TRIBE F The right to be forgotten Läsexemplar Ej för spridning
© Johanna Olsson, 2023 Omslag av Elvin Odelholm © Berghs förlag, Stockholm 2023 Citatet på sidan 4, är del av ett citat av Edith Rode Tryckt av ScandBook, Falun 2023 ISBN: 978-91-502-2524-2 Berghsforlag.se LäsexeEj för sp
TRIBE F Johanna Olsson The Right To Be Forgotten BERGHS emplar pridning
Livet ska levas på krigsfot, alltid med klarvakna ögon. LäsexeEj för sp
5 De odetektbara Jag tänkte inte så mycket på det i början. Men jag minns att taggarna började dyka upp i slutet av mellanstadiet. Jag var fortfarande trygg då. Troy hade inte hänt ännu. Det skulle fortfarande dröja några år, så jag antar att jag inte brydde mig. Det var en del av gatubilden bara. Tribe F och DOD. Det stod överallt. Det var först senare som jag verkligen förstod innebörden av orden. Efter Troy. Jag var fast och hade börjat skära mig. Dolde det väl med lindade armar och långärmade tröjor. Jag ville inte att någon skulle veta om det. De där såren var inte till för någon annan än mig själv. Ärren var inte viktiga. De var en biprodukt av smärtan bara, och det var smärtan jag ville åt. Men Jack fick syn på dem i alla fall. ”Hur länge har du skurit dig?” emplar pridning
6 Vi hade klättrat ut på klipporna vid Långholmen. Det var en av de första ljusa nätterna i början av sommaren och vattnet bredde lugnt och stilla ut sig framför oss. Jack hade halat fram en cigg ur innerfickan och tänt den samtidigt som han ställde frågan. Som om han ville få det att låta alldagligt på något vis. Ta udden av det liksom. ”Du vet att du kan berätta för mig.” Jag stirrade stint framför mig utan att svara. Väl medveten om att han granskade mig med de där gråblå ögonen som brukade se igenom allt. Ändå kunde jag inte berätta. Att berätta var samma sak som att erkänna sig besegrad. Att blotta den korkade idiot som hade ställt till det för sig och jag var inte korkad. Jag hade bara inte gjort en ordentlig konsekvensanalys. Det var allt. Jag hade handlat i affekt och inte fattat att i samma stund som jag skickade den där bilden så hade fällan slagit igen bakom mig. ”Jag kommer inte vara kvar här så länge till”, fortsatte han. Jag såg överrumplat på honom. ”Ska du flytta?” Det var en befogad fråga. Jacks föräldrar hade LäsexeEj för sp
7 pengar. De arbetade med internationella relationer och hade aldrig bott på ett och samma ställe särskilt länge. ”Jag tänker ansluta mig till dodarna.” Jag såg tyst på honom samtidigt som jag försökte fatta vad han egentligen menade. ”De odetektbara?” Jack nickade kort och blåste ut lite rök. ”Jag har fått kontakt.” Han menade allvar. Jag såg det på honom. Ingen kunde få mig att skratta så mycket som Jack. Men han skulle aldrig tramsa runt om så här allvarliga saker. Han tänkte ansluta sig och därmed skulle han vara evigt förlorad för mig. Min bästa vän och enda verksamma motgift för det mörka hål som höll på att sluka mig. ”Berätta”, sa jag. ”Hur gjorde du?” emplar pridning
8 The right to be forgotten Jag kände mig bedövad när jag klev in trapphuset den morgonen. Som att hjärtat inte riktigt visste hur det skulle förhålla sig till allt som Jack hade berättat. Vi hade suttit uppe hela natten och pratat om den kommande flykten. Han hade planerat den länge, vilket störde mig en smula. Vi var bästa vänner och ändå hade han dolt det för mig ända fram till nu. ”Egentligen borde jag inte säga någonting alls och från början visste jag inte ens om jag trodde på det. Om de verkligen hade lyckats etablera sig här.” Det var de odetektbara han pratade om. Dodarna. De som hade lyckats försvinna. Människor som på ett närmast magiskt sätt hade lyckats skära sig loss från samhällskroppen och uppslukats av skuggorna. LäsexeEj för sp
9 Det hade börjat i Paris, men när man undersökte saken närmare såg man att det var en uppåtgående kurva i flera stora städer. London, New York, Berlin. Förtvivlade föräldrar kablades ut över världen. Vädjandes till kidnapparna eller mördarna eller vilka det nu var som hade tagit deras barn ifrån dem. Vädjandes till barnen ifall de mot all förmodan hade gett sig av på egen hand. Smakfullt sammansatta bildspel visades upp där barnen sågs skratta, leka och dansa till stämningsfylld musik. Har någon sett Lourdes? Benji? Kaan? Kontakta polisen. Massiva polisinsatser sattes in och ändå lyckades inte en enda av polisens sökare plocka upp dem. Det föreföll sig märkligt att någon kunde försvinna bara så där. Särskilt minderåriga. Det borde vara omöjligt med all den avancerade teknik som samhället vilade på. Och om det nu var så, att det var en trend, bevisade inte det att det fanns uppenbara brister i systemet som skulle skydda dem? Poliskåren svarade med att det var allt för tidigt att kalla det för en trend och att de hade satt in extra resurser för att lösa fallen. Ibland hittades barnen. Antingen kom de flytande med strömmen eller så ångrade de sig och återvände emplar pridning
10 hem igen. Oavsett död eller levande så hade de en sak gemensamt. De hade gjort sig av med alla sändare som gjorde dem spårbara. Vid ett tillfälle hittades en hel grupp sändarlösa som hade slagit läger i en avstängd och halvt bortglömd tarm av Paris tunnelbanesystem. Det var en skitig skara där den yngsta bara var tretton år och upptäckten blev en snackis i alla mediekanaler. Alla tecken tydde på att de hade bott där länge. Några av dem hade anmälts försvunna redan tre år tidigare. Tre år utan att bli upptäckta. Men det hade kostat såklart. Flera led av bristsjukdomar. Några hade blivit blinda av livet i underjorden och det ryktades att en av dem till och med hade fött en unge, som senare hade dött och blivit begravd därnere. Dessutom verkade alla ha mist förståndet på kuppen och hade svårt att vänja sig vid det vanliga samhället igen. Två hade tagit livet av sig. En var ständigt övervakad på grund av den överhängande risken för detsamma. En annan hade slutat prata och en måste de ha raderat minnet på, eftersom hon inte verkade komma ihåg någonting av tiden i underjorden. Men det som hade etsat sig fast i mig. Det som LäsexeEj för sp
