Jag_ar_en_samlare_NY_printad_WEB_1sida

I sovrumsfönstrets djupa nisch står ett fartyg
med lagerarbetare, lyftkran och fyr. En miljö som
är välbekant från den tid då Timo arbetade som
sjöman och seglade över Atlanten. Han har också
jobbat i hamnen och som byggnadsarbetare. Nu är
han pensionär och kan ägna sig helhjärtat åt sam-
landet.

– För många stannar livet när de blir pensio-
närer och de inte har arbete att göra, men jag har
alltid haft samlandet. Det är intressant och kräver
tid.

Samlandet ger Timo glädje. Det enda problemet
är att utrymmet aldrig räcker till. Bostadens köks-
och klädskåp är fulla med saker.

– Nu kan jag inte köpa något större objekt
när jag inte har förvaringsutrymme. Men jag har
ett rum till. Bara jag säljer lite saker därifrån och
ordnar upp i rummet får jag plats för flera föremål
igen. ■

�OTSATSMIX

Att gå ut ur vuxenva�dagen och ägna
sig åt labo�ation med kontraster och
ytte�ligheter i en kont�ollerad for�� med
leken som utgång�p��kt� det är greje� det!

354











I den virtuella världen är det roligt att ”Kloka flickor fokuserar
skrolla runt och förtjusas över andras på små viktiga saker.
samlingar och sinne för detaljer. Jag frå- De tar sin besatthet på
gade fyra personer vars Instagramkonton allvar. De blottlägger
jag följer om de ville svara på några frågor skönhet varhelst de kan.”
och sända mig mobilbilder enligt några
rubriker som de fick tolka fritt. Anna är
från Utrecht, Olof från Stockholm, Daniel
från Oklahoma och Carli från Queensland.

– Jag ser mig inte själv som en samlare. Anna van de� Putte / @wijzemeisjes Barndomsminnen
Jag är en konstnär och för mig är före- Favo�itfö�emålen Jag som fö�emål: Jag klä� mig
mål material som jag skapar konst av.
Jag använder mig bara av gamla, använ- Nä� ett hus tömdes blev jag enbart i blått och g�önt.
da, ofta kasserade föremål och material inbjuden att ta allt jag ville ha. Stensamling och sortering
som jag sammanför. Jag är fascinerad
och rörd över de spår av liv, kärlek och på en avlägsen st�and.
omsorg som tidigare ägare har lämnat
i föremålen. Jag försöker destillera den
skönheten och visa den på ett nytt sätt.

I min studio ordnar jag mina föremål
på olika sätt: efter färg, material eller
användning. Jag samlar saker av trä, bak-
elit, metall, textil och papper. Jag söker
material i secondhandbutiker, i contain-
rar, på nätet och också i vänners hus.
Jag älskar att dela foton på Instagram.
Kontakten till andra skönhetsälskare ger
mig inspiration och får mig i rörelse.

Jag plockar alltid ut saker ur deras
boxar eller lådor, sorterar dem och
lägger bort dem igen. Förut var jag irri-
terad på mig själv för att jag slösade bort
tid på det sättet, men nu har jag förstått
att det hela är en del av min konst: att
hitta, sortera, jaga, rengöra, ordna och
sätta ihop.

Jag är mycket fäst vid många av mina
objekt och har ibland svårt att använda
dem. Jag håller i dem ofta. Först då jag
sätter ihop ett konstverk som är värdigt
att innefatta ett uppskattat föremål kan
jag släppa föremålet i fråga. Jag måste
känna att det har hittat sitt rättmätiga
hem. Det är en verklig glädje när objekt
och material ”hittar” varandra och till-
sammans skapar ny balans och skönhet.

360

Vad skulle du säga att du ”Jag förflyttar föremålet
ä� fö� so�ts samlare? från en miljö där det
inte uppskattas nog och
– Som samlare är jag alltid hängiven för det in i en värld där
att hitta nya fynd, även om ryggsäcken det älskas.”
är fylld och benen gör ont. Hungrig?
Äsch då. Trött? Nonsens. Ibland tycker Olof Neppelbe�g / @neppcollect Barndomsminne:
jag att en säljare är ovanligt otrevlig "Jag komme� att bli rik!"
och jag har inte riktigt lust att handla
av denna men jag försöker hålla foku- Favo�itfö�emål: Modern keramik. Jag som fö�emål: Kinesisk tekopp.
set på föremålen, det är trots allt för
dem jag gör det. Ett fynd: tennvas f�ån GAB tenn. I min samla�värld: används fö�emålen!
Den andas Swedish g�ace!
Vad samla� du på?

– Jag samlar på allt mellan himmel
och jord. Det kan vara kinesiskt pors-
lin, gammalt silver, modern keramik,
äldre måleri, europeiskt porslin, glas,
tenn och lite till.

Va�fö� t�or du att du samla�
på dessa saker?

– Mitt samlarområde är brett eftersom
det finns konstskatter från alla tids-
perioder och kulturer. Bra saker till-
verkades inte bara under 1700-talet i
Frankrike eller i 1950-talets Danmark.
Det finns saker att uppskatta i alla
epoker och jag vill ta del av allt!

Vilken �elation ha� du
till din samling?

