Jag_ar_en_samlare_NY_printad_WEB_1sida

JAG SER EN BILD AV ELVA HUSHÅLLSVÅGAR på Instagram och blir betagen. Det

visar sig att ägaren bor bara hundra kilometer från mig, så jag bestämmer mig för att åka
dit och hälsa på. Genast när jag stiger ut ur bilen ser jag en lägenhet som skiljer sig från alla
andra. Balkongen och fönstren är fulla av färg. När jag kliver in i hallen stiger mungiporna
uppåt. Jag möts av djur, barn och en färgsprakande värld. I hushållet bor Katja Saarimaa, en
djurälskande, ensamförsörjande fyrabarnsmamma. Alla i familjen har diagnosen adhd och
tillsammans med de två hundarna och tre katterna andas hemmet kreativ energi.

– Ibland känns det som ett väldigt kaos här. Vi är så ligt överallt. Till exempel tvättkorgar i plast. Jag sökte
många och har så mycket saker, men jag tycker att ett väldigt länge efter en äldre rund modell, en dag hitta-
färggrant kaos är roligare än ett svartvitt. de jag mitt i allt tre stycken och nu har jag nio stycken
tvättkorgar. Förutom till att förvara smutstvätt i så
Katja beskriver alla i familjen som energiska per- använder jag korgarna till bland annat tyg, skor och
soner som tycker om att arbeta med händerna. Själv mjukisdjur. Tyghögarna växer, jag planerar att jag
tycker hon om att fixa, måla och dona, och det resul- skall sy en massa saker men jag har inte tid. Jag får sy
tatet syns konkret i lägenheten. sen när jag är pensionär. Då har jag tyg att ta till.

– När man själv har hittat, burit och rustat upp Täcken har alltid tilltalat Katja. Som barn hade de
möblerna blir upplevelsen av resultatet stark. Det några hemma och de exemplaren skulle hon inte göra
skulle vara mycket tråkigare att köpa en färdigmålad sig av med.
möbel för 150 euro.
– Många av mina täcken är i användning och de
Katja har lyckats hitta många saker gratis via töm- fungerar också som dekoration och dämpar ljudet
ningar av dödsbon, och hon kollar försäljningsannon- i lägenheten. Nu har jag fler än nödvändigt. Jag har
ser på nätet noga. bestämt att jag inte köper fler täcken om jag inte
stöter på något riktigt fint. Jag blir alltid tvungen att
– Tv-bordet hittade jag i en avfallskontainer när förklara för äldre personer varför jag samlar på gamla
ett offentligt utrymme tömdes. Lådorna fattades men täcken, de förstår inte att man kan tycka om dem. Men
byggnadsarbetarna bekräftade att de funnits. Jag jag förtjusas över att de alla har olika mönster och fina
grävde vidare och hittade en fullständig möbel som färger.
jag slipade och målade. Många föreställer sig att vår
inredning kräver en hel del pengar, men så är det inte. Katja har en gräns för vad inköpen får kosta. Saker
från Finel får kosta max fem euro och andra föremål
Katja samlar i huvudsak på danska Ira-burkar och max två euro. På en marknad för fem år sedan hade
brödlådor, emaljkärl från finländska Finel, speglar av hon samlat en sopsäck full med Finel-föremål för
Kaarlo Mäkinen och gamla, stoppade bomullstäcken. under 20 euro, men nu har priserna stigit mycket.
Speglarna finns här och där på väggarna. Tio speglar
och täckena närmar sig femtio stycken. – Om man hittar något värdefullt för 50 cent så
minns man den känslan, det är en attraktiv del av
– Jag har många saker av annat också. Om jag
hittar ett föremål som jag tycker om, ser jag det plöts-

251

252

samlandet. Vissa gardiner har jag varit tvungen att
betala mer för men jag är inte beredd att göra större
satsningar, vi har en liten budget. Saker hittas ändå.
Ibland tänker jag att det skulle vara lätt att gå till
ett varuhus för att köpa nya gardiner, men det
känns fel att köpa nytt, jag kan inte göra det.

I närområdet finns många loppisar som Katja
aktivt besöker flera gånger i veckan. Det är mycket
skjutsande av barnen och på vägen passar hon på
att sticka sig in till olika loppisar.

