The words you are searching are inside this book. To get more targeted content, please make full-text search by clicking here.
Discover the best professional documents and content resources in AnyFlip Document Base.
Search
Published by Aja Lund, 2020-10-29 11:46:25

Jag_ar_en_samlare_NY_printad_WEB_1sida

Jag_ar_en_samlare_NY_printad_WEB_1sida

EGNA SAKER, SAMLINGAR SAMLARE
och REFLEKTIONER
PER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
Röda hund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 ANNA-BELLA. . . . . . . . . . . . . . . . 54
Vä�depapper. . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 RAUL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80
Kuvös . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 MALI� och LINUS . . . . . . . . . . . . 108
Saker som jag äge� . . . . . . . . . . . . 28 GÖRAN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130
Snövit och de sju små sakerna . . . . 44 AT�U . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 152
Stum klubb . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 KERSTI . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 176
Brunpojken . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 EDUARDO . . . . . . . . . . . . . . . . . 204
Tändande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 NANNA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 20
Jakten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7 6 PETER . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242
Kapselkunnande . . . . . . . . . . . . . . . 98 KATJA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 250
Leklådan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 HÅKAN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 62
Klenk�aft . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 126 IDA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 280
Kallkoll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 TIMO . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 346
Samlandets maskineri . . . . . . . . . . . 142 ANNA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 360
Blicken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 OLOF . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361
So�ged�äkten . . . . . . . . . . . . . . . . 174 DANIEL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 362
Sluten �ing . . . . . . . . . . . . . . . . . . 194 CARLI . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 363
Bjudes att med nä�va�o hed�a . . . 200 KATARINA och ROBERT . . . . . . 374
Passionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 NIELS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 396
Brinna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 216
Mode� kaka . . . . . . . . . . . . . . . . . 228 MARKNADER
Svartvitt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236
Min Mumin . . . . . . . . . . . . . . . . . . 240 Dä� saker finns möts samlare . . 302
G�ogrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 256 Marknadssamtal . . . . . . . . . . . . . 312
A�ma ta�ma� . . . . . . . . . . . . . . . . 272 Rainer. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 318
Känsloskä�v . . . . . . . . . . . . . . . . 298 Dan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 32
Motsatsmix . . . . . . . . . . . . . . . . . 354 Fö�sta, and�a, t�edje! . . . . . . . . 340
Våga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 364
Tillklämd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 380 S AMTAL och ANALYS
Handla . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 390
Have� kadave� . . . . . . . . . . . . . . . 402 Vi måste p�ata om saker. . . . . . . 100
Butiksymfoni . . . . . . . . . . . . . . . .406 Ofrivilligt samlande . . . . . . . . . . . 168
Fantasifri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 412 Dä� din skatt ä� . . . . . . . . . . . . 232
Samlandets mekanisme� . . . . . . . 366
OPERATIONER
MIN SAMLARHISTORIA
Samlarens k�opp . . . . . . . . . . . . . . 104
Fö�emålets vand�ing . . . . . . . . . . . . 166 Bö�jan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
Objektets tvä�snitt . . . . . . . . . . . 230 Slutet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 408

”Jag samlar
inte bara på
döda ting.
Jag samlar
också på liv
och känsla.”





”Jag sätter mina saker i arbete.
De skapar rumslighet, förvandlar
miljöer och människomöten.
De blir mer än oansenliga ting,
de blir medlare av mening.”

JA� ÄR EN SAMLARE. JAG VI�� HA MER! Hela mitt liv har jag skapat, doku-

menterat och samlat på saker. I tanken på mina barndomslandskap återkommer
jag till mitt eget sagorike, där varje byggnad har utgjort en ram i mina berät-
telser. Där varje väg och träd har visat riktning och där alla stenar och stubbar
har varit betydelsefulla kulisser. Det enklaste skräp har förvandlats till material
med oändliga möjligheter, både i fantasin och i praktiken. Intensiva känslor har
uppstått i mina påhittade världar tillsammans med mina saker, som har varit allt
från upphittade skärvor till hemsydda leksaker eller den lurviga anka jag tjatade
till mig i stadens blomsterhandel. Redan från barnsben gjorde mitt skaparbehov
mig beroende av saker.

Vi bodde ensligt. I utkanten av vår gårdsplan kunde man skymta några hus vid
horisonten. Djur hade vi av olika slag, i olika omgångar. Kor, getter, får, hönor,
minkar, kalkoner, sjubbar, katter, vandrande pinnar. Och en hund, en svart
byracka, som överföll mig med ett dovgrovt morrande och högg sig fast i min
axel när jag skulle mata den med slaktavfall. Jag var fyra år, och pappa greppade
genast geväret och sköt den. Samma sommar flyttade en jämngammal flicka till
byn. Hon blev min bästa vän. Vi byggde kojor, rymde och badade, gick in till
grannarna och sålde saker, lekte arkeologer och grävde upp skärvor ur åkrarna,
ristade hjärtan i sten och samlade på bilars registernummer. Vi kunde sitta i flera
timmar och vänta på att få lista några fordon i våra dokument och hittade på
förfärliga spionhistorier om förarna och gav oss själva den betydande uppgiften
att kunna leverera viktig information till polisen.

En period stannade såväl butiksbil som bankbil och biblioteksbuss på olika stäl-
len i byn, vilket fick en att känna sig speciell. ”Här kommer banken och stan-
nar bara för oss.” I byagården kunde man gå på porslinsmålningskurs och varje
söndag ordnades det söndagsskola i något hem. Ibland i vårt, med någon av
mina tre systrar som lärare. De hade redan flyttat hemifrån när jag växte upp
och det var alltid som en fest för mig när de kom hem på besök. Annars var det
rätt så tyst. Mamma och pappa fanns alltid någonstans på gården, jag tänkte
inte så mycket på var. De fanns och jag höll på med mitt. Ibland åkte vi bil längs

7

långa skogsvägar. Vi visste inte vart de ledde. Ofta besökte vi bönehuset där jag
andäktigt och tårögt sjöng ur min egen röda sångbok om frälsningen och blodet.

I byn hände det inte mycket, men i min värld desto mer. Jag omgavs av lugn och
trygghet, en stabil fond som också drog mig ut i kreativitetens undersökande
utmarker. Samtidigt upplevde jag en sorts kollektiv begränsning i min uppväxt-
miljö. Jag kände att det inte var riktigt tillåtet att uttrycka mig som jag ville. Jag
vill återta rätten att uttrycka mig på mitt sätt och inte bara enligt vissa förvänt-
ningar. Men jag har också insett att det till största delen är jag själv som dikterar
förväntningarna.

Mina saker och kameran har blivit viktiga verktyg för mitt uttrycksbehov där
blicken är början. Mitt samlande utgår väldigt långt från ögats lust kombine-
rat med föremålets dåtid och framtid. Jag ser mig som en sambandscentral som
registrerar tinget utgående från detta. Formen, färgerna och kombinationerna
väcker njutning hos mig. Åtrån kulminerar ihop med minnen och de använd-
ningsområden och nya möjligheter som bildas när ett föremål kommer i mina
händer, i min ägo, i min fantasi.

I en tid när folk döstädar och minimalistisk livsstil hyllas högt vill jag lyfta
fram vikten av att inte städa bort sin historia. Vi bör inte konsumera mera men
jag tycker att vi behöver spara och återanvända mera. Det gynnar berättandet,
görandet och miljön. Jag vill alltså slå ett slag för föremål. Jag anser att de är mer
än vi först tänker, att de är oumbärliga redskap både på ett fysiskt och mentalt
plan. Med saker följer betydelser, de väcker känslor och samma föremål kan
innebära flera olika saker för olika personer. Ting är viktiga historiebärare och
lärare.

”I en tid när folk döstädar och minimalistisk
livsstil hyllas högt vill jag lyfta fram vikten
av att inte städa bort sin historia.”

Att fotografera mina samlingar har varit knepigt på flera sätt. Att ta dem från sin
plats är att störa systemet. Men att rubba ordningen är också något som ger mer.
Att flytta på och bruka ett föremål leder framåt. Att låta ett föremål gå vidare har
jag övat på, så att det äntligen har blivit en god vana i den livsstils- och bygg-
nadsvårdsbutik jag startade för många år sedan. Att inte bara samla för sig själv
utan också för andra förökar samlarglädjen. Något annat som hände under mina
fotograferingar var att den föreställning jag hade i mitt huvud synliggjordes. Jag
trodde att jag hade mycket större samlingar. När jag ordnade upp dem på det
fyrkantiga underlaget tänkte jag: ”Var det här allt?” I min hjärna hade de förökat
sig, men inte i verkligheten.

