101 ”Därför att det bara är en tidfråga nu innan sökarspindlarna kommer”, förklarade han. ”Minirobotar, ni vet”, fyllde Hestia i. ”AI:s. Polisen använder dem för att söka av tunnlarna när de tror att någon gömmer sig här nere. De skickar ner dem i hundratal. Tusental kanske. Vi har inte en chans.” Jag hade hört talas om sådana där sökarspindlar men aldrig sett dem på riktigt. Det hade varit världens mediapådrag när polisen hade börjat använda dem. Glada skattebetalare som menade att det var just sådana här insatser som behövdes för att vinna kriget mot kriminaliteten. Griniga skattebetalare som menade att det fanns bättre saker att använda deras pengar till än att jaga uteliggare och tiggare. Kanske var det därför polisen hade varit så mån om att visa upp för media hur effektiva spindlarna var när de slutligen var på plats. Inte ens de mest otillgängliga skogspartier kunde hindra dem. Men å andra sidan var det inte med hjälp av fysiska hinder man stoppade en AI. Man måste vara smartare än så. ”Kan du det?” upprepade Ask. Jag tittade mot Hermes som såg orolig ut och emplar pridning
102 avvärjande skakade på huvudet. Men jag visste att jag inte kunde ducka det här. Inte om jag var commitad till triben. Dessutom borde det inte vara svårt. Hela principen fanns ju i den mini-EMP som jag redan hade byggt. Jag behövde bara mer – av allt. LäsexeEj för sp
103 Efterlyst Zoe hade agerat snabbt. Redan tolv timmar efter mitt försvinnande hade hon klippt ihop en film och efterlyst mig i media. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad. Zoe var inte en sådan som lät sig lamslås av någonting. Tvärtom så hade hon alltid varit mycket handlingskraftig. Nästan som att hon levde upp av kaos. Att jag skulle ha hoppat från Årstabron verkade hon inte ha köpt överhuvudtaget. Verdi och Ask hade varit ute på den rotation de kallade för spaning när nyhetsinslaget hade gått i gång på en av de publika skärmