Dalarnas Fåglar 1975

Fig 24
Tallbitens utbredning

~

Fynd av tallbitar i häckningsterräng under
häckningstid i Dalarna under de senaste
15 åren

Fig 29
Några skogssjöars fördelning över landskapet

~

De markerade sjöarnas häckfågelfaunor j äm-
förs i tabell 30

(D

tO

Tabell 30
Jämförelse mellan några barrskogsjöars häckfågelfaunor

Dräcken Grängen Lissjön Flosjön Käl

Storlom H HHH
Smålom H
Gräsand H HHHH
Kricka HHH
Bläsand H
Knipa H
Storskrake H HHHH
Småskrake H
Fiskgjuse H HH
Trana
Tofsvipa H H
Ljungpipare HH
Enkelbeckasin H HH H H
Storspov H
Skogssnäppa HH HH
Grönbena H HH H
Drillsnäppa H
Gluttsnäppa H HHH
Brushane 13
Gråtrut HH H
Fiskmås HH H H
Skrattmås
Fisktärna H
Ängspilärka
Gulärla H
Sävsparv
HH
Summa
HHHH
CD
H
"
HH

HH

H H

HH H

7 21 14 17

llsjön Stenslå- Spjutmo- Tisjön Horrmund- Hävlingen

sjön sjön sjön

HH HH H
H
H HH
H
H H H HH H

H H H HH H

HH H

H H H HH H

H H H HH H

H H

HH HH H

HH HH H

H H HH H

H H H HH H

H HH H

H H H HH H

HH HH H

H H H HH

H HH

H

H HH

H H H HH

HH

HH

HH HH

H H H HH

H H H HH

7 19 15 23 20 16

större individtäthet. Denna accentueras dock dels under sträcken,
då skogssjöarna knappast ens besöks av ornitologer och dels om
slättsjön hyser en larmande skrattmåskoloni. Under häckningsti-

den och framför allt i juli, då skrattmåsungarna blivit flygga
och kolonin lämnat trakten, reduceras även slättsjöarnas individ-
täthet till rimliga proportioner.

Däremot är det ingen skillnad mellan de båda sjötypernas antal

häckande arter, vilket kan verka förvånande. I nedanstående ta-

bell har antalet regelbundna häckfåglar summerats för sex av de
undersökta sj~arna. Observera att det här ingår flera arter än

·vad som uppta~its i tabell 30, för att motsvarande tabell (43)
för slättsjöarna skall kunna jämföras.

Tisjön 22 häckande arter
Kållsjön 16
Spjutmosjön 15
Dräcksn 14
Flosjön 13
Grängen 11

Av slättsjöarna är det endast den bekanta Hovran-Trollbosjön som
har fler häckande arter än Tisjön och även de övriga skogssjöar-
na är helt jämförbara med landskapets bästa slättsjöar.

Myrmarker

Dalarna är till stora delar ett kuperat och väldränsrat landskap,
vilket har hindrat större myrmarker att utbredas. Detta gäller
framför allt den sydöstra fjärdedelen omkring Dalälvsn upp till
Siljan. I detta område finns inte en enda stormyr och endast någ-
ra få som har större areal än 1 km2. A andra sidan har Dalarna
ett extremt myrrikt område på den stora sandstsnsplatån mellan
Väster- och östsrdalälvarna ända upp nordväst om Fulufjällst och
till härjsdalsgränssn i Särna och Idre. Ost är även myrrikt på
höjdlägena längs landskapet~ västra kant i Lima, Malung och Säfs-
nJs, liksom inuti silurringen ovanför Siljan samt i nordvästra
delen av Orsa. Inom dessa områden upptar torvmarksr fläckvis ända
upp till 75% av landarsalen och vanligen mellan 20 och 40%(fig31).

Dalamyrarna representerar flera geologiska och botaniska typer.
Intressant nog är de i Göta- och Svealand ända upp till mellersta
Gästrikland så vanliga och välkända högmossarna mycket sparsamma.
Os förekommer nästan enbart i den sydöstra delen av landskapet
och det vackraste exemplet är Brsdmosssn, 5 km V Avesta. Den har
en yta på 160 ha, av vilka 40 ligger inom Dalarna. Os mer eller
mindre välvda mossarna i detta område är oftast klädda av kraf-
tig skvattram och mer eller mindre lågvuxsn tallskog. Blötmyrar
med svårforcerad gungflymatta av ljusgrön vitmossa finns i stort
sett endast omkring vissa skogssjöar.

Skogsmossarna avtar i antal med stigande nivå och avlöses av
öppna flackmossar, som blir särskilt välutvecklade på sluttande
mark och kan betecknas backmyrar. Höglandets öppna myrvidder be-
härskas framförallt av tuvsäv och tuvdun tillsammans med en rad
starrartsr m fl. Botaniskt är dock artfattigdomsn i regel påfal-
lande, Den är störst i de myrar som erhåller vatten från omgivan-
de fastmark och därigenom kallas kärr. örtrika kärr träffas främst

88

Fig 31

Torvmarkarealen i Dalarna
(Efter Lundqvist 1951)

- 75 %
60

40
20

10

5

0%

89

i silurområdet. Några av Dalarnas myrar har bildats genom att
grunda sjöar växt igen, men i höglandet har vanligen myrbildning
en uppkommit genom försumpning av fastmark. Denna process var
starkast under järnåldern och har idag avstannat.

Trots att myrmarkerna är ett så karakteristiskt inslag över st1
ra områden av Dalarnas natur är deras fågelfauna i stort sett
helt förbisedd. Framförallt är västra och norra Dalarnas sluttan1
höglandsmyrar föga undersökta. Omkring Tisjön i Lima har det fun
nits intressanta och välbesökta myrar, men dessa har nu dränkts
av ett regleringsföretag i avloppet Tåsan. I hela nordvästra Da-
larns finns det utomordentligt intressanta myrkomplex, som aldri1
besökts av fågelkännare. Norr om Siljan är Koppången-komplexet i
Orsa det mest bekanta genom att vägen Orsa-Sveg går rakt över.
Ännu större är dock ett komplex i nordvästra Mora, Våmhus och
Älvdalen, som upptar en areal av 5000 ha i form av sex väldiga
stormyrar och några mindre.

Geologiskt och botaniskt har Dalarnas myrar blivit väl under-
sökta av Lundqvist (1951 m fl) och Sjörs (1948 och 1973). Den
senare undersökningen utgör en förteckning över skyddsvärda my-
rar i Kopparbergs län, Ingen av Dalarnas myrmarker anses ha vär-
det Ia i det internationella myrskyddsprogrammet. I hela Sverige
räknas endast B myrar dit och i Dalarna kommer Koppången och
Skattlösbergs Stormosse närmast. Sammanlagt upptas ändå 142 my-
rar såsom skyddsvärda enligt klasserna Ib - III. Samtliga är be-
lägna längs landskapets utkanter samt inom silurringen. Det är
givetvis helt otillfredställande att denna skyddsvärdering inte
tagit hänsyn till myrarnas fågelliv. Någon myrfågelinventering
av samma slag som för närvarande genomförs i Gästrikland, Häl-
singland och Uppland har dock inte kunnat initieras i Dalarna.

Myrarnas fågelliv

I norra Sverige häckar flera representanter för den sibiriska
faunaregionen, som inte förekommer i Dalarnas myrmarker. De kan
exempelifieras med fjällgås, blå kärrhök, dubbelbeckasin, dvärg-
beckasin, myrspov, svartsnäppa, mosnäppa, myrsnäppa, svartsnäppa,
större strandpipare, jorduggla och de mer sjöanknutna salskrake,
svärta och stjärtand.

Av dessa är mosnäppan och dubbelbeckasinen i de sydligare de-
larna troligen helt knutna till fjällregionen och häckar i Sve- i
rige sydligast i nordvästra Härjedalens högfjällsområde, ca 60
km norr om dalafjällen. Även större strandpiparen tillhör huvud-
sakligen nordvästra Härjedalens fjällvärld, men den har ännu på
1970-talet häckat i barrskogregionen i detta landskap (VF 1971:
149). Av de övriga går svärtan, dvärgbeckasinen, stjärtanden och
troligen myrsnäppan i Härjedalen ned relativt nära dalagränsen.
Det ärt om sannolikt att dvärgbeckasinen kan förekomma i gräns
trakterna på Dalarnas nordvästligaste myrar, men detta är ännu
inte med säkerhet visat. Tillfälligt i samband med goda gnagar-
år häckar även jorduggla och blå kärrhök i norra Dalarna. Både
jordugglan och stjärtanden har tidigare också häckat tillfälligt
i kulturslättregion0n, vilket givetvis sammanhänger med att båda
arterna, liksom för övrigt en lång rad av de svenska barrskogfåg
larna, i andra delar av häckningsområdet förekommer i lövskog
och på kulturslätter.

Det utpräglade nordöstliga element som regelbundet förekommer
i Dalarnas myr- och sjöområden är bläsand, dalripa, ljungpipare,

90

gluttsnäppa och småspov. Dessutom är det troligt att enstaka par
av sångsvan och sädgås häckar isolerat i de nordvästra socknarna.
Flera av dessa arters nuvarande utbredning har diskuterats tidi-
gare i samband med faunaförändringarna och den enda som tas upp
utförligare här är ljungpiparen.

Ljungpiparen

Av Förteckning över9veriges fåglar 1970 får man uppfattningen
att ljungpiparen häckar jämnt fördelat över hela Mellansverige.
I verkligheten har den en mycket splittrad distribution och är
exempelvis i Dalarna begränsad till fjällhedarna och de övre my-
rarna. Österut går den sparsamt till Älvdalen-Våmhus och söderut
till Malung och tillfälligt ännu längre ned mot Bergslagen. Det
är möjligt att den även kan förekomma i Orsa finnmark, men detta
är inte påvisat under senare år. Inte heller i Hälsingland tycks
den häcka annat än möjligen med något enstaka par (Jan-Erik Malm-
stigen s).

På västra sidan om Dalarna är den dock utbredd över åtminstone
östra Värmland och förekommer punktvis även i norra Västmanland.
Där är den dock sällsynt och från senare år är enstaka häckningar
kända endast i trakterna av Sala och Surahammar (Kjell Eklunds,
Lars Lindells). Däremot saknas ljungpiparen i sydöstra Dalarna
söder om Siljan. I gengäld har arten en stark population på söd-
ra Gästriklands högmossar, där antalet par uppskattas till när-
mare 50 (E Lennart Risberg, Per Aspenbergs). Den förekommer säll-
synt även i norra Uppland, men där känner Lars Gustavsson (s)
till endast en häckplats, som blev bebodd först 1966 efter flera
års observation.

Detta innebär att det löper ett bälte av minst 10 mils bredd
snett över landet vid norrlandsgränsen, inom vilket ljungpiparen
saknas. Man hade därför kunnat vänta sig att detta bälte skulle
utgöra gränsen mellan de båda raserna altifrons och apricaria,
som häckar i Sverige, men så är inte fallet. Visserligen är ras-
differentieringen jämförelsevis ostuderad i fält, men förfråg-
ningar till aktiva ornitologer i berörda områden har visat att
rasen altifrons anses utbredd både norr och söder om den nämnda
zonen.

Nu förekommer det hos ljungpiparen en påtaglig individuell
dräktvariation, men om man använder fälthandböckernas bilder av
de båda raserna som underlag för diskussionen, så är det utan
tvekan endast rasen altifrons som förekommer i norra och västra
Dalarna. I hela detta omrade kan man studera verkligt vackra ha-
nar med sotsvarta framsidor och vit bräm. Den allra sydligaste
häckningen i landskapet, som ägde rum i trakten av Grängesberg
1967 (H Andersson), uppges dock vara av rasen apricaria med mind-
re distinkt färgfördelning i ansiktet. Detta är också tänkbart
genom att båda raserna uppges häcka i angränsande delar av Värm-
land. I samband med den s k Värmlandsinventeringen har ljungpipa-
re där 1972-73 påträffats och rasbestämts i 17 fall och av dessa
hänförs 7 till apricaria och 10 till altifrons (Ulf T Carlssons).
Det är möjligt att man när detta inventeringsprojekt är klart kom-
mer att finna att rasen apricaria huvudsakligen är lokaliserad i
relativ anslutning till Vänern, medan altifrons även förekommer
i andra delar av landskapet.

Ljungpiparens rasförhållanden i det ännu sydligare Dalsland har
diskuterats utförligt av Karvik (1964). Där är arten huvudsakli-

91

gen utbredd i södra hälften av landskapet och i stort anses po-
pulationen tillhöra den sydliga rasen, även om det inte saknas
observationer av exemplar, som enligt litteraturen skall tillhö-
ra rasen altifrons. Det är även denna som för närvarande anses
förekomma i Närke (Ragnar Nilssons), Västmanland (Bertil Eriks-
son gm Lars Lindells, Kjell Eklunds) och norra Uppland [Lars
Gustavssons). Även de flesta häckfåglarna i Gästrikland kan hän-
föras till denna ras, men här är arten så jämförelsevis vanlig
att avvikande exemplar ofta iakttages. Dm dessa sedan skall hän-
föras till rasen apricaria eller inte, anses osäkert till dess
att rasernas fältkännetecken närmare har utretts [E Lennart Ris-
berg, Per Aspenberg~).

