Dalarnas Fåglar 1975

DALARNAS ORNITOLOGISKA HISTORIA

Efter Olaus Magnus publicerades inget nämnvärt ornitologiskt ma-
terial i Sverige under ett och ett halvt sekel. Visserligen bör-
jade Uppsala Universitet åter att fungera under 1600-talet, men
de dissertationer med ornitologisk anspelning i titlarna som
trycktes under denna tid hade knappast något med naturvetenskap
att göra.

Det var först i och med de medicine professorerna Lars Roberg
och Olof Rudbeck d ä som den medeltida kyrkligt styrda auktori-
tetstron ersattes av metodisk zoologisk forskning. Barnström
(1959) har daterat den svenska ornitologins födelse till den
22 maj 1695, då Olof Rudbeck dy sköt en hane av gökyta vid
Älvkarleby i norra Uppland och avbildade denna så naturtroget
som man måste kräva av en artbeskrivning. Ändå försvarades så
sent som 1702 en doktoravhandling vid Uppsala Universitet, där
respondenten hävdade att vis~a svalor flyttar bort på hösten och
andra övervintrar på sjöbottnen.

De lacu Silian och Praefctura naesgardensis dalicarliae.
Mot bakgrunden av detta är det inte märkligt att det saknas orni-
tologiskt material från Dalarna ända fram till 1700-talet. De
första översiktliga lokalfaunorna publicerades i Olof Silieström
Larssons avhandling om Siljan 1730 och Petrus Uglas om Näsgårds
län i Dalarna 1734.

De lacu Silian tycks endast vara tillgänglig på latin, men av-
snittet om fåglar har vanligen refererats av komminister Gunnar
Hellerby, Hedemora (ml. Inledningsvis uppräknar författaren de
olika sjöfåglar som tillhörde trakten. I några fall kan man in-
te med säkerhet avgöra vilken art han egentligen menar, varför
författarens egna latinska namn och svenska översättningar åter-
ges i nedanstående förteckning: Anas graminae eller jurices
(gräsand), Anas fara torquata major (anddrake), Mergua cirrhatus
eller longirosster major (skräcka), Anas platyrhynchos mas (kni-
pas), Anas fuligula (svärta, Anas fussca (Arta), Columbus arcti-
cus (lim). Av måsar uppräknar han flera slag av olika storlekar:
Larus alba cinereus torque cinereo [fiske-ljus), Larus major
cinereus samt Larus cinereus minor. övriga arter är Hirundo ma-
rina [taerna), Capella eller Vanellus [wijpa), på eller nära
stränderna och kunde man få se Milvus [glada), Pluvialis cine-
rea major och minor [strandsickla) Ardea [häger), Ardea stalla-
ris [rördrummel), Grus [trana) och Arquata [spofven). Med undan-
tag av knipan betraktar han dessa arter som flyttfåglar, men
därutöver anser han inte att det finns många fler sådana än de
som jagas och som därigenom förutsättes välbekanta.

Av vinterfåglar nämner han dock även Sturnus fluviatilim [ström-
staren), som endast förekom i dessa vatten under vintertiden.
Detta gäller även de svanar som övervintrade i "nordöstra Dalar-
na" i ett· antal som översteg 300-400 stycken. Han uppehåller sig
med hjälp av några omständliga formuleringar ett tag vid dessa
svanar och deras flyttningsförhållanden och avslutar med att fram-
hålla att de sjunger mycket vackert vid sin död. Till stöd för
detta anför han också ett par rader av en dikt av Martius, som
behandlar svanesången.

Mer fältornitologisk är dock texten om de fåglar som visar sig
i trakten vid Bartolomei-och Mickaeli-tiden, dvs på hösten i
augusti-september och som återkommer i april-maj, Han ansåg att

169

de häckade i skogarna mot norska fjällen och anför som exempel
på sådana Anserorum ferorum cinereorum pullos ("unga grå will-
gäss"). Sådana kunde man även fånga i socknarna Malung, Lima
och Venjan.

I skogarna omkring Siljan kunde man finna följande fåglar:
Aguila (örn), Falco (falck), Accipiter (höök), Cuculus (giök),
Bubo (uf), Ulula (nattuggla), Corvus (korp), Cornix (kråka),
Pica (skata), Urogallus major (kjaeder), Urogallus minor (orre),
Galina corylorum (hierpe), Lagopus (snöripa), Perdix (rapphöna),
Pluvialis (åkerhöna), Columba vulgaris (skogsdufva), Garrulus
Bohemius (sibensvantz) samt Sturnur silvestris. För säkerhets
skull anför dock författaren att det finns fler fåglar, men att·
alla inte kan uppräknas.

Petrus Ugla föddes 1709 och var prost i Hedemora 1945-B5. Han
fullföljde inte själv sin beskrivning av Näsgårds län, som om-
fattade Hedemora, Husby, Garpenberg, Folkärna, Brytnäs med Aves-
ta samt By. Några av de senare socknarna beskrevs av andra för-
fattare och ventilerades vid Uppsala Universitet mellan 1734
och 17B5,

Fågellivet får den utförligaste beskrivningen i den första de-
len av Hedemora socken och som jämförelse med ovanstående beskriv-
ning av Siljansbygdens fågelfauna återges även denna text:

"Fåglar förekomma också i lika stor utsträckning: Aguilae majo-
res et minores, vultures, örnar och gamfåglar. Anales gramipae,
ferae, torquatae, gräs-, vild- och ringänder. Mergi, cirrhati,
dykare, kräftor, Anates, fuligulae, fuscae, ankor, bruna och
gula. Columbi arctici, på svenska lommar. Lari, måsar. Anseres
feri, vildgäss. Cygni och Grues, svanar och tranor, som icke
önska stanna h!r länge. Urogalli eller Galli silvestris, tjäd-
rar. Attagenes, järpar. Riphae, ripor. Palumbes, ringduvor. Per-
dices, rapphöns, Gallinae agrestes eller pluvialis, åkerhöns.
Fulicae, på svenska swärtor eller morkullor. Milvi, falkar. Meru-
lae, trastar. Bubones, ugglor. Accipitres, hökar, Falcones mino-
res, falkar, mindre. Pici, hakspikar, Cuculi, cuculi. Garrulato-
ri, horsgökar och andra gökar. Sturni Silvestris, starar. Vanel-
li vipor. Ardeae, hägrar. Arguatae. Turdi, kramsfågel. Sturni
fluviatilis, strömstarar. Alualae, lärkor, Gurruli Bokemi, skri-
kor, Fringillae, finkar. Alcedines, isfåglar. Gråvita fåglar,
som förebåda oväder, på svenska "grå och vita uhrwäders foglar"."

Det första man lägger märke till är att fåglarnas benämning
är uppbyggd på samma sätt som hos Dlaus Magnus. Den vetenskap-
liga binära nomenklaturen börjar visserligen framskymta, men
hade vid denna tidpunkt inte införts konsekvent och fåglarna är
i regel inte kända närmare än till släktet och storleken (större
och mindre örnar, måsar, trastar, ugglor osv).

Ingen av artlistorna är givetvis tillförlitlig, Båda utgör
sammanfattningar av författarnas hela kunskap om fåglar, uppen-
barligen främst inhämtad i Uppsala, Ändå Mr det naturligtvis
riktigt att de flesta av de uppräknade arterna fanns även i Da-
larna, men detta kan inte gälla vipa och rördom och knappast
rapphöna. Det är tveksamt om ens måsar har förekommit i landska-
pet vid denna tid, men det kan inte uteslutas. Om uppgiften om
ripor är riktig, så har denna arts sydgräns varierat i högre
grad än vad som tidigare är känt under de senaste århundradena.
Den har visserligen även omkring sekelskiftet 1900 gått så syd-
ligt som kanske ända nedåt Hedemora, men dessförinnan låg den

170

betydligt längre norrut. Nu har dock Pstrus Ugla inte skilt mel-
lan häckfåglar och sådana som uppträder under vinterhalvåret och
det är ju tänkbart att det kan ha gjorts vinterfynd av ripor vid
något tillfälle.

Man lägger även märks till att kungsfiskarsn nämns från Hede-
mora och att enkelbeckasinen redan i början av 1700-talst kalla-
des horsgök. Os mest intressanta uppgifterna är dock de som gäl-
ler flyttfåglarna och då i synnerhet sångsvanen. Förekomsten vid
Siljan, enkannerligen Drsasjön och Insjön, beskrevs även senare
under 1700-talst och man torde här kunna sluta sig till att ar-
ten vid denna tid också rastade vid Hovran. Ännu mer fältmässig
är beskrivningen av fågsllivst i en senare del av Prasfsctura
nassgardsnsis dalicarlias, avseende Folkärna och författad av
Gustaf Christisrnin 1776: "Svanar infinna sig i mängd vid vårens
början men kunna sällan fångas. I sjöarna simma tusentals änder
omkring inemot hösten. Tjädrar, orrar och järpar finnas visser-
ligen, men de äro rätt fåtaliga. Hägrar uppehålla sig här under
sommaren".

Detta tyder på att sångsvanarna hade en stor rastplats även i
Bäsingsn vid denna tid och detta styrks av att uppgiften uppre-
pas av Svsdslius (1863). Märkligt nog har dock denna rastplats
inte bibehållits. ~Enligt Mats Forslund (s) rastar numera knappast
mer än 50 sångsvanar i Bäsingsn på vårarna. Däremot är ju efter-
sommarens hägrar en företeelse, som existerar även i vår tid,
men det är märkligt att arten förekom redan på 1700-talst, efter-
som det anses (Förteckning över Sveriges fåglar 1970) att den
spritt sig starkt först under 1900-talst.

Linnasus i Dalarna

Ändå måste 1734 betraktas som något av ornitologins genombrotts-
år i Dalarna, ty samtidigt med att Pstrus Uglas verk kom till
som en värdig avslutning på den medeltida zoologiska epoken,
så genomförde Carl von Linn§ sin bekanta dalaresa. De utförli-
gaste kommentarerna till reseskildringen har publicerats under
redaktörskap av linnsforskaren Arvid Hj Uggla år 1953.

Resan företogs 3.7-17.8 och färdvägen framgår av figur 59.
Anteckningarna om fågellivet är de första vederhäftiga ornitolo-
giska notiserna från Dalarna och i flera avseenden är de mycket
intressanta. I nedanstående förteckning har de preciserade få-
gelfynden sammanställts i form av en artlista i kronologisk ord-
ning. ·

Arter iakttagna av Carl von Linne i Dalarna 1734

Tringa, horsgök, Turdus niger. "Luteola plåckade bort maskarna
på kålen" (Bjursås 4.7).
Glandaria, Picus nigra, Urogallus major et minor, Hworre Dalek,
Grus, Corvus, Cornix, kråka kaja (Dre 6.7).
"Swan~r ligga hela wintern i Drsasjön i elfstreken, der intet
fryser, hwarest de swåre äro at skiuta eller fånga, hälst af
böndren, som tro at Gud och naturen dem priviligerat. --- Gök-
ungen såg hela resesocietsten här födas af en liten Motacilla.
Han satt 'och pep helt stadigt, då hon med största trägsnhet för-
de till honom mat, hwilket alt wi uti kyrkioherdens salsfönster
med egna ögon, icke utan serdelss nöje, sågom. En gåsse geck
straxt ut och sköt honom åt oss, då han beskrevs på sätt som

171

Fig 59
Karta över Linnes färdväg i Dalarna 1734

172

följer: (beskrivning på latin), "Fransosen säger giöken är en
underlig fogel, som kokar skinka åth swänsken (Orsa 7.7). Wår
nye Zoologus wisar oss nu prof på en rar fogel". Enligt kommen-
taren av Sven Ekman stämmer beskrivningen bäst, men inte full-
ständigt med grönbenan (Mora 8.7).

"Picus variegatus blef skiuten i ett trä, men hade förut sig
så med klorna fästat, att han sedan på dem blef qwarhängande,
Stora lomen med tofs i nacken, Skräckan med sina ungar, 2:ne
slag. Gladan". (Älvdalen 9.7).

"På wäggen var uppspikad en stor örn, hwars wingar woro swarta,
med hwit rand mitt på, föttren är ludna och gåla. Stierten hwit,
men ytterst swart. --- Wår zoologus skiöt en fogel åt oss, hwars
besrifning är följande: (beskrivning på latin, avser enligt Sven
Ekman en hane av buskskvätta). --- Wid takfästet war nöje at se
swalan bygde sitt näste och straxt der bredvid en Vespa sitt bo:
der likwäl swalan lefwer af dylika kräk. (Älvdalen 10.7).

"Dm morgonen bittida skiöts på wägen en Picus variegatus med
sitt mångkantiga näf". "Mora 11.7).

"Först skiöts en korp, han var stor som en höna, bekswart,
något blåachtig på ryggen, remiges woro 20, af hwilka 2 främre
kortare", (beskrivning på latin). --- "Straxt efter fack man ses
i skogen några lapprskator Merula saxatilis, Will", (beskrivning
på latin). (Älvdalen 13.7).

"Tiedrar, orrar, hierpar, ripor finnas här nog, skiutas på lek
och eljest. --- 2:ne foglar wistes oss här. Den förra war en brus-
hane (beskrivning på latin). --- Den senare war Pluvialis" (be-
skrivning på latin. (Särna 14.7)

"I Prästsgården war en wildgås hemtamd, dock ej årsgammal.
--- Strax bort öfwer kyrkan skiöts en Parus palustris, som of-
wanpå war grå med en swart mys sa". ( Särna 15. 7).

"Dm morgonen skiöts först en orrhöna, den man ej beskrifwer
som den bekantaste fogel. Strax derpå en orrunge. Inn emot fäld-
tet af berget tog hunden fast en ripunge. pullus Lagopodi, som
war lik en hierpe, förutan några hwita pennor i wingen. Fötter-
na woro ännu litet ludna". (Idre 16.7).

"Gräsänderna s. Blånackarne incolis hade nu fullwuxne feta
ungar, hwars hufwud på sidorna war" (beskrivning på latinl,"No-
tabelt är, att detta war en Mas och att ungarna till annos puber-
tatis mehr likna madran än fadren, fast av sexu nobiliori. ---
I bodarna woro aldra ömnogast swalor. Ett slag bodde inuti fä-
bodarna kring rörholet, hade i stierten 2 länga rectrices datt
andra slaget vid droppet utom huset, hwite, under gulare och
kortare stiert. Hade 6 ungar ordinairt. Notabelt war att se,
hur ungarna wrida sig ut, att de ej skulle orena i sitt eget
näste. Både hon och han födde sina ungar och komma stadig med
munnen full af fjärilar, gifwandes i ordning sina ungar hwar
sin gång. Foemina war större än mas". (Idre 18.7).

"Fjällripor sprungo ganska ymnigt med sina ungar, som nyss
lärdt flyga, hwilka af hunden skrämde flögo upp med skrik likt
ett flatt löje. Moderna såg så ut: kroppen hade en colorem scolo-
pacinum eller blandad af swart, hwitt och testaceum, wingarna
woro hwita förutan de öfwersta textrices, som med ryggen woro
jämnfärgade; buken war tämlig ... , fötterna håriga men intet
ludna, klorna bredare än på hönor, rectrices swarta, kortare
än fötterna, men de twå medlersta snöhwita men en swart, kort
lins~, som löp longitudinellt på den hwita fiedern. Näfwet war

173

kort och supercilia coccinea satis rara. --- En ganska rar fogel

sköts wid Gruflesjön, som så heter: Picus alpino-dalecarlicus

tridactylus, är aldrig beskriven", (beskrivning på latin). (Idre

19. 7).

"På fjällen såg man idag ej mer än 2:ne slags foglar, Denanthen

st Pluvialem, förutom snöriporna, som allestädes fluga", (Idre,

på väg in i Norge över Salsfjället 20.7, anteckningarna på nors-

ka sidan förbigås här).

"Pluvialis sågs öwerflödigt i fjällen" (Idre 2B.7).

"Wid Idre kyrka skiöts en Pluvialis, som här kallades åkerhö-

na, stor som en liten dufwa, Dfwanpå war han överallt swart med

punctis ovatis, testaceis, helt tätt strödde warandes satte på

hwar ock en fiäder wid marginem rundt omkring" (beskrivning på

latin). (Idre 29.7). ·

"Wid siökanten tog hunden ett par andungar, som woro nästan

fullwuxne. Des namn war arta, hon war ofwanpå" (beskrivning på

latin]. (Särna 31.7).

"I floden· fanns ymnogt änder, det man ej särdeles observerat

i de andra floderna". (Transtrand 2. B),

"Lärkor äro här ganska få, wipor inga. --- Kråkorna gofwo sig

hundradetals om aftonen åt öster", (Malung 6.B).

"Sent på aftonen, förr än man kom fram till Äppelbo, flög en

nattfogel på wägen framman nästarna. Wår jägmästare lade honom

neder med en hagelbössa, fast än det war så mörkt, at han ej

sikta kunde. Den beskrefs således: Caprimulgus. Nattskräfwa. Han

war stor som en gök, alt ofwan på grå eller af swart, hwitt och

ganska litet blackt" (beskrivning på latin), (Malung B.B).

"I skymningen komma 2 foglar, som flögo mitt öfwer hästarna på

wägen. En af följeslagarna slog wingarna af den ena fogeln med

käppen, och beskrefs således: Scolopax, Morkulla Svet: han war

ofvanpå" (beskrivning på latin), "Fogeln war ung, stor som en

hierpe, til smaken ganska delicat". (Nås 9.B).

"Siöfåglar til mindre antal än ofwanföre". (Nås 11.B).

"Tetraones fångas med snaror wår och höst". (Floda 13.B).

"tlver vägen flögo några tranor", (Mockfjärd 14.B).

"En hök skiöts, som war hel och hållen ofwanpå" (beskrivning

på latin), ---"Siebenswantsar och falkar sades här finnas".

(Gagnef 15,.BJ.

"På porten i Aåls prästgård war ett Falcone species som war

stor som en höna" (beskrivning på latin, enligt Sven Ekman av

allt att döma av en bivråk), --- Swanor och wildgäss funnos här

ömnogt höst, wår och winter. Dm sommaren ära de mäst borta. Wild-

gässen komma först om hösten, derpå swanorna, för hwilka gässen

wika, och blifwa här qware wintern öfwer, tils wåren, då wild-

gässen resa opp åt werlden, för hwilka swanorna då gifwa rum.