Jag samlar inte på saker för sakernas skull, jag samlar på saker för att de på ett
sätt bekräftar min mänsklighet. De hjälper mig att uttrycka mig och kan fungera
som viktiga stöd. Jag hade inte planerat att mina personliga textavsnitt, presen-

8



terade ihop med mina egna samlingar, skulle bli så förtroliga. Jag trodde att det
skulle bli en mer saklig text. Men när jag såg på mina saker och började skriva,
hände det som jag egentligen tror att saker åstadkommer. Objekten hjälper oss
att bli subjektiva. Och det är en fascinerande pendel, hur föremål kan generera
självmöte och mänskliga möten – för jag samlar inte bara på döda ting. Jag
samlar också på liv och känsla. Jag samlar på människor fulla av liv. Människor
som var och en alltid innehåller exklusiva historier. Det är där allting börjar.
Plötsligt blir sakerna en bisak.

”I varje sats finns en motsats, jag vill
ha mer men lika mycket vill jag ge mer.”

Talesättet ”mycket vill ha mer” syftar på att rika människor inte får nog, utan
ständigt vill öka sin inkomst och konsumtion. I min uppväxt har jag lärt mig att
inte ”samla skatter på jorden” och jag kan också tycka att det inte är helt kläd-
samt att kräva och vilja ha mer. Jag tillstår att jag är fast i de kickar som sakerna
ger mig. Men när jag säger: ”Jag vill ha mer”, menar jag verkligen mer. Jag vill
förvandla mina kickar till mer än en kort egoistisk njutning vid ett köptillfälle.
Jag vill använda det bästa ur något som kan vara tveksamt, rensa det ruttna och
plocka fram det nyttigt välsmakande. Jag vill krypa lite längre in, bakom, för
att se mer, känna mer, uppleva mer och ge det skadade en ny uppgift. Jag sätter
mina saker i arbete, de skapar rumslighet, förvandlar miljöer och människo-
möten. De blir mer än oansenliga ting, de blir medlare av mening. Att samla och
vilja ha mer handlar också dels om att inte vara nöjd, att göra mer, vilja mer. Det
i sin tur leder ofta till rörelse och utveckling. I varje sats finns en motsats, jag
vill ha mer men lika mycket vill jag ge mer!

Kanske finns det i de flesta människor en större eller mindre tendens till sam-
lande. Jag tror att alla som bläddrar i den här boken hittar minst en sak att
stanna upp inför och titta på, eftersom föremål är alltid kopplade till något
mer, och varje människa är på något sätt föremålsbunden. Antingen kan bokens
bilder ge en motbjudande känsla eller en estetiskt njutbar och igenkännande
upplevelse. Någon kan inspireras att tillvarata, någon annan kanske börjar
städa. Jag vill med sakernas hjälp skapa rörelse, inte stagnation.

Det här kommer att handla om min resa hittills genom livet som samlare, vilka
vägar samlandet har fört mig in på och vilka människor jag har mött. En resa
både inåt och utåt, som startade när jag var barn och utvecklades i tonåren då
jag blev en aktiv loppisbesökare. Vidare har samlandet följt mig under den tid
jag har gift mig och fått fem barn. Tillsammans med min man har jag flyttat en
timrad gård, ett hus fullt av samlad historia där vi har fortsatt att samla och
bygga ett omfamnande hem. Att komma hem, hem till min borg, till min skog,
med åkrarna som hav, är frihet. Och i den friheten uppstår ibland en begräns-

10





ning, då jag börjar längta efter mer och ger mig ut på jakt. För min samlarsjäl
har svårt att finna ro, sitta still, vara nöjd. Jag vill se mer, uppleva mer och det är
också något som mitt samlande har gett mig.