övriga arter

Denna skillnad mellan norra och västra Dalarna å ena sidan och
sydöstra å den andra framträder även i distributionen av några
andra myrfåglar. Visserligen måste man väl betrakta både grönbe-
nan, ängspiplärkan och nordliga gulärlan såsom utbredda över he-
la landskapet, men de är väsentligt sparsammare i och omkring dal-
älvdalen söder om Siljan. Detta beror självfallet främst på att
myrmarkerna i detta område är färre och mindre samt har annan
karaktär. De flesta sankmarker i den kuperade och därmed väldrä-
nerade skog- och bergterrängen i södra Dalarna är små skogbevux-
na kärrdrag och i den mån mossar förekommer är även de ofta över-
vuxna av martallskog. Tyvärr är det dock inte osannolikt att den-
na uppfattning om myrfåglarnas utbredning och frekvens delvis
kan vara felaktig på grund av att systematiska inventeringar inte
har företagits.

I flera avseende råder halt andra förhållanden i det närbeläg-
na Gästrikland. Där har man dels kommit långt med an särskild
myrfågelinventering (Risberg 1974 a, b, cl och dessutom tycks
myrarna i detta flacka landskap vara betydligt fågalrikare än i
sydöstra Dalarna. Båda grönbana och ängspiplärka häckar inte en-
dast på högmossarna i södra dalen av landskapet utan även påmind-
re myrar i skogstraktarna längs gränsen mot Dalarna. Där förekom-
mer även den nordliga gulärlan i flera 5x5-km-rutor [E Lennart
Risberg ml.

Generellt kan man därför säga att sydöstra Dalarnas myrar är
fågelfattiga och att artantalat tilltar ju längre mot nordväst
man förflyttar sig. De som är spridda över nästan hela landskapet
är enkelbeckasin, skogsnäppa, storspov, tofsvipa och trana. Längre
mot nordväst tillstöter först gluttsnäppa och senare även ljung-
pipare och småspov, parallellt med att de tidigare nämnda grön-
bena, ängspiplärka och gulärla blir mer regelbundna. Småspovan
är ännu främst observerad på de högre belägna myrarna närmast
fjällan, huvudsakligen i Idre. Där är det troligt att även brus-
hanen förekommer i större utsträckning än vad som hittills är
känt, liksom några andra vadare som rödbena. Även i norr är dock
de karakteristiska, vidsträckta backmyrarna mycket ödsliga och
fågalfattiga. Fågellivat är koncentrerat till de plana partierna,
i synnerhet om dessa utvecklats till mossar eller hyser vatten-
blänk av varierande storlek. Något av myrfaunans gradvisa för-
ändring mot norr framgår även av tabell 30 över fågellivet vid
vissa skogssjöar.

92

Dalarnas ljungpipare är ofta vackra representanter för den nordl'iga rasen .

o,

e<n

7<"
0

(0

0

7<"
Dl

,(1)

KULTURSLÄTTREGIDNEN

Odlad mark

Dalarnas kulturslättregion är främst utbredd i anslutning till
dalälvdalen upp runt Siljan, Orsasjön och silurringen samt i
mindre utsträckning lokalt längs Västerdalälven och i Bergslagen.
Sammanlagt upptar den odlade arealen för närvarande 670 km2. Dess
karaktär växlar mellan skilda delar av landskapet. På de större
slätterna i Hedemora-Husby och Stora Tuna har landskapet mer
mellansvensk prägel med stora och likformiga bruksenheter, medan
ytterkanterna av kulturslättregionen mer har formats av småbrukets
förhållanden med övervägande ängsmark, buskage och mindre bruk-
ningsenheter, finstämt insprängda i morän- och barrskogskanter-
na.

Under uppodlingens lopp har grödan och brukningsmetoderna
självfallet undergått stora förändringar. Grödornas fördelning
under 1900-talet framgår av tabell 32. En påtaglig förändring
inträffade på 1940-talet. Under hela seklet har vallar upptagit
omkring hälften av den odlade arealen, medan korn numera sås på
en fjärdedel och havre på en tiondel. övriga grödor upptar en-
dast någon procent ~v arealen.

Fördelningen av grödorna över landskapet är klimatberoende.
Hästvete förekommer i nämnvärd omfattning endast söder och öster
om en linje Falun-Ludvika och tvåradskorn söder och öster om en
linje Leksand-Nås. Sexradskornets gräns går i Västerdalälvens
dalgång vid Malung och i Österdalälvens vid Älvdalen. Norr om
denna linje kan endast gräs, grönfoder och potatis odlas. Inom
vissa delar av Idre är dock klimatet så hårt att inte ens pota-
tisodling kan förekomma. För jämförelse med övriga delar av lan-
det kan nämnas att vårbruket i Dalarna börjar omkring 1,4, hö-
skörden 15.6 och stråsädskörden omkring 15.B (Örjansgård 1951,
Porse 1956).

Fågel lokaler

Den odlade marken hyser endast några få lokaler, som särskilt
uppmärksammas för sin fågelfauna. I nedanstående förteckning upp-
tas dels de välkända exkursionsmålen i södra delen av landskapet
och dels några nordliga områden, som genom sin belägenhet är
mycket intressanta, men som ur ornitologisk synpunkt ännu måste
betraktas som helt okända. Siffrorna hänvisar till figur 33.

1. Nyckelmyren (275 mö h). En slättlokal i Bergslagen, som of-
ta besöks, är det lilla flygfältet Nyckelmyran söder om Klenshyt-
tan. Det ligger relativt isolerat i barrkosgregionen och på b~-
tydligt högre höjd än slätterna omkring Dalälven. Lokalen har
bevakats av de unga ornitologerna i Ludvika-Grängesberg sedan
mitten av 60-talet och får väl främst anses vara en frekvente-
rad rastplats.

2. Hovran (BO m). De uppodlade grunden vid Hovran, Hedemora, är
ett av de områden som mest besöks av fågelkännare och därför är
också den odlade markens fåglar väl representerade i artlistan
från denna lokal. Den presenteras närmare bland slättsjöarna.

3. Finsta ängar (100 m). Finsta ängar utgör huvuddelen av Hede-
moraslätten norr om staden. Denna är en bördig dalgång av 7-B km

93

Tabell 32

Åkerjordens användning i% i Dalarna under 1900-talet.
(Ur örjangård 1951, kompletterad av Kopparbergs Läns Hushållningssällskap
1965).

Höstvete 1900 1927 1948 1965
Vårvete 0,4 2,2 3,3 2,3
Höstråg 0,1 0,2 1,4
Korn 5,4 0,9 0,9
Havre 10,3 2,7 1,8 26,7
Blandsäd 2,0 22,6 11,9
Baljväxter 1,3 19,6
Potatis 26,6 O,l 2,5 2,1
Vallar 0,7 3,1 O,l
Grönfoder 0,5 50,8 3,0 1,9
Träda 3,5 3,6 46,4
Rotfrukter mm 6,9 58,l
Obrukad åker 46,0 1,1 4,4 2,0
Oljeväxter 4,2 3,3
9,8 107 400 0,7
0,1 2,1
109 000 0,4
Åkerareal ha 100 700 72 750

94

längd utbildad omkring den preglaciala älvfåran. Den som har
längsta erfarenheten av fågellivet här är Elis Dahlgren, vars
äldsta fågelanteckningar är från 1920-talet,

4. ~unaslätten (125 ml. Tunaslätten är ett samlingsnamn på den
uppodlade arealen i Stora Tuna söder om Borlänge. Den har en yt-
vidd av 132 km2 och är till större delen begränsad av berg av
350-400 m höjd. Topografiskt är lokalen inte särskilt enhetlig,
utan utgör mer ett kuperat lågland, Fågelobservationer görs i
hela området, men kanske mest omkring de bekanta slättsjöarna.
Tidigare har Lusmyren och Gylleslätten omedelbart söder om sta-
den varit uppmärksammade fågellokaler, men båda får nu betraktas
'som exploaterade. I sin helhet är Tunaslätten sedan 1940-talet
ett av Dalarnas bäst bevakade områden.

5. Sjöbotten (165 ml. Detta är en mycket märklig lokal vid Rälta
i södra delen av Leksands socken. Ursprungligen låg där, som nam-
net antyder, en grund sjö, men enligt en sägen tömdes denna ut i
älven år 1111. Sannolikt skedde dock genombrottet med människans
hjälp först på 1400-talet. Idag är Sjöbotten en ca 2 km lång
slätt, som delvis brukas och delvis växer igen med buskage.

6, Dragsängarna (170 ml, Förutom övervintringsplats för sångsvan
vintertid och rastplats för vadare vid lågvatten får Dalälvens
strandparti Dragsängarna mitt emot Insjön betraktas som en väl-
känd slättlokal.

7. Venjanslätten (290 ml, Trots att den överhuvudtaget inte är
besökt av ornitologer under häckningstiden, nämns Venjanslätten
här för att dess speciella läge inte skall förbigås. Den utgör
ett relativt stort stycke odlad mark mitt i barrskogregionen i
norra delen av Venjansjön ca 40 km väster om Siljan.

Andra relativt nordliga områden av jordbrukskaraktär, som inte
alls är kända eller bevakade av ornitologer, är Sollerön (Bl och
Drs ( 9 l, vars slätter ligger ca 170 respektive 200 mö h, Däremot
är den odlade marken omkring bebyggelsen längs Västerdalälven
välbevakad, men några särskilda lokaler kan knappast utpekas.

Lövskog

Den odlade marken är liksom vattendragen ofta detaljerat inramad
av lövskog i form av smärre dungar och buskridåer. Lövskog är
givetvis även insprängd i hela barrskogsregionen, stundom i så
hög grad att man talar om blandskogar. Av Dalarnas skogsmarkareal
på ca 21 000 km2 upptar blandade barr- och lövskogar ca 22 % och
rena lövskogar ca 2 %. Av de senare utgör då fjällbjörkskogarna
1,5 % men dessa behandlas i samband med beskrivningen av fjäll-
regionen.

De ojämförligt vanligaste lövträden är björk och gråal. Den
enda lundvegetation som finns representerad i Dalarna är egent-
ligen gråallunden. Den är främst utbredd i låglandets älvbrinkar
och raviner och omgärdar även den odlade marken med dungar och
stråk. Dessa utgör huvudtillhållst för vårörtflo'.C'an, men sommarens
undervegetation är ofta mycket sparsam pga det täta lövtakets
skuggning och förnans grova struktur. Därigenom har gråallunden
en relativt fattig fågelfauna.

Trots att björken var vida utsträckt över landet tillsammans
med tallen under den postglaciala värmetiden, kan rena björk-

95

backar och björkängar idag endast betraktas som kulturprodukter,
typiska både för den odlade marken, finnbygdsrnas höjdbebyggelse
och många fäbodar.

Os ädla lövträden, som under värmstidsn var utbredda långt upp
i landskapet finns nu endast fragmentariskt, främst i sydbergen
och i det sydöstra hörnet av landskapet. Hasseln förekommer rent
- botaniskt fortfarande högt upp, men hassellundar av ornitologisk
betydelse är mycket sällsynta.

Detta gäller tyvärr även aspurskogar. Aspen utgör visserligen
ett regelbundet inslag i barrskogen över hela landskapet, men
den bildar sällan större dungar.

Bortsett från de skogsbildande träden förekommer givetvis även
ett stundom rikligt inslag av buskvsgetation i barr-, bland- och
lövskogen. Denna domineras av vidsarter.

Lövskoglokaler

Ost har redan framgått att lövskog numera inte är något ovanligt
inslag i Dalarnas natur, även om större sammanhängande lundar är
sällsynta. Endast några få lokaler är särskilt kända som fågel-
marker och dessa beskrivs i nedanstående förteckning. Siffrorna
hänvisar till figur 34.

1. Kunåsgårdsholmarna är samlingsnamnet på ett av Dalälvsns dsl-
taområ en i dess nedre lopp, omedelbart förs inträdet i Bäsingsn.
Fram till början av 1900-talet utgjorde de slåtterängar, som nu
har vuxit igen och skapat ett "hovranlandskap" med fuktiga och
mörka aldungar utan uridervegstation samt vidsbuskags och starr-
ängar närmast vattnet, På grund av deras låglänthet översväm-
mas de till stora delar i samband med Dalälvans högvatten. I de
västra delarna är fastlandet rikligt bebyggt med fritidshus. Do-
kumentationen från området är hittills mycket sparsam.

Lövskogen i denna del av landskapet är märklig ur två Eynpunk-
tsr. Dels är det här som gränsen mellan klibbal och gråal går
och denna gräns har ansetts vara den bästa karakteristiken av
norrlandsgränsen, dels är man här också i närheten av Dalarnas
enda naturliga skförskomst. Eken bildar dock inga backar av mä-
larlandskaptyp, som finns ännu vid Sala, endast ett par mil sö-
derut. Den växer i stället på älvens stränder eller strax intill,
mest i övsrsvämningsområdst och är tydligt beroende av älvsedi-
mentsn och lokalklimatet längs stränderna.

2. Hovran är en sslsjö i Dalälvan vid Hedemora. Den är mest känd
som en sjöfågellokal, men är till landskapstypen ändå övervägande
av lövdungekaraktär. Detta gäller främst det låglänta fastlandet
i de västra delarna, omkring Hällagölsn och Stadssjön, liksom
utefter Hällagrundets nordspets, på Stackharen och på Brunnaöns
nordostspets. Lokalen beskrivs närmare bland slättsjöarna.