Dm wintern ära swanorna swåra at skuita, ty de ligga i floden

på sådana ställen, som de kunna hafwa god prospect att akta sig

på. Man frågade efter, om man intet sökt fånga dem genom räfsax,

men sades ej gå här an. Kunde finnas något compendieuxt swan-

fänge, wore det en mycket profitable sak här på orten; ty här

sades, at öfwer 300 swanor här ofta synas tillsammans. --- Fuli-

ca ellerwattu-orrar finnas nog här". (Al 16.B).

"Picus niger och Milvus aeruginosus flaga och skreko i wädret".

(Falun 17.B).

174

Kommentarer

Några av dessa uppgifter är värda närmare kommentarer. Dm Turdus
niger kan tolkas som koltrast, så fanns tydligen denna i Siljans-
bygden redan på 1700-talet. I dag förekommer den ju visserligen
i barrskogregionen ännu längre norrut, men endast sparsamt. Även
uppgiften om gladan är intressant och kan med säkerhet betraktas
som riktig. Linne måste från sin småländska-barndom vara väl be-
kant med denna art och dess silhuett är ju så karakteristisk att
den är urskiljbar även för observatörer utan kikare. Däremot är
det svårt att avgöra om fågeln var tillfällig eller om arten vid
denna tid häckade så långt norrut. Det senare är inte alls otänk-
bart utan snarare troligt.

I Särna visades Linne dels en brushane och dels en fjällpipare
den 14 juli. Något sätt att bevara fåglar var inte känt bland
allmogen vid denna tid och därför är det troligt att båda exemp-
laren var nyligen skjutna. I så fall är fyndet av brushane ett
av de ytterst få som gjorts i norra Dalarna under häckningstid
och fjällpiparen, sannolikt från Fulufjället, anmärkningsvärd,
därför att det dröjde långt in på 1900-talet, innan arten konsta-
terades häcka i landskapet.

Benämningen Pluvialis, som Linne brukade som ett släktnamn för
fjällpiparen, återkommer senare på tre ställen från Idre. Två av
uppgifterna är från fjällheden, V Grövelsjön 20.7 och i idrefjäl-
len 28.7, där den också uppges som "överflödig", och den tredje
är från Idre kyrkby, där en ljungpipare sköts den 29.7 och be-
skrevs under namnet Pluvialis. I kommentaren till utgåvan 1953
uppger Sven Ekman att Linne med Pluvialis i de båda första fal-
len menade fjällpiparen. Det är tveksamt om detta är riktigt.
I första upplagan av sin Fauna Svecica (1746) uppges visserli-
gen ljungpiparen förekomma nära dalafjällen i östra Dalarna och
på Ölands fält, men det kan ju tänkas att Linne glömt att han
funnit den även på Idres fjällhedar. Det verkar annars underligt
att fjällpiparen skulle förekomma överflödigt, medan ljungpipa-
ren inte alls nämns. I så fall har en markant förändring inträf-
fat under de båda följande seklerna. Även om fjällpiparen idag
inte är sällsynt, är det ju vanligen mest ljungpipare man kommer
i kontakt med under en fjällvandring.

I Malung tycks en stor kråkflock ha övernattat den 6.8. Det
är ju även i vår tid en välkänd förteelse att kråkorna övernat-
tar på gemensamma sovplatser under hösten, men detta inträffar
numera betydligt senare, i södra Dalarna inte förrän i senare
hälften av september. Detta styrker uppfattningen att kråkan
tidigare var en mer utpräglad flyttfågel i vårt land och att
sträcket i samband därmed inleddes tidigare. Det finns faktiskt
även konkreta uppgifter om att tre kråkor övervintrade i Särna
för första gången 1915 (DJM 1915) och i Älvdalen 1918 (Larsson
OJ 1952/52:3). Idag är kråkan synbart flyttfågel endast i Grö-
velsjön i det allra nordvästligaste hörnet av landskapet, medan
den övervintrar vid soptippen i Idre, endast 40 km sydligare.
Man måste dock komma ihåg att de kråkflockar som uppehåller sig
i Dalarna under vinterhalvåret inte är traktens egna häckfåglar
utan kdmmer från norr och öster. De ~lesta häckfåglar övervint-
rar i sin tur ännu sydligare och anländer till reviren först i
februari-mars.

Slutligen kan nämnas att Linnes fynd av nattskärra mellan Ma-
lung och Äppelbo är ett av de nordvästligaste som över huvud

175

tagst gjorts i landskapet. Möjligsn hads dock artsn vid danna
tid an bstydligt msr vidsträckt utbrsdning än idag och framför-
allt var dan ju mycket talrikars inom sitt utbrsdningsområds.
Därsmot är dst knappast troligt att Milvus asruginosus vsrkligsn
avssr brun kärrhök, vilkst stundom ansetts. Ost är alltför osä-
kert att Linne skulle kunna fältbsstämma en rovfågel mad kärr-
hökens allmänna utsssnds. Den tillhör ju heller inta ds mast hör-
bara rovfåglarna. Annars är väl Parus palustris i Särna dan en-
da uppsnbara "fslbestämningsn". Den bsror på att Linne inte bs-
skrev talltitan förrän 1766 och därför inta kände till det svår-
bestämda artparet sntita/talltita vid tidsn för dalaresan. Dan
fågsl som påträffadss i Särna bör ha varit en talltita. I sin
fortsatta forskargärning fick Linne mer användning för ds fynd
av fiskar och insekter han gjorde i Dalarna än av fåglarna. I
första upplagan av Fauna Svscica 1746 upptar han sndast fsm ar-
tar från Dalarna, nämligsn trståig hackspstt, som han för första
gångsn beskrev i Grövslsjön 19.7.1734. Falco gsntilis, ävsn dan
från dalafjällen, nordlig ljungpipare, fjällpipars och snösparv.
Falco gentilis avser troligsn jaktfalk. På norsk mark väster om
Grövslsjön påträffads Linne nämligsn holländska falkfångars. Han
gsr i samband därmsd an utomordsntlig bsskrivning av falkfängs-
rists mstodik och nämnar ävsn "den lilla gråa fågsl, som utfod-
rades med fågslkött" och lät höra varningslätst när an falk när-
mads sig. Linne fick dock inta sa denna fågsl, man dst rådsr
väl knappast någon tvekan om att dst var varfåglar man använde,

För fjällpiparen uppgsr han att dass typlokal är Särna i Ös-
terdalarns, msdan snösparvsn inta omnämnas faunistiskt, utan en-
dast för att dan i Dalarna kallas "illvärsfågsl". Dstta hads
han sannolikt inhämtat under julvistslssr i Falun 1733 och 1734.
Vid dst senare tillfällst valda han ävsn sin livslsdsagarinna,
vilkst antecknats på följands roande sätt i Utlandsrssan, Itsr
ad sxtsros, 1735: "Jan 16. Undsr den tijdsn man här war uplsta-
ds man sig an flicka, med hwilksn man hade lust lefwa och döö,
fick af hanne ja den 16 jan, hwilkst confirmsrades af fadrsn
dan 27 jan och 1B fsbr. Hwad Gud will skar. Alt sättas i hans
hand".

Därsmot förskommsr inga ornitologiska antsckningar från Dalar-
na i Utlandsrssan och inta hallar i Bsrgslagsrssan, Itsr ad
fodinas, 1734.

övriga 1700-talsrsssnärsr

I Linnes spår följds undsr 1700-talet flsra rsssskildrars, men
dst faunistiska materialst hos dsssa är myckst magsrt. Ost ut-
görs främst av allmänna uppgifter om att jakt och fågelfångst
tillhör allmogsns viktigaste näringar samt an dal folkloristiska
upptsckningar. Som sxsmpel nämns Andars Tidströms resa genom
Dalarna 1754 och brödsrna Gahns1765. I dan förra nämns en hök,
som sköts av skjutsbonden och kalladss dufåka av bsfolkningsn
i Orsa, en tam tranungs på prästgården i Rättvik, att uvsn skri-
ker mot tillkommande oväder och märkligt nog att några tjog ka-
jor flög över kyrkan i Al den 4 september, Uppgiften har inta
msdtagits i artlistan, men den är troligsn riktig, trots att
arten fortfarande har sin nordgräns i Siljansbygdsn.

Den mest bekanta är annars Abraham HUlpers dagbok från an resa
gsnom Dalarna 1757. Han upprspar Linnes uppgift om att svanar
övsrvintrar i Insjön. Från Mora bsrättar han att tranor ofta tas

176

på myrarna, vilket troligen är föranlett av att en tam trana
fanns på prästgården.

Även Hulpers beskriver falkjakten, men från Särna i stället för
Idre, Förmodligen besökte han Fulufjället, vilket tyder på att
jaktfalken eller möjligen pilgrimsfalken var vanligare där än
nu, Han nämner även att flera slags fåglar, i synnerhet åkerhöns
(Charadrius) och snöripor (Tetrao) visade sig på fjället.

Från Särnasjön räknar man upp en rad arter och nämner att de
skjuts i myckenhet: "Swärta (Anas), strandridare kallade, lom
(Colymbus) etc. Knipor (Anas) sågo vi nu flera, som här kallas
kaf-and, af kafwa, doppa. Bönderna fästa iholiga trästycken i
trän wid stränderna, der kaf-anden lägger sina ägg, hwilka ta-
gas och till matredning nyttjas". Från Malungs socken nämner han
slutligen att "willgäss [Anas) träffas på myrarna, medan tamgäss
sällan hölls i Dalarna".

Carl Magnus Blom

Den första naturforskare som var bosatt i Dalarna var Carl Mag-
nus Blom, som kom till Hedemora som provinsialläkare 1774 och
stannade till sin död 1815. Han fick under sina studier kontakt
med Linne och följde denne på en del av hans resor. Därigenom
tillägnade han sig både den linnsanska systematiska synen på
naturföreteelserna och ett publicistiskt intresse, Han fortsatte
sina studier i Hedemora, och brevväxlade flitigt med flera av
samtidens stora naturalister som K P Thunberg, Abraham Bäck och
Samuel Ödman, men klagade stundom över sin andliga isolering,
"kastad i en landsort bland allmänt okunniga dalkarlar".

Under sin tid i Hedemora publicerade han flera uppsatser i
Kongl Vetenskapsakademiens handlingar och i utländska fackskrif-
ter. Han skrev både om botanik och medicin, men kanske främst om
insekter. Avsikten var att han skulle publicera en "Catalogum
insectorum Hedemoracarium", vilket tyvärr aldrig fullföljdes,
Ar 1794 hade han dock en insektsamling på 1054 arter.

Dm fåglar publicerade han endast två fristående uppsatser,
Beskrivning på en helt ljusgrå, eller nästan hwit, orrhöna,
Tetrao tetrix faem. L. 1785 och Beskrivning om en mycket hvit-
spräcklig och besynnerlig urart af tjäder [Tetrao urogallus Linnl
1807. I sin sista ämbetsberättelse till Collegium Medici 1813
gav han en helhetsbild av trakten, dess natur och folkliv.

Fågelförteckningen i denna upptar ca BO arter fördelade på
grupperna a/ rovfåglar, b/ kråkfåglar, c/ anåfåglar, d/ vadare,
e/ hönsfåglar och f/ sparvfåglar. Det är intressant att konsta-
tera att han för varfågeln (Lanius garrulus) till rovfåglarna.
I artlistan lägger man bl a märke till Chrysaetos (kungsörn),
Milvus (glada), Haliaetus [havsörn), Corvus monedula [kaja),
caryocatactes [nötkråkal och infaustus (lavskrika), Rallus crex
och aquaticus (kornknarr och vattenrall) samt Columba oenas och
palumbus [skogs- och ringduva). Det är kanske tveksamt om vatten-
rallen verkligen fanns i trakten redan vid denna tid, men desto
mer intressant att nätkråkan nämnes. Hasseln hade kanske en
större utbredning i landskapet ännu för ett par hundra år sedan.
Som de s~örsta rariteterna anförs annars en härfågel, som setts
en enda gång på Brunnsjöberget vid Hedemora och en Anas nigra,
förmodligen svärta eller sjöorre, som skjutits i höst i Brunn-
sjön. Han nämner också att sångsvanar övervintrar i Hovran där
Dalälven är öppen hela vintern.

177

Faunor för folket

I och med 1800-talst kom också svenska fågslhandböcksr som var
tillgängliga för allmänheten. Linnes "Fauna Svscica" och "Systsma
Naturas" skrevs på latin, men redan 1806 utgavs A Sparrmans
"Svensk ornitologis" med 68 färgplanscher och därefter följds
ett 15-tal mer eller mindre utförliga faunor från Palmstruch 1806-
09 till Kolthoff & Jägsrskiöld (1895-99) och dessutom flera skol-
faunor och utländska verk behandlande hela Norden. Däremot kan
man knappast betrakta någon av dem som fälthandbok. I själva
verket är det riktigt svårt att artbestämma en fågel efter exem-
pelvis Sven Nilssons betydelsefulla Skandinavisk fauna (1817,
omarbetad 1824-28, 1835 och 1858) även om man har den i handen.
De färgplanscher som förekommer i vissa verk är ofta inte allt-
för naturtrogna och de svartvita teckningarna utgör i regel en-
dast avbildningar av anatomiska detaljer. Detta är kanske mest
förklarligt med tanke på att samtliga 1800-talszoologsr samti-
digt var framstående jägare. Den första zoologiska .tidskriften
i landet hette ju också Tidskrift för jägare och naturforskare
(1832-34).

Art listor

Under 1800-talet publicerades också de båda första fullständiga
artlistorna från orter i Dalarna. Den ena var C W Lundborgs Fog-
lar i Dalarna (1846) och den andra en sammanställning av jägmäs-
tare Y A Segsrdahl på Bergsgärdets gård i Husby, publicerad hos
Sundström (1888). Lundborgs uppsats avser fågellivet omkring
Horndals bruk i sydöstligaste hörnet av landskapet, där författa-
ren bodde 1837-39, och Segerdahls har tillkommit som svar på ett
upprop från Vetenskapsakademiens ornitologiska kommitts enligt
riktlinjer som drogs upp vid den första internationella ornito-
logiska kongressen i Wien 1884. En jämförelse mellan de båda
artlistorna har sammanställts i tabell 60. I originaluppsatserna
nämns arterna endast med dåtidens latinska namn, men identifie-
ringen har inte vållat några problem. I tveksamma fall har Nils-
son (1858) anlitats.

Granskar man de båda lokalfaunorna närmare finner man att den
första ger ett mycket vederhäftigt intryck. C W Lundborg var
utan tvekan en av samtidens främsta fågelkännars i vårt land
och det finns knappast någon punkt i förteckningen som det finns
anledning att betvivla.

Lundborg fann under sina tre.år i landskapet 116 arter, av
vilka 86 betraktades som häckande. Segsrdahl, som tycks ha varit
verksam i Husby en längre tid, nämner 111 arter, av vilka 103
bedöms som häckfåglar med eller utan frågetecken. I denna lista
förekommer emellertid uppgifter som idag måste betraktas som fel-
aktiga eller tvivelaktiga, men dessa utgör oftast förklarliga
missuppfattningar, och i stort ger även Ssgerdahls artlista en
god uppfattning om fågellivet i Husby 1888, så som man skulle
kunna tänka sig det med nuvarande kunskap.

Man lägger märks till att knipan vid denna tid endast var en
genomflyttars i södra Dalarna och att Ssgsrdahl har förbisett
sångsvanen, trots att den även då måste ha rastat i husbysjöar-
na. I gengäld betraktar kan kungsörnen som häckande stannfågsl
och det är väl inte otänkbart att arten försvann från södra Da-
larnas skogar först på 1800-talst. Av övriga rovfåglar nämns

178

Fig 60

Jämförelse mellan C W Lundborgs (L) lokalfauna från Horndal 1846 och Y A Se-
gerdahls (S) från Husby 1888,

Kolumner: 1 häckande stannfågel
2 häckande flyttfågel
3 genomsträckare
4 vintergäst
5 tillfällig gäst

Art 1 2 3 4 5

Storlom s Ls L L
Smålom s Ls L L
Häger Ls L
Svart storlom Ls I, s
Gräsand Ls Ls L
Kricka Ls I,
Ärta Ls s
Bläsand Ls L
Vigg s
Knipa s Ls
Sjöorre
Småskrake Ls L
Storskrake
Sädgås L L
Sångsvan
Kungsörn Ls L
Ormvråk
Sparvhök I,
Duvhök
Röd glada s
Havsörn Ls
Fiskgjuse Ls
Lärkfalk
Stenfalk Ls
Tornfalk Ls
Orre
Tjäder s
Järpe
Rapphöna s
Trana
Kornknarr s
Sothöna Ls
Tofsvipa
Ljungpipare s
Enkelbeckasin s
Dubbelbeckasin Ls
Dvärgbeckasin Ls
Morkulla Ls
Storspov,.
Skogssnäppa L
Grönbena L
Drillsnäppa
Gluttsnäppa s

179

forts 1 23 45
Art

Silltrut L
Fiskmås
Fisktärna Ls
Skogs duva Ls
Ringduva Ls
Gök Ls
Berguv Ls

Ls

Hökuggla s L

Sparvuggla Ls
Kattuggla Ls

Lappuggla L

Slaguggla L

Hornuggla s

Pärluggla L

Nattskärra Ls

Tornsvala Ls Ls
Blåkråka
Ls
Gröngöling

Gråspett L

Större hackspett Ls
s
Vitryggig hackspett
Ls
Mindre hackspett
s
Mellanspett Ls
Tretåig_hackspett
Ls
Spillkråka sL

Göktyta s
Tofslärka
s
Trädlärka
Ls
Sånglärka
Ls
Ladusvala Ls
Hussvala
Backsvala s

Korp L

Kråka sL s
Råka
Ls
Kaja
Ls
Skata Ls

Nötskrika Ls
Ls
Lavskrika
Talgoxe

Blåmes L

Svartmes L
Tofsmes
Ls
Ls
Entita s

Talltita Ls

Stjärtmes s

Trädkrypare L

Strömstare sL
Gärdsmyg L s

Dubbel trast L s

Björktrast Ls

Taltrast Ls

Rädvingetrast L

180

forts 1 2 3 4 5
Art
s )u Ls
Koltrast L Ls
Ls L
Stenskvätta Ls L
Ls
Buskskvätta Ls
s
Rödstjärt s L
Ls L
Rödhake Ls
Ls s
Rörs ångare Ls
s
Sävs ångare Ls
Ls
Trädgårds sångare s
Ls
Törnsångare Ls
Ls
Ärts ångare
Ls
Lövsångare Ls

Grans ångare Ls
Ls
Kungsfågel L s

Grå flugsnappare s
s
Svartvit flugsnappare s
s
Ängspiplärka s
s
Trädpiplärka s

Sädesärla

Gulärla

Sidensvans

Varfågel

Törnskata

Stare

Grönfink

Steglits

Grönsiska

Hämpling

Gråsiska

Domherre

Tallbit

Mindre korsnäbb L

Större korsnäbb L Ls

Bofink L

Bergfink L L
L
Gulsparv L

Ortolansparv

Sävsparv

Snösparv

Gråsparv L

gladan som häckande av båda författarna, medan Lundborg även har
med havsörnarna i Rossen. Uppgiften om dubbelbeckasin hos Seger-
dahl kan vara riktig, eftersom det är tänkbart att arten höll
sig kvar kanske tom in på 1900-talet i Husby. Däremot utgör
gluttsnäppa, ljungpipare och dvärgbeckasin självklara missupp-
fattningar, vilket även gäller mellanspett, rörsångare och någ-
ra andra påståenden, Däremot hade kanske sävsångaren redan vid
denna tid invandrat till Dalarna. Vad som utan närmare eftertan-
ke förvånar mest hos Lundborg är kanske att kråkan betraktas som
flyttfågel, men som redan framhållits är detta säkerligen rik-
tigt.

