51 en robot, men för mig var hon mer än så. Dessutom så skulle jag aldrig kunna återvända till mitt gamla liv om jag empade henne. Våld mot robotar var inte belagda med samma straff som brott mot människor, men det räckte för att hamna i händerna på myndigheterna. Särskilt för någon som inte var myndig. Kanske skulle jag bli placerad någonstans. Terapi. Böter. För att inte tala om brännmärket det skulle lämna efter sig hos förtroendeinstansen. Jag skulle aldrig kunna få en egen lägenhet. Eller ett jobb. I alla fall inte förrän brottet hade blivit preskriberat. ”Hon kommer inte att känna något”, svarade jag. ”Inte på riktigt.” ”Allt annat är en illusion”, sa Jack. ”Ett skuggspel bara. Glöm inte det.” *** När jag lämnade Jacks lägenhet hade det redan börjat blåsa upp till storm. Vi hade kommit överens om att mötas klockan ett vid De Angelies, en pizzeria som låg i utkanten av Sjöstaden. Jack skulle vänta på mig där i högst trettio minuter. emplar pridning
52 Om jag inte hade dykt upp innan dess så skulle han bli tvungen att fortsätta utan mig för att inte missa den utsatta tiden med dodarna. Jag kämpade mig genom blåsten i riktning mot tvärbanan samtidigt som signalen för lockdown började ljuda över staden. Det betydde att vindstyrkan hade nått 15 sekundmeter. Innan natten var över skulle den säkert hinna bli det dubbla. Ovädret hade redan genererat kraftiga förseningar i kollektivtrafiken och jag fick vänta länge innan tvärbanan dök upp. De flesta hade stängt in sig vid det laget och jag var ensam i vagnen hela vägen till stationen där jag skulle av. Troy hade såklart hört av sig igen. Den här gången textade han tid och plats där han skulle hämta upp mig. Klockan fem vid Slussen följande dag. Det var allt jag behövde veta. Jag hade inte svarat och det var ingenting han förväntade sig heller. Han var säker på att jag skulle dyka upp. Jag undrade hur han skulle reagera när han insåg att jag var död? Jag hoppades att han skulle skämmas. Jag hoppades att han skulle noja över att någon jagade honom på samma sätt som jag hade LäsexeEj för sp
53 nojat. Alltid med blicken över axeln. Jag önskade att han skulle brinna i helvetet av ångest över vad han hade gjort. Jag önskade att han skulle bli så rädd att han förstörde allt material han hade på mig. Först då skulle jag bli fri. emplar pridning
54 Dö innan du dör Jag skulle vilja säga att jag spenderade sista kvällen i lägenheten med Liv, men det gjorde jag inte. Jag var rädd att jag skulle bli känslosam. Att det skulle synas på mig att jag var på väg bort. I stället stängde jag in mig på rummet och låtsades sura över utegångsförbudet. Först till middagen kom jag ut en stund. Åt hungrigt av maten som Mindy ställde fram på bordet, undvek all typ av konversation och försvann tillbaka in på rummet igen. Strax innan midnatt gläntade Liv försiktigt på dörren och kom in i rummet. Jag hade redan krupit ner under täcket. Tänkte att det var bäst att försöka sova några timmar eftersom jag ändå inte skulle kunna lämna lägenheten förrän alla hade gått och lagt sig. ”Får jag sova här?” frågade hon. LäsexeEj för sp
55 ”Inte i natt.” ”Snälla Estrid…” Vinden ven ordentligt utanför fönstret. Ett billarm hade gått i gång någonstans längre ner på gatan. Antingen av vinden eller så var det ett inbrott. Någon tjuv som passade på under lockdown. Det brukade alltid vara några som tog tillfället i akt. Under lockdown sattes alla regler ur spel och det blev som ett ingenmansland där ute. Kanske var det därför Liv inte kom till ro i natt. Även om hon inte hörde hur stormen ven utanför huset så kände hon säkert oron som gick genom kvarteren. De varma vindarna som drog genom staden gjorde de flesta illa till mods. ”Okej då”, tecknade jag. ”Men jag vill inte prata.” Liv kröp ner bakom min rygg och smög ena armen om min midja. En stund senare sov hon djupt. Jag hade också slumrat till och vaknade med ett ryck när ännu ett billarm gick i gång nere på gatan. Stormen hade eskalerat och ven olustigt mellan husen. Försiktigt tog jag mig loss från Livs grepp och satte mig upp i sängen. Liv vred oroligt på sig men emplar pridning
56 gjorde ingen ansats till att vakna. Jag såg tyst på henne ett ögonblick. Väl medveten om att det kanske var sista gången. Min allra käraste syster. Ingen som inte kände oss skulle gissa att vi var syskon. Medan Liv var späd, med långt ljust hår och fräknig hy så var jag av den stadigare sorten. Atletisk, brukade Zoe kalla det, med mörkt långt hår och inga fräknar. Jag och Liv brukade skämta om att det inte fanns en chans i universum att vi delade DNA. Ändå var vi inte så olika innerst inne. Jag visste att även Liv brottades med ångesten. Bara det att hennes ångest alltid stod i direkt förhållande till prestation. Hur många följare hon hade tappat. Hur många sponsorer hon hade. Hur bra hon hade presterat i förhållande till de mål hon hade satt upp för året. Som att det kunde dämpa sorgen och saknaden efter våra föräldrar på något vis. Jag hade tagit hand om Liv ända sedan våra föräldrar gick bort, men hon skulle få lära sig att bära sig själv nu. Precis som jag hade tvingats att göra. Med mjuka fingrar strök jag undan en slinga hår som hade fallit fram i hennes ansikte. Hon hade glömt att ta av sig sina örhängen innan hon gick LäsexeEj för sp
57 och lade sig. Det var små, enkla silverplattor. Inte större än örsnibben. Försiktigt lirkade jag loss det ena örhänget och satte det på mig själv. Hon skulle antagligen tro att hon hade tappat det. Men jag kunde ändå inte låta bli att hoppas att hon på ett undermedvetet plan skulle förstå att det var jag som hade tagit det. Att jag bar det med mig. Sedan började jag raskt klä på mig. Jag hade lagt fram allt jag behövde kvällen innan. Jeans, t-tröja, strumpor, munskydd, en varm hoodie. Jag fick inte ta med mig mer än kläderna jag hade på mig hade Jack sagt. Ingenting som kunde väcka misstankar om en planerad flykt. Jag lyssnade uppmärksamt in mot lägenheten medan jag flätade mitt hår i en hård fläta. Jag hoppades innerligt att Zoe skulle ha ändrat sina instruktioner till Mindy. Särskilt när hon såg att jag gick och lade mig för natten. Men jag kunde inte ta några risker. Det sista jag gjorde var därför att plocka fram EMP:n som jag hade gömt under sängen. Om tjugo minuter skulle jag träffa Jack nere vid De Angelies. Det började bli bråttom. emplar pridning
