Dalarnas Fåglar 1975

(sydbarg, ravinar, strändar osv) som batyder mest och för den
allra lägsta faunan är mikroklimatet, som mer beskriver förhål-
landena i själva vegetationen, av störst intresse. Av detta föl-
jer att de faktorer som främst dikterar skilda fågelarters ut-
bredning är en syntes av markbeskaffenhat och sådana meterolo-
giska data som vegetationsperiodens längd, ljusförhållanden, av-
dunstning mm.

Genom att det finns ett visst naturhistoriskt samband mellan
höjdförhållanden, klimat, jordmån och växtlighat, kan man ändå
ofta finna överensstämmelser mellan fågelarters utbredningsgrän-
ser och isotermer av olika slag. I Dalarna sammanfaller tex he-
la kulturslättfaunans utbredning med isoterman 16DC för juli må-
nads medeltemperatur. I andra delar av samma arters utbrednings-
område kanske gränsen sammanfaller mad isotermen 15° aller högre
än 16°. I Sverige går exempelvis flera av kulturslättarterna upp
i NorrbotteRs kustland. Det väsantliga i detta sammanhang är
dock att fåglarna säkert hade kunnat existera långt utanför des-
sa gränser bara lämplig häckningsbiotop hade funnits och att da
jämförelsavis små klimatförändringar det kan bli fråga om under
en 30-årsperiod inte alls motsvaras av så stora vegetations- el-
ler insektfaunaförändringar, som vissa fågelarters utbrednings-
områden plötsligt kan undergå.

Dalarna kännetecknas av att hela västra hälften av landskapet
ligger inom ett bälte med lokalkontinentalt klimat, beroende på
det jämförelsevis stora avståndet till haven omkring Skandina-
viska halvön. Detta innebär således att vintrarna i detta område
är kalla och somrarna varma. Det förra inverkar givetvis inte på
häckfågelfaunan, eftersom danna till största delen flyttar, och
av tabell 14 framgår att sommarmånadarnas medelminimitemperatur
endast förändras 3-5°C mellan syd-östra Dalarna och Särna. Mini-
mitamperaturen har valts, därför att danna rimligen måste ha
mycket större batydelse för organismerna än normaltemperaturen.
Ändå torde minimitemperaturen inträffa vid en tidpunkt på dygnet,
då de flesta fågelarter är inaktiva och inte i behov av någon
insektfauna. Temperaturen i sig själv (+5°C för Särna i juni)
torde inte påverka individerna, aftersom det är väl känt, att
frostnätter kan inträffa ännu i juni även i södra Dalarna, dit
alla flyttfåglar då har anlänt. Skillnaderna mellan Falun och
Östersund är ungefär hälften så stor och ändå är många kultur-
slätt- och lövskogarter representarade vid Storsjön i Jämtland,
trots att de saknas i Särna. Detta måste såledas bero på att
lämpliga biotoper saknas i nordvästra Dalarna.

Motsvarande diskussion kan föras ävan beträffande sydgränserna.
Att dat inte är värmen som direkt påverkar exempelvis lavskrikor-
na och bagränsar deras utbredning söderut framgår av att juli
månads maximitamperatur i Särna, där lavskrikan är vanlig, inte
undarskrider motsvarande värden för sydöstra Dalarna, där arten
saknas, med mer än ett par grader. Däremot är det skillnader mel-
lan barrskogen i de båda områdana. Lavskrikan tillhör dan skägg-
laviga norrlandskogen och danna sträcker sig inte ända ned till
sydöstra Dalarna. Detta framgår ännu tydligare av en jämföralse
mellan Fa1un och Sveg.

Av de övriga klimatelemanten anser man på motsvarande sätt att
solstrålning och fuktighet påverkar insektfaunan aller viktiga
dalar av denna, så att an stabil övergång till mer maritimt kli-
mat indirakt försämrar näringsförhållandena för vissa fåglar.

45

Tabell 14 a

Månadsmedelvärde av dygnets minimitemperatur, c0 , 1931 - 196

(Ur Taesler 1972)

Station Jan Feb Mar Apr Maj Jun

Gävle -9,0 -9,3 -7,0 -1,6 2,9 7,9
Östersund -11,9 -11,1 -8,3 -2,5 2,3 7,1
-15,5 -14,4 -11,2 -4,3 0,4 5,3
Sveg -16,3 -15,2 -12,0 -4,8 0,2 5,1
Särna -10,8 -10,5 -7,5 -1,5 3,6 8,5
-4,8 5,2 9,7
Falun -6,7 -7,1 -3,6 0,4 5,7 10,4
Västerås F 1 -4,7 -5,5 -5,1 0,7 4,5 9,3
Stockholm -6, 9 -7,2 -5,5 0,0 5,0 10,
-7,5 -7,8 0,2
Örebro
Karlstad flygplats

---

Tabell 14 b

Månadsmedelvärde av dygnets maximitimperatur, c0 , 1931 - 19

(Ur Taesler 1972)

Station Jan Feb Mar Apr Maj Ju

Gävle -2,1 -1,3 2,6 8,3 13,9 19,

Östersund -5,2 -3,9 0,6 5,5 12,6 16,

Sveg -5,9 -3,4 1,7 6,9 14,2 18,

Särna -7,3 -4,7 0,6 5,5 13, 1 17 ,

Falun -3,3 -1,6 3,1 8,8 15,7 19,

Västerås F 1 -1,3 -0,8 3,4 9,7 16,7 21,

Stockholm -1,0 -1,2 1,9 8,3 14,6 19,

Örebro -1,4 -0,8 3,3 9,6 15, 9 20,

Karlstads flygplats -0,8 -0,5 3,4 9,3 15,7 19,

60

n Jul Aug Sep 0kt Nov Dec

9 11,0 10,0 6,0 -1,5 -1,9 -5,2
1 10,3 9,5 5,4 0,7 -3,5 -7,6
3 9,2 6,6 2,7 -1,9 -6,7 -11,3
1 7,8 6,2 2,6 -2,0 -7,1 -12,2
5 13,0 10,2 6,0 1,5 -1,9 -6,4
7 12,5 11,8 8,0 3,3 -0,1 -3,2
4 14,0 13,3 9,4 4,8 1,0 -1,9
3 11,8 10,9 7,3 2,9 -0,5 -3,4
0 12,9 11,8 8,1 3,4 -0,8 -3,4

60

n Jul Aug Sep 0kt Nov Dec

0 21,6 20,3 15,5 9,0 3,3 0,3
9 20,0 18,8 12,5 5,9 0,8 -2,2
5 20,9 18,8 13,6 6,6 0,1 -3,3
4 19,9 19,0 12,4 5,5 -1,1 -4,7
7 22,1 20,2 14,9 8,5 -2,8 -0,4
,2 23,7 21, 7 15,8 9,6 4,1 1,4
2 21,8 20,2 15,3 9,0 4,5 1,9
,1 22,7 20,5 16,0 9,7 4,1 1,4
,7 22,2 20,3 15,9 9,9 4,5 1,5

(0
<j-

Resonemanget har förts för exempelvis blåkråkan (Durango 1946),
som en gång kan ha funnits ända upp i sydöstra Dalarna, men som
numera är tillbakavisad till en betydligt mer östlig kontinental
utbredning i Eurasien. Stolt (1972) har påpekat att det även för
trädlärkan och nattskärran kan finnas ett sådant samband.

Det som händer när en fågelart utan synbar anledning plötsligt
börjar expandera över områden, som den mänskligt sett borde ha
utfyllt för hundra- eller tusentals år sedan, måste helt enkelt
sökas i förändring~r hos arten. Man kan i vissa fall tänka sig
att yttre populationer efterhand utvecklat större benägenhet för
sträckrörelser, vilket så småningom ger sig tillkänna allt has-
tigare. Bakgrunden till detta kan i så fall vara mekanisk på så
sätt att ursprungliga häckningsområden spolierats osv, men nå-
gon sådan förklaring är inte nödvändig ..I de fall, då det ur-
sprungligen tänkbara häckningsområdet redan är utfyllt, kan man
i stället tänka sig att yttre populationer efterhand anpassar
sig till närmast utanför liggande eller andra närstående miljöer
och på detta sätt får helt nya områden att kolonisera.

Som en slutlig illustration till hela denna diskussion kan man
påpeka att vilka klimatförskjutningar som än anses kunna spåras
under det senaste seklet eller halvseklet, så finns det enbart
i Dalarna exempel på arter som utan synbar anledning utvidgat
sitt häckningsområde både mot norr, söder, öster och väster, me-
dan motsvarande tillbakagång är mer ovanlig och i nästan samtli-
ga fall troligen kan förklaras av yttre, mekaniska faktorer.

Studerar man sentida svårförklarliga invandringar till Dalarna,
finner man att det finns några få exempel inom fjäll- och barr-
skogfaunan, men desto fler inom kulturslättfaunan, där framför
allt de sk slättsjöarterna spritt sig över större delen av Eu-
ropa under det senaste seklet. Det måste dock påpekas att det
inte alls saknas rimliga försök till mekaniska förklaringar ens
av dessa arters expansion.

Sentida invandring till fjällen

Som tidigare framgått har Dalarnas fjällfåglar främst kommit
västerifrån, från de högre delarna av fjällkedjan på norska si-
dan, och det är tänkbart att en viss spridning mot utkanterna
fortfarande pågår. Denna är dock svår att påvisa just i Dalarna.
De enda fjällfåglar som åtminstone skenbart blivit häckfåglar
i detta landskap först under senare år är smalnäbbad simsnäppa,
silvertärna och möjligen bergand. Samtliga finns fortfarande en-
dast i några få par på enstaka säkra lokaler, de båda första på
Fulufjället i Särna och den senare främst på Långfjället i Idre.
Det är givetvis inte otänkbart att samtliga kan ha funnits där
tidigare i samband med en naturlig variation av de yttre popula-
tionernas utbredning. Stammarna i Dalarna är så svaga att de
mycket lätt måste kunna slås ut. Fjällfaunan har ju också haft
mycket lång tid på sig att utfylla det tänkbara utbredningsområ-
det, men å andra sidan är det ju i sista omgången endast under
ett par tusen år som de lägre fjällen varit skoglösa. Detta gäl-
ler åtminstone berganden och simsnäppan, som är utbredda i hela
den centrala delen av fjällkedjan, medan det är tveksamt för sil-
v:rtärnan, som i inlandet ännu tycks ha ett relativt begränsat
~ackningsområde i Jämtland, västra Härjedalen och angränsande de-

ar av Norge (Haftorn 1971). För denna art är det därför tänk-
bart att den observerade invandringen till både Härjedalen och

47

Dalarna i sen tid är rssll.
Från Härjedalen finns dst annars fler sxsmpsl på framförallt

vadare, som under senare decennier börjat häcka sydligare och
lägre. På det bekanta Flatrust, en fjällplatå på ca 1000 m höjd
60 km norr om dalafjällsn har under de senaste 30 åren större

strandpipare, smalnäbbad simsnäppa, brushane, kärrsnäppa, mosnäp-
pa och skärsnäppa ökat eller etablerat sig (Salomonssn 1948-1949,

Curry-Lindahl 1951, Bylin 1971 j). Av dessa är dst kanske främst

kärrsnäppa och större strandpipare som kan väntas i Dalarna, och
av sjöfåglarna svärta. En sådan invandring bords påskyndas av

att samtliga arter är flyttfåglar och årligen sträcker över tänk-
bara häckningslokalsr i dalafjällsn. Sannolikt bromsas utveck-
lingen främst av individernas ortstrohst.

En svårtolkad ställning har rödbenan. Den kan ännu inte räknas
till de säkra häckfåglarna i Dalarna, även om den är på god väg

att bli det. Märkligt nog tycks den i detta landskap heller inte

vara bunden till någon speciell faunarsgion, utan har övsrsomrat
både vid sattsjöar, barrskogsjöar och fjällsjöar. Ost ligger

dock närmast till hands att arten etablerar sig i fjällen, efter-
som fjällpopulationsns ostgräns redan tangerar Dalarna (Haftorn
1971) .

Sentida invandring till barrskogrsgionsn

Det vackraste exemplet på sentida expansion över barrskogrsgio-

nsn är vidssparvsn. Man anser (öhrn 1963) att den på 1880-talst

fanns fram till en nord-sydlig linje rakt genom Finland och 1910

till en motsvarande linje omfattande Norrbotten och Västerbotten.

De första svenska fynden gjordes visserligen redan i början av

1800-talst, men den första häckningen är från 1897. Till Näldsn

i Jämtland kom den 1920 (Nilsson i öhrn 1963). I verkligheten är

det givetvis inte osannolikt att denna tillbakadragna art und-

gått uppmärksamhet och funnits båda tidigare och i större antal

än man hittills trott.

Idag har den en betydligt sydligare utbredning och förefaller

att tillta i antal. På de senaste utbrsdningskartorna, såsom

hos ·Haftorn (1971), dras sydgränsen visserligen genom mellersta

Jämtland och södra Angsrmanland, men detta är missvisande. I

Medelpad gjordes det första fyndet av en sjungande hans i häck-

ningstsrräng 1956 (Elofsson VF 1959:71), men detta har inta upp-

repats förrän under 1970-talst. Några säkra häckningsbsvis före-

ligger ännu inte, men man antar att enstaka häckningar ändå kan

äga rum (Olof Elofsson s). I Hälsingland har enstaka häckfynd

gjorts 1971-73 och 1974-har vidssparvar påträffats på 6 lokaler

i detta landskap, varvid säker häckning konstaterades på två

och trolig på.två (Jan-Erik Malmstigsn s). Det enda fyndet i

häckningstsrräng i Härjedalen är en varnande fågel i Lövhögområ- j1
det i sydvästra delen 19.5.68 (Höglund 1970).

I Dalarna gäller ungefär det motsvarande. Några häckfynd är j
inta kända mer än att en hona iakttagits under bobyggs vid Fulu-

fjället 1974 (Bertil Nords). Eftersom den ornitologiska aktivi- I
ltstsn är högra~

tillfälliga fynd
Dalarna än Härjedalen föreligger dock en rad 4
under häckningstid i Orsa, Våmhus, Älvdalen och

Idre. Under 1974 har antalet vidssparvar troligen varit högre i

och fynd har gjorts ned till Leksand (Sigvard Linds). Samtidigt

har detta år den första sjungande hanen hörts i nordvästra Gäst-

rikland (E Lennart Risbsrg ~).