När jag och min butikskompanjon bokade sex kubikmeter långtradare och reste
till Östeuropa visste vi inte vad som väntade. Många varnade oss för ett och
annat men istället fick vi kakor stoppade i våra fickor, vi välkomnades in i ett
orört föräldrahem och fick dela fina minnen. Vi fick bärhjälp och blev erbjudna
billig tandläkarvård. Vi fick dela de varmaste ögonblick tillsammans med en far
och hans utvecklingshämmade son som fick en tavelram av oss. Ramen blev en
förenande länk, ett talande språk, för prata kunde vi inte, men vi kunde ge mer.

”Att komma hem, hem till min borg,
till min skog, med åkrarna som hav,
är frihet. Och i den friheten uppstår
ibland en begränsning, då jag börjar
längta efter mer och ger mig ut på jakt.”

Att jag skulle få besöka ett hem mitt i floden Seine hade jag inte trott eller att jag
bakom två garagedörrar i en gränd i Barcelona skulle hitta en fantastisk design-
butik. Att hitta likadana koppar i Kauhava och Umeå till min samling var otippat
roligt liksom att träffa finländare på Antikmässan i Stockholm. Inte hade jag för
något år sedan kunnat se mig prata relativt flytande finska med sju finsksprå-
kiga samlare i en campingstuga på skrotmarknaden. Att jag skulle hitta en nästan
fyrtio år äldre själsfrände i grannbyn med identisk saksmak, hur är det ens möj-
ligt? Alla de intima samtal som har uppstått i de mest oväntade situationer har
jag omsorgsfullt samlat i fina guldaskar.

Oavsett var i landet eller världen jag har rört mig har det varit sällsamt roligt att
hitta likasinnade och få känna ”här är en till som jag”. I boken får du se bilder
från samlarvärlden, läsa intervjuer med flertalet samlare och ta del av mina egna
resonemang. Fast du som läsare inte räknar dig som samlare eller känner igen
dig så auktionerar jag ut en stor dos färgsprakande kreativitet, hälsosam för all
mänsklighet! Välkommen att ta del av en varierad beskrivning av samlandets
konst och samlarens beteende, som inte väjer för det obekväma men där vi alla
bjuder på mer!

13





�ÖDA HUN�

På något sätt har mina saker en uppgift lik
ett husdjurs. De finns t�oget till hands och är
fo��bara ef�e� mina behov och sinnesstämnin�ar.
Med mina saker har jag en tyst ömsesidig
kommunikation. Genom dem kan jag so�te�a
och kontrollera tillvaron� jag formar en värld
av fantasi och fiktion där vad som helst kan
hända. Jag kan höra mig själv och andra samlare
säga "det här är så sjukt"� syftande på de olika
ve�ksamheter man på ett eller annat sätt
sysselsätter sig med i relation till sitt samlande.
Det är kla�t att många samlarsysslor kan
ifrågasättas men va�je pul�höjande aktivitet
som ger glädje och inte skadar någon annan
ser jag mer som friskvå�d än sjukdom.
Passionerat rödbefläckad samlar jag t�ofast
vidare� lika mycket av inre tvång som av vilja.
Be�oendeko�plad som jag är.

16









V�DE�APPER

Jag hade inte mycket leksaker som ba�n.
(Om man frågar mig. Mina systrar är nog av
en annan åsikt.) Men som sexåring fick jag
ett litet grönt kylskåp i hå�dplast för att
jag stod ut med att tandläkaren bo�rade i
mina fem hål utan bedövning.
Och snabbt ökade min egendom. Med omso�g
vå�dade jag de saker jag köpte för penga�na
jag fick när jag gick �unt i byn och sålde
tavlor som jag hade målat på ka�tong.
Jag samlade på brevp��per och ishockeyko�t
men mest samlade jag ändå på saker som
inget kostade� så som stenar� servetter�
tepåsar och f�imärken. Min äldre kusin var
en bra f�imärksleve�antör med brevvänner
i hela världen. Jag hade en brevvän i Kuni
och en på Mau�itius.

21





�UVÖS

Jag vill kapsla in.
Dok��entera min tillva�o.
Arrange�a och förbättra
eller behålla och vå�da.
Värma och omhulda.
Helt och hållet. Mer!

