The words you are searching are inside this book. To get more targeted content, please make full-text search by clicking here.
Discover the best professional documents and content resources in AnyFlip Document Base.
Search
Published by Aja Lund, 2020-10-29 11:46:25

Jag_ar_en_samlare_NY_printad_WEB_1sida

Jag_ar_en_samlare_NY_printad_WEB_1sida

Marknaderna

Marknaderna, loppisarna och auktionerna är
samlarnas mötesplats. Kommunikationen går
snabbt åt många håll, handeln likaså, ingen annan
skall hinna före. Viktig information utbyts, objekt
mobilfotograferas och samlarvännerna tipsas.
Sinnena är skärpta, kroppen alert, det är en allvarlig
jakt. Till stor del fokuserad ensamjakt. Ögonen
avsöker vant och noggrant varje yta. Samlarna
möts ibland och stämmer av, lastar av sina inköp,
för att återigen fortsätta jakten efter mer. Det är
ett förfärligt kånkande, packande och bärande. När
begäret är stillat och pengarna slut kan man unna
sig lite rast och ro, och prata med samlarvännerna
om de saker man har i händerna och kassarna.





Där saker finns
möts samlare

PULSEN ÖKAR� TAKTEN PÅ STEGEN LIKASÅ när jag närmar mig ett

marknadsområde. Fantasier om och förväntningar på vilka saker jag skall
hitta och vilka roliga människor jag skall träffa, blandas ihop till en närapå
explositionsartad lyckobomb i mig. Jag försöker se lite obrydd ut och dölja
min iver en aning, för jag tycker att det är lite småfånigt att känna som jag gör,
samtidigt som jag ändå är barnsligt glad över känsloruset.

Ofta är jag sen i starten, alltför sen! Så blir det när jag är tidsoptimist, en
risktagare utan marginaler, jag kör fel, yrar runt på den estniska landsbygden
för att hitta en marknad som inte ens går att läsa om i sociala medier. Att vara
sist i kön och se folk komma ut från marknadsområdet med händerna fulla av
fynd innan jag ens har hunnit in ger känslan av att jag har missat halva festen.

Väl inne på marknadsområdet inser jag förstås det som förståndet vet,
att världen är alltför full av saker. Det räcker åt mig också. Och så börjar
upptäcktsresan. Jag kryssar mellan täckjackor, paraplyer, barnvagnar och
solstrålar som bländar mig genom kristallerna. Föremålen viskar idéer
och berättelser till mig. Traktorsitsen påminner mig om stoltheten när jag
som femåring fick styra traktorn med hölasset på åkern, smurfen om den
dagklubbsväska jag så gärna ville ha. Skyltarna med vissa sifferkombinationer
för mig till oförglömliga ögonblick, och när jag tittar in i plyschhundens ögon
ser jag en vädjan om att bli räddad och ett löfte om vänskap och äventyr.

Dragspelsmusiken som ljuder på ena sidan området krockar lustigt med
tonerna som kommer av en person som spelar harpa på andra sidan. Jag parerar
med min fullpackade kärra mellan saker och folk samtidigt som jag bär en
provdocka under armen och krockar med en soppätande person. Det är många
lager av händelser på en marknad.

Någon håller i ett föremål som jag absolut också vill ha, sekunderna är långa
innan jag ser personen ta ett beslut om att köpa eller avstå. Föremålet kan bli
mitt, allt beroende på om det sätts tillbaka på sin plats eller inte.

På samma sätt som jag går in i en speciell tillvaro och glädje när jag är med
mina saker hemma i ensamhet, går jag in i ett liknande verklighetsfrånvänt
tillstånd då jag är på en marknad. Men där är jag omringad av människor. Jag är
tillsammans med andra. Där kan jag plötsligt prata med någon som om vi har
känt varandra hur länge som helst. För så känns det när vi har samma känsla för
ett föremål. Och då pratar vi inte enbart om saken, föremålet är den utlösande
faktorn, som kan leda oss vidare vart som helst. Efteråt kanske jag aldrig ser
människan igen och jag har ingen aning om vad hon hette, men vi delade en
betydelsefull stund.

305













Maxiella-Mi�anda och Heikki Även om man hör historier om introverta, galna samlare så
är de flesta samlare som jag har träffat sociala personer.
Samlarna har ofta ett betydande nätverk med likasinnade
som de träffar för att förmedla eller byta saker med.
Juthbackamarknaden, en skrot- och antikmarknad med
omkring 800 försäljare och 30 000 besökare, är en sådan
mötesplats. Evenemanget startade i min hemkommun
samma år som jag föddes. Som tonåring hade jag stort
intresse av att gå på skrotmarknad och köpa kläder i
Pingstkyrkans källare. Det var jag nog ganska ensam om
i min ålder på nittiotalet, när man besökte loppis för att
man var utan pengar och inte för att man ville göra ett
klimatsmart val.

Piia och Päivi Mitt tjugofjärde år på marknaden pratar jag lite extra
Niklas med både besökare, samlare och handlare. Jag går förbi
det tjusiga sjuttiotalstält som Maxiella-Miranda och
Heikki övernattar i. Maxiella-Miranda berättar att hon
besöker marknaden för trettonde året och tycker att den
är speciell, det finns en fin kontakt mellan de återkom-
mande försäljarna. När jag berättar om mitt bokprojekt
skrattar Heikki och konstaterar att det är ”den där sjuk-
domen” jag skriver om. Maxiella-Miranda och Heikki ser
sig som både samlare och handlare. Heikki säger att han
samlar och köper allt möjligt skräp som de säljer nästa år
på marknaden. Maxiella-Miranda samlar för tillfället på
apor, björnar och inredningsföremål enligt färg. Nu säljer
hon bort alla röda saker eftersom hon har börjat samla
på gröna.

Samlaren Timo som jag just har träffat på markna-
den och fått lov att intervjua, hittar två hantlar som han
köper av systrarna Piia och Päivi. Det är ju jag som samlar
på hantlar! Turligt nog har systrarna två hantlar till som
jag köper. Jag lämnar kvar hantlarna för att hämta dem
senare, mina kassar är redan alltför tunga. Det gäller att
komma ihåg att hämta upp allt jag köpt och satt undan.

När Niklas hör att jag skriver om samlare visar han
glatt upp en rallybil som han har köpt för fyra euro. Han
har alltid varit bilintresserad och tror att samlandet kan
ha att göra med sådant som man har kommit i kontakt
med under barndomen. Hans specialintresse är rallybilar
i grupp B från åren 1982–86. En finsk förare omkom 1986
och efter det förbjöds de extrembyggda bilarna. Niklas
ser framför sig en hylla med en växande samling av dessa
bilar. Han söker inte aktivt efter dem, de är inte så lätta
att hitta och behöver ha de rätta detaljerna. För femton
år sedan köpte han sin första bil till samlingen, den var

312

en byggsats, nu har han hittat sin andra bil. Att samla Johan och Anne
behöver inte alltid betyda en stor mängd! Virpi och Mika
Petri och Kari
De rutinerade försäljarna har både tält och proviant
liksom Johan och Anne som tillreder sin mat mellan en
båtmotor och barnkläder. Marknaden är som ett eget
samhälle med små bostäder där folk övernattar, och man
hälsar på hos varandra.

Jag har just köpt en svart knoppbräda och tar mig sakta
fram genom folkmassan när jag hör en person säga: ”Där
går vår knoppbräda.” Jag vänder mig om och frågar paret
om de vill köpa den. Virpi och Mika blir överlyckliga och
visar bilder på en fin vinkällare där knoppbrädan skall
få sin plats. De tar i hand och tackar så mycket. Jag går
vidare utan knoppbräda men med en vinst på fem euro.

I en campingstuga bor fyra samlare som har rest flera
hundra kilometer för att leta efter objekt till sina sam-
lingar. Petri och Kari är två av dem. De har anlänt dagen
innan marknaden börjar. Det är då alla aktiva samlare
och handlare skannar av området, för att sedan köpa
det de spanat in de första timmarna tidigt på marknads-
dagens morgon. När de ”vanliga” besökarna kommer
reser samlarna hem med sina fynd och handlarna säljer
sina inköp till marknadsbesökarna.

Petri minns att han alltid samlade på något som barn,
stenar, pinnar, fjärilar, frimärken och alla möjliga gamla
föremål. I tonåren höll han en paus men när han började
gå på loppis tog samlandet fart igen. Nu samlar han på
svärd, finländska och ryska militära föremål, uppstop-
pade fåglar, undervisningsföremål från skolor och sådant
som han tycker är egendomligt och vackert. Han jämför
samlandet med jakt. Tidigt på lördag morgon åker han
till en loppis eller en skrotmarknad, blir det ”fångst” vill
han ha den utställd ett tag hemma innan den säljs eller
sätts i ett skåp. Han säger att det är som om han jagat en
fågel, han vill se den hänga ett tag innan han äter upp
den.

Kari säger att han i första hand samlar åt samlare även
om han själv har ett vitrinskåp med gamla leksaker. När
han blev sjukpensionär för femton år sedan blev samlan-
det ett sätt att ha något att göra och att träffa nya vänner.
De tre första åren satte han mycket tid på att studera på
nätet för att lära sig mer om föremål och prissättning.
Nu har han besökt över 1500 olika hem där han köpt hela
eller delar av dödsbon. Han berättar om olika intressan-
ta platser han besökt. Han minns bland annat ett hem,
där mannen tjänat som SS-soldat i andra världskriget.
Mannen hade sparat alla sina tillhörigheter från kriget,
och Kari fick köpa dem. ■

313











MÖRKRET FALLER KRING MARKNADSOMRÅDET och försäljarna plockar fram både lampor och lyktor.

Några räknar dagskassan och andra fortsätter handeln. Ett glädjerop hörs i mörkret när en samlare hittar en
eftersökt smurf. Gitarrspel börjar ljuda och jag ser en provisorisk orkester ta form med kvastskaftsspel och plötsligt
är dansen i full gång. Jag vandrar vidare och spänner upp paraplyet, det kommer några regndroppar. Människorna
söker skydd och jag stannar till under ett tälttak där Lars-Erik, Rainer och Niina sitter.

Jag frågar om de är samlare och Lars-Erik säger att han Jag tror att jag är en viking. Jag har bott halva livet i
har samlat på mopeder och mopeddelar från 1960-talet Åbolands skärgård. När jag hör den dialekten är jag
de senaste femton åren. Niina berättar att hon samlar ganska övertygad om att befolkningen där härstammar
på upplevelser, småbilar, Arabiaporslin och gammalt från Stavanger.
finskt glas. Rainer som sitter i mitten för talan.
Rainer nämner en helt annan sak som man kan
– Det kom en rejäl regnskur, alla stängde och för- hitta på Juthbackamarknaden.
svann, 75 procent har ett tält, varför stänger man då?
– Vår numera bortgågne försäljningsgranne och
Jag säger att de kanske blivit trötta när de har sålt mopedskrotförsäljare träffade sin livskamrat här för
hela dagen. Själv känner jag mig däremot ganska pigg fjorton år sedan. Hans bror har övertagit försäljnings-
trots att jag har vandrat på området i tretton timmar. platsen och är här för första gången. Jag ser på hans
Rainer är också på hugget. ansiktsuttryck att han inte kan förstå hur han alla år
har missat allt detta! Men, det här handlar alltså inte
– En säljare kan aldrig bli trött på att sälja. En bara om att du kan hitta en jättesnygg El Camino för
säljare blir trött av annat! två euro av 1960-årsmodell, du kan hitta en människa
av samma årsmodell, som dessutom är lokal.
En annan försäljare kommer förbi, han har skrivit
upp all försäljning i ett häfte och fått ihop två sidor, När en samlare går bort tar en annan över.
men bara små summor. Dagens försäljningssiffror jäm- – Jag har varit på två begravningar det senaste året,
förs sinsemellan och med tidigare år. Rainer som delta- när prästen har nämnt den döde samlaren, då har jag
git i marknaden i aderton år är nöjd över kommersen. tänk på arvingarna. Stackare, de kommer allihopa att
få ryggskott av att bära ut alla grejer.
– Mest har vi sålt föremål för 50 cent och 1 euro. Det Rainer fortsätter att berätta om vänskapen mellan
har varit så fullt upp att vi inte ens har hunnit röka. samlarna.
Konstiga saker som vi släpat på i fjorton år är nu plöts- – Vi messar, mailar, ringer och besöker varandra,
ligt puts väck. Man kommer inte hit för att bli skuldsatt och ventilerar till exempel hur det är med 1968-års
utan för att få bort grejer och skit och omsätta dem till stötdämpare på Solifer Speed-mopeder, om de skall
rena rama pengar. Allt som säljs här är gammalt skrot, vara 31 eller 32 cm långa, samtidigt som man kan
det här är ju ingen fabrik som tillverkar nya saker. begrunda om en bäddmadrass på Jysk är värd att köpa.
Med Facebook fick jag plötsligt namn på vissa per-
Rainer har också hunnit köpa en hel del. Han visar soner, tidigare har de bara varit en registerskylt eller
en bok. en viss klädsel, jag vet vad de samlar på. För det är
samlandet vi har gemensamt.
– Känner du till Neil Young? Jag köpte den här för Rainer berättar om försäljningsställen som är roliga
en timme sedan, för fem euro. att besöka, där försäljaren har burit ut saker direkt från
sin vind. Han undviker de nya, snygga, vita och välven-
Jag känner igen den stora tejpade prislappen på tilerade loppisarna med perfekta datasystem och köer.
pärmen, och skrattar åt att jag under dagen redan har – Du kan gå på loppis och fynda eller så kan du gå på
fotograferat den här boken! Rainer har också köpt en loppis och inte göra fynd, eftersom det som är där oftast
norsktillverkad modellbil, Chevrolet El Camino från redan är fyndat. Någon har hittat det och tar betalt för
1960-talet, tennstop från Hagerud och en norsk ljus- hittandet. Ställen där man breder ut en presenning på
stake och ett tennfat. Jag frågar varför han samlar på marken och tömmer det som är i källaren, det är äkta. ■
norska saker.

– Jag vet inte säkert vad det är som driver mig på
den fronten, men det syns på mitt hår att jag inte är
från 2000-talet. Jag är en övervintrad hippie, men
också en ättling till globetrotters genom årtusenden.

319





322

”På samma sätt som
vissa samlarobjekt
är självklara i
samlarsfären, är vissa
människor det. Ansikten
som man ser om och om
igen. Man kunde göra
en serie samlarkort på
samlare.”

ÄVEN OM FÖREMÅLEN OCH KULTUREN

varierar från land till land så är människans förhål-
lande till saker överlag ganska likadant. Vi förtju-
sas, konsumerar, kasserar, sparar eller låter saker gå
vidare. I de flesta större samhällen hittar man allt
från exklusiva antikaffärer till små krypin som säljer
skänkta grejer där vinsten går till välgörenhet. Det
finns marknader där samma försäljare står år efter
år och nästan har växt ihop med sina saker, och det
finns trendiga återbruksbutiker med allt från vintage-
kläder till popup-loppisar. I min hemby startade vi
”loppisrace” med försäljning på flera gårdar samti-
digt. Nuförtiden ordnar många också sin egen loppis
eller auktion trots att näthandeln tar över mer och
mer. Det är ändå något speciellt med den fysiska han-
deln. Att få åka på bakluckeloppis till Sverige och köpa
saker direkt ur privatpersoners bilar har alltid varit
sällsamt roligt, liksom att få besöka hem som skall
tömmas på föremål – och en hel livshistoria. Överallt
i världen byggs platser och uppfinns evenemang för
att skapa mötespunkter där saker kan byta ägare. Och
mellanhänderna, liksom sakerna, är många.

En kvinna från Italien som var på väg till en antik-
marknad i Tokyo besökte min butik och fick se några
av bilderna från utkastet till den här boken. Plötsligt
utbrast hon att hon känner en kvinna på bild från en
marknad i Paris. På samma sätt som vissa samlar-
objekt är självklara i samlarsfären, är vissa människ-
or det. Ansikten som man ser om och om igen. Man
kunde göra en serie samlarkort på samlare.

323

















SAMLARSLÄKTEN ÄR STOR likaså min egen ”Jag har ingen
gräns, jag vet att
släkt. Dan Kronqvist är min långa, finurliga och kloka det finns mera
kusin. Vi träffas inte ofta, men på släkttillställningar hyllor i världen.”
och på Juthbackamarknaden händer det sig.
Marknaden är en fyndplats men fungerar lika mycket
som en träffpunkt för släkt, vänner och bekanta. Jag
går alltid förbi hans försäljningsplats och byter några
ord men det här året vill jag prata mera. Jag vill prata
om samlande.

– Det här med samlandet är lite som att ha ett akva-
rium. Man skapar en helhet som man kontrollerar,
det är ett eget universum. Man vet var man har det,
vilka guldfiskar man har, och hur de simmar. Säkert
är det något djupt liggande behov av sortering och
att behärska ett område, eftersom tillvaron kan vara
ganska kaotisk. Jag tror att det är terapi för många
samlare att samla.

Dan har tio meter vinylskivor, åtta meter sten-
kakor och flertalet skivspelare samt tre grammo-
foner. Hans skivsamlande tog fart när han började
tjäna egna pengar och fick en vevgrammofon av sin
svärmor med några tillhörande skivor.

– Jag såg Dennis Potters tv-serier som bygger på
gammal musik från stenkaksperioden som skåde-
spelarna mimar till. Då hör man att de faktiskt
hade ganska bra musik förr i världen. Potter blev
min förebild och min samling stenkakor växte med
några meter.

Dan sätter inte sina tillgångar på skivor utan
använder fickpengarna. Mer än 1–2 euro vill han
inte att skivorna skall kosta.

– Om det blir dyrt är det inte roligt. De flesta
skivor finns i så många exemplar att de inte skall
kosta mycket. Jag kastar mig inte över en 10- eller
20-euros skiva för att jag har tänkt skaffa den. Jag
väntar, och vet att jag ändå har den inom några år.
Det finns en tjusning i jakten.

Jag undrar om han inte ens har betalat fyra euro
för en skiva?

– Jag tror att jag faktiskt har gett fem euro en
gång. Det var en skiva med emigrantartister. De
gjorde musik på svenska eller finska i USA för folk
som flyttat dit. Det var oftast spelmansmusik. Som
de flesta emigranter är de fosterländska och konser-