– Om barnen är med brukar de komma och visa
vad de hittat eller skicka mobilbilder, de vet vad
som uppskattas. Det är också praktiskt eftersom
man kan hitta barnkläder på samma gång. Men jag
har inte börjat köpa retrokläder åt barnen och inte
till mig själv heller. Jag bär alltid svarta kläder. Jag
har en hel del fina vintageklänningar, men de bara
hänger i skåpet. Jag har minskat på dem. Allt kan
man inte samla på.

När Katja var i tioårsåldern packade hon sin
mammas alla retrohanddukar och bordsdukar i en
låda, som hon ställde under sängen. Hon skrev en
lapp med texten: ”Till Katja när hon flyttar till ett
eget hem.”

– Nu är de alla i användning, men det gick många
år innan jag började använda dem. För fem år sedan
bodde jag med Ikea- och Jysk-föremål. Men så träf-
fade jag en antikhandlare och vi började åka runt
tillsammans på olika loppisar och evenemang.

Katjas samlande på färgglada ting började med
Arabias kaffekoppar och utökades med föremål till
hela hushållet. Nu har hon en kärleksrelation med
antikhandlaren och han hjälper henne att fynda
fina saker och transporterar dem åt henne.

– Vi bor inte ihop. Han har också adhd och det
är lugnast för vår familj att vi bor på olika håll, men
vi delar det gemensamma intresset för att åka runt
på loppisar tillsammans. När jag hittar något fan-
tastiskt föremål brukar han ta fram kameran, han
säger att mitt ansikte är som en sol, och att det
måste dokumenteras. När jag umgås med honom
och hans samlarvänner har jag märkt hur fanatiska
de kan vara. Man kan se hur deras händer skakar då
de hittar något fynd, och jag är likadan.

Katja berättar om ett klädskåp som hon sålde till
en person som körde många hundra kilometer för
att hämta det, och betalade över hundra euro.

253



– Det kändes nästan dumt att ta emot pengarna när
personen hade kört så långt. Enligt mig var inte skåpet
så värdefullt, men i storstäderna är folk som galna efter
liknande möbler och betalar vad som helst. Speciellt på
landsbygden ser många äldre människor inget värde i
gamla möbler. En kvinna berättade för mig om tre teakhyl-
lor som hade eldats upp på bakgården när föräldrahemmet
tömdes.

Katja ser möjligheter i oansenliga möbler och tycker
också att det kunde vara roligt att inreda andras hem. Hon
tror ändå inte att hon skulle göra det med samma känsla
som i det egna hemmet. Hon berättar om alla sina pro-
jekt, och om förrådet som är fullt. Idéerna tar inte slut och
hemmet är i ständig förändring.

– Ibland funderar jag på varför jag har samlat på mig så
många ofärdiga projekt. Jag har alldeles för många. Men
jag har också lätt för att låta saker gå vidare. Jag säljer eller
byter saker med andra samlarvänner. Vi är många som
hjälper varandra. Många taggar mig på olika försäljnings-
inlägg på nätet, det är roligt.

Katja publicerar bilder från hemmet på Instagram och
det motiverar henne också att städa. Hon tycker att de trå-
kiga vardagssysslorna blir roligare när hon får hålla ord-
ning i ett hem som hon själv har skapat på ett speciellt och
personligt sätt.

– Jag har egentligen inga andra fritidsintressen än sam-
landet. Jag kan inte åka så långt bort hemifrån på grund
av familjen, men det här intresset kan jag utöva hemma.
När jag stiger in genom dörren sköljer alltid en glad känsla
över mig. Jag tänker: ”Det här är mitt hem. Det är verkligen
mitt hem.” ■

�ROG�UN�

Ur b�isten� att inte ha� att inte
bli sedd� att inte känn�� där g�o�
längtan efter me�. I frånvarons
tillstånd föds en önskan om växt.
Uttrycksbehovet pyr.

256

257





260

261

262

”Jag har
behandlat
sakerna som
små barn men
nu är jag mogen
att överlåta allt.
Jag kan inte ta
med mig något
då jag dör.”

HÅKAN LILLQVIST

263

264

EN SOMMAR ÅKTE JAG MED HÅKAN för att titta på hans gedigna

skolfastighet, som fungerar som lagerutrymme för hans musiktillbehör och
radioapparater, flipperspel och flyglar. Jag såg honom omsorgsfullt öppna askar och
rulla fram originaldelar till rörradion samtidigt som han berättade om sitt livsverk:
alla de apparater och tillbehör han köpt, sålt och servat. Senare, en vinterdag, träffar
jag honom i hans musikaffär i Jakobstad för att prata mera.

Håkan är född i Jakobstad där han har bott i hela sitt den musik- och teknikintresserade går tiden säkert
liv förutom då han studerade vid Åbo handelshög- snabbt om man börjar botanisera i Håkans hyllor.
skola. Hans farfar startade affären 1926 och snickrade
all inredning själv. Två år senare tog Håkans far över – Minnen framkallas här. De som höll på med kas-
butiken. 1944 flyttade rörelsen till den fastighet där settband är vuxna nu och alla minns när man sa ”tyst”
den ännu finns i dag. I butiken hittar man allt som och tryckte på REC. Vinylgenerationen är äldre men
har med musik, radio, tv och foto att göra, ända från de är också intresserade av kassettbanden, som nu
1930-talet fram till 1990-talet. igen har blivit efterfrågade.

– Verksamheten bestod i början av att bland annat Rörradion har varit Håkans favoritpryl.
sälja rakblad och munharpor. De beställdes från – Den har det bästa ljudet, likadant är det med
Tyskland och betalades med ostämplade frimärken. vinylskivor, de är överlägsna i ljudåtergivningen.
Sen utökades sortimentet med vevgrammofoner, Håkan tittar ut över sin butik och konstaterar att
stenkakor och radioapparater med inbyggda hög- han, trots kaoset, har ett visst system. Flyttar någon
talare. Innan dess lyssnade man på radio med hörlu- på något hittar han det inte igen. Han tänder en ciga-
rar och trattar. Många byggde också egna kristallmot- rett.
tagare. Det var enkelt, man behövde ingen el, bara en – Nu avslöjas mina synder. Rökningen skulle
kristall och en bra antenn, och så klättrade man upp jag gärna slippa, men det är inte så lätt. Jag började
några meter med en ledning i ett träd. smygröka redan på skolrasterna. Det är det dummaste
jag har börjat med, men kanske man måste ha någon
Redan som barn tillbringade Håkan mycket tid i synd. Öl och brännvin har jag sluppit ifrån, jag har nog
affären. Efter studierna började han arbeta tillsam- provat på det också. Jag har många tomburkar i far-
mans med sin pappa. stun, men det är inte jag som har druckit dem. När jag
kommer till butiken på morgonen brukar jag plocka
– Jag skötte förtullningen. Vi hade mycket import upp de som ligger utanför, man får ju 15 cent för dem.
på den tiden och jag kände alla gubbar på tullpack- Håkan ser sig som företagare, handlare och sam-
huset. I slutet av femtiotalet fick pappa en hjärn- lare, men nuförtiden köper han inte längre in mera
blödning och blev förlamad i ena sidan. Då tog jag saker.
över affären. Han fick ytterligare hjärnblödningar och – Nej, jag har tillräckligt. Mycket är inköpt för att
var förlamad lite från och till. Ändå levererade vi och säljas, men det är avskrivet nu. I en tidning stod det
bar pianon, i värsta fall upp till tredje våningen. Då att ryktet säger att jag inte har köpt in varor sedan
var min rygg ännu i bra skick, jag behövde inte utföra slutet av 1980-talet. Det ligger en hel del sanning i
någon tyngdlyfting på kvällarna. Men nu är ryggen det.
sämre, det kan säkert vara sviter från lyftandet. Nu står han inför att sälja hela sitt livsvärv och
pratar om hur tiderna har förändrats.
Håkan berättar att många som besöker honom
säger att de önskar att de kunde stanna en hel dag. För

265



– Det går nästan inte alls att sälja saker i butiken Jag tror de flesta ortsbor har ett minne av Håkans butik,
nuförtiden, men på Ebay skulle de gå åt som smör i som är en viktig plats i staden. Här har många människ-
solsken. Gärna skulle jag förstås se att någon tar över or kommit och gått. Under tiden jag hälsar på får Håkan
företaget, skarvar i så att säga. Jag har behandlat en leverans med äppelmos, och besök av en glad kund
sakerna som små barn men nu är jag mogen att över- som köper en drivrem till sin lp-spelare.
låta allt. Jag kan inte ta med mig något då jag dör. Det är en fascinerande upplevelse att titta runt i Håkans
gömmor! Mina ögon vandrar över alla sorters prylar. Jag
Affären är sannerligen en originell helhet, med ser sagokassetterna jag hade som barn, här kan man
allt från 1980-talets freestylar till elektronikkompo- ännu få dem i sina originalförpackningar. Affären är
nenter och kameror. Fast det är en butik är det tillika som en saga och jag hoppas att den får ett lyckligt slut!
ett museum.

