The words you are searching are inside this book. To get more targeted content, please make full-text search by clicking here.
Discover the best professional documents and content resources in AnyFlip Document Base.
Search
Published by Aja Lund, 2020-10-29 11:46:25

Jag_ar_en_samlare_NY_printad_WEB_1sida

Jag_ar_en_samlare_NY_printad_WEB_1sida

Vi måste
prata om
saker

Samtal mellan två samlare.

– Vi måste prata om vilka känslor föremål kan väcka.
Vad som händer i det första lyckliga mötet med ett
föremål, när man ser det. När det bara är där, står där.
– Och man börjar darra.
– Det där skall jag ha, det där skall jag ha! I vissa situa-
tioner kan jag inte visa min entusiasm. Jag måste vara
lite sval fast jag egentligen kokar inombords av åtrå.
– Det kan jag känna igen mig i, absolut.
– Sen kan pengar vara ett hinder och andra intressen-
ter. Om man till exempel är på en auktion. Men det
roligaste är om man bara snubblar över något, plöts-
ligt är det framför en.
– Och så är det billigt.
– Ja, så är det billigt!
– Om jag vill ha något så jag nästan börjar darra så kan
jag ibland tänka ”hoppas att det är riktigt dyrt” eller
”hoppas någon annan köper det fort” så jag slipper
att tänka på det. Jag måste ha en plan så jag inte faller
direkt i fällan.
– Med tiden utvecklar man olika sätt att förhålla sig
till anskaffandet. Vi har så fullt med saker hemma, jag
säger åt mig själv att jag inte behöver någonting mer.
– Vi behöver ju ingenting, det här är bara lyx det vi
håller på med, lyx!
– Jag brukar göra så att jag måste lämna föremålet. Gå,
lämna, och se om upphetsningen kvarstår. Om den är

101

kvar länge och jag inte kan glömma föremålet, då ger jag mig tillåtelse att
rädda det.
– I samma situation kan jag tänka ”hoppas att någon annan har köpt det”, då
är det räddat av någon och jag slipper betala. Man slipper föremålet när man
inte får det.
– Man slipper sitt ansvar.
– Men om det är kvar, suck, då är det bara att ta det, betala och gå.
– Vi har det lyckliga mötet; när det ännu inte är mitt, sen har vi förvärvandet,
ägandet, ägorätten, när saken är min. Saken är under min kontroll. Nu kon-
trollerar jag det här föremålet.
– Det är mitt.
– Bara mitt.
– Bara mitt!
– Ingen annans!
– Och så att komma hem, och fråga sig var det passar. Var passar det in?
– Det är skede tre, hemkomsten. Inplanteringen.
– Det är det som är så roligt! Vi gläder oss så många gånger.
– Det är viktigt att föremålet får den rätta platsen. Det är då inpassandets idé
tar vid. Det kan jag ägna mig åt länge.
– Jag kan prova på många sätt, passar det här? Nej. Vid fönstret? Nej.
– Men så finns det vissa föremål som jag vet platsen för direkt, där skall det
stå! Det kan vara att man ser platsen redan när man ser föremålet och då blir
köpet ännu mer oemotståndligt.
– Oftast måste något annat ut, då är sorgen där. När någonting måste ut.
– Mmm, det är hela tiden det dubbla, mötas och skiljas. När föremålet har
fått sin plats...
– ... då är det roliga över.
– Men någon timme eller dag så finns ändå den där njutbara, vilsamma friden
av ytterligare en helhet, en växt.
– Det tillfogade till hemmet, något organiskt.
– Det blir ett nytt organ!
– Ett nytt organ, så roligt! Det blir liv.
– Att bygga borgen, hemmet, och tillföra flera organ gör att hemkroppen
fungerar ännu bättre.
– Precis. Där har vi det.
– Sen kan det bli operationer.
– Det kan bli konkurrens med alla de andra sakerna.
– Man måste hitta balansen. Ibland börjar det skava när man kommer hem
med ett nytt föremål.

102

– De andra föremålen blir ledsna, när någon annan tar över, de känner sig
bortglömda. Ibland kan jag se på ett föremål och känna; jag kan inte ta hem
dig om jag måste slänga ut dig sen. När något skall slängas ut och in, det är
en sorg. Det är annat om man har mycket plats men det är också bra att inte
ha mycket plats, när det är begränsat måste man verkligen tänka till. Vad skall
komma in och vad måste ut, eller till förrådet.

– Jag har behov av något nytt hela tiden, jag kan inte motstå. Det är ett sug jag
har i min kropp, jag måste få mat. Sakerna är som mat.

– Ja, sakerna är som mat!

– Jag har behov av att äta dem hela tiden. När något har stått väldigt länge på
samma sätt, då börjar det kurra och bli obekvämt, då vill jag ha mer. Eller så
börjar jag flytta på sakerna, de behöver röra på sig.