48

Fig 12
Varfågel

~

• Fynd av bon eller fåglar under häck-
ningstid i Dalarna 1967-73. Under 1974
har ytterligare ett antal fynd tillkommit

-1'>
to

Fig 15
Videsparv

~ {J

Schematisk framställning av videsparvens kolonisa-
tion av Skandinaviska halvön (Delvis efter Öhrn 1963)

Mot bakgrundan av datta är dan välatablarada förakomstan i Nor-
ra Finnskoga i Värmland märklig. Där påträffadas da första vida-
sparvarna undar omständighatar som tydda på häckning radan 1961
(Ehranroth 1961) och däraftar har da åtarfunnits varja år som da
aftarsökts. Da första säkra häckfyndan gjordas 1965 och vid lin-
jataxaring av barrskogfåglar fann Ehranroth (s) 1970 inta mindra
än 12 hanar längs an speciell sträcka på 8 km~ Några fynd har
gjorts myckat nära gränsen till Lima, liksom på den norska sidan
(Haftorn 1971, Ehranroth s, m fl).

Vidasparvreviren i Värmland är belägna i sumpmarkområdan längs
myrkanter och åar med lugnt flytanda vatten. Det finns alltid
att inslag av björk och vide och bäverdammar med torra träd ver-
kar vara attraktiva. Genarallt kan man säga att vidasparvarna
uppträtt på de lokaler som varit de förhållandavis fågelrikasta
(Ehranroth s).

Lokaler av datta utseande är inte sällsynta i Dalarna. Lugna
åar med goda bäverstammar finns i hala västra delan av landska-
pet och i norr förakommer givetvis sankmarkar mad buskage och
stillastående vattan. De lämpliga lokalerna är amallertid endast
punkvis utspridda i skogslandskapet, eftersom stora sammanhängan-
da ytor dominaras av alltför torra tallhadar och kalhyggan.

Det är därför troligan ändå mest riktigt att som Ehranroth (s)
m fl betrakta videsparvens utbradningsområda som sammanhängande
ända nad tom Hälsingland, nordvästra Gästrikland, cantrala Da-
larna och norra Värmland, även om dan inom hala detta områda en-
dast förekommer punktvis och lokalt allmänt andast där miljön är
axtremt god.

Från norr har ävan rödvingetrasten och bergfinkan kommit nad
över hela Dalarna först under 1900-talat och björktrasten har
ökat. Datta tycks gälla även järnsparvan, som ansas komma väster-
ifrån, man matarialet om denna fågal är mycket ofullständigt.
Från södar har under samma tid ringduvan expanderat utan annan
synbar anledning än att de yttra populationerna alltmar måsta
ha anpassat sig till barrskogan. Holger Viberg uppskattar ökning-
en i norra Dre/Drsa till trefaldigad sadan 1930-talet.

Knipan

I ännu högra grad har barrskogans sjöfågelfauna förändrats under
1900-talet. Bläsand, vigg och möjligan stjärtand har invandrat
från norr och knipan har ökat. Hos Jägerskiöld och Kolthoff
(1898) beskrivs dan sanaras häckningsområda som norra Sveriges
barrskogar ned till Gästrikland, norra Dalarna och Värmland,
varjämta några häckningar ävan var kända från Småland undar 1800-
talet. Danna skillnad markeradas ytterligara hos Ekman (1922),
som urskiljde två häckningsområdan i Skandinavien, av vilka dat
ana omfattada småländska höglandet och dat andra Norrland ned
till norra Uppland, södra Dalarna samt därifrån och ned runt Vä-
nern. Numara anges knipan häcka sparsamt över i stort satt hela
södra Sverige och allmänt från Närka, Västmanland och norrut.

Dat är tänkbart att knipans utbredning söderut inta enbart är
spontan, utan har påskyndats av ett tilltagande antal holkar.
Dan är ju av naturen hålbyggara och har i stor utsträckning va-
rit hänvisad till spillkråkehål, som ofta legat långt från vatt-
net och därigenom hållit reproduktionan nere. Hos befolkningen
i da nordligasta delarna av landet, där knipan ursprungligan
häckada, har det sedan äldsta tidar varit brukligt att sätta upp

50

holkar för knipa och storskrake, vilka sedan skattats på äggen.
Det uppges att varje bonde som på 1700-talet bodde nära vatten
i Jämtland merendels hade 20-30 holkar (stutar) ute och i dessa

årligen kunde få 7 a 8 tjog ägg (Ekman 1910).

Denna form av äggning är känd även från 1700-talets Dalarna.
Hulphers (1757) uppger att kniporna i Särna kallades kav-änder
av kava= doppa, och att bönderna här fäste ihåliga trädstycken
i träden vid stränderna. I dessa lade sedan kav-anden sina ägg,
vilka togs "och till matredning nyttjades". I en styrelseberät-
telse för Dalarnas Jägareförbund 1863 (SJT 1863) preciseras ut-
bredningen av denna äggning till Idre, Särna och Älvdalens finn-
mark. Tillägget att man inte visste vilken sjöfågelart, som häc-
kade i holkarna, torde kunna tolkas så att knipan vid denna tid
inte fanns längre söderut.

Äggningen upphörde hastigt i början av 1900-talet, vilken Ek-
man (1922) betraktar som en följd av att holkarna vittjades av
flottare, så att det inte längre lönade sig för bönderna att hål-
la holkar. Sedan dess har dock andra motiv kommit i förgrunden
och antalet knipholkar, som idag sitter vid vattendragen av jakt-
eller fågelskyddsskäl, är glädjande stort. Knipkullar kan numera

också påträffas i såväl fjällsjöarna som de mest utpräglade
slättsjöarna och minsta skogstjärnarna.

Intressant nog är även de övriga tre nämnda ursprungliga nord-
ostfåglarna representerade i slättsjölandskapet. Stjärtanden har
visserligen hittats häckande några få gånger, främst under 1950-
talet, och är möjligen ännu inte helt regelbunden ens i nordli-
gaste delen av Dalarna. Därifrån har dock bläsanden trängt allt
längre söderut och under 1960-talet börjat översomra även i
slättsjöarna längs Dalälven. Även om egentliga häckfynd gjorts
endast på någon enstaka lokal under 70-talet, måste man numera
betrakta arten som ett fast element i hela kulturslättregionen.

Ett något annorlunda spridningsförlopp har viggen haft. Även
den är ursprungligen sibirisk men fanns troligen tidigt i norra
Skandinavien. Under senare hälften av 1800-talet skedde en ex-
pansionsvåg även på södra sidan av Östersjön, vilken förde arten
ända fram till Storbritannien. På denna väg koloniserade den ä-
ven sydligaste Sverige och har därefter explosionsartat etable-
rat sig i södra Sveriges slättsjöar och längs hela Östersjökus-
ten.

Till Dalarna har den därför kommit till slättsjöarna längs Dal-
älven och Kolbäcksån söderifrån, samtidigt som den nordliga po-
pulationen trängt söderut, så att de båda invandringsvägarna
mötts vid Siljan i centrum av landskapet. Fortfarande är dock
den norrländska populationen sparsam, liksom förekomsten längs
D~~älven. Däremot är viggen talrik i de näringsrikaste bergslags-
SJoarna.

Sångsvanen

En art som inte kan förbigås i detta sammanhang är sångsvanen.
Den anses en gång ha funnits över stora delar av Sverige, men
blivit unda~trängd genom förföljelse. Från slutet av 1800-talet
har den endast häckat i norra Lappland samt i Asele lappmark.
Sedan 1940-talet är den dock återinplanterad i Jämtland och häc-
kar i en stam omkring Krokom vid Storsjön. Det svenska beståndet
har omkring 1960 uppskattats tillca 20 par (Förteckning över
Sveriges fåglar 1970).

51

Under de senaste åren har det märkliga inträffat att enstaka
sångsvanpar spontant börjat häcka i södra och mellersta Sverige.
Från 1958 förekommer den både i Småland, ursprungligen med 3 par,
och i Skåne. Under 1960-talet har dessa sydliga häckningar sta-
biliserats, så att flera lokaler nu är kända. Närmare Dalarna
har minst ett par häckat i det västmanländska Bergslagen 1965
och 1967-72. Under 1973 konstaterades 3 häckningar och därtill
observerades 1 par på en tidigare häckplats. Man räknar även med
att ytterligare något par häckar i landskapet (Lars Lindells).

Under 1960-talet har sångsvanen återkommit även till Värmland.
Det första bofyndet gjordes 1965 och därefter har häckfynd gjorts
varje år. Under 1973 har 3 säkra häckningar rapporterats samt en
trolig och en möjlig (Ulf T Carlssons). Märkligt nog har åter-
komsten inte enbart skett i skogssjöar eller myrkomplex. Av paren
i Värmland 1973 häckade 2 på lokaler av slättsjökaraktär och det-
ta beskrivs även från Södermanland (VF 1971:145). I de fall d~
konfrontation därvid s~ett med knölsvanpar, har sångsvanen hit-
tills inte visat sig svagare till styrka och aggressivitet (Ulf
T Carlssons).

I Dalarna-har uppfödningsförsök av sångsvan ägt rum i Älvdalen

omkring 1960, vilket resulterat i att 4 ungfåglar kunnat släppas.
Sedan dess har fritt flygande sångsvanar iakttagits under häck-
ningstid i denna socken och sommaren 1973 har ett par setts med
två små ungar i en skogssjö (Meddelat gm Jan Hansson). Fåglarna
fanns kvar även 1974 men tycks då inte ha fått några ungar. En-
ligt en annan uppgiftslämnare fick paret dock 4 ungar detta år,
vilket måste tolkas som att det antingen fanns två par eller att
ungarna förolyckades. Det råder dock knappast någon tvekan om
att sångsvanen snart på nytt är fast etablerad även i Dalarnas
fågelfauna. Under 1970-talet har ett häckande par påträffats ä-
ven i Hälsingland (gm E Lennart Risberg s), medan däremot Gäst-
rikland, Uppland, Närke och Härjedalen ännu tycks sakna spontant
häckande sångsvanar (E Lennart Risberg, Ragnar Nilsson, Kjell
Bylin, m fl).

Måsfåglar

Från söder har gråtrut och fiskmås under senare decennier trängt
allt längre mot nordväst, vilket kanske främst kan förklaras ge-
nom ändrad födosöksteknik. Båda arterna har i allt större ut-
sträckning börjat livnära sig på människans avfall långt uppe på
land. Fiskmåsen har kommit längst och är nu etablerad även uppe
på fjällhedarna, åtminstone i Särna. På de allra senaste åren
har även forsärlan häckat punktvis på några lämpliga lokaler i
Dalarnas barrskogregion och hägern tycks ha blivit alltmer regel-
bunden. Det har väl också varit väntat att sensommarens vidsträck-
ta ungfågelvandringar så småningom skulle ge detta resultat.

Gluttsnäppan

Av myrarnas fåglar är det väl egentligen endast gluttsnäppan, som
påtagligt trängt söderut i Dalarna under de senaste decennierna,
såvida den inte blivit förbisedd av ornitologerna. Dahl (1943)
kände inte till något häckfynd, men redan före denna tid hade få-
geln en egen benämning av allmogen i Lima om de nutida ornitolo-
gernas (Börje Flygar~, Pell Algot Eriksson~) tolkning är riktig.
Den kallades i så fall klyvi eller hickli, vilket måste anses
vara en god ljudhärmande atergivningavflyktspelet. Folkloriskt

52

ansåg man att när klyvi hördes kunde man släppa ut fåren på bete.
Därför kallades den av de gamla även för rantfrälsarn. I uppteck-
ningarna för Dalmålsordboken har emellertid samma benämningar
tolkats som ljungpiparen. Med någon annan betoning har ju denna
ett likartat flyktspel och nåra av sagesmännen har också uppen-
barligen angett betoniningen till sista stavelsen, såsom kly-vi',
kly-vi:

I vilket fall som helst ritas gluttsnäppans utbredningsgräns
ännu av Haftorn (1971) så västligt (alpint) att den knappast be-
rör varken dalafjällen eller Härjedalen. Ändå angav Höglund re-
dan (1942) gluttsnäppan som häckfågel både i Lillhärdal och Tän-
näs. Senare ansåg dock Salomonsen (1948) att dess sydgräns skju-
tits mot norr, vilket uppenbarligen var oriktigt.

Idag är gluttsnäppan allmän häckfågel i hela Härjedalen och fö-
rekommer reEelbundet även i norra, nordvästra och västra Dalarna,
troligen sparsamt ända ned till Bergslagen. Detta upptäcktes och
började diskuteras i litteraturen först omkr 1960. Från 1963 är
den känd som häckfågel även i angränsande delar av norra Värm-

land (Ehrenroth & Jansson 1966) och under Värmlandsinventeringen

1973 påträffades arten i samtliga fyra undersökningsrutor i nor-
ra Värmland (Ulf T Carlssons). 1974 har gluttsnäppor iakttagits
på två tänkbara häckningslokaler även i Hälsingland (Jan-Erik
Malmstigen s) och samma år inträffar detta i nordvästra Gästrik-
land. I centrum av detta landskap påträffades f ö varnande glutt-
snäppor i slutet av maj redan vid ett tillfälle i slutet av 60-
talet (E Lennart Risberg s). Däremot har arten ännu inte uppträtt
under omständigheter som tyder på häckning i Västmanland (Lars
Lindells) eller Närke (Ragnar Nilssons).

Möjligen har också sävsparven etablerat sig i landskapet, kans-
ke både från norr och söder, först under 19DO-talet, men observa-
tionsmaterialet om detta är för litet. Här kan även brushanen
nämnas. Den påminner om rödbenan på så sätt att den först under
senare år hittats häckande både vid slättsj~arna, i barrskogre-
gionens myrar och på några fjällhedar, men om det rör sig om en
reell etablering först nu är okänt.