58 *** Hela lägenheten var nedsläckt när jag lämnade rummet och försiktigt drog igen dörren bakom mig. Månen spred sitt bleka sken genom fönstren och lyste upp rummen. Mindy syntes inte till någonstans vilket gav mig fri lejd hela vägen fram till hallen. Så tyst jag kunde smög jag dit och drog på mig skorna med blicken mot vardagsrummet. Det var där hon brukade sitta på nätterna. På en stol i ena hörnet medan hon laddade. Jag kunde inte se stolen från hallen men i och med att hon inte hade försökt stoppa mig ännu så kanske Zoe hade släppt hela saken i alla fall. Kanske hade hon sett Liv smyga in till mig och trott att det skulle vara garanti nog för att jag inte skulle dra någonstans. ”Och vart är du på väg?” En stöt av illamående gick genom kroppen i samma ögonblick som jag hörde Mindys röst. Långsamt vände jag mig om och mötte hennes blick. Hon hade inte väntat inne i vardagsrummet. Hon hade stått och lurpassat på mig i skuggorna framför ytterdörren. ”Jag ska bara ut och känna på stormen.” Jag ville verkligen inte göra henne illa. För även LäsexeEj för sp
59 om jag visste att jag tekniskt sett inte kunde göra en AI illa, så hade jag ingen aning om hur hon skulle reagera. Hon kanske var programmerad att slå tillbaka. Att försvara sig själv eller värst av allt – faktiskt ge uttryck för att det gjorde ont. ”Det är inte säkert att vara utomhus nu”, sa hon. Min hand var redan i fickan. ”Jag är villig att ta risken”, sa jag medan jag långsamt slöt fingrarna om EMP:n. ”Du har utegångsförbud”, sa Mindy. ”Zoe har förbjudit dig…” Längre än så hann hon inte innan jag stötte EMP:n i bröstkorgen på henne och tryckte av. Hon skrek inte. Hon bara spärrade upp ögonen och föll ihop. Det luktade bränd plast när jag kastade mig ut genom dörren och fortsatte ner för trapporna. Ingen Mindy kom jagandes efter mig. Ingen Zoe eller Pål heller vilket innebar att Mindy inte hade väckt dem. Det kunde bara betyda en sak. Med bultande hjärta tryckte jag upp porten och fortsatte ut i stormen. emplar pridning
60 Underjordiska Myndigheterna hade rätt. Ingen levande varelse borde vara ute en sådan här natt. Det blåste allt häftigare och allt som inte satt fast skramlade nerför gatan. Det sjukaste var en liten barncykel. En trehjuling. Den kom rusande rakt emot mig just när jag korsade vägen. Till och med tramporna snurrade. Som att ett osynligt spöke cyklade gatan fram det fortaste det kunde. Jag kämpade mot vinden medan illamåendet växte sig större för varje steg jag tog. Att empa en AI som man mer eller mindre hade växt upp med var inte samma sak som att empa en micro. Gång på gång såg jag Mindys uppspärrade blick framför mig. Hon hade inte varit beredd på det där. Jag hade inte visat några våldsamma tendenser tidigare och hon kunde inte förutse LäsexeEj för sp
61 osannolika händelser. Som att jag skulle försöka döda henne. Skärp dig Estrid! tänkte jag tyst för mig själv. Det var klart jag inte hade dödat henne. Det gick inte att döda någonting som aldrig hade varit levande. Antagligen var det bara en kortslutning. En krets som måste bytas. Men oavsett vilket så var jag en brottsling nu. I hörnet av Heliosgatan stannade jag och kräktes. ”Det är en illusion. Ett skuggspel bara. Det är allt.” Jag upprepade Jacks ord som ett mantra medan jag tog mig de sista metrarna fram till De Angelies. Jag var fem minuter sen och Jack syntes inte till någonstans. ”Jack!”, skrek jag panikslaget rakt ut i stormen och såg mig omkring. ”Jaaaaack!” Trettio minuter. Det var så länge han kunde vänta på mig hade han sagt. Då fick jag äntligen syn på honom. Han klev fram bakom en bil på andra sidan gatan och vinkade. Med gråten i halsen lämnade jag De Angelies och kämpade mig fram. Jack föste in mig bakom bilen. emplar pridning
62 ”Jävla dig”, sa jag och såg ilsket på honom. ”Jag trodde du hade dragit utan mig.” ”Det borde jag ha gjort också!” fräste han tillbaka. ”Du är sen!” Sedan slog vi armarna om varandra och kramades hårt. Jag hade inte gått mer än någon kilometer i blåsten och ändå kände jag mig redan helt slut. ”Har du vatten?” Jack drog upp en vattenflaska ur innerfickan och räckte över den till mig. Jag sköljde munnen och spottade ut vattnet på marken för att få bort kräksmaken. ”Är det långt till festen?” frågade jag sedan. ”Vi måste bort till Årstaviken.” Jack klev hukande ut i stormen igen. Jag följde tätt efter honom. I slutet av gatan hittade vi två elsparkcyklar. Även om det var svårkört i blåsten så gick det fortare än att gå till fots. *** Det kändes som en evighet innan vi äntligen var framme. Dörren till lokalen var stängd och den hårda vinden dolde basen från yttervärlden. Det LäsexeEj för sp
63 enda som avslöjade att dörren hade öppnats ganska nyligen var den upptrampade jorden utanför. Var Underjordiska skulle dyka upp var något som hölls hemligt in i det sista och sedan spreds från mun till mun. Det var förbjudet att nämna Underjordiska i sociala medier. Det var en svartklubb. En gerillafest och hittills hade de klarat sig relativt bra från myndigheternas inblandning. Vilka som låg bakom Underjordiska var inte riktigt klart. Troligtvis var det olika personer. Urban Explorers som hade lyckats ta sig in i något gammalt skyddsrum eller liknande och sedan lät ordet gå. Det fanns en till regel att förhålla sig till om man ville bli insläppt. Alla mobiler måste stängas av och lämnas utanför festlokalen. Platsen var menad att vara en frizon. Film, taggning och fotografering var förbjudet. Det var i princip enda stället där du kunde hångla med vem du ville utan att ställas till svars för det sedan. Det som hände på Underjordiska, stannade på Underjordiska. Jack drog upp porten och vi försvann tillsammans in i berget. Stormens vinande tystnade i samma stund som dörren gick igen efter oss. Marschaller emplar pridning
64 lyste upp grottgången och visade vägen fram till ytterligare en dörr. Två killar vaktade den. Det var deras jobb att se till så att ingen släpptes in i lokalen som inte tänkte följa reglerna. Vi lyfte upp armarna och lät dem visitera oss. En av killarna drog fram EMP:n ur min jackficka och såg forskande på den. ”Det är en kamera”, sa jag snabbt. ”Äldre modell. Jag hade inte tänkt att ta med den in.” Utan ett ord lade killen EMP:n i en plåtlåda tillsammans med våra mobiler och gav oss varsin nummerlapp. Sedan öppnade han dörren. Vi kom ut på en liten avsats ovanför det innersta bergrummet. En smal ståltrappa ledde ner till själva festen. Musik pumpade ut i rummet som var svagt upplyst med spottar längst med golvet. Folk dansade vilt nedanför oss och fukten rann efter bergväggarna. Jag lät blicken svepa över de dansande. Försökte urskilja om några av dem var dodare. ”Hur vet vi att de är här?” frågade jag. ”Det vet vi inte”, sa Jack. ”Vi får bara vänta och se.” Sedan gled han ner för trappan och fortsatte bort LäsexeEj för sp
65 till baren. Jag slöt ögonen och kände basen dunka genom kroppen. Mindys uppspärrade blick fortsatte att spöka i mitt inre och när Jack kom tillbaka med en varsin öl svepte jag min utan att tveka. Egentligen gillade jag inte att vara berusad. Tyckte inte om att tappa kontrollen på det sättet, men den här gången lät jag mig svepas med. Vad som helst som kunde dämpa ångesten jag kände just nu. Det dröjde inte länge innan ölen började verka och suddade ut alla vassa kanter. Alla fasader och allt som var fejk. Att jag precis hade empat en AI berörde mig inte längre. Det var ändå inte på riktigt. Mindy var inte på riktigt. Hon var en illusion, ett skuggspel. *** Jag måste ha dansat i timmar innan jag lade märke till att Jack inte var i närheten längre. När jag äntligen fick jag syn på honom stod han och pratade med en tjej som jag aldrig hade sett tidigare. Plötsligt tog hon honom i handen och de lämnade dansgolvet. emplar pridning
66 ”Jack!”, ropade jag efter honom och pressade mig fram genom folkmassan. ”Jack!” Jag kunde inte se honom längre. Han var borta. Som uppslukad av jorden. Efter en halvtimme började jag bli orolig. Jag hade slagit mig ner på golvet i den bortre änden av rummet medan tankarna rusade. Tänk om de redan hade hämtat honom? Tänk om Jack inte skulle komma tillbaka och jag tvingades gå hem till lägenheten igen. Det gick inte. Zoe och Pål hade antagligen upptäckt Mindy vid det här laget och kontaktat polisen. ”Vill du att jag ska följa dig hem?” En gänglig kille med snaggat huvud slog sig ner bredvid mig och tittade ut över rummet. Jag skakade på huvudet utan att möta hans blick. ”Jag väntar på någon.” ”Jack?” Jag stelnade till och såg avvaktande på honom. ”Får jag se armen”, sa killen och nickade mot den vänstra. Jack måste ha skickat honom. Det måste vara så det hängde ihop och nu skulle den här killen identifiera mig. LäsexeEj för sp
67 Med skakande händer drog jag upp ärmen och visade honom ärren. ”Det kommer bli omöjligt att ta bort de där”, muttrade han. Dodarna gillade inte tatueringar och annat som kunde identifiera vem du var. Jag visste ju det. Ändå hade jag inte tänkt på ärren. Att det kunde vara skäl nog att neka mig. ”Jag kan inte gå tillbaka”, viskade jag. ”Det går inte.” Killen suckade tungt och blickade ut över rummet. Sedan reste han sig upp och nickade åt mig att följa efter honom. Vi löste ut mina grejer och lämnade bergrummet. Det värsta av stormen hade blåst förbi men staden låg fortfarande lika öde som den hade gjort för några timmar sedan. Strax innan Årstabron slöt ännu en person upp bredvid oss. En tjej. Det måste ha varit hon som hade pratat med Jack tidigare. ”Du hittade henne”, sa hon. ”Hon är lätt att identifiera.” Killen drog upp ärmen på mig och visade mina ärr. emplar pridning
68 ”Jag tycker inte om det”, sa tjejen medan hon synade ärren. ”Hon kan bli en risk.” ”Verdi får bestämma”, sa killen och plockade fram en pillerburk ur fickan. Han skakade fram en tablett i handen och räckte över den till mig. ”Vad är det?” frågade jag. ”Vi litar inte riktigt på dig ännu”, sa killen. ”Frågan är om du litar på oss?” Demonstrativt stoppade jag tabletten i munnen och tog emot ölburken som killen tagit med sig från festen. Tjejen såg avvaktande på mig medan det började pirra i huden och en tunn hinna lade sig mellan mig och resten av världen. Därefter vände hon sig om och fortsatte upp på Årstabron. Killen lade armen om mig och drog mig med sig. Jag vet inte vad de gett mig, men det gjorde mig ostadig på benen. Mitt uppe på bron stannade tjejen och såg sig omkring. Som för att försäkra sig om att ingen iakttog oss. ”Släng i mobilen”, sa hon och nickade mot vattnet. ”Dumpa kameran också.” Jag kastade både mobilen och EMP:n i vattnet utan att protestera. Jag borde ha gjort mig av med LäsexeEj för sp
69 EMP:n för länge sedan. Det var det enda bevis som fanns på att jag låg bakom empningen av Mindy och var ingenting jag ville bära omkring på. ”Och ta av dig skorna. Ställ dem vid kanten.” Ett villospår, tänkte jag medan jag vingligt tog av mig skorna. Polisen skulle söka genom vattnet och inte hitta något, men ryktet skulle gå. Allt som behövdes var tvivel. En möjlig förklaring. Och även om Pål och Zoe inte fann någon ro i det, så skulle omgivningen göra det. I alla fall med tiden. Hon hoppade, skulle de säga. Polisen hittade mobilen i vattnet och skorna på Årstabron. Det stod redan ett par sneakers vid kanten. Jag kände igen dem direkt. Det var Jacks. Då var han alldeles framför mig. ”Här”, sa killen och räckte över ett par kängor. De var några storlekar för stora men bättre än ingenting. Det hade börjat susa ordentligt i öronen nu och det var ett rent under att jag över huvud taget lyckades dra på mig skorna. Jag rätade ostadigt på kroppen samtidigt som tjejen kom emot mig med en kniv i handen. Innan jag hann reagera lade killen handen över min mun emplar pridning
70 och hindrade mig från att skrika. Tjejen fångade in min vänstra arm och höll den i ett hårt grepp. Det blixtrade till av smärta när hon skar ett snabbt snitt mellan tummen och pekfingret och pillade ut det chip där jag förvarade alla nycklar och koder som gjorde att jag kunde ta mig runt i den här stan. ”Fick du tag i det?” frågade killen. ”Det är ute”, sa hon och sprätte chippet över räcket. Jag tittade chockat på blodet som rann från handen. Kände hur det skälvde till i knäna innan jag segnade ihop och överlämnade mig till mörkret. LäsexeEj för sp
71 Avidentifieringen Blurriga röster någonstans långt borta. Siluetter i dämpat ljus. Var är jag? Var är Jack? Det bultade i huvudet och värkte i handen. Rösterna blev tydligare och tydligare tills jag plötsligt hörde vad de sa. ”Pass på. Hon är på väg att vakna nu.” Jag slog upp ögonen och drog mig skräckslaget tillbaka när jag fick syn på killen och tjejen från festen igen. Ytterligare en kille satt på huk framför mig. ”Jag fattar att du känner dig förvirrad men det är ingen fara”, sa han och log varmt. ”Vi var tvungna att avchippa dig bara.” ”Det finns ingen sökare på chippen”, viskade jag. ”De kan inte spåras.” ”Det är vad de vill att du ska tro”, sa killen och lyste mig i ögonen med en ficklampa. ”Hur känner du dig annars?” emplar pridning
72 ”Törstig.” Killen skruvade av korken på en vattenflaska och räckte den till mig. ”Jag har desinfekterat och lagt om såret”, sa han. ”Försök att inte skita ner bandaget för mycket. Du vill inte få en infektion här nere.” Jag drack begärligt ur vattenflaskan och räckte tillbaka den. ”Var är jag?” frågade jag, fast högt den här gången. Min röst ekade tillbaka mot mig i mörkret. Jag befann mig i ett stort rum. Så mycket stod klart för mig. ”I underjorden”, sa killen och log svagt. ”Hörru doktorn”, sa tjejen som stod en bit bakom honom. ”Det är dags att gå nu.” ”Vi kommer att lämna dig här,” sa killen och ställde ifrån sig en solcellslykta bredvid mig. ”Verdi kommer snart och om du bara gör som hon säger så har du inget att oroa dig för.” ”Vem är det?” frågade jag. ”Högsta hönset”, sa killen och blinkade åt mig innan han försvann in i mörkret tillsammans med de andra. Jag plockade upp lyktan och lyste omkring mig. LäsexeEj för sp
73 Det var omöjligt att säga hur stort det var här inne. Vem som helst kunde gömma sig i mörkret utanför den ljuscirkel jag befann mig i. Tyst och stilla kunde de iaktta mig utan att jag hade en aning om det. Kanske var det exakt det som skedde just nu. Obehaglig till mods drog jag hoodien tätare om kroppen. Det bultade i handen efter snittet och susade fortfarande i huvudet av tabletten jag hade fått. Det var antagligen den som stökade runt i psyket på mig. Om jag bara slöt ögonen en stund skulle jag säkert må bättre. *** Jag vet inte hur länge jag satt där. Det var som att tiden hade upphört och allt som hördes var det enformiga droppandet från taket. Jag undrade vart Jack hade tagit vägen och varför vi inte var tillsammans. Det kändes betryggande att jag hade sett hans skor borta på Årstabron i alla fall. Det måste betyda att de hade plockat in honom först. Dessutom kunde jag nästan ta gift på att den där tjejen som hade karvat i min hand var samma tjej emplar pridning
74 som jag hade sett prata med Jack för några timmar sedan. För visst var det några timmar? Klockan borde rimligtvis vara närmare åtta eller nio på morgonen nu. Liv hade nog vaknat hemma i lägenheten. Hon brukade aldrig sova särskilt länge. Kanske satt hon på sängkanten och letade efter sitt ena örhänge. Älskade lillasyster. Kommer du någonsin kunna förlåta mig? Zoe och Pål hade antagligen inte förstått att jag var försvunnen ännu. De var säkert chockade över att jag hade gått så långt som att empa Mindy för att bryta utegångsförbudet och var helt fokuserade på det just nu. Hur de skulle hantera hennes kropp. Skulle de lämna in henne och därmed väcka misstanke om skadebeteende gentemot robotar i familjen? Eller skulle de försöka laga henne på egen hand? Om hon nu gick att laga. Jag väcktes ur mina tankar av ett brummande, eskalerande ljud. En strålkastare slogs på och skrämde slag på några spindlar som kilade över grottväggen. En lång, senig tjej klev in i ljuset tätt följd av två andra. Alla tre hade snaggade skallar och var LäsexeEj för sp
75 klädda i slitstarka kläder och gympaskor. Ändå märktes det direkt vem som var ledare av gruppen. Hela hennes sätt utstrålade det. Hur hon pratade och rörde sig. Liksom beslutsamt. ”Vi har inte mycket tid på oss”, sa hon och ställde ner en pall bredvid mig. ”Vi har dragit i gång elreserverna för att kunna slå på spottarna, så vi måste jobba snabbt. Förstår du?” ”Är det du som är Verdi?” frågade jag. ”Det stämmer”, sa hon och drog upp mig från golvet. ”Och det där är Diana och Hestia.” Diana tryckte ner mig på pallen medan Hestia tog fram en sax och snabbt klippte av mig flätan. Omsorgsfullt stoppade de ner den i en påse och zippade igen innan Diana rakade av mig resten av håret. Jag behövde inte fråga vad de skulle göra med det. I en stad där stora delar av befolkningen gick på strålning hade riktigt hår blivit eftertraktat. Bara i min skola gick säkert hälften av eleverna på behandling. De tappade håret av strålningen och efterfrågan på peruker var stor. Jag hade alltid känt mig stolt över mitt långa, svarta hår. Det var ett friskhetstecken. Ändå kände emplar pridning
76 jag mig nästan märkligt befriad av att bli av med det. Som att det hörde ihop med en äldre version av mig själv. En mjukare och mer lättlurad version. En som inte längre var jag. Verdi drog en termometer över min panna och läste av den. ”37,5. Något förhöjd temp men ingenting anmärkningsvärt.” Verdi räckte över mätaren till Hestia. ”Klä av dig”, fortsatte hon. Jag såg tvekande på henne. Osäker på vad hon egentligen menade. ”Vad väntar du på?”, sa Verdi irriterat. ”Klä av dig.” Jag drog av mig alla kläder utom trosorna. ”Inga tatueringar”, sa Verdi medan hon inspekterade min kropp med en ficklampa i handen. ”Inga utmärkande födelsemärken vad jag kan se.” ”Skärsår”, sa Diana och lyfte min vänsterarm mot ljuset. Pekade på låren. Verdi granskade skärsåren. ”Har du fler?” Jag skakade på huvudet. LäsexeEj för sp
77 ”Det är allmängiltigt”, sa Hestia. ”Det är många som skär sig.” ”Du vet att sår kan vara dödliga här nere”, sa Verdi. ”Om du får en infektion så tar vi dig inte till en läkare. Är det uppfattat?” Jag nickade kort. ”Inga piercings i tunga eller underliv?” Jag skakade på huvudet. ”Vad säger du om örhänget?” frågade Diana. ”Det får du ta av dig”, sa Verdi. ”Nej”, sa jag hårt. Verdi naglade fast mig med blicken. Som att hon försökte avgöra om jag var värdig den här gruppen överhuvudtaget. ”Hon är uppkäftig…”, sa Diana. ”Nej”, sa Verdi och log svagt. ”Hon är upprorisk. Precis som resten av oss.” Stämningen lättade en smula och Hestia kastade tillbaka mina kläder till mig. Jag tog tacksamt emot dem och klädde snabbt på mig. ”Frågan är varför hon vill ansluta sig till oss?” Verdis leende var som bortblåst nu. ”Jag menar, hon är väldigt ung. Vad är det som emplar pridning
78 säger att hon inte kommer springa hem igen så fort hon börjar tycka att det är lite tråkigt här nere?” Jag kände pulsen rusa medan jag febrilt försökte tänka ut en förklaring som Verdi kunde acceptera. Jag ville inte berätta om Troy, men jag visste att jag måste säga något. Vad som helst som gav dem en rimlig förklaring till varför jag hade valt att ansluta mig. ”Hon kanske är kär i den där andra”, sa Hestia. ”Eller så är hon less på livet och vill ha lite äventyr”, fortsatte Diana. ”Det blev för mycket bara”, svarade jag till sist. ”Jag stod inte ut med allt som var fejk.” ”Hon ljuger”, sa Verdi och suckade tungt. ”Släng ut henne!” Hestia och Diana tog tag i mina armar och började släpa bort mig. ”Nej!”, skrek jag stressat. ”Ni får inte! Jag hamnar i fängelse!” Hestia och Diana stannade till och tittade avvaktande mot Verdi. ”Varför det?” frågade hon. ”Därför att jag har dödat någon”, svarade jag. ”Jag har dödat en AI.” LäsexeEj för sp
79 *** Att döda en AI var tydligen tillräckligt allvarligt för att fly ner i underjorden och aldrig vilja springa hem igen. Det var i alla fall trovärdigt nog för Verdi. Jag hade berättat hur jag inte stod ut med att Mindy övervakade mig. Hur jag till slut inte hade sett någon annan utväg än att bygga en EMP och hur jag hade använt den när hon försökt hindra mig från att lämna lägenheten. Verdi hade ställt en hel del motfrågor såklart. Särskilt intresserad var hon av EMP:n och hur jag hade byggt den. Därefter ville hon veta var jag hade gjort av den. När jag berättade att jag hade slängt den i Årstaviken tillsammans med mobilen blev hon märkbart besviken. ”Det var synd”, sa hon. ”Den hade kunnat komma till nytta här nere.” Sedan fiskade hon upp en pannlampa ur jackfickan. ”Jag tror du är redo att möta de andra nu.” Verdi satte på sig pannlampan och försvann in i mörkret. Med en kort nick uppmanade Diana mig emplar pridning
80 att följa efter henne medan Hestia vek ihop pallen och plockade med sig solcellslyktan. Tillsammans fortsatte vi ut i en mörk tunnel med betongkross på marken. Ett järnvägsspår löpte genom tunneln. Mitt på spåret stod en vagn. Det var en enkel modell som i princip bara bestod av en stadig träplatta med hjul som var avsedda för att följa spåret. Verdi plockade upp en lång stav innan hon klev upp på vagnen och ställde sig i fören. Jag, Diana och Hestia tog plats bakom henne. Sedan lossade de på bromsen medan Verdi långsamt puttade oss i rullning. Det gnisslade om vagnen då vi stadigt tog oss fram genom tunneln. I skenet av våra lyktor såg jag olika tags och pieces skymta förbi på väggarna. Det var tydligt att vi inte var de första obehöriga som hade rört oss i de här tunnlarna. Kanske var vi inte heller de enda som befann oss här nere just nu. Vid ett tillfälle tyckte jag mig se ett par ögon hastigt glittra förbi i mörkret, men kanske inbillade jag mig bara. Kort därefter fick jag syn på marschallerna. De brann med några meters mellanrum längs LäsexeEj för sp
81 spåret hela vägen fram till en svagt upplyst betongbrygga. Vagnen saktade in bredvid en stege som ledde upp på bryggan. Verdi tog tag i räcket och hivade sig upp innan hon vände sig om och räckte mig handen. Bakom henne såg jag ett tiotal andra personer stå och vänta in oss. Triben. emplar pridning
82 Tribe F9 Vi stod på något som liknade en liten perrong. Antagligen hade den fungerat som en samlingspunkt och arbetsbrygga för dem som hade arbetat i tunnlarna en gång i tiden. Lysrör surrade svagt från väggarna och kastade sitt bleka ljus över triben som såg avvaktande på mig. Alla var snaggade och hade skitiga kläder efter månader i underjorden. År kanske. Och det slog mig att även om jag och Jack hade fått reda på deras existens först för några veckor sedan så kunde de ha varit här mycket längre så. Det var svårt att säga hur gamla de var men jag fick känslan av att jag var yngst i gruppen och ingen såg ut att vara äldre än tjugofem. ”Det här är vår tribe”, förklarade Verdi. ”Vi är den nionde grupperingen i Sverige av de vi vet om. I nuläget består vi av elva starka själar som jobbar LäsexeEj för sp
