Msllquist OJ 1960:63).

För närvarande pågår inget organiserat inplantsrands i jakt-
vårdsförbundsts regi, man mindre utsläpp görs fortfarande av lo-
kala jaktvår~sorganisationsr och enskilda, såsom i Hansjö, Orsa,
och Hamra, Hedemora (Stig Ekholm).
Utbredning
Ävsn om man idag kan konstatera att fasanen är spridd i glasa
stammar övar hala kulturslättrsgionsn upp till Orsa och Malung,
står dst halt klart att dan inta på något sätt hör hemma i Dalar-
nas naturförhållandsn och inta kan klara sig utan människans sär-
skilda beskydd. Detta gäller för övrigt andra dalar av landat. I
hala området rapporteras också an klar nedgång, framför allt från
slutat av 1950-talst, vilket ävsn märks på ds officiella avskjut-
ningssiffrorna, som 1962 var upps i 300, man numera uppskattas
till 50, Samtliga orsakar till tillbakagången är knappast kända
man dst är klart dokumenterat att jordbruksgiftsrna är an av
dam.

30B