– Min samling är mitt största intresse
och min relation till den är stark.
Ibland är jag rädd för att ens släppa
in mina föräldrar i mitt rum. Tro mig,
saker har gått sönder förut på grund
av dem.

Besva�a en f�åga du själv
ställer dig!

– Jag undrar vilka mina framtidsplaner
är? Detta är något som många frågar
mig och mitt svar är alltid detsamma.
Tanken är att jag skall fortsätta på
detta spår, möjligen inom auktions-
branschen eller som egen antikhand-
lare. Men vad vet jag, kanske jag vill
bli rörmokare vid 23-års ålder? Det får
tiden utvisa.

361

”Jag är en maximalistisk Vad ä� du fö� so�ts samlare?
samlare – jag vill aldrig
göra någonting halvdant. –Jag har samlat sedan jag var ungefär nio
Jag vill att mina samlingar år gammal. Det började med stenar och
skall förbluffa.” nyckelringar som jag samlade som sou-
venirer från platser jag besökte. Oftast
Daniel Mathis / @notaminimalist Barndomsminne: samlar jag saker som är underskattade
Kylskåpsmagneter f�ån 1980-talet. och ignorerade, vilket vanligen gör dem
mer gängse och billiga! Jag gillar att
Favo�itfö�emål: Turistkeramik. Jag som fö�emål: Gamla skapa stora samlingar och visa dem på ett
karikaty�e� inklusive mig själv. konstnärligt vis som en enda installation
istället för att ha ett sortiment av föremål
Fynd: Sländor ä� så billiga! I min samla�värld: Jag älska� spridda över mitt hem. Jag älskar jakten
det ovanliga, så som pins. och jag älskar idén att odla en samling.

Vad samla� du på?

– Jag samlar mest vintageföremål, men jag
har också ett par moderna föremål, som
Vitra miniatyrstolar. Den största delen av
mina samlingar är amerikansk keramik
från mitten av århundradet, till exempel
McCoy keramik. Jag samlar också ame-
rikansktillverkad turistkeramik som var
populär från 1930-talet till 1960-talet och
såldes från stånd vid vägar i delar av USA.
Jag tenderar också att samla obetydliga
saker som gör sig bra när de grupperas.

Va�fö� samla� du på dessa saker?

–Samlandet finns i mitt blod. Jag har haft
en längtan efter att samla och samman-
ställa sedan jag var barn. Det är en hobby
jag tycker mer om än någonting annat.

Vilken �elation ha� du till dina samlingar?

– Samlingarna har blivit en stor del av
mitt liv eftersom jag har satt många år
på att sammanställa och bygga ihop dem.
Att samla är en passion för mig.

Besva�a en f�åga du ställer till dig!

– När är en samling färdig? Jag förväntar
mig att jag vet när det händer. Antingen
kommer jag att tröttna på föremålen eller
så har jag fått ihop allt som behövs för en
viss samling. För närvarande fortsätter jag
att bygga vidare på befintliga samlingar
även om jag vet att utrymmet är begrän-
sat. Jag vill inte dela upp en samling, jag
måste se till att göra mer plats för dem.

362

”Allt jag äger i min Vad skulle du säga att du ä�
samlarvärld gör mig glad. fö� so�ts samlare?
Jag älskar att vistas i mitt hem
och att se på mina hyllor och – En väldigt färgglad! Inget i mitt hem är
väggar som får mig att känna vanligt eller tråkigt. Varje vägg, hörn och
tillfredsställelse och lycka.” utrymme innehåller objekt i alla möjliga
färger och former. Jag är övertygad om
Carli Sayegh / @that.pinup.chick Jag bö�jade samla på japansk att allt ser bra ut i mängd. Om jag hittar
kitsch fö� tio å� sedan. något som jag verkligen älskar, så börjar
jag vanligtvis leta efter fler av samma
Glas ge� glädje! Det tog mig åtta å� att hitta alla 15 sak i andra färger. Jag klär mig också i
kakburka� som hö� till denna serie. vintagekläder, mina kollektioner speglar
mig.
Jag leta� alltid efter nya sko�! Jag samla� också prints av
J. H. Lynch f�ån 1960-talet. Vad samla� du på?

–För närvarande håller jag mig bara till
tre områden: färgade glasflaskor, väst-
tysk keramik och japansk kitsch.

Va�fö� t�or du att du samla� på
dessa saker?

– Jag älskar japansk kitsch för att det är
så sött! De objekt jag köper måste ha ett
roligt ansikte. Huvuddelen av min sam-
ling består av kakburkar och salt- och
pepparströare. Jag är silversmed och
glaskonstnär och fascineras av allt glas.
Den västtyska keramiken älskar jag på
grund av glasyren. Designen är enkel
men vackert formad, ibland är det bara
en antydan till färg som är pricken över
i. Jag attraheras av stora golvvaser, men
jag har slut på utrymme så jag måste
börja köpa mindre vaser!

Vilken �elation ha� du till dina saker?

– En mycket beskyddande relation. Alla i
min familj vet att alla mina saker är vär-
defulla för mig. Jag har ordnat och orga-
niserat dem på ett sätt så man kan röra
sig fritt i huset och inget har någonsin
gått sönder, alla saker har överlevt två
barn! Efter att min man dog för flera
år sedan så har mitt samlande fungerat
terapeutiskt, det ger mig stunder av lugn
och lycka.