I båda artlistorna förekommer även rariteter som blåkråka och
svart stork. Visserligen uppgav Dlaus Magnus (1555) att det i
norra Götaland och Svealand från 56 graders polhöjd ända upp till
90 grader endast förekom storkar med röda näbbar och fötter men
svarta vingar, men denna uppgift är givetvis inte godtagbar. Det
råder ändå ingen tvekan om att svarta storken var en vanlig syn
förr i tiden, vilket även renderat den det särskilda nämnet odin-
svalan hos allmogen. Lundborgs fynd är det enda säkra från detta
landskap, även om arten ännu under 1900-talet tillfälligt häckat
inte särskilt långt från gränserna.

Sammanfattningsvis kan sägas att Segerdahls artlista inte rönt
någon större uppmärksamhet hos efterföljande faunister, medan
Lundborgs kom att bli normgivande för zoologernas uppfattning
om fågellivet i Dalarna långt in på 19DO-talet. När Sven Ekman
(1922) meddelar något från detta landskap i sitt stora djurgeo-
grafiska verk, är det i regel endast Lundborgs uppgifter från
det allra sydöstligaste hörnet som han stöder sig på.

Pelikanen

Både Lundborgs och Segerdahls artlistor är publicerade i Kungli-
ga Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar (KVAH), som utgivits
sedan akademin instiftades 1739. Fram till Svenska Jägareförbun-
dets bildande var dessa "Handlingar" den enda periodiskt utkomman-
de svenska zoologiska litteraturen. Därefter utgavs först Tid-
skrift för jägare och naturforskare 1B32-34 och från 1B62 Svenska
Jägareförbundets Nya Tidskrift, som efter omarbetningar utveck-
lats till den nuvarande Svensk Jakt. I dessa jägartidskrifter
publicerades inte bara jaktskildringar utan även en del faunis-
tiskt material, bl a från Dalarna, men någon större betydelse
har de inte haft för den ornitologiska historien i detta land-
skap. Bland de mer läsvärda bidragen märks utdrag ur Dalarnas
Jägareförenings årsrapport 1863 (SJNT 1B63:227-234).

Inte heller i KVAH publicerades något annat nämnvärt material
från Dalarna under resten av 1B00-talet. Det enda undantaget är
väl den mustiga skildringen av hur landets första pelikan avli-
vades i sjön Rämen, Stora Tuna, den B juni 1B50: "Denna Pelikan
sköts den B juni i sjön Rämen, vid hyttan af samma namn, belägen
i St Kopparbergs Län uti den vestra, skakiga delen af St Tuna
socken. En kolbonde kom in på Bruks-Contoret och berättade att
han sett sjelfva hin, i skepnad af en ofantlig fogel, sitta i
en trädtopp vid sjön och därifrån störta rätt ned i vattnet. Då
Bruksinspektoren genast begaf sig med bössa ut i en båt på sjön,
fann han vid landet fogeln, som straxt simmade ut, rakt emot
båten, liksom för att anfalla denna, men dödades genom ett skott
med varghagel, hvaraf tvänne träffade i halsen. Man ansåg honom

1B2

för en svan, plockade honom och försökte att genom förvällning
och stekning deraf bereda en smaklig rätt, hvilket dock alldeles
ej ville lyckas. Blott hufvudet, fötterna och hakpåsen blefvo
tillvaratagna. Fogeln sades hafva vägt 1 Lispund 8 skålpund och
hållit 6 alnar mellan vingspetsarne".

Naturaliekabinett

Redan på 1500-talet blev det vanligt att ståndspersoner skaffade
eller omhuldade samlingar av naturföremål, ofta mer eller mindre
makabra kuriositeter från hela världen, som torkats i ugn. I
och med några konserveringsmedel på 1700-talet började samlingar-
na bli hållbara och när fransmannen Becoeurs metod att konserve-
ra fågelskinn med arseniksåpa på 1820-talet blev känd även i
Sverige, blev också denna djurgrupp allmänt representerad i sam-
lingarna {Löwegren 1964).

Från Dalarna är inga privata samlingar kända före 18DO-talet.
Efterhand tycks dock de högre skolorna ha införskaffat zoologis-
ka objekt för undervisningsändamål. Den äldsta samlingen finns
i Falu Gymnasium, som inrättades 1858 och redan under senare de-
len av 1800-talet tycks ha haft en imponerande fågelsamlng. Mer
anmärkningsvärda fynd av 26 arter presenterades utförligt av
lektorn Gust Eug Ahlm (1871) och denna förteckning innehåller
flera av förstagångsfynden i landskapet. Ahlm deponerade även
en omfattande äggsamling i läroverket, som sedan har komplette-
rats främst ur generaldirektör Knut Zethelius dödsbo. Äggsamling-
en är emellertid f n helt oordnad och väsentliga fynddata sak-
nas.

Hela fågelsamlingen från Dalarna vid Falu dåvarande H Elemen-
tarläroverk presenterades av P GE Theorin i ett skolprogram
1880. Den upptog då sammlagt 96 arter eller bastarder som på-
träffats i landskapet. Flera hade redan omnämnts av Ahlm (op cit),
men åtskilliga intressanta fynd hade tillkommit. De äldsta fyn-
den är daterade 1860, varför detta år sannolikt får anses som
samlingens tillkomstår.

Våren 1974 granskades fågelsamlingen vid Falu Gymnasium av P
Folke Nyholm, Den omfattar fortfarande ett stort antal fåglar,
men har inte utökats nämnvärt under 1900-talet. Atskilliga av
1800-talets intressanta fynd finns dock kvar och det största pro-
blemet utgör en stäpphöna daterad Hedenborg 1837. Den omnämns
varken av Ahlm, Theorin eller i en handskriven förteckning över
fågelsamlingen från 1872. Därför är det väl troligt att fågeln
inte är funnen i Dalarna, trots att Hedenborg förekommer bl a
som gårdsnamn i närheten av Falun.

Annars är skolornas museimaterial från Dalarna inte särskilt
imponerande eller skötta. I samarbete med fortbildningskonsulent
Kurt Forsberg utsändes 1973 förfrågningar till huvudlärarna i
biologi vid landskapets samtliga gymnasier, högstadier och folk-
högskolor. Av dessa har endast 6 besvarat uppropet och av svaren
framgår att samlingarna i regel saknar fullständig etikettering
och att man därför inte vet varifrån fåglarna kommer. Som mest
tycks samlingarna omfatta ett 50-tal arter från Dalarna (Bjursås,
Orsa),

Det tycks heller inte ha funnits särskilt många privata sam-
lingar i landskapet. Den mest bekanta är kanske jägaren Hals Lars
Larssons i Transtrand, som bestod av jaktbyten från hemtrakten,
vilken omfattade både transtrandsfjällen och myrmarkerna omkring

183

Rörbäcksnäs. Dsn innehöll stt stort antal anmärkningsvärda fynd
och citeras ofta i landsfiskalen Eric Dahls anteckningar om vsr-
tsbratfaunan i Dalarna tss nedan), Samlingen skänktes ssdsrmsra
till folkskolan i Rörbäcksnäs, msn tycks numera till största ds-
lsn vara skingrad.

En annan omfattande kollektion innshadss av Eric Dahl själv.
Något systematiskt samlande tycks f n inte förekomma någonstans
i landskapet. Helt naturligt har dock några enskilda ornitologer
stt större sllsr mindre antal montsrads minnen från dsn egna vsrk-
samhstsn i markerna och sn dsl av dessa fåglar är faunistiskt
intressanta. Som sxsmpsl kan nämnas landskapets enda kända torn-
uggla som förvaras hos Gunnar Ingritz. Därutöver har givetvis
ds 4-5 konssrvatorsr som är sllsr nyligen varit verksamma i land-
skapet större kollsktionsr i sina vsrkstädsr. Os båda som mest
har bidragit msd faunistiskt material till olika rapporter om
fågsllivst i Dalarna är Erik Eriksson i Buskåksr, Stora Tuna
och Erik Axelsson i Backa, Hsdsmora.

Landets största officiella fågslsamlingar finns på Naturhisto-
riska Riksmus~st i Stockholm, Naturhistoriska Mussst i Göteborg,
Malmö Museum samt på ds zoologiska institutionerna i Lund och
Uppsala. Av dessa har Riksmusssts (Kjell Bylinl och Uppsala
Universitets (Stig-Aks Svsnsonl samlingar granskats i detalj och
båda innshållsr sn dsl material från Dalarna. I Stockholm förva-
ras blads första fynden i landskapet av klyktjärtad stormsvala
och örnvråk och i Uppsala finn~ bl a dsn märkliga kragtrappsn
från Vsnjan 1933.

övriga musssr har inte granskats i detalj, msn intsndsntsrna
pl samtliga uppger att materialet från Dalarna torde vara mycket
begränsat. Dessutom har samtliga tillfrågats om dst sftsrsökta
fyndet av ismås i Dalarna (Förteckning över Svsrigss fåglar 1970)
förvaras i någon av samlingarna, msn så tycks sj vara fallet.

När ssklst var ungt

1900-talsts ornitologiska historia är självfallet mycket msr de-
taljrik och komplicerad och därför kan här endast huvuddragsn
åtsrgss. Vid sskslskiftst skrev dsn då unge Sven Ekman (1902) sn
översiktlig uppsats om övre Dalarnas djurvärld och tycks i detta
sammanhang ha besökt åtminstone Fulufjällst.

Från slutst av 1910-talst sxkursrads sn annan zoolog, Karl-
Hsrman Forsslund, i landskapet. Os flesta uppgifterna från honom
härrör från hsmtraktsn Bsrgslagsn, msn han har även publicerat
sn översikt från sn kortare tids vistelse i Grytnäs, liksom upp-
satser från besök på flera av Dalarnas fjäll. Fulufjällst besök-
ts han första gången i sällskap msd Bo Tjsdsr 1918 och från des-
sa vandringar är många fågslantsckningar ännu opublicsrads (sJ.
Vid samma tid hade Idre och dess fjällskogar en särskild bevaka-
re i kronojägarsn Edward Bsrgström, vars uppgifter om dessa
trakters fågslliv idag är ytterst värdefulla.

Från 1920-talst är även Elis Dahlgrsns anteckningar om fågsl-
livst i Hsdsmora-Sätsr-traktsn, msn dessa utmynnade inte i pub-
licistisk vsrksamhst förrän på 1940-talst, då dsn i gengäld blev
desto msr omfattande. Annars är kännsdomsn om Dalarnas fågslfau-
ma under denna tid mycket begränsad. Dsn har nyligen utökats msd
sn uppsats av Gunnar Bsrggrsn (1974) om förhållandena i Svärdsjö
socken under hans barndom omkring 1920.

184

Tidskrifter

Från starten 1906 och under 1900-talsts första dscsnniar var
Fauna och Flora dan ledande populärvetenskapliga tidskriften i
Svsrigs. Sammanlagt förskommsr flsr än 50 uppsatser sllar smärre
maddslandan,som berör Dalarnas fågslliv. Under 1920- och 30-talsn
är sådana särskilt vanliga och återfinns nästan i varjs årgång,
De mast bstydslssfulla bidragen från danna tid har lämnats av
Edward Bsrgström, Idrs, Gustaf Kolmodin, Orsa, Erik Hadvall,
Malung, S och T Dahllöf, Mora, Nils Ballandar, Särna, Bo Witt-
Strömsr, K H Forsslund, Carl Sahlin och Dag Hannsrz. Uppgifter
om Dalarnas fåglar förskommsr ävsn i an lång rad uppsatser av
Einar Lönnbsrg. För Dalarnas dal har dessutom jaktvårdsorganisa-
tionans årsskrift periodvis utgjort att forum för faunistiska
uppsatser och notiser. Dan första organisationen skapades 1859
undsr namn av Dalarnas Jägaraförbund, man det är först från 1908
som sn friståsnds tidskrift utgivits nästan årligen. Dessförin-
nan publicerades undsr några år styrslssbarättslsar i Lantbruks-
tidskrift för Dalarna.

De ursprungliga s k Msddslandana (DJM) var kortfattade och upp-
tog mast försningsangslägsnhstar. Efterhand växts ds dock i om-
fång och bär från 1948 namnat Dalajägarsn. Danna är numera an
årlig skrift omfattande ca 150 sidor. Jakthistoriskt intressanta
är ds skottlistor som sammanställts ssdan 1904 och vissa andra
bedömningar av vilttillgången. Vsdsrhäftigt zoologiskt material
är smallartid mycket sparsamt undsr ds första dscanniarna och
dst är agantligsn först i och mad jaktvårdskonsulsntsn Svan A
Msllquistsradaktörskap som utrymma ägnas faunistik, zoologiska
övsrsiktsartiklar och fågslskydd. Kvaliteten på innshållst har
förlorat på att stort antal ovsdsrhäftiga citat ur dagsprssssn
och tilltro till jägares artkännedom, man ändå är det i danna
publikation som dst utförligaste materialet om Dalarnas fåglar
finns dokumenterat, framförallt undsr 1950-talst. Sedan slutat
av 60-talst har an påtaglig kvalitatförsämring inträffat och
tyvärr är Dalajägarsn numera mast att forum för tvivelaktig jakt-
littsratur och zoologiska sakfel,

Mad undantag av Vår fågalvärld, som behandlas särskilt, inne-
håller övriga tidskrifter och årsböcker med ornitologisk anknyt-
ning att mycket begränsat material från Dalarna. I Sveriges
Natur förekommer inta· msr än att 10-tal uppsatser, man därtill
kammar att hala numret 1961 :5 ägnades detta landskap. Där ingår
bl a utmärkta prssantationar av fågsllivat i Tunabygdsn av Sune
Norström och sydöstra Dalarna av El"s Dahlgran. Ur fågelskydds-
synpunkt har även Dalarnas Hsmbygdsförbunds publikation haft
sn vis~ batydslsa, man i regal förekommer inga faunistiska upp-
gifter.

Eric Dahl

Dsn första som utarbetade an sammanfattande förteckning övar
Dalarnas vsrtsbratar var landsfiskalen Eric Dahl. Han tjänst-
gjorde på flsra ortsr i landskapet, bl a Lima och Stora Tuna,
och samlada faunistiska uppgifter undsr ca 30 års tid. Själv
tycks han åtminstone inta från början ha varit speciellt inrik-
tad på fältornitologi och agna uppgifter förskommsr främst från
Stora Tunas slättsjöar undsr ssnars hälften av 1930-talst. Han
gjorda smallsrtid sn fullständig littsraturgsnomgång och komp-

185

letterade denna med uppgifter från kända kollektioner av monte-
rade fåglar och andra fågelkännare, av vilka märks Harald Fren-
din, Borlänge, Einar Klefbeck, Falun, Bo Tjeder, Falun, Tord
Tjeder, Rättvik och Gunnar Ingritz, Dala-Floda, Dessutom införde
han ett upprop i DJM 1939, enligt vilket den slutliga redovis-
ningen av materialet skulle uppta samtliga arters fyndorter in-
pvickade på kartor.

I verkligheten publicerades Dahls material endast översiktligt
i Fauna och Flora 1943 och i DJM efter hans död 1944. Vid det
senare tillfället uppmanades naturintresserade att i fortsätt-
ningen sända kompletterande uppgifter till Einar Klefbeck. Den-
na införde också ett tillägg till förteckningen (1945),

I den översiktliga publiceringsform som Dahl valde redovisas
arternas förekomst vanligen endast genom en uppräkning av de
socknar, där de påträffats som tillfälliga gäster eller som häck-
fåglar. Endast i undantagsfall redovisas fullständig fynddata
och källhänvisningar. Detta har medfört en del generaliseringar
om häckfågelfaunan, som troligen inte är riktiga. Flera perso-
ner, som kom i kontakt med arbetet, medan det färdigställdes,
har också påpekat att alla fynduppgifter inte är tillförlitliga.
Det som gör artlistan mest ofullständig är emellertid att den
saknar material från väsentliga delar av landskapet och det är
betecknande att de enda uppgifter Dahl haft att tillgå från syd-
östra Dalarna är Lundborgs ovannämnda från 1846.