11 verkligen hade skakat om var det filmade materialet från räddningsinsatsen. Ögonblicket när polisen lotsade upp ungdomarna från underjorden. Skitiga, magra och sammanbitna var de. Alla utom en. Hon hade varit som en rasande furie. Skrek och slogs för att ta sig loss. Först lät det bara som ett vildsint vrålande. Men sedan hörde jag vad hon sa. TRIBE F! skrek hon. TRIBE F! TRIBE F! TRIBE F! Jag vet inte om myndigheterna någonsin uppfattade vad hon sa. Men det fullkomligt exploderade i alla forum på nätet. The right to be forgotten. Det var det hon hade vrålat. Tribe F. The. RIght. to. Be. Forgotten. Tre dagar senare var hon död. Det var då som taggarna började dyka upp. TRIBE F och DOD. DOD stod för de odetektbara. Precis som den där gruppen hade varit nere i Paris tunnelbanesystem. De hade gjort sig osynliga för all övervakning och det började ryktas om att flera ungdomar följde deras exempel. Att det fanns de som beslöt sig för att lämna allt bakom sig och fly ner i de få täckningsfria zoner som fanns kvar. Platser där inga sökare kunde finna dem. emplar pridning
12 Jag hade inte vetat vad jag skulle tro om allt det där. Jag hade inte vetat om det var på riktigt eller bara rykten. Jag hade inte haft någon säker källa. Fram till nu. Jack menade att de fanns på riktigt. Dodarna hade etablerat sig i Sverige och Stockholm hade fått sin första TRIBE. *** Jag skippade hissen och tog trapporna upp till femte våningen där lägenheten låg. Väl uppe vid dörren la jag handen mot avläsaren som skannade av chippet. Det klickade till i låset samtidigt som den datoriserade rösten välkomnade mig in i lägenheten. Välkommen hem, Estrid. Gud, vad jag hatade det där hälsningsmeddelandet. En gång hade det blivit något slags elektriskt fel och den där rösten hade stått och stammat kom, kom, kom på ett oerhört kusligt sätt ända fram tills fastighetsskötaren dök upp och fixade problemet. Jag hängde av mig ytterkläderna medan jag bad en stilla bön om att ingen i familjen skulle vara vaken ännu. Jag ville vara själv med mina tankar LäsexeEj för sp
13 ett tag till och orkade inte förklara för någon varför jag inte hade kommit hem på hela natten. Doften av nybakat bröd tydde dock på att min lillasyster Liv redan var vaken. Hon fyllde tretton det året och bloggade kontinuerligt på Love and Let Live. Hennes specialitet var bröd i olika former, även sött, och hon hade vunnit Sveriges yngsta mästerbagare för ett år sedan. Jag passerade köket så försiktigt jag kunde och fortsatte bort genom korridoren. Med lite tur skulle hon inte lägga märke till att jag kom hem först nu. Kanske hade hon inte ens hunnit upptäcka att jag hade varit borta. I samma stund som jag lade handen på dörrhandtaget till mitt rum började taklampan tändas och släckas frenetiskt. Det var Livs sätt att försöka fånga min uppmärksamhet. Jag fattade inte hur hon gjorde det. Trots att Liv var döv sedan födseln, var det i princip ingenting som undgick henne. Motvilligt vände jag mig om och mötte hennes blick där hon hade klivit ut i hallen bakom mig. ”Zoe och Pål kommer inte bli glada om jag berättar att du kom hem först nu”, tecknade hon. ”Gör inte det då”, tecknade jag tillbaka innan emplar pridning
14 jag tjurigt försvann in i rummet och drog igen dörren efter mig. Zoe var vår moster och Pål hennes man. De hade blivit våra vårdnadshavare efter att först mamma och sedan pappa gått bort i cancer några år tidigare. Zoe och Pål gjorde säkert sitt bästa utifrån den givna situationen men föräldraskap hade aldrig riktigt varit deras grej. Liv däremot var det käraste jag hade och jag visste att hon aldrig skulle säga något till dem. Det var en markering bara. Hon ville att jag skulle veta att hon hade koll. Kanske skulle hon försöka använda det mot mig vid någon senare utpressning, men vi var inte den typen av syskon som skvallrade på varandra bara för att. Jag drog undan täcket och kröp ner i sängen med kläderna på. Trots att det var i början av sommaren frös jag så att jag huttrade när jag slog på nätverket på min klocka. Jag hade varit bortkopplad alldeles för länge nu. Det surrade till i armen när meddelandena började ramla in. 48 stycken sedan igår och då hade jag ändå stängt av de flesta notiserna. Jag sökte igenom notifikationerna tills jag hittade honom. LäsexeEj för sp
15 Tre missade samtal och ett meddelande från Troy. DU SKA FAN SVARA NÄR JAG RINGER DIG. Så många gånger jag hade önskat honom död. Fantiserat om att skada honom och skrämma honom ifrån mig. Så många gånger jag hade övervägt min egen död. Vad som helst, bara det fick ett slut. Ändå visste jag att jag inte ville sluta så. Jag var inget offer. Jag var bara ägd. emplar pridning
16 Brottet Jag var fjorton när det började. Jag och Troy hade chattat en tid och vi brukade prata långt in på nätterna. Han var fem år äldre än mig och snygg. Pluggade juridik i Uppsala och var liksom på väg någonstans. Vi hade samma intressen och han höll med mig om i princip allt. Utom när jag tryckte ner mig själv. Det ville han inte höra på. Bevisa det. Brukade han skriva. Skicka en bild då så jag får se. Jag vägrade såklart. Jag använde aldrig någonting annat än mina avatarer på nätet. Det fanns tillräckligt många bilder av mig i omlopp redan genom min mosters jävla konto. Min moster är Life by Zoe. Det är hennes jobb att blogga om mig, Liv, Pål och vårt underbara hem. Hon började blogga redan som tolvåring. Bloggen hette Life by Zoe redan då vilket är ett sådant lamt LäsexeEj för sp
17 namn, men hon vill inte byta nu. Det är hennes varumärke. Jag och Liv är hennes varumärke och har varit det ända sedan våra föräldrar gick bort. Ibland tänker jag att Zoe blev vår vårdnadshavare bara för att få fler följare. Hon förnekar det såklart men faktum är att hennes blogg peakade runt de åren. Sedan dess har det varit en långsamt nedåtgående kurva. Hon har försökt bryta trenden på alla möjliga sätt. Att anställa en hushållerska var ett av de där påhitten. Vi var en av de första familjerna i vårt område som skaffade en AI. En robothushållerska. Hon heter Mindy. Pål var tveksam till Mindy i början. Han brukade sköta det mesta i hushållet och tyckte inte att vi behövde någon. Jag tror det var därför Zoe valde ut den sexigaste hushållerskan som gick att få tag på. För att blidka honom. Det var patetiskt, men det fungerade. Mindy med putläpparna och rådjursögonen. Mindy med de lena händerna. Läskigt lena händer faktiskt. Jag vet för hon är inte bara programmerad till att städa. Hon är även programmerad till att pleasa oss på olika sätt. Om någon av oss är ledsen så är hon den första att fråga om det finns något hon kan göra. emplar pridning
18 En kram, en strykning över kinden, en kopp varm choklad? När jag fick min första mens så var det Mindy jag berättade det för. ”Jag förstår”, sa hon sakligt. ”Då behöver du bindor, tamponger och trosskydd. En vetekudde. Värktabletter.” Sedan handlade hon allt det där till mig. Det var först när Zoe gick igenom kvittona som hon förstod att jag hade fått mens. Zoe blev överlycklig och beslöt sig för att baka en menstårta. Den såg ut som en livmoder och fick runt 10000 likes och över 2000 omnämnanden i olika sociala kanaler. Menskoppstillverkarna fullkomligt kastade sig över Zoe i hopp om att få bli vår sponsor. Blommor budades hem till oss med små lyckönskningar i stil med ”Grattis Estrid. Du har blivit kvinna!” Jag hatade det. Hade jag vetat att Zoe hade gjort en menstårta från första början hade jag förbjudit henne att skriva om det på bloggen. Nu var det för sent. Regel nummer 1: Lagt kort ligger. Man tar aldrig bort en bild eller ett inlägg. Aldrig. Regel nummer 2: Utan dina följare är du ingen. Var tacksam. LäsexeEj för sp
19 Regel nummer 3: Smile though you’re heart is aching. Smile even though you’re faking… Regel nummer tre är min version av Påls favoritlåt. Han älskar Nat King Cole. I övrigt är han ganska konturlös. Jag vet inte riktigt vem han är faktiskt. Jag känner honom inte. Han har liksom alltid levt i skuggan av Zoe. Han är lojal och jag tror det är det hon älskar med honom. Hon vill inte ha något drama inom familjen. Det är inte det hennes följare vill läsa om. Zoe säljer det perfekta livet. Med en perfekt lägenhet, en kärleksfull make och en talangfull systerdotter som håller på att göra sig ett namn genom kalljästa vetekransar och fluffiga morgonmuffins. Den andra systerdottern, det vill säga jag, har hon också lyckats plocka poäng på. Hon delar glatt med sig av förälder-till-en-tonåring-ångesten, smakfullt uppvägt med jag-minns-min-egen-tonårstid-nostalgi. Efter hela den där incidenten med menstårtan var det något som började skava i mig. Egentligen hade det skavt väldigt länge men jag visste liksom inte hur jag skulle ta mig ur den roll som tilldelats mig. Jag hade levt så länge med att jag inte bara var mitt emplar pridning
20 eget varumärke, utan även Zoes. Att jag var en del av det maskineri som drog in pengarna till familjen, som gjorde att vi kunde bo så fint, få så många fina saker och äta så gott. Men efter menstårtan var det som att något bara sa stopp och jag började ömsa skinn. Fram till dess hade jag alltid presterat. Alltid varit bäst i skolan och bäst i gymnastik. Nu slutade jag med gymnastiken och började festa i stället. Tog på mig de kläder som jag trodde skulle provocera min moster allra mest. Vägrade ställa upp på hennes regi. Till en början blev hon förfärad men sedan var det som att hon omvärderade det hela och insåg att hon kunde plocka poäng även på det. Att det kanske trots allt var ett skönt andningshål för hennes följare att även Zoe hade det svårt ibland. Jag hade aldrig trott att hon skulle lyckas plocka poäng på mina protester. Det var min första missbedömning. Den andra var Troy. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum. Jag fattar det bara inte. Men hela den kvällen hade varit uppfuckad redan från början. Jag hade tagit en tablett som jag inte borde ha tagit och mådde skit LäsexeEj för sp
21 och när jag kom hem och hittade Pål med Mindy så måste jag ha fått någon sorts kortslutning. Pål hade svårt med sömnen ibland. Då brukade han ta en whiskey och lyssna på Nat King Cole tills han somnade i fåtöljen. Men den här gången sov han inte. Coles röst hördes mjukt genom lägenheten, men när jag kikade in i vardagsrummet satt Pål inte i fåtöljen som han brukade. I stället stod han och tryckte sig mot Mindy. Han var så uppslukad av det han höll på med att han inte ens märkte att jag fotade dem. Väl inne på rummet bröt jag ihop. Jag måste ha legat och gråtit på sängen i över en timme när det surrade till i telefonen och Troy hörde av sig. Vaken? Jag minns att jag började skriva något, men ångrade mig. Att jag inte visste hur jag skulle uttrycka mig. Att jag fortfarande försökte processa vad jag hade sett när nästa meddelande trillade in. Vad händer? Det var då jag skickade över bilden på Pål och Mindy. För att just då kändes det enklast. Vem är det här? frågade Troy. Det är min mosters man. emplar pridning
22 Mr Zoe alltså… Jag stelnade till när han skrev det där sista. Jag hade inget minne av att jag hade berättat att jag var systerdotter till Zoe och jag ville inte att någon skulle veta det heller. Vem pratar du om? frågade jag i ett försök att hålla masken medan jag desperat försökte återkalla bilden. Men det var för sent. Troy hade redan laddat ner den. Tror du inte jag vet vem du är eller? Jag har runkat till varenda bild som lagts ut på dig i flera år nu. Det var som att få ett hårt slag i magen. Nej värre. Det var som att någon stack en kniv i mig och långsamt vred runt den bland mina inälvor. Det kändes som jag skulle spy. Nu vill jag se hela dig, skrev han. Allt jag inte har sett ännu. LäsexeEj för sp
23 I am not a robot Jag hade inget val. Troy hade bilden på Pål och hotade med att skicka den till förtroendeinstansen om jag inte gav honom det han ville. Att ha en eller flera prickar hos förtroendeinstansen var något av det värsta som kunde drabba en människa. Det gav en stämpel som mindre-trovärdig-person i alla möjliga sammanhang och påverkade allt från karriär till möjligheter att köpa en lägenhet eller ta ett lån. Om Påls förtroendekapital drogs i smutsen så skulle hela familjen påverkas. Sponsorerna skulle överge oss och Pål skulle åka på böter. Rejäla sådana. Det fanns inte en chans i världen att förtroendeinstansen skulle ha överseende med en sådan här sak. Mindy var en hushållerska. Hon var programmerad att tillmötesgå oss och frågan var om hon emplar pridning
24 ens kunde säga nej även om hon ville det. Några år tidigare hade polisen hittat en söndertrasad AI i en container. Ingen visste exakt vad som hade hänt, men att hennes ”ägare” inte hade behandlat henne särskilt väl rådde det inga tvivel om. Efter det blossade en het debatt upp huruvida robotarnas rättigheter borde stärkas. AI:s rättighetsrörelse, AIR, måste ha värvat flera tusen nya medlemmar det året och kraven skärptes. Fram till dess hade det varit fritt fram för vem som helst som hade råd att köpa sig en AI. Efter att reglerna skärptes så var det inte lika enkelt längre. I de allra flesta fall så hyrde man en. Det innebar att dessa robotar var knutna till sina ”arbetsgivare” enligt kontrakt som tecknades periodvis. I dessa kontrakt uttrycktes specifikt vad roboten var anställd för att göra. En ordentlig bakgrundscheck gjordes på de människor som ville kontraktera en robot. Det fick inte finnas någon mental sjukdom inom familjen och absolut inga avvikande sexuella böjelser. Robotarna skulle behandlas med respekt. Zoe köpte Mindy innan lagkraven skärptes. Det betydde inte att man fick behandla henne hur som LäsexeEj för sp
25 helst, men risken ökade i och med att hon inte hade någon att rapportera till. Att tvinga sig på sin robothushållerska var en skandal och hörde inte hemma i Life by Zoe. Zoes karriär skulle vara över. I alla fall som vi kände den. För att inte prata om Liv. Bästa, finaste Liv. Hennes talang skulle överskuggas av skandalen. Jag kunde inte utsätta min syster för det. Hon förtjänade det inte och jag älskade henne alldeles för mycket. Pål fick såklart reda på att jag hade sett övergreppet. Mindy hade registrerat min närvaro och rapporterade det till honom direkt. En dag efter skolan tog han upp det med mig. Jag satt på sängen och kollade på film när han kom in i rummet och drog igen dörren efter sig. ”Jag vet att du vet vad som hände mellan mig och Mindy”, sa han. Jag undvek att möta hans blick. Ville inte se skammen i hans ögon. Eller ännu värre, se att han inte kände någon skam alls. Dessutom hade han gjort bort sig redan när han pratade om händelsen som något som hade skett mellan honom och Mindy. Som att det var i samförstånd. ”Mindy är en robot”, svarade jag. emplar pridning
26 ”En högpresterande robot. En mycket intelligent sådan med egna känslor och slutledningsförmåga.” ”Hon är programmerad att fungera så.” Pål slog sig ner på en stol och suckade tungt. ”Jag hoppas du förstår vilka konsekvenser det skulle få om en sådan här sak kom ut.” Jag nickade kort. ”Då är vi överens”, sa Pål. Så jag fotade mig själv och skickade bilderna till Troy. Jag gjorde allt som Troy bad om och jag hatade honom. Jag hatade Pål och Zoe också för den delen. Men mest av allt hatade jag Mindy. Jag hatade hennes tjänande sätt och tillmötesgående minspel. Jag hatade hennes döda blick och låtsasvarma hud. Jag hatade henne för att hon fick oss att känna saker för henne även om hon inte kände någonting tillbaka. Jag visste att Mindy inte hade några äkta känslor. Hon kunde lära sig saker eftersom hon var en AI. Hon kunde utvecklas och verka som att hon faktiskt förstod. Men hon kunde inte känna. Inte på riktigt. Hon var en robot. Det var inte jag. LäsexeEj för sp
27 Det var under den här perioden jag började skära mig. Jag slöt mig. Kände allt oftare att jag gick runt i en bubbla med ångesten pulserande genom kroppen. Rakbladseggen styrde upp allt det där. Smärtan gjorde mig fokuserad. Höll mig tillräckligt skärpt för att lyckas tänka ut en plan. Jag visste att jag måste komma över materialet på något vis. Inte bara bilden på Pål och Mindy utan alla bilder. För att göra det så måste jag komma över Troys hårddisk, men jag skulle aldrig någonsin kunna vara 100% säker på att jag hade fått tillbaka allt. Det gick inte. Det var det som var problemet. Det fanns ingen väg ut. Rättelse. Det hade inte funnits någon väg ut. Inte förrän Jack berättade att han hade lyckats få kontakt med dodarna. Via ett forum på nätet hade han förstått att han måste använda taggarna. DOD var deras tagg och det var den vägen han måste gå. Den var bara till för att etablera den initiala kontakten. All annan emplar pridning
28 kommunikation skedde mellan fyra ögon. Risken var alldeles för stor att de skulle bli avslöjade annars. Jack började klottra prickar över o:et i alla DOD-taggar han hittade och undertecknade med det alias han hade på forumet. En liten kråka bara. Längst ner i högra hörnet. Det tog tid. Han måste ha hållit på i veckor. Månader kanske. Jag såg att han klottrade ibland men reflekterade inte tillräckligt mycket över det för att börja undra. Det var något han gjorde i förbifarten bara. Två prickar. En signatur. Jack visste att om det nu fanns en tribe i Stockholm så borde de förr eller senare börja lägga märke till hans signatur. Tiden han hade lagt ner på att lämna den efter sig där taggarna fanns. Uthålligheten och allvaret som låg bakom ett sådant handlande. Det var så han skulle få kontakt och till sist fick han det. Han fick plats och tid via forumet UF-02. U stod för Underjordiska. Det var en svartklubb som brukade uppstå lite då och då på hemliga ställen runt om i stan. F stod för Fredag. Det betydde att den skulle gå av stapeln nu på fredag och 02 var tiden som någon av dodarna skulle möta honom på. LäsexeEj för sp
29 Jag hade blivit alldeles kall inombords när han berättade det sista. Ingen av oss visste vad som skulle hända efter det. Skulle de ta honom med sig redan då? ”Följ med mig”, hade Jack sagt den där natten på klipporna. ”Det är inte så enkelt”, hade jag svarat. ”Är det din syrra du tänker på? Hon klarar sig.” På sätt och vis hade han rätt. Liv skulle antagligen fortsätta göra sina vetelängder även om inte jag var där. Kanske skulle hon till och med få fler följare om hon förlorade sin allra käraste syster. Hon skulle klara sig. Det skulle hon. Men hon skulle aldrig förstå varför jag övergav henne. ”Kom igen nu Estrid” fortsatte han och knuffade till mig i sidan. ”Jag kan inte lämna dig kvar här. Det går bara inte.” Jag torkade bort några tårar som letat sig fram ur ögonvrån. Jag visste att Jack alltid hade min rygg. Precis som att jag alltid hade haft hans. Det hade varit så ända sedan första gången vi såg varandra i åttan. Och då menar jag första gången vi verkligen fattade varandra. På riktigt. emplar pridning
30 Jack Jag hade känt de flesta i min klass ända sedan ettan. En del av dem hade till och med gått i samma förskola som jag. Både mina föräldrar och Zoe hade bott i samma kvarter i hela mitt liv. Vi hade aldrig flyttat. Fick man tag i en lägenhet på den adress som vi bodde på så flyttade man inte. Det var hårdvaluta. Det var inte bara Zoe som hade märkt av förändringen i mitt beteende. Min dåvarande flickvän Tess var den första som påpekade att jag hade blivit ”konstig”, som hon uttryckte det. Vi hade låst in oss på mitt rum och hånglat en stund när jag plötsligt kom av mig. Tess hade spottat ut tuggummit och hennes hand höll precis på att leta sig innanför min tröja när all min lust bara försvann. Jag vet inte om det berodde på samtalet vi hade LäsexeEj för sp
31 haft precis innan där hon tyckte att jag gjorde alldeles för stor sak av hela incidenten med menstårtan. Eller om det var hennes utläggning över hur mycket hon störde sig på Lady Blue, en influencer som hade slagit i taket det året, men plötsligt kände jag mig bara så ensam. Jag minns att jag plötsligt stoppade henne och rättade till kläderna igen. Att jag frågade om vi kanske kunde göra något annat. ”Du har blivit så jävla konstig, vet du det?” Hon hade rätt. Det var någonting som höll på att förändras i mig och jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Det var som att jag plötsligt började se mig själv och henne och hela det gäng vi var en del av – utifrån på något sätt. Att vi tramsade runt alldeles för mycket. Att till och med mitt eget leende kändes falskt och ansträngt. När jag beslutade mig för att lägga ner min kanal tyckte Tess att jag hade tappat det totalt. Hon tyckte att det var väldigt märkligt att jag inte bollade det beslutet med henne först. Alla i vårt gäng drev olika kanaler och det gav oss en ekonomi och en livsstil som inte alla i skolan hade råd med. Jag kunde inte förklara det på något emplar pridning
32 annat sätt än att jag var less. Att jag mådde illa av alltihop. Att jag var trött på att vara till lags och poängberäknande i precis allting jag gjorde och att det kanske inte var någon bra idé att vi var ihop längre. Tess spelade sårad men egentligen tror jag att hon tyckte det var skönt. Hon hade fått ut vad hon kunde från relationen och var nog ganska trött på mig vid det laget. Mina gamla vänner tog parti med Tess och en del av dem hälsade inte på mig längre. Det var i den vevan jag hittade Pål med Mindy och fastnade i klorna på Troy. Jag var i fritt fall och det fanns ingen jag kunde vända mig till. Men så började Jack i min klass. Han var lite längre än oss andra men i övrigt såg han ganska alldaglig ut. Blont spretigt hår, jeans och t-shirt. Gympadojor. Han gjorde inget väsen av sig och var ingen jag lade märke till i början. Jag hade nog med mig själv. Sov dåligt på nätterna och sminkade mig allt hårdare. Troy jagade mig och ville ständigt ha fler bilder. Mer utmanande. Jag spenderade all vaken tid med att antingen LäsexeEj för sp
33 försöka förtränga vad som pågick eller försöka komma på ett sätt att ta mig ur hela skiten. Liv hade precis blivit utsedd till Sveriges yngsta mästerbagare och situationen kändes mer låst än någonsin. Jag tyckte alla var inställsamma och falska och att hela samhället var en enda stor bajsmacka. Samma dag som jag och Jack pratade med varandra för första gången så hade vi samhällskunskap och diskussionerna gick heta kring den senaste vågen av klimatflyktingar som hotade att välla in över Sverige. I media debatterades det dagligen om vi verkligen hade råd att ta emot fler flyktingar och nu ville vår lärare veta vad vi tänkte. Jag satt med blicken ut genom fönstret när vår lärare plötsligt påkallade min uppmärksamhet och frågade om min åsikt. ”Det är inte deras fel att de föddes på fel plats.” ”Vill du utveckla?” ”Det är ju bara ett lotteri. Det hade lika gärna kunnat vara vi som hade varit på flykt.” ”Vad tycker ni andra?” frågade läraren och tittade ut över klassen. ”Det betyder inte att vi har råd att ta emot så emplar pridning
34 här många”, var det någon som sa. ”De måste ju ha någonstans och bo också, och jobb.” ”Vi får väl dela med oss”, sa jag. ”Sluta jobba?” frågade Tess och såg roat på mig. ”Jobba mindre kanske. Gå ner på halvtid så att någon annan kan ta den andra halvan.” Tess garvade till. ”Vet du hur mycket det kostar att leva egentligen?” ”Det är inte en rättighet att kunna gå ut och käka på restaurang hela tiden”, fräste jag. ”Eller alla de där skidresorna som du åker på vartenda år. Det är lyx. Om du bara skippade något av det där så kanske du skulle kunna rädda någons liv i stället.” Tess såg ilsket på mig. ”Du vet att jag har klimatkompenserat för varenda en av de där resorna. Dessutom har jag typ hundra fadderbarn.” ”Tänk på tonen nu”, varnade läraren. ”Vi går inte till personangrepp här.” ”Det gäller ju inte bara Tess”, svarade jag ilsket. ”Det gäller alla här inne.” Jag visste att jag hade gått för långt. Tess skulle aldrig förlåta mig för att jag hade pekat ut henne på LäsexeEj för sp
35 det där sättet och på väg ut från klassrummet fick jag det bekräftat. ”Vad är det med dig egentligen?” väste hon och drog in mig i ett hörn. Jag såg sammanbitet på henne utan att svara. För vad skulle jag säga? Att hela livet var fucked up och att jag inte visste var jag skulle ta vägen längre. ”Jag fattar inte hur jag kunde vara kär i dig.” Jag såg efter henne medan hon stormade vidare bort genom korridoren. Den del av mig som fortfarande saknade henne ville inget hellre än att hon skulle svepa in mig i sin jordgubbsdoftande närhet igen. Hennes tusentals små pussar över hela mitt ansikte. Hennes andetag i örat som hade suddat bort allt skav för bara några veckor sedan. Men det gick inte. Jag var en annan nu och det gick inte att gå tillbaka trots att väggarna tryckte sig närmre och det blev allt svårare att andas. Jag måste ut. Jag måste bort och det fanns bara ett ställe jag kunde gömma mig på utan att lämna skolområdet. Det fanns en brandstege som ledde upp till taket på vår skola. Det var förbjudet att klättra upp där men jag brukade ta mig dit ändå. Om jag lämnade emplar pridning
36 området skulle Zoe och Pål få en notifikation direkt med efterföljande frågor och lärarsamtal. På taket var jag kvar inom skolans område utan att ha brutit någon av de osynliga gränslinjer som omgärdade skolbyggnaden. Turligt nog så var dörren upp till taket en av de få dörrar som fortfarande låstes med nyckel. Det hade med brandsäkerheten att göra, vilket i sin tur betydde att den fortfarande gick att dyrka upp. Men det gällde att vara snabb såklart. Det brukade ta mig mindre än en minut att bryta upp låset och smita in genom dörren utan att bli upptäckt. Väl inne klättrade jag upp på taket och fortsatte ut till kanten. Sedan stod jag där och blickade ner mot gatan långt under mig. Jag hade aldrig varit höjdrädd. Ändå sög det till i magen när en vindby plötsligt fick mig att svaja till. ”Du tänker väl inte hoppa?” Överrumplad vände jag mig om och fick syn på Jack som satt en bit längre bort och rökte en cigg. Jag visste inte ens vad han hette då. Han var en fullkomlig blindspot för mig. ”Hur kom du upp hit?” frågade jag. ”Du är inte den enda som kan dyrka upp gamla LäsexeEj för sp
37 lås om du trodde det”, sa han och blåste ut lite rök. ”Jag gillade det du sa i klassrummet förresten.” ”Jag borde inte ha hoppat på Tess så där”, sa jag. ”Varför inte?” ”Därför att det är onödigt att göra livet svårare än det redan är.” ”Har du hört talas om Platon och liknelsen han gjorde med skuggvärlden?” Jag skakade på huvudet och slog mig ner bredvid honom. ”Han menade att hela mänskligheten sitter som fastkedjade i en grotta med ryggen vänd mot verkligheten. Och det enda vi ser av den verkliga världen är några skuggfigurer som rör sig på en vägg. Men en dag så sliter en sig loss och tar sig ut ur grottan. Först bländas hon av solljuset och ser ingenting. Men sedan, när ögonen har vant sig så ser hon plötsligt världen så som den egentligen är.” Jack gjorde en paus och mötte min blick. ”För första gången förstår hon att allt vi någonsin har sett bara har varit skuggorna av det som faktiskt existerar och att sanningen, det verkliga livet, ligger bortom det.” emplar pridning
38 ”Så vad hände med hon som fattade allt det där.” ”Det gick åt helvete såklart” sa Jack och log snett. ”Hon kunde inte lossa de andra från sina kedjor för då skulle de slå ihjäl henne. De ville inte att någon skulle ifrågasätta deras föreställning om världen.” Plötsligt började jag fnissa. Det bara bubblade ur mig och gick inte att hålla tillbaka. ”Vad är det?” frågade Jack roat. ”Inget”, sa jag medan jag försökte hålla tillbaka skrattet, ”det är så knäppt bara.” Jack sprätte i väg ciggen över takkanten och satte på sig ett par solglasögon. ”Du ska vara glad att Tess inte dödar dig.” Efter den dagen hängde vi ihop jämt. Utan honom hade jag antagligen inte överlevt det där året. Jack blev min sköld mot Tess och alla de andra. Mitt bollplank och den enda som verkligen förstod mig. Jag berättade allt för Jack. Allt utom det där med Troy. Jack var liksom solen för mig och jag ville inte skugga den med något så skitigt och äckligt som Troy. Dessutom var det inte jag som visade upp mig framför webbkameran. Det var mitt LäsexeEj för sp