Besva�a en f�åga du ställer till dig!

– När kommer jag att ha samlat tillräck-
ligt? Förmodligen aldrig!

363



��A

Jag såg den på en lo�pis men tänkte
att jag skulle avstå. Hejda mig.
Jag köpte den inte. Idioti.
Hela kvällen tänkte jag på burken.
Jag tä�kte också på hur många e�fa�na
samlare som har sagt att man inte bör
fö�neka känslan till ett föremål. Nästa
dag åkte jag tillbaka för att köpa den.
Blå våg. Röd våg. Svallvåg.
Jag har en burk för allt.
Nu har jag en för röd och blå kärlek.
Fö�neka inte känslan.

365

Samlandets mekanismer

Många gånger har jag i mitt kånkande, släpande och sorterande förbannat mitt
begär efter saker och suckat över vad jag håller på med och varför jag plågar mig
som jag gör. Jag kunde ju göra som andra, om inte vara på en trevlig fest, så åtmins-
tone gunga i en hängmatta tillsammans med en bok. Istället står jag svettig med
smutsiga kläder och händer och surrar fast ett skåp på en rostig släpkärra, samti-
digt som jag försöker passa in alla de andra pryttlarna jag tydligen också behövde.

Vad är det som gör att jag ibland kan känna en oerhörd eufori mitt uppe i en dylik
situation för att i nästa ögonblick avsky mitt beteende? Hur kan objektet ha en
sådan stark inverkan på mig så att det ibland slår ut det ”normala” beteendet?

Samlande är ett vitt begrepp. Det finns allt från arkeologiskt och institutionellt
samlande till nördig personlig objektfixering. Samtidigt pågår en intensiv sam-
hällsdebatt kring samlandet som både ifrågasätter konsumtion och hyllar återbruk.
Men oavsett åsikter om hur vi skall förhålla oss till sakerna så kan vi konstatera att
vi är levande varelser som samexisterar med döda föremål och att varken männis-
kor eller saker är utrotningshotade. Vi är beroende av saker.

Samlandet är synonymt med sparandet. Jag har varit omgiven av människor som
har vuxit upp i ett efterkrigstida Finland, där man i bristen har lärt sig att ta tillvara
för kommande behov. Varje skruv och knapp, alla snörstumpar och burkar har lag-
rats och staplats. Jag minns tydligt lukten hemifrån av våra återanvända plastpåsar
och hur jag omsorgsfullt utförde diskhantverket i den rostfria baljan enligt stora-
systers instruktioner. Vattnet åkte bubblande av och an i en plasttub med avskavda
färgtryckta bokstäver som gav roliga associationer. Jag sköljde påsarna extra länge.
Det är inte många personer nuförtiden som diskar sina påsar men när jag ser någon
göra det fylls jag med vördnad.

Jag, med min sparådra och föremålsvårdande, karga landsbygdsbakgrund, har alltid
studerat och fascinerats av kontrasterna mellan mitt och andra människors för-
hållande till saker. Som på Antikmässan i Stockholm, där jag å ena sidan såg att
föremålen förenar oss, å andra sidan erfor hur pengar och position kan bygga så
stora barriärer att det potentiella, personliga människa-ting-människa-mötet blir
nästintill ogenomförbart.

Med föremål följer identitet, status och inträdesbiljett till många världar. Olika
föremål pratar olika språk. Objektkunskap öppnar en väg och objektkänsla en
annan. Föremål förenar, förmedlar, förändrar, förför och förgör.

Jag har hört många märkliga historier om tavlor som smugglats mellan museer,
och designdyrgripar som fyndats för ingenting och sålts för flersiffriga belopp.
Det väcker en lust att göra ett ”riktigt klipp” men jag småler också vid tanken på
sanningshalten i allt jag fått lyssna till. Det är som om föremålen väcker något i
människan som får henne att säga saker som hon till sist själv tror på. I bloggen

366

Antikmonologen lyfter Nicklas Cederqvist med kritiskt kunskapsöga fram intres-
santa infallsvinklar till antikvärlden, som liksom de flesta nischade områden är en
egen sfär med både uttalade och outtalade regler, spel och intriger. I ett samtal jag
hade med honom belyste han det problematiska med samlandet och nämnde som
exempel handeln med ägg, elfenben, förfalskningar, påhittade provenienser, samt
hur auktionshusen ofta missköter beskrivningen av föremålen och deras ålder. Jag
hade inte tidigare reflekterat över kopplingen mellan mina lösryckta gamla piano-
tangenter i elfenben och hur en elefant tjuvskjuts var femtonde minut.