3. Hässlen är en hassellund på 11,5 ha och 3 km SO skogshögskolan
i Garpenbsrg. Den är sedan 1946 fredad som domänreservat och av-
ses att överföras till naturreservat. Lunden ansas mot igsnväx-
ning av elever vid ske-gshögskolan. Området är ett av södra Da-
larnas mest kända sxkursionsmål, både för botanister och ornito-
loger,

4. Rankholmen skjuter ut från södra stranden av Flinssjön i
Husby. Den geologiska processen i denna lagunsjö åskådliggöras
genom en jämförelse med en karta över Husby från 1600-talst, där

96

Fig 33
Landskapets mes·t kända kulturslättlokaler.
Siffrorna anknyter till texten.

~

lD

"

Fig 34
Landskapets mest kända lövskoglokaler.
Siffrorna anknyter till texten.

~

Rankholmen är en klart friliggande ö i sjön. Numera finns det
utom under högvattenperioder landförbindelse med fastlandet i
holmens sydvästra del. Både på Rankholmen och fastlandet närmast
omkring finns vackra aspbestånd som under senare år tyvärr av-
verkats i ett par omgångar. Nu finns endast enstaka äldre träd
kvar, men föryngringen är ännu god.

5. Säterdalen är sammanfattningsnamnet på Ljusteråns vackra och
bekanta ravinsystem vid Säter. Det har uppkommit genom att ån
har skurit sig ned genom de lösa jordlagren mellan sjön Ljustern
och Dalälven och transporterat ut slammet i älven. Idag har den
nått den underliggande berggrunden och kan därför inte bli djupa-
re. Genom att jordflytningar längs de branta ravinsidorna fort-
farande pågår, kan den dock efterhand vidgas på bredden. Känne-
tecknande för detta och andra ravinsystem är dels deras oerhörda
förgrening och dels deras för breddgraden ovanliga lummighet med
inslag av sydliga växtarter. En liknande ravin, vars ursprungli-
ga jord inte transporterats ut i Dalälven, utan blivit liggande
framför ravinmynningen, är Norrhyttedalen norr om Vikmanshyttan.

Trots att Säterdalen är landskapets kanske mest framstående
lövområde, har det undergått en lång kulturhistoria. Under 1600-
talet fanns smedja och myntverk i dalen och Ljusterån har utnytt-
jats som kraftkälla för gruvor i närheten. Sedan 1950-talets bör-
jan har en del av dalen närmast staden använts för olika nöjes-
etablissemang och är nu avsatt som folkpark.

Dalen var tidigare huvudsakligen ett halvöppet beteslandskap
med insprängda slåtterängar och glesa trädbestånd. De plana par-
tierna brukades som åkrar. För att bevara denna struktur fastställ-
de länsstyrelsen 1929 ett reglemente för en nyinrättad parksty-
relse, som skulle verka för att Säterdalen bibehöll karaktären
av naturpark. Under slutet av 1940-talet underhölls även några
känsliga partier av Norddalen på Säters hembygdsförenings bekost-
nad. Ar 1969 belades Säterdalen med §19-förordnande och ,arbete
pågår för att överföra den till naturreservat.

Säterdalen har ca 35 sidoraviner. De är liksom huvudravinen
på många ställen nedskurna i mjälaslätten hela 50 m. Ravinens
nuvarande vegetationstyper är barrskog, blandskog, ren lövskog
och gråal och björk, ädla lövträd i form av ett almbestånd, skogs-
lönn, skogslind och ask, gräsmarker, högörtsamhällen, våta växt-
samhällen och stränder. Tyvärr har igenväxningen under de senas-
te 20 åren, sedan betet i stort sett upphört, medfört att långa
sträckor av framförallt sidoravinerna är djungelartade, mörka
och nästan oframkomliga. Karaktären av lövskog har dock bibehål-
lits.

De delar av huvuddalen som mest besöks av Drnitologer är par-
tierna Norddalen och Ljusterbro. Floran och faunan har beskri-

vits av Dahlgren (1961) och av Hellström & Hellström (1927).

6. Frostbrunnsdalen är den mest bekanta av flera raviner i Gus-
tafs och Stora Tuna. Den har utformats omkring de källor som
finns i dalens botten och som rinner ut i Tunaån, vilken i sin
tur står i förbindelse med Dalälven. Ravinen har bildats genom
att källorna fuktat de lätteroderade jordlagren. Som hos Säter-
dalen har slammet sedan förts bort med utloppen.

På Tunaslätten har också den tidigare nämnda Gylleslätten ut-
gjort ett frekventerat lövbuskageområde.

98

7, I Siljansbygden har björkbackar bevarats på många ställen
och de ännu Öppna sluttningarna mot sjön och runt de äldre by-
strukturerna utgör fortfarande ett leende, lövrikt sommarland-
skap. Särskilt på Sollerön finns sammanhängande lövskog över
större arealer, men det bäst bevakade området är Gärdsjölindor-
na (Bl söder om Rättvik, som sedan slutet av 1960-talet besökts

av Rättviks Fältbiologer. Landskapstypen kan anses sträcka sig

ända upp runt Drsasjön.

B. Den nordvästligaste välkända lövskoglokalen är de märkliga
Alderängarna omkring Dalälven nordväst om Mora. De utgör en
gräs-, ört- och lövskogbebuxen klapperstensmark på låg nivå, om-
given av branta grusåsar. Även detta område kommer att överföras
till naturreservat.

Kulturslättfaunan

Kulturslättregionens arter avtar i antal från söder mot norr,
vilket framgår av den starkt schematiska figur 35. Detta inne-
bär att Dalarnas kulturslättfauna saknar flera arter, som är mer
eller mindre karakteristiska för södra och mellersta Sverige.
Typiskt är också att de flesta har en skarpt markerad nordgräns,
där kulturslättregionen slutar och den sammanhängande barrskogen
tar vid. Generellt kan man därför betrakta Dalarnas kulturslätt-
arter som utbredda över den odlade marken i Bergslagen, främst
längs Kolbäcksån upp runt Väsman, samt i de sydöstra Dalarna hu-
vudsakligen längs Dalälven upp runt Siljan och Drsasjön. De fles-
ta arter är mer östligt än västligt orienterade, vilket delvis
kan vara ett utslag av den distribueringsprincip som gör att de
sydliga arterna går längre mot norr längs östersjökusten än i in-
landet. Längs Västerdalälven är de flesta kulturslättarterna
sparsamma och går i regel knappt längre än till Järna som regel-
bundna häckfåglar. Längre mot norr förekommer vissa arter punkt-
vis framförallt vid samhällena, både längs Väster- och österdal-
älven. Märkligt nog föreligger det dessutom vissa skillnader mel-
lan Bergslagen och dalälvdalen.

Lövskogfaunan är inte lika skarpt avgränsad mot nordväst, ef-
tersom lövinslaget i markerna är betydande även utanför själva
kulturslättregionen. Framförallt är det vanligt att ensamma
sjungande hanar av härmsångare, grönsångare, svarthätta m fl
påträffas under häckningstid långt inne i barrskogregionen.
Vattendrag, fäbodar, finntorp och andra lövoaser är självklara
sångplatser.

I tabell 36 har förekomsten av ett antal typiska representan-
ter för kulturslättfaunan bedömts av lokala kännare på några
platser, fördelade så jämnt som möjligt över landskapet. För
att höja tabellens värde har även några referenspunkter utanför
landskapsgränserna medtagits. De använda beteckningarna och de-
ras innebörd framgår av nedanstående sammanställning.

HR - Häckar regelbundet

HT - Häckar tillfälligt

UR - Uppträder regelbundet under häckningstiden utan att
med säkerhet häcka

UT - Uppträder tillfälligt under häckningstiden utan att
med säkerhet häcka

99

Tabell 36
Jämförelse mellan lövskog- och kulturslättfaunorna på några

1 23 45 6 78 9

-UT S
Rapphöna - HT D .- HR S - HT S -
Tofsvipa
Storspov HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A
Skogsduva
Turkduva HR A HR A HR A HR S HR A HR A HR A HR A HR A
Kattuggla
Hornuggla HR A HR S HR S HR S HT S - UR S UT S UT S
Gröngöling
Sånglärka HT S UT S HR A - HR A HR S HR S HT S -
Kaia
Blåmes HR A HR A HR A HR S HR A HR A HR S HR S UT S
Entita
Stjärtmes HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR S HR A
Nötväcka
Koltrast HR S HR S HR S HR A HR S HR S HR S HR S UT S
Buskskvätta
Gräshopps HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A
Härmsängare
Svarthätta HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR S HR A HR A
Trädgårdss
Törnsångare HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A
Grönsångare
Sydl gulärla HR A HR A HR A HR S HR A HR A HR A HR A UT S
Törnskata
Stare HR A HR S HR S HR S HR A HR S HR S HR A Hll A
Grönfink
Hämpling HR A HR A HR S HR A HR A HR A HR S HR A UT S
Rosenfink
Gulsparv HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A
Ortolansparv
Pilfink HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A

HR A HR S HR S HR S HR S UT S URS HR S URS

UR S UR S HR S HR S HR A HR A HR S HR S URS

HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A

HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A

HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR S HR A HR S

HR A HR A HR A HR S HR A HR A HR A HR A HR A

HR A HR A HR A - UT S - HR S UT S URS

HR A HR S HR A HR A HR A HR A HR S HR S UT S

HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A

HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A

HR A HR S HR S HR S HR S HR S HR S UT S UT S

UR A HR A HR A HR A HR A HT S HR S HR A URS

HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A

HR A HT S HR S HR S HR A HR S HR S HR A HR S

HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A

a utvalda lokaler i och omkring Dalarna.

10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

UT S - - - - - - - - - -

UR S HR A HR S HR A HR S FR A HR A HR A HR A HR S 1ml S

UR S HR A UT S HR A HR S HR A HR A HR A HR A HR S HR S

UT S UT S - HR S - HT S UT S - UT S - -

UT S - - HT S UT S UT S UT S UT S UT S UR S ,UT S
HR A HT S - HR A HT S HR S UT S HT S - -I -

UT S HR A HR S HR S HT S HR A'HR A HR A HR A HR AIHR A
-
HR A HR S - HR A - UR S UT S - UT S UT S

HT S HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR S

HT S HR A - HR A HR S HR A HR A UT S UT S UT S -

HR A HR A HR S HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR S HR A
-HR A UT S
- HR S HR S HR S HR S HR S --

-HT S UT S UT S HR S HT S HR S HR A HT S UT S UT S UT S-
UT S - HR A HT S HR S UR A HR S UT S UT S

HR A HR A HT S HR A HR A HR A HR A HR A HR A HRSiHRA

HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A

- URS - UT S - UT S UT S - UT S - -

- UT S UT S HR S UT S UT S UT S - UT S UT Si -

HR S HR S UT S HR A HR A UR S HR A HR S UT S UR S HR S

HR A HR A HR S HR A HR A HR S HR S HR A UR A HR A HR A

HT S HR S - HR A HT S HR S URS HR S UT S - -

,- HR S - HR A HT S UR S HR S HR S - UT S -
-
-- - HR A HR S UR S UR S HR A UR A -

HT S UT S - HR A HR S HR A HR A HR A UT S HR S HR S

HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A

HT S HR A HT S HR A HR S HR A HR S HR A UR A UR S HT S
- -- - UR S UT S UT S - HT S -
-

- HR S - UT S UT S UR S - - - UT S -

HR S HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR A HR S
-HR A HR S HR S HR S HR A
- HR S UT S ? ? D
-HT S HR A - D
- HR A HR A HT S HR S UR S UT S

A - Allmän-tämligen allmän. Med detta menas i stort sett
att man träffar på arten nästan varje gång man besöker
en lämplig miljö inom området

S - Sparsam-sällsynt. Med detta menas att man i regel inte
träffar på arten, när man besöker en lämplig miljö
inom området

Det föreligger självfallet en stor variation· mellan hur olika
ornitologer bedömer en viss arts status, i synnerhet när gränser-
na mellan olika kategorier är så diffusa som i detta sammanhang.
Ändå är det sannolikt att tillvägagångssättet ger en rättvisande
orientering om hur vissa arter avtar i frekvens mot nordväst och
ungefär var detta sker.