332

vativa när det gäller hemlandet, det är på ett sätt Dan som arbetar som journalist nämner att det
konservmusik. är väldigt avkopplande att bläddra bland sina skivor
och lyssna en stund om man är lite introvert i ett
Dan besöker allt från garageförsäljningar och extremt socialt yrke.
loppisar till antikbutiker. Han bilar runt med sin fru
i både Finland, Sverige och Danmark, men att köra – Det är också med fördel ett ensamt jobb att
längs vägavsnitt utan loppisar är slöseri, tycker han. samla skivor, sökandet och grävandet går mycket
Ögat är tränat för att hitta fram till skivlådorna, snabbare om man är ensam.
men skivmässor besöker han inte.
Men han trivs i folkvimlet på marknaden, att
– Där är skivorna förädlade ett par varv från både sälja och vandra runt. Han säger att vi samlare
loppisnivån. De är instoppade i snygga plastfodral har olika symptom, men vi känner igen varandra.
och priset är två, tre gånger högre än vad jag vill
betala. Jag är hellre i början av näringskedjan. Det är – Jag har köpt en påse med skivor i år också,
roligare att stå framför en skivbunt vars innehåll jag bland annat Brita Borg med dedikation på om-
inte har en aning om. Jag köper de skivor jag tror att slaget. Jag vet ungefär vart jag skall gå, det finns
jag tycker om. Ofta blir det väldigt lustigt och rätt. några försäljare som alltid återkommer. Igår på för-
Med min prisnivå kan jag göra det experimentet hur middagen så träffade jag en person som jag bara
ofta som helst. har känt via namnet i en FB-grupp, där stenkakor i
Finland diskuteras. Han bläddrade i mina skivor och
Han lyssnar kontinuerligt på skivorna och sorte- köpte några, då kom det fram att han är grundare av
rar bort de som han märker att han inte riktigt tycker gruppen. När vi nämnde våra namn visade det sig
om. De hamnar i källaren och säljs eller skänks bort. att vi har kommunicerat digitalt bra mycket tidi-
gare. Tack vare internet har jag hittat andra dårar
– Jag kan inte säga vad jag tycker om för musik ute i världen och känner mig helt normal. Det finns
för det kan vara så olika, det kan bero på stämningar grupper för allt.
i musiken eller att det är bra arrangerat. Men klas-
sisk musik tycker jag inte skall vara på vinyl, det Kontakten samlare emellan fungerar bra via
är så fina nyanser där, det skall inte knäppa extra nätet men att lyssna på streamad musik tycker Dan
någonstans. Och lyriken i dansbandsmusik orkar jag är tråkigt, liksom att samla skivor av listettor som
inte med. Den enda dansbandsmusik jag har är de också lätt hittas digitalt. Han intresserar sig för en
skivor som har extra märkliga eller löjliga omslag. smalare nisch och lyfter fram det fysiska fodralet
Jag tycker om konsten. Och hur fel det kan gå fast som man inte får med en digital version.
man menar så väl. Jag har köpt en del skivor bara
för omslaget. Det blir en hel novell när man börjar – Skivomslagen har utrymme för både text och
tänka på hur det kom till. bilder, ofta med extra inlägg och fakta om varför
inspelningen gjordes. Det är på något sätt perverst
En avdelning i samlingen är skivor med omoti- intressant att läsa fast det inte spelar någon roll i
verade bilar på omslagen, en annan är tyska ljud- kosmos. Det är en billig njutning som inte skadar
effekter med motorljud och sorl från ett café. Han är någon.
också svag för ”töntmusik”.
Ibland tycker Dan att det är onödigt mycket
– När jag har skivor av svenska Yngve Stoor med i hyllan men sen när han söker efter något är han
sin hawaiigitarr och -orkester, vill jag också ha en glad att alla skivor finns där.
del äkta hawaiimusik för att jämföra. James Last
som gjorde kör- och orkesterarrangemang av 1970- – Skulle jag veta att det finns 100 exemplar av
talets pophits roar mig också storligen. Oavsett det jag samlar på, då skulle en viss tjusning försvin-
hur gammal han blir, klär han sig och klipper håret na. Att samla på något med en tydligt begränsad
enligt den hippaste trenden när skivan kommer upplaga kan förstås fylla sin funktion, om man har
ut. Där kan man följa med hår- och klädmode på ett behov av att känna ”det här fick jag färdigt”. Men
samma karl. Skivorna är perfekta tidsmaskiner, man jag har ingen gräns, jag vet att det finns mera hyllor
kan hoppa mellan decennierna hur man vill. i världen. ■

333













340

Första,
andra,
tredje!

EN STEKHET DAG beger jag mig till Oravais

slagfält där en antikauktion pågår som bäst.
Människorna har bänkat sig runt de över trehundra
föremål som skall säljas.Vissa lyssnar uppmärksamt
på mäklaren. Andra småpratar för att plötsligt
tystna och fokuserat följa med budgivningen när
ett intressant föremål höjs i luften. I utkanten av
klungan äter någon sin matsäck och några barn
matar fåren som finns i en hage intill området.

Auktionen pågår i flera timmar och Alexandra
utnyttjar tiden till att jobba med sin sticksöm. Hon
har lyckats köpa sig en sittplats, en stol som hon
skall ge till sin mamma, eftersom hon och hennes
syskon hade sönder en likadan när de var barn.
Hennes syster Fredrika har köpt ett fat och en skål
i pressglas och Alexandra har också köpt en tavla
som skall få en plats i salen i prästgården hon bor i.

Gassande sol eller regn i mängd hejdar inte
sakletaren, ett paraply har man alltid nytta av.
Under ett sådant skyddar sig Raymond och Lea och
skrattar åt mäklarskämten som avlöser varandra i
samma takt som föremålen auktioneras ut.

Skaran av människor är varierande. Jag identi-
fierar samlare, handlare, inredare, och alla ålders-
grupper är representerade. Vare sig man är en hem-
vändande sommargäst eller en medveten inköpare
så tror jag de flesta är överens om att auktioner är
ett intressant sommarnöje, som kryddas med spän-
ning när adrenalinet flödar och kampen om ett
föremål dras till sin spets.

341

Camilla och
Henrik ha�
öve� tvåhund�a
A�abiakanno�
och �opade in
ytterligare två
till samlingen.
Raymond och
Lea (till höge�
i bild) tycke�
att mäklaren ä�
unde�hållande
och att
auktio�e� ä�
ett t�evligt
skådespel. Lea
ha� köpt en
bibel f�ån sent
1700-tal.