39 skuggjag. Mitt verkliga jag skulle aldrig låta sig förnedras på det sättet. Mitt verkliga jag hade febrilt försökt komma på ett sätt att ta sig ur hela den där skiten och nu fanns det plötsligt det. En öppning. Ett fönster och en väg ut. Bara en idiot skulle tacka nej till den chansen. Jag förstod det nu. Jag drog åt mig datorn och loggade in på mitt konto. Sedan skickade jag ett kort meddelande till Jack. U+I@UF02=dod emplar Jack svarade med ett enda litet svart hjärta. pridning
40 Lockdown Ett kraftigt oväder har dragit över Bahamas och beräknas nå USA:s östkust om två dagar. De kraftiga stormvindarna kan sedan komma att vandra vidare mot Sverige i slutet av veckan. Vi uppmanar alla att hålla koll på prognosen de kommande dagarna och förbereda sig för eventuell lockdown. Zoe stängde av ljudet på skärmen och plockade upp sin tekopp från frukostbordet. ”Jaha”, sa hon medan hon smuttade på teet. ”Då blir det innemys i helgen.” ”Jag ska på fest på fredag”, sa jag. ”Det går inte Estrid, det förstår du väl? Inte om det blir storm.” ”Vi kommer hålla till i ett gammalt skyddsrum. Det är antagligen det säkraste stället att vara på.” LäsexeEj för sp
41 ”Du måste ju ta dig dit och tillbaka också”, kontrade Zoe. ”Vid lockdown rekommenderas alla levande varelser att hålla sig inomhus”, sa Mindy medan hon började duka av bordet. ”Myndigheterna tar inte ansvar för dem som lämnar hemmet.” ”Jag skiter väl i myndigheterna”, muttrade jag medan jag snabbt plockade undan efter mig och lämnade köket. Det var egentligen Mindys jobb att ta reda på disken men ända sedan incidenten med Pål stod jag knappt ut med att hon höll på och servade oss hela tiden. ”Jag vill inte att du använder den där tonen”, sa Zoe irriterat och följde efter mig ut i hallen. ”Så länge du bor under mitt tak så är det mina regler som gäller.” ”Inte om de är helt orimliga”, sa jag. ”Dessutom så är det faktiskt bara en rekommendation från statens sida. Det är inte förbjudet att gå ut.” Zoes ögon smalnade av. Det var tydligt att det här var långt ifrån den respons hon hade hoppats på för sina familjemysiga helgplaner. ”Mindy!” ropade hon hårt. Mindy uppenbarade sig i halldörren. emplar pridning
42 ”Jag vill att du följer prognosen de närmsta dagarna. Om det blir lockdown på fredag så vaktar du dörren.” Jag såg chockat mot Zoe. ”Skojar du eller?!” ”Jag är fortfarande ansvarig för dig”, sa hon bestämt innan hon vände på klacken och försvann tillbaka in i köket. ”Och så glömmer du inte ta på dig munskyddet.” *** Jag lämnade ilsket huset medan jag drog på mig munskyddet som Zoe propsade på att jag och Liv skulle bära så fort vi rörde oss ute på stan. Det var för vårt eget bästa, brukade hon säga. För att vi inte skulle gå samma öde till mötes som våra föräldrar hade gjort. Det var cancer hon tänkte på. De konstaterade fallen ökade stadigt i hela i landet och trots att vi hade bland de bästa läkarna i världen så lyckades de inte vända utvecklingen. En del hävdade att det berodde på den förorenade luften inne i stan. Även om de flesta bilar var eldrivna så fanns det tillräckligt mycket gift kvar i luften från LäsexeEj för sp
43 den gamla tiden. Giftet hade lagt sig som ett tunt damm över gatorna. Osynligt för blotta ögat men lika farligt för lungorna när det rördes upp i luften. Andra menade att de ökade cancerfallen berodde på att vi fortfarande inte hade anpassat oss till solen. Vi hade fått fler och fler soldagar de senaste tjugo åren. Det i kombination med tunnare ozonlager ledde till att myndigheterna hade börjat ge dagliga rekommendationer av direkt solljus. Tio minuter max. Därefter måste man smörja in sig eller uppsöka skuggan en stund. Och så fanns det de som trodde att det berodde på strålningen. Att vi helt enkelt inte tålde alla trådlösa nätverk som låg som spindelnät över staden. Att det var därför cancern fortsatte öka. Så fort läkarna hade hittat botemedlet för en typ av cancer så dök det upp en annan, mer svårbehandlad sort. Jag klev på tvärbanan och slog mig ner på ett av de solvarma sätena. Liv rusade i kapp och klämde sig in genom dörrarna just som de skulle gå igen. Andfådd satte hon sig bredvid mig och tog min hand. Precis som hon alltid hade gjort ända sedan hon var liten. Sedan satt vi så. Hon med blicken ner i de senaste emplar pridning
44 uppdateringarna på mobilen. Jag med blicken ut mot staden som långsamt gled förbi utanför vårt fönster. Nyhetsskyltarna som varnade för helgens eventuella lockdown och påminde alla om att fylla på förråden. Vuxna som stressade sina barn på väg till skolan medan de både mentalt och digitalt hade klivit in i arbetsdagens första möte. En sönderbränd tiggare som låg och sov under en reklamskylt för en ny, kommande solskyddsfaktor som doftade daggkåpa. Jag suckade tungt och slöt ögonen. En lockdown på fredag skulle helt klart göra det svårt för mig att lämna lägenheten. Det var ett problem jag inte hade räknat med. I övrigt hade jag hunnit tänka igenom i princip allt och gjort de förberedelser jag måste göra. Jag hade hört av mig till Troy. Bett om förlåtelse för att jag inte hade svarat honom tidigare. Skyllt på Zoe. Att hon hade tvingat med mig på något event jag inte kunde ta mig ur. Troy hade skrivit att jag var skyldig honom något extra som kompensation för tystnaden. Han ville ses på lördag och han ville ses på riktigt den LäsexeEj för sp
45 här gången. IRL. Jag hade inte blivit förvånad. Tvärtom så hade jag haft det på känn ganska länge. Backar du nu är du död, hade han skrivit. Jag är redan död. Fattar du inte det? Jag kommer ta livet av mig. Har du glömt bilden på din plastfarsa och roboten eller? Om du inte möter upp mig på lördag så skickar jag bilden raka vägen till förtroendeinstansen. För att inte tala om alla bilder jag har på dig. Sedan hade han loggat ut. I vanliga fall hade jag plockat fram rakbladet vid det laget. Men den här gången kände jag mig lugn. Den här gången hade jag en plan och bollen var redan i rullning. På lördag skulle jag vara försvunnen. Med tanke på att jag var Life by Zoes systerdotter skulle det ganska snart nå media. Och när det nådde media så skulle det även nå Troy. Risken fanns att han skulle skicka bilden till förtroendeinstansen i alla fall förstås. Som någon slags hämnd för mitt försvinnande. Men jag uppskattade att den sannolikheten var ganska liten. Det var inte Pål han ville åt. Det var mig, och när jag inte längre fanns här så skulle bilden ha spelat ut sin roll. emplar pridning