– Det här är unika saker vars värde inte kan mätas
i pengar, därför finns det inte heller någon konkur-
rens att tala om. De som köper det här får en lot-
tovinst.Många lägger en massa pengar på lotto fast
de inte får något tillbaka. Istället för att börja från
noll kan man börja med färdigt dukat bord. Till att
börja med tänkte jag att jag kommer att ångra mig
om jag säljer allt, men allt har ett slut och det är ett
ansvar att ha en butik. Jag har som de flesta småfö-
retagare haft mina utmaningar och svårigheter, men
allt har löst sig och det känns bra att ha klarat sig så
här länge. ■

267

268

269

270

271

ARMA
TARMAR

Det ändlösa ��arandet.
Att jag inte kan släppa ifrån mig.
Jag kämpar. Jag övar.
Jag anstränger mig.
Annars d���knar allt i min avförin�.

272

273

274

275









”Jag är
en orädd
aktivist
och jurist
som äger
ett bönehus.”

IDA ASPLUND





HON ÄR MÅN OM INREDNINGSDETALJERNA och betalar för de små porslinskrokarna

som jag har lagt undan åt henne. Samtidigt berättar hon om nyförvärvet, ett bönehus. För inte
så länge sedan talade hon om ett annat nyinköpt hus. Energisk och färgglad har hon med jämna
mellanrum dykt upp i min affär och jag inser att den här driftiga kvinnan inte bara renoverar gamla
hus; hon samlar också på dem.

Tillsammans med sin sambo Mikael och deras två barn har hon två boenden, ett i Österbotten och
ett i Västerbotten. En sommarmorgon kör jag på krokiga grusvägar för att hälsa på Ida i deras
lilla röda österbottniska stuga. Hemmet är inrett med stilkänsla och personlighet, det är lågt till
tak, vilket tillsammans med textilierna och väggbonaderna ger en ombonad känsla. Familjens tax
Lajka hälsar glatt och lägger sig tillrätta i gungstolen. Mikael tar med sig de båda döttrarna och
morgonmålet och går upp på vindsvåningen. Ida och jag sätter oss vid köksbordet.

Det var med stugan vi sitter i som Idas hussamlande rödfärg har kokats och många historiska byggnader
började. Men grunden var också lagd hemifrån. har rustats upp.

– Mamma och pappa har flera gamla hus och en – Jag tycker om det genuina som är långt från
orsak till det är min pappas farbror Albert. Han emi- slit- och slängsamhället. Jag har väldigt svårt för det
grerade på 1920-talet till Kanada, där han senare här individualistiska tänket där det bara är ” jag” och
köpte, renoverade och sålde hus. Han kom tillbaka ”mitt självförverkligande” som står i centrum. Jag vill
till Finland första gången på 1950-talet och började vara en del av en kedja, i en kontinuitet. Det känns
senare vara här halvårsvis. Han köpte alla möjliga meningsfullt att förvalta och utveckla miljöer, att ge
gamla hus, sådana som vår släkt hade anknytning till, något som är bättre till nästa generation. De är också
men också platser som han kände igen sig i. Han triv- en länk i kedjan. Det är en stor livskvalitet att bo i en
des i de gamla miljöerna och värdesatte dem. miljö där det finns en historisk närvaro, där det är
andra som har gått över trösklarna och lämnat spår,
I början av 2000-talet var det Idas tur att ta över som man själv får gå vidare i.
det hus i byn Monå där hennes farfars far har växt
upp. Hennes pappa är från trakten och träffade Idas Ida har varit intresserad av historia och släkt-
mamma i Sverige. Ida är uppväxt i Umeå. Hon minns historia ända sedan barn. Hon minns sin pappas
somrarna i Finland när hon som barn lekte i en syt- farbror sitta dagarna långa och berätta historier om
ningsstuga. Allt i huset var bevarat från förr; bakugn, släkt, vänner och folk från trakten.
råspis och plankgolv.
– Det är kanske typiskt för emigranter. När man är
– Jag har växt upp i gamla husmiljöer men när jag uppväxt på en annan plats konserverar man händelser
övertog det här huset var det första gången jag bör- och minnen bättre. Människor som lever på samma
jade arbeta med hus praktiskt. Jag visste ganska lite plats varje dag följer med i utvecklingen på ett annat
från början men jag köpte alla böcker jag hittade och sätt än de som reser bort. Då tror jag att man star-
började läsa på. Klart att jag har gjort många misstag, kare börjar uppskatta att man är en länk i en kedja, det
gått hårdare åt än vad jag skulle göra nu, men jag har tycker jag är en fin tanke. Jag har jättesvårt att förstå
utvecklat min teknik under åren. varför man måste bygga ett nytt hus. Det är lätt att
förstå att man bygger ett hus, men att det är så viktigt
Ida har också hjälpt till med renoveringen av sin att bo i ett hus där ingen annan har bott, det har jag
farmors barndomshem och mammans hemgård. svårare att förstå. Det är fräscht men det är helt histo-
Hundratals fönster har renoverats av Idas händer,

283

rielöst. Jag tycker att det är helt fantastiskt att kunna Graviditeterna har inte påverkat renoveringstak-
bo i ett hus där många generationer har bott före en ten, Ida har målat och klättrat på stegar några dagar
själv, det ger en helt annan dimension till boendet. innan förlossningarna. Efter förlossningarna har hon
satt igång med byggandet igen efter tre veckor med
När Mikael kom in i bilden var han till en början första barnet, och efter bara fem dagar med det andra.
helt ointresserad av gamla hus men med Ida och
husen fick han också intresset. För sex år sedan köpte – Föräldraledigheterna har gjort mig slutkörd på
de sitt andra boende i en liten by utanför Umeå – ett sitt sätt och ibland har jag känt att jag måste få stimu-
hus i riktigt dåligt skick som hade stått tomt sedan lans. Då har byggandet varit en räddning igen. Ibland
1960-talet. De har lyft upp huset med domkraft för har vi renoverat turvis men om vi har haft barnvakt
att byta syllstockar. De har kokat färg i ösregn under och byggt tillsammans har tempot varit hårt. Jag är,
en presenning stor som ett cirkustält. De har grävt för och har alltid varit en drivande person, jag är som en
hand. Det låter faktiskt lite som cirkus att höra om blåslampa. Jag är extremt envis. Om jag är övertygad
de olika renoveringsskedena, som började med två om en sak, då gör jag den oavsett vad. Jag är också
spadar, en skottkärra och två stormlyktor. uthållig, orädd och ser möjligheter. Det är väl några
skäl till varför vi kan ha så många hus, jag är inte rädd
– Det fanns ingen el i huset. Taket läckte, sals- att ta mig an en ny utmaning.
golvet hade ruttnat och möbler hade fallit igenom.
Det var enorma sättningar överallt, köksdelen Knappt ett år efter att de startat renoveringen i
hängde ner cirka 30 centimeter. Stället såldes också Sverige blev det dags för nästa husköp. De hade spanat
som tomtmark, huset sågs som värdelöst. Säljaren på den genuina bondstugan bredvid sitt bostadshus i
trodde att det var berggrund men det visade sig vara Finland. Huset hade enbart använts som sommarbo-
stora stenar i en lerhaltig jord. För hand grävde vi ut stad efter 1960-talet och de blev oroliga för att det
70 centimeter djup fruktansvärt tung jordmassa på skulle rivas. De hörde av sig till en av dödsboets elva
ett 30 kvadratmeter stort område. Stenarna baxade vi delägare och fick köpa det.
ut och de största blev fundament till kakelugnarna.
Innan grävmaskinen hade sänkt marknivån utanför
med en meter och dränerat, rann det vatten in i grun-
den och vi stod där med en pool och en hemsk, fuktig
jordlukt. Då var det rätt så deppigt.

På gårdsplanen finns ytterligare två byggnader,
ett uthus och ett hus som har fungerat som slakteri.
Huset ligger vackert med utsikt över älven. De origi-
naldelar av huset som har varit möjliga att ta tillvara
har blivit renoverade och en tillbyggnad har gjorts
för att rymma familjen. När de bytte tak så ökade de
också på takhöjden med 1,2 meter, och en farstukvist
byggdes vid ingången.

I fem och ett halvt år har de renoverat huset. Ida
konstaterar att det nog har varit slitsamt att vara två
heltidsarbetande småbarnsföräldrar som har jobbat
med renoveringen på kvällar och helger. Ida har arbe-
tat som universitetsjurist men är för tillfället tjänst-
ledig och doktorerar i rättsvetenskap.

– Jag är ingen yogamänniska, utan jag vill ha hårt
arbete. Många har undrat hur jag orkar med huset,
men jag ser det som en räddning. Genom att gräva
eller slå med slägga om kvällarna har jag bearbetat
det som har hänt i mitt förvärvsarbete under dagarna.

284

”Jag är ingen
yogamänniska,
utan jag vill
ha hårt arbete.
Många har
undrat hur
jag orkar med
huset, men jag
ser det som en
räddning. Genom
att gräva eller slå
med slägga om
kvällarna har jag
bearbetat det som
har hänt i mitt
förvärvsarbete
under dagarna.”

285







– Vi har bytt brädfodring och jag har renoverat en flitiga båtresenärer. Men min identitet är finlands-
hel del fönster. Vi har också byggt ett badrum där inne svensk, jag känner mig väldigt lite svensk. Jag trivs
som rymmer en plåtkakelugn. Först tänkte vi att man i Sverige på många sätt men jag upplever samtidigt
inte kan bygga badrum själv, men nu tycker vi tvärt- ett främlingskap gentemot Sverige fast jag är uppväxt
om. Vi har läst in oss på byggreglerna i respektive där. Jag känner mig värderingsmässigt mer hemma i
land och när man gör arbetet själv har man kontroll Finland. Mitt främsta engagemang, förutom gamla
över varje steg och kan se till att det blir bra gjort. hus, är språkrättsliga frågor som har engagerat mig
Jag tror inte att vi skulle ha vågat bygga badrummen sedan tjugoårsåldern. Jag håller på med en massa
själva i Umeå om vi inte hade testat här först. aktivism. Jag tycker att det är viktigt att jobba för en
medborgarrörelse och jag sysslar mycket med opi-
Med huset följde också en loftbod. Det var mening- nionsbildande arbete bland annat genom att delta i
en att den skulle skänkas till hembygdsgården men debatter, både genom artiklar och andra medier.
när Ida och Mikael övertog stället fick den bevaras på
sin ursprungliga plats. De har satt mycket arbete på Ida har inspirerats av uppväxten i Umeå på
att räta upp byggnaden och nu pryder den tillsam- 1990-talet. På den tiden var Straight Edge, veganism
mans med de övriga husen sin miljö. Bredvid bostads- och djurrättsrörelsen starkt synliga i samhället. Redan
huset finns också en liten bod som från början har som fjortonåring var hon med om att blockera E4:an
varit toppen av en väderkvarn. Den har de nu inrett på den bilfria dagen. Hennes mamma hörde henne bli
som gäststuga. Känslan av Bullerbyn infinner sig när intervjuad på radion och undrade: "Vad händer, håller
man vandrar runt mellan byggnaderna, och de har ju det på att gå utför med min dotter!”
faktiskt två Bullerbyar, både en svensk och finländsk
variant. – Jag var aldrig med på våldsamheter men det var
en stark ”do it yourself-kultur”. Jag blev vegetarian
– Jag har bott på två ställen under hela min upp- och tyckte det var härligt att diskutera samhällsfrågor
växt så det är ganska naturligt för mig. Vi är väldigt och också göra någonting åt dem. Jag har tagit med

289

Bostadshuset
i Sverige.
Det fö�e
detta
slakte�iet.

Uthuset.
Bostadshuset i Finland.

Bönehuset. Gästhuset.

Renov��i��sp�ojektet i Finland.
Loftboden.

”Det här med döstädning, det är en märklig sak.
Det förutsätter att man inte ska lämna över något
till kommande generationer, i varje fall inget
osorterat. Jag ser det tvärtom; som att det jag
skapar är åt kommande generationer – jag är en
länk i en kedja. Det blir ingen döstädning då.”

mig mina erfarenheter därifrån och tillämpar dem i är med och styckar köttet, och tycker att det är bra om
olika sammanhang i Finland. Det sticker ut lite för mina döttrar börjar med jakt.
folk är inte riktigt vana med den kulturen här. Män-
niskorna är mycket mer ängsliga, det är otroligt vad Att höra Ida berätta om allt från jakt till veganism
vissa kan bli provocerade av en debatt och ett sam- får mig att förflyttas tillbaka till mitt eget 1990-tal. Jag
hällsengagemang som jag tycker kunde välkomnas. minns minkarna och den viktiga älgjakten och första
Men många blir också inspirerade och ser nyttan i det gången jag åkte utomlands som 12-åring till Umeå
hela. för att hälsa på min moster. Hur jag med stora ögon
såg på den stad som var Idas normala aktivistställe.
När djurrättsrörelsen var stark på den svenska Jag imponeras av att höra om hennes självklara mod
sidan, hade pälsnäringen sin blomstringsperiod på och engagemang i det som intresserat henne. När jag
den finlandssvenska ort Ida delvis växte upp på. satt i bönehuset i skogen var hon aktivisten ute på
fältet. Och nu har hon faktiskt köpt ett eget bönehus!
– Jag är inte alls mot pälsnäringen, så länge djur- Hon är inte religiöst troende men hon har en stark
hållningen är regelenlig ser jag inga problem. Där tro på många andra sätt. Vi förflyttar oss till kyrkan.
skilde jag mig förstås från de jag umgicks med i ung- Ida lyfter fiolen och spelar. Tonerna ljuder sprött och
domen. Jag fick mycket inspiration av dem, men att jag vackert i den ljusa salen med den mäktiga takhöjden.
inte äter kött i dagsläget är mer en gammal vana än en Jag tänker på det som har hänt i denna byggnad sam-
ideologi. Jag fiskar mycket själv, min sambo jagar älg tidigt som jag lyssnar till den musik som Ida har skri-
och mina föräldrar och systrar har också jägarexamen. vit själv, en del i hennes aktivism.
Jag är den enda i familjen som inte är jägare, men jag

292

– Jag har kommit igång med musiken igen. Jag har besöka det så ofta de vill. Sen kanske vi ordnar olika
just publicerat en video på YouTube som jag skrivit slags verksamheter, vi får se vad, men vill någon låna
text och musik till. Bönehuset är en perfekt studio och lokalen går det bra.
skrivplats, många frågar vad vi skall ha huset till, men
det skall få vara som det är, ett bönehus, det är till- Åtta byggnader är nu i trygg omvårdnad men Idas
räckligt. Vi hade ingen tanke på att köpa det men när mål är att rädda åtminstone tio hus innan hon dör. Att
en person från Baptistförsamlingen ringde oss, kunde ha så många hus upplever hon inte som någon stress,
vi inte tacka nej till ett sådant speciellt erbjudande. hon menar att det är skillnad på hur man ser på husä-
gande.
Huset har stått tomt sedan 1986 och är troligen ett
av de äldsta frikyrkliga bönehusen i Finland. Försam- – Att hålla tak och fönster i skick är faktiskt det
lingen bildades 1873 som en av de första i landet. Ida enda man behöver göra, att röja undan gräs och växt-
har besökt landsarkivet för att forska kring rörelsen lighet är förstås också bra. För mig handlar det om
och huset. I början var det mycket kontroverser, kyr- att rädda hus undan rivning. Även om jag inte kan
kans folk rev undan grundstenarna. Ida planerar att ta mig an huset nu så kommer det att bevaras för en
göra en utställning i bönehuset om dess historia. kommande generation. Folk tror att man måste göra
allt möjligt och ha orimliga mängder tid för att äga
– Baptismen har haft en otroligt stor betydelse ett gammalt hus. Det är en otrolig mytbildning kring
för många personer i hela den här bygden. Vi har fått detta. De traditionella byggmetoderna och färgvalen
ett ansvar att bevara bönehuset och funktionen skall är de minst krävande. Timmerhus är enkla att under-
få vara densamma som tidigare. Folk får komma och hålla med otroligt smarta och utbytbara konstruk-

293

294

295

”I vårt moderna Ida bekräftar att det inte är mycket tv-serietittan-
samhälle där man de i hushållet. Istället uträttar familjemedlemmarna
måste vara väldigt något konkret, som de sedan stolt kan betrakta och
mobil och beredd att njuta av.
röra på sig så blir det
här med att ha ett – Visst är det en enorm glädje att köra upp på
hus någonting som gården och känna; här är vårt imperium, vi har byggt
gör att man kan få en upp det från noll till det här. Självkänslan växer och
illusion av stabilitet. det är roligt att kunna inspirera andra till att ta sig
Jag vet att det här an gamla hus. Att bygga upp en sorts idyll att ge till
huset står och väntar barnen känns fint. Som feminist är det också viktigt
på mig även om jag för mig att visa att det inte bara är en manlig domän
inte är här.” att snickra och greja.