Lisa ha� köpt
en tvättb�äda
som skall få
sin plats i
tvättstugan.
Auktionens
t�oligtvis
yngsta
deltagare Inez
besöker en
auktion fö�
and�a gången.

Hanna ha� väntat
i fle�a timma� på
ut�opet av en
bandgrind, hon ha�
satt sin g�äns vid
60 eu�o. En äld�e
dam bjöd 65 eu�o.

Lotte och Mikael
(till vänste� i
bild) ha� samma
in�edningssmak och
ä� oftast överens
om inköpen. De�as
fö�sta vinnande
bud ä� en tabu�ett
i gustaviansk stil
f�ån bö�jan av
1900-talet.







”Jag har ett rum
till. Bara jag
säljer lite saker
därifrån och
ordnar upp i
rummet får jag
plats för flera
föremål igen.”

TIMO NUMMI



HAN PLOCKAR FRAM EN GAMMAL MOBILTELEFON och visar några små

och suddiga bilder på sina samlingar. Det jag kan tyda ser intressant ut. Timo har
kommit till marknaden tidigt för att fynda. När jag träffar honom senare kommer han
till sin campingstuga, ställer sig på knä och tömmer sin gröna ryggsäck på fynd. Han
har köpt ett samlaralbum för tuggummibilder, kaffereklam och ett litet emaljerat Teboil-
märke. Följande gång vi träffas hälsar jag på hemma i hans lägenhet i Tammerfors. Jag
är på väg till en marknad i Tallinn och han har just kommit hem från en samlarmässa.

– När jag besöker ett stort marknadsområde behöver dyker upp. Om någon annan köper ett föremål jag
konditionen vara i skick, man går många kilometer då vill ha kan jag bli avundsjuk. Hittar jag något som är
man söker föremål. Jag litar på att allt gående lönar bättre än det jag har säljer jag det sämre.
sig, och att jag hittar någonting bra. Det brukar jag
göra. Att vandra runt i den färgglada lägenheten med
apparater, leksaker och skyltar på väggarna inger
I tyska Mannheim hålls en stor marknad varje höst nästan en sorts tivolikänsla. Vart man än tittar finns
som Timo har besökt tio gånger. Han besöker också något nytt att förtjusas över. Allt smälter ihop till en
många ställen i Sverige där han betydligt lättare vacker helhet.
hittar fynd till samlingarna än i Finland. Han är trots
det en flitig besökare på alla tänkbara ställen runt om – Att få föremålen att passa ihop är som att bygga
i landet där man kan hitta gamla föremål. ett pussel, vissa bitar passar på ett ställe och andra på
ett annat.
– På morgonen då jag vaknar dricker jag kaffe
och sedan går jag på loppis. På sommaren finns det Timo spelar en låt på Rowe Ami-jukeboxen som
ofta olika evenemang att besöka och här i centrum är från 1960-talet och som tidigare har funnits på en
av Tammerfors finns många loppisar som jag varvar. bar. Sedan visar han mig en uppdragbar gammal plåt-
Samlandet är ett bra tidsfördriv och det är roligt att leksak som snurrar runt på golvet. Jag konstaterar att
träffa alla andra samlare. han har en bra lekpark.

Som barn samlade Timo på tuggummibilder, tänd- – Jag är ingen datamänniska men jag är intresse-
sticksetiketter, fjärilar och frimärken. Han började rad av mekaniska saker. De går också alltid att sälja.
samla aktivt under 1980-talet, och samlarområdena
vidgades med tiden. Nu är det främst leksaker i plåt, Förutom de tydligt avgränsade samlarområdena
plåtskyltar, emaljskyltar, affischer och reklamproduk- samlar han också på olika sorts kuriosa. Han visar nöjt
ter för olika affärskedjor som intresserar. ett av sina fynd, ett finländskt designglas, och ber mig
gissa vad det kostade.
– Det är som julafton när jag hittar ett bra före-
mål, speciellt om jag vet att det är något som inte ofta – En euro var prislappen men prissättaren visste
inte vad han sålde, dessutom fanns det på ett bord där
allt såldes med femtio procents rabatt.

349


Click to View FlipBook Version