46 För att vara på den säkra sidan tänkte jag skicka ett meddelande till honom strax innan jag och Jack mötte upp dodarna. När de hittar min döda kropp kommer de att hitta dig också. Förhoppningsvis skulle det göra honom tillräckligt skärrad för att förstöra allt bevismaterial på egen hand. Särskilt när bilderna på mitt försvinnande började kablas ut över landet och han förstod att det verkligen var sant. Liv släppte taget om min hand samtidigt som tvärbanan närmade sig hållplatsen. Tjejligan stod redan och väntade på henne på perrongen. Hennes två närmaste kompisar. De gick på samma skola bara två stationer från min. Genom rutan såg jag hur de kramade om henne innan de ivrigt började teckna sinsemellan. När dörrarna slöt sig efter henne och vagnen återigen satte sig i rörelse var jag övertygad om att Jack hade rätt. Liv skulle komma över mitt försvinnande. Hon skulle sörja ett tag såklart, men sedan skulle hon repa sig. Hennes vänner skulle se till att det blev så. De skulle finnas där för henne. Den tanken gjorde det lättare för mig att fokusera LäsexeEj för sp
47 på flykten och det problem som låg framför mig just nu. Nämligen Mindy och det vapen jag behövde bygga för att stoppa henne. *** Det tog mig tre dagar att färdigställa min första EMP, en liten låda som skickade ut en elektromagnetisk puls som slog ut annan elektronik. Förberedelserna tog längst tid. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bygga den och vågade inte söka information på någon av våra hemskärmar på grund av Mindy. Zoe påstod att Mindy inte hade tillgång till familjens sökhistorik men det hade varit alldeles för många osannolika incidenter och plötsliga utegångsförbud för att jag skulle köpa det där. Jag kunde inte heller använda mig av någon av skolans datorer. Efter att några idioter hade försökt bygga en bomb hade skolan investerat i ett nätlås som slog larm om någon sökte på våld, porr eller droger. En EMP skulle helt klart registreras som våld. Jag fick lita på min egen känsla och logik i det här fallet. Jag hade alltid varit intresserad av teknik. Alltid emplar pridning
48 älskat att plocka isär och sätta ihop saker. Försöka förstå hur allt hängde ihop och fungerade. Det var det min kanal hade handlat om. Jag kallade mig för Techgirl och brukade lägga ut tutorials på hur man byggde allt från ficklampor till minihögtalare. En EMP var lite mer avancerad, men jag hade gått igenom det hela i huvudet och kommit fram till att det absolut enklaste sättet måste vara att använda en gammal kamera. Sådana som användes på 1990-talet. Skolan hade en valbar kurs i gammal fotografikonst och framkallning. Det var inte en av de mest populära kurserna så när jag plötsligt dök upp och visade intresse för äldre tidens fotografering lät professor Cisco mig hoppa på direkt. Ett extra plus var att den gav mig utrymme att stanna kvar efter ordinarie skoltid i labbet. Jag tog några halvhjärtade bilder som främst föreställde Jack i olika situationer. Jack promenerade, skrattade, åt en bulle, hoppade och min egen personliga favorit – helt allvarligt mötte min blick genom linsen. Medan bilderna hängde på tork i framkallningsrummet så skred jag till verket med min egentliga LäsexeEj för sp
49 plan. Att bygga en EMP. Att valet hade fallit på en kamera av äldre modell var enkel. En EMP fungerar genom att stark ström skickas genom en spole av isolerad koppartråd. Då skapas ett magnetfält runt spolen som sedan rör sig ut åt alla håll med ljusets hastighet. Ju högre volt du skickar genom spolen, desto större effekt. Ett problem är att den inte kan drivas direkt av batterier, eftersom de släpper ut ström för sakta. Jag måste därför bygga en krets som lät batteriet ladda upp en kondensator. Med en kamerablixt av äldre modell kom jag undan ganska lätt eftersom den redan hade allting inbyggt. Det enda jag behövde göra var att ta bort själva blixten och koppla in en liten spole med isolerad koppartråd. Sen var det bara att ladda blixten som vanligt och trycka på knappen. *** EMP:n blev klar samma dag som vi skulle ge oss av. Jag och Jack satt i hans kök när jag lade upp kameran på bordet mellan oss. emplar pridning
50 ”Inga mer foton nu”, sa Jack och lyfte avvärjande handen. ”Det här är ingen kamera”, svarade jag. ”Det är en EMP.” Med stigande intresse plockade Jack upp kameran och såg på den. ”Den är tillräckligt stark för att slå ut all elektronik på 10 centimeters avstånd.” Jack som höll på att värma en minipizza i mikron tog med sig EMP:n och höll den mot den susande ugnen. Sedan tryckte han på knappen. Det fräste till när mikrovågsugnen slocknade med ett litet knäpp. ”Du är ett geni”, skrattade Jack och lade tillbaka EMP:n. ”Ingenting kan stoppa oss nu.” Jag hade såklart berättat om Mindy för honom. Att det fanns en risk att hon skulle försöka hindra mig från att lämna huset. Jack däremot hade ingen som hindrade honom. Hans föräldrar var bortresta och det skulle dröja innan de märkte att han var borta. ”Är du säker på att du fixar det här nu då?” frågade han och såg forskande på mig. Jacks familj hade aldrig haft en AI och därför kunde han inte riktigt relatera till att jag faktiskt kände en viss empati med Mindy. För honom var hon bara LäsexeEj för sp