24







SAK�R SOM
JAG ÄGE�

När folk får frågan om vilken sak de skulle ta med
sig till en öde ö så är det en icke-fråga för mig.
För mig räcker det inte med en sak. Som ba�n
gjo�de jag ett häfte där jag �itade alla saker jag
skulle ta med mig till en �de �: 177 �tycken. Till och
med diamete�n på den plåthi�k som skulle med var
viktig och antecknades.

Jag är en dokumenterande anstalt som �ill �para,
omfa�na och minnas. Hur omfattande hade jag
inte tänkt på förrän jag i olika k��psäckar och
hemsnickrade lådor hittade mina gamla häften,
dagböcker och alla sorts lustiga p��pe�sl��par
från ba��- och tonårstiden. Jag hade en bok för
allt. Så som vilka kläder jag hade på mig� hur
många minuter jag hade pratat i telefon pe� dag�
vilka saker jag hade tillve�kat, var jag hade köpt
mina mensskydd, och förstås vad de kostade. Visst
skrev jag om kärlek och pojkar i mina dagböcker
men lika stort figure�ade saker som jag hade
köpt, samt p�iset, alltid p�iset, ald�ig uteslutet.
Det välbehaget. Att få mycket för lite, oavsett
omfång på mödan att tillskansa sig föremålet.
Saklogik är inte min starka sida och vägen till
målet är oftast krångligt bra.

28





”Det är en lisa för
själen att brodera
varje dag. Den
lilla mattan till
dockskåpet har
140 000 stygn.
Jag måste sitta ute
på sommaren för att
se och arbeta med de
små stygnen.
Det är en dåres verk.”

PER LUNDBERG



VÄGEN TILL EN SAMLARE kan vara roligt krokig. Pers bror hade murat en skorsten åt

min vän och jag fick höra av henne att Per är en samlare och att han bor i ett speciellt hus fullt
med spännande saker. Jag blev nyfiken och ville träffa honom. Efter en hel del detektivarbete
lyckades jag hitta hans telefonnummer. Vi stämde träff och jag tog båten över Bottenviken. På
frostig mark körde jag ut på landsbygden och kom fram till Pers vackra sekelskifteshus. Det
var luciadagen, och jag steg in i det stämningsfulla hemmet med kokkaffe på Högforsspisen
och Per som med vacker körstämma nynnade på luciasången.

För tio år sedan köpte Per gården där han bor tillsam- jag, vad behöver han den till, när han har skapat en så
mans med sin sambo Jennie och katten Barnet. Plat- fin värld att bo i!
sen var igenväxt, huset syntes inte från vägen och det
hade varit inbrott flera gånger. På kartan över gårds- – Nutidsmänniskor har så många krav på sig
planen fanns ett uthus som de slutligen också hit- själva, både mentalt, jobbmässigt och fysiskt, det blir
tade i verkligheten. På gården fanns även flera vackra en perfektionsjakt. Jag vill inte vara med, jag tycker
uthus fullproppade med saker. det verkar jättetråkigt, jag pysslar helst med mig och
mitt. Jag tycker att det finns en ofrid som blir värre
Per och Jennie har fällt många träd som har blivit och värre och att vi går mot en tid som jag inte vet
till ved. Ifjol högg de sista julgranen och under vårt hur jag skall förhålla mig till. Jag känner folk som
samtal meddelar Jennie via ett textmeddelande att arbetar på akuten, de har berättat om följderna när
hon har hittat årets julgran. Per är lättad över att folk inte kan släppa telefonen för två sekunder. De
enkelt kunna texta ”hurra” på mobiltelefonen, för han går in i saker, stiger ut i trafiken, slår skallen i lykt-
är inte den som är förtjust i modern teknik. Det förstår stolpar, faller utför trappor och de skäms förstås lite