I Marcus Perssons avhandling Mellan människor och ting hittas också värdefull
läsning om samlande. Han konstaterar att tidigare forskning ibland har behand-
lat samlandet på motsägelsefulla vis. Psykologiska analyser har framställt relatio-
nen mellan människor och ting som ohälsosam och erotiserad där förklaringen till
samlandet oftast sökts i samlarens kärlekslösa barndom. Antropologer och socio-
loger har däremot lyft fram relationen till tinget som ett hälsosamt och identitets-
skapande uttryck. Marcus Persson har velat utveckla George Herbert Meads teori
om mänskligt medvetande som en social konstruktion, där individen kan se sig
själv först i relation till andra. Mead lägger också stor vikt vid tingens betydelse för
mänskliga handlingar och människans uppfattning om och erfarenhet av sig själv
och omvärlden. I ett samhälle där vi omger oss med fler och fler ting menar Marcus
Persson att mycket talar för att tingen kommer att få en allt större betydelse såväl i
våra privata som i våra offentliga liv. Tingen blir mer än symboler, de blir materiella
samspelspartners med vilka vi utvecklar en större kreativitet och upplever en star-
kare trygghet. Persson skriver:

”Interaktionen människor emellan är inget som utvecklas åtskiljbart från män-
niskors transagerande med tingen – både ting och människor är oumbärliga
för allas vårt utvecklande som självreflexiva individer (...) För individen fung-
erar ting som ett nödvändigt motstånd mot vilket individen överhuvudtaget kan
erfara sig själv som ett objekt och subjekt. Förenklat kan man säga att både
individen och tinget blir till i den kreativa relationen dem emellan.”

Jag har flera gånger konstaterat vilken stark symbios som hittas mellan människa
och ting. Objekten gör oss subjektiva. Tänker jag på mitt eget förhållande till saker
så vet jag att varje sparat föremål är sparat av en orsak. Föremålet har inte blivit kvar
av en slump, det har genomgått en ”mental transaktion”, en uppgörelse, där före-
målet visar sin betydelse. Antingen genom att ge mig sinnesintryck som jag kopplar
samman med föremålet, eller som ett komplement till likadana objekt i mina sam-
lingar. Föremålets existens bekräftar mig och mina upplevelser på ett personligt
plan.

För att illustrera detta kan jag nämna min samling av tänder och tandläkarrelate-
rade föremål. Den samlingen har tillkommit, som de flesta, för att föremålen har

367

talat till mig på ett undermedvetet plan. Vid varje anskaffning är det som om jag
ingår en pakt med det enskilda föremålet, en överenskommelse om vart det är på
väg. När vi båda är införstådda med ägoförhållandet och funktionen infinner sig en
tillfredsställelse och en relation har uppstått. Men vad är vägen till just det förhål-
landet? Varför samlar jag på tänder?

Jag går tillbaka till barndomen. Jag visste att jag skulle borsta tänderna två gånger
om dagen, i bästa fall gjorde jag det varannan dag. Jag hade ingen godisdag och jag
hade många hål i tänderna. Det hände inte mycket i min barndom, så att åka till stan
för att lappa tänderna var en stor händelse för mig. Jag ville inte ha bedövning vid
tandlagningen. Jag ville klara av smärtan, ta mitt straff, för att känna att jag vann
över något dåligt, uthärdade och överlevde. Senare som tonåring projicerade jag en
förälskelse på en tandläkare och blev också guidad i de underjordiska gångarna vid
ett universitetssjukhus av min systers man som var tandläkare.

Tandhälsa har aldrig varit det primärt intressanta för mig men däremot händel-
ser relaterade till området. Tandläkarföremålen har blivit betydande symboler för
bland annat upptäckande, uthållighet, konsekvenshantering och anknytning. De
väcker en känsla av nyfikenhet och möjlighet. De ger mig också en lagom dos av
obehag för att hålla mig skärpt. Ibland putsar jag min tandsten själv med ett verktyg
ur min samling.

Föremålen fungerar självreflekterande, de hjälper mig att både bearbeta och åter-
uppleva minnen. Samtidigt blir de symboler som jag utnyttjar för att förstärka min
personlighet.

Identifikationen som sker mellan människor och deras saker är intensiv och för-
vrängd säger journalisten, kritikern och kuratorn Cristina Morozzi. Sakerna kan
sanningsenligt berätta vår historia oss förutan, medan ord kan ljuga. Konstnären
använder ting som metaforer för kreativa tankar och sublimerar dem; samlaren
visar sakerna för vad de är. Genom att visa dem, visar samlaren sig själv. Samling-
arnas syfte är att visas, och väcker därmed begär, allt från girighet till perversion.
Det ekonomiska värdet är inte lika viktigt som antalet objekt. Multiplikation ger en
sorts extas, sakerna i sig kan förlora mening och betydelsen flyttas över till deras
ackumulation. Cristina Morozzi säger också att samlandet av saker från det för-
flutna ger en tydlig visshet om att sakerna överlever oss, att de kommer att vittna
om oss då vi är borta.

Fotografen Ellen Land-Weber, som har fotograferat 152 samlare, konstaterade att
inkomsten visserligen kan påverka vad man samlar på, men sällan är en orsak till
huruvida man är en samlare eller inte. En samlare använder sin samling för sin egen
tillfredsställelse, inte för att göra pengar på den. Många samlare hon intervjuade
berättade att deras samlande började den dag då de plötsligt såg ett objekt som
verkligen berörde dem på ett speciellt sätt. De bara måste ha det, fast många inte
kunde förklara varför. Hon säger också att samlare relaterar till världen på ett speci-
ellt sätt, om man ser en samlare i full fart kan man se en speciell blick i deras ögon.
Filosofen, litteraturvetaren, konstkritikern och samlaren Walter Benjamin är inne
på samma sak och menar att ägande och besittningstagande hör till den strategiska

368

sfären, att samlare är personer med taktisk instinkt. Samlaren har också ett mystiskt
förhållande till ägandeskapet, det mest intima förhållande man kan ha till objekt:
inte så att objektet blir levande i samlaren utan det är han som lever i objektet.