83 för en kropp och endast en. Triben. Här nere finns ingen plats för något ego. Ingen nostalgi. Inget ältande i det förflutna och ingen väg tillbaka. Vill du bli en del av denna grupp?” Jag nickade kort. Jag kunde inte se Jack någonstans och det oroade mig. Tänk om han hade blivit nekad. Vad skulle jag göra då? Diana tryckte ner mig på knä medan Hestia ställde fram en behållare med torr, finkornig sand. Verdi tog en näve och hällde den långsamt över mitt huvud. ”Av jord är du kommen”, sa hon. ”Av jord skall du åter bli.” Jag slöt ögonen samtidigt som jag försökte lugna mig med att Jack säkert fanns någonstans i närheten och väntade på mig. Det måste vara så. Det fanns inget annat. ”Från och med nu bär du namnet Isis!” fortsatte Verdi innan hon fattade min hand och drog upp mig på fötter igen. Det var allt som behövdes för att knacka hål på den allvarliga stämningen. Applåder och busvisslingar bröt ut omkring mig innan Verdi lade armen om mina axlar och började presentera de andra. emplar pridning
84 Hestia och Diana hade jag redan börjat få kläm på. Trots att de inledningsvis hade sett förvillande lika ut med sina snaggade huvuden, jeans och mjuka träningsoverallsjackor så hade de helt olika energier. Medan Hestia utstrålade en välkomnande vänlighet, så var Diana mer vass och kantig. Som att alla hon mötte började på minus innan motsats bevisats. Han som hade hämtat mig från Underjordiska hette Ares. Och tjejen som hade varit med honom Lofn. Det fanns inga tvivel om att det var Lofn som Jack hade pratat med på Underjordiska. Jag var säker på det nu. En lång och tystlåten kille med en skateboard fastsurrad på ryggen presenterades som Brock. Durga, Zetes och Tyr hälsade kort på mig innan Verdi lämnade mig ensam kvar framför killen som Lofn hade kallat för doktorn tidigare. ”Välkommen till triben”, sa han och fattade min hand. ”Jag heter Ask.” Jag fick det till tio. Med Verdi var det tio personer här, men hon hade sagt att de var elva. ”Vet du vad som har hänt med den andra LäsexeEj för sp
85 killen?” frågade jag Ask medan resten av triben dukade fram mat och dryck på perrongen. ”Han som kom hit samtidigt som mig. Eller lite före kanske. Egentligen var det han som hittade er.” ”Du menar Hermes?” sa Ask. ”Kanske”, sa jag och såg osäkert på honom. Ask visade mig till en dörr i slutet av perrongen och tryckte upp den. I rummet innanför satt Jack på huk och höll på att gå igenom några lådor med kläder. Han var snaggad precis som jag. Antagligen hade han gått igenom hela proceduren precis innan mig. Med två snabba steg var jag framme hos honom och gav honom en hård kram. ”Hitta lite nya kläder och kom in till oss sedan”, sa Ask. ”De gamla eldar vi upp.” Därefter lämnade han oss ensamma och drog igen dörren efter sig. ”Shit, vad glad jag är att se dig”, sa Jack. ”Jag var rädd att du kanske hade blivit nekad.” ”Hade jag inte berättat om Mindy så hade de aldrig släppt in mig”, sa jag och mötte hans blick. ”Vad sa du till dem egentligen?” ”Att jag var trött på hela skiten.” ”Och det räckte?” emplar pridning
86 Jack ryckte på axlarna och återgick till kläderna igen. ”De har haft lång tid på sig att kolla upp vem jag är och var jag kommer ifrån”, sa han medan han slängde av sig sin gamla tröja och drog på sig en hoodie i stället. ”Du däremot. Du var ju inte direkt föranmäld.” De hade han förstås rätt i. Jag hade inte ens tänkt på vilken enorm risk det måste vara för triben att ta emot någon som mig. Jag kunde lika gärna vara hitskickad av polisen. ”Vad tycker du om hela det här dopet då?” frågade jag medan jag började leta rätt på de varmaste och mest praktiska kläder jag kunde hitta. ”Jag heter tydligen Isis nu.” ”Hermes”, sa Jack och räckte fram näven. ”Trevligt att träffas.” Jag fattade roat hans hand och skakade den lätt. ”Du kommer ändå alltid vara Jack för mig”, sa jag. ”Inte om du menar allvar med det här.” Jag stelnade till av det ändrade tonläget i hans röst. Jag hade inte varit beredd på det. ”Jack och Estrid dog där borta vid Årstabron”, LäsexeEj för sp
87 fortsatte han allvarligt. ”Det är ingen tramsig lek vi håller på med. Det är på riktigt.” ”Jag vet”, sa jag. ”Då vet du också hur viktigt det är att vi håller låg profil nu och gör som de säger. Annars kommer vi aldrig att lyckas överleva här nere.” Jag såg tyst på honom nickade kort. ”Du är en annan nu, Isis”, sa Jack och log svagt. ”Du är fri!” Sedan drog han upp dörren och försvann in till de andra. Först nu slog det mig att vi aldrig riktigt hade pratat om varför Jack hade valt att lämna. Jag hade varit alldeles för upptagen av mig själv och mina egna problem och nu skämdes jag för det. Jag visste att han kände en enorm press hemifrån. Hans föräldrar accepterade inte dåliga betyg, frånvaro, anmärkningar eller andra ”tecken på svaghet”, som de kallade det. De var ett högpresterande powerpar som förväntade sig att deras enda barn skulle gå i deras fotspår utan att visa det minsta intresse för att ta reda på vem Jack egentligen var och drömde om. Jack hade alltid gett fingret åt allt det där så när emplar pridning
88 han berättade om dodarna hade jag nog bara tänkt att det var en naturlig förlängning av det där fingret. Men det var klart att det inte kunde ha varit ett lätt val för honom heller. Att lämna sin familj var ingenting som Jack hade gjort lättvindigt. Jag förstod det nu. Det var ett noggrant planerat och genomtänkt beslut och kanske hade han rätt. Kanske kunde vi faktiskt bli några andra bara vi bestämde oss för det. Vi hade trots allt hoppat av hela det här skitsamhället precis som vi hade sagt att vi skulle göra. Jag hade lämnat den ärrade Estrid bakom mig. Hennes skuggjag i Troys dator. Mitt namn var Isis nu och hon hade inget förflutet. LäsexeEj för sp