– Det händer också när jag städar. För att få huset genomstädat med så här
mycket saker måste jag lyfta på allt och på samma gång möblerar jag om.

– Om inte kroppen rör på sig stagnerar sakerna, de blir livlösa.

– Jag glömmer dem om de stått för länge på ett ställe och minnena blir som
ett töcken. Jag måste pyssla med mina saker för att ha liv i dem. Och jag gör
det när jag städar.

– Då umgås man med sina saker. Leken. Umgänget. Det är viktigt.

– Ja, ja, ja, det är ju det som är det viktiga, leken!

– Det är märklig hur lycklig och glad jag kan bli i varandet med mina saker.

– Ja, det är nästan skamligt.

– Exakt. Jag fascineras över det där. Jag kan komma på mig själv med att sitta
och le och då tänker jag; hur kan jag hysa sådana här ömhets- och förälskel-
sekänslor för ett ting?

– Ja, det är helt otroligt. Så mycket glädje det ger ändå. Nu blir jag nästan
rädd, om jag tänker på hur mycket glädje människorna ger? Förhållandevis
lite. Naturligtvis en del när man umgås med någon som liknar en själv.

– Jag upplever ofta glädje tillsammans med människor, men det är ändå
uppenbart hur tydligt jag gläds åt och med sakerna. Skamligt... det är intres-
sant... varför känns det så? Kanske det handlar om att man är vuxen och med-
veten om att man bör bete sig på ett visst sätt: ”Just nu får jag inte skratta och
leka.”

– Men vi har barnet i oss, vi leker. Medan andra vuxna utbrister: ”Va, håller du
på med sådant där skräp, dummer!” Det är det som gör att man känner att det
är skamligt, men skulle vi bara gå till oss själva, då skulle vi vara glada.

– Ja! Vi struntar i all sorts skam. Vilken glädje och rikedom det är att vi fortsät-
ter leka och inte låta den lilla skamtanken störa. Vi kan se att den finns men
den kommer inte och tar oss, vi leker.

– Som människa blir vi placerad i en form: ”Var så, tyck så! Annars duger du
inte.” Men det skall vi glömma. Vi skall leva ut det ursprungliga barnet, låta
det synas i oss tills vi dör. ■

103









”Vår livsstil
och vårt
boende
kanske kan
kallas för
eskapism.”

MALIN STARA och
LINUS RATHLEFF-NIELSEN

108

109

PÅ EN MÄSSA I STOCKHOLM BLAND DE VACKRASTE VINTAGEKLÄDERNA träffade jag

Malin. Förtjusande klädd och med ljuv uppsyn sa hon att hon känner igen mig. Det visade sig att hon är från
mina hemtrakter och plötsligt kunde vi fnissande prata vår dialekt i en miljö där det kändes ovant. Några år
senare träffade jag Malin och hennes partner Linus, som köpte en tom spritflaska av mig. Jag frågade dem
om de ser sig som samlare. Skrattet och blickarna de gav varandra var svar nog.

Några månader senare besöker jag dem i deras lägenhet i Upplands Väsby. Att stiga in i Malins och Linus
hem är som att förflyttas till en svunnen tid. Varje detalj är noga utvald och deras klädstil kompletterar
hemmets karaktär.

Så �oligt att va�a här, be�ätta vilka ni ä�! Ha� vissa objekt du samla� på japansk koppling?

Malin: Jag är en kostymnörd som lever för vackra Linus: Alla mina intressen går på något sätt ihop i
ting. Jag är också en av de finlandssvenskar som har samlandet. Om jag hittar en gammal tändsticksask
flytt till Sverige för studier. Jag har studerat scen- med något japanskt på, så måste jag ha den. Jag har
kostym och historiska dräkter på tillskärarakademin i alltid samlat på någonting, ända sedan jag var barn.
Göteborg. I somras fick jag arbeta på sommaroperan i Jag hade väldigt skiftande intressen som kunde hålla
Vadstena. Jag hade aldrig sett en opera så det var väl- i sig i korta perioder. På den tiden handlade det om
digt givande att få vara en del av den processen, att klassiska pojkintressen; dinosaurier, rymden och
se något växa fram, och att någon faktiskt använde sådant. Jag kunde samla på mig massa grejer, böcker,
det jag tillverkade. För tillfället jobbar jag på Uppsala filmer och leksaker. Sen dog intresset ut, då ville jag få
stadsteaters syateljé. bort allt för att göra plats för nästa samlarobjekt.