33

när de berättar det. Ganska pinsamt alltså. Och jag ser uppmuntran. Arbetet är sig likt hur många grupper
det själv, hur människor nästan måste snava och slå man än har, och hur många kurser man än går. Det är
ihjäl sig för att de skall ha den där manicken fram- klart att det är bättre diagnoser idag när patienterna
för ögonen hela tiden. Jag förstår det inte, jag förstår får bättre mediciner, men symptomen är de samma.
verkligen inte att man måste ha hela sitt liv på sociala Arbetet har också blivit tyngre när jag har börjat vårda
medier. Min sambo säger att det är bra, att man kan människor jag känner. Det är svårt. Men det måste gå
hålla kontakt med människor. Men det är ju så i livet det också, på något vis.
att folk kommer och går, det går ändå inte att ha kvar
alla i sin sfär. Förutom att Per har handlag med människor har
han det också med material och saker. Han har till-
Så är det också med Pers saker, de kommer och går. verkat två kristallkronor av samlade prismor som han
Han tycker om att pyssla i hemmet, ställa undan det har knutit ihop med trasiga lampdelar. Jag tänker på
han är trött på, ta fram något annat och arrangera om. det oerhörda tålamod han måste ha, det är inte vem
Jag njuter verkligen av upplevelsen att gå runt och som helst som skulle knåpa ihop alla länkar, krokar
titta på alla hans föremål. De är oerhört många, ord- och stygn på det vis som Per gör. Han låter saker ta tid
nade i en skön harmoni. Jag stannar upp vid det lilla men han får också resultat. Nu lyser kronorna vackert
dockskåpet där han förvarar de detaljer som är på väg upp takmålningarna i den ståtliga salen.
till det stora dockskåpet som är under uppbyggnad.
Alla möbler bygger han själv och jag blir alldeles till – Jag ser möjligheter i skräp, det som folk kastar
mig av att höra att han också har broderat den fantas- bort nappar jag på. Jag hittade en gång en gammal
tiska lilla mattan. ovanlig vaxdocka på loppis, jag fick den gratis efter-
som den inte gick att sälja då den hade spruckit. Jag
– Jag broderar jämt, varje dag, jag har redan bro- satt med den framför järnspisen en stund och då
derat lite nu på förmiddagen. Det är en lisa för själen smälte ju sprickorna ihop.
att brodera. Jag är inne i en gardinvärld just nu och
är uppe i ungefär trettio gardiner som jag har brode- Som barn bodde Per i ett stort hus tillsammans
rat de senaste tre åren. Den lilla mattan till dockskå- med sina föräldrar, de hade ett litet jordbruk och han
pet har 140 000 stygn. Jag har inte räknat hur många var yngst av de fem barnen. Hans mamma var mycket
stygn den stora salongsmattan som jag håller på med sjuk under hans barndom, men han upplevde den
ändå som fantastisk. Han fick fritt skrota på, men de

”Jag kom med en yxa för att försöka hugga
ut det jag ville ha, det var spännande.”

har. Mönstret gör jag själv på rutat papper, mittblom- hade väldigt lite saker, det var mest sådant som för-
man har jag ritat av från ett bokmärke. Jag måste sitta äldrarna hade ärvt. Han tror att hans samlande härrör
ute på sommaren för att se och arbeta med de små sig därifrån. Han minns också sin mamma som väldigt
stygnen. Det är en dåres verk. rationell.

Redan som 18-åring började Per arbeta på Umeå- – När jag var hos mammas faster som hade en stor
dalens mentalsjukhus och har förutom en fyraårs- våning där rummen gick i fil tyckte jag att det var
period som rammakare arbetat som sjukvårdsbiträde så fint där. Mamma tyckte det var hemskt. Det är så
i hela sitt liv. Han jobbar med demenssjuka som har mycket möbler, dammigt och tunga draperier, sa hon.
stora svårigheter och broderandet är en bra kontrast
till arbetet som kan vara ganska mentalt tröttande. Per började tidigt samla på sig konstiga saker som
han fyllde sin lekstuga med. Det kunde vara udda
– De senaste sex åren har jag bara förvärvsarbetat kaffefat som han sorterade och räknade, och vars
natt eftersom jag blev trött på att jobba dagtid då vi fina mönster han brukade titta på. Per minns också
har en kultur där det skall vara väldigt mycket möten rotandet på soptipparna och i majbrasorna, samt de
och grupper. Patienterna är i stort sett lika år ut och auktioner han och familjen brukade besöka. Som
år in, de kräver samma vård, samma omtanke och 6-åring gjorde han sitt första auktionsinköp.