Några av de övriga sibiriska arter, som möjligen är under
spridning västerut, såsom dvärgsparv och blåstjärt, har ännu in-
te alls nått Dalarna som tänkbara häckfåglar. De som f n befin-
ner sig med den stadigvarande sydgränsen närmast norr om landska-
pet, såsom sidensvansen, har sannolikt haft denna position länge,
och tillfälligt häckat i landskapet även tidigare.

Kulturslättfaunan

I kulturslättfaunan finns det flBr exempel på arter som invand-
rat sent. Detta gäller framför allt de sk slättsjöfåglarna knöl-
svan, brunand, skrattmås m fl. Atminstone några av dessa anses
utsprungligen ha förekommit i västra Asien och först under 1800-
talet expanderat över sydöstra Europas träsksjöar och vidare
norrut. Denna expansion har diskuterats bl a av Otterlind (1954).
I Sverige blev de först bofasta i de lägre områdena omkring syd-
svenska höglandet upp till mälarlandskapen och runt Vänern. De
båda sistnämnda låglanden under 100 m höjd över havet skiljs åt
av Tiveden och Kilsbergen och begränsas i nordväst av norrlands-
terrängen med tilltagande sammanhängande barrskogar och höjder.
Dessa djurgeografiskt sett mycket betydelsefulla mellansvenska
förhållanden sammanfattas i fir,ur 16.

53

Fig 16. De mellansvenska höjdförhållandena (Efter [leroströr

rn och 1'ohern 1952)

200 - 500 mö h

<;f"
lI1

Os flssta slättsjöartsr hads utfyllt hala dst msllansvsnska
låglandst rsdan mot slutat av 1800-talst, man invandringsn till
Dalarna har därsftsr blivit avssvärt fördröjd. Tabsll 17 visar
sn jämförslss msllan ds tidpunktsr, då några typiska kulturslätt-
fåglar kan ansas ha stablsrat sig dals i gävlstraktsn i Gästrik-
land och dals i Hsdsmora-Husby i Dalarnas dalälvdal. Uppgiftsrna
från Gästrikland har lämnats av E Lsnnart Risbsrg [s) och basa-
ras på an fullständig littsraturgsnomgång. I dstta Tandskap är
dock dan ornitologiska traditionsn om möjligt ännu yngrs än i
Dalarna och därför är dst tänkbart sllsr rsntav troligt att åt-
minstons sksdand, vigg och vattsnrall kommit dit något dscsnnium
tidigars än vad som angivits i tabsllsn. Uppgiftsrna om årtan
och sävsångarsn härrör från Hartman [1859).

Motsvarands gällsr ävsn för Dalarna. Dan sgsntliga fältaktivi-
tstsn utvsckladss inta förrän sftsr 1940 och därför är dst tänk-
bart att ds angivna tidsrna för några av ds tidigars invandrands
artsrna är missvisands. Annars är dst dock kännstscknands för
hala danna grupp, att när dan väl nått Hovran och husbysjöarna
har dan fortsatta spridningsn övar Tunabygdsn och upp till Sil-
jan, snkannsrligsn Limsjön i Lsksand, gått inom något sllsr någ-
ra få år. Därsmot ...har kulturslättartsrna gsnomgåsnds visat myc-
kst ringa bsnägsnhst att utfylla områdst västs~ut längs Västsr-
dalälvsn. För sjöfåglarnas dal bsror dstta naturligtvis främst
på bristsn på slättsjöar, man förhållandst är påfallands ävsn
för övriga artar, ävsn sådana som hämpling m fl, som invandrads
till övriga dalar av dalälvdalsn så tidigt att tidpunktsn är
halt okänd. En sammanfattning av artlistan visar ändå att ca 20
artar blivit rsgslbundst häckands i Dalarnas kulturslättrsgion
först undsr 1900-talst och av dam har omkring hälftsn tillkommit
sftsr 1940.

Man måsts anta att när an nordlig population av an viss art
undsr utbrsdning vuxit sig stark, i dst här fallst i mälarland-
skapsn och på slättsrna upp i Västmanland och Uppland, så för
årligsn att förlängt nordsträck upp par sllsr snstaka fåglar
långt utanför häckningsområdst. Dstta nordsträck går antingsn
fråm på brsd front övar landat, sllsr också är dst bsrosnds av
särskilda lsdlinjsr, som i dst här fallst bords vara lämpligt
riktads stråk av odlad mark. Förutsättningsn för att nystabls-
ring skall äga rum måsts vara att fåglarna hittar lämplig häck-
ningsbiotop och häckningspartnsr, när sträckdriftsn börjar upp-
höra. När nystablsring väl har skatt, är dst troligsn ortstrohs-
tsn hos båda ungfåglar och föräldrafåglar, som i stor utsträck-
ning för dam tillbaka så att. populationsn upprätthålls.

Anlsdningsn till att dstta händslssförlopp tycks ha fördröjts
i Dalarna måsts sökas i tsrrängförhållandsna. Från dst msllan-
svsnska låglandst lsdsr sgsntligen endast två uppodlads dalgång-
ar med vattsndrag av slättsjökaraktär mot nordväst gsnom norr-
landsterrängen. Dan ena är Kolbäcksån, som går från Mälaren upp
i Bergslagen, och den andra är Dalälvan, som har en mer östlig
orientsring och lsder upp i centrala Dalarna. Att invandringsn
längs Kolbäcksån har fördröjts kan förklaras av den snabbt till-
tagands höjden över havet eftsr dstta vattendrag. Dan bskanta
Fläcksjön i dst anslutande västmanländska låglandet ligger på 57
m höjd, sjön Leran i Norrbärke på 110 m, Marnästjärn i Ludvika
på 143 m och gränssn för kulturslättregionsn i danna sträckning
vid Grangärde på 160 m. Det måste vara rimligt att anta att kul-

55

Tabell 17

Tidpunkterna för några arters invandring till Gästrikland och Dalarna, Mar-
keringarna visar schematiskt från vilken tid man kan betrakta respektive art
som etablerad häckfågel i de båda landskapen, För gräshoppsångaren avses
dock endast sjungande ex, För Dalarna avses området Hedemora-Borlänge och
för Gästrikland trakten omkring Gävle,

X= Gästrikland

0 = Dalarna

Art Före 1920 1921-40 1941-50 1951-60 1961-70
0
Skäggdopping X0 X0 0 0
X0 X0 X
Svarthakedopping X X0 X0 X X
X0
Ärta X 0 X0
X0 0
Skedand 0 0

Vigg

Brunand

Knölsvan

Va:ttenrall

Småfläckig
sumphöna

Rörhöna

Sothöna X

Tofsvipa X0

Storspov X0

Skrattmås

Gräshopps ångare

Rör sångare

Sävsångare X

Rosenfink

56

turslättfåglarnas sträckaktivitet avtar mot en sådan höjdbarriär
och att det därför dröjer längre, innan så många exemplar passe-
rar den att de kan bilda en population.

Förhållandena i de östra delarna av landet understryker delvis
riktigheten av detta. Gränsen för lågland under 100 m följer här
inte helt gränsen för sammanhängande barrskog. Sådan inträffar
exempelvis redan i norra Uppland och Västmanland, trots att hela
Uppland och nästan hela Gästrikland är mycket låglänta. Då man
lämnar uppsalaslätten vid Björklinge på väg norr ut mot Gävle,
åker man nästan 10 mil utan att träffa på några väsentliga odla-
de slätter. Ändå fortsatte slättsjöarternas spridning mot norr
jämförelsevis snabbt just längs östersjökusten och i åtskilliga
fall har de blivit bofasta tidigare i Gästrikland än i Dalarna.
Även här måste förklaringen vara att deras sträckbenägenhet upp-
hör i höglänt terräng, medan de med lätthet kan fortsätta att
sträcka även över vidsträckta barrskogar, bara dessa är låglänta.
Passagen över Östersjön är givetvis en jämförbar företeelse.

Ändå är höjdskillnaderna längs Dalälven inte lika markanta som
längs Kolbäcksån. Visserligen kan man rent schematiskt anse att
Nedre Dalälvans odlade dal skiljs från uppsala- och salaslätter-
na genom det barrskogområde på ca 4 mils bredd, som benämns Lång-
heden, och som fr~mförallt i de äldsta kulturhistoriska dokumen-
ten från denna trakt betraktas som mycket svårgenomtränglig, men
detta är inte hela sanningen. Först och främst ~r denna barrskog
ingen höjdrygg, utan hör topografiskt samman med det sydliga låg-
landet och når inte ens punktvis upp till 150 m höjd. Dessutom
visar en närmare granskning att hela området är genomdraget av
nord-sydliga, i stort sett sammanhängande, uppodlade dalgångar.
En av dessa går exempelvis från salaslätten med Gussjön och
Fläcksjön på ca 60 m höjd rakt norrut mot Dalälvans vändpunkt
vid Krylbo på ca 70 m höjd inte någonstans högre än 95 mö h.
Ett par mil norr om denna vändpunkt ligger sedan Hovran-Trollbo-
sjön, som i flera fall utgjort språngbräda för slättsjöfåglarna
i Dalarna, på B2 m höjd. I denna sträckning slutar kulturslätt-
regionen sedan med Siljan-0rsasjön på 161 m.

Dessa passager är dock långa och smala och dessutom upptar den
nord-sydliga delen av dalälvdalen söderifrån sett en förhållande-
vis smal sektor av landskapet, vilket på sitt sätt kan ha med-
fört ett bortfall av sträckfåglar. Även om uppodlade sträckleder
över huvud taget haft någon betydelse för invandringen, bör näm-
ligen hela det sträck, som träffar Dalälvan öster om Krylbo, ha
avlänkats mot öster eller nordöst och inte skarpt västerut. En
annan faktor, som kan ha haft viss betydelse, är att nästan
samtliga fågellokaler av slättsjökaraktär vid Nedre Dalälvan,
dit invandrarna först bofde ha anlänt, har ett vattenstånd som
varierar med älvens. Som senare skall visas medför detta att sjö-
fågelhäokningen vissa år i det närmaste spolieras. Det borde ä-
ven av denna anledning vara svårt för nyinvandrande slättsjöar-
ter att bygga upp en population i sydöstra Dalarna.

Avslutningsvis kan man påpeka att övriga mindre vattendrag,
som går in i Dalarna från Värmland ooh Gästrikland, varken lig-
ger lågt ~ller är uppodlade, ooh därför är det knappast troligt
att de haft betydelse för invatidringen eller utgör sträckleder.

I tabell 17 förekommer ett par arter, vars spridning till Skan-
dinavien följt ett annat mönster. Det är gräshoppsångaren ooh ro-
senfinken, som båda representerar en r~lativt stor grupp av öst-

57

ligt oriantarada artar, som först undar 1900-talet tagit stagat
övar Östersjön, och därvid tidigt etablarat sig i Dalarna. Man
har försökt att visa att danna invandringsväg har gynnats av A-
land och Dalälvan som ledlinja in i landat (Dtterlind 1954,
m fl). Rosenfinkans invandring har sammanfattats av Risberg
(1970) och gräshoppsångarans framgår schamatiskt av da invante-
ringar som föratagits (Enemar 1957, Källandar 1970). Efter att
från början ha haft sina viktigaste centra längs Dalälvan i Da-
larna är båda artarna numara spridda övar slättlandskapen övar
störra dalen av södra och mellersta Sverige. Hos framförallt ro-
sanfinkan märks an stark benägenhat för nordväststräck och under
1970-talat har årligen fynd gjorts längs Västardalälvan upp till
Lima-Transtrand.

Till danna artgrupp hör ävan ett antal juninattsångara, som
änriu inte atablarat sig så nordligt i Skandinavian, man som san-
nolikt kammar att göra dat inom en snar framtid, ävan det baro-
enda på att direktsträck övar östarsjön från häckningsområdena
i Balticum. Hit hör näktargal, flodsångare, kärrsångare, busk-
sångara, trastsångare, lundsångare och mindra flugsnappara. Näk-
targal, kärrsångara och mindre flugsnappara får radan batraktas
som årsviss i landskapat.

Turkduvan

Dan art som sanast invandrat södarifrån är turkduvan. Dan har ra-
kordartat snabbt kolonisarat hela Europa övar Turkiet och Balkan
från da ursprungliga sydasiatiska häckningsområdana. Till Mallan-
europa kom dan på 1940-talat och i maj 1949 sköts den första få-
galn på svensk mark. Dan första häckningan ägda rum i Harlösa,
Skåna, 1951 och 1956 atablarade dan sig i Landskrona och Varbarg.
Sadan dass har den skånska och halländska stamman ökat starkt
och undar 1960-talat har arten blivit bofast i åtskilliga städer
i södra Svariga.

Till Dalarna kom da första anstaka exemplaran omkring 1960
och dan första häckningan ägda rum i Hedamora 1964. Sadan dess
har fasta och ökanda stammar bildats främst i Borlänga och Lak-
sand, samt längs Västardalälvan ända upp till Lima. Nu har häck-
ningar ägt rum ävan i östarsund (Håkan Billing al och anstaka ax
har iakttagits ända upp i Lule lappmark (VF 1974:314). I hala
häckningsområdat förekommar dan sålades andast punktvis i vissa
samhällen. Kännetecknanda är också att stammarna ökar mycket
snabbt på de platser där duvorna slår sig ned. I Hedemora har
upp till fem kullar per säsong konstaterats, men då har några
spolierats i ett tidigt stadium. De tidigaste och senaste häck-
ningarna möjliggörs väl i någon mån av att fåglarna huvudsakli-
gan stannar över vintern. I Dalarna har turkduvorna hittills en-
bart häckat i träd, främst i granar och lindar på kyrkogårdar
och i parker och inte på byggnader såsom uppges i litteraturan.

Det finns ytterligara några arter som ökat inom kulturslättra-
gionen undar 1900-talet. Från norr har främst björktrast och röd-
vingetrast blivit mycket vanliga och för den sanare kan man tala
om ran invandring till de sydligaste delarna av landskapet. Det-
ta gäller ävan dan söderifrån kommande härmsångaren, medan det
varit svårare att avgöra hur nordgränsarna för exempelvis blåmes,
nötväcka, koltrast och grönfink förändrats.