Lokaler och rapportörer:

1, Västerfärnebo, norra Västmanland (Kjell Eklund)

2. Folkärna (Mats Forslund)

3. Hedemora (Kjell Bylin)

4. Hofors, västra Gästrikland (E Lennart Risberg)

5. Stora Tuna (Stig-Ake Svenson)

6, Falutrakten (P Folke Nyholm och Ragnar Halle)

7. Leksand ( Gunnar Lind)

8. Rättvik (Mats Björklund)

9. Orsa (Lars Bruks)

10, Håven, norra Ore [Holger Viberg)

11. Järnsö, Hälsingland (Jan-Erik Malmstigen)

12. Lillhärdal, södra Härjedalen (Kjell Bylin)

13. Bergslagen omkring Ludvika (Jan-Olof Hermansson)

14. Stället, Klarälven, östra Värmland (Bengt Sonesson)

15. Floda (Gunnar Ingritz)

16. Nås (John Lindholm)

17. Äppelbo (Arne Ekström)

18. Malung (Pell Algot Eriksson)

19. Lima (Börje Flygar)

20. Horrmund, norra Transtrand (Birger Johansson)

Vid bedömningen av resultatet måste man givetvis främst ta
hänsyn till att kulturslättregionen är företrädd i så olika grad
på skilda orter. Det ärt ex stor skillnad mellan Hedemora, som
ligger i utpräglad jordbruksbygd och Håven i norra Dre, där det
knappt finns odlad mark ens omkring gårdarna. Av de 31 behandla-
de art~rna anses också 30 häcka regelbundet i Hedemora och den
återståunde tillfälligt, medan endast 18 anses häcka regelbundet
i Orsa och 11 i Lima. Bland de senare märks några triviala arter,
som är utbredda över större delen av landet, såsom stare, sång-
lärka, buskskvätta och trädgårdssångare. Andra arter, som kan

101

Fig 35
Schematisk översikt av kultur-
slättfåglarnas artantal.
(Efter Öhrn 1961)

9

Fig 37

Fördelningen av de lokaler vars lövskog- och kultur-
slättfaunor jämförs i tabell 36.

11.

10•

~ 1.

90 N
D

ansas typiska för Dalarnas kulturslättar och lövskog, är tofsvipa,
storspov, hornuggla, kaja, blåmss, svarthätta, törnskata, grön-
fink, gulsparv och pilfink, ävsn om dan förstnämnda ävsn är ty-
pisk för myrmarksrna övar hala landskapst och flsra av ds andra
inta går särskilt långt längs Västsrdalälvsn.

Man läggar märks till rapphönans orsgslbundsnhst, liksom dst
faunistiska problsm som gulärlsrassrna utgör och som bshandlas
utförligt i artlistan. Märkligt nog har dan sydliga gulärlsrassn
an msr västligt orisntsrad utbrsdni~g än man skulls vänta. Dstta
framgår ävsn av att dan inta mad säksrhst häckar ans vid slätt-
sjöarna i Gästrikland [E Lsnnart Risbsrg). I gsngäld tycks grön-
gölingsn vara utpräglat östligt orisntsrad, ävsn om dan inta går
särskilt långt norrut i landat ans sftsr kustsn. Dan tillbakagång
för artsn, som ansas ha inträffat undsr ds ssnasts dscsnnisrna,
tycks främst ha drabbat förskomstsn i inlandst. I Stöllst i klar-
älvan har dan inta satts på övar 10 år och inta häckat på ca
20 år [Bsrg +Jonssons), msdan dan bstraktas som allmän i väst-
ra Gästrikland och så nordligt som norra Dra. I Hälsingland upp-
gas dan som sällsynt, man häckfynd rsdovisas från Kyrkön intill
Järvsö (Jan-Erik Malmstigsn). Oväntat sparsam är sxsmpslvis hämp-
lingsn, som knappast förskommsr nordligars än Lsksand och inta
ans häckar i Bsrgslagsn, trots att dan inta är någon sällsynthst
i dan sydliga dalälvdalsn utan tvärtom påträffas myckst rsgslbun-
det och ofta lägger andra kullen i trädgårdarnas bsrsåsr. Som
väntat gör härmsångaren ett oregslbundet intryck, men den måste
ändå betraktas som ett pålitligt inslag i lövskogmarksrna över
hala sydöstra hälften av Dalarna, även om de verkliga häckfynden
fortfarands är jämförelssvis få.

Samhällsn

En landskapstyp, som är mycket nära besläktad med lövskogen, är
samhällena. De har ofta, åtminstone i Dalarna, att påtagligt
lövträdinslag genom parksr och alleer samt villa- och gårdsbe-
byggelsens frukt- och vårdträd. Viktiga detaljer i danna miljö
är även den kortklippta undervsgetationen, gräsmattorna, i par-
ker och trädgårdar, eftersom ds i någon mån påminner om de bsta-
de hagarna, liksom hustaken och deras tegelbeläggning, som utgör
häckningsplatser för hålbyggare. I och omkring ds mindrs och
framförallt äldre, agrara samhällsna förekommer också dan störs-
ta frekvensen av holkar.

Idag ligger de flesta samhällsn i kulturslättregionen ellsr
som isolsrads utpostsr av danna längs de större älvarna och
sjösystemen. Dessa utposter är samtidigt nordgränser för flera
sydligt orisntsrads lövskogarter. Jämfört med södra och msllers-
ta Sverige är färre arter domssticerade i Dalarna. Varksn kol-
trast sller ringduva förskommer i nämnvärd omfattning i parksr
och trädgårdar och detta medför exempelvis att övsrvintrande kol-
trastar är ovanliga.

Slättsjöar

KultursLättrsgionens sJoar är ofta näringsrika och hyser en rik-
lig vattenväxtlighet. De sammanfattas här under benämningen slätt-
sjöar. Förutsättningen för dsras näringsgrad är dels deras bslä-
genhst inom områdsn med bördig jordmån, dvs under högsta kust-
linjsn och dels dan yttsrligars näringstillförssl som sker både

103

genom avrinningen från omgivande gödslad åkermark och genom kloak-
utsläpp och andra föroreningar. Slättsjöarna i Dalarna är således
utpräglade kulturprodukter och dessutom sannolikt genomgående
mycket unga.

Geologiskt sett har slättsjöarna olika bakgrund, men de som är
belägna längs Dalälven är vanligen lagunsjöar av en särskild typ.
De har avsnörts i älvdalen genom det strömmande vattnets erode-
rande och sedimenterande verksamhet. Under sitt lopp slammar Dal-
älven upp finare jordartpartiklar, som sedan avlagras som älvse-
diment under passager, där strömstyrkan är lägre. Särskilt lämp-
lig för denna process är de flacka slätterna i Stora Tuna, Husby
och Hedemora. Man kan fortfarande studera verksamheten i Hovran,
Hedemora, som på några få helt förändrat utseende genom slamtill-
förseln (figur 3B).

Ännu är dock Hovran ens k selsjö, vilket innebär att strömfå-
ran passerar sjöns centrala delar. Efterhand som älvsediment av-
sätts kommer emellertid vikarna att avsnöras och bli lagunsjöar.
Detta har redan hänt med en rad sjöar ovanför Hovran, såsom Hyen,
Amungen, Svinösjön, Flinesjön, Fatburen och Trollbosjön i Husby/
Hedemora. Motsvarande process har bildat exempelvis Insjön i Al
samt Bysjön, Vassjön, Holmsjöarna, Kålsjön, Vasstjärn och Kårtyl-
lasjöarna i Tunabygden. Alla dessa ligger idag visserligen på
slätten i Dalälvens dalgång, men något vid sidan av själva älv-
fåran.och är förbundna med denna genom mindre vattendarg. Ett
annat exempel på denna process är Rankholmen i Flinesjön, som
idag är förbunden med fastlandet, men som på en karta över Husby
socken från 1653 tydligt har tecknats som en ö i sjön.

Lagunsjöarna är således relativt instabila bildningar, som
efterhand förändras till konturer och vattendjup. Utvecklingen
går alltid mot en igenslamning, vilket även märks på den till-
tagande växtligheten, Denna bidrar givetvis i sin tur med allt
snabbare utfyllnad med organiskt material. Karakteristiskt är
också att lagunsjöarnas vattenstånd helt följer Dalälvens.

Botaniskt har Samuelsson (1925) indelat Dalarnas slättsjöar i
två huvudgrupper med övergångar till båda. Han benämner dem
lagunsjöar och potamogetonsjöar. De förra karakteriseras av att
vassar och näckrosor saknas, troligen beroende på den stora vat-
tenståndsamplituden. I stället hyser de mer eller mindre amfi-
biska växter (Sagittaria, Sp8rganium, Polygonum m fl) samt åt-
skilliga bottenväxter som Elatine. Som praktexempel nämns Troll-
bosjön och Flinesjön, Hedemora, där Elatinearter bokstavligen
täcker flera km2. Den högre florans artantal håller sig i lagun-
sjöarna omkring 20.

Potamogetonsjöarna saknar vanligen dessa småväxter, men äger
tätare vassar av både bladvass och säv, men sällan kaveldun. Dess~
utom har de mäktiga flytbladsamhällen och talrikare långskottväx-
ter som Potamogeton. Sjöar av denna typ finns endast i Dalarnas
mest utpräglade jordbruksområden samt sparsamt i silurområdet.
De kan inte mäta sig i rikedom med de sydsvenska slättbygdernas
sjöar, men artantalet når ändå regelbundet upp till mellan 20
och 30. Rekordet tycks nås av Lången, Långshyttan och Viggen,
Hedemora, båda med 42 arter. Detta visar också att det inte
finns något samband mellan botanisk och ornitologisk artrikedom.
Varken Viggen eller Lången är särskilt bekanta som fågelsjöar.

104

Fig 38
Jämförelse mellan fågelsjön Hovrans konturer 1894 och 1
(Efter Lundqvist 1949 och topografisk karta över Sverig

D
Ln

1964
ge, 12 G Avesta NV)

Ornitologisk indelning

En ornitologisk indelning av slättsjöarna blir mer ändamålsen-
lig, om den tar hänsyn till vattendjup, strandtyper och vegeta-
tionens allmänna utseende i stället för antalet växtarter. Även
i detta fall kommer lagunsjöarna att utgöra en viktig grupp ge-
nom att de saknar bladvass och har grunda stränder med breda bäl-
ten av starr och fräken. En annan typ är bladvassjöarna, som hy-
ser Pharagmites communis i sådan omfattning att den antingen bil-
dar en bård av gul rörvass runt nästan hela sjön eller åtminsto-
ne påtagliga vassruggar i något område. Exempel på sådana sjöar
i Dalarna är Brunnsjön och Viggen, Hedemora, Hönsan och Svinö-
sjön, Husby och Limsjön, Leksand. De båda senare kan i geologiskt
avseende även räknas till lagunsjöarna.

En tredje mycket viktig typ av slättsjöar är de som är tillräck-
ligt små och grunda för att hysa täta ruggar av säv och kaveldun.
Den senare förekommer fläckvis som en tät växtlighet, antingen
längs strändEirna såsom i Marnästjärn, Ludvika, eller som små
holmar ute i vattnet, såsom i det vackra exemplet "Kyrkbytjärn",
Vika.

Gemensamt för samtliga slättsjötyper är att de genomgår en på-
taglig vegetationsförändring under häckningsperiodens lopp. Ef-
ter islossningen är klarvattenytorna stora och lättöverskådliga,
varför inventeringen av rastande sjöfågel underlättas. Senare
växer framför allt fräken, säv och flytbladväxter upp och täcker
vattenytorna. Denna process märks minst i de tämligen djupa sjö-
ar av bladvasstyp, där vassen bildar en bård längs stränderna.

Dalarnas fågelsjöar

I Dalarna finns ca BO sjöar eller lokaler av slättsjötyp. Av
dessa har för närvarande omkring 25 på grund av lättillgänglig-
het och överskådlighet blivit mer besökta av fågelkännare än
andra. Detta har givetvis resulterat i att deras fågelfauna
blivit bättre känd än andra sjöars. Med detta menas egentligen
endast att de har en längre artlista och fler tillfälliga genom-
sträckare än andra sjöar. Det ornitologiska intresset för slätt-
sjöarna är ju som bekant störst under våren och avser främst de
rastande sjöfåglarna. I verkligheten är det inte någon av Dalar-
nas slättsjöar, som inventerats noggrant under mer än ett år
och vars häckfågelfauna därför kan anses vara tillfredsställan-
de känd. Kvalitativt, dvs om artsammansättningen, har vi till-
räckliga kunskaper, men de värdefullare kvantitativa uppgifterna
och därmed sammanhängande mått på beståndsfluktuationer mm sak-
nas.

De slättsjöar som blivit mest besökta av ornitologer benämns
vanligen fågelsjöar,· vilket givetvis är vilseledande och oegent-
ligt. De hyser i verkligheten sällan fler häckande eller rastande
arter än övriga slättsjöar eller ens barrskogsjöarna, i synnerhet
om dessa är omgivna av myrmarker. Det som skiljer de båda sjöty-
perna är artsammansättningen och mestadels även individtätheten.
Fågellivet i slättsjöarna präglas av några få arter, som ursprung-
ligen varit karakteristiska för Sydost- och Mellaneuropas träsk-
och bladvassjöar och som här, i utkanten av sitt nuvarande ut-
bredningsområde, även förekommer i andra näringsrika sjöar. Fi-
gur 39 visar den geografiska fördelningen av Dalarnas fågelsjöar.
Därutöver har ett par lokaler markerats, som ännu inte är sär-

106

Fig 39
Slättsjölokaler

Siffrorna anknyter till texten

107

skilt kända, men som utan tvekan kommer att bli det inom några
få år. Med avseende på karaktär och ornitologisk tradition kan
Dalarnas fågelsjöar grupperas i de fem huvudområdena Bergslagen,
Nedre Dalälven, Hedemorabygden, Tunabygden och Siljansbygden. Som
tidigare framgått saknas slättsjölokaler i stort sett längs Väs-
terdalälven. I nedanstående förteckning beskrivs de mest kända
fågelsjöarna inom varje område. Siffrorna hänvisar till figur 39.