89 Rotationer Jag hade ingen aning om hur länge jag hade sovit. Tid och rum upplöstes i det kompakta mörker jag vilade i. Jag trevade med handen omkring mig i ett försök att hitta en ljuskälla. Det skramlade till när jag stötte mot något hårt, metalliskt. En solcellslykta. Triben hade en uppsättning lyktor som de laddade uppe vid ytan under dagtid innan de tog med sig ljuset ner i underjorden. Det räckte för att ta sig runt i tunnlarna. Solcellslyktor och pannlampor. Jag tände lyktan och såg mig omkring i det bunkerliknande rum där jag sovit. Fem våningssängar i metall stod i rummet. Jag hade sovit i överslafen och Jack hade sovit under mig. Hans plats gapade tom liksom resten av sängarna trots att triben hade gått och lagt sig samtidigt som mig föregående natt. Eller snarare dag. emplar pridning
90 Triben sov sig genom dagarna under jord och rörde sig uppe vid ytan på nätterna. Det var en av många säkerhetsåtgärder de hade blivit tvungna att göra för att hålla sig dolda. Poliser och väktare patrullerade på nätterna också såklart, men risken att någon vanlig dödlig skulle känna igen oss minskade avsevärt. De enda som inte sov i samma rum som oss andra var Verdi och Brock som sov i en egen kammare. De hade blivit tvungna att flytta på sig när jag och Jack kom in i triben. Jag strök handen över huvudet för att försäkra mig om att jag inte bara hade drömt alltihop. Kände det korta snaggade håret under handflatan. Då var det sant. Jag var en del av dodarna nu och mitt namn var Isis. Jag hörde ljudet av dämpade röster. Det var Jack och någon mer. Jag drog undan filtarna och klättrade ner från sängen medan jag påminde mig om Jacks nya namn. Hermes. Det var det han hette nu och det enda jag fick kalla honom. Även namnbytet var en säkerhetsåtgärd från tribens sida. Om någon uppe vid ytan skulle tycka LäsexeEj för sp
91 att vi verkade bekanta på något vis så skulle i alla fall inte namnet förstärka det. Nedanför sängen stod mina nya skor. Ett par sneakers med lite högre skaft. Någon hade varit omtänksam nog att stoppa ner två plastpåsar i dem. Tydligen var det det bästa sättet att hålla fötterna torra här nere och mycket bättre än att klättra runt i ett par stövlar. *** Hermes satt och åt frukost tillsammans med Hestia i det som triben kallade för köket. Rummet hade tidigare fungerat som fikarum till de arbetare som hade jobbat här nere och var en av fyra kammare som hade direkt anslutning till betongbryggan. De andra var bunkrarna där vi sov och det gamla förrådsrum som jag och Hermes hade bytt om i föregående natt. Triben hade hittat det här stället för lite mindre än ett år sedan och snabbt inmutat det som sitt. Stationen hade varit full av gammal junk vid det tillfället. Som om alla arbetare hade blivit beordrade att bara lämna allting bakom sig och gå. emplar pridning
92 Möglig, intorkad mat hade legat kvar i köket. Matlådor och bestick, gamla handdukar, tidningar och träningskläder som någon hade glömt kvar i en väska. Triben hade gjort sig av med det mesta, men det hade funnits en hel del fynd också. Bland annat våningssängarna i bunkern samt ett långbord med tillhörande bänkar i köket. Förutom att köket hade den bästa belysningen på hela stället så fanns där också en liten gasolspis och en kran som triben hade lyckats koppla till en fullt fungerande vattenledning. Här fanns med andra ord allt man behövde för enklare matlagning, disk och tandborstning. ”Hur länge har jag sovit?” frågade jag och slog mig ner vid bordet. ”I evigheter”, sa Hermes och flinade till. ”Men du har inte missat något. Annat än Hestias eminenta frukost förstås.” Hestia slevade upp lite kall gröt i en aluminiumkopp och sköt över den till mig. ”Den ser inte så god ut, men du vänjer dig snart”, sa hon. ”Dessutom är den fullproppad med vitaminer och annat som du behöver här nere.” Jag smakade försiktigt på gröten och gjorde mitt LäsexeEj för sp
93 bästa för att dölja en grimas. Den smakade salt och någonting annat konstigt. Tång kanske. ”Den där koppen är din nu”, fortsatte Hestia. ”Du äter alla dina mål ur den och ansvarar själv för att hålla den ren. Och det här är din ryggsäck.” Hon lade upp en sliten väska på bordet mellan oss. ”I den förvarar du allt du behöver. Om vi snabbt måste förflytta oss så är ryggsäcken det enda du får ta med dig.” ”Var är alla andra?” frågade jag medan jag drog åt mig väskan. ”De jobbar”, sa Hestia. ”Ni får inte vara med ännu. Inte ovan jord i alla fall.” ”Varför inte det?” ”Ni har varit rapporterade som försvunna i ungefär tolv timmar nu”, förklarade hon. ”Den mest intensiva sökinsatsen brukar sättas in efter 48. Så fort den har klingat av så kommer ni successivt att integreras i de nattliga rutinerna ovan jord. Men ni behöver inte oroa er. Det finns gott om arbete under jord också.” ”Som vad då?” ”Triben arbetar i ett system av rotationer”, emplar pridning
94 berättade Hestia. ”En dag på varje plats innan vi roterar till nästa. Det är hushåll, kläder, mat, träning och spaning. Hushåll är den enda av rotationerna som är under jord och det är här ni kommer börja. Det är i samma rotation som jag befinner mig i just nu. Så jag är lite av er guide idag kanske man skulle kunna säga.” Hestia räckte över varsin pannlampa till mig och Hermes. ”Vi hushåller så mycket vi kan med elen. De lysrör ni ser satt redan här när vi hittade kamrarna. Vi har ett extra aggregat som vi kan slå på om det är något särskilt. Det är kopplat till tunnelbanenätet och även om inte myndigheterna har lagt ihop ett och ett ännu så blir det en kort störning i elnätet varje gång vi använder det. För det mesta förlitar vi oss på våra pannlampor och de solcellslyktor vi har.” Jag kastade en snabb blick mot Hermes som lyssnade uppmärksamt på allt som Hestia berättade för oss. I vanliga fall brukade han vara långt bort i tankarna vid det här laget. Antingen för att något annat hade fångat hans uppmärksamhet eller för att han febrilt försökte tänka ut något att skämta LäsexeEj för sp