58

Vitryggiga hackspetten - en av Dalarnas rariteter - drar f n nytta av lövbe-
kämpningsvågen i början av 60-talet.

en o
:oJ, (")
en :J"

~ ~:
<

FJÄLLREGIONEN

Fjällhedar

Dalarnas fjällvärld är den sydligaste i Sverige och omfattar
Långfjället, Slagufjället, Nipfjället, Fulufjället, Drevfjället
m fl, transtrandsfjällen och några isolerade lågfjäll i barr-
skogsregionen, av vilka de sydligaste är Tandövala i Lima, Stor-
varden i Älvdalen samt Våmhusfjällen.

Botanisterna indelar fjällhedarna i tre höjdzoner, av vilka
den lägsta är det lågalpina bältet, som domineras av rishedar
och uppåt grovt begränsas av blåbärsrisets utbredning. Ovanför
detta ligger de mellan- och högalpina bältena. Det senare är
tämligen sterilt och kännetecknas av kal jord, blockmarker och
snölegor.

I den ornitologiska litteraturen benämns det lågalpina bältet
vanligen videbältet eller videregionen, medan de båda övriga
brukar sammanfattas i den gemensamma benämningen lavbältet eller
lavregionen. I södra delen av fjällkedjan går det lågalpina bäl-
tet upp till 1300 m höjd, varför det omfattar samtliga dalafjäll.
Det är dock tveksamt, om en sådan indelning har något värde ur
fågelgeografisk synpunkt. Fjällhedens lokala karaktär har troli-
gen större betydelse än höjdläget. Som framgår av nedanstående
översikt är stora partier av dalafjällen blackiga och sterila
och passar inte alls in i beskrivningen av det lågalpina bältet,

Långfjället i Idre är det enda av fjällmassiven som helt samman-
hänger med Skanderna, Det utgör en drygt 30 km lång utlöpare mot
sydost ned till 62°n br. Den högsta toppen är Storvätteshågna
med 1204 m, men därutöver innehåller massivet drygt 10-talet top-
par över 1000 m.

Fjällkonturerna är genomgående avrundade och branter eller
karakteristiska profiler saknas, Hedarna är torra, beroende på
att ytterst få källsprång är belägna ovanför trädgränsen. De är
dessutom översållade av stenar, som ofta är täckta med en karak-
teristisk gulgrön lav, Detta ger på avstånd hela fjällsidor ett
sterilt, gulgrått utseende. Längst i nordväst, utefter Hävlingen
och i någon mån omkring Grövelsjön, karakteriseras terrängen av
en storblockig morän, som saknar fanerogamer och är nästan ofram-
komlig,

Långfjället gränsar i väster delvis till den 7 km långa Grövel-
sjön (762 ml och i nordost mot Hävlingen (784 ml. Båda är kända
och frekventerade sportfiskevatten, Den senare utgör österdal-
älvens källa och skiljer samtidigt Långfjället från Slagufjället.

Slagufjället är av samma karaktär som Långfjället. Framförallt
de västra delarna kännetecknas av en oerhört oländig blockighet.
Denna har för övrigt givit namn åt Olåsen i sluttningen mot
Hävlingen, där Dalarnas sista varg ynglade 1918 och järv iakt-
togs med ungar 1947. En del av terrängtypen har skyddats som
Töfsingda)ens nationalpark. Blockigheten anses bero på att is-
delarzonen sträckte sig ned till detta område, varför materialet
som inneslutits i isen blev föga påverkat.

Den högsta toppen är Slagufjället (1128 ml, medan övriga re-
lativt fåtaliga toppar når höjder mellan 900 och 1000 m.

59

Nipfjällst är till karaktären ett torrt och stenigt isolerat
fjäll i barrskogrsgionsn oa 10 km SO Långfjället. Den högsta
toppen är Molnet (1191 ml och den mest bekanta Städjan (1131 ml
i massivets sydspets.

öster och sydväst om Nipfjällst ligger de mindre fjällhsdarna
Fjätsrvålsn (1001 ml, Himmsråssn (869 ml och Gränjssvålsn (892 ml,
samtliga till karaktären isolerade lågfjäll.

Fulufjällst är utsträckt omkring svensk-norska gränsen på om-
kring 61D30' n br, ca 40 km S Långfjället och drygt 20 km SV
Särna. Fjällmassivst är skilt från den stora fjällksdjan genom
den bitvis endast 5 km breda Gördalsn. Dess längd är ca 30 km
och bredden som mest 15 km. Ytan inne på svenskt område blir
därför så stor som 250 km2. De hösta topparna är Slohangflöjst
(1044 ml och Storhöa (1040 ml, men hela massivet är mycket jämn-
högt och hyser åtminstone ett 20-tal småtoppar över 900 m höjd.

Fjällhsdsn är omväxlande, men skiljer sig från idrsfjällsns
genom en utpräglad lågfjällkaraktär med mjuka rishsdar och på
den norra hälften ett rikt system av sjöar och sankmarker. På
sina ställen har dock berggrunden frostsprängts och bildat ste-
rila blockmarksr, vilka dock ingenstans når sådan omfattning som
i hävlingområdst. Även här är dock stenarna klädda av gulgrön
kartlav. Kännetecknande för Fulufjällst är dessutom att det fram-
förallt i utkanterna är genombrutet av bäckraviner.

Botaniskt kan platån indelas i nordlig lavhsd, en sydlig ljung-
hed och däremellan en gräshed. Eftersom inget renbete förekommer
på fjället, är lavarna välutvecklade och bildar mer än dscims-
tsrtjocka kuddar. Fjällkantsrna omkring platån präglas av rishs-
dar av växlande utseende.
Längs den svensk-norska gränsen nordväst om Fulufjället ligger
Drevfjället (992 ml, Rödfjället (908 ml, Lissslfjällst (1003 ml,
Vithägna (1087 ml och Härjehagna (1185 ml med sina nordspetsar
på svensk mark. Samtliga får betraktas som ljung- och risklädda
lågfjäll och ornitologiskt intressanta genom att de delvis är
myr- och sjörika och fastare förbundna med den stora fjällksd-
jan än övriga lågfjäll. Såvitt känt är det dock endast Drevfjäl-
let och Rödfjället som besökts av ornitologer under häckningstid
(Lind 19681.

Tran~trandsfjällsn består av ett sönderstyckat fjällområds väs-
ter om Sälen vid Västsrdalälvsn, drygt 20 km SO Fulufjällst på
ca 61° 10' n br. Fjällområdst är i likhet med Långfjället, Slagu-
fjällst och Fulufjällst utbrett i NV-SD-riktning och omfattar
totalt en längd av ca 25 km. Ost är sönderbrutet i sex större
och ytterligare några mindre fjällhsdar, av vilka den högsta,
Granfjället, når 945 m. Även flera av de övriga hedarna har top-
par något över 900 m.

Transtrandsfjällsn är utpräglat lågalpina med mjuka, böljande
eller tuviga rishsdar av blåbär, hjortron, ljung och kråkbär.
Platåfjällen i Dalarna, till vilka förutom transtrandsfjällsn
även Fulufjällst och det mindre, nordvästligare Drevfjället räk-
nas, är över huvud taget ovanligt ljungrika, även om lavhsdar är
förhärskande. Endast Stornärfjällst med Granfjällst når fullstän-
digt över trädgränssn. Os övriga hedarna har här och där både
tall, gran och björk i buskform.

60

De isolerade fjällen i Idre är små och kan betraktas som jätte-
lika stenblock. Ett av de längre är Grundagsvålen (921 m) med en
fjällhed i nord-sydlig riktning på drygt 1 km. Denna är ytterst
torr och översållad av småsten. Sluttningarna utgörs till stora
delar av rasbranter med sådan sten. Trädgränsen går i stort sett

på 875 m, men enstaka tallar når betydligt högre. Den västra
sluttningen är beklädd med brunbränd ljunghed.

Storvarden är ett 10 km långt höjdområde av hedkaraktär i nord-
ligaste delen av Älvdalen. Den högsta toppen når 821 m och i
nordväst finns mindre sankmarker och sjöar på 769 m höjd. Hela
fjället är täckt av en brunbränd matta av torr ljung och hyser
enstaka granar, tallar och björkar av buskkaraktär. Björkregion

saknas, varför den egentliga trädgränsen utgörs av tall och gran
på 725-800 m höjd.

Våmhusfjällen når nätt och jämnt ovanför skogsgränsen. De utgör

fjällkedjans yttersta utposter mot SO och har ut biogeografisk

synpunkt ett särskilt intresse p g a av deras ringa ålder. De

anses ha varit skogsbevuxna under den postglaciala värmetiden

och fått den alpina karaktären i samband med den efterföljande

klimatförsämringen. Möjligen är de ännu yngre och har uppkommit

genom skogsbränder eller andra edafiska processer, som skogen

sedan aldrig kunnat reparera.

Det högsta av Våmhusfjällen är Andjusvarden (763,5 m). Ovan-

för skogen har den en lavrik ljunghed med strödda björkar, tal·

lar och granar samt dvärgexemplar av asp och rönn. Ännu mindre

alpint utseende har de lägre Näcksjövarden (718 m) och det syd-

liga Bösjövarden (687 m). Det senare är den lägsta höjd i Da-

larna, på vilken man funnit inslag av fjällflora och därför be-

nämnt fjäll,

Sydligare ligger dock Tandövala (Storvalen, Vålberget) i Lima

(774 ml, som har samma karaktär och historiska bakgrund som Våm-

husfjällen. I övrigt finns det en lång rad berg i Dalarna med

höjder på 600 m och däröver, som saknar skog på själva toppen och

och i ·stället har ljunghed med större eller mindre inslag av

träd i buskform. Ett av de högre är Nysätersberget i Lima (652 m),

men då det inte hyser fjällväxter, betraktas det inte som fjäll.

Ett av de mer kända områdena är Mossibergsbrännan i Älvdalen,

som anlades genom en skogsbrand vid midsommartid 1902, varvid

närmare 4000 ha eldhärjades. Trots skogsvårdsåtgärder återstår

fortfarande ett ca 850 ha stort trädlöst område med ljunghed

på 740 m höjd. ·

Intressant nog har även Gyllbergen (490 ml så sydligt som i

Stora Tuna ett likartat utseende. Sedan de högsta delarna kalav-

verkats under 1800-talet har de försumpats och därefter förbli-

vit skoglösa. Samtliga dessa bergplatåer måste dock fågelgeogra-

fiskt anses höra till barrskogen.

Fjällsjöar

De torra dalafjällen är fattiga på sJoar och de som finns är
många gånger för små för att hysa häckande fåglar. De utgör ofta
endast grunda, stenlagda öppningar i jordtäcket utan högre vege-
tation.

De största sjöarna i Långfjället är .de tre Fosksjöarna (896 ml
väster om Storvätteshågna samt Grötvallsjön (829 ml väster om

61

Hävlingkläpparna. Norr om Fosksjöarna och omkring Grötvallsjön
finns också de största områdena med tuvmark, men egentliga my-
rar saknas i fjällområdet. På toppen av Storvätteshågna ligger
Dalarnas högst belägna sjö, 1200 mö h.

Slagufjället hyser trots sitt ringa omfång ungefär lika många
sjöar som Långfjället. Den största är Slagusjön (932 ml. Däremot
är hela Nipfjället och samtliga isolerade lågfjäll i barrskogs-
regionen helt sjötomma, vilket givetvis inverkar avsevärt på de-
ras fågelfauna. Även transtrandsfjällen kan betraktas som sjö-
tomma. De små gölar som finns saknar både högre växtlighet och
djurliv.

De enda sjörika områdena i dalafjällen är norra hälften av
Fulufjället och Drevfjället. På det förra ligger, främst i själ-
va nordspetsen, ett rikt förgrenat sjösystem, där Stora och
Lilla Rösjön (895 ml, Stora och Lilla Getsjön (889 ml och Stora
och Lilla Harrsjön (901 respektive 898 ml är de största. Längre
söderut ligger Särnamansjöarna (948 ml och Tangsjöarna (993 ml.
Drevfjällets sjöar är mindre, men i gengäld ligger de tätare och
är flera.

Rösjöarna avvattnas genom Njupån, som i fjälltrakten utbildar
Njupeskärs vattenfall. Detta är med sin fallhöju på 90 m, varav
70 m fritt, Sveriges högsta. Den östra bergväggen är lodrät och
häckningsplats för rovfåglar. Både vattenfallet och kortfiske-
vattnen uppe på fjället är kända turistmål. Fallet besöks årli-
gen av 10 000 - 15 000 personer och Rösjöstugorna, som drivs av
Domänverket och har 30 bäddar, beboddes 1970 av 1500 personer.

Fjällbjörkskog

Fjällbjörkskogen är svagt utbildad i dalafjällen. De vackraste
partierna finns omkring Långfjället och Slagufjället, där den
stundom har en vertikal utbredning på 50 m. Mest vidsträckt är
den i området mellan Olåsen och Slagufjället. Som mest når skogs-
gränsen 950 m, men vanligen endast 850-900 m. Mestadels är dock
björkskogen inte särskilt sluten. I regel är den då blåbärsrik,
medan ängsbjörkskog är sällsynt. Stora delar av björkregionen
är snarast lavhed med mycket glesvuxen, till stor del buskformig,
björk.

Redan på Fulufjället är björkskogen betydligt svagare utbildad,
Den upptar där oftast endast ett 10-tal m i verktikalled och
ibland saknas den helt. Då bildas skogsgränsen i stället av
gran och någon gång av tall. Långt ovanför denna växer dock en-
staka buskartade granar, tallar och björkar. På norra delen av
Fulufjället har fjällbjörkskogen uppmätts till 925 m höjd, men
värdena är vitt spridda ned till 770 m.

I transtrandsfjällen är björkregionen ännu sämre utbildad och
på de lägsta isolerade fjällen i Lima, Älvdalen och Våmhus sak-
nas den helt. Ett undantag är dock Rödberg (774 ml omedelbart
SV Storvarden i Älvdalen. Det räknas inte till fjällen, eftersom
det saknar fjällhed, men hela toppen är övervuxen av fjällbjörk.

Fjällhedarnas utforskande

Dalafjällen har länge varit mycket bristfälligt undersökta av
ornitologer. Sedan Linne besökte Grövelsjön 1734 och därvid vand-
rade över Salfjället in i Norge, dröjde det ända till början av
1900-talet, innan faunistiska uppgifter från denna fjällvärld
publioerades. Det var Sven Ekman (1902l och Karl-Herman Forsslund

62

(1949), som i första hand besökts Fulufjällst och kronojägarsn
Edvard Bergström, som lämnat sn rad värdefulla upplysningar från
Idre. Från danna tid härrör även några uppgifter av Bo Witt-
Strömsr (1920).

Under 1940-talst besöktes Fulufjällst flyktigt av Kai Curry-
Lindahl (1949) och Långfjällat av Svan A Msllquist (1947), man
deras beskrivningar är endast schematiska. Fram till 1960-talst
publicerades i övrigt endast smärre msddslandsn, främst om fjäll-
piparsn, från tillfälliga besök, samt iakttagelser under sn au-
gustivandring övar Långfjällat (Nils-Gerhard Karvik 1959).

Under 1960-talst har fjällhsdarna blivit msr systematiskt ge-
nomkorsade. Dan längsta obssrvationsssrisn i idrsfjällsn har
Ivar och Christina Spsrbsr, som besökt Grövslsjön längre sllsr
kortare tid somrarna 1956-68. Inventeringar av Långfjällat och
Slagufjällst har företagits 1966 (Isaksson 1967) och av Fulufjäl-
lst 1972 (Larsson 1973). Från 1964 har båda dessa områden besökts
nästan årligen båda av dalaornitologsr (Gunnar Lind, Alf Nordin,
Kjell Bylin, Stig-Aks Svsnson, m fl) och andra (Roger Gyllin,
Bertil Nord, m fl). Gränsfjällsn mot Härjedalen har under sn
lång följd av år studerats av Nils H Höglund (1970), mad ds vä-
sentliga dalarna av dessa fjäll liggar inta på dalasidan. Tyvärr
är däremot transtrandsfjällsn ännu mycket bristfälligt besökta.
Os har flyktigt studerats av Par Sävsrborn 1967 (s) och Kjell
Bylin 1973 (opubl). Invsntsringsn av Hällaområdsts djurliv (Löv-
gren m fl 1974) har inta berört Görälvsns biflöden från fjäll-
traktsrna.

Idag vågar man påstå att fjällhsdarna på Slagufjällst, Lång-
fjällat, Nipfjällst och Fulufjällst är tillfredsställande genom-
korsade. Ost som saknas är besök under lämmelår och vid sxtrsmt
högt vattenstånd. Därutöver vore dst önskvärt att ds högra Tran-
strandsfjällan blev invsntsrads, man troligen är dessa för torra
för att vara fågslrika.

Djurgeografisk översikt

Djurgeografiskt måste dalafjällsn msr betraktas som östliga ut-
löpare av dan stora skandinaviska fjällksdjan än som dan sydli-
gaste svenska fjällvärldsn. Detta framgår av figur 18 övar Skan-
dsrnas utbredning och höjdförhållanden, liksom av figur 19, som
schematiskt visar fjällfåglarnas artantal.

Långfjällats massiv hängar halt ihop mad fjällksdjan, medan
båda Slagufjällst och Fulufjällst är avskilda endast genom ty-
piska fjälldalar. Norrut sträckar sig hala rogsnområdst som sn
30 km bred barriär mellan dessa dalafjäll och dan övriga samman-
hängande svenska fjällvärldsn i nordvästra dslsn av Härjedalen.
Rogsnområdst är visserligen sn fascinerande geologisk utbildning,
man faunistiskt får dst främst räknas till barrskogsrsgionsn,
trots att några msr sllsr mindre isolerade fjälltoppar når upp
till 1200-1300 m.

Som sn följd härav måste dalafjällsns fågslvärld msr jämföras
mad dan angränsande norska än mad dan nordligare svenska. Utmärk-
ta utbrs~ningskartor för detta studium finns också hos Haftorn
(1971). De fjällfåglar som häckar i Ualarna på ca 62° n br går
i Norge oftast nsd till 59° sllsr sydligare, vilket motsvarar
drygt 350 km. Detta gäller även sådana högalpina artar som skär-
snäppa, större strandpipars, mosnäppa, som i Svsrigs inta går
sydligare än Flatrust i Härjedalen, man där trots allt finns så

63

Fig 18 .
Skandernas utbredning och höjdförhållanden

64°
62°
60°
58°

. Fig 19
Fjällfåglarnas artantal
(Efter Öhrn 1961)

st

(D

lågt som på 1000 m höjd (Bylin 1971 j). I norra hälften av Norge
sträcker sig fjällfåglarnas utbredningsområde ända ut till kus-
ten.

Faunan

Läget i utkanten av fjällfåglarnas utbredningsområde gör att
dalafjällen inte är särskilt fågelrika. Faunan kan närmast anses
vara trivial. De typiska fjällfåglarnas utbredning framgår sche-
matiskt av tabell 20. Den visar på vilka fjäll de olika arterna
påträffats häckande eller under häckningstid på sådant sätt att
det är troligt att de häckar.

De lägsta isolerade fjällen i Idre har inte medtagits och inte
heller de botaniska lågfjällen i barrskogsregionen i Lima, Älv-
dalen och Våmhus. De förra är oerhört torra och steniga och hy-
ser inga andra arter än stenskvätta, ängspiplärka och i enstaka
ljung- eller tom fjällpipare. Detta gäller visserligen även
Nipfjället, som likaledes saknar sjöar och är stenigt och torrt,
men där är höjden dock sådan att både snösparv och fjällripa
förekommer. Lågfjällen i skogsocknarna hyser endast ängspiplär-
ka, stenskvätta och i något fall ljungpipare. Vid besök på Stor-
varden i Lima sommaren 1974 påträffades dock inte någon av des-
sa fjällfåglar, utan endast gulärla och buskskvätta (Börje Fly-
gar !:1]_).

Sjöfåglar

Torrheten kännetecknar även Lång- och Slagufjället samt delar
av transtrandsfjällen. På de förra finns dock ett litet antal
sjöar och tuvmarker, men dessa är inte av sådan karaktär att and-
fåglar eller vadare har någon större förekomst. De andfåglar som
vanligen påträffas i fjällsjöarna är gräsand, kricka och knipa.
I de större sjöarna på Slagufjället och Fulufjället ses även
storlommar regelbundet och smålommar tillfälligt.

De nordliga änderna är sparsamma. Den vanligaste är sjöorren,
som dock inte förekommer på Långfjället och möjligen endast till-
fälligt på Slagufjället. Däremot är den mycket vanlig på Fulu-
fjället och närbelägna lågfjäll. Vid inventering 1972 påträffa-
des över 30 ex och många häckningar konstaterades.

Betydligt sparsammare är berganden, som först 1963 påträffades
häckande i Fosksjöarna på Långfjället och sedan dess funnits där
i 2-3 par årligen. Det har visat sig att den även förekommer
sparsamt på Fulufjället. Där har tillfälliga fynd gjorts även av
ett alfågelpar samt vigg under häckningstid.

På våren har enstaka svärtpar iakttagits i Idre, men det är
tveksamt om denna art häckar i Dalarna. Däremot är det tänkbart
att den finns redan i rogenområdet på härjedalsidan. Svärtan har
ju en utbredning över fjällkedjan som är nästan identisk med
sjöorrens. En av de skiljande detaljerna är just förekomsten i
Dalarna och angränsande del av Norge.

Rovfåglar och ugglor

Rovfågl~rna är sparsamma i dalafjällen, vilket klart sammanhänger
med bristen på föda. De som årligen förekommer någorlunda kon-
stant är sådana som är utbredda upp i don övre barrskogregionen
och fjällbjörkbältet över nästan hela Skandinavien, såsom duv-
hök, sparvhök, stenfalk, tornfalk och fiskgjuse. Kungsörnen ja-

65

Tabell 20

Förekomsten av några utpräglade fjällfåglar på Dalarnas viktigaste fjäll,

H regelbundet häckande
(H) troligen regelbundet häckande, men i så fall mycket sparsamt
H? troligen inte regelbundet häckande

Art Slagu- Lång- Nip- Fulu- Transtrands-
fjäll fjället fjä11~t fj ä11et fjällen
Ber_gand
Sjöorre (H) H H H (H)
Fjällripa H H H
Fj ällpipare H H H?
Smalnäbbad H H
simsnäppa
Ringtrast H
Blåhake
Lapp sparv HH H H H?
Snösparv
HH H H

(H) H H

(H) H H H?

66

gar visserligen övar fjällan, man tillhör mer dan övre barrsko-
gen, där dan häckar i klippor och tallar.

Halt bunden till fjällvärldan tycks däremot jaktfalken vara.
Dan har tidigare häckat båda i idrafjällan och på Fulufjällat,
även om boplatsen där ansas ha lagat på norska sidan. Fortfaran-
de kan man dock sa jaktfalkar under häckningstid båda på Fulu-
fjällat, Långfjällat och Slagufjällat och troligen kan även övar-
somringar ska av ungfåglar, Detta beror på att arten fortfarande
häckar nära de svenska lokalerna på norska sidan av gränsen.
Under att gott ripår borda man åter kunna finna jaktfalken häc-
kande i Dalarna. En gång i tiden bedrevs ju för övrigt an om-
fattande falkfångst just i dessa dalar av Sverige och Norge, vil-
ket beskrevs redan av Linne 1734.

De av fjällvärldans fåglar som huvudsakligen lavar av lämlar
kan sällan häcka i Dalarna, ty dst är långt mellan lämmelåren.
Det första kända ägda rum 1635 enligt kyrkoherde Johan Gazalii
sockenbeskrivning övar Lima. Under 1800-talat inträffade lämmel-
vandringar 1843-44, 1971-72 och 1894-95. Då vimlade det av läm-
lar övar nästan hala Dalarna och de trängda ända ned i Värmland,
Västmanland och Gästrikland. Vid det sistnämnda tillfället tycks
vandringen ha ·företagits av skogslämlar. Mindre toppar inträf-
fade i Idre 1884-85 och 1906-07, Dan senare större vandringen
inträffade 1923 och gällde fjällämlar, som då gick ned åtminsto-
ne till Siljan (Forsslund 1924).

Under senare år har god lämmelförekomst rapporterats 1964 (Ivar
Sparbar s), man därefter har arten varit mycket sparsam. För-
fattaren-har själv 1966-73 fotvandrat ca 400 km fågalvägan i
Dalarnas fjällvärld och endast satt an levande lämmel, Under
1974 har dock an uppgång märkts, åtminstone i de sydligare fjäl-
lan, och lämlar har därvid påträffats ända nere i dalgångarna i
Transtrand (Birger Johansson],

De gångar fjällugglan häckat i Dalarna har givetvis varit i
samband med lämmelår. Senast detta inträffat är vid dan stora
vandringen 1923, då 3 bon påträffades på Långfjällat och iakt-
tagelser gjordes även på Fulufjället, Arten kan givetvis fort-
farande häcka i Dalarna under att gott lämmelår.

Detta gäller även fjällvråken. Denna har under 1900-talets
lopp haft en rad häckplatser båda i idrefjällen och Särna, men
under det senaste decenniet har den i stort sett saknats på
fjällhedarna. Däremot har dan i samband med sorkår börjat upp-
träda på hyggena i barrskogsregionen även ganska långt ned i
landskapet. Detta har inträffat senast 1973.

Däremot finns det inga uppgifter som tyder på att fjällabben
har häckat i Dalarna. Under ett gott lämmelår är detta ändå in-
ta otänkbart. Den finns i de högre fjällen på norska sidan och
har mycket flyktigt besökt idrefjällen under häckningstid. På
den svenska sidan uppträder fjällabbar regelbundet i nordvästra
Härjedalen, man häckar troligen inta ans där annat än under läm-
melå,r.

Vadare

De enda tuvområdana i Idrefjällen är myrarna N Fosksjöarna och
N Grötvallsjön på Långfjällat, man dessa är normalt inte till-
räckligt blöta för att utgöra vadaralokalar. Tillfälligt kan
troligen småspovan häcka där, man denna tillhör mera myrarna i

67

dsn övre barrskogrsgionsn omkring fjällen. På hedarna dominerar
ljungpipars och fjällpipars, som inte är ovanliga och vid alla
vattendrag finns drillsnäppan. Däremot saknas fls~a vadare som
häckar i nordvästra Härjsdalsn och nsd till 59o n br i Norge.

Märkligt nog har inte sns rödbsna påträffats häckande i fjäl-
len, även om dst är troligt att detta förskommsr vissa år. Flera
sxsmplar påträffades senast vid invsntsringsn av Fulufjällst 1972
och i samma område förskommsr även brushanen. Ost torde redan ha
framgått att Fulufjällst är Dalarnas fågslrikasts fjäll, inte
minst när dst gäller vadare. Visserligen saknar dst större my-
rar, msn hedarna är ändå fuktiga här och där på grund av sjöriks-
dom, Förutom ds nämnda häckfåglarna har tillfälliga fynd gjorts
av ds nordligare större strandpiparen och kärrsnäppan och dst
är inte osannolikt att dessa kan utvidga sitt utbredningsområde
österut och bli bofasta på Fulufjället.

För en art har denna utvidgning redan skett, nämligen smalnäb-
bade simsnäppan. Före 1963 var denna inte iakttagen i Dalarna
sns under sträcken och sedan dess föreligger mindre än 10 sträck-
fynd. Ar 1968 konstaterades emellertid den första häckningen på
Rödfjället NV Fulufjället och sedan 1970 har den årligen häckat
vid Harr- och Rösjöarna, fortfarande dock endast i obetydligt
antal,

övriga arter

Fjällhedens tättingar är fåtaliga. De allestädes dominerande är
som väntat ängspiplärkå och stenskvätta. Lappsparven finns spar-
samt både i Idrsfjällen och på Fulufjällst och det är tänkbart
att dsn även kan finnas på vissa transtrandsfjäll, men detta är
ännu inte visat. Snösparven är vanlig på idrefjällens steniga
toppar ned till ca 1000 m höjd, men häckar troligen inte regel-
bundet på Fulufjället. Detta är stt påtagligt tecken på att idre-
fjällens karga blockhav faunistiskt har mer högalpin prägel än
vad de botaniska höjdgränserna anger.

Ungefär motsvarande förekomst har fjällripan och blåhaken. Den
förra är helt bunden till fjällhsdarna, medan dalripan går långt
ned i barrskogregionsn i norra och västra Dalarna. Blåhaken till-
hör björkbältet och är mycket sparsam, kanske delvis beroende på
att Dalarnas fjällbjörkskogar är dåligt utvecklade, Ost är inte
osannolikt att blåhaken kan häcka sällsynt även i transtrands-
fjällen.

Ett mycket märkligt fynd är dsn sjungande nordsångarsn på Fulu-
fjället 1968. Det måste sss mot bakgrunden av att 5-6 sx, troli-
gen en familj, påträffades i Norra Finnskoga i Värmland 1961
(Ehrsnroth 1961) samt att sn sjungande hane setts i Valdalen i
Norge, 16.7.58 och en ännu matad kull på samma plats, 22-23.7.61
(Haftirn 1971). Valdalsn ligger i närhstsn av Grövslsjön, endast
4 km från svenska gränsen. Ett studium av nordsångarsns utbrsd-
ningsområds och tänkbara sträckvägar antyder att individer msd
stark flyttningsdrift kan sträcka mot SV över Finland och Botten-
viken och anträffa lämplig häckningsterräng i östra Skandsrna.
Detta stöds också av den tidiga tidpunkten för fulufjällfyndst
(Gyllin 1969).

I fjällvärldsn förekommer därutöver åtskilliga arter som man
inte i första hand tänker på som fjällfåglar. Dalafjällsn är ju
i många delar så låga att man aldrig befinner sig längre från
björk- eller barrskogområden än att man hör och ser dsn ordinarie

68

faunan i denna biotop. Lövsångare, mesar och flugsnappare påträf-
fas regelbundet högt upp på fjällsidorna och säderärlor kan ses
vid vattendragen även uppe på hedarna. Andra arter som furagerar
över hela fjällen är björktrast och gök och i dalafjällen måste
båda dessa arter räknas till karaktärsfåglarna. Slutligen skall
även ringtrasten nämnas, även om denna lika ofta förekommer i
ravinerna nedanför fjällen.
Kvantitativa inventeringar av fjällhedarnas fauna saknas. Ett
preliminärt linjetaxeringsförsök på olika fjällhedar sommaren
1973 har redovisats av Bylin (1975a). Projektet stördes delvis
av otjänlig väderlek och Fulufjället blev aldrig taxerat. Resul-
tatet kan endast ge en mycket grov antydan om att de torra, ste-
niga och hårdbetade fjällhedarna i Idre är mer fågelfattiga än
de rishedklädda sydligare fjällen. Troligen är boniteten störst
inom delar av Fulufjället. Som bäst bör man kunna notera ca 10
ex av mer eller mindre typiska fjällfåglar per km,

69

BARRSKOGREGIONEN

Barrskogsn
Av Dalarnas totala landareal utgör 3/4 eller mer än 20 000 km 2
skogsmark. Aterstoden upptas huvudsakligen av impediment, efter-
som endast 7 % av arealen är uppodlad. Skogsmarken är till 76 %
bevuxen med ren barrskog, fördelad på 30 % tallskog, 21 % gran-
skog och 25 % blandad tall- och granskog.

Detta innebär att Dalarnas barrskogar i ovanligt hög grad be-
står av rena tallhedar. Sådana kännetecknar givetvis det välut-
vecklade nätet av grusåsar över hela landskapet, liksom sand- och
sedimentområdena i norra och nordvästra Dalarna. Rena granskogar
är mest koncentrerade till landskapets västra kant och särskilt
vackra utbildningar finns exempelvis på Fulufjällets och Tran-
strandsfjällens östsluttningar ned mot Västerdalälven. Blandbarr-
skogen dominerar i den mer småbrutna terrängen i södra och öst-
ra Dalarna. Fördelningen framgår även av tabell 21, där virkesför-
rådet i% och skogskubikmeter/ha redovisas för de olika kommun-
blocken. Man lägger märke till att de nordliga Idre-Särna, Älv-
dalen, Mora och Orsa har en fördelning mellan tall och gran i
förhållandet 55-60/35, medan man i sydöstra Dalarna har övervikt
av gran.

Växt- och djurgeografiskt är Dalarnas barrskogregion belägen i
de västligaste delarna av taigan, vars sydgräns vanlingen anses
sammanfalla med ekens nordgräns (figur 54). Norr därom är barr-
skogarna mer sammanhängande och söderut alltmer uppblandade med
odlad mark och lövskog med inslag av ädla lövträd. I svenska växt-
geografiska arbeten skiljer man ju här också mellan den nordliga
och sydliga barrskogsregionen.

Gränsläget framgår även av att skogarnas karaktär växlar väsent-
ligt mellan skilda delar av landskapet beroende på geologiska och
klimatiska förhållanden. Tallskogarna är mest enhetliga, vanligen
med en undervegetation av enbart ljung eller renlavar. Större
skillnadar märker man på granskogen, som i sydöstra Dalarna of-
tast är en välutvacklad blåbärsgranskog av mellansvansk karaktär
och längre mot nordväst får att alltmer norrländskt utseende med
smala, glesa kronor och svart skägglav. Övergången är givatvis
succassiv, man blir märkbar längs en linja snatt genom landskapet
genom Siljansbygden. Längst i nordväst, på berg- och fjällslutt-
ningar av övar 500-600 m höjd, är granskogen utpräglat subalpin,
med välutvecklad undervegetation av ris på typiskt småkullig jord,

På de lägsta fjällen i Våmhus, Älvdalen, Lima och Transtrand
bildas trädgränsen av barrskog på ca 800 m höjd. På Fulufjällat
har dan högsta granskogsgränsen uppmätts till 870 m. På dessa
höjdar förökar sig granan endast vegetativt. Ovanför skogsgrän-
sen kan både enstaka granar och tallar i buskform gå betydligt
högra. I norr har barrskogan an omloppstid på 150 år och i söder
på 90 år.

Äganderättsförhållandena är karakteristiska för Dalarna på så
sätt att enskilda skogar samt allmänningar, främst besparingssko-
gar, upptar mar än hälften av skogsmarken. Kronoskogarna är beläg-
na främst i Idre, Särna och Älvdalen samt i Bergslagen. Basparings-
skogarna avsattes samtidigt med kronoparkerna i samband med stor-
skiftet på 1800-talet och ägs gemansamt av jordägarna i varje
socken. Avkastningen används för gemensamma ändamål såsom utdik-

70

Tabell 21

Virkesförråd fördelat på trädslag,
Måttenhet procent och m3sk/ha.
(Efter Skogshögskolan 1969).

Region Konnnunblock % m3sk/ha
Tall Gran Övriga Alla Tall Gran åvriga Alla

1 Särna-

Idre 56 34 10 100 34 20 6 60

2 Älvdalen 49 25 6 80
57 36 8 101
Mora 53 31 7
91
Sunnna 58 34 8 100
98
3 Orsa 56 35 9 100 55 34 9
92
4 Malung 4l) 45 6 100 45 42 5
129
5 Mockfjärd 50 65 14 108
53 45 10 116
Vansbro 52 52 12
132
Sunnna 45 45 10 100 103
118
6 Leksand 55 66 11
43 43 17 139
Rättvik 50 55 13 115
130
Sunnna 42 47 11 100 120

7 Borlänge 64 62 13 130
140
Falun 62 42 11 135

Säter so 40 10 100 so 64 16 110
Sunnna 141
60 48 12 120

8 Avesta 52 63 15
44 81 15
Hedemora 48 72 15

Sunnna 35 53 12 100

9 Ludvika 44 54 12
58 70 13
Smedj eb 49 59 12

Sunnna 41 49 10 100

71

ningar och vägbyggen.

Fågel lokaler

I barrskogregionen kan man inte peka ut särskilt många traditio-
nella fågellokaler. Detta är också onödigt med tanke på att de
arter, som gör en särskild lokal intressant, många gånger är så-
dana, vars existens enligt dagens naturvårdsuppfattning inte bör

röjas. I den sydöstra delen av landskapet är faunan dock utpräg-
lat exkursionsmål. I gengäld är det ju i denna del som de flesta

ornitologer är verksamma, varför barrskogfaunan lokalt ändå blir
regelbundet undersökt och därför måste anses som välkänd.

De båda branterna Bispbergs klack, Säter och Tvärstupet, Stora
Tuna (Forsslund 1941) är punkter som blivit besökta under många
år. Ett känt höjdområde är också Gyllbergen i Stora Tuna (Tuna-
bygdens Fältbiologer 1971),

I norra Dalarna är stora arealer tallhed, kalhyggen och ungskog

ointressanta som fågellokaler. Några särskilt välkända skogsområ-
den finns inte heller annat än i Lima och norra Dre, där punktin-
satser gjorts av enstaka ornitologer. Annars är det väl mest Älv-
dalen och dess artilleriskjutfält, som blivit besökt vid upprepa-
de tillfällen (Mellquist 1963, Ryneus 1971, Johansson 1973, m fl),
liksom norra delen av Fulufjällets gransluttning (Larsson 1973)
och några få andra lokaler kring fjällvärlden.

Faunan

Belägenheten i den västligaste utkanten av taigan gör att Dalarnas
barrskogregion har ett begränsat antal utpräglat sibiriska arter.
Deras västliga utbredning framgår schematiskt av figur 22. I re-
gionen som helhet med dess sjöar och myrar är det åtskilliga ar-
ter som förekommer, men som inte når ned till Dalarna med sin
sydgräns. Av de som är bundna till själva skogsmarken märks näs-
tan bara lappugglan, medan den lilla grupp av nordliga arter som
bildas av kungsörn, lappmes, sidensvans, tallbit, videsparv, lav-
skrika, hökuggla och fjällvråk i samtliga fall berör Dalarna. Av
dessa har videsparvens, fjällvråkens och hökugglans nuvarande ut-
bredning diskuterats tidigare.

Kungsörnen

I det allra nordvästligaste hörnet av Dalarna förekommer kungs-
örnen och lappmesen. Kungsörnen jagar visserligen delvis över
fjällhedarna, men måste i Dalarna anses tillhöra den övre barr-
skogregionen, där den häckar i klippor och tallar. I äldre tider
fanns den i skogarna betydligt längre söderut, men är nu undan-
trängd till fjällkedjan och Norrlands inland. I Norge häckar den
i stort sett över hela landskapet, och där uppskattades beståndet
nyligen grovt till ca 250 par (Hagen i Haftorn 1971),

I Svergie har den häckande stammen inte inventerats sedan 1941

(Dahlbeck 1942), då den uppskattades till ca 100 par. Några stör-
re förändringar har troligen inte inträffat sedan dess. I Dalar-
na har det kända antalet par hållit sig mellan 2 och 4 under hela
1900-talet. Troligen varierar det med vilttillgången och under
extremt goda år kan antalet sannolikt ökas. Tyvärr är dock örnar-
na fortfarande, liksom alla andra rovfåglar, utsatta för förföl-
jelse. Enligt trovärdiga vittnesmål har ungen skjutits vid åt-
minstone ett bo ännu på 1970-talet.

72

På nordvästra Dalarnas magra mark är barrskogarna karga och fågelfattiga .

Normalt utfärgad kungsörnhona från dalafjällen. Vid transformeringen från ett
diapositiv har bilden delvis förlorat kontrasterna. De partier på vingar och stjärt
som nu endast ser ljusare ut är i verkligheten helt gråvita.

Populationsmässigt får örnarna i Dalarna, Härjedalen och an-
gränsande delar av Norge anses utgöra en enhet. I sin helhet är
denna stam inte särskilt svag. Paren häckar relativt jämnt förde-
lade över området med ett avstånd på ca 10 km från varandra.

Fältstudier av kungsörnar i detta område (Gunnar Lind, Jan-Erik
Petters, m fl) har visat att det inte går att åldersbestämma fåg-
larna med ledning av dräktens färgfördelning av svart och vitt,
Samtliga sydligt häckande svenska par tycks ha de vita fält i
fjäderdräkten som enligt gängse uppfattning är typiska för ung-
fåglar. Detta åskådliggöres kanske bäst genom nedanstående tabell,
som visar hur många år i följd gamla fåglar har observerats vid
fyra bon i Dalarna, där antingen häckning (H) eller påbyggnad
(P) förekommit. Samtliga dessa fåglar har haft vita fält i fjä-
derdräkten.

Bo 1964 1965 1966 .1967 196B 1969 1970 1971 1972 1973

A ppp HHH
B
HH H
C
D HH

Samma iakttagelser har gjorts i Norge (Wilhelmsen i Haftorn
1971), där de tolkats som häckningar i ungfågeldräkt. Ett större
material om dessa förhållanden kommer att publiceras senare (Lind
opubl). Ovanstående betyder inte att det saknas andra fältskill-
nader mellan gamla och unga kungsörnar.

Tyvärr är ett par av kungsörnarnas traditionella boplatser i
Dalarna välkända av ornitologer även från sydligare delar av lan-
det, varför häckningarna i dessa störs av besök för fotografe-
ring mm. Det finns idag givetvis ingen anledning att för egen
njutning eller ströbilder av boträden göra tillfälliga besök hos
bon av örnar eller andra större rovfåglar. Kontrollen av häck-
ningarna bör överlåtas till dem som har tillstånd att ringmärka
eller på annat sätt särskilt studerar arten.

Lappmesen

Lappmesens utbredningsområde har begränsats felaktigt i svenska
handböcker. Det uppges i regel omfatta Lappland ned till norra
Jämtland med enstaka häckfynd i södra Jämtland, Härjedalen och
norra Dalarna.