Originalanteckningarna förvaras nu hos Dahls systerson, lands-
fiskalen Tord Tjeder i Rättvik. Denne har under årens lopp komp-
letterat materialet med egna uppgifter, men dessa är inte till-
gängliga. Den källgranskning av Dahls uppgifter som förekommer
i artlistan i denna skrift har varit möjlig endast genom att
jaktvårdskonsulenten Sven A Mellquist gjort en avskrift av Dahls
anteckningar och ställt denna till förfogande, Avskriften har
kompletterats med uppgifter från dalafjällen, Bergslagen och
Grytnäs av Karl-Harman Forsslund.

Den moderna fältornitologin

Publicerandet av Eric Dahls material vid början av 1940-talet kan
anses utgöra inledningen till Dalarnas moderna fältornitologiska
epok, I Västardalarna var Gunnar Ingritz verksam redan vid denna
tid och under samma decennium började hedemoratraktens fågelliv
bevakas av John Palm och Tunabygdens av Sune Norström m fl. Om-
kring 1950 utvecklades även Gunnar Linds stora intresse och kun-
skap om faunan i Leksand, liksom Börje Flygars i Lima. Redan då
hade Holger Viberg, Örebro, under en lång följd av år regel-
bundet besökt byn Håven i norra Dre och därifrån insamlat ett
stort och intressant material.

1940-talet innebär för övrigt en konsolidering av den ornito-
logiska verksamheten i hela landet, i-och med att Sveriges Or-
nitologiska Förening grundades ur SNF och tidskriften Vår fågel-
värld började utges med stort utrymme för faunistiska rapporter
från samtliga landskap. Från Dalarna publicerades endast några
få notiser under 1940-talet, men verksamheten ökade betydligt
efter 1950. Tillkomsten av Södra Dalarnas Naturvänner 1954 och
dess exkursionsverksamhet till sydöstra Dalarnas slättsjöar
baserades till väsentlig del på de ledande ornitologerna Elis
Dahlgren, John Palm, Göte Nyhlan och vid denna tid även Allan
Beerman. I Tunabygden ägde motsvarande blomstring rum med Sune

186

Norström, Knut Eklund, Bengt Eriksson och Leif Liden som central-
figurer, Även i Bergslagen förekom en begynnande fältornitologi
under 1950-talet, men denna har tyvärr inte dokumenterats i lit-
teraturen och är idag svåröverskådlig. I dalälvdalen måste en
viktig andel av orsakerna till den ornitologiska uppgången under
denna tid tillskrivas upptäckterna och inspirationen av de båda
nyinvandrade arterna rosenfinken och gräshoppsångaren.

Dalarnas Ornitologiska Förening

Dalarnas Ornitologiska Förening (DDF) bildades på initiativ av
Göte Nyhlsn vid en sammankomst i Borlänge den 5 april 1959 och
konstituerades med stadgar och styrelse den 4 november samma år.
Såsom framgår av bifogade stadgar är föreningen en ideell samman-
slutning, som har till uppgift att verka för utforskandet och
skyddet av Dalarnas fågelfauna. Denna uppgift vill föreningen
söka förverkliga genom att stimulera till ornitologiska under-
sökningar av alla slag samt genom att anordna sammanträden och
exkursioner. Föreningens ordföranden har varit Göte Nyhlsn 1959-
63, Gunnar Ingritz 1964-65, Bengt Eriksson 1966, John Palm 1967-
72 och P Folke Nyholm från och med 1973. Medlemsantalet var ur-
sprungligen ca 90, men har 1973 ökat till 113 varav 110 är en-
skilda personer. Aedlemmarnas fördelning över landskapet 1969
framgår av figur 61.

Det är kanske en överdrift att påstå att föreningen lyckats
förverkliga sina intentioner. Den stora spridningen av medlem-
marna har försvårat samordnad verksamhet i form av gemensamma
forskningsprojekt mm. Uppslutningen omkring några ansatser till
sådana har tyvärr varit mycket låg och detta sammanhänger givet-
vis med att det endast är ett litet antal av medlemmarna som kan
betraktas som aktiva fältornitologer. Det har därför också fun-
nits ett visst ointresse för att exkurera i annat än hemmamarker-
na, varför medlemmarnas distribution över landskapet samtidigt
ger en god bild över var fågelfaunan är bäst känd, Under senare
år har dock enskilda medlemmar ägnat en viss uppmärksamhet år
fjällvärlden, medan det stora mellanliggande barrskogområdet
ännu är dåligt undersökt.

Den nuvarande verksamheten inskränker sig till ett årsmöte i
Falun på våren och ett s k hästmöte, som under senare år för-
lagts till olika platser i landskapet och tagit en dag i an-
språk, Vid dessa möten diskuteras föreningsangelägenheter och
normalt medverkar någon föredragshållare. Tidigare, och någon
gång även under senare år, har det gjorts försök att anordna
exkursioner inom och utom landskapet, men tillslutningen har
varit för låg för att verksamheten skall kunna fortsätta. Be-
träffande _fågelskyddsinsatsen får man väl anse att även denna
hittills varit blygsam och mer baserats på enskilda medlemmars
initiativ.

187

Fig 61
Antalet medlemmar i DOF och deras fördelning
över landskapet 1960 (Efter Lyrsell o Bylin 1969)

0

0

188

S T A D GA R

för Dalarnas Ornitologiska Förening, lokalavdelning av Sveriges
Ornitologiska Förening.

§1

Dalarnas Ornitologiska Förening är en ideell sammanslutning, som
har till ändamål att verka för utforskandet och skyddet av Dalar-
nas fågelfauna. Denna uppgift vill föreningen söka förverkliga
bl a genom att stimulera till ornitologiska undersökningar av
alla slag samt genom att anordna sammanträden och exkursioner.

§2

Medlemskap i lokalföreningen tillkommer varje i Dalarna bosatt
medlem av S.D.F. Till medlem må även efter ansökan antagas utan-
för landskapet bosatt medlem av riksföreningen.

§3

Medlemskap i föreningen är ej förenat med särskild avgift utöver
den, som erläggs till riksföreningen. Föreningen äger dock att
för bestämt ändamål av medlem upptaga särskild årsavgift. Beslut
därom skall underställas riksföreningens styrelse för godkännande.

Medel till föreningens verksamhet anslås årligen av riksförening-
ens styrelse efter förslag av lokalföreningens styrelse.

§4

Vad som på grund av gåva, testamente eller eljest tillfaller lo-
kalföreningen skall vara dess egendom och förvaltas av densamma
på sätt denna med hänsyn till sin uppgift finner lämpligt.

§5

Föreningens angelägenheter handhaves av en styrelse på sju perso-
ner, vilka väljas av årsmötet för en tid av tre år. Styrelsen sam-
manträder, då ordf så finner önskvärt eller då minst två ledamöter
av styrelsen då påfordrar. Vid olika mening inom styrelsen gäller
den mening, varom flertalet, dock minst 4 ära ense.

§6

Styrelsen skall årligen avge berättelse över sin verksamhet och
förvaltning.

§7

Styrelsens förvaltning och räkenskapet granskas av två revisorer.
För envar av revisorerna skall finnas en suppleant. Revisorer och
suppleanter väljas av årsmötet för ett år i sänder.

§8

Styrelsens årsberättelse och föreningens räkenskaper skola, för-
da per kalenderår och vederbörligen avslutade, senast den sista
febr varje år för granskning överlämnas till revisorerna, vilka
ha att vid nästkommande årsmöte avgiva berättelse över sin gransk-
ning.

9
Föreningen sammanträder till ordinarie årsmöte före mars månads
utgång. Extra sammanträde med föreningen skall därjämte hållas,
när styrelsen eller minst 15 medlemmar av föreningen för behand-
ling uppgivet ärende påfordrar.

189

Meddelanden från Dalarnas Ornitologiska Förening

Sedan 1968 har föreningen utgivit en stencil med namnet Meddelan-
den (MeddDDF). Den har utkommit med 2 nummer (1917 1 nummer) per
år omfattande tillsammans 60-70 sidor. Innehållet utgörs dels
av föreningsangelägenheter och dels av sammanställningar av få-
gelrapporter och andra faunistiska översikter. I någon mån har
även mer häckningsbiologiskt inriktade uppsatser förekommit,
liksom ett sparsamt material från Härjedalen, eftersom detta
närbelägna landskap saknar bofasta ornitologer och därför inte
har någon lokal tidskrift.

Stencilen är uteslutande riktad till föreningens medlemmar med
deras mycket varierande intressegrad och är därför jämförbar med
nånga av de mer populärvetenskapliga publikationer som produceras
i andra delar av landet. Redaktörer för tidskriften har varit
Kjell Bylin 1968-71 och därefter Stig-Ake Svenson. Tyvärr är
medlemmarnas intresse för att hålla stencilen vid liv mycket
litet. Det ,ortsatta utgivandet har möjliggjorts genom att re-
daktören stundom författat nästan hela nummer själv. Ändå måste
det anses som en nödvändighet för samordningen av föreningen
att medlemmarna informeras genom någon form av periodisk publi-
kation.

Rapportering

Vår fågelvärld kom snart att överta Fauna och Floras roll som
förmedlare av ornitologiska notiser. Till en början skrevs alla
rapporter ut som små uppsatser under samlingsrubriken Meddelan-
den längst bak i varje häfte, men med en ökande fältornitologisk
verksamhet över hela landet svällde rapportantalet ut så att
rena faunistiska notiser om enstaka arter från början av SO-talet
sammanfördes som ett särskilt meddelande. Redan vid denna tid
förekom också kortare sammanfattningar över ovanligare iakttagel-
ser för en viss trakt under längre eller kortare tid, men det
var först mot mitten av detta decennium som det blev vanligt med
särskilda årsrapporter från olika områden.

Från Dalarna förekom endast några enstaka notiser bland de smär-
re meddelandena fram till 1950-talet, men från 1953 sammanställde
Elis Dahlgren årliga rapporter från Södra Dalarnas Naturvänners
verksamhetsområde. De första upptog endast de då mycket stora
rariteterna näktergal, gräshoppsångare och rosenfink, men redan
1957-58 rapporterades ett 10-tal arter. Detta var under en tid
då bl a hämpling, törnskata och härmsångare konsoliderade sig i
landskapet, vilket är förklaringen till att de förekommer i
flera rapporter, trots att de idag är väletablerade i denna kul-
turslättregion.

Från 1955 sändes smärre meddelanden nästan årligen även från
Tunabygden av Sune Norström och 1960-61 utökades årsrapporter
från denna trakt. Detta upphörde 1962 i och med att Sune Nor-
ström blev utsedd till rapportsammanställare för Dalarnas Ornito-
logiska Förening. För att underlätta rapporteringsförfarandet upp-
rättades inom föreningen då ett system av rapportområden och
lokala s k områdeschefer fördelade över hela landskapet. Dessa
skulle utgöra styrelsens kontaktmän i bygderna och årligen samman-
ställa de mer intressanta iakttagelserna inom området på blan-
ketter, som särskilt producerats för detta ändamål. De första
härrör från 1962 och samtliga artlistor, som därefter inkommit
till föreningen, finns arkiverade årsvis.

190

Tanksn msd dsssa blanksttsr var givstvis god, msn tyvärr kom
ds inta att utnyttjas så som sn rapportsammanställars i dag
måsts kräva. I stället för fynddata f.ör raritetsr kryssade man
sndast för sn genersll uppgift om tillfällig förekomst osv,
varför rapporterna från flera områden helt saknar detaljer. På
grundval av dessa blankettsr sammanställde dock Suns Norström
rapportsr till VF för åran 1962-65 och 1966-67, Dsssa omfattads
hela Dalarna utom den sydöstra delen, eftersom Elis Dahlgren fort-
satte med rapportering från SON till och med 1967.

Vid denna tid överflödade tidskriften av artlistor från msr
eller mindre odefinierads trakter och därför började redaktionsn
arbeta ut stt system med rsgionala rapportkommitteer fördelade
i stort sett landskapsvis övar landet, Detta har först undsr 1973
blivit helt utbyggt och fungerar nu så att landet är helt täckt
av rapportkommitteer, som i sin tur är sammanförda i fyra stora
gruppsr. I varje häfta av VF publiceras rapporterna inom varje
störrs grupp. Detta innebär att Dalarna årligen kommer med i
häfte nr 3 av VF tillsammans med landskapen Värmland, Västman-
land, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Härjsdalsn,

Rapport kommitten

Dalarnas första rapportkommitte valdes inom DDF vid hästmötet
i Ludvika 1968, och från och med detta år har all faunistisk
rapportering från landskapst gått genom denna, En översikt av
kommittens fsm första vsrksamhetsår har sammanställts av Bylin
(1973 d), Arbetat är inte begränsat till den årliga rapports-
ringsn i VF, utan kommitten bssvarar även upprop om snskilda
arters förekomst och blir tillfrågad om faunan i Dalarna även
i andra sammanhang.

1960-talst kännetecknades av ett starkt ökands intresse för
fältornitologi övar hela landet, inte minst bland ungdomar. I
Dalarna uppstod fältbiologiska lokalklubbar oå flsra orter och
framförallt i Hedemora, Stora Tuna, Ludvika och Rättvik förekom
sn omfattande ornitologisk exkursionsvsrksamhst. Allt dstta har
avspsglats i rapportsringens omfattning. Figur 62 visar anta-
let rapporter som inkommit till DOF under åren 1962-73, Atskil-
liga av dessa är sammanfattningar för hela områden, eftersom
systemst med lokala kontaktmän delvis ännu fungerar. Därför
visas i figur 63 ävsn antalet observatörer för motsvarands tid.
En sammanställning över samtliga årsrapporter från Dalarna
som bsrört flera arter från ett större områds publicerats i
VF visas i figur 64.

Ringmärkning

Den ornitologiska vsrksamhstsn har inte samma inriktning i alla
delar av landet. I Dalarna saknas av naturliga skäl intresse för
sträckräkning och fågelstationsvsrksamhet. Tyvärr är dst ävsn
mycket få personer i landskapet som har tillstånd att ringmärka,
och dstta medför bl a att slöjnät för kontroll av svårbsstämda
nattsångare mm i stort sett saknas. Ost är endast i Tunabygden
som dsnra möjlighet kunnat utnyttjas, msn i övrigt omfattar märk-

ningen i Dalarna mest boungar. Jämfört med fågslstationsrna är

vsrksamheten givetvis obstydlig, msn i gsngäld är dsn mycket
värdefullars gsnom att man får uppgifter om fåglarnas ålder och
födelseort.

191

Fig 62 Fi

Antalet rapporter som inkommit till A
DOF 1962 - 1973 ti

10
8
6
4
2

62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73

ig 63

Antalet observatörer i rapporterna
ill DOF 1962 - 1973

40
30
20
10

62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73

'.'l

0)

Tabell 64

Sammanställning av sådana faunistiska meddelanden i Vår Fågelvärld som av-
ser något större område av Dalarna och upptar flera arter. Ett 20-tal smär-
re meddelanden, främst från Tunabygden och Västerdalarna, har utelämnats.

Område Är Författare Litteratur

Sydöstra Dalarna 1948-53 Elis Dahlgren VF 13: 119 (1954)
1954-56 VF 15:282 (1956)
Il Vintern 1956/57 Il VF 17:162 (1958)
Il 1957-58 Il VF 19:50 (1960)
Il 1959 VF 19:347 (1960)
Il 1960 Il VF 20:254 (1961)
Il 1960 VF 21:53 (1962)
1961 Il VF 22:208 (1963)
Stora Tuna 1961 Il VF 22: 211 (1963)
Sydöstra Dalarna 1962-65 VF 27:174 (1968)
Tunabygden 1962 Sune Norström VF 22:317 (1963)
Dalarna 1963 Elis Dahlgren VF 24:275 (1965)
Sydöstra Dalarna 1964 Sune Norström VF 25:167 (1966)
1965 VF 25:361 (1966)
Il 1966-67 Il VF 28:264 (1969)
Il 1966 VF 26:370 (1967)
1967 Elis Dahlgren VF 28:146 (1969)
Dalarna 1968 VF 29:123 (1970)
Sydöstra Dalarna 1969 Il VF 29:126 (1970)
1970 Il VF 30:147 (1971)
Il 1971 Il VF 31:209 (1972)
1972 VF 32:228 (1973)
Dalarna 1973 Sune Norström VF 33:250 (1974)
Elis Dahlgren
Il
Il Il
Il
Il Sune Norström
Il Kjell Bylin

Il
Il

Il
Il

193

Pionjären i landskapet torde ha varit Martin Lekselius i Lek-
;and, som redan på 1920-talet märkte för Riksmusset och de som
'inder årens lopp har lagt ned det största arbetet tycks vara
;unnar Lind, Leksand, P Folke Nyholm, Falun, Börje Flygar, Lima
;amt Bengt Eriksson, Borlänge. Gunnar Lind har från 1954 märkt
:a 7000 fåglar fördelade på ca 100 arter. Han har under senare
ir främst varit inriktad på dagrovfåglar, och då i synnerhet
luvhök. Av denna art har han märkt 238 ex och fått 40 återfynd.
1v dessa är 6 av ungfåglar från Leksand och övriga har markerats
. figur 65.

I Lima har Börje Flygar märkt ca 4000 fåglar sedan 1953, under
,enare år med inriktning mot ugglor, dagrovfåglar, trana, korp
ich andra större arter. Hans märkning av tranor är unik i det
,tt han hittills sprungit ikapp inte mindre än 23 ungar och
~enom detta fått 6 återfynd, fördelade på 2 i Tyskland och 4 i
3panien. Av de senare har samtliga blivit skjutna, vanligen
Jnder första året, och 3 av skotten har fallit i det numera be-
~anta departementet Badajoz.

En annan intressant detalj är att han i samband med invasio-
1en av hökuggla i Lima 1963 märkte 39 ex av denna art och bl a
fått ett återfynd från Murmansk vid Norra Ishavet.

P Folke Nyhblm har ringmärkt 4873 fåglar fördelade på 75 arter
sedan 1945. Hans främsta märkarter har varit svartvit flugsnap-
Jare (1707 ex), talgoxe (515 ex) och tornsvala (303 ex). Samman-
lagt har han fått 115 återfynd och kontroller, vilket utgör
2,4 % av totalmärkningen. Till de mer anmärkningsvärda händel-
serna hör en tornsvala som märktes som gammal 1946 och kontrolle-
rades i en närbelägen holk 1959, dvs vid en ålder av minst
14 år.