34









– Jag hade fått en krona av mamma. Jag köpte kan inte annat än tycka att hemmet är mycket trev-
en låda med gamla kragar och gamla barnkläder för ligt och inbjuder till att vara människa fullt ut och jag
25 öre, mamma undrade vad det var för skräp och var kan inte låta bli att tänka på hur många bostäder som
missnöjd. Sen ropade jag in två stycken små kom- byggs idag som jag upplever som omänskliga. När jag
moder för 50 öre och sålde den ena till min syster tittar ut genom fönstret ser jag ett nybyggt vånings-
på en gång för en krona. Jag tog vara på det som alla hus.
andra ratade. Jag kommer också ihåg när grannens
hus tömdes. Jag var väl tretton år. På ett kärr hade – Med alla möjligheter som finns i världen blir det
man samlat ihop saker till en jättemajbrasa med fan- så där. Kan de inte åstadkomma något fint? Det är
tastiskt skojiga saker. Det hade regnat, och allt hade så fult. På andra sidan gatan fanns ett gårdshus med
frusit ihop. Jag kom med en yxa för att försöka hugga stora gröna portar och smårutiga fönster men det är
ut det jag ville ha, det var spännande. borta nu, och så fick vi den där högen i stället. Alla
gamla uthus och ladugårdar försvinner. Jag tycker det
När Per blev lite äldre och lekstugan var full av är tragiskt. De kommer ju inte tillbaka. Det byggs och
grejer byggde hans pappa en timmerlada åt honom, byggs och det blir bara fult. Om man kör in mot Umeå
där han kunde fortsätta att proppa in saker. En av kommer man till de här hemska betongbunkrarna. De
dessa saker är en målning som han fick som 15-års- byggde Ikea och det ser ut som Kumla ungefär, fast
present av sin kompis Måns. det är lite mer parkeringsplatser. Jag är glad för min
lilla ö jag har här. Det finns ett annat lugn här, det är
– Den hade stått ute länge hos min kompis, och en annan luft, det är en annan atmosfär. Det är något
min bror hade lyckats stöta högaffeln genom den på vilsamt. Alla möblerna här är hopbragda från när och
ett ställe. Till sist var den alldeles blek och färglös. fjärran och de myser ihop sig på ett skönt vis.
Målningen är en kopia av ett konstverk som finns på
Nationalmuseum och när jag såg tavlan där tänkte Och burit och släpat saker har han gjort ända
jag: "Va, är det så där den skall se ut!" När vi flyttade sedan barn. På alla kort av honom när han är liten bär
hit tog jag mina vattenfärger och målade på den, sen han på något, ibland är det bara något litet, men man
vaxade jag ytan med möbelvax. ser att han har något i handen. Sakerna har alltid varit
närvarande i hans liv.
Jag fascineras av tanken på att en så ung männis-
ka som Pers vän Måns noterade just den tavlan, och ”Jag ångrar aldrig
förstod att Per skulle uppskatta den. När jag vandrar någonting jag har
vidare i hemmet där det ena vackra rummet avlöser köpt, jag ångrar bara
det andra står jag plötsligt framför ett ljusgult litet det jag inte har köpt,
djur. Jag som samlar på små vita krokodiler står mitt i det sätter sig i minnet.”
allt framför en äkta, konserverad krokodilbebis.
– Jag ångrar aldrig någonting jag har köpt, jag
– Jag har väldigt många konstiga samlingar, ibland ångrar bara det jag inte har köpt, det sätter sig i
glömmer jag bort vilka, när jag inte tittar på dem på minnet. Om jag har sett det och inte haft råd, då har
ett tag. Föremålen är definitivt en förlängning av mig. det varit en annan sak men har jag sett det och haft
råd att köpa det och inte har köpt det, då sitter det
– Jag älskar textilier! Jag samlar på hemvävt linne, kvar jättelänge. Jag kan se den där saken framför mig
broderade textilier och virkade spetsar. Få uppskattar i åratal och tänka: ”Vad gnidig jag var, den kostade
dessa otroligt fina arbeten, jag rullar ihop dem och bara åttio kronor, snålgubbe!” Det är konstigt, sådant
har dem i mina lådor så jag kan titta på dem ibland, kommer man ihåg minsann.
det är fint. Jag samlar på oljelampor, ramar, gamla
vykort, fotografier, smycken, bijouterier, silkesspolar, Att slänga saker har Per svårt för, det kan han inte,
brodyrer, tofsar, spjällband, bilder och bokmärken. Jag han ger dem vidare åt någon istället. Sitt söndriga
har också många små väskor och flera resväskor som
innehåller notblock, biljetter och operaprogram. Det
är konstiga saker som är helt värdelösa, de är ingen-
ting, men ändå är de något.