När man från ett inköpstillfälle kommer hem med sina förvärvade saker vill man vara
ensam med dem. Många samlare har berättat om den betydelsefulla ensamleken,
uppackandet, utforskandet, sorterandet. Journalisten och samlaren Magnus Palm
skriver i en artikel att han en gång köpte två lådor fulla med osorterade McDonald’s
och Burger King-leksaker, billigt. Hans förhoppning var inte att hitta något speciellt
utan lusten låg i att i hemlighet få sitta och sortera och undersöka sakerna utan att
familjen visste något. Det var för honom en nästan mystisk upplevelse, det var han
och sakerna och ingen annan fick vara med.

”Föremålen fungerar självreflekterande,
de hjälper mig att både bearbeta och
återuppleva minnen. Samtidigt blir
de symboler som jag utnyttjar för att
förstärka min personlighet.”

Trots att jag noterat att de flesta samlare är utåtriktade har de samtidigt behov av
den självvalda ensamheten, att få tillbringa timmar enbart med sina saker. Para-
doxalt nog kan sakerna också börja begränsa ens sociala liv och leda till ofrivillig
ensamhet.

Jag hörde berättas om en samlare och försäljare som en vacker sommardag satt i ett
skjul med sina saker. En besökare undrade varför han inte stängde dörren och gick
ut för att njuta av det vackra vädret men han förklarade att det hör till ”sjukdoms-
bilden”, att sitta ensam inomhus och plocka med sina ting. Jag har också tagit del
av en historia där samlarens hustru bad honom att välja mellan sakerna och henne.
Han valde sakerna.

Flera samlarforskare menar att samlaren är en bekräftelsesökande person och att
samlandets motiv står att hitta i samlarens tidiga trauman samt föräldrars försum-
melser. Samlaren försöker hitta lindring för detta genom ting som ger en närapå
religiös mening. Forskarna menar också att samlandet är ett socialt substitut för
behovet av nära och betydelsefulla relationer och betraktar den samlande individen
som en person som har svårt att etablera mänskliga relationer. I mina intervjuer
med olika samlare nämner flera att de föredrar sina saker som inte bråkar eller stör,
framom människor. Samtidigt har de flesta samlare jag stött på en välutvecklad
social kompetens.

Den samlande människans behov av kontroll är något som jag ofta återkommit till.
När jag har frågat samlare om de ibland känner sig kontrollerade eller begränsade

369

av sin samling har jag nästan alltid först fått ett nekande svar. Samlaren känner att
det är han som kontrollerar objekten, men sen har han också ofta resonerat vidare,
att han ibland låter samlingen ta över och kontrollera honom. Det är alltså en själv-
vald aktivitet, att låta sig uppslukas och kontrolleras, något man kan stiga ut ur när
man själv bestämmer. Men det finns också de som har uttryckt att sakerna har blivit
som ett fängelse, något man inte slipper.

Liksom Walter Benjamin nämner att det i samlaren finns en logisk spänning mellan
oordning och ordning så upplever jag själv en enorm tillfredsställelse i att ordna,
sortera och kontrollera ett specifikt område. Jag tillstår att jag också lider av ett
onödigt stort behov av att ansamla material som kan vara bra att ha. Jag drömmer
om den totala materialordningen men till dess sysselsätter jag mig gärna med att
bringa ordning inom ett litet fält. Det ger sinnesro och en känsla av balans som
jag behöver som motvikt till mitt spretiga vardagsliv i både görande, känslor och
materiaägande.

I de fall där en person helt låter sig styras av sitt begär till sina föremål kan man
prata om ett patologiskt samlande eller en ackumulation. Socialantropologen och
forskaren Maria Koskijoki skriver i Veli Granös fotobok om samlare, att ett urskilj-
ningslöst hamstrande inte gör en samling. En samling har en logik och en homo-
genitet medan en anhopning är ett planlöst sparande. Hamstrande personer har
som syfte att använda sina objekt i framtiden, de ser föremålen de staplat på hög
som användbara ting som inte kan kastas, de köper också flera av samma objekt.
För en samlare har varje samlarobjekt en speciell mening, samlaren söker variation
och accepterar inte två likadana objekt. Maria Koskijoki menar också att modernt
samlande är en selektiv och målinriktad aktivitet och inte resultatet av en primitiv
instinkt.

I mina möten med samlare kan jag inte se att samlaridentiteten är lika renodlad
som Maria Koskijoki beskriver den. En del personer är tydliga samlare, men väldigt
många är samtidigt handlare och säljer vidare objekten till andra samlare. Många
samlare har också tydliga drag av hamstrande. Själv känner jag igen mig i alla dessa
tre områden och utövar dem mer eller mindre aktivt på olika sätt.