Bengt Eriksson började 1948 och har hittills märkt 4500-5000
fåglar. Som de övriga har han mest ägnat sig åt boungar, inte
minst av ugglor och rovfåglar, men han har även fångat gräshopp-
sångare och rosenfinkar med slöjnät. Därigenom har gräshoppsånga-
re kunnat kontrolleras på samma lokal i Tunabygden under flera
år i rad. En hane återfanns exempelvis efter 4 år. Den längsta
flygsträckan har genomförts av silvertärna, som märkts i Orsa-
sjön och återfunnits vid Kapstaden.

Därtill kommer märkningar i något mindre skala av en lång rad
ornitologer under 1940- SO-talen, såsom Sune Norström, Gunnar
Ingritz, Thore Persson m fl. Den förstnämnde har bl a varit
inriktad på gräshoppsångare (19 boungar) och rosenfink (18 ex).
En hona av den senare arten märktes på boet i Gustafs 1957 och
kontrollerades på samma lokal de fyra följande åren. Ett åter-
fynd av rosenfink har även kommit från en båt ca 35 sjömil nord-
väst om Hirtshals på Jylland.

Utvecklingslinjer

Trots det ökade intresset för fältornitologi under de senaste
decennierna hör Dalarna till de svenska landskap som har den
lä~sta ornitologiska aktiviteten och är minst utforskade. Detta
beror dels på de fågelintresserades distribution över landskapet
och dels på att de i regel saknar forskarambition och i stället
nöjer sig med ett lägre engagement. En av tjusningarna med denna
vetenskap är ju också att den kan bedrivas av vem som helst på
vilket plan och med vilken inriktning som helst. Hela det or-
nitologiska verksamhetsfältet är ändå alldeles för stort för

194

Fig 65

Aterfynd av ringmärkta duvhökar
(Efter Gunnar Lind, Leksand)

• fynd inom ett år efter • äldre fåglar 195
märkning

att kunna omfattas av en enda person.
I Dalarna har intresset främst varit faunistiskt inriktat. På

detta plan är ornitologin visserligen endast en form avs kart-
jakt, men även denna bidrager givetvis rätt utnyttjad till att
öka kunskapen om faunan. Ändå är de glesbefolkade delarna av
landskapet ännu mycket bristfälligt undersökta och därför skulle
man önska att artjakten utvecklades i riktning mot större regel-
bundenhet i inventerandet och gärna förlades till okända marker.
I det riksomfattande projektet Svensk Fågelatlas finns möjlighet
för var och en att göra en sådan bestående insats för svensk
faunistik, utan att detta blir särskilt tidskrävande. Målet för
projektet är att efter ca 10 år publicera detaljerade utbred-
ningskartor för de svenska häckfåglarna och det som krävs av
medhjälparna är endast att de skall känna igen dessa. Intresse-
rade kan erhålla detaljerade upplysningar om projektet efter
hänvändelse till DDF.

Allt invent~rande kan fördjupas ytterligare och bli mer värde-
fullt genom att göras kvantitativt. Vad som saknas mest idag,
inte minst i Dalarna, är häckfågeltaxeringar och andra former
av regelbundna kvantitativa uppskattningar, som på sikt kan
visa förändringar i faunan innan dessa blivit så stora att det
är försent att göra någonting åt dem. Även på detta område pågår
ett riksomfattande projekt, benämnt Svenska Häckfågeltaxeringen.
Det kräver en större arbetsinsats i fält och dessutom en del
skrivbordsarbete, men samtidigt ger det en helt ny upplevelse
och kunskap om fågellivet för dem som tidigare inte ägnat sig
åt taxeringar. Förkunskaperna är även här att man känner igen
de svenska häckfåglarna i fält, gärna på grundval av deras lä-
ten.

Det stora värdet med dessa och andra former av inventeringar
är att de skapar kunskap dels om faunans sammansättning och
dels om de förändringar som äger rum. Denna kunskap är i sin tur
förutsättningen för den adekvata naturvårdsplanering som för
alla ornitologer idag framstår som utomordentligt viktig, Ändå
är hela verksamheten inte alls fågelskyddsinriktad. På det ve-
tenskapliga planet har ornitologin blivit ytterligt avancerad
och det förekommer specialiserad grundforskning i alla detaljer.

I Dalarna har hittills endast några få enskilda ornitologer
ägnat sig åt sådana områden som häckningsbiologin hos vissa ar-
ter, fältkännetecken och bestämningsproblem, sträckforskning
eller som tidigare nämnts ringmärkning och det som publicerats
från landskapet är mycket begränsat. Glädjande nog har dock vissa
uppfödningsförsök och andra fågelskyddsåtgärder förekommit, vil-
ket behandlas i följande avsnitt.

196

FAGELSKYDD

Fågelskyddet är en sammanfattande benämning på en rad mänskliga
aktiviteter, som syftar till att bevara en livskraftig fågelfau-
na, En sådan måste till alla väsentliga delar ha utsprunglighe-
tens prägel och det är därför fågelskyddets strävan att upprätt-
hålla de livsvillkor för arterna som de under en svåröverskådlig
evolution anpassats till. De allvarligaste hoten mot denna situa-
tion kan kanske sammanfattas som mekaniska och kemiska. Till den
förra hör den arealminskning som häckningsbiotoperna är utsatta
för genom mänsklig exploatering i olika former och de senare har
sin grund i den globala förgiftning och avfallreception som li-
vet på jorden utsätts för i ökande omfattning.

Fågelskyddet kan vara inriktat antingen mot den enskilda arten
eller den enskilda individen. I det förra fallet är dess avsikt
att underlätta artens existens oci i det senare individens. Grän-
sen mellan dessa bada inriktningar är givetvis flytande, efter-
som förutsättningen för artens existens är att ett tillräckligt
stort antal individer överlever.

Eftersom fågelskyddet inte är en självklarhet för alla männis-
kor och kulturer, måste det stödjas av upplysning och lagstift-
ning. I båda dess~ avseenden har ideella naturvårdsorganisationer
en viktig roll som opinionsbildare. Målet för upplysningsverksam-
heten är att med stöd av den nuvarande kunskapen om biologiska
processer visa att fågelskyddet är ett livsvillkor och inte en
exklusiv hobby. I detta perspektiv är de resultat som verksamhe-
ten hittills uppnått praktiskt taget försumbara.

Jaktlagstiftning

Det officiella fågelskyddet är lika gammalt som jaktlagstiftning-
en. Det äldsta dokumentet om bestämmelser om jakt i Dalarna åter-
finns i den gamla Dalalagen, som finns bevarad i nutiden genom en
enda pergamenthandskrift, daterad till tiden mellan 1327 och
1347. I Byggningabalkens fyrtiofjärde paragraf, betitlad Dm jakt,
anges inledningsvis att den som vill jaga må börja vid vinternät-
terna och jaga ända fram till sommarnätterna. Med vinternätterna
avsågs tiden omkring den 14 oktober, då vintern ansågs börja, och
med sommarnätterna tiden omkring den 14 april. Dm någon jagade
däremellan, skulle han böta tre marker. Ett särskilt tillägg om
vad som händer, när någon sätter snara i skogen före Katarinamäs-
san och en hund fastnar i denna, har tolkats olika beroende på
om det är Karin (2 augusti) eller Katarina (25 november) som av-
ses (Halmbäck & Wessen 1936).

Nu får Dalalagen givetvis inte betraktas som något särskilt
starkt skydd för fågelfaunan under häckningstiden, ty dels måste
förstås efterlevnaden av en sådan bestämmelse ha varit minimal
och dels är det inte säkert att någon större del av faunan räkna-
des till det jaktbara vilda. Man kommer troligen sanningen nära,
om man antar att fåglar av alla arter vid denna tid i praktiken
var fredlösa året om. Epoken betraktas ju också som den s k fri-
jaktens tid, då villebrådet och jakträtten inte var knutna till
jordägandet. Ändå är det i landskapslagarna, som de första antyd-
ningarna till begränsning även av denna förmån börjar skymta.

Dalalagen uppgick som övriga landskapslagar efter kort tid i
den första samlade lagstiftningen för riket i form av Magnus

197

Erikssons landslag 1351. Med denna började jakträtten bli en för-
mån för de priviligierade, i första hand konungen själv, som bör-
jade anlägga jaktparker och förbjöd befolkningen i allmänhet att
idka jakt, Detta förbud tycks dock inta ha gällt fågel utan en-
dast högviltet älg, hjort och rådjur.

Under de närmaste århundradena skedde inga större förändringar
av denna situation. Kalmarstadgan 1474 och Gustaf Wasas brev och
kungörelser kringskar alltmer jakträtten för de ofrälse, medan
det högre ståndet genom hårdnackat motstånd inte förlorade detta
privilegium. Däremot skapade Gustaf Wasa sin tids kronoskogar ge-
nom att lägga beslag på all obebyggd mark i riket och förbjuda
jakten i dessa områden även för adeln. Dittills hade dock dessa
begränsningar inskränkt sig till högdjuren, men 1578 förordnade
Johan III att ingen i hela riket heller fick skjuta fågel, vare
sig under lek eller eljest.

På 1600-talet börjar fridlysningstider alltmer ingå i det juri-
diska tänkandet, vilket tidigast framstår i 1617 års adliga pri-
vilegier, där detta stånd tillåts att fritt få skjuta högdjur
och fågel på sina frälseegendomar, dock ej på förbjuden tid. Un-
der detta århundrade kom också den första egentliga jaktstadgan
för hela riket i och med "Kongl Maj:ts Ordning och Stadga, huru
alla Rikets Inbyggare sig förhålla skola med Jagter, Diurfång
och Fogelskiutande, given den 22 mars 1647". I denna behandlas
dels jakten på matnyttigt vilt och dels efterhållandet av rov-
djur. De icke privilegierade stånden förbjöds att skjuta "alla-
handa fogel, såsom tjäder, orre, hierpe, swan, willgäss och än-
der". Däremot fick de jordägande bönderna rätt att på laga tid
och för eget behov snara dessa villebråd på sina ägor. Med laga
tid menades tiden mellan Olofsmässan och midfastan. Ett annat un-
dantag från det generella förbudet var skärgårdsbefolkningen, som
fick fånga fjöfågel med nät hela året.

Den enda större skillnaden i följande jaktförordning, som kom
redan 1664, var att "lantmannens" rätt att snara småvilt för-
svann. I stället sägs uttryckligen att "ingen, eho det vara må,
som icke är privilegierad, har rätt att skjuta eller skjuta låta
eller med giller nät och fällor fånga allehanda fågel, i synner-
het tjäder, orre, hjärpe, swan, willgäss och änder". Fortfarande
fick dock skärgårdsbefolkningen fånga sjöfågel.

Med frihetstiden börjar en humanare syn göra sig gällande, bå-
de för viltet och befolkningen, men denna blev aldrig lagfäst
under 1700-talet, även om det gjordes försök att enas om en ny
jaktstadga. Allmogen kom dock så långt att den fick bära bössa
för att skjuta rovdjur. I förslaget till den nya jaktstadgan
framfördes också för första gången tanken på straff inte hara
vid högdjursjakt i konungens jaktparker, utan även för den som
fäller, fångar eller skjuter nyttiga fåglar eller andra djur el-
ler förstör deras bo eller ungar. Bland de verkliga förordningar
som utfärdades under detta sekel märks dock de fridlysningstider
som kungjordes av Kongl Commerce-Collegium 25 maj 1758, och som
fredade fågelviltet under tiden 25 mars till 9 augusti. Dessför-
innan hade dock kung Fredrik misslyckats med en jakt i Dalarna
och ansett att "otillbörligt foglegillrande och skiutande uti o-
laga tider" förorsakat fågelbrist. Han hade därför misslynt påpe-
kat för landshövdingen P Danckwardt dennes skyldighet att skydda
jakten. Denne utfärdade 1730 därför också en påminnelse om förbu-
det mot "foglelekars skiutan- och utödande ifrån midfastan till

198

nästkommanda Olofsmässotid".
Ost blav såladas först 1808, som an ny "Kongl Maj:ts nådiga

stadga angåanda Jakt och Djurfång" utfärdadas. Ävan här dafinia-
rada man jaktans huvudprincipar som dals utrotanda av rov- och
skadadjur och dals för anskaffanda av nyttigt villabråd. Av fåg-
larna räknadas svan till da s k stora jaktdjuran och jaktan på
annat nyttigt villabråd, såsom tjädar, orra, järpa, rapphöna,
snöripa och gräsand till dan lilla jaktan. Oassa artar blav ock-
så h~lt fradada mallan 15 mars och 1 augusti mad undantag för
gräsandan, som fick skjutas från 1 juli, och rapphönan, som inta
fick jagas aftar 1 novambar. Alla andra fåglar, praciserada som
skogs-, sträck- och sjöfågal fick fritt fångas och dödas alla
tidar på året. Baträffanda jakträttan blav dat såsom i an tidiga-
re 1789 års förordning tillåtet för var och an som lagligen ägde
och besatt jord att idka jakt å danna. Av fångstsätten var i
praktiken samtliga ännu godkända. Fågaljakt på olaga tid baivra-
das mad bötar. Ar 1859, då Dalarnas Jägaraförbund bildades, var
dessa 16 Rdr 32 Sk Bco för svan, 5 Rdr Bco för övriga och dub-
balt om övarträdelsan förnyades. Den som dödade hona av fridlyst
vilt på bo fick böta 6 Rdr 32 Sk och den som förstörda hannas
ägg allar ungar 3 Rdr 16 Sk Bco.

I dan efterföljanda 1864 års jaktstadga bestämdes jakttidarna
på tjäder, orre, järpa, dal- och fjällripa till 11 augusti-15
mars. Rapphönsan var fortfaranda särskilt omhuldada och tillåtna
för jakt endast saptembar och oktobar och svan, gräsand, ejdar
och backasinar 10 juli-1 novambar. Dan frikostigt tilltagna jakt-
tiden på hönsfåglarna ansas ha varit ödasdigar förda svenska
skogsfågelstammarna och i Svanska Jägareförbundets ursprungliga
tidskrift förakommar flara inlägg just från Dalarna, som påtalar
an omfattanda rovdrift i skogarna och dålig tillsyn av att ba-
stämmalsarna aftarlavdas från dansk jägaribatjäningans sida.
En stor dal av utvacklingan ansas ha barett på dat flitiga bru-
kat av snaror och gillar. Dassa fångstmatodar förbjöds 1869 utom
i Norrland och Dalarna, där förbudat kom först 1891. I datta sto-
ra skogslandskap blav bastämmalsen föga aftarlavd förrän långt
in på 1900-talat, då skogsfågaltillgångan minskat i sådan grad
att danna typ av fångst inta längra var lönsam.

Dassa bastämmalsar banada väg för yttarligare naturskyddstanka-
gångar i 1912 års jaktlagstiftning. Enligt danna blav dat förbju-
dat att gillra spjut och skjutvapan och fortsat1 förbud mot sna-
ror, flak aller annat giller, utom i nordligasta Svariga. Ännu
att stag mot dagans naturvårdsuppfattning utgjorda 1927 års
jaktstadga, där man för första gångan införda totalfridlysning
av tolv av landats mast sällsynta fågalarter, nämligan sommargyl-
ling, blåkråka, härfågal, kungsfiskara, glada, brun kärrhök, blå
kärrhök, skärfläcka, lunnafågal, vit stork, svart stork och rör-
drom. Dassutom var örn och barguv fridlysta årat om på kronans
mark.

Ost jaktbara viltat utökadas med ring- och skogsduva, som däri-
ganom också fridlystas mallan 1 mars och 31 juli. övriga fåglar,
som inta inrymdes i någon av dassa båda katagoriar, fradadas un-
dar tids~ 1 mars-11 augusti mad undantag av kråka, korp, kaja,
råka, skata, gråsparv, barguv (på anskild mark), stanfalk, duv-
hök, sparvhök, sothöna, skarv, gråtrut, havstrut, lom och skägg-
dopping. Förda fridlysta artarna var det ävan förbjudat att ta
allar förstöra daras bon och ägg. I och mad att danna jaktlag

199

kom att innahålla bestämmalsar ävan om icka jaktbara djur, fick
dan namnat "Stadga om jakt och fridlysning av vissa djurslag"
[SFS 1927:434-441).

Systamat mad totalfridlysning av vissa artar och jakttidar på
andra bibahölls ävan i 1938 års jaktstadga och arsattas först
1968/69 mad totalfridlysning av allt vilt för vilkat särskilda
jakttidar inta maddalats. De nuvaranda jakttiderna för dat sk
matnyttiga fågalviltat i Dalarna framgår av tabell 66.

Rovfågalhatat

Parallallt mad tankan på skydd för först det matnyttiga fågalvil-
tat och sadan ävan andra artar, löpar rovfågalhatat som an röd
tråd ganom svanskarnas hela kulturhistoria. Redan undar dan älds-
ta jakthistorian, föra 1200-talat, var jaktan inriktad dals på
att fånga matnyttigt vilt och dela att eftarhålla da s k skade-
djuran. I vissa av da gamla landskapslagarna, dock inta i Dala-
lagan, förekommer åliggandan om rovdjurbakämpning och datta blav
gamansamt fÖ? hala rikat ganom Magnus Erikssons landslag. Där ba-
stämdas att varja grupp om sax bönder mot an markars vita årligan
skulla lämna att vargskinn till konungans fogda. Danna "ulvskinns
gärd" aftarskänktas dock 1455, för att åtar uppstå på 1500-talet
undar Gustaf Wasa och Johan III. Från danna tid nämnar också
Olaus Magnus [1555) att fogdarna utbstalada balöningar i form
av pilar för vissa skadadjur. Datta är såladas första gångan som
dan uppmuntran till rovdjurförföljelse som kan kallas skottpangar
omnämnas.

Officiallt inrättadas skottpangar på björn och varg för hala
rikat 1647 och på räv 1734. Ar 1739 tillkom också divarsa rovfåg-
lar, nämligan örn, hök, uv, glada, lärkfalk och uggla med balopp
växlanda från 3 till 10 öra. Dassutom instiftadas an låg pramia
för kråka, skata och korp. 10 par lårban jämta klor av dessa fåg-
lar bataladas mad 8 öra. Aren 1741 och 1808 blav baloppan högra.
Dan förra kungöralsan banämndas "Kongl Maj:ts nådiga förordning
angåenda Rof- och Skadafoglars utödanda", och inlads mad påståan-
dat att "da skadaligasta Roffoglar äro Örnan, Slag-hökan, Ufwan
och Gladan". 1808 hada "uggla, falk och andra dylika roffåglar"
tillag'ts och då skulla ävan bl a hökbur och stötnät utsättas vid
varje jägariboställa för fångst av rovfåglar.

Skottpang~rna 1741 fastställdas för örn till 20 öra smt, för
slaghök till 10 öra, för uv, glada, sparvhök, uggla och lärkfalk
till 6 öre, för korp, kråka, råka och kaja 2 öra samt för skata
och rov-Fågalungar 1 öre. För 100 småfåglar som "Grå-sparfwar, Tät-
tingar och Spinkor" bataladas i "wadargällning" 20 öra, för lika
många kråk- och småfågalungar 30 öra, för att rovfågalägg 1/3
öra och för 20 kråk- allar småfågalägg 4 öra. Dan bästa tänkbara
kommantaran till datta är Bernströms [1959): "Ost mätar inga svå-
righater att föraställa sig sockanstugans ornitologiska axpartis
i färd mad att sortara korgar fulla mad ägg och halvdöda dunungar
som än idag inta tio parsoner i vårt land skulla vara istånd att
utan hjälpmadal artbastämma".

Skottpangarna höjdas avsavärt ännu i och mad 1864 års jaktstad-
ga man indrogs för räv och rovfågal aftar 5 år och 1893 ävan för
björn. Däraftar blav det inta rikats skyldighat, utan landsting-
ens, att sköta pramiaringan av rovdjurförföljalsan.

Ost är av naturliga skäl hos jägarkåran som rovfågalhatat har
sin starkasta förankring. I organisarad form är datta an tradi-

200

Tabell 66
Allmänna jakttider på fåglar i Dalarna 1.7.74 - 30.6,75

Gräsand, skäggdopping, storskarv, kricka, årta, bläsand, 25.8 - 15.11
stjärtand, skedand, bergand, vigg, brunand, knipa, al- 1. 12 - 28.2
fågel, svärta, sjöorre, ejder, småskrake, storskrake,
sothöna, enkelbeckasin 25.8 - 31.10
1.9 - 30.9
Duvhök
(Inom och intill 200 m från område för viltuppfödning, 19,9 - 15.10
hönsgård eller därmed jämförlig anläggning får duvhök 16 .10- 31.12
dödas under hela året i den mån det behövs för att 16. 7 - 31.10
hindra skada inom anläggningen)
1.8 - 31.12
Dalripa, fjällripa 1. 9 - 28, 2

Orre, tjäder, järpe 1.7 - 30.6
(I Älvdalens kommun samt Lima och Transtrands försam-
lingar av Malungs kommun 25.8 - 15.10. Dessutom är orr- 1.7 - 30.9
tupp och tjädertupp tillåtna i hela landskapet
10.1 - 20.1)

Rapphöna

Fasantupp

Morkulla

Ringduva

Korp

Havstrut, s~lltrut, gråtrut, fiskmås, skrattmås, kråka,
kaja, skata, nötskrika, björktrast, gråsparv, pilfink,
tamduva

Koltrast och stare i trädgård eller annan anläggning för
yrkesmässig bär- eller fruktodling i den mån det behövs
för att hindra skada inom anläggningen

201

tian ända från Dalarnss Jägare-förbunds första stadgar, antagna
den 29 april 1859. Där anges redan i första meningen av första
paragrafen att förbundets ändamål är, "att inom den provins,
hvaraf det har sitt namn, befordra det nyttiga villebrådets till-
vsxt, genom Jagtlagarnss iakttagande af Förbundets Ledamöter och
deras medverkan till allmän efterlevnad deraf, samt genom bemö-
danden till Rof- och Skadedjurs utrotande". Denna strävan blev
heller inte helt framgangslös, vilket förstås av den officiella
jaktstatistiken för Dalarna 1859-75 (Kongl Statistiska Centralby-
råns tidskrift):

Fällda rovdjur 1859 1861-65 1966-70 1871-75
35 11 5 100 35
Björnar 30 88 21
Vargar 677 771
Rävar 313 2 197 96 108
Lodjur 33 113 224
örn och uv 102 605 39
Hökar 821 291
Järv

Dödade av rovdjur 1861-65 1866-70
19 36
Hästar
Nöt 198 1 209
Får 2 063 499
Svin
Getter 9
Höns
312
466

Landstinge'ts skottpsngar blev an seglivad historia, som mad
jämna mellanrum underblåstes av jaktvårdsförbundst, Vid 1900-ta-
lats början premierades en dödad berguv med 1 krona och en kråka
med 10 öre. Ändå uttalades redan i jägarnas årsberättelse 1902
att uven inte tycktes förekomma i sådan omfattning att den kan
anses vara farlig för det matnyttiga vilda. Enligt jaktchsfsrnas
bedömning saknades den då i 7 socknar, var sällsynt i 12, spar-
sam i 7, tämligen vanlig i 2 och vanlig (god tillgång) i 1 soc-

ken. Man får kanske en fingervisning om uppgifternas vsdsrhäftig-
hst, om man betänker att den sistnämnda socknen var Hedemora, som
knappast kännetecknas av lämpliga uvmarksr. Att det var svårt
att få gehör för ett sådant påstående som att uven inte längre
var "farligt" för viltet, visas också av att jaktchsfsn i Särna
år 1915 ansåg att arten ökade i oroväckande grad och att lands-
tingsanslagst bords ökas från 1 till 3 kronor. Aret därpå ansågs
dock i styrslsns vsrksamhstsbarättslss att uven tycktes försvin-
na ur faunan.

Ännu i föreningens nya stadgar 1920 upptas bskämpandst av "rof-
och skadedjur" som en del av verksamheten. Vid denna tid fram-

202

trädde dock åtminstone ett par representanter för det unga natur-
vårdstänkandst även i vårt landskap, nämligen jägmästaren Erik
Geets och länsjägmästarsn Sten Eckerbom. Den förre skrev en upp-
sats i Dalarnas Hembygdsbok redan 1927, där han bl a påpekade
rovfåglarnas betydelse för balansen i naturen. Sten Eckerbom var
jaktvårdsförbundets sekreterare 1919-33 och vice ordförande 1934-
45. Han skrev under 1920-talet flera artiklar för naturskydd och
anförde alla tillgängliga sakskäl för rovfåglarnas fredande. I
ett föredrag vid årsmötet 1924 yrkade han även att föreningen
skulle begära hos landstinget att skottpsngarna förs k rovdjur
skulle indras. Han grundade sitt yrkande bl a på den statistik,
som visade att av 1 008 såsom hökar premierade fåglar 43% hade
varit andra arter och 24% vråkar och andra nytt~ fåglar, som
redan vid denna tid var lagligen skyddade.

Arsmötet kunde givetvis inte enas om detta, varför förslaget
samma år upptogs av Dalarnas Hsmbygdsförbund i en skrivelse till
landstinget. I denna uppgavs bl a att år 1922 dödades i Malungs
socken 15 mårdar, 28 rävar, 143 "hökar", 604 kråkor, 2 grävling-
ar och 4 uttrar, vilka alla fick plikta med livet för att 12 fjä-
derfän under året tagits av "rovdjur". Denna framställning resul-
terade i att landstingets skottpengar i Dalarna kort därefter
slopades. Den fortsatta verksamheten är mycket svåröverskådlig.
Skottpengar tycks i fortsättningen ha betalats ut dels av vissa
kommuner eller sockenstämmor och dels av lokala jaktvårdsförs-
ningar. I Malung beslöt kommunalfullmäktige att skottpengarna
1924 skulle vara 2:- för hök och 50 öre för kråka och 1930 beta-
lade även Dalarnas Jaktvårdsförbund 1 :- per dödad duvhök.

Ost förlegade systemet med skottpsngar får väl idag trots allt
anses vara på avskrivning. Ändå är det inte mer än ca 15 år sedan
som exempelvis Hedemora betalade 8 öre för gråsparvar och pilfin-
kar. Idag premierar fortfarande både jaktvårdsföreningar och vis-
sa kommuner framförallt för kråk- och måsfågel, varvid beloppen
varierar mellan 50 öre och 2:-. Dessutom lämnar kommunerna ett
sk viltvårdsbidrag till jaktvårdsnämnderna/kretsarna, som varie-
rar mellan 500 och 2 000:- för olika kommuner (Stig Ekblom s).
Som en annan form av kompensation finns numera genom jaktstadgan
möjlighet att få ersättning för tamboskap, som slagits av örn.
Sådan har dock hittills inte begärts i Dalarna och kan rimligen
heller aldrig bli aktuell.

Officiellt har rovfåglarna fått ett ökat skydd i jaktstadgorna
under 1900-talet. örnarna fredades 1925 och i och med 1927 års
jaktstadga var det som tidigare nämnts endast stenfalk, duvhök,
sparvhök och berguv på enskild mark som var fredlösa året om.
Berguven var fridlyst på kronomark och glada, brun kärrhök och
blå kärrhök i hela riket. övriga rovfåglar och ugglor var freda-
de 1 .3-31 ,B och med detta följds förbud att förstöra deras bon
och ägg. De större rovfåglarna var ändå de enda arter som fort-
farande fick fångas med sax.

Berguven blev totalfridlyst först 1950, men annars inträffade
ingen radikal förändring förrän med 1967 års jaktlagstiftning.
Från och med jaktårst 1968-69 är alla fågelarter fredade under
hela året, såvida de inte får jagas under en viss, årligen fast-
ställd allmän jakttid. Bland rovfåglarna förekommer numera all-
män jakttid endast på duvhök, i vårt län 1.12-29.2, och dessutom
s k skyddsjakt under hela året inom och intill 200 m från område
för viltuppfödning, hönsgård eller därmed jämförlig anläggning

203

"i den mån det beh6vs f6r att hindra skada inom anläggningen".
Till helt nyligen f6rekom märkligt nog sådan skyddsjakt även på
ormvråk, fjällvråk, sparvh6k och tom kattuggla.

Därtill uppräknas f6rstås de arter som på mer eller mindre tvi-
velaktiga grunder alltid betraktats som skadedjur, många gånger
kanske endast genom att de skenbart är talrika, och som därige-
nom blivit fredl6sa hela året. Dessa är f n havstrut, gråtrut,
fiskmås, skrattmås, kråka, kaja, skata, n6tskrika, bj6rktrast,
gråsparv, pilfink, tamduva och i vårt län även silltrut. Under
juli-september får cckså koltrast och stare d6das i trädgård och
annan anläggning f6r yrkesmässig bär- eller fruktodling i den
mån det beh6vs f6r att hindra skada inom anläggningen. Det måste
dock observeras att det fordras särskilt tillstånd till sådan
jakt inom villabebyggelse eller annat stadsplanerat samhälle.
Slutligen får korp skjutas i Kopparbergs län 1 .9-28.2.

Denna utveckling återspeglas något i jaktvårdsf6rbundets offi-
ciella statistik 6ver rovfågelf6rf6ljelsen, som återges i tabell
67. I propagandasyfte är den givetvis 16gnaktig i samtliga detal-
jer. Det är välkänt f6r varje skogsvandrare att stora mängder
rovfåglar och rovfågelungar årligen d6das av okynne än idag. Det-
ta gäller såväl de sparsamma kungs6rnarna i Idre som de arter som
fortfarande är glest utspridda 6ver hela landskapet. Samtliga d6-
das under f6revändningen att de är h6kar, medan det 6vervägande
antalet i verkligheten är vråkar. Denna monumentala okunnighet
om duvh6ken och dess biologi har dokumenterats i Dalajägaren än-
nu på 1970-talet.

Särskilt oblitt har jägarna alltid betraktat kråkan, till vil-
ket landstingets skottpengar troligen bidragit. De h6gre avskjut-
ningssiffrorna 1911-12 och 1926-27 f6rklaras av att f6rbundet då
premierade kråkskytte genom att utdela priser till dem som d6dade
de flesta. 1912 utbetalades 200:- i form av 15 priser. Jaktmeto-
derna mot kråkan har skiftat. Fångsten f6r levande uv är så gam-
mal att man ursprungligen fångade kråkorna på limsp6n, som upp-
sattes omkring uven. Senare 6vergick detta givetvis i skytte,
f6reträdesvis under nordsträcket. Numera är levande rovfågel f6r-
bjuden som hjälpmedel vid jakt, och rovfågelbulvan får endast an-
vändas just f6r kråka, kaja, skata, n6tskrika, havstrut och grå-
trut. Dessutom får samma arter (alla helt fredl6sa s k skadedjur)
fångas med fällor och f6r kråkans del har den s k norska kråkfäl-
lan varit vanligast.

Under kampanjen på 1920-talet trycktes även en broschyr om fos-
formosets användning som kråkgift och denna makabra metod levde
kvar under flera decennier. Fosforn 16stes i olja och inspruta-
des i ägg eller dylikt, som utlades på lämpliga platser, men den
kunde även blandas till en gr6taktig smet, fosformoset. Giftet
verkade långsamt och fåglarna dog långt från foderplatsen under
svåra plågor.

En efterf6ljare till detta preparat är kloralos, som i lägre
doser verkar som ett s6mnmedel, men som av jägarna används i så-
dana doser att fåglarna d6das och som allt annat gift kan ge upp-
hov till sekundärf6rgiftningar. Metoden, som till alla tekniska
detaljer liknar fosformetoden, får endast användas efter särskilt
tillstånd av naturvårdsverket f6r att d6da fåglar, som genom tal-
rik f6rekomst eller annan orsak är till sanitär olägenhet, till
hinder f6r nyttig verksamhet eller till betydande men f6r jakt-
eller naturvård. Trots att lagtextens formulering är sådan att

204

Tabell 67

Skottlistor förs k skadefåglar i Dalarna 1905-1970

1905 Kungsörn Sparvhök Duvhök Berguv Kråka
1906 8 35 553 7 2113
1907 1 613 2737
1908 2 450 13 1603
1909 2 379 8 2353
1910 483 5 2624
1911 4 496 24 3675
1912 4 762 12
1 536 10469
1913 9 10 9588
1914 739 33 9458
1915 1 574 7565
1916 535 6 8021
1917 12 6559
1918 521 3250
1919 452 1 1635
1920 656 6
1921 5 2819
1922 439 2 2939
1923 429 3048
1924 361 18 5635
1925 226 598 9 10485
1926 200 650 14400
1927 246 593 35 9038
1928 270 509 4125
1929 186 347 4024
1930 273 527 3375
1931 202 635 2498
1932 232 603 4207
1933 239 596 5444
1934 344 459 3722
1935 264 505 4351
1936 247 463 3420
1937 166 365 3710
1938 311 506
1939 4292
1940 245 389 2865
1941 181 413
1942 4776
1943 385 451 4835
1944 269 384 5200
1945 464 373 7132
1946 248 308 5600
1947 292 339 5700
298 305 5400
1948 5940
1949 74 332 6280
1950 290 280 7000
1951 310 254 7000
1952 300 230 6000
1953 3000
1954 3000
1955
1960
1965
1970

205

inget av dessa alternativ någonsin kan gälla, har tillstånd be-
viljats för jaktvårdsförbundet i Kopparbergs län att lägga ut
gift mot kråkor ännu under 1970-talet.

I övrigt bekämpas rovfåglarna och "skadedjuren" med alla till-
gängliga medel, vilket vanligen innebär skytte och dödande av
dunungar. Tillfällighetsdödandet av de lättskjutna sydsträckande
rovfåglarna, främst vråkar, torde vara betydande under septem-
berjakten. Efter särskilt tillstånd från länsstyrelsen för en
tid av högst tre år får dock även bur, slagnät eller liknande
redskap användas vid jakt efter rovfågel. I Kopparbergs län gäl-
ler f n inget sådant tillstånd.

Naturvårdslagstiftning

Det räcker givetvis inte med att känsliga fågelarter fredas un-
der häckningstiden eller hela året. De måste även ha tillgång
till sådana boplatser, jaktmarker och rastplatser som de är an-
passade till. Dm jaktlagstiftningen möjliggör fredandet av fåg-
larna själva, så innebär naturvårdslagstiftningen att särskilt
viktiga fågellokaler kan bevaras från förstörelse.

I denna form är naturvårdstanken inte särskilt gammal. Den kun-
de spåras internationellt omkring 1870, men växte sig så stark
i Sverige att den resulterade i den första naturskyddslagen först
1909. Genom denna blev det möjligt att avsätta dels nationalpar-
ker och dels sk naturminnesmärken. En ny naturskyddslag tillkom
1952 och bland nyheterna i denna märks bestämmelserna om skydd
för växter, djur och landskapsbilder. De sociala naturskyddsas-
pekterna tillgodosågs för första gången genom att begreppet na-
turparker skapades, vilket dock inte fick någon större praktisk
betydelse.

Den nuvarande naturvårdslagen (NVL) är daterad 1964 och base-
ras på det omfattande utredningsbetänkandet "Naturen och samhäl-
let", som presenterades 1962.

Central organisation

På det svenska riksplanet var det ursprungligen Kungl Vetenskaps-
akademien som hade det högsta överinseendet inom naturskyddsar-
betet. Man inrättade efter 1909 års naturskyddslagar en särskild
naturskyddskommitte för detta ändamål. Ungefär samtidigt bilda-
des dessutom två landsomfattande föreningar med naturskydd på
programmet, nämligen Svenska Naturskyddsföreningen och Samfundet
för hembygdsvård, till vilket landets hembygdsföreningar är an-
slutna. SNF utgjorde ett allmänt sakkunnigt organ, Vetenskapsa-
kademiens naturskyddskommitte handlade vetenskapliga frågor och
Samfundet för hembygdsvård var inriktat på landskapsvård.

Dessa tre institutioner kom att ansvara för det svenska natur-
skyddet till 1 juli 1963, då Statens Naturvårdsnämnd inrättades.
Denna sammanslogs 1 juli 1967 med flera andra statliga nämnder
till Statens Naturvårdsverk. Detta sorterar under jordbruksde-
partementet och i dess uppbyggnad märks ett antal byråer, av vil-
ka naturvårdsbyrån är en. Denna är indelad i sektionen för natur-
vårdsområden och friluftsliv, sektionen för landskapsvård och
sektionen för jakt- och viltvård. Till sitt förfogande har ver-
ket dessutom bl a ett naturvårdsråd. Tills n funktion än natur-
vårdsverket ett centralt rådgivande och i v ssa fall beslutande
organ. Därutöver har dock en lång rad statl ga myndigheter del-

206

inflytande över naturvårdsfrågor och bland dem märks Domänverket
och Skogsvårdsstyrelserna.

Regional organisation

I Dalarna bildades en Djurskyddsförening 1884. Den djurskyddslag
som då var gällande stadgade straff för djurplågeri endast mot
egna eller andras kreatur, dvs husdjuren. Som hos andra djur-
skyddsföreningar har verksamheten också mest varit lekmannamäs-
sigt inriktad på värnandet om dessa. Något ornitologiskt-veten-
skapligt resultat av värde tycks ej ha uppnåtts, möjligen bort-
sett från den upplysningsverksamhet som i viss mån måste ha ut-
gått från en förening med publikation. I årsberättelsen 1886 kom-
mer detta också på tal. Man vill vänja pojkarna av med att plåga
fåglarna och röva deras bon. På ett annat ~tälle nämns också att
snarandet av småfåglar borde upphöra i och med Dalarnas Djur-
skyddsförenings bildande.

Ar 1927 föreslog föreningen dessutom att all sjöfågel skulle
fridlysas i Kopparbergs län och det kan endast beklagas att det-
ta inte blev genomförbart. Det starkaste motståndet kom som vän-
tat från Dalarnas Jaktvårdsförening, som i sin motivering bl a
anförde att en fridlysning skulle utgöra ett besvärligt hinder
vid fråga om infång~nde av änder för utplantering på annat håll

(!)•

Större officiell betydelse för fågelskyddet i landskapet fick
Dalarnas Hembygdsförbund, som startades 1915. Aren 1915-20 dis-
ponerade förbundet några sidor i Hushållningssällskapets Lant-
brukstidskrift för Dalarna, men utgav 1921-30 den egna Dalarnas
Hembygdsförbunds Tidskrift. Från och med 1931, då hembygdsför-
bundet sammanslogs med Dalarnas Fornminnesförening till Dalarnas
Fornminnes- och Hembygdsförbund, har Dalarnas Hembygdsbok årli-
gen utgivits. Förbundet är främst uppbyggt av landskapets hem-
bygdsföreningar, som 1968 utgjorde 50 st med ett sammanlagt med-
lemsantal av 2 105. Naturvårdsinställningen klargörs i stadgar-
nas femte paragraf, där det anges ~tt förbundet har till uppgift
att genom laglig fridlysning eller på annat sätt skydda märkliga
naturminnen inom landskapet.

Ända från starten 1915 till 1938 handlades förbundets natur-
skyddsärenden av Dr Karl-Erik Forsslund. Denne efterträddes av
lektor Lorentz Bolin, som 1947 ersattes av jägmästare Simon Ahl-
man. Samtliga får anses vara starka personligheter som inom
verksamheten, vilket resulterade dels i ett omfattande fredande,
framförallt av naturminnesmärken, och dels i en begynnande upp-
lysningsverksamhet om naturvårdstankarna. Detta innebar bl a
att man omkring 1940 för första gången började anordnas k fågel-
sångexkursioner på olika platser i landskapet under ledning av
lokalt kända biologer som Lorentz Bolin och Eric Swahn i Falun
och W Dahlbård i Leksand.

Länsstyrelsen

Redan genom 1909 års lagar om nationalparkers och naturminnesmär-
kens fredande och 1952 års naturskyddslag låg viss beslutande-
rätt i naturskyddsfrågor på länsstyrelserna i deras egenskap av
Konungens befallningshavande. Från början hade dock länsstyrel-
sen ingen särskild organisation för denna verksamhet, men efter
1952 års lag inrättades ett speciellt naturskyddsråd till dess

207

förfogands. Ssdan 1960 års naturvårdsutrsdning avgivit sitt bs-
tänkands, vari hala dst rsgionala naturvårdsansvarst försslogs
åläggas länsstyrslssn, ombildadss naturskyddsrådst i Dalarna dan
1 juli 1963 till att naturvårdsråd, i vilkst man dock ur ornito-
logisk synpunkt kunds konstatsra att ds ideslla naturvårds- och
ornitologiska organisationerna liksom naturvetsnskapliga förs-
trädars var undsrreprsssntsrade.

Det dröjds ända till den 1 juli 1967, innan det samtidigt med
Statsns Naturvårdsvsrk inrättadss särskilda naturvårdssnhster
vid varjs länsstyrslss. Dsssa lsds av länsingsnjören och för dan
allmänna naturvården svarar en särskild tjänstsman med byrådirsk-
törs grad, ofta kallad naturvårdsintendsnt. I Dalarna har danna
dsssutom en naturvårdsassistent till hjälp. Naturvårdsrådet har
numsra avskaffats, man som rådgivare åt förvaltare av naturvårds-
objekt fungsrar sedan 1970 en särskild arbetsgrupp. Som remiss-
instanssr i frågor av fågelskyddskaraktär anlitar länsstyrelsen
berörda kommuner samt Statens Naturvårdsverk och numera även Da-
larnas Ornitologiska Förening.

Lokal organisation

Det fastslås redan i naturvårdslagens andra paragraf att natur-
vårdan är an såväl statlig som kommunal angelägenhet. Därsmot
utpekas ingst särskilt kommunalt organ såsom ansvarigt för den
lokala naturvården. I de fall, då an naturvårdsnämnd saknas, tor-
ds frågor av denna art därför vanligen avgöras av kommunstyrel-
sen (drätsalkammare eller kommunalnämnd) eller av någon av häl-
sovårdsnämndsn, byggnadsnämnden, kulturnämndsn eller fritidsnämn-
den. I vissa fall har länsstyrelsen ävsn särskilda naturvårdsom-
bud i kommunerna.

De första lokala ideella sammanslutningarna mad naturskydds-
program föddss inom hembygdsförbundet och dess föreningar. Den
äldsta förefaller ha varit FrostbrJnnsdalens Djur- och Natur-
skyddsförening, som stiftades 1920. Denna förening kom under
flera dscennier att framstå som den mest livaktiga i landskapst
och möjligsn ävsn i hala landet. Mindre och msstadels kortlivads
föraningar bildadss så småningom även på andra håll, man samman-
fattningsvis måste man konstatera att naturskyddsvsrksamhstsn
ränts föga intrssss i Dalarna utövar naturminnssfredandet.

Den första lokala sammanslutningen av snbart fågelintrssserads
tycks ha varit Domnarvsts fågelvännsr, som bildadss 1942. Sär-
skilt många sftsrföljars har danna inta fått i landskapet, men
av och till har kratsar av SNF, lokalklubbar av Fältbiologsrna
och biologiska föreningar av andra slag bildats i skolor och sam-
hällsn, men i rsgel med jämförelssvis kort livslängd. Det finns
ävsn föraningar som inta är anslutna till riksorganisationsrna
och därför för en så anonym tillvaro att de är svåra att få kon-
takt med. De nuvarands kända lokala naturvårdsorganisationsrna
har sammanställts i tabsll 68. Som samlands organ i l~ndskapst
skall Dalarnas Naturvårdsförbund tjäna, man dstta har hittills
fört an tynande tillvaro.

Som rsslutat av privatpsrsonsrs och de nämnda organisationer-
nas verksamhst har i dag störrs sllsr mindrs områdsn av Dalarna
bevarats i form av nationalparker, naturressrvat, fågslskyddsom-
råden sllsr domänrsssrvat och av dsssa har flsra vital betydslss
för fågelfaunan. Nedan görs an översiktlig redovisning och värde-
ring av dessa arsaler mad särskild hänsyn till fågslskyddet. Ak-

208

Tabell 68

Några ideella föreningar med fågelskyddsanknytning i Dalarna

Dalarnas Naturvårdsförening Hedemora Fältbiologer
c/o Äke Gessbo c/o Ingrid Holmquist
S Tvillingv 10 A, 783 00 Säter Landsg 27, 776 oo Hedemora

Dalarnas Ornitologiska förening Krylbo Fältbiologer
c/o Ragnar Nyberg c/o Veronica Ählstrand
Moj e, 780 41 Gagnef Gullängsv 2, 774 00 Avesta

Falubygdens Naturvårdsförening Leksands Fältbiologer
c/o Stig Larsson c/o Per Stenborg
Kvarnbergsv 4 D, 791 00 Falun Box 2399, 790 34 Siljansnäs

Folkare Naturvårdsförening Ludvika Fältbiologer
c/o Bertil Jacobs c/o Thony Björk
Järnvägsg 42, 775 00 Krylbo Timmermansv 10 B, 771 00 Ludvika

Grangärdetraktens Naturvänner Mora Fältbiologer
c/o R von Dolwitz c/o Lars Erik Björns
Gruvskogsv 23, 772 00 Grängesberg Box 6429, 792 00 Mora

Ludvikabygdens Biologiska Förening Orsa Fältbiologer
c/o Gösta Eriksson ~- c/o Pia Gustafsson
Lyckåresv 24, 771 00 Ludvika Bargärder 484, 794 00 Orsa

Södra Dalarnas Naturvänner Rättviks Fältbiologer
c/o Ivar Matsbo c/o Jan Nilsson
Skogsstigen 2, 783 00 Säter Knihsg 8 A, 795 00 Rättvik

Tunabygdens Naturvårdsförening Sälens Fältbiologer
c/o Alf Turesson c/o Gun Larsson
Skördeg 17, 781 00 Borlänge Box 345, 780 67 Sälen

Västerdalarnas Naturvårdskrets Tunabygdens Fältbiologer
c/o Gunnar Lindholm c/o Lars-Olov Knuths
Parkg 3 B, 780 50 Vansbro övermora 50, 781 00 Borlänge

Gävle-Dala Fältbiologer Vansbro Fältbiologer
Box 24 c/o Erik Larsson
810 41 Forsbacka Myrg 10, 780 50 Vansbro

Avesta Fältbiologer
c/o Per Östberg
Skogsv 1 C, 774 00 Avesta

Falu Fältbiologer
c/o Eva Borgblad
Granv 6, 791 00 Falun

Gagnefs Fältbiologer
c/o Ulla Nygårds
Kyrkbyn, 780 41 Gagnef

Grängesbergs Fältbiologer
c/o Lars Ström
Lustigkullv 27, 771 00 Ludvika

Gustafs Fältbiologer
c/o Kjell Haglund
Österby, 780 10 Gustafs

209

tuella uppgifter om reservat mm har lämnats av naturvårdsinten-
dent Björn Ströberg (s).

Nationalparker

I och med 1909 års naturskyddslagstiftning blev det möjligt att
avsätta kronan tillhörig mark som nationalparker. Detta institut
har överlevt senare års lagjusteringar och dess syfte anges i
den gällande naturvårdslagens § 4 vara att bevara större samman-
hängande områden av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd
eller i väsentligen oförändrat skick. Detta innebär bl a att väx-
ter, djur och fåglar skall vara fridlysta i nationalparkerna,
men denna bestämmelse saknar givetvis allt intresse, så länge
samerna tillåts idka jakt på andra djur än björn, älg, lo och
örn. Dessa arter är uttryckligen nämnda i NVL § 5, men därutöver
skall skyddet givetvis gälla alla andra arter, för vilka allmän
jakttid enligt jaktstadgan saknas.

Av Sveriges 16 nationalparker om tillsammans 615 000 ha ligger
2 inom Dalarna, nämligen Töfsingdalen och Hamra.

Töfsingdalens nationalpark är belägen i slagufjällmassivets
sluttning mot Storån i Idre och omfattar 1 365 ha. Den tillkom
1930 på kronojägaren Edvard Bergströms initiativ med syftet att
bevara ett blockmarks- och barrskogsområde i landets södra·fjäll-
trakter i dess naturliga tillstånd. Parken utgörs av ett svår-
forcerat område med storblackig dödismorän. Blockmarkerna utgör
något av det mest ödsliga och oframkomligt vilda som den svenska
naturen kan uppvisa.

Skogsbeståndet bildas av tall- och granurskog och markvegeta-
tionen domineras av ris, mossor och lavar. Endast i bäckgenom-
brotten förekommer yppig växtlighet med snår av hägg, ormbunkar
och högt gräs. Fågelfaunan är fattig men intressant.

Parken kan inte nås annat än genom några km fotvandring. En
stakad led går från Grövelsjöns turiststation över Jakobshöjden
ned mot Hävlingen och nationalparkens norra gräns. En annan led
går från byn Lövåsen längre söderut och går förbi Fosksjöarna
väster om Storvätteshågna. Man kan även köra på skogsbilvägar
från Idre upp längs Storån till ett avstånd av ca 5 km från par-
ken, men stigen som leder fram till denna är åtminstone sista
biten dåligt utmärkt i terrängen.

Hamra nationalpark är belägen söder om Svansjön i Orsa finn-
mark. Den avsattes 1909 och omfattar 20 ha produktiv skogsmark
och 7 ha myrmark. Syftet med parken är att bevara en nordsvensk
urskog, som ger vetenskapen tillfälle att följa de förändringar
en sådan undergår, då den är lämnad helt åt sig själv. Tyvärr
är den väl dock för snålt tilltagen för att helt kunna uppfylla
dessa intentioner.

Den nuvarande skogen har kommit upp efter en skogsbrand vid
mitten av 1690-talet. I dag dominerar tallen på åsarna och gra-
nen i svackorna, men utvecklingen går mot ren granurskog.

Faunistiskt är Hamraparken mest känd av entomologer, medan få-
gelfaunan är helt trivial. Man når området lättast från väg 81
mellan Orsa och Sveg med utgångspunkt från vägskälet 87 km från
Orsa och 39 km från Sveg. Därifrån följer man vägen mot Los ca
600 m och tar av åt höger på en smalare väg mot Hamra. Denna föl-
jer man drygt 4 km till en parkeringsplats med vägvisare. Däref-
ter för en stig fram till parken, som är belägen ca 250 m från
vägen.

210

Naturrasarvat

Samtidigt mad nationalparkarna tillkom bagrappat naturminnasmär-
ka, Mad datta manadas föramål allar mindra områdan, som var av
särskilt intrassa för kännadoman om landats natur allar på grund
av märklig naturbaskaffenhet syntes "för framtiden böra skyddas".

Dalarnas Hambygdsförbund tog från startan initiativat till att
en lång rad naturminnasmärken blev avsatta. 1920 hade Dalarna
dubbalt så många naturminnesmärkan som något annat landskap och
1925 uppgick detta antal till ett 60-tal, vilket 1948 hade sti-
git till 103. Objakten var genomgåanda av geologisk art, flytt-
block o dyl, allar anstaka märkligara träd. Det första naturmin-
na som blav fredat bl a av fågalskyddskäl var Tvärstupet i Stora
Tuna, vilket inträffade 1947 eftar ett långt förarbeta av Frost-
brunnsdalans Djur- och Naturskyddsförening. Motivaringan var
dals lokalens sydvästbargkaraktär och dals dess egenskap av häck-
ningslokal för pilgrimsfalken. Samma föraning fick senare till
stånd en fredning även av delar av Gyllbergan och även datta re-
sultat måste ansas ha varit av ett visst ornitologiskt värde.

Naturminnesmärkena blev genom 1952 års naturskyddslag uppdela-
de dels på naturminnen för smärre objekt och dels på naturparker
för områden. 1958 hade Dalarna 17 fredade områden, 20 geologiska
naturminnen, 4 fredade växtar på vissa lokalar samt 87 enstaka
individer eller bestånd av träd eller buskar. Bland områdena
märktas fortfarande Tvärstupet (1947), en holma i Bäsingen (1955)
en 2 km lång sträcka av Västerdalälven i Lima (1955), Fjortasjö-
mossen i Stora Tuna (1954). Annars blev Prästön i Insjön landats
första naturpark.

Under dessa utvecklingsdacennier förakom emellertid en viss
förbistring av raservatbegreppet på grund av att man inte klart
skilde mellan sådana områden som fredats av länsstyrelsen enligt
naturskyddslagen och sådana som dels mer eller mindre tillfälligt
och fullständigt fredadas privat av markägare och jaktvårdsföra-
ningar och dels inköpts eller på annat sätt förvärvadas av hem-
bygdsföreningar och liknanda organisationer och därmed skyddades
från avverkning eller annan exploatering.

Sådana mer privata fredanden kom fågelskyddet tillgodo batyd-
ligt tidigara än den officiella verksamheten. Redan 1924 utfär-
dades skydd för fågellivet i sjöarna Kålsjön, Torsång och Lumsen,
Svärdsjö, på så sätt att all jakt förbjöds inom ett område av
50 m från stränderna på alla andra fåglar än rovfågel, korp och
kråka tom den 31 .12.26. Datta år tog AB Norsbo Sågverks ägara
m fl jord- och strandägare vid Limsjön, Leksand, initiativet
till en framställning om fridlysning av vildnaden även i denna
sjö. Andra exempel är att Dalarnas Fornminnas- och Hambygdsför-
bund 1938 inköpte ett urskogsområde vid foten av Dammsjöberget
i Störa Tuna tillsammans med Frostbrunnsdalens Djur- och Natur-
skyddsförening och att Hembygdsgemenskapen i Laksand 1945 upp-
rättade ett fågelreservat av den förvärvade Akersön.