A. Bergslagen

I Bergslagen har ornitologisk verksamhet försiggått åtminstone
omkring Ludvika sedan 1950-talet, men dokumentationen från den-
na tid är dålig. Först från 1960-talets mitt har årliga rappor-
ter sammanställts och bevarats.

Kulturslättregionen är här inte särskilt omfattande och fram-
för allt mycket fragmentarisk. Typiskt för bergslagsbygden är
också att den.är sjörik, men de flesta vatten är oligotrofa i en
skogig omgivning. Autrofa vikar förekommer i de nordliga delar-
na av den stora Väsman (1) vid Grangärde och Sunnansjö och fram-
för allt tycks den däremellan liggande Bysjön och dennas strand-
ängar vara en god fågellokal.

Mest känd är annars Leran (2) längs vägen mellan Ludvika och
Smedjebacken. Den är delvis omgiven av odlad mark, men slättsjö-
karaktären är ändå inte särskilt stark. Stränderna kantas av ett
smalt bälte av säv och bladvass, som dock numera inte är så om-
fattande. Bladvassfälten var tidigare större i viken Linåkers-
täppan, som nu är utdikad. I sydvästra delen går vatten ut i
sjön från ett kraftverk, varför vattenytan där är öppen hela vin-
tern. Sjöns ställning som fågellokal betingas troligen mest av
mycket intensiv bevakning från 1960-talets mitt, men någon ut-
förlig beskrivning av fågellivet finns ännu inte.

En hel del iakttagelser görs också i övre och Nedre Hillen samt
framför allt i den lilla Marnästjärn (3) i Ludvika stad. I när-
heten av Blötberget mellan Ludvika och Grängesberg ligger Norsen
(4) och Glaningen (5), som båda under senare år blivit mycket
noggrant uppmärksammade av traktens unga ornitologer.

Omkring Grängesberg görs många iakttagelser i Drrleksdammen
(6), Röda Dammen och Södra Härken, utan att någon av dem kan
anses vara någon särskilt framstående fågellokal. I gengäld är
de mycket välbevakade.

Som mycket västliga utposter i gammal finn- och bergslagsbygd
ligger en mindre sjö med slättsjökaraktär i Fredriksbergs sam-
hälle och väster om detta den stora och märkliga Lisjön (7). Den
är ursprungligen omgiven av vidsträckta myrar mitt i barrskogs-
regionen på en så betydande höjd som 254-25B mö h. Variationen
beror på att sjön är uppdämd, så att myrarna tidvis är dränkta.
Omkring reser sig höjder på upp till 300-400 m. Myrarna omkring
sjön och ett stort antal småholmar är häckningslokaler för barr-
skogarter, men dessutom hyser vattenytan bladvassruggar, där
ett litet antal slättsjöarter förekommer. Lokalen har uppmärksam-
mats av ornitologer först 1973 men kommer i fortsättningen sanno-
likt att tilldra sig ett stort intresse, trots att den ännu är
mycket svåröverskådlig.

De slättsjölokaler i Bergslagen som rekommenderas för tillfäl-
liga besök är Marnästjärn, Norsen och möjligen Glaningen, trots
att denna ännu är relativt svåröverskådlig.

10B

3. Marnästjärn är an liten vattenyta i Ludvika stad. Dan är starkt
autrofisk och omgiven av att smalt bälte av omväxlande säv, kavel-
dun och bladvass. Stadsbsbyggelssn gränsar till sjön i väster och
söder och på övriga sidor går lövskog ända fram till vattnet. Den
hålls vid liv genom syretillförsel och är därför öppen nästan ha-
la vintern. Fågeltorn finns i nordöstra hörnet.

4. Norsen är mycket liten och har delvis fyllts igen av slam från
gruvorna. Detta har dalat själva slättsjölokalsn i två hälfter.
Från utfyllnaden, som i och för sig är farbar, även om vägarna
dit egentligen är avstängda, har man mycket god utsikt övar vat-
tenytorna. Vegetationen är bladvass och fräken i den norra hälf-
ten och buskage och fräken i den södra. Omedelbart norr om den
lilla sjön ligger en slamdamm.

S. Glaningsn är belägen vid Blötbergst mellan Ludvika och Gränges-
bsrg. Sjöns yta är 0,72 km2 och msdeldjupet knappt 2 m. Den är
till karaktären ursprungligen an skogssjö, vars vatten blivit
förorenat genom utsläpp från Grängesbergs kommun och gruvorna.
För att motarbeta syrebristen är strömbildare i funktion. Längs
västra stranden växer barrskog och i öster lövskog. I norr lig-
gar det område som-har dan främsta slättsjökaraktären, att myr-
område med starr och buskage samt längst ut fräken. Det största
bladvassfältst ligger i sjöns södra ända. Utblicken övar sjön
är bäst från lastkajen vid järnvägen längs norra stranden, men
inte hallar där särskilt god. Fågellivet har beskrivits av Lars-
son (1972).

B. Nedre Dalälvan

Hela sydostspetsen av Dalarna är genombruten av mindre arealer
odlad mark, vilket eutrofisrat en rad sjöar i detta område. Det
har under senare års tillfälliga besök visat sig att de flesta
också hyser några par av de typiska slättsjöarterna, även om de
här inte kan upptas som fågellokaler. Som exempel kan nämnas
Vansjön (Bl och tjärnarna intill riksväg 70 vid Brovallen.

Detta beror kanske mest på att hela detta viktiga område mad
Nedre Dalälvens begynnande fjärdar och flera tillslutande vatten-
drag i bördig jordmån har saknat bofasta eller regelbundet be-
sökande ornitologer fram till 1970-talet. Det har först nu bör-
jat visa sig vilka goda fågellokalsr som ryms inom detta område,
men ännu är kunskapen om den mycket fragmentarisk.

Dalälven själv bildar genom Kungsgårdsholmarna och södar spet-
sen av Bäsingen (9) ett "hovranlandskap", som uppenbarligen är
mycket fågelrikt. Till detta område ansluter Jularboån, som av-
vattnar Vanan (10). Denna utgör strängt taget endast ett över-
svämningsområde omkring ån i en dalgång ett par km öster om Gryt-
näs kyrka. Under sommaren torkar vattnet ut och området består då
endast av frodig sankmark omkring den genomrinnande ån. Som rast-
lokal vid islossningen får Vanan dock betraktas som god, om än nå-
got svårtillgänglig. Fågellivst har beskrivits av Hansson (1970).

Ovanför Vanan avvattnar Jularboån sjön Nävden (11), som visser-
ligen inte alls är känd som någon fågsllokal, man som ändå är
så pass stor att den hyser stränder av varisra~de karaktär och
däribland bladvassvikar, som utgör häckningsplatser för slätt-
sjöarter. Väster om själva sjön ligger den lilla igenvuxna Saxen
i ett myrområde och några km norrut Fänsjön av ungefär samma

109

karaktär. Sannolikt förskommsr an hal dal slättsjöartsr ävsn i
dan därsmsllan ligganda Björsjön, man dstta har inta undsrsökts.

I norra dslsn av Bäsingsn anslutsr att sjösystsm, som nästan
längs hala sträckan från Asgarn (12) via Sävviksn, Forssjön,
Forsån, Dickasjön och Slåttsrängsån bildar goda fågsllokalsr.

Landskapsts sydöstligasts lokalsr är dan lilla Lumssn i Horn-
dals samhälls, Hsdssjön i Arängsån samt nordsträndsrna av Dal-
älvans fjärdar Bysjön och östsrviken.

Os lokalsr i detta område som är bäst lämpads för bssök är
Forssjön och Forsån.

Forsån rinner omedelbart norr om Fors' samhälle genom Sävviksn,
som är an mindrs sjö omgiven av vidsträckta sankmarker, bevuxna
av tätvuxen bladvass och på störrs djup säv. I norra och södra
ändarna finns flytbladfält. Västsidan gränsar mot skog och ds
övriga mot bygd, buskags och odlad mark. Strax norr därom lig-
gar dan störrs Asgarn, som är omgivsn av en bård av bladvass
och skild från Sävviken genom an sankmark med vidsbuskage och
högra lövskog.

Eftsr Sävviksn passsrar ån genom Forssjön, som i sin norra del
är an förorenad skogssjö mad an intressant vadarbank av fibrsr
från Fors' kartongfabrik och som i söder har ett vidsträckt blad-
vassfält. Detta skulls vara an bättre häckningslokal om vatten-
ståndet hölls konstant. Nu åstadkommer emellsrtid dammluckorna
till en nsdlagd kvarn högvattsn undsr den tidiga våran till dass
att fåglarna lagt ägg. Därsfter öppnas luckorna och häckningarna
spolieras, därför att redena blir för lättillgängliga. Dmrådst
överblickas tillfrsdsställands från riksväg 6B mellan Krylbo och
Horndal och över vadarbanken några hundra matar norrut har man
utmärkt utsikt från soptippen mitt emot kartongfabriken.

C. Hedemorabygden

Nästa stora slättsjöområde är beläget längs Dalälvans lopp ge-
nom de bördiga slätterna i Stora Skedvi, Husby och Hsdemora.
Längst i norr liggar den svårtillgängliga Hysn och dess utlopp,
som i Uppbotjärn utvidgar sig till en liten göl mad starr- och
fräkenstränder och som åtminstone tidvis utgör rastplats för
sjöfågsl.

Södsr därom ligger Hönsan djupt nsdsänkt mellan sluttande
åksrmark. Dan tillhör sjötypsn med an gul bård av vass längs
stränderna och är både mycket näringsrik och fågslrik, men ty-
värr halt ostuderad.

Längs Dalälvan msllan Husby och Hedemora följer därefter en
lång rad typiska lagunsjöar. De som fortfarande är så stora att
ds kan betraktas som fågelsjöar är Amungen, Lissjön, Svinösjön
(14), Flinesjön (14), Fatbursn och Trollbosjön. Aspan och Rud-·
sjön har dikats ut och har numsra vattenytor sndast undsr övsr-
svämningsperioder. Vid Hedsmora utvidgar sig älven slutligsn i
Hovran ( 15).

Ävsn på slätten norr om Hsdsmora ligger isolsrade sjöfågelloka-
lsr. Både Brunnsjön och Viggen är omgivna av bårdsr med bladvass
och södra dalen av Vikmanshyttesjön hyser gungflytuvor med bus-
kags och vass, som nyligsn upptäckts innshålla åtskilliga häck-
fåglar.

Hsdsmoratraktens fågslsjöar började uppmärksammas av John Palm
vid början av 1940-talst. Framför allt undersöktss då och undsr

11 D

1960-talst utvsckladss dsn förra till Dalarnas msst besökta få-
gslsjö, msn sftsrsom aktivitstsn msst varit riktad mot ds vårli-
ga sjöfågslflockarna, är häckfågelfaunan och sydsträckst inte
längre särskilt välstudsrads. Noggranna invsntsringar har undsr
ds ssnasts 20 åren ints gjorts i någon av traktens fågslsjöar.
Os som kan rskommsndsras för bssök är Svinösjön, Trollbosjön och
Hovran.

14. Svinösjön är bslägsn nära Oalälvsn några km östsr om Husby
kyrka. Man kan nå dsn via sn traktorväg från Sundfisks invid äl-
ven. Östra stranden gränsar mot sn barrskogås, msn i övrigt är
sjön omgiven av åkermark. Dsn innshållsr flsra täta bladvassrug-
gar och i norra dslsn dsls stt vidsträckt sankmarkområds och
dsls några vassbsvuxna gungflytuvor, som utgör underlag för få-
gslrsdsn. Den bästa överblicken över sjön har man från en kal-
huggen kulle på norra stranden, msn denna är i sig själv för
närvarande ints särskilt lättillgänglig och störs dessutom av
motljus. Svinösjön är kvalitativt sn av landskapets absolut fi-
naste lokaler, msn den är ändå föga uppmärksammad och framför
allt är sträckförhållandena hslt okända.

15. Hovran-Trollbosjön. Hovran utgör en utvidgning av Dalälvan,
där dsnna passerar i nordsydlig riktning förbi Hedemora. Geolo-
giskt och faunistiskt hör den samman msd Trollbosjön stt par km
uppströms. De östra sidorna gränsar till barrskogsryggar, msn
i övrigt omges båda sjöarna av åkermark. Landskapet omkring Hov-
ran är av lövdungsnatur, med al och vidsfält som dominerande in-
slag. Båda sjöarna saknar hslt bladvass och stränderna täcks av
starr och fräken. De stora grunden Hällagrundst, Sörbogrundet
och Brunnaön är uppodlade. Dstta har även ön Stackharen varit
tidigare, msn sedan detta upphört, har dsn blivit hslt övervux-
en av vide. Försöken från Södra Dalarnas Naturvänners sida att
motarbeta igenväxningsn msd får- och nötkreatur har inte lyckats.

Delar av Hovran kan överblickas från flera platser. Msd fördel
kan rsningsverkst besökas. Man når detta gsnom den yttrs vägen i
vägkarusellen vid Brunna södsr om stranden. Traktorvägarna på
Hällagrundst är utmärkta strövstigar och dem kan man nå via hsrr-
gårdsn Hälla från riksväg 70 mitt för Hsdsmora kyrka. Andra ob-
servationsplatser är området nedanför sopstationen och hsla Sör-
bogrundst. Detta kan endast besökas till fots från Uddnäs. Bssö-
kars bör endast följa traktorvägen i centrum av grundet fram
till samlingen av lador i södra ändsn. Därifrån har man en god
utblick övsr vårens sjöfågslsamlingar. Dbssrvationsplatser finns
även längs den nybrutna vägsn längs östra stranden.

Trollbosjön bör endast beskådas från vägsn längs södra stran-
den. En utflykt till dessa lokaler kan med fördel kombineras
med en färd längs båda sidor av älven förbi Rörsjön, sydväst-
spetssn av Flinssjön, evsntusllt Svinö- och Lissjön, Aspan, Fat-
buren, Flacken och Rudsjön, samtliga belägna i den bördiga dal-
älven mellan Husby och Hedemora.

Södra Dalarnas Naturvänner har uppfört ett fågsltorn på ön
Stackha,sn, msn då denna utgör fågslskyddsområds och landstig-
ningsförbud råder undsr hsla häckningsperiodsn, är det ints sär-
skilt användbart. Fågslfaunan vid Hovran har beskrivits av Lind
(1955) och Bylin (1966, 1972).

111

D. Tunabygden

Tunabygden hyser flera goda fågellokaler. De är fördelade på la-
gunsjöar, dels omkring Dalälvens vindlingar norr om Kvarnsveden
och dels i området Torsång-Gustafs i Tunaslättens östra delar
samt på isolerade sjöar ute i slättlandskapet. I det förstnämnda
området märks Vassjön (16) och Bysjön söder om älven och några
små gölar som sammanfattas i benämningen Glian längs vägen på
norra sidan. Hela området utgör ett typiskt dalälvlandskap med
täta lövdungar och odlad mark på sedimentgrund. Vassjön är helt
liten och har delvis fyllts igen av slam, då Bysjön muddrades
f5r ett timmerupplag. Den är därför delad i två hälfter, som båda
sommartid är nästan helt övervuxna av starr och fräken. En mind-
re bladvassrugge finns i centrum. Troligen kommer Vassjön att
minska i betydelse som fågellokal och Bysjön att öka. Timmerupp-
laget i den senare har numera upphört.

Lagunsjöarna på Tunaslätten är Stora och Lilla Halmsjön (17)
med deras utlopp Fåran, Vasstjärn, den ytterst lilla Kålsjön,
Prästtjärn, Kårtyllasjöarna och Övre och Nedre Milsbosjön. I
Tunabygdens mer centrala delar ligger Hessesjön, längst i väster
Sellnässjön samt i de södra delarna Svärdsjösjön som även de fi-
gurerar i rapporterna.

Kännetecknande för Tunabygdens slättsjöar är att de är små och
lättöverskådliga, åtminstone på våren. Samtliga saknar bladvassar
av någon omfattning. Deras fågelliv har följts sedan början av
1940-talet av Sune Norström m fl och under senare år av den myc-
ket aktiva lokalklubben Tunabygdens fältbiologer.

De lokaler som med lätthet kan besökas av utsocknes intressera-
de är Hessesjön, Lilla Halmsjön och Vasstjärn.

17. Lilla Halmsjön. Stora och Lilla Halmsjön är belägna på var
sin sida av herrgarden Holm på Tunaslätten. Till Lilla Halmsjön
kommer man lättast via Rommeholn från riksväg 70. Den är alltmer
omgiven av lövbuskage, som skymmer sikten. Från söder, öster och
norr sluttar åkermark med inslag av gran och tall. Själva vatten-
vegetationen utgörs av hög säv och ett bälte av näckrosor. Det
enda bladvqssfältet ligger i västra änden. Där rinner ett dike
in, som kommer från Ramms soptipp och medför föroreningar.

Sjön är tillgänglig endast från södra stranden. Tidigt om vå-
ren, innan löven slagit ut, är utsikten bäst från vägen längs
östra stranden. Denna passerar över utloppet, en å som rinner ut
i stora Halmsjön och är omgiven av sankmarker med rik växtlighet.

1B. Hessesjön är belägen vid Ramms ca 4 km S Borlänge. Den är
mycket liten, men klarvattenytan är proportionellt stor och om-
fattar ca 4,5 ha. Sjön är en åsgropsjö med ett största djup av
3,3 m, men denna siffra har tidigare varit högre. Den saknar syn-
ligt tillflöde och har ett utflöde i funktion endast vid högvat-
ten. I norr gränsar den till trädgårdar med bryggor och är i öv-
rigt omgiven av åker- och betesmark. Stränderna kantas helt av
starr och något fräken, medan bladvass saknas. Vegetationsbälte-
na är bredast i västra viken, där även en del buskage förekommer.
Man kan köra med bil ända fram till södra stranden, varifrån
man har en god överblick av sjön. Fågellivet har beskrivits av
Svenson (1970).

112

Vasstjärn är balägan intill väg 806 mallan Naglarby och Torsång.
Dan ar litan och sommartid nästan halt övarvuxan av bältan mad
säv, starr och fräkan. I norra dalan finns att ganska stort vass-
områda mad buskaga. Klarvattanytan täcks av flytbladväxter, så-
som näckrosor och omgivningarna är batesmarkar av lövskogskarak-
tär. Längs södra och västra stranden går an stig, som så småning-
om suddas ut mellan hagmarker och åkarjord, man vars huvudrikt-
ning ledar mot Stora Holmsjön. Hela Holmsjöområdats fågelliv har
baskrivits av Carlsson (1974).

E. Falubygdan

Falutraktan saknar märkligt nog dokumanterad ornitologisk tradi-
tion, trots att den som rasidensort utgjort säta för institutio-
ner som Länsstyralsen och Dalarnas Jaktvårdsförbund. Bygdan är
föga anhatlig och endast lokalt av utpräglad jordbrukskaraktär,
man ändå förekommar dat spridda områden mad slättsjöar.

Dan stora Runn är till prägaln an barrskogsjö, vilkat även gäl-
lar dass många västliga vikar och avsnörningar. I östar liggar
amellartid Vikasjön omgivan av odlad mark och spaciallt är dass
avsnörda nordspats, Kyrkbytjärn (19) invid Vika kyrkby, starkt
autrofiarad, inta minst ur social synpunkt.

Nära Falun är vissarligan Faluån, Tiskan och Hosjön starkt
föroranada, man da kan inte batraktas som några fågallokalar mad
undantag för Faluns domasticarada gräsänder. Däremot är dan lilla
och halt övarvuxna Karlslundtjärn i nordöstra hörnat av Runn i
varja fall an sumphönslokal.

Såsom tidigare visats sträckar sig kulturslättragionen frag-
mantariskt längs Lillälvans sjösystam upp till Enviken, vilket
medför att vissa delar av dessa sjöar har slättsjökaraktär. Ingen
av dem är känd som fågelsjö, man man kan räkna med att samtliga
slättsjöartar åtminstona tamporärt kan förakomma upp till Våg-
sjön vid Enviken, vars södra delar hysar både bladvass och vida-
buskaga. Fågallivat i Svärdsjön (20) på 1920-talat har nyligan
baskrivits av Barggran (1974).

I kulturslättragionans utkant nordväst om Aspaboda mallan
Kvarnsvadan och Falun liggar Lilla Vällan (21) som an isolarad
fågallokal. Dan är övarvägande an klarvattansjö och varkar inta
särskilt näringsrik, man i nordväst växar att vidsträckt blad-
vassfält på an gungflyartad myrstrand. Dan bästa överblickan
har man från dan för tillfällat kalhuggna sydvästsluttningan,
dit man dock måste fotvandra någon km. Sjön får batraktas som
myckat okänd.

Ännu mar isolarat i barrskogregionan liggar Skorrtjärn (22)
och Ärttjärn i Bjursås. Dan förra är dan mast kända ganom att
John-Erik Ringsen basökt områdat mar allar mindra tillfälligt
sadan 1960-talats mitt. Dan liggar i an lummig dalgång eftar
vägen mot Rogsjön och är myckat litan mad en diamatar på ca
250 m. Bladvassbältan finns längs norra och västra strandan och
till övarväganda dalan gränsar dan till lövskog och odlad mark.
Dan är yttarst känslig för störningar och tillhör inta da loka-
ler som,rakommandaras för tillfälliga basök. Gästande ornitolo-
gar kan i ställat med fördal besöka Kyrkbytjärn.

19. Kyrkbytjärn utgör dan nordligaste delan av Vikasjön östar
om Runn och är skild från denna ganom ett smalt sund. Sjön karak-
tarisaras av ett flartal småholmar och rik vattenväxtlighet.

11 3

Denna är länge låg och lättöverskådlig, men som i andra slättsjöar
växer den frampå sommaren upp till vidsträckta ruggar av högvux-
en säv. Längs östra stranden, som utgör sluttande åkermark, och
i nordväst kantas tjärnen av fräkenfält. I norr ligger ett vid-
sträckt område med kaveldun och fräken. Bladvass förekommer en-
dast sparsamt. Småholmarna, som utgör utmärkta boplatser, är
delvis täckta av vattenklöver.

Omgivningarna utgörs i öster som nämnts av åkermark, i norr av
lövskogbuskage och i de västra och södra delarna av en tall- och
björkbevuxen grusås. Denna utgör en del av Svärdsjöåsen och går
med en gren längs västra stranden och med en kortare del ut i
sjön söderifrån. Den senare udden är fridlyst som naturreserva-
tet Gramsängs udde. Från båda åsarna har man utmärkta naturliga
observationsplatser och behöver inte utnyttja den transformator-
byggnad som i några sammanhang figurerat som fågeltorn. Fågel-
livet har inte beskrivits senare än av Mellquist (1963).

F. Siljansbygden

Siluringen genom Siljan och nordost om denna har skapat förut-
sättningar för Dalarnas nordligaste fågelsjöar. Siljan själv grän-
sar ju på flera ställen till sluttande åkermark och har därför
bälten av tät vattenväxtlighet här och där längs stränderna. Det-
ta gäller inte minst de nordvästra delarna omkring Sollerön och
Mora. Ändå är det väl endast Norrviken (23) på Sollerön som bör-
jar bli känd som fågellokal. Troligen är starrängarna i och om-
kring Dalälven vid Mora tidvis åtminstone rastlokaler för sjö-
fågel, men lokala rapporterande ornitologer saknas, varför det
inte finns särskilt många uppgifter om detta. Fältbiologerna i
Mora har inte något utpräglat ornitologisk inriktning.

Drsasjön är egentligen den nordligaste delen av Siljan och
huvudsakligen av barrskogskaraktär med skogklädda holmar. Som
fågellokaler är endast Dreälvens utlopp vid Orsa (24) samt ett
strandparti vid Holen-Lindänget kända. Detta beror på att områ-
det studerats av Lars Bruks sedan mitten av 60-talet. Det finns
egentligen inga särskilt goda observationspunkter längs stran-
den, men gångbarheten är god. Även vid Orsa flygfält, beläget
i Tallhed ca 10 km N Orsa, finns några småtjärnar, som blivit
häckplatser för slättsjöarter.

I silurringens nordöstra del ligger Dre med ett mindre jord-

bruksområde relativt isolerat i barrskogregionen. Detta är sär-
skilt välutvecklat omkring östanviken (25) i östra delen av sto-
ra Dresjön. Bladvassar saknas visserligen, men starr- och fräken-
fälten är välutvecklade och bör hysa en del sjöfågel. Tyvärr är
inte heller detta område känt inom DDF, trots att det tills helt
nyligen funnits en fältbiologisk lokalklubb i Furudal.

Sjöarna i silurringens sträckning mellan Dre och Rättvik är
okända med undantag av Glisstjärn (26) vid Rättvik.

I den sydöstra delen av Siljan finns det lokaler med slättsjö-
karaktär, både i de inre delarna av Rättviken och i de större
vikarna på sydsidan. Av dessa märks främst Limåviken, Dlsnäsvi-
ken och österviken. Dennas västligaste delar kallas Alviken och
Byrviken (73) och är de mest lättillgängliga. Stränderna hyser
mindre bladvassruggar och utgörs till större delen av sluttande
ängs- och åkermark. Man kan se och höra en del fåglar från de
större vägarna genom bygden, inte minst från bron mellan Byrvi-
ken och österviken. Området tillhör dock inte landskapets bättre

114

fågellokaler. Till dessa måste man i desto högre grad räkna Lim-
sjön intill Leksands samhälle (27). Bortsett från Insjön och
Hälgsjön i Al samt några mindre gölar saknar sedan älvsträckan
Siljan-Tunabygden slättsjölokaler. Detta gäller som tidigare
framgått även Västerdalälven.

De lokaler i detta område som kan vara värda även tillfälliga
besök är Norrviken, Glisstjärn och Limsjön.

23. Norrviken på Solleröns nordsida hyser Dalarnas vackraste blad-
vassfält. Det består av en nästan ogenomtränglig djungel av 3 m
höga och tätt vuxnastänglar och täcker en yta av omkring 1 km2.
Lokalen är tyvärr först nyligen uppmärksammad och har hittills
besökts endast flyktigt, Den är i väster, söder och öster omgi-
ven av tallskog med gräsartad undervegetation, som delvis betas,
och gränsar i norr mot Siljans klarvattenyta. Man kan lätt komma
fram till viken från väg 946 mellan Sollerön och Mora, men utsik-
ten över vassfälten ~r dålig, åtminstone från marknivån.

26. Glisstjärn är en ca 800 m lång sjö belägen på kalkgrund i
silurringen ca 7 km N Rättviks samhälle. Den är starkt förore-
nad av utsläpp från Kullsbergs kalkverk strax söder om sjön och
kommer sannolikt att växa igen, Ett bladvassfält förekommer i
södra delen av sjön och sankmarker längs hela västra stranden.
Två förfallna fågeltorn finns kvar som minne av en tid, då sjön
var bättre som häckfågellokal. Fortfarande förekommer dock flera
utpräglade slättsjöarter bland de häckande.

27. Limsjön ligger intill Leksands samhälle. Den är utsträckt i
nord-sydlig riktning med utvidgningar i båda ändarna. De båda
delarna har något olika karaktär. Den södras väst- och sydsidor
har ett brett och vackert fält av bladvass, Dess östsida täcks
av vidsträckta fräkenfält och innanför dessa starr,

Den norra delen saknar helt klarvattenyta sommartid. Växtlig-
heten består av starr och fräken i blandade bälten, medan blad-
vass saknas helt. Själva vegetationsfästet utgörs till stora
delar av gungfly.

Sjön är huvudsakligen omgiven av sluttande åkermark. Närmast
stranden finns dock buskvegetation och i nordspetsen ett löv-
skogområde.

För närvarande utgör soptippen i västra kanten av sjön den
bästa utsiktspunkten. Man åker ned till denna från riksväg 70
över järnvägen några hundram norr om järnvägstationen. En ny
sträckning av riksvägen planeras emellertid rakt över soptippen
och längs sjöns västra strand. Detta kommer troligen att öka be-
vakningsmöjligheterna utan att faunan kommer att störas. Andra
observationsplatser är bron vid Norsbo såg och järnvägen längs
södra stranden.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan man anföra att det är relativt få av
Dalarnas, slättsjölokaler, som är både fågelrika och lättillgäng-
liga. De.flesta framstår som goda först efter ett stort antal
besök under flera år och under olika årstider.

Ingen lokal är heller tillrättalagd för besökare med informa-
tion eller leder och lättillgängliga fågeltorn finns endast vid
Marnästjärn. Detta sammanhänger givetvis med att fågelskyddsverk-

11 5

samheten i hela landskapet hittills varit av mycket liten omfatt-
ning. Beslutade och planerade reservatsförordnanden diskuteras
i ett senare avsnitt om fågelskydd, men det kan nämnas att ingen
av Dalarnas slättsjölokaler för närvarande är avsatt som natur-
reservat med undantag av ön Stackharen i Hovran och att de enda
fågelskyddsområdena är Limsjön och Sävviken. Arbete på naturreser-
vatförordnande är för närvarande långt framskridet endast för
Hovran-Trollbosjön. Såväl reservat som fågeltorn och anläggnings-
arbeten planeras dock för Glaningen, Vanan och Holmsjöområdet.
För de senare avser man att genom fördämningar vid utloppen ska-
pa konstanta vattennivåer för häckfåglarna och samtidigt kunna
anlägga vadarstränder.

Våren 1973 gjordes på initiativ av länsstyrelsen en undersök-
ning av Dalarnas slättsjöars sociala status, dvs deras till-
gänglighet, överskådlighet och allmänna egenskaper som exkur-
sionsmål. Ett antal lokala kännare av de 20 mest frekventerSde
sjöarna redovisade dessas avstånd från tätort, avstånd från par-
keringsmöjlighet, naturliga utsiktspunkter, förekomsten av få-
geltorn och markerad led, gångbarhet samt det hittillsvarande
ornitologiska intresset för sjön jämte eventuellt andra betydan-
de faktorer. Varje parameter poängbedömdes efter en särskild
skala och resultatet framgår av tabell 40. Om metodiken varit
rättvisande är kanske svårt att avgöra. Subjektivt tycks det
dock som om Hessesjön, Sävviken-Forsån, Vasstjärn och Svinösjön
fått oförtjänt låga värden. Detta hade kanske rättats till om
man även fört in parametern areal och givit poäng omvänt propor-
tionellt mot dennas storlek. Ett av kriterierna på en god fågel-
lokal bör givetvis vara att de häckande arterna skall finnas
inom en liten yta.

Slättsjöfaunan

Utöver de allmänt utbredda arterna gr~sand, kricka, enkelbecka-
sin, tofsvipa, storspov, fiskmås, fisktärna och sävsparv m fl
karakteriseras Dalarnas slättsjöfauna av skäggdopping, knölsvan,
sothöna, sävsångare och numera även skrattmås, medan redan rör-
sångare, rörhöna, brunand, vigg, årta, skedand och framförallt
svarthakedopping är mer oregelbundna. Några av de arter som är
typiska för södra och mellersta Sveriges slättsjöar saknas helt,
Mest märks kanske frånvaron av brun kärrhök och rördrom. Anled-
ningen måste främst vara att bladvassfälten i regel är mycket
svagt utbildade i dalasjöarna och ofta tom saknas. De vackras-
te bildningarna finns märkligt nog i nordspetsen av kulturslätt-
regionen, framförallt i Norrviken, Sollerön och Limsjön, Leksand.
Det är väl också detta som gör att rörsångaren stundom, främst
vid Hovran, Hedemora, häckar i videbuskagen eller saknas.

Förekomsten av de mest typiska slättsjöarterna vid några av
landskapets bäst kända fågelsjöar framgår av tabell 41 där sif-
ferkoderna har följande betydelse:

1 sporadisk besökare

2 ej årsviss besökare

3 årsviss besökare

4 ej årsviss häckars

5 årsviss häckars

116

Tabell 40
Dalarnas slättsjöars sociala status

Poäng %

1 Kyrkbytjärn 18 100
100
2 Marnästjärn 18 100

3 Norsen 18 94
89
4 Glisstjärn 17 89
89
5 Hovran-Trollbosjön 16 83
83
6 Limsjön 16 78
78
7 Orrleken 16 78
78
8 Dragsängarna 15 72
72
9 Vanan 15 72
72
10 Brunnsjön 14 72
61
11 Hessesjön 14
so
12 Leran 14

13 Södra Hörken 14

14 Glaningen 13

15 Holmsjö~rna 13

16 Orsasjön 13

17 Sävviken-Forsån 13

18 Vass tjärn 13

19 Svinösjön 11

20 Flinesjön 9

117

Tabell 41
Förekomsten av vissa slättsjöarter i några av Dalarnas mest kända fågelsjöar.

Skäggdopping 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18
Svarthakedopping
Ärta 4 0 5 5 5 2 5 5 5 5 5 5 50 5 5 3 5
Skedand 5 5 2 3 1 1 2 0 4 5 4 5 51 0 5 0 0
Vigg 5 0 0 2 2 2 5 2 0 2 2 2 43 4 1 5 3
Brunand 4 2 2 3 4 2 5 3 2 2 2 2 30 3 1 4 1
Knölsvan 5 5 5 3 3 2 3 3 3 4 4 4 43 5 4 3 3
Brun kärrhök 5 5 5 4 3 2 3 3 5 4 4 4 31 2 2 1 0
Vattenrall 5 5 4 5 4 4 5 5 5 4 5 4 50 5 0 2 0
Småfläckig sumphöna 0 0 0 1 1 1 3 2 2 2 4 0 20 2 1 0 0
Kornknarr 5 4 2 4 2 2 1 0 4 2 2 0 21 2 0 1 3
Rörhöna 5 0 2 4 2 2 3 2 2 2 2 4 21 2 0 2 2
Sothöna 0 0 0 1 0 1 2 1 2 0 0 0 00 2 0 0 0
Skrattmås 2 2 4 1 1 0 2 0 2 4 4 4 51 0 2 0 3
Gräshopps ångare 5 5 5 4 5 5 5 5 5 5 5 5 55 5 2 0 5
Rörs ångare 5 3 5 4 5 4 3 4 5 4 5 5 55 5 5 5 5
Säv s å n g a r e 0 0 2 3 2 2 5 2 2 2 5 1 21 2 1 2 2
Rosenfink 3 2 5 5 3 0 5 5 5 4 2 0 44 5 5 0 5
5 5 5 5 3 5 5 5 5 5 5 5 545 2 4 0
2 2 1 3 0 0 5 0 0 2 2 0 21 2 0 0 2

11 8

Lokaler och rapportörer:

1. Glaningen, Ludvika ( Berndt Larsson)

2. Norsen, Ludvika (Berndt Larsson)

3, Marnästjärn, Ludvika (Jan-Olof Hermansson)

4. Leran, Norrbärke (Jan-Olof Hermansson)

5. Sävviken-Forsån, Folkärna (Mats Forslund m fl)

6, Vanan, Grytnäs (Jan Hansson)

7, Hovran-Trollbosjön, Hedemora (Kjell Bylin)

8, Flinesjön, Husby (John Palm)

9. Svinösjön, Husby (Kjell Bylin)

10. Vasstjärn, Stora Tuna (Stig-Ake Svenson)

11. Holmsjöarna, Stora Tuna (Stig-Ake Svenson)

12. Hessesjön, Stora Tuna (Stig-Ake Svenson)

13. Kyrkbytjärn, Vika (Stig-Ake Svenson, Sven A Mellquist, m fl)

14. Skorrtjärn, Bjli'l'sås (John-Erik Ringssn)

15. Limsjön, Leksand (Gunnar Lind)

16. Glisstjärn, Rättvik (Mats Björklund)

17. Orsasjön, Orsa (Lars Bruks)

18. Norrviken, Sollerön (Gunnar Lind)

Våren 1973 gjordes på länsstyrelsens initiativ ett försök att
värdera Dalarnas slättsjöar kvalitativt. Lokala kännare fick an-
ge status för samtliga fågelarter med anknytning till slättsjö-
biotopen med samma beteckningar som i tabell 41. Metoden inne-
bär att man får ett grovt mått på lokalens kvalitativa värde
som fågellokal. Tyvärr kan man dock inte korrigera värdena efter
sjöarnas olika storlek eller bevakning, vilka ju båda påverkar
resultatet.

Värdena för de lokaler som erhållit mer än 150 p redovisas i
tabell 42. Samtliga lokaler är dock inte med i inventeringen
och några är så dåligt bevakade att deras värden blivit för lå-
ga i jämförelse med de lokaler som ständigt besöks av ornitolo-
ger. En annan felkälla är att häckfågelfaunan i regel inte är
inventerad, varför vissa uppgiftslämnare fyllt i frågeformulä-
ren på goda grunder, medan andra endast redovisat verkliga häck-
fynd. I tabell 43 har lokalerna ordnats efter antalet regelbun-
det häckande arter.

Motsvarande undersökningar har tidigare gjorts i Stockholms län
(Robert Franzsn) och Västmanland (Bo Kumlinl, I Västmanland har
de välkända fågellokalerna Asköviken och Tämnaren fått 279 p
med 30 respektive 29 häckande arter. De Dalarna närbelägna Fläck-
sjön och Gussjön på 5:te och 6:te plats har fått 257 respektive
243 p med ·26 och 22 häckande arter. Efter syd- och mellansvenska
mått skall en god fågelsjö ha ca 25 häckande arter. Nationellt
sett håller således Dalarnas slättsjöar en måttlig klass. Som
den tidigare genomgången visat är de flesta välbesökta slättsjö-
arna belägna i 2nslutning till Dalälven och utgör i flera fall

11 9

Tabell 42
Vetenskaplig värdering av Dalarnas fågelsjöar enligt anvisningar i texten,

1 Hovran-Trollbosjön Poäng Procent
2 Leran 262 100
3 Glaningen 230
4 Orsasjön 209 88
5 Dragsängarna 201 80
6 Kyrkbytjärn 192 78
7 Holmsjöarna 190 73
8 Limsjön 187 72
9 Sävviken-Forsån 187 71
10 Flinesjön 183 71
11 Norsen 179 70
12 Södra Härken 176 68
13 Brunnsjön 176 67
14 Orrleken 171 67
15 Marnästjärn 167 65
16 Vass tjärn 165 64
17 Hessesjön 161 63
18 Svinösjön 157 61
19 Glisstjärn 152 60
149 58
57

120

Tabell 43
Antalet regelbundet häckande arter i några av Dalarnas mest kända fågelsjöar.

1 Hovran-Trollbosjön 26 arter
2 Flinesjön 21
3 Glaningen 21
4 Orsasj ön 20
5 Svinösjön 19
6 Brunnsjön 19
7 Södra Härken 18
8 Glisstjärn 17
9 Norsen 17
10 Leran 17
11 Kyrkbytjärn 16
12 Limsj ön 15
13 Orrleken 15
14 Holmsjöarna 14
15 Sävviken-Forsån 14
16 Marnästjärn 13
17 Vassjön 13
18 Hessesjön 12
19 Dragsängarna 9

121

lagunsjöar till danna. Datta är olyckligt ur reproduktionsynpunkt
eftarsom lagunsjöarnas vattenstånd varierar med älvans. Vid myn-
ningan är madalvattenmängden 370 m3/sak, medan högvattnet för
1150 m3/sek, Högvatten inträffar i samband med hastig snösmält-
ning, först i södra och mellersta Dalarna och senare i fjälltrak-
terna. Det senare, som kallas fjällfloden, kommer under senare
hälften av maj, kulminerar vid eller strax efter månadsskiftet
maj-juni och utjämnas snabbt därefter. Under år med ringa snö-
mängd i övre Dalarna eller vid långdragen smältning kan fjäll-
floden utebli. I gengäld kan den vissa år bli överväldigande
och som exempel kan nämn~s 1916 med över 2000 m3/sek, 1957 med
1350 och 1966 med 1450 m /sek. Även under nederbördsrika perio-
der senare under sommarhalvåret eller på hösten kan vattenfö-
ringen öka till extrema värden. Detta har inträffat senast somma-
ren 1973, då man vid mitten av juli uppmätte 280 m3/sek i Nedre
Dalälven och en vecka senare efter skyfall i nordvästra Dalarna
upp till 100a m3/sek.