Det för mig vidare till vad som räknas som ett vedertaget samlande. Influerade av
media tänker vi kanske ofta på samlaren antingen som galning eller antikexpert.
Samlandet kopplas ofta ihop med stereotypa manliga drag så som stridslystenhet,
logiskt tänkande och jaktinstinkt. En vän till mig undrade varför jag nämner sam-
laren som ”han” och påpekade att det är som att utesluta mig själv som kvinna
från gemenskapen. Mitt svar var att när jag samlar ser jag på mig själv mer som en
man än en kvinna. Jag både känner och har intervjuat kvinnor som samlar, men att
området är mansdominerat är ett faktum i både samlarsammanhang och samtal.
Marcus Persson konstaterar att det förmodligen inte är fel att säga att det traditio-
nellt sett har varit mannens privilegium att ha både tid och ekonomi att utveckla
ett systematiskt och regelanpassat samlande. Han har också kommit fram till att
kvinnliga samlare ofta visar ett större intresse för tingens estetik och praktiska
användning än männen.

370

För mig är estetiken viktig, ofta tilltalas jag av ”det vackra i det fula”. I förvärvandet
har jag jaktfokus i huvudet men i umgänget med sakerna är jag ytterst kreativ. Pessi
Rautio skriver om konstnären Anu Tuominen, hur hon samlar på sig onödiga saker,
som så många andra, men hon gör samlandet till en dygd. Sakerna har inget antik-
värde men Tuominen vill utnyttja det värdelösa, se det väsentliga i det.

Lustigt nog är de mest och minst eftertraktade föremålen de svåraste att få tag på.
Där finns något av samlandets lust och utmaning: att lyckas hitta det svårfunna.
Har man mer pengar kan man sikta in sig på det ”stora”, har man mindre, kan man
sikta in sig på det ”lilla”. För min del hittar jag glädje i att söka det betydelselösa
och skapa mening och styrka i adderandet av flera. Pessi Rautio säger: ”Att ordna
det onödiga är kanske det allra nödvändigaste ordnandet, eftersom det avskaffar
onödigheten.”

”Kroppen tillskrev jag egenskaper,
men det var i föremålet känslorna fanns!”

Fotografen Juha-Pekka Inkinen jämför den frihet samlaren har i hemmet i förhål-
lande till de inredningstrender som inredningsbloggare, designers och media härs-
kar över. De hem han fotograferat beskriver han som ”alternativa utposter” med en
surrealistisk stämning. I sin okontrollerade anda bildar de mening i en annars så
rationell och effektiv värld.

Det är något som jag fascineras av att se, en samlare i samklang med sina saker
utan att en inredare eller influencer dikterat formen. I en samlares värld finns något
ärligt ogreppbart. När jag illustrerade Samlarens kropp och sort för att sedan göra
Objektets tvärsnitt slog det mig hur kliniskt jag förhöll mig till samlarkroppen. Krop-
pen tillskrev jag egenskaper, men det var i föremålet känslorna fanns! Kanske det är
här någonstans jag hittar svaret på frågorna jag ställde i inledningen, varför före-
målen påverkar mig som de gör och får mig att handla som jag gör.

Kanske en samlarkropp är som en känslokropp bestående av två komponenter där
objektet är den ena parten. I båda kropparna finns rum för känslor men objektet
är gnistan som tänder samlarkroppen till handling och känsla. Känslonivån kan
uppenbarligen vara ojämn och variera starkt i de två kropparna. Kanske det också är
så enkelt att jag har så många känslor inombords som jag inte vet vad jag skall göra
av så jag behöver många objektkroppar att fylla.

371







I DEN LILLA STADEN JAKOBSTAD där jag och min kollega samlar och kånkar

grejer till vår butik sysslar Katarina och Robert Överfors med samma sak. Och det gör de
med besked, det är inte bara några släpvagnslass jag har sett på bild. Det är många, och de
är stora. I ett rosamålat gammalt hus lastar de av sina saker och möter sina kunder med
kaffe och värme. En kvinna kommer in och berättar tårögt vilken förfärlig dag hon har haft.
Katarina kramar om henne och Robert kommer snabbt fram med en låda som hon frågar efter.

Katarina: Man tröstar sig på olika sätt, hoppas vi heller. Man kan packa ner det. Jag tycker också om att
kunde hjälpa henne idag och att hon fick glädje av samla på skåp men det är problematiskt att hitta plat-
lådan. ser åt dem.

Robert: Vissa köper en godispåse men någon annan Robert: Ett placerade du bakom dörren.
kan behöva en sak.
Katarina: Det skall inte vara där, det är tillfälligt tills
Katarina: Vi tar hand om kunderna enligt behov. På vi hittar en plats för det. För tillfället samlar jag saker
mitt tidigare jobb kom en stamkund in och frågade till vår inglasade altan, vi har inte byggt den än men
om hon fick prata en stund eftersom hennes man vi har inredning att fylla den med, och ännu mer än
hade dött föregående dag. Det är samma sak här, vi så. Bland annat en fin rullstol i trä med hjul i metall.
blir lyssnare och vill ta oss tid till samtal. Stamkunder
kan nästan bli som vänner. Jag tycker att man skall ta Robert: För att få ett brett utbud försäljningsmässigt
hand om varandra på alla sätt oavsett om det är under söker vi hela tiden efter det som vi inte har. På den
arbetstid eller inte. vägen blir man ibland intresserad av något föremål
själv och då börjar man samla på något nytt.
Affären som de startade 2014 tar de hand om tillsam-
mans. De kompletterar varandra, Katarina är sömmer- Katarina: Jag blir lätt förälskad i olika saker och ting.
ska och Robert har arbetat som snickare, båtbyggare och Min mormor som var född i slutet av 1800-talet dog
metallarbetare. De fyller i varandras meningar när de när jag var två och ett halvt år och jag kopplar ihop de
pratar och det märks att de har roligt tillsammans. gamla sakerna med henne.