I verkligheten har lappmesen ett klart påvisat sydligt häck-
ningsområde i Idres fjälltrakter samt det angränsande rogenområ-
det i Härjedalen och Hedmark in mot Dovre i Norge (Haftorn 1971).
I Norge anses denna polulation ha minskat i antal sedan 1B00-
talet och den är inte särskilt stark heller på den svenska si-
dan, åtminstone inte i Dalarna. Säkrast träffar man på lappmesen
i detta område under sångperioden på vårvintern och de flesta or-
nitologer som besökt de övre barrskogarna omkring idrefjällen vid
denna tid har träffat på sjungande par eller flockar.

Dm det sedan är ett uppehåll i utbredningen mellan Rogen och
norra Jämtland är inte helt klart. Upprepade fynd pekar dock på
att det finns en svag stam Sven omkring Storsjön i norra Härjeda-
len (VF 1973:232).

73

Sidensvans

Sidensvansens utbredning har annan karaktär. Arten är inte en-
bart knuten till fjälltrakterna utan uppträder oregelbundet inom
hela taigan, Populationstoppar uppnås omkring vart tionde år och
varar 2-3 år (Siivonen 1941 i Haftorn 1971). Dessa tycks inte ha
med väderlekens inflytande på sträckets förlopp att göra. Resul-
tatet av de starka beståndsfluktuationerna blir att sydgränsen
för häckningen i Skandinavien varierar.

Arten har påträffats i norra och västra Dalarna så många gånger
under häckningstid att det är troligt att den vissa år kan häcka
i landskapet, men ännu har inget bofynd gjorts. Däremot uppges
det i de äldre faunorna att sidensvansen häckat i Värmland, tom
så sydligt som i Sunne (Ekman 1922). Senast detta skedde var
1970, då ett bo påträffades i norra Finnskoga (Ehrenroth VF 1971:
246). Samma år gjordes även en iakttagelse under häckningstid i
Lima samt på flera lokaler i Härjedalen, delvis inte särskilt
långt från dalagränsen (Ehrenroth op citl. Ändå är det inte helt
säkerställt att sidensvansen häckar årligen i Härjedalen.

Troligen kommer Haftorn (1971) sanningen närmast då han (figur
23) anger sidensvansens normala häckningsområde ned till södra
Lappland och dess nuvarande maximala område, uppnått endast under
år med populationstoppar, ned till mellersta eller kanske hellre
västra Hälsingland, norra och nordvästra Dalarna, nordligaste
Värmland samt hela Hedmark och Gudbrandsdalen i~ mot fjällen i
Norge. Detta är också tillfälligt påvisa-t både i Hälsingland och
Hedmark. På norska sidan har häckningar under 1950-talet skett
både vid Engerdal och Dssjön, endast ett 10-tal km från riksgrän-
sen (Haftorn 1971) och från Hälsingland redogör Witt-Strömer
(1950) för några få häckfynd och fynd under häckningstid främst
i början av 1900-talet, Senare har 2 ex iakttagits vid Söderhamn
i juni 1970 och 1971 (Jan-Erik Malmstigen ~).

Tall bi ten

Liknande förhållanden gäller för tallbiten. Den är ju välkänd
som invasionsfågel över hela landet men i Dalarna är invasions-
uppträdanden inte särskilt märkbara, eftersom tallbitar regelbun-
det uppträder över hela landskapet under vinterhalvåret. Däremot
är det inte så vanligt att de visar sig i samhällenas rönnar och
dyl. Vanligen håller de till i barrskogen, där de livnär sig av
granknoppar och enfrön.

Häckningsområdet är betydligt sämre känt, vilket beror både på
artens lågmälda levnadssätt och på att den endast häckar i de
högst belägna barrskogarna. Troligen kan man dock anse att den
förekommer regelbundet på ca 600 m höjd och uppåt punktvis över
hela Härjedalen och norra Dalarna ned till Lima. Under 1970-talet
har de flesta sydliga observationerna under häckningstid gjorts
vid Sonfjället i Härjedalen och Fulufjället i Särna.

Utanför detta område har häckningar ägt rum i de höglänta de-
larna av Los och Färila i Hälsingland, nära gränsen mot Orsa,
i samband med stora invasionsår 1924 och 1943 (Witt-Strömer 1950).
Senare har inga fynd under häckningstid rapporterats från detta
landskap (Jan-Erik Malmstigen s). Häckfynd har även gjorts i
angränsande delar av Norge (Haftorn 1971) och som väntat även i
Norra Finnskoga i Värmland, troligen 1960 och med säkerhet 1961
(Ehrenroth 1961), På samma lokal som häckningen 1961 ägde rum

74

Fig 22
Barrskogfåglarnas artantal
(Efter Öhrn 1961)

"Ln

Fig 23
Sidensvansens utbredning
(Efter Haftorn 1971)

~57~

e Sydliga fynd under häckningstid i Sverige efter 1960.

Tät streckning anger normalt och gles streckning maxi-
malt häckningsområde

har par senare setts 9.5.62 och 9.4.66 (Björn Ehrenroth ~).

Invasionsarter

Ett visst intresse har även de invasionsarter, som påverkas i sin
förekomst av granfrösättningen. Detta gäller flera mesar, större
hackspett och grönsiska, men framförallt korsnäbbar och gråsis-
ka. Större korsnäbban häckar troligen mycket sparsamt åtminstone
i centrala Dalarna ävan under år utan granfrösättning, man anta-
let ökar påtagligt under kottår. Detta gäller i ännu högre grad
mindre korsnäbban, som troligen kan saknas halt vissa år. I
Leksands sockan, där förhållandena har följts av Gunnar Lind (s)
har frösättning under de senaste 20 åren uteblivit halt andast-
1955 och 1965. Dan har varit medelgod 1956, -59, -60, -62, -64
och övar madalgod 1967 och -69. Under 1973 batacknades frösätt-
ningen som ymnig och dat absoluta rekordet under denna period
inträffade 1954, då det fullkomligt "drällde" av kottar. Ost
förekommer dock lokala variationer, ävan inom att så litat område
som Dalarna.'

Vid dessa tillfällen har ävan gråsiskan häckat över hala land-
skapet, trots att dan normalt endast finns i de allra nordvästli-
gasta dalarna. Os bofynd som gjorts omkring Hedemora i södra
Dalarna har alltid lagat i martallar på glest bevuxna mossar och
häckningen har ägt rum i mindre kolonier. Tillfälligt kan häck-
ningar förekomma ännu sydligare, enligt Förteckning övar Svarigas
fåglar 1970 ned till Östergötland och Västergötland.

Dan ordinarie barrskogfaunan

Därutöver tillkommer några artar som tidigt allar sent axpandarat
söderut så långt att da idag förakommar över hala landskapet och
ofta lokalt betydligt sydligare i da mallansvanska skogarna. Av
dessa märks korp, rödvingetrast, bergfink, tretåig hackspett och
varfågal, Av dessa är visserligen rödvingetrastan allmän i hela
landskapet och bargfinkan åtminstone i den nordvästra nälftan,
man ändå är dat inta de utpräglat sibiriska arterna som är känna-
tecknanda för Dalarnas barrskogfauna.

I sydöstra hälften av landskapet är denna trivial och nära be-
släktad med den mallansvenska blandskogfaunan. Den präglas av
att stort antal arter som häckar i skogsmark övar i stort satt
hala landat, eller åtminstone relativt långt upp mot Skandarna.
Os dominerande arterna är bofink, lövsångara, rödhake, trädpip-
lärka, kungsfågel, ringduva, rödvingatrast, grönsiska, björk-
trast och svartmes. Not nordväst tunnas framförallt individtät-
hetan ut och särskilt da vidsträckta tallhedarna norr och västar
om Siljan är mycket fågelfattiga. Här är fortfarande bofink och
lövsångara pålitliga inslag, man bergfinkan har tilltagit i an-
tal och trädpiplärka, rödstjärt, grå flugsnappare, talltita, tofs
mas, trastar och gök är typiska för denna barrskogtyp. Allra
längst i nordväst, särskilt på höjderna mot Härjadalan, är skogs-
marken nästan skrämmande steril och tystnaden bryts nästan bara
av bargfinkarnas surrande.

Kvantitativa invantaringar

Dan svenska faunistiken har hittills tyvärr nästan utaslutanda
varit kvalitativt inriktad och abundansangivelser har förekommit
endast i form av allmänna och intetsägande formuleringar som all-

76

män, tämligen allmän, m fl. Nu, då de olika arternas utbredning
börjar bli någorlunda känd och förändringarna hålls under uppsikt
av ett ökande antal fältobservatörer, måste en utveckling ske.
Behovet av detta framgick också klart då biociddebatten blossade
upp i början av 1960-talet och det visade sig att det i verklig-
heten inte fanns några objektiva kvantitativa värderingar, som
visade nedgången hos de aktuella arterna. Vi upplever en paral-
lell idag i debatten om skogsvårdsmetoderna.

De första spridda svenska kvantitativa inventeringarna gjor-
des på 1940- och 50-talen. Den som främst utvecklade teorierna
bakom metoderna var Enemar och medarbetare (1959 och senare). De
första inventeringar som berörde barrskogsområden var främst
Viking Olssons (1947, 1948) vid nedre Dalälven och Karviks (1964)
i Dalsland. En jämförelse mellan dessa båda finns hos Olsson
( 1969).

Sedan dess har en viss utveckling skett. En svensk kommitts
för häckfågeltaxeringar har bildats 1969 och redan första året
startades ett riksomfattande projekt benämnt Svensk häckfågel-
taxering, som presenterats av Svensson (1971, m fl). Metodiken
beskrivs utförligt i stencilen Handledning för svenska häckfågel-
taxeringen, karteringsmetoden. Projektet har flera viktiga mål
och är tänkt att pågå under flera år framåt. Intresserade ornito-
loger över hela landet väljer egna provytor i valfri biotop, som
sedan totalinventeras genom flera besök under häckningstiden,
helst minst tre år i rad. Resultaten sammanställs för hela lan-
det varje år och har redan antytt att det pågår mycket intres-
santa förändringar,inte minst i småfågelfaunan, som omöjligen
skulle ha upptäckts så snabbt genom traditionella, subjektiva
värderingar. Man kan visserligen ha olika uppfattningar om pro-
jektets värds ut fågslskyddsynpunkt i sin nuvarande utformning,
man ett av målen är ju också att utveckla an vettig metodik, var-
för allt deltagande ändå är värdefullt.

En annan typ av inventering är linjetaxeringen. Dan har använts
bl a vid taxeringar i barrskog vid Göteborg (Conny Askenmo) samt
norra Värmland och nordvästra Dalarna (Björn Ehrenroth). Samman-
fattningar av de senare har stencilerats av Ehrenroth (1971, 1972,
1974). Metoden går ut på att inventsraren an morgon under sång-
perioden vandrar längs an b8stämd sträcka på några km och regist-
reras samtliga fågelindivider, som kan identifieras. Taxeringen
bör upprepas flera gånger samma år och flera år i rad.

I Dalarna har dessa värdefulla typer av inventeringar tyvärr
rönt mycket svagt intresse. Svensson (1973) uppger att av 88 ytor
som taxerats i Svensk häckfågsltaxering att eller flera år under
perioden 1969-72 endast två varit belägna i Dalarna. Den sydli-
gaste av dessa ligger vid sjön Rossen, By, mycket nära gränsen
mot Gästrikland. Ytan upptar 15 ha och beskrivs som måttligt
kuperad med barrblandskog, blåbärsris, gläntor och rikligt mad
block. Inventeringen har utförts av Janne Johansson och resul-
tatet redovisas i tabell 25.

Linjetaxeringar i Dalarna

Sommaren'· 1973 genomfördes linjetaxeringar enligt Björn Ehrenroths
metod på 11 lokaler fördelade över landskapet såsom framgår av
figur 26. Resultatet har sammanfattats schematiskt av Bylin (1975
bl på så sätt att antalet revir omräknats till en 10 km-sträcka
för att de skilda inventeringarna lättare skall kunna jämföras.

77

Tabell 25

Antal revir inom e.tt 15 ha stort område vid Rosse.n, By, 1972.
Invente.rare.: Janne. Johansson. Uppgifterna är hämtade. ur Sve.nson (1973).

Svartmes 2
Tofsmes 2
Talltita 2
Trädkrypare. 3
Rödhake. 2
Kungsfåge.l 6
Järnsparv 2
Trädpiplärka 2
Grönsiska 2
Bofink 6

Summa arter 10
Summa revir 29

78

Fig 26
Linjetaxering

Fördelning över landskapet av de 11 sträckor i barrskog-
miljö som linjetaxerades i juni 1973. Sträcka 5 karakteri-
seras av enbart tallskog med lav som undervegetation, sträc-
korna 3, 4, 6, 8 och 11 av övervägande tallskog, medan öv-
riga kännetecknas av barrblandskog. Sträcka 1 kan möjligen
karakteriseras som blåbärsgranskog med inslag av tall. In-
venterare har varit Stig-Äke Svenson och Elisabeth Haritz
.. (2, 7, 8, 9, 10, 11), Gunnar Lind (3), Richard Holmqvist (6)
och Kjell Bylin (1, 4, 5).

79

Dessutom skiljer sig redovisningen från Ehrenroths på så sätt att
samtliga identifierade fåglar medräknats och inte endast de som
antecknats inom 50 m på vardera sidan om inventeraren, Både in-

venteringsmetodiken och detta sammanräkningssätt innehåller så
många felkällor att avsikten inte alls har.varit att ge använd-
baraanb~dansvärden utan endast en uppfattning om vilka arter som

kan väntas i oliKa delar av landskapet och dessutom i stora drag

proportionerna mellan dem, Granskar man materialet noggrant fin-
ner man också att del delvis är motsägelsefullt, vilket således

är helt naturligt med tanke på metodens felgränser. En kort ana-
lys av dessa, liksom konstruktiva anvisningar, finns hos Ehren-
roth (1971),

Sammanfattar man dessa elva vandringar på skilda lokaler i land-

skapet, finner man att 65 arter har identifierats, inberäknat
tornsvala, som inte antecknats i protokollen. Nedan visas vilka
arter som påträffats på B eller fler sträckor,

Taltrast 11
Rödhake 11
Lövsångare 11
Kungsfågel 11
Trädpiplärka 11
Grönsiska 11
Bofink 11

Gök 10
Rödstjärt 10

Björktrast 9
Rödvingetrast 9

Svartvit flugsnappare B
Järnsparv B
Talltita B
Grå flugsnappare B
Bergfink B

Detta resultat kan jämföras med barrskogtaxeringarna i Värm-

land 1971 och 1972 (Ehrenroth 1971, 1972), 1971 taxerades 22
sträckor i maj-juni och sammanlagt noterades 84 arter. 1972 taxe-

rades 15 sträckor, vilket sammanlagt gav BO arter. Man måste där-

vid observera att ett stort antal sträckor ligger omkring Vänern
i södra Värmland. De arter som observerats vid de flesta sträckor-
na har även i Värmland varit lövsångare, bofink, trädpiplärka,
taltrast, rödhake, kungsfågel och ett par andra.