En särskild form av reservat var de gamla kulturlandskap som
hembygdsföreningarna vårdade med lövtäkt mm för att bevara. Så-
dana fann5 vid början av 1940-talat i Frostbrunnsdalen, förval-
tat av Frostbrunnsdalens administrationsråd, och i Norddalen,
Säter, förvaltat av Säters Hembygdsförening. Dat senare upprät-
tades 1942 genom ett 25-årskontrakt mallan föreningen och mark-
ägaren. Ytterligare en typ av raservat med viss betydelsa för
fågellivet var de fäbodar i Stora Tuna som Barlänga Skidförening

211

vid samma tid ansade mot igenväxning.
Med 1964 års naturvårdslag vidareutvecklades naturparkbegreppet

och termen naturreservat skapades för områdena, medan föremålen
fortfarande kallades naturminnen. Naturreservaten kan bildas av
såväl kulturellt-naturvetenskapliga som sociala skäl. De kan lig-

ga på enskild mark och förvaltas antingen av Domänverket, Skogs-
vårdsstyrelsen eller markägarna. Dalarna har 1974 30 naturreser-
vat, men av dem är de flesta avsatta av geologiska eller botanis-

ka skäl. Det enda som är avsatt med fågelskydd som enda offici-
ella motivering är ön Stackharen i Hovran vid Hedemora, men även

andra har ett visst intresse som skydd för fågellivet, och några

av dessa har sammanställts i nedanstående tabell.

Namn Kommun Yta Datum
Gammelsätern Älvdalen 49 ha 28.3.30
Våckelberget Falun 2,3 ha 18.7.31
Tvärstupet Borlänge 3,3 ha 5.3.47
Fj ortasj ömossen Borlänge 12 ha 8. 11 . 54
Stackharen Hedemora 33 ha 30.6.58
Jätturn Smedjebacken 10 ha 10.7.61
Bösjön Mora 13, 5 ha 10.6.61
Njupeskär Älvdalen 29.7.64
Prästön Leksand 1447 ha 30.6.56
Fuluf jället Älvdalen 1 0 ha 18.6.73
Städjan-Nipfjället Älvdalen 18.6.73
Långfjället Älvdalen 38060 ha 18.6.73
Birtjärnsberget Vansbro 20750 ha 17.12.73
51705 ha

58,3 ha

Särskilt värdefullt är det givetvis att så stora fjällområden
kunnat överföras till naturreservat, även om delar av dem är ex-
ploaterade och berörda av ett omfattande rörligt friluftsliv.

Naturminnen är betydligt fler, f n ca 100, men utgör i regel
flyttblock eller enstaka träd utan ornitologisk betydelse. Så-
dant har däremot några av de områden som är belagda med s k land-
skapsskydd enligt § 19 NVL. Hit hör ett flertal öar i Bysjön,
By, M~llanfjället, Faxfjället, Granfjället och Stornäsfjället i
Transtrand, Säterdalen, Säter, samt stora f jällområden i Idre.
Den naturliga utvecklingen är att landskapsskyddade områden skall
överföras till naturreservat. För Idres fjällområden ligger dess-

utom tanken ~å en svensk-norsk nationalpark omkring Rogen i bak-
grunden.

Fågelskyddsområden

Med stöd av en särskild kungörelse om skydd för djurlivet (Kungl
Maj:ts kungörelse nr 57/1965] kan länsstyrelsen meddela förbud
att

1. färdas eller uppehålla sig i~om ett särskilt område
2. landa med båt eller annan farkost
3. jaga eller medföra jaktredskap eller hund

212

4. bortföra eller skada ägg, rom eller bo
5. ofreda djur genom fotografering eller liknande åtgärd.
Lokaler, som fredats enligt denna kungörelse, benämns fågel-
skyddsområden. I Dalarna finns f n två sådana, nämligen Limsjön
i Leksand och Sävviken i Folkärna. Den förra är avgränsad 100 m
från strandlinjen (dämningsgränsenl och är fredad från jakt med
undantag av kråka, mås- och ej fridlyst rovfågel. Sävviken omfat-
tar sjön och ån mellan denna och Fors sulfitfabrik samt 300 m
av strandområdena. Här är all jakt förbjuden.

Domänreservat

Vid sidan av NVL har Domänverket vissa möjligheter att avsätta
områden som sk domänreservat i kronoparkerna. Detta är en sva-
gare skyddsform än naturreservatet. I regel är det smärre områden
av urskogskaraktär som fredats. De första domänreservaten till-
kom på 1930-talet och 1956 hade Dalarna 41 reservat om tillsam-
mans 1960 ha. Den huvudsakliga delen, 28 reservat om 1880 ha,
fanns inom landskapets övre, höglänta delar, dvs Idre, Särna,
Älvdalen och Orsa finnmark. Enligt aktuella uppgifter från jäg-
mästare Sven Jerd§n finns idag drygt 70 reservat inom Dalarna
och de största är Stora Gälgåsreservatet, Särna, (735 hal, Stora
Rensjöns reservat, Älvdalen (691 hal och Rödberget, Älvdalen,
(590 hal. Av domänreservaten med särskilt intresse för fågelli-
vet märks en hassellund om 11,5 ha på 220 m höjd ök vid Hässlen
i Garpenberg, som fredades 1946 och senare 1957. Lunden vårdas
mot igenväxning av elever från skogshögskolan i Garpenberg. Lo-
kalen är den enda häckplatsen för nätkråka i Dalarna.

En del ursprungliga naturreservat har överförts till naturre-
servat och samma ändring planeras för ytterligare ett antal, så-
som hassellunden vid Hässlen. Man får hoppas att informationen
om dessa naturreservat blir lika god som Domänstyrelsens. Både
kronoparker, större reservat och kortfiskeområden är f n före-
dömligt beskrivna i en lång rad foldrar och broschyrer, som gör
det lätt för naturintresserade att hitta fram till och orientera
sig i områdena.

Uppfödning

I Dalarna har endast ett par väsentliga uppfödningsförsök före-
tagits, nämligen av berguv i Västerdalarna och sångsvan i Älvda-
len. Berguvförsöket har genomförts i Floda med Gunnar Ingritz som
drivande kraft. Under åren 1963-73 har ett avelspar hållits i
bur och deras ungar har efterhand släppts ut i gamla västerdalska
uvberg.

Resultatet framgår av tabell 69, som är hämtad ur Ingritz
(1973l redogörelse för försöket. Av de 19 ungar som nått flygg
ålder har 18 frisläppts. Under årens lopp har 7 av dessa rappor-
terats hörda eller sedda efter minst 1 år i frihet, och 1974 har
också häckningsresultat uppnåtts.

Sångsvanförsöket har genomförts av Stig M Larsson i Nornäs. Det
inleddes 1958 med ett avelspar, som inköptes från Holland genom
Dalarnas,Jaktvårdsförbund. Häckningen stördes emellertid av
flottningsarbete och endast en unge framkläcktes, innan paret
omkom. Då flottningsleden lades ned, upprepades försöket genom
att ett litet antal ornitologer 1962 privat inköpte ett nytt par.
Häckningsresultatet blev en kull på 5 ungar, av vilka 2 dödades 3V

213

Tabell 69

Resultatet av berguvuppfödning i Väster-
dalarna 1963-72 (Efter Ingritz 1973)

Material Är Antal Antal Antal Antackningar
ägg kläckta flygga

Par nr l 1963 2 22
1964 3 obefruktade
Il Il 1965 2
Il Il 1966 3 22
Il Il 1967 3 2 l död, antagl

Il kannibalism
l l sen födsel 23/6
2Il 1968 l 3 3 oml 3 ggr
Il 1969 3 2 2 oml, 4 ägg i
Il 1970 3
första kull
Il Il 1971 4 4 4 oml, 4 ägg i

1972 3 första kull
3 3 oml, 4 ägg i
Summa 24
första kull

20 19

214

mink under de första levnadsdygnen. De sammanlagt 4 ungar som
uppfötts till vuxen ålder har gett upphov till en liten stam av
fritt flygande svanar i socknen. 1973 och 1974 har också häck-
ningar konstaterats ca 30 km från uppfödningsplatsen. Under 1970-
talet har försök även med utsättning av unga sädgäss påbörjats,
men denna verksamhet har ännu inte gått särskilt bra (Stig M
Larssons).

Stödutsläpp har företagits även av andra arter i landskapet.
Mest kända är kanske återinplanteringarna av dalripa i Gyllber-
gen, Stora Tuna, senast 1967. Ändå tycks det inte ha lyckats att
bevara den lilla stam, som häckade i detta område åtminstone fram
till 1940-talet. Även rapphöns har satts ut på olika platser,
bl a i Hamre, Hedemora, Gunnarsbo och Rommehed, Stora Tuna, och
i Orsa. Tunabygden är också det område där rapphönan f n har sin
starkaste stam i landskapet.

Mer onödigt är det givetvis att försöka påskynda olika arters
spontana spridningsförlopp så som skedde med knölsvan i Rält-
Lindor och Limsjön, Leksand, på 1950-talet. Tilltaget kom dock
knappast att påskynda artens naturliga invandring till detta om-
råde, eftersom denna ägde rum kort efter det att de gamla paren
försvann.

Som bekant är även fasanen och kanadsgåsen inplanterade i så-
väl Dalarna som det övriga landet. Sådana ingrepp i faunan sak-
nar helt berättigande och följdriktigt är det sedan 1963 också
förbjudet att föra in främmande arter i landet. Det åligger ock-
så ägare av främmande arter att hålla dessa instängda på ett så
betryggande sätt att de inte kan vinna frihet. Det allra allvar-
ligaste i detta sammanhang är att Svenska Jägareförbundet f n
försöker införa kanadagåsen i de gamla sädgåsmarkerna i Hälsing-
land-Härjedalen-Dalarna. Det har visserligen visats att grågås
och kanadagås kan förekomma i samma område, men detta är ännu
inte känt för sädgås och kanadagås, och det vore olyckligt att
utföra experimentet med Skandinaviens svaga sydligaste sädgåsstam
ifall detta skulle innebära dödsstöten för denna.

Ändå är det givetvis oundvikligt att enstakaparkfåglar besöker
landskapet. Enligt Förteckning över Sveriges Fåglar (1970) har
förutom fasanen och kanadagåsen även de båda pelikaner som på-
träffats i Dalarna betraktats som sådana. Därutöver har austra-
lisk svart svan uppträtt i Orsasjön 1912 och i Hovran 1962 och
en amerikansk vaktelart, sannolikt Colinus virginianus, släppts
ut på Sollerön vid sekelskiftet. Lyckligtvis misslyckades dock
detta ~tsläpp. Som en kuriositet kan man även nämna den flamingo
som sköts vid Siljan i Vinäs, Mora. 1968. Tyvärr har även den
ökande rovfågelhanteringen i Syd- och Mellaneuropa medfört att
det idag är svårt att avgöra om tillfälliga fynd av sällsynta
rovfågelarter avser förrymda exemplar eller inte. På döda fåglar
förekommer ofta skavsår efter kedjor eller kylikt på tarserna.
Detta kunde visserligen inte konstateras på den örnvråk som på-
träffades i Lima 1973/74, men den är ändå ett exempel på ett
svårtolkat fynd.

Boplatser

Seden att tillverka knipholkar, ursprungligen av ihåliga träd-
stammar, är känd i Dalarna så långt tillbaka som på 1700-talet.
Vid denna tid förekom dock knipan endast i landskapets nordväst-
ligaste socknar och holkarna var enbart ett sätt att komma åt

215

fåglarnas ägg. Förmodligen började holkar att tillverkas av mer
ideella fågelskyddskäl först vid mitten av 1800-talet. Enligt
meddelande till Gunnar Lind (ml förekom holkar för småfåglar i
trädgårdarna i Yttermo, Leksand, omkring 1850. I Dalarnas Djur-
skyddsförenings årsberättelse 189B omtalas också att medel ansla-
gits för uppsättande av holkar och samma sak upprepades senare.
Aret därefter gjorde styrelsen också en hemställan till slöjdlä-
rarna i folkskolorna att låta barnen slöjda och uppsätta fågel-
holkar. För denna verksamhet utdelades också belöningar. I DJM
1925 meddelas slutligen att knipan för första gången övervintrat
i faluvattnen och man hoppades att de skulle börja häcka där mer
allmänt, sedan holkar börjat uppsättas längs sjöstränderna.

I Dalarna har holkar av samma storlek som för knipa och stor-
skrake lokalt allmänt satts ut i skogarna även för ugglor. Sär-
skilt bekant för en omfattande verksamhet är Nils Pers i Mock-
fjärd. Han har tillverkat över 2 000 holkar av olika storlekar
och dessutom experimenterat med räkneverk o dyl för att regis-
trera holkbe~ök mm. Andra personer i Nedre Västerdalarna som
lagt ned mer än normal tid på holkar är Erik Nylin, Floda, Vik-
tor Nylin, Mockfjärd och John Erik Ringsen, Floda.

Välkänd är också Stig M Larsson, Nornäs, som på 1950- och 60-
talen tillverkade och satte ut ca ZOO naturstamholkar av en ofta
mycket imponerande storlek och dessutom ca 600 småfågelholkar.
Andra enskilda ornitologer som lagt ned ett ansenligt arbete på
holkar är Börje Flygar, Lima, som har ca 60 uggleholkar, P Folke
Nyholm, Djura, med ZOO holkar, samt leksandsornitologerna Gunnar
Lind, Jan-Erik Petters, Sven-Erik Lyrsell och Ingemar Hedberg,
som har placerat ut ca ZOO stora holkar och 400-500 småfågelhol-
kar.

Därtill har vissa föreningar ägnat sig åt denna verksamhet,
och som exempel har Tunabygdens fältbiologer ett hundratal ugg-
leholkar, var8v ca 15 är avsedda för slaguggla. Därutöver har
givetvis de flesta aktiva medlemmar ett mindre antal holkar i
trädgårdar och näraliggande skogsområden, men dessa är huvudsak-
ligen avsedda för småfåglar. Här bidrager även kommuner och skogs-
bolag med aktiva insatser, även om placeringen i dessa fall ofta
blir lite misslyckad. Tyvärr lämnas också de flesta holkar utan
tillsyn och förstörs efter kort tid. Den enda holkundersökningen
som utförts' i landskapet har publicerats av Ringsen (196B).

Ett särskilt intresse för holkar av olika utseenden och andra
konstruktioner, som underlag för både små- och rovfågelbon, har
Joel Andersson, Pershyttan, Hedemora, visat.

Andra fåglar, för vilka bosättningsmöjligheterna kan ökas, är
änderna, men detta kan givetvis inte bli något reellt ornitolo-
giskt intresse, så länge änderna är tillåtna för jakt. I jägar-
nas egna propagandaskrifter nämns ofta korgar och flottar för
änderna som exempel på s k viltvårdsåtgärder, men i verkligheten
saknas intresse för sådan verksamhet. I något enstaka fall har
dock flottar kunnat rädda knölsvanbon från att flyta bort med
Dalälvens högvatten.

Utfodring

Utfordring av fåglar har ursprungligen endast skett för att loc-
ka dem i fällor och dylikt. När det blev vanligt att mata dem av
mer humanitära skäl är inte riktigt känt. Troligen är dock utfod-
ring vid fågelbord ganska gammal, kanske åldersmässigt jämförbar

216

med holkarna. Seden med julkärve är dock ännu äldre, men anses i
hednisk tid ha varit en ritual för att blidka gudarna att ge en
god skörd under det kommande året. Genom jägarsammanslutningarna
som bildades på 1800-talat började det också att propageras för
utfodring av det matnyttiga fågalviltet. För Dalarnas dal blev
detta mast aktuellt för rapphönsen. I Dalarnas Jaktvårdsförbunds
årsberättelse 1902 nämns exempelvis att under året endast an per-
son belönats för vård av rapphöns.

Möjligen är även utfodringen av gräsänder ungefär lika gammal.
Ost framgår av notiser i DJM att ändarna hade domesticerats i
Falun redan på 1920-talat. F n skar omfattande övervintring till
följd av utfodring lokalt i Falun och Säter. Som en form av oav-
siktlig matning måste man betrakta de många dåligt skötta kommu-
nala soptippar som året om livnär ett stort antal kråk- och mås-
fåglar.

Under de allra senaste åren har föda även börjat läggas ut åt
rovfåglar. Metoden har utvecklats i Sydsverige för att rovfåglar-
na dals skall få ökade möjligheter att överleva vinterförhållan-
dena och dels kunna avgiftas med garanterat kvicksilverfritt

slaktavfall. I Dalarna har åtel under senare år lagts ut åtmins-

tone i Västerdalarna, tex i Lima och Gagnef, vilket resulterat
i att kungsörnar stannat där hela vintrarna. Annars är det en-
dast jaktfalk, duvhök och sparvhök som normalt övervintrar i
landskapet och av dessa är det endast duvhöken som då och då be-
söker åtel.

Reflexioner

Det hittills framförda baseras på dokument och bör därför kunna
betraktas som en objektiv genomgång av fågelskyddsverksamheten i
Dalarna. Det kan kanske även ha ett visst intresse med en värde-
ring av denna och dess resultat, men en sådan kan inte göras ob-
jektivt. Detta avslutande avsnitt får därför betraktas som för-
fattarens egna reflexioner, som inte med säkerhet delas av vare
sig Dalarnas Ornitologiska Förenings styrelse eller andra enskil-
da medlemmar.

Det räcker givetvis inte enbart med fredning enligt NVL för
att bevara arealer med en livskraftig fauna över hela landet,
Grunden för detta måste läggas genom en klok översiktlig plane-
ring av hushållningen med mark och vatten. Detta innebär att byg-
gandet och det rörliga friluftslivet måste kanaliseras så att
häcknings- och ynglingsområden blir invävda i landskapet på ett
produktivt sätt. Sedan får NVL tas i anspråk för att freda sär-
skilt viktiga och intressanta arealer från olika former av ex-
ploatering och störning. Ur fågelskyddsynpunkt har man i viss
mån möjlighet att upprätthålla existensmöjligheter för vissa ho-
tade inhemska arter och dessutom att bevara representativa mil-
jöer för forskning och undervisning.

De arter som nyligen försvunnit från landskapets fauna eller
är starkt hotade, och som det bör ligga dalaornitologerna varmt
om hjärtat att bevara eller återinföra, är berguv, pilgrimsfalk
och sädg~s. De båda förstnämnda häckade på traditionella och väl-
kända lokaler och samtliga gamla uvberg och falkberg måste beva-
ras ostörda för att dessa arter skall ha en möjlighet att kunna
komma tillbaka som häckfåglar. För att detta skall kunna ske mås-
te dessutom givetvis all förföljelse upphöra, samtidigt som en
avgiftning av miljön måste komma till stånd.

217