Katarina: Du är drivande och energisk. Jag undrar om det kan handla om att skapa en sorts
ersättning för det som man inte fick uppleva när man
Robert: Du bromsar men vi är båda aktiva och har fäster sig vid föremål? Det kan Katarina hålla med om,
hittat ett bra arbetsmönster. Vi är ganska impulsiva, och berättar om en kär liten katt som hennes mormor
det som händer, det händer. Den här butiken började gav henne.
med att vi samlade åt oss själva men när vi fick för
mycket fick det bli en affär av det hela. Robert: Det är något konstigt med samlandet. Klart
att det handlar om ett habegär, men inte har jag
Sakerna som samlas ihop till försäljning är många, sam- egentligen begär till en massa prylar, det handlar mer
lingarna på hemmaplan likaså. Båda två samlar på olika om det som följer med sakerna. Då jag ser ett föremål
allmogeföremål och vissa 1940–60-tals prylar. Robert är som jag inte har sett förr är det roligt att ta reda på
förtjust i mynningsladdare och ”flakabräden”, friargåvor vad det är. Jag tror också att samlandet har mycket
som fästes på spinnrocken för att hålla linet på plats. att göra med kontakten man får med människor, man
Katarina gillar tyger och samlar på gamla julsaker, hon befinner sig i ett sammanhang där man får nya bekan-
har också en avslutad samling med äggkoppar. ta. Föremålen förenar folk som inte annars skulle ha
något att göra med varandra.
Katarina: Jag får en fix idé och samlar på något tills
jag är nöjd, då byter jag område. Eventuellt säljer jag Katarina: Alla saker som vi har här skall få ett nytt
det samlade, eller behåller det tills jag får fnatt och hem och komma till någon som tycker om dem. Det
vill samla på det igen. Inte behöver man sälja allt här är återanvändning, inte slit och släng. Men vissa

375



som kommer in här tycker att vi har så mycket saker att de
inte hittar något.

Robert: Andra kommenterar glatt och undrar om vi har fått
in nya saker när vi i själva verket bara har flyttat om. Det är
roligt att möblera med det som är till salu, att bygga rum
och använda dem. Vissa saker är fullständigt onödiga men
de kan ändå vara fina på väggen.
Vi pratar om olika behov av saker och olika personligheter och
kommer in på kontrollbehov. Robert menar att kontroll också
handlar om ansvar, det är en fråga om hur man vinklar det.
Jag undrar också om sakerna begränsar livet.

Robert: Nej, saker begränsar inte, det är bara att lägga dem
på hög. Det som kan begränsa oss är sådant som vi har köpt
in och som behöver stå under tak så att det inte blir förstört.
Olika personligheter syns också i de hem som Katarina och
Robert besöker när de köper in gamla saker. De beskriver den
spännande jakten på saker i gamla hus, när de inte vet vad de
kommer att hitta. Det kan vara allt från döda möss till löstän-
der. Jag har samma erfarenhet och konstaterar att det upp-
står många känslor i mötet med människor när deras hem ska
tömmas eller lämnas.

Katarina: Det gör det, vissa möten är svårare.

Robert: När man köper upp hela dödsbon får man många
historier och livsöden på köpet. Vi har tystnadsplikt, det
kan handla om känsliga saker.

Katarina: I några fall har jag haft lust att gråta, det kan bli
väldigt rörande. När någon skall sälja saker ur sitt hem eller
tömma sina föräldrars gård kan man inte okänsligt kasta
sig över sakerna. Då behövs ganska mycket omtanke och
psykologi.

Robert: Jag minns första gången när jag såg fotografier av
döda människor i sina kistor, det kändes speciellt. Sådana
bilder tar vi inte längre. Förr sparade man på ett annat sätt,
man sparade på allt för att det inte fanns så mycket saker
att tillgå. Det man i sin tur verkligen samlade på var mer
anspråkslöst, utbudet var inte lika stort.

Katarina: Jag hittade en gång ett gripande brev av en dam.
Det var inte adresserat till någon och det fanns inget årtal.
Det var ett avskedsbrev, hon var sjuk och bodde säkert inte
kvar i samma land som sin släkt. Hon skrev att hon var
ledsen att hon inte kommer att träffa nära och kära mera
men att Herren hade velat detta.
Vi sitter en stund i tystnad, ser ut över alla saker och Robert
konstaterar, det är som de brukar säga: kärleken är evig men
föremålen växlar. ■

377



”Nej, saker begränsar
inte, det är bara att
lägga dem på hög.”