95 om. Men inte nu. Inte den som var Hermes. Han hade fullt fokus på att förstå hur allt hängde ihop så att vi skulle överleva här nere. ”Vi går aldrig någonstans utan att ta med oss både rep och pannlampa”, fortsatte Hestia och lämnade över ett varsitt rep till oss. ”Jag brukar ha det diagonalt över bröstet och ganska tajt så att det inte fastnar i något.” Jag hängde på mig repet och drog åt. Jag skämdes fortfarande för hur jag hade betett mig natten innan. Som att jag inte hade commitat fullt ut till vårt beslut. Jag ville aldrig att Hermes skulle tvivla på det. Från och med nu skulle jag ta in allt med samma allvar som han gjorde. Det hade jag bestämt mig för. *** Med Hestia i täten lämnade vi köket bakom oss och fortsatte ut på betongbryggan. Hestia slog på sin pannlampa innan hon klättrade ner för stegen och följde spåren in i mörkret. ”Just nu befinner vi oss precis under Årstafältet”, berättade hon när vi kom i kapp henne. ”Den här emplar pridning
96 tarmen har stått övergiven i drygt tio år. Eller vilande, som vi brukar säga, eftersom det troligtvis inte är för evigt. Men med tanke på de senaste årens häftiga regnperioder så tror jag ändå det kommer att dröja innan de vågar ge sig på den här gamla sjöbottnen igen.” Hennes ord ekade bort och klingade ut. Minsta rörelse vi gjorde, steg i betongkrosset, harklingar, allt fortplantade sig framåt genom tunneln. Det gjorde oss medvetet tystare där vi gick. Som att vi var rädda att någon skulle höra oss och kanske avslöja för väktare och polis var vi befann oss någonstans. Hestia lugnade oss med att de flesta som befann sig i de vilande delarna oftast var graffare eller hemlösa och att de inte skulle berätta något för polisen. Efter ett hundratal meter stannade hon vid en spiraltrappa som vindlade sig upp genom mörkret. ”Alla kammare vi använder oss av ligger inom det vilande området”, sa hon. ”De flesta dörrar som leder ut till den aktiva delen är låsta och larmade. Brock kommer att gå igenom allt det där med er sedan så att ni vet var ni behöver vara försiktiga. Okej?” Jag och Hermes nickade kort. LäsexeEj för sp
97 ”Den här trappan leder upp till skafferiet”, fortsatte hon. ”Vi försöker förvara all mat en bit ifrån stationen eftersom det finns vissa risker med att förvara så här mycket mat under jord.” Hon tog tag i räcket och fortsatte upp för trappan. ”Vadå för risker?”, viskade jag till Hermes medan vi tog oss upp för trappan efter henne. ”De vill inte locka hit några råttor”, svarade han snabbt innan han ökade takten för att inte tappa Hestia ur sikte. Hon fortsatte ut på en smal gång och vidare fram till en dörr. Skafferiet måste ha varit tänkt att fungera som någon sorts elcentral eller liknande när planerna för den utökade tunnelbanan drogs i gång. Ett perfekt fyrkantigt litet rum utan fönster var utskuret ur berget och stängdes med en tung ståldörr. Där förvarades grönsaker, frukt och konserver. Flingor, youghurt, smör, ost. ”Var kommer all mat ifrån?” frågade Hermes. ”Vi dumpstrar”, förklarade Hestia. ”Det här är bara någon procent av all den mat som slängs i den här staden varje dag.” Hon började rota runt bland hyllorna. emplar pridning
98 ”Svarta bönor, majs, oliver och kolla här…” Hestia slängde en konservburk till Hermes som nätt och jämnt lyckades fånga den. ”Laxbullar i hummersås! Det blir festmiddag när de andra är tillbaka. Vi tar fem sådana här som bas och så plockar vi ihop sallad, bröd och hummus till det.” *** Efterföljande timmar ägnade vi åt att städa i kamrarna och förbereda middagen. Hestia plockade ner en stor plåt med alger och svampar som stod och torkade under ett av lysrören ute på betongbryggan och berättade att triben brukade använda det som krydda. ”Vi kallar det här för Shidia”, förklarade hon. ”Både alger och Shidia sägs kunna bryta ner en massa gifter och skit som finns i luften. Så vi tänkte att det kunde vara bra att äta det. Men det gäller så klart att man skrapar loss rätt sort.” ”Vad menar du med rätt sort?” frågade Hermes. ”Det växer dåliga saker här nere också. Bland LäsexeEj för sp
99 annat något som kallas för Black Yeast. Äter du det så mår du inte toppen om man säger så.” Längre än så hann vi inte innan Hestia plötsligt hyssjade oss och lystrade bort mot tunneln. Ett gnisslande ljud närmade sig. ”De kommer nu”, sa hon och ställde ifrån sig plåten. Några sekunder senare kom delar av utegruppen farande ut ur mörkret på den lilla vagnen som vi hade åkt på föregående dag. Väl framme vid betongbryggan bromsade de in och Verdi klängde sig upp för stegen med Diana, Ask och Durga efter sig. Jag märkte direkt att något var fel. Det syntes på deras sammanbitna uttryck när de snabbt närmade sig oss. ”Hur länge trodde du att du skulle kunna hålla det hemligt egentligen?” sa Verdi ilsket. Det kändes som att hjärtat slutade slå. Det kunde bara vara Troy hon menade. Han måste ha släppt bilderna och nu visste hela världen vilken äcklig liten människa jag egentligen var. ”När tänkte du berätta för oss att du är Life by Zoes fucking systerdotter?!” fortsatte hon. emplar pridning
100 Zoe? tänkte jag och kastade en snabb blick mot Hermes. Vad hade Zoe med allt det här att göra? Hermes såg lika förvirrad ut som jag kände mig. Det var tydligt att tanken inte hade slagit honom att det var något vi borde ha berättat. ”Vi visste inte att det var ett problem”, sa han. Diana såg ut som att hon skulle vilja nita oss på fläcken. Hade inte Durga hållit henne tillbaka så tror jag hon hade gjort det också. ”Era bortskämda små skitungar!” fräste hon. ”Fattar ni inte vad ni har ställt till med?” ”Vi måste lugna oss nu”, bröt Ask in. ”Annars kan vi inte tänka klart.” ”Jag visste att vi inte borde ha släppt in henne”, fortsatte Diana ilsket. ”Inte utan att kolla upp henne först. Sa jag inte det? Sa jag inte att det var en risk?!” ”Verdi säger att du kan bygga EMP:s”, fortsatte Ask. ”Kan du bygga en riktigt stor, tror du? En som kan slå ut flera små minirobotar på en och samma gång?” ”Varför undrar du?” frågade jag utan att släppa Diana med blicken. Hela situationen började kännas otäck och jag ville inte ge henne en chans att överrumpla mig. LäsexeEj för sp