Vart jag än vänder mig i huset finns det något nytt
att titta på i Pers egen borg, som han kallar det. Jag

39

”Målningen är en kopia av ett konstverk
som finns på Nationalmuseum och när jag
såg tavlan där tänkte jag: ’Va, är det så där
den skall se ut!’ När vi flyttade hit tog jag
mina vattenfärger och målade på den, sen
vaxade jag ytan med möbelvax.”





porslin bar han lättad över till en konstnärsvän som – Med åren blir man duktig på att samla och se saker.
fick nytta av det i ett projekt. Slänga det kunde han Går jag på loppis med min syster så ser hon ingenting,
inte. Vissa saker ger han till sin systerdotter som har inte förrän jag plockar fram något, till exempel de
en butik. kaffekoppar hon har hemma och hon säger att hon
aldrig hade sett dem utan mig. En samlare kan snabbt
– Då får hon sälja det, det blir en slant och omlopp sortera i skräpet på en loppmarknad, och välja ut vad
på grejerna. Annars kan det växa en över huvudet. som skall köpas, det går jättefort. Min kompis blir nästan
Det kan det förstås lätt göra ändå. Jag har en jättestor arg ibland och säger: ”Du är så snabb så jag hinner inte
koffert ute med gamla skor som jag inte kan göra mig med.” Jag brukar säga att han kan gå in först och plocka
av med. Jag tittar på den ibland och undrar varför jag ihop det han vill ha, så kommer jag in efter ett tag.
sparar den. Vissa saker blir jag så kär i fast de är alldeles
slitna men jag kan inte kasta bort dem fast de är helt Om Per är effektiv och snabb i sitt köpande av saker
uttrasade. Ute i boden har jag också en gammal järn- så råder ändå långsamhetens lov hemma hos honom.
beslagen kista, den är så rostig att den har genomgått Han beskriver sig som vänlig, social, oftast glad men
en metamorfos och blivit något annat men jag älskar inte så värst energisk.
den. Jag kan inte göra mig av med den, men den går
inte att ha inne för det rasar rost av den. – Jag kan vara ganska lat och gå omkring och hasa.
Jag har alltid varit ganska befriad från ambitioner, jag
När Per beskriver sitt söndriga porslin, sina knap- har inget behov av att vara någon eller att bli något.
par och tusentals små tyglappar sparade av kläder kan
jag inte annat än känna igen mig. Vi pratar ivrigt och Det är kanske just det som är som är så fint med Per.
omlott i samförstånd om de viktiga textilbitarna, om Jag upplever att han i sin tillvaro med tingen, i frånvaro
mönstren på dem, som kan vara perfekta om man skall av modern teknik men med en lugn mänsklig närvaro
sy ett lapptäcke eller använda dem till mattrasor. Per verkligen är något utöver det vanliga. Han har skapat
ser det som många inte ser. något annat än det vi är vana att se och det är något som
är mer än gott nog. ■

43

S�ÖVIT
O�H �� SJU
SMŠSA���NA

Alla mina små samlingar har relationer
med varandra på olika sätt. De är beroende
av varandra. K�okodile�na måste ha
pianotangenter att s�å, hoppa och spela
på. P�ovrören kräver sina te�mometrar
och dockorna jag just köpte på lo�pis
tycker om att leka med minig�isa�na i glas.
Lö��ände�na behöver fotografie�na från
tandläkarstationen och po�slinskatten d�icker
pärlorna ur mjölkkannan och suddgummit
röjer spåren. När det blir jul får alla skicka
en representant att hänga i jul�ranen.

44







48

49


Click to View FlipBook Version
Previous Book
PR CLUB Essentials
Next Book
Family News issue 11 2020