tioner. Hur kan den kunskapen ha gått i glömska på Ida konstaterar att man med den här livsstilen
femtio år? Visst kan man ha moderna fönster i alumi- måste balansera ambitionsnivån och klara av att leva
nium men det ekologiska avtrycket blir stort. med att ett projekt också står stilla ett tag. Många har
kommenterat att Ida och hennes sambo skall akta
Ida och Mikael har på olika kreativa sätt samlat sig så de inte renoverar isär relationen men Ida själv
ihop förmånligt byggmaterial till sina hus. De har tänker att man aldrig kan veta om livet skulle vara
räddat byggdelar från rivningshus och hittat många lyckligare om man hade gjort på något annat sätt. De
saker via olika försäljningssidor på nätet. Många saker kunde ju ha separerat för tre år sedan utan hus.
har de kuskat långa vägar. Från havsbottnen har de
grävt upp lera till lerklining. – Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är påfres-
tande, det är klart att det är det. Men samtidigt så
– Vi har kunnat förverkliga vår dröm till ett skä- bygger vi också ihop relationen, vi gör något menings-
ligt pris. Jag tror på ett byggande som får växa fram fullt tillsammans. Visst blir vi arga ibland och tycker
stegvis. De flesta har frågat när vi skall flytta in och att vi inte kommer någonvart men jag har svårt för att
vad vi har för budget. Vi har svarat: ”Vi har ingen tro att renovering automatiskt leder till separation. Så
budget, vi har inget datum.” Skulle vi ha varit tjugo- behöver det inte alls vara. Inte vet jag om vi skulle ha
fem år och ”allting” skulle ha varit ”färdigt”, då skulle haft det bättre om vi hade suttit i en soffa och sett
vi ha haft stora lån, det skulle ha varit ett helt annat på någon tv-serie. På något vis fungerar vi bäst när vi
liv. Ett märkligt liv kan jag tycka. Så var det aldrig jobbar ihop.
förr, att man kunde kamma hem vinsten innan man
hade börjat spelet. Idag skall man ha allt direkt; hus, Ida, som beskriver sig som väldigt principdriven,
villa och båt. Befolkningen har försatt sig i en enorm säger att man antagligen behöver en ideologisk över-
skuldfälla, det är ett jättefarligt ekorrhjul. Jag föredrar tygelse för att orka renovera gamla hus i längden.
den finländska bolånekulturen framom den svenska, i
Finland vill vi ha små lån som vi kan betala av någon – De som inbillar sig att de gör ett klipp då de
gång. köper ett gammalt hus inser ganska fort att tiden
de lägger ner på renovering aldrig kommer tillbaka i
form av pengar. Men om man jobbar utifrån sin över-
tygelse och gnatar på så ramlar goda saker över en på
något vis. Det är tillfredsställande att se vad man kan
åstadkomma när man bygger upp någonting. För mig
handlar det om att rädda hus, jag vill inte se kultur-
miljövärden gå förlorade. Det behöver inte betyda att
jag själv skall bo i husen, men det kommer alltid att
finnas ett användningsområde för dem. Om inte nu
så kommer de att vänta på nästa person som behöver
dem, förr eller senare. ■

296

"I min släkt ha� i�gen i princip
kunnat sälja något. Det ä� väl en
sjuka jag också lide� av. �ag skulle
ha ot�oligt svårt att skiljas f�ån
något av mina hus. Jag skulle
hell�e svälta än att sälja det här.
Redan min fa�fa� hade en d�öm
att �enove�a den hä� stugan, liksom
pappa, och nu ä� det jag som ha�
kunnat fö�verkliga det. �ag och
Mikael ha� varit tillsammans i
tolv å� och vi ha� flyttat t�etton
gånge� unde� den tiden. Det hä�
huset ha� blivit vå� fasta punkt i
tillva�on, stället dä� jag på något
vis hela tiden ä� i ta�ken."

297



��NS�OSKÄRV

Jag hade ingen aning om att mina ba�n skulle
dra ur mig de allra vackraste och de allra
fulaste känslo�na. Ju fler ba�nen blev desto
me� uttrycksfullt blev mitt ansikte.
Jag nyttjar och b�ukar allt fullt ut� både
fi�po�slinet och känslo�na. Att kasta ut ilskan
genom ett föremål är att bef�ia k�oppen från
sva�t beläggning. Att använda ribbpo�slinet är
att njuta va�dag.
Det sönd�iga, det sp�uckna och det begagnade
samlas hos mig. Jag har en vilja att ge det
utstötta nyttovä�de och se det fina i det
fula. Kanske för att ge mig själv hopp� då jag
tampas med att se mina ideal om mode�skap
gå i kras.
Jag blev en gång presente�ad som den som
har fem ba�n. Kvinnan mitt emot mig utbrast:
"Va, fem ba�n!?". Hon som int�oduce�ade mig sa:
"Ja, hon samlar på ba�n."

299