Linus: Jag är född i Rotebro, där har jag bott hela mitt Va�fö� ha� du fastnat fö� de hä� katego�ierna?
liv, fram till för sex år sedan. Jag jobbar som bartender Ha� det med sakernas histo�ia att gö�a, eller ä�
men har studerat filmvetenskap och arkivvetenskap. det något annat?
Jag har också läst en introduktionskurs i koreansk
kultur och politik. Linus: Det är en jätteintressant fråga. Jag är väldigt
intresserad av att kategorisera och arkivera, och har
Va�fö� ä� du intresse�ad av det? därför alltid fastnat för grejer som är tacksamma att
systematisera och skriva upp. Jag vill kunna ha kon-
Linus: Jag tänker att det är många som har en Japan- troll över sakerna. Jag har alltid fört anteckningar och
period, precis som det är många som har en dino- samlar också på gamla antecknings- och kvittoböcker.
saurieperiod eller jag-vill-bli-polis-när-jag-blir-stor-
period, men varför jag blev intresserad av Asien är Vad me� samla� du på?
svårt att svara på. Linus: Tobakiana och bruviana; tändsticksaskar,
cigarrlådor, pipor, spritetiketter och spritflaskor, spe-
Ha� du en Asienperiod i ditt liv nu? ciellt från spritcentralen. När jag hittar gamla etiket-
ter sätter jag dem på flaskorna och fyller dem med
Malin: Den har hållit på väldigt länge. dagens motsvarighet, för att skapa någon slags auten-
ticitet. Jag har också samlat på kameror, och samlar på
Linus: Ja, sedan femtonårsåldern, då jag började lyssna radioapparater och böcker. Många av böckerna ligger
på en japansk sångare. Det var inte modern Japan-pop bara framme och är vackra att bläddra i. Jag ämnar ta
utan snarare japansk rockabilly från 1950–60-talet. mig an dem någon gång för att bli mer bildad inom
Jag hade inte alls lyssnat på musik innan, det är kanske något visst område. Mycket är det ägandet i sig som
konstigt för en femtonåring, men där tog det fart. Jag jag tycker om. På ett sätt äger jag sakerna för att kunna
började lyssna på mycket annat också, till exempel
Elvis och jazz, som jag tycker väldigt mycket om nu.

110

111

visa upp dem. När folk frågar om jag har läst vissa av en specifik stämpel, som användes från slutet av
böckerna jag äger, och jag säger nej, då skäms jag lite. 1920-talet till början av 1940-talet. Men nu när vi har
flyttat ihop, och porslinet kommer från två håll har
Vad samla� du på, Malin? jag nästan slutat med porslinssamlandet. Men jag har
Malin: Jag hade en skoperiod i somras. Jag var tvung- en svaghet för svanar. Jag äger prydnadssvanar, tavlor
en att hejda mig, jag har inte tillfälle att använda dem. och broderier, någon vas, kruka och ljusstake med
På grund av mitt sömnadsintresse har jag under flera svanar som motiv eller form.
år samlat på textilier och tyg. Alla har ett specifikt
ändamål. Det är viktigt hur materialet känns och ser Va�fö� just svanar?
ut. Jag tillbringar mycket tid med att se på modebil-
der, speciellt från 1920–30-talen. När jag hittar ett tyg Malin: De är väldigt eleganta. Jag tycker om fåglar
ser jag vad det skall bli, och köper rätt mängd. Sedan överlag. När jag var liten och fick saker jag hade
sätter jag det i byrålådan och glömmer bort det. Efter- önskat mig, kunde det ofta leda till att jag ville köpa
som jag jobbar dagtid med sömnad så har jag övergått fler av samma sort. Jag minns när vi var till Tuuri, då
till att sticka på kvällarna, för att få en sorts motpol. köpte jag en porslinskatt varje gång.
Jag samlar också på gamla sömnads- och stickböcker
för att jag tycker om att se hur hantverket förändras Linus: Vad är Tuuri?
över tid.
Malin: Det är som Ullared, en galen stormarknad.
Kan man säga att du både jobba� med ditt
intresse och utöva� det på fritiden? Ert hem ä� så genomtänkt!
Hu� länge ha� ni bott här?
Malin: Ja, det är beklädnad dygnet runt! För ett
tag sedan samlade jag också på Arabiaporslin med Linus: Jag flyttade in i januari och Malin i augusti,
tillsammans, alltså i tre månader. Vår livsstil och vårt
boende kan kanske kallas för eskapism.

112

”Det vi inreder med skall vara något slags
eklektiskt anakronistiskt, det bästa av det bästa.”

Malin: När vi stänger vardagsrumsdörren om oss vill fungerade. Kompisens bil gick sönder på hemvägen.
vi att det skall kännas som om vi är på museum. Vi stod i trettio graders värme på motorvägen i flera
timmar och väntade på en bärgningsbil.
Linus: Det skall se ut som en lägenhet anno 1942, fast
det uppenbarligen inte är det. Vi har saker från väl- Malin: Jag har inte så många vänner här som är
digt olika perioder. Men det vi inreder med skall vara intresserade av gamla saker, så det är roligt att ha
eklektiskt anakronistiskt, det bästa av det bästa. någon som jag kan vara nördig med.

Malin: Jag förälskar mig i vissa, specifika föremål, Linus: Det är på samma sätt för mig. Jag har fått höra
och då vill jag få dem att passa ihop. Det var ganska av mina vänner att jag är en materialist. De är inte ett
slumpartat att stringhyllorna och all modern teknik dugg intresserade av att samla på saker. Men där möts
är på den sida som är minst i blickfånget. Vi har en du och jag verkligen, Malin. Det är väldigt kul att vi
projektor som vi använder då vi ser på film. uppskattar att gå i butiker tillsammans, rätt ofta gillar
vi samma saker. Vi tittar väldigt mycket på internet-
Funge�a� den gamla tv:n? auktioner också, och skickar länkar åt varandra med
Linus: Ja, med specialkablar från forna Västtyskland kommentarer: ”Den här skulle vara perfekt i badrum-
går det att koppla in tv i moderna uttag. Man får met. Nej, den är för dyr. Den här tavlan är snygg.” Vi är
ratta sig fram tills man får in rätt frekvens. Tv:n är väldigt lika där och det är kul.
fortfarande lite brandfarlig men vår idé är att den skall
fungera under korta stunder, vid speciella tillfällen. Vi Malin: Det är smidigt om vi inte orkar gå ut, och roligt
har också en annan gammal tv som numera fungerar att förslagen vi ger varandra ofta får positiv respons.
som kattboning. När jag skulle hämta den kom min Men det är klart, ibland måste vi kompromissa.
bäste vän William med mig eftersom jag inte har
något körkort. Vi körde genom halva Sverige för Linus: Innan vi flyttade ihop var jag orolig över hur
att hämta en tv från 1958. Jag visste inte om den det skulle gå, jag är så mån om att mina saker skall
få ta plats och synas. Men det har gått hur bra som

113

”Jag är väldigt intresserad av att
kategorisera och arkivera. Jag vill
kunna ha kontroll över sakerna.”

helst. Vi har likadan smak och har respekt för varan- Vilka känslo� uppstå� nä� ni umgås med e�a
dras saker, vi ger rum för dem. samlingar, fö�änd�as ni på något sätt?
Linus: Det är en skön känsla, barnslig glädje!
Malin: Det är tacksamt att vi har samma smak, att
inte en av oss tycker om Ikea och den andra tycker om Malin: Jag känner väldig tillgivenhet för mina saker.
att gå på loppis.
Linus: Jag har svårt att göra mig av med dem.
Klä� ni e� alltid i 1920–50-talsstil?
Malin: Ja, det är mycket svårt.
Linus: Malin är genuin i sin klädstil.
� det som om ni ha� en �elation till sakerna?
Malin: Jag klär mig oftast så här. Jag syr mina egna Malin: Jag har ett par kryddhållare i form av fåglar
kjolar, och så stickar jag många klädesplagg. som jag har namngett, det gör dem mer levande.

Linus: För min del handlar det mer om att klä upp sig. Linus: Besjälar dem.
Det tycker jag är lite synd. När jag är på jobbet är jag
jobbklädd men går jag ut, så klär jag mig oftast på det Malin: Jag blir verkligen glad av mina saker. När jag
här sättet. var liten namngav jag mina gosedjur, nu namnger jag
föremål istället.
Malin: Vissa gånger kan man unna sig att klä upp sig
lite mer. Det beror på tillfället. Linus: Jag kan känna oro över mina saker. Om vi har
gäster eller en tillställning, då är det jag som hand-
Hade ni båda detta intresse skas med barskåpet. Jag är observant om någon är där
också innan ni t�äffades? och petar. När jag häller upp dricka putsar jag flaskor-
na efteråt och kollar så de gamla etiketterna inte har
Linus: När man inleder ett förhållande spelar ofta det tagit skada. Det får inte rinna på dem. Det blir så här
yttre en viss roll till en början, men sen så skalar man fånigt när de skall användas. Just den samlingen är jag
av, och finner förhoppningsvis en god gemenskap. väldigt rädd om. Men också de gamla tobaksförpack-
ningarna, där vissa är nästan hundra år gamla. Om jag
Ni ä� en lyckad matchning, antingen plockar fram dem på fester så påpekar jag noga att
ha� ni äktenskapstycke eller så ä� det man måste vara försiktig med dem.
ba�a de runda brillo�na! Hu� t�äffades ni?
Ha� ni tanka� om varif�ån ert samlarintresse ha�
Malin: Det kan bli en lång historia! kommit? Minns ni speciella barndomshändelse� eller
någon som ha� uppmunt�at samlandet?
Linus: Du sa att du kom till Sverige för att jobba, jag
kom till Finland för kärleken! Vi träffades via Tinder. Malin: I högstadiet började jag upptäcka det roliga
Vi matchades när vi studerade, men då träffades vi med att gå på loppis. Då uppstod intresset för att leta
aldrig. Det gick en tid, och så skrev jag till dig. efter det gamla. När jag studerade på yrkesskolans
beklädnadslinje började jag intressera mig för his-
Malin: Vi pratade några dagar och kom fram till att toriska plagg och upptäckte att jag kan sy dem. Jag
vi skulle träffas. Man märker en viss jargong när man letade bland mormors och farmors gamla plagg, och
börjar skriva, om man alls fungerar ihop. fick några av dem. Sedan har jag bara börjat tycka om
äldre och äldre saker, helst från 1930-talet och bakåt.
Linus: Det tog bara en vecka, så bestämde vi att jag Till en början kände jag stor affektion för saker i
skulle komma till Jakobstad. Jag tänkte inte på att det allmänhet, sedan började jag uppskatta hantver-
var 50 mil bort. Det var första gången jag var i Finland.
Hade det varit en dålig matchning hade det kunnat bli
en ganska dråplig historia.

114

115

”Jag tycker om saker som doftar
vindsförråd, att jag förnimmer att

något är gammalt.”

116

117

”Det är ägandet i sig som jag tycker om.”

ket i gamla saker. Det är oftast så minutiös gjort.
Jag är perfektionist och vet vad som krävs för att
få en viss nivå på hantverket. Även om jag hittar
ett objekt jättebilligt på loppis kan jag notera och
uppskatta den tid som lagts ned på att tillverka
det. Estetiken har också alltid varit viktig för mig.
Jag tycker speciellt om art deco. Och så tycker jag
om saker som doftar vindsförråd, att jag förnim-
mer att något är gammalt.

Linus: Det är något jag också går igång på! Jag
är enda barnet och bodde ofta hos mina morför-
äldrar när jag var liten. Deras hus var antagligen
mögelskadat. Allt vad man tog med sig dit luktade
mögel då man kom hem. Jag tyckte att den söta,
fuktiga källardoften luktade fantastiskt gott. Min
mamma tyckte däremot att det luktade hiskeligt.
Vi hade ett gammalt lantställe, ett sekelskifteshus
i Dalarna, det hade också en speciell lukt. Jag har
en liten ask med en nyckel till ett fickur, när jag
öppnar den asken luktar det fortfarande som det
gjorde där. Jag öppnar den så sällan som möjligt, så
att lukten inte skall försvinna.

Vad ä� du ute efte�, nä� du återskapa� minnen
f�ån din barndom?

Linus: Jag älskade att sitta och hålla på med min
morfars många grejer och papper i hans hemma-
kontor. Det är säkert det jag försöker återskapa i
min egen hörna här i lägenheten. Det handlar på
något sätt om att leka. Jag leker kontor eller jag
leker min morfar. På lantstället fanns det många
olika hus. I ett av dem lekte jag ena dagen postkon-
tor och andra dagen var det bank, min familj fick
komma in och vara kunder.

Ha� du ett nä�a fö�hållande till din morfar?

Linus: Ja, vi har en väldigt nära kontakt, jag skulle
nästan vilja kalla mina morföräldrar för mina för-
äldrar. Min mamma och pappa separerade innan
jag föddes. Morföräldrarna har tyckt om att prata
om sig själva och sin historia och jag har alltid
tyckt om att lyssna.

Malin: Kanske samlandet är att försöka göra deras
berättelser mer konkreta. Om du hittar någon sak

118

119

”När vi stänger vardagsrumsdörren
om oss vill vi att det skall kännas
som om vi är på museum.”

120

från den tiden så återskapar den minnena och stärker Känner du att du uttrycke� dig själv genom
berättelserna. in�edni�gen och kläderna?

Kan du, Malin, känna igen dig i att du vill Malin: Ja, jag vill få utlopp för min personlighet
�terskapa en viss känsla genom dina samlingar? och kreativitet genom kläder och heminredning.
Allt det speglar mer eller mindre vem jag är. Om jag
Malin: Jag tror att jag mest är intresserad av este- vid något tillfälle tvingas ha på mig kläder jag inte
tiken, det vackra i tingen jag samlar på. Men jag är bekväm i påverkar det mitt sätt att vara. Jag är
påverkas mycket av min omgivning och gillar käns- ganska tillbakadragen och kommer bäst till min rätt
lan av att befinna mig på en annan plats i en annan i mindre folkgrupper. När jag själv får välja vad jag
tid. har på mig, reflekterar kläderna vem jag är. När jag
klär mig i gamla plagg vill jag gärna göra hela sty-
lingen fullt ut. Trots det gör jag det ganska sällan på
grund av rädslan att sticka ut för mycket.

Linus: Vi är kanske lite elitistiska och ganska
dömande ibland.

Malin: Det är sådant man inte vill erkänna.

Linus: Nej, och det är väl bra.

Malin: Vi är så inne i vår egen värld.

Linus: Så tänker jag också men det är ju trångsynt.

Malin: Det kanske bara är det att vi är glada att vi får
skapa vår egna tillvaro som vi vill.

Linus: Vår perfekta drömvärld.

Jag tycke� att ni utst�åla� en skön, vö�dnadsfull
fö�a�k�i�g i e� tillva�o!

Malin: Men man vill inte bli en karikatyr av sig själv.

Linus: Jag försöker ändå vara ganska ödmjuk och
självkritisk. Det finns alltid någon som har det vack-
rare. Och det kan alltid bli bättre. Det är dumt att
hävda sig för mycket, och säga: ”Precis så här skall
det vara.”

Det slog mig, är en samling till för att visas upp? Är
det en samling om den inte visas upp? Det vi samlar
på är väl mer eller mindre saker som vi vill visa upp,
som är tilltalande på något sätt, även om vissa saker
också är bruksföremål.

Malin: Det är klart, de föremål som vi inte gärna
visar upp, gömmer vi. Vi väljer för vem vi visar våra
samlingar. Vi vill inte visa dem för någon som bara
tycker att vi är galna. ■

121

122

�E��ÅDAN

O�dnin�en lugnar. A�t sedan �iva upp leken och packa ne�
samli�gen i en låda kan kännas lite so�gligt. Men jag har
fina lådor, även de är en samling i sig och vetskapen om
att lekens hemligheter lurar i boxa�na gör att nedpackandet
också blir en lek. Lådo�na blir byggklossar som skapar
landskap och bildar b�oar till nya lekmöjlighet�r.
En samlare be�ättade för mig att han ofta gömmer leken
bakom forsknin�, kunskap och systematise�ing i rädsla för
att bli betraktad som tokig eller att helt förlora sig i leken
och förlora förståndet. Att vilja uppgå totalt i sin passion
men inte våga� tänkte jag då. Det vore spännande att se vad
som skulle hända om jag isolerade mig en längre tid med
mina saker. Kanske det skulle vara dest�uktivt� men jag tror
också på en god utgång av uppslukande lek.
Jag har inte tänkt på att man inte skulle hitta förståndet
igen. Det vo�e både härligt och fö�färligt. Och �oligare så�
att tappa sig lite ibland. Det bo�de �imligtvis åstadkomma
mer livskänsla i k�oppen än att leva hela livet ut� utan att
ha tappat förståndet ens en millimete�.

123



125

126

���NKRA��

Nätter i rad flera gånger i året sov jag inte mycket
för jag hade fullt upp med att försöka suga in syre i
min bleka och veka k�opp. När luften var mest knapp sa
jag till mamma att jag ville dö. Jag växte upp på den
tiden när astmamedicinen inte var så utvecklad. Jag blev
en p�ovkanin och satt med en pille�samling bes�ående
av tretton so�ter i va�ie�ande kulörer framför mig. Jag
so�te�ade dem i äcklighetso�dnin�. Det fanns fulfeta
i�kapslade� glansiga röda och kallvita sträva. Men jag var
glad över att jag ald�ig hade feber so� andra ba�n.
Så länge det besvärliga hä�jade i min k�opp gick mitt
i�re jag till andra trakte� där jag samlade styrka.

127

128



”Jag umgås
dagligen med
mina samlingar.
Varje morgon
när jag öppnar
ögonen tänker
jag på dem.
Det är som ett
äktenskap.”

GÖRAN FORS

130

131

132

NÄR JAG SER DET VÄLSKÖTTA HUSET och stiger in i det avskalat inredda hemmet tänker

jag:”Bor det faktiskt en samlare här? Var är sakerna?” När Göran sedan berättar om det larmade
rummet på vinden och flera garage, då förstår jag. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara.

– Rummet måste vara larmat, men jag har kopplat
bort det nu när jag visste att du skulle komma.

Göran räcker fram en 9 mm revolver och undrar
om jag har hållit i ett mordvapen någon gång. Det har
jag inte, bara pappas jaktgevär. Jag greppar revolvern,
den är tung. Jag lyfter händerna och siktar mot fönst-
ret. Att stiga in i ett rum med vapen från golv till tak
inger respekt och spänning. Jag inser att i detta rum, i
dessa saker, finns många speciella berättelser.

– Här är Finlands krigshistoria i ett nötskal. Jag
samlar på militaria, det innebär att jag samlar på
vapen, olika utmärkelsetecken och i princip allt som
är relaterat till Finlands krig. Jag samlar också på
mynt och sedlar som har varit i användning i Finland.
Med andra ord både svenska och ryska, men främst
mark och penni, inga euro. Dessutom samlar jag på
finländska förstadagskuvert, porslin, glas, motorcyk-
lar och veteranbilar.

Göran som i 35 år har arbetat som lärare inom
snickeri-, byggnads- och båtbyggarområdet beskriver
sig själv som en ganska lugn och beskedlig karl. Han
har varit pensionär i två år och kan ägna sig åt sam-
landet på heltid.

– Jag umgås dagligen med mina samlingar. Varje
morgon när jag öppnar ögonen tänker jag på dem. Det
är som ett äktenskap. Samlandet är förstås också ett
tidsfördriv. Skulle jag inte samla tror jag att jag skulle
sitta i en tv-fåtölj och halvsova varje dag, men tack
vare samlandet håller jag igång. Skruvar jag inte i
garaget så har jag vänner inom alla samlarområden
som jag har mycket kontakt med, det gör att jag är
verksam och uppdaterad på vad som händer.

Mina ögon sveper över vapnen och Göran berät-
tar om allt från sniper-gevär som prickskyttar hade
i ryska armén till graftongevär. Det mest speciella
geväret han har i sin samling är tillverkat 1944 av
Jakobstadsbon Arvid Berg.

– Han hade varit i USA och lärt sig göra vapen. Han
tillverkade en pipa med två olika kalibrar i två num-
rerade exemplar, den ena finns i USA och den andra
lyckades jag få köpa genom att vänta ut två genera-
tioner ägare.

133

Göran visar både finländska, svenska, ryska och köpa nu”. Det har inträffat så många gånger inom alla
tyska hjälmar och uniformer. Han berättar också om de områden jag samlar, så nu har jag bestämt mig: när
larmet med fruktansvärt ljud som fanns i alla byar för jag hittar något jag vill ha så köper jag det. Det kan
att meddela befolkningen om ryska bombplan. Ur ett svida i några timmar om jag köper något som är för
vitrinskåp lyfter han fram en liten läderväska. dyrt. Men att jag inte slog till när jag hade chansen
kan svida i flera år!
– Sådana här hade man förr i Amerika, de kom med
emigranterna, det var kvinnorna som bar dem. De ser Vad Göran har samlat på har varierat under åren,
ut som en handväska men innehåller en liten revol- men han har märkt att en sak som intresserat honom
ver, vilket kunde vara bra att ha ifall de stötte ihop är om det finns ett system.
med fräcka män.
– Har man gett ut femton stycken av något och jag
På vapenmässor hittar han flera objekt till sina får tag i två, tre stycken, ja, då måste jag ha resten
samlingar men de flesta kommer från dödsbon. En också. Det handlar om att skapa en helhet. Det är
gång hade han en annons i tidningen om att han ville likadant med mynten och motorcyklarna. Jag besöker
köpa bajonetter. En man ringde och berättade att han marknader, skaffar delar, bygger och håller på med
har något liknande som hänger på väggen, han visste olika samlingar samtidigt. När samlingen är komplett,
inte vad det var. De var på väg till samma marknad då måste jag byta område.
och träffades där.
När Göran började samla på 1970-talet var det
– När den gamla farbrorn bjöd ut svärdet såg jag många auktioner på landsbygden, det var mest pors-
ett märke och Alexander II:s monogram, då visste jag lin och allmogemöbler och -föremål som såldes, det
att den var speciell. Ägaren hade ett ganska högt pris var det man samlade på.
på den, vi förhandlade och till sist blev den min. Jag
visste inte då vad jag hade köpt men jag ringde till en – Idag har det intresset minskat och auktioner är
samlare i Helsingfors som bekräftade att det var Pyhä mer sällsynta. Däremot finns det nuförtiden ofta flera
Annan Miekka. De som gjorde bra ifrån sig i den ryska loppisar på varje ort. Samlandet har förstås blivit en
armen under 1808–09 års krig fick ett sådant svärd. annan grej sedan internet kom. Jag har köpt porslin
Två bröder från grannkommunen deltog, den ena bro- via internet, och ännu fler motorcykeldelar.
dern stupade nästan med detsamma, den andre fick
det här svärdet. Jag frågade samlaren om det är värde- Innan internet fanns värderingskataloger för mynt
fullt. Han erbjöd 4000 euro. Jag sålde det inte. Någon och sedlar. När Göran såg en sådan för första gången
månad efteråt såg jag att ett liknande svärd hade sålts väcktes intresset för att söka gamla mynt. I samma
på auktion i Helsingfors för 8000 euro. veva skrev han också in sig i Jakobstads numismati-
kerklubb.
Göran visar ett gevär som han hittade i Sverige för
100 kronor på en uteloppis. Han såg ett likadant säljas – Då började jag samla på allvar och åkte runt i
betydligt dyrare på auktion, för 800 euro. Finland, England, Danmark, Norge och Ryssland för
att söka efter intressanta mynt.
– Man får allt för pengar, men det är inte det som
är vitsen utan det är att hitta rätt sak till ett billigt Mynten och sedlarna är pedantiskt ordnade i ett
pris. När man samlar inom de områden jag gör är det vackert ekskåp som Göran har snickrat själv. Han drar
kostsamt. ut låda för låda och visar de olika sedlarna och mynten
med början från 1860-talet. Det är silvermynt, guld-
Jag undrar om han blir tvungen att sälja saker för mynt och papperspengar i olika storlekar.
att finansiera nya?
– Här är en typisk 50-mark från 1898, det är svårt
– Jag försöker undvika det, jag har faktiskt svårt att att hitta exemplar i gott skick av de här. För att få in
göra mig av med saker. Om jag hittar någonting som så stora pengar i plånboken vek man dem ofta fyra
jag absolut måste ha och inte har pengar så kanske jag gånger, och då har det bildats fula märken, nästan hål
måste sälja någonting. Jag har sålt några motorcyklar i mitten. Papperspengar har också försvunnit i brän-
men varje gång jag har sålt något så retar det mig att der så de är svårare att hitta.
jag gjorde det. Jag blir också arg på mig själv om jag
har sett en sak och tänkt ”nej, det där skall jag inte Det eftersträvansvärda är papperspengar i så gott
skick som möjligt, och orörda slantar. Göran byter ut
sina exemplar när han hittar vackrare.

134

”Det kan svida i några timmar om jag köper
något som är för dyrt. Men att jag inte slog till
när jag hade chansen kan svida i flera år!”

135

136

Orörda mynt kan man hitta från slutet av 50-talet men inte äldre.
– Samlingen är nästan komplett med olika årtal och alla

pengar som kommit ut men jag saknar fem stycken. Två av dem
är värda mellan 12 500–15 000 euro per styck. 1918 hade kom-
munisterna makten i Helsingfors, även över myntverket, och
man gav inte ut några sedlar. Då trycktes nödsedlar av affärer
och verkstäder för att kunna hålla igång handeln. Färg hittades
vid järnaffären och man tryckte 25, 100 och 500 mark, den sist-
nämnda fattas ännu i min samling, den är jättesvår att hitta.

I nästa låda som Göran drar ut finns jubileumsmynt som gjor-
des till olympiaden i Helsingfors 1952 för att finansiera stadion.

– Man hann trycka 18500 stycken mynt med årtalet 1951
innan man kom på att det är ju 1952 det är OS. Då stoppade man
maskinen och började trycka årtalet 1952.

Det betyder att de som är tryckta 1951 är värda cirka 300 euro
idag, de med årtalet 1952 är värda ungefär 30 euro. Allt som
trycks för att samlare skall köpa det, det är misslyckat. Det finns
det ingen stor efterfrågan på, men sådant som är gjort i misstag,
det blir dyrt. Så är det ju med allt egentligen.

En annan udda och dyr serie är ”tähtisetelit”, måndagspeng-
ar. När pappret gick sönder i tryckmaskinen och man behövde
trycka en ny sedel, satte man en stjärna efter som visade att de
inte tillhörde originalserien. Nästa specialmodell som Göran
visar är klippta sedlar.

– När finländarna vaknade på nyårsdagen 1946 så ägde de
hälften av vad de ägde när de gick och lade sig. Kriget var slut och
Finland tvingades låna pengar av medborgarna. Alla sedlar från
500 till 5000 mark skulle klippas på mitten. Ena delen togs som
tvångslån och lämnades in till banken, resten fick man handla
för. Samtidigt lovades återbetalning plus ränta efter tre år, och
det löftet hölls.

Jag har varit med om en mycket intressant historielektion och
undrar om Göran tyckte om historia i skolan? Det är minsann en
stor kunskapsbank som han presenterar.

– Jag minns inte att jag hade något intresse för historia i
skolan, jag fick det i och med samlandet, då blev historien rele-
vant. Det är ingen vits att jag samlar på det här om jag inte vet
något. Jag måste känna till vilka regenter vi har haft och vad som
har hänt när. Samlandet blir så mycket intressantare när man har
den kunskapen.

Så är det. Sakerna berättar sin historia för oss och jag tänker
på hur fascinerande det i sin tur är att höra en samlare berätta.

– Man brukar säga att det finns en samlare i varje person, men
jag är inte helt säker på det, för nog finns det de som inte alls
tycker om att samla på saker och ting. Inte tror jag att allihopa
måste samla, man kan nog leva ändå. Men åtminstone i mig har
det funnits en samlare hela tiden. ■

137

�����OLL

Att kontrollera är ett sätt
att hålla sig bo�ta från kaos
och galenskap. Att vara kall.
Fo�ma sin egen totalitära värld.
Att umgås med sin samling är
att utöva makt.

138

139





SAMLANDETS
MASKINERI

De är so� unde�jordiska gångar
till de märkligaste marke�.
Kanale�na� signale�na� samlare emellan.
Det är �ivale�na, handla�na, langa�na, svindla�na.
I spelet� nätve�ket� regelve�ket.
Det är vänskapen, lojaliteten, samhö�igheten.
Mellan gelika�na� dåra�na� kamrate�na.

142
















Click to View FlipBook Version