�I��K�ÄM�

När jag har tusen ti�g på gång i
�itt huvud och lika många fysiska
p�ojekt där allt grötar ihop sig är det
bef�iande att klämma åt� strypa och
kontrollera ett begränsat område.
Jag tänker på det fördelaktiga i att
sitta och so�te�a mina saker i en �uta
istället för att försöka kont�ollera
människoliv.

381



















�ANDLA

Att samla är att skapa är att handla.
När jag ser på något som har kommit
ut ur mig� hante�ats i huvud och barm
och bea�betats av mina händer kan jag
känna mig stolt eller bli oe�hört arg och
allt däremellan. Att åstadkomma ett fysiskt
alster är ett sätt att plocka ut något ur
mig och titta på det. Det är som en spegel.
Som att träffa sig själv. Jag frånsäger mig
självupptagenhet men användnin�srätten till
mig själv håller jag hå�t i. Genom att nyttja
mig blir jag en länk till min omgivnin�� till den
a�dra� och �i kan spegla oss i mötet. Ha�dhålla.

391











INNAN VÅR FAMILJERESA TILL BARCELONA skickade jag mail till elva antikhandlare och

frågade om de känner någon samlare som jag kunde intervjua. Jag fick två svar, varav det ena var från
Niels Jansen. Han berättade om sina föräldrar som samlar på tapeter från 1600-talet, men själv ser
han sig inte som samlare. Däremot har han kontakt med samlare vilket gjorde att jag blev intresserad
av att besöka hans affär. Väl på plats i vårt hyrda semesterhus bytte vi poolhustillvaron mot en dag
i storstaden. Efter en lång stunds sökande i hettan kom vi fram. Bakom två garagedörrar öppnade
sig en fantastisk butik med tillhörande fotostudio, där Niels och hans kompanjon fotograferar sina
produkter, som de sedan både säljer och hyr ut.

– Vi köper sådant som vi själva skulle välja till vår påminner mig om barndomens enkla stugbord. Jag
lägenhet. Även om vi hittar något som vi tror att har undrat om de någonsin kommer att bli eftertrak-
skulle sälja bra köper vi det inte om vi inte gillar det. tade, och här hittar jag plötsligt deras gelikar snyggt
Vi hyr också ut många saker, nästan fler än vi säljer. infogade i en mycket estetisk miljö.

I butiken finns allt från läder- och teakmöbler till – Om man har fullt med skräp på ett bord så ser
designlampor och -stolar i många exemplar. Niels bordet också ut som skräp. Varje nytt objekt vi tar in
berättar att det finns en hel del butiker i Barcelona passar ihop med det som redan finns hos oss.
som säljer skandinavisk 1960-talsdesign men själva
intresserar de sig för mer excentriska saker. Han På en av väggarna i butiken finns en färgstark sam-
nämner bland annat italiensk design från 1980-talet. ling av gapande människohuvuden. Niels berättar att
de fanns på husfasader i Holland under 1800-talet för
– Vi söker också efter tyska lampor och tysk kera- att indikera var det fanns ett apotek.
mik och porslin. Av vissa vaser har vi över femtio
exemplar och av en lampmodell hade vi drygt fyrtio – Huvudena föreställer sjuka människor som behö-
stycken. Alla lamporna köpte vi av en enda person i ver medicin, vissa har ett piller på tungan. De mindre
Tyskland. är modeller från 1960-talet, den stora är ett original.
De är svåra att hitta i gott skick eftersom de har varit
Större partier säljs till restauranger och Niels säger monterade utomhus och är gjorda i trä.
att det är viktigt att inte bli för fäst vid sakerna. Verk-
samheten är till för att försörja dem. Niels påpekar att Huvudena, liksom föräldrarnas tapetsamling som
det inte är något som gör dem rika. Han framhåller Niels rullar ut och visar exempel på, är inte till salu.
också kunskapen som behövs. Han konstaterar att det ändå finns ett nära samband
mellan att vara handlare och samlare – och att sam-
– Genom att titta runt på specialiserade webb- landet är en stor värld.
sidor lär vi oss marknad och prissättning, och ju mera
vi köper desto mer utvecklas vår personliga smak. I – Jag träffade en man som är filmproducent. Han
början tänkte vi mer på vad som var trendigt, men har ett ställe liknande vårt som han hyr enbart för sin
nu spelar det ingen roll huruvida sakerna är trendiga samling av spanska lampor från 1960–70-talet. Han
eller inte, så länge vi tycker om dem. Folk kan ha svårt är den största samlaren av sådana och har hundra-
för vissa saker. Våra saker är speciella och gillas inte tals av dem. Han gör inget med dem, de är bara till för
av alla. honom. En gång lånade han faktiskt ut lampor till en
utställning och jag frågade honom varför han samlar
Niels visar ett sällsynt och utrymmeskrävande på lampor. Han svarade ”för att jag gillar dem”. Det
italienskt casinobord och jag förstår vad han menar. var inget mer med det. Det är att vara entusiast. ■
I butiken finns också flera lackade furubord som

397



”Om man
har fullt
med skräp
på ett bord
så ser bordet
också ut som
skräp.”