Den vertikala höjdskillnaden mellan medelvärdena för hög- och
medelvattenstånd i sydöstra Dalarna är 1 m, vilket i extremfal-
ien givetvis förhöjs betydligt. Detta innebär att vidsträckta
områden omkring de låglänta sjöarna varje år läggs under vatten
efter det att fåglarnas ruvning påbörjats och att många häck-
ningar därvid spolieras. Hårdast drabbas givetvis de arter som
inte lägger om. Detta gäller framförallt knölsvanen, men vissa
år även änderna. Efter högvattnet i juni är det exempelvis i
Hovran en vanlig syn med andflockar av höstlik storleksordning.
Vid en undersökning av knölsvanens reproduktion 1969 (Bylin 1973
el framgick att 38 par som häckade längs Dalälven, även om häck-
ningslokalerna inte i samtliga fall var lagunsjöar, förde fram
36 ungar. Den genomsnittliga reproduktionen var således ungefär
1 unge per par. För 21 par hade häckningen spolierats i äggsta-
diet.

122

STRÄCK OCH ÖVERVINTRING

Nordsträck

Os tidigare flyttfåglarnas nordsträck är starkt vädsrlsksbsrosn-
ds och följer förloppet av snösmältning och islossning (figur
44-45). I Dalarna har nordsträcket inte studerats på annat sätt
än att ankomsttiderna för vissa arter noterats i privatanteck-
ningar, men någon bearbetning av detta fenologiska material har
inte företagits. Tidpunkterna för de första individernas ankomst
på våren och de sistas försvinnande på hösten är ju också endast
extremvärden utan större biologiskt intresse. Som grund för jäm-
förelser med andra delar av landet redovisas här ändå msdslan-
komstdata för ett urval flyttfåglar till några platser i land-
skapet:

1. östanbyn, Grutnäs, 1959-70 (Jan Hansson)

2. Tunabygden, 1963-73 (Hans Hedin, Stig-Ake Svsnson)

3. Floda upp till 20 år (Gunnar Ingritz)

4, Siljansnäs, 1957-63 (Göran Skarner)

Ormvråk 30.4 2 3 4
Trana 26.3 31.3 4.4 5.4
Tofsvipa 11 . 4 15, 4 14.4 16.4
Storspov 24.3 25.3 27,3
Ringduva 15.5 5.4 12.4
Gök 23.3 9.4 6.4 3.4
Sånglärka 30.3 10.5 15.5
Ladusvala 8.5 17.5 23.3 24.3
Taltrast 20.3 30.4 9.5
Rödsvingeltrast 16,4 19.4 18.4
Rödhake 5.5 15,4 15.4
Svartvit 10.4 16.4
flugsnappare 17.4
Sädesärla 15, 4
Stare
Bofink 10.5 7.5 27.4 5.5
13.4 10,4 7.4 12.4
14.3 19.3
28.3 22.3 5.4
3.4 24.3

Ankomsttidernas normala variation framgår av figur 46, som
tillhan'dahållits av Pall Algot Eriksson, Den visar några flytt-
fåglars ankomsttider till Vallsrås, Malung, 1953.68,

För dalao~nitologsrna börjar annars vårverksamhstsn med ugg-
lornas sångperiod. Ost är främst pärlugglan som avlyssnas och
den börjar höras sporadiskt redan i december, men blir invents-
ringsbar först från slutet av februari. Sångperioden pågår se-
dan normalt till första veckan av april, då äggläggningen äger

123

Fig 46
Några flyttfåglars ankomsttid till Malung (Pell Algot Eriksson).

MARS APRIL MAJ

1953
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65
66
67
68

1. Stare
2. Bofink
3. Trana
4. Sädesärla
5. Svartvit flugsnappare
6. Hussvala

7. Gök

124

rum.
Andra fenologiska data som kan jämföras med andra delar av

landet är att tjäderspelet i södra Dalarna börjar omkring 10
april och att de första trastarna har ägg omkring 1 maj.

Det ornitologiska intresset är som störst i samband med is-
lossningen i slättsjöarna och andfåglarnas nordsträck. Fågelli-
vet i dessa är därför välstuderat men tyvärr endast faunistiskt
och i regel inte systematiskt. I sydöstra Dalarna är det väl
främst sångsvanarnas rastplatser i Hovran-Trollbosjön, Hedemora,
som tilldragit sig uppmärksamhet. De första svanarna har anlänt
28.3.59, 27.3.60, 24.2.61, 4.4.62, 10.4.63, 19.3.64, 4.4.65,
1.4.66, 9.3.67, 21.3.68, 2.4.69 och 28.3.70 (Kjell Bylin). Svan-
räkningar av olika slag har initierats vid flera tillfällen un-
der årens lopp, men några nämnvärda resultat har inte produce-
rats. Därför är kunskapen även om denna uppmärksammade arts vår-
sträck genom landskapet bristfällig.

För övriga arter finns endast mycket spridda tillfälliga iakt-
tagelser av nordsträck och några närmare kommentarer kan inte
göras. Beträffande sträckvägarna får man väl förmoda att det
går att genomföra delvis samma diskussion som tidigare förts i
samband med redogörelsen för kulturslättfaunans invandring. Det
subjektiva intryck man annars har av nordsträcket är väl att
det går fram fort på bred front över landet och i regel sannolikt
oberoende av speciella sträckleder.

De senaste anlända flyttfåglarna är de sk junisångarna, som
samtliga av tradition räknas till landskapets rariteter. Bland
dem märks till för något decennium sedan gräshoppsångare och
rosenfink och numera småfläckig sumphöna samt näktergal. Dessa
kommer till Dalarna vanligen i slutet av maj och ännu senare dy-
ker enstaka hanar av flodsångare, kärrsångare, busksångare, korn-
knarr, vaktel, lundsångare, sommargylling m fl upp. Flera av des-
sa är nattsångare och de aktiva ornitologernas verksamhet i juni
prägl~s därför av nattliga avlyssningar av slä~tsjöar och slätter.
Fågelsången pågår, åtminstone under den tidiga morgonen, fram
till midsommar, men blir därefter mycket sparsam.

Sydsträck

Sydsträcket tycks ha annan karaktär. Det är sannolikt för varje
art mer utsträckt i tiden och sker åtminstone för vissa mer som
ett födosök i sträckriktningen. För dagsträckare kan man därför
antaga att de i viss utsträckning följer den miljö i vilken de
är anpassade att söka föda. Detta medför att ett stort antal ar-
ter drar fram spritt över skogarna, medan de som tillhör kultur-
slätten oftare följer stråken av odlad mark i sin huvudsakliga
sträckriktning. Detta underlättas av att den odlade marken ofta
ligger i lägre dalgångar i förhållande till omgivande skogshöj-
der. För sjöfåglar kan man därutöver spåra en viss sträckkoncen-
tration till vattenlederna, där sjöar av olika slag utgör rast-
platser.

Sträckstudier kan bedrivas på olika sätt. Ringmärkningsverksam-
het kan ge viss information om sträckriktning, övervintringsom-
råden och sträckets förlopp i stort, men om man är mer intresse-
rad av det lokala genomsträckets omfattning och fördelning i ti-
den är man hänvisad till att antingen regelbundet inventera rast-
platserna eller också att bevaka sträcket från en särskild obser-
vationsplats. Det senare är användbart för hela det synliga dag-

125

sträcket, medan inventeringen av rastplatser måste begränsas
till några få arter, som rastar koncentrerat på optimala loka-
ler, främst vadare och sjHfågl~r. I gengäld kan man med denna
metod få en viss uppfattning även om nattsträcket. Auditiv Hver-
vakning av detta ger troligen mycket missvisande resultat.

Det är självklart atc även Dalarna berHrs av ett visst vadar-
sträck, men detta passerar nästan obemärkt på grund av att goda
rastplatser är mycket sparsamma. De främsta permanenta vadarelo-
kalerna är de s k slambankarna omkring Grängesberg. De består
av slig från gruvorna, som har kHrts ut i befintliga sjHar, av
vilka de mest kända är Drrleksdammen och HHtjärn. Lokalerna har
bevakats av yngre ornitologer från Ludvika-Grängesberg huvudsak-
ligen under 1970-talet, men några resultat har inte publicerats.
De flesta vadare inklusive sandlHpare har observerats och kust-
snäppor den 30.7.70 i ett antal av 76 ex. Sligutfyllnader av sam-
ma utseende finns även omkring Garpenberg, Hedemora, men om des-
sa hyser rastande vadare är inte känt.

övriga rastplatser fHr vadare skapas mer eller mindre tillfäl-
ligt i samband med extrema väderlekssituationer. Efter hHgsommar-
torka friläggs lämpliga strandremsor dels i de flesta insjHar
och dels i Dalälven. Vattenståndet i denna regleras dock i ännu
hHgre grad av utsläppen från vattenmagasinen vid det 20-tal kraft-
verk, som är belägna i älven, Vadarebankar av omfattning är kän-
da både från sHdra delen av Siljan och Dragsängarna i Leksand.
Där har goda vadarsäsonger inträffat 1959, 1961-62, 1968-69 och
1972-73. Antalet rastande vadare 1969 har beskrivits av Lind
(1969). Under 1970-talet har även bankar i Bäsingen, Folkärna,
bevakats vid lågvatten och som exempel på goda dagar kan nämnas
den 15.8.74 då man under 4 timmar kunde räkna 7 kustpipare, 20
myrspovar, 2 kustsnäppor, 1 grHnbena, 10 svartsnäppor, 84 kärr-
snäppor, 31 stHrre strandpipare, 2 mindre strandpipare, 1 små-
spov, 3 gluttsnäppor, 31 brushanar, 1 storspov och 98 fisktär-
nor. Under tiden 6,7-23.9 räknades sammanlagt ca 550 kärrsnäppor
(Ulf Kolmodin), Mats Forslund s).

Vid den motsatta väderlekssituationen, dvs efter en längre
tids nederbHrd på sommaren eller hHsten, skapas tillfälliga
restplatser av annan typ, Då kan lågt liggande trädor Hversväm-
mas antingen av älv- och sjHvatten eller också enbart genom
regnandet. Vid Hovran, Hedemora, har sådana vadarelokaler bil-
dats 1960-61 och 1965-66. Ett exempel på en god dag är den
28.8.66, då man kunde räkna in 12 arter vadare, bl a kustpipare
och 2 fjällpipare (Kjell Bylin). Motsvarande har inträffat i
Tunabygden, där rastande vadare ofta kan observeras på Lusmyren,
Borlänge och mer tillfälligt på fälten omkring älven. Vid Nag-
larby, Gustafs, iakttogs stora flockar av främst tofsvipa, brus-
hane och stHrre strandpipare i september 1969 (Sven-Ake Svenson

s).

- Från Västerdalarna rapporteras rastande vadare mycket sparsamt,
Det enda tillfälle, då lämpliga lokaler tycks ha utbildats un-
der senare tid, är i samband med Hversvämningar i maj 1967.

Av andfåglar har motsvarande typ av taxeringar endast fHreta-
gits på några få platser i samband med de internationella andfå-
gelräkningarna, men sammanfattningar fHr någon särskild lokal i
Dalarna saknas. Genom den faunastiska verksamheten vid sjHarna
finns dock en viss kvalitativ kännedom om sjHfågelsträcket.
Tabell 47 visar hur regelbundet några genomsträckare anses upp-

126

Tabell 47
Vissa mer eller mindre typiska genomsträckares uppträda

Södra Orr- Gla- Leran Hovran Holm-

Hörken leken ningen sjöarn

Gråhakedopping 1 00 01 0
23 2
Bergand 2 02 20 0
10 01 0
Alfågel 3 00 23 0
01 33 2
Svärta 1 11 22 2
01 33 3
Sjöorre 1 02 22 0
00 13 0
Salskrake 1 33 12 0
30 11 0
Grågås 1 00 11 0
22 21 0
Sångsvan 1 01 22 1
20 0
Strandskata 0 00 02 0
20 11 2
St strandpip 1 33 23 2
32 33 0
Kustpipare 1 10 00 3
30 12 2
Fjällpipare 0 30 13 3
30 03 0
Roskarl 0 30 0
10 01 0
Dvärgbeckasin 0 00 00 3
12 01 1
Småspov 1 11 33 0
00 0
Rödspov 0 00 11
00 13
Myrspov 0

Rödbena 1

Svartsnäppa 0

Kustsnäppa 0

Småsnäppa 0

Mosnäppa 0

Kärrsnäppa 1

Spovsnäppa 0

Sand löpare 0

Myrsnäppa 0

Silltrut 1

Dvärgmås 0

Svartsnäppa 1

N Skräntärna 0

"