För att trots allt ge någon uppfattning om vilken frekvens oli-
ka arter kan ha längs en 10 km-sträcka i Dalarnas barrskogar re-
dovisas i tabell 27 resultaten för de 9 arter som påträffades vid
10-11 sträckor, samt det sammanlagda antalet fåglar längs varje

80

Tabell 27

Antalet identifierade exemplar per 10 km av de arter som påträffades längs
de flesta av de sträckor i barrskogmiljö som linjetaxerades i juni 1973

AB CD E F GHI J K Iakttag
antal
Gök 3 7 6 3 11 5 7 11 8 7 sträckor

Taltrast 14 6 19 6 2 4 10 10 6 20 10 10
11
Rödstj ärt 9 4 20 8 11 3 13 20 18 23 10
11
Rödhake 22 20 32 6 3 4 18 10 9 20 3
11
Lövsångare 68 66 60 14 2 11 52 33 31 23 13 11
11
Kungsfågel 26 29 20 2 7 4 7 17 11 13 17 11
11
Trädpiplärka 36 34 24 22 8 15 35 37 40 25 30

Grönsiska 14 6 18 2 4 4 17 10 23 8 10

Bofink 70 111 60 26 37 29 47 77 74 48 30

81

sträcka, Man kan se en klar skillnad i partätheten mellan de tre
sydöstligaste sträckorna och exempelvis sträcka 5, som enbart ut-
gjordes av grusåsar med tallskog,

Granskar man hela inventeringsresultatet (Bylin 1975 bl finner
man som väntat att några arter som orre, gök, rödstjärt och berg-
fink tycks tilltaga mot nordväst, medan exempelvis ringduva, röd-

vingetrast, koltrast, trädgårdssångare, grönfink och järnsparv

tycks vara vanligare i sydöst. Mest märkbart är detta för ring-
duvan, som söker föda på odlad mark och därför också var vanlig
endast på de tre sträckor som låg i anslutning till kulturslätt-

regionen.
Dm något särskilt borde kommenteras, är det det magra resulta-

ter för rovfåglar och hönsfåglar. Intressant är också att glutt-

snäppan påträffades i Älvdalen, men inte i Västerdalarna, att
nötskrikan blev så jämnt fördelad och att tofsmesen saknades på

fyra sträckor i nordväst. Detta kan dock bero på att tidpunkten
var olämplig för inventering av mesar och hackspettar. Man lägger
även märke tiil hur vanlig buskskvättan är i barrskogområdet,

vilket ju är en följd av att den koloniserat hyggena. Skillnaden
mellan svarthätta och trädgårdssångare är också intressant. Den
senares relativa vanlighet visar vilket betydande lövinslag det
trots allt finns i barrskogen. Däremot är det svårförklarligt
att den enda grönsångaren påträffades så nordvästligt som på

sträcka 8. Frånvaron av granfrön framgår tydligt. Under ett kotte-
år skulle korsnäbbarna ha funnits längs samtliga sträckor i be-

tydligt större antal. Beträffande sävsparven är denna totalt sett
vanligast i kulturslättregionen, men i barrskogen påträffas den

mest mot norväst, eftersom den där häckar vid myrarna.

Uggleinventeringar

Av övriga kvantitativa inventeringar som företagits i Dalarna
märks främst de senare årens uggleinventeringar. Samordnade så-
dana har ägt rum i Nedre Västerdalarna 1965-74 (Ingritz 1968,
1970, stenciler) och i Tunabygden sedan 1970 (Svenson 1970). I
Västerdalarna begränsas området av de båda älvgrenarna samt väg

570 mellan Järna och Leksand. Inventeringarna tillgår så att pat-
ruller avlyssnar de tillgängliga skogsbilvägarna en eller ett par
vårvinterkvällar. I Västerdalarna har man i regel valt en fredag-
kväll omkring 20.3. Metodens effektivitet har flyktigt diskuterats
av Ingritz (1968) och Bylin (1970 b). För att ge en uppfattning om
korrelationen mellan inventeringsresultaten och den följande häck-
ningen redovisas dessa i tabell 28 efter Ingritz (1969 och s).

För att inflytandet av otjänlig väderlek skall elimineras-och
en bild av uggleförekomsten över hela landskapet skall erhållas
har ytterligare en typ av inventering genomförts sedan 1971 (By-
lin 1971 g, Svenson 1972, 1974). Vid denna avlyssnar varje pat-
rull/deltagare samma sträcka 1-3 kvällar med lämplig väderlek
under perioden slutet februari - början av april.Intresset har
varit gott, trots att de båda första åren präglades av mycket då-
lig sork- och uggletillgång. Resultaten framgår av nedanstående
tabell.

. .1972
1971 avlyssnades 600 km med resultatet 20 pärlugglor

. .1973
710 km 36 pärlugglor

640 km 91 pärlugglor

82

Tabell 28 a
Antal hörda ugglor i Västerdalarna 1965-1974

1965 Berg- Slag- Katt- Pärl-· Sparv- Horn- Jord- Väder
1966 uv uggla uggla uggla uggla uggla uggla
Mulet, lugnt, -4°C
1967 l Klart, efter kl 22 tilltag-
1968
4 25 2 ande sydlig vind, -5 a 10°c
1969
1970 l2 5 Mulet, snöfall, +2°c
1971 l Mnl.et, enstaka snöbyar,
+3oc
1972 2 1 28
1973 3 56 4 Klart, lugnt, -16°c
1974 Mulet, +1°c
2 37 4 Mulet, snöfall, stark
24 36 blåst, ooc
l 13
4 91 Klart, lugnt, o0 c

Mulet, tidvis regn, +3°C
Klart, lugnt, -4°C

Tabell 28 b
Antal häckande ugglor (par) i Västerdalarna 1965-1974

Berg- Slag- Katt- Pärl- Sparv- Horn- Jord-
uv uggla uggla uggla uggla uggla uggla

1965 8352 3
1966
1967 3 3 19 l 14
1968
1969 554l 3
1970
1971 64 23
1972
1973 4 5 4 l 12
1974
5 2 17 l 21

5l

57l

l 678 3l

i 11 7 38 1 19

83

1974 avlyssnadss 808 km mad rssultatst 267 pärlugglor

I dan ssnars siffran är ändå inta 91 pärlugglor vid västsrdalin-
vsntsringsn inräknads.

Skogssjöar

Dalarnas skogstraktsr är rika på näringsfattiga sJoar, som an-
tingsn är dysjöar och omgivna av störrs sllsr mindrs myrpartisr
sllsr också stsniga och då i rsgel omgivna av barrskog ända fram
till stranden. Dan senars huvudtypsn dominsrar i södra Dalarnas
bargiga bergslagsbygd. Vattenväxtligheten är sparsam, Stränderna
kan bitvis kantas av glsst fräksn och på större djup flytblad-
växter, Av de större sjöarna har Runn, Drsasjön, Venjansjön och
dalar av Siljan barrskogkaraktär. Många skogssjöar är idag stör-
da av fritidsbebyggelss,

Trots att dessa näringsfattiga klarvattensjöar ofta hyser en
intressant häckfågslfauna, blir de sällan regslbundet bssökta
eller inventsrade av ornitologsr. Ost publicsrads matsrialst in-
skränksr sig till rsdogörslsen för invsntsringsn av Tisjön i

västligasts Lima inför ett rsglsringsföretag (Ahlan & Lsnnsr-

stsdt 1961) och an uppsats om Tanssn i Gagnsf (Gyllin 1968), bå-
da bassrade sndast på kortare bssök. I Dalajägarsn har ämnet
någon gång berörts flyktigt, bl a i an artlista från Storsjsn,
Dra (Tjsdsr DJ 1948:45).

Under ssnare år har också det ssnasts vattsnmaganisst i östsr-
dalälvsn, Spjutmosjön och dess omgivningar av magar tallskog in-
vsntsrats (Bylin opubl), liksom sammanflödst mellan Fuluälvsn
och Görälven i Transtrand (Lövgrsn, m fl 1974). Av dessa kan
dock ingsn bstraktas som någon särskilt märklig fågsllokal. Där-
smot är dst troligt att dst båda i västra, norra och nordöstra
dalarna· av landskapet finns många sjöområdsn, som har en intres-
sant fågelfauna och som därför bords ha ägnats msr uppmärksamhet
än hittills.

Av barrskogsjöarna i södra hälften av landskapet är det troli-
gen de som är belägna i markerna västar om Hedemora och Borlängs
som är bäst kända och i Bsrgslagsn har särskilt dan relativt
stora Lisjön SV Fredriksbsrg ägnats an dal uppmärksamhet undsr
ssnars år.

Skogssjöarnas fågslliv

Dalarna hyssr, framförallt i dan sydöstra hälftens skogiga och
bargiga tsrräng, att oräkneligt antal skogssjöar, som oftast
är för små för att hysa att egst fågslliv. Först när storleksn
uppgår till någon km i diametsr, sllsr åtminstons i närhetsn av
detta, kan man vänta sig an häckfågslfauna av flera artar.

De stsniga bergslagssjöarna, båda i dst sgsntliga Bsrgslagsn
och sydöstra Dalarnas bruksbygd, karaktsrissras av storlom,
knipa och drillsnäppa. Os båda vanligasts ändarna är också rsgsl-
bundna med några få par, liksom fisktärnor och an fiskmåskoloni
på 10-30 par. Fiskmåsarna häckar på utonar och smärre holmar i
sjön och likadant gör dst gråtrutpar som vanligen finns i anslut-
ning till kolonin.

När sjöarna inta omgss av barrskog ända fram till strandsn,
utan hyssr myrmarksr på någon eller några sidor, utökas artanta-
lst mad bl a flsra vadars. Trana, tofsvipa och storspov är inta

84

ovanliga och sparsamt förekommer även grönbena, ängspiplärka och
gulärla över nästan hela landskapet. Längre mot nordväst blir
både ängspiplärkan och grönbenan vanligare och där stöter även
gluttsnäppan till. I anslutning till sjöarna häckar även skogs-
snäppan över hela landskapet, liksom enkelbeckasinen, som ju
förekommer i sankmarker av alla typer.

Tabell 30 visar en sammanställning över några mer eller mindre
typiska klarvattenfåglars förekomst vid 10 dalasjöar med stark
barrskogsanknytning. Sjöarna har valts dels så att de omfattar
representativa typer fördelade över hela landskapet och dels så
att deras häckfågelfaunor kan anses tillfredsställande känd. De-
ras geografiska fördelning och karaktär framgår av fig 29 och
nedanstående kortfattade beskrivning.

1. Dräcken, Hedemora. Typisk stenig skogssjö av bergslagstyp,
nästan helt omgiven av barrskog fram till stränderna. Några få
öar, av vilka en hyser en sommarstuga. Fågelfaunan har aldrig
inventerats fullständigt, men är någorlunda känd genom upprepa-
de besök under häckningstid (Kjell Bylin). Sträcket är helt för-
bisett, vilket även gäller de flesta övriga skogssjöar.

2. Grängen, Grängshammar. Delvis omgiven av odlad mark, utan
att ha nämnvärd slättsjökaraktär. Rapportör: Stig-Ake Svenson.

3. Lisjön, Säfsnäs. Jämförelsevis stor och omgiven av barrskog-
höjder på 300-400 m. Omgiven av myrar, som tidvis är dränkta ge-
nom ett par regleringsföretag och hyser bladvassruggar, som ger
häckningsbiotop för några slättsjöarter långt ute i barrskogre-
gionen. Rapportör: Jan-Olof Hermansson.

4. Flosjön, Floda. En av de större sjöarna vid Nedre Västerdal-
älven. Rapportör: Gunnar Ingritz.

5. Källsjön, Siljansnäs. Samma storleksordning som Dräcken, men
delvis omgiven av myr. Rapportör: Gunnar Lind.

6. Stenslåsjön, Orsa finnmark. Ingår i ett sjösystem med myrar
och omgivande mager barrskog på gränsen mellan Dre och Orsa finn-
mark. Rapportör: Holger Viberg.

7. Spjutmosjön, Mora/Älvdalen. Nybildad 1970 genom dämning av
Österdalälven för Spjutmo kraftverk. Stränder helt av grusåsar
med tallskog och renlav, ännu ingen vattenväxtlighet. Inventerad
under häckningstid 1970 och 1971 (Kjell Bylin).

8. Tisjön, Lima. Välbekant vildmarksjö på gränsen till Värmland.
Omgiven av karg barrskog och vidsträckta myrar. Artlistan upp-

tecknad efter inventering av Ahlen & Lennerstedt 1961 och upp-

repade besök av Börje Flygar och Kjell Bylin.

9. Horrmundsjön, Transtrand. Barrskogsjö i nordvästra Dalarna
omgiven av myrmarker av samma karaktär som Tisjön. Rapportör:
Birger Johansson.

10. Hävlingen, Idre. österdalälvens källflöde mellan Långfjället
och Slagufjällen. Omgiven av oländig blockighet och mager skog.
Rapportör: Alf Nordin, Kjell Bylin.

Det kan vara motiverat med någon form av jämförelse mellan få-
gellivet i skogssjöarna och slättsjöarna. Den påtagliga skillna-
den i artsammansättningen är välbekant, liksom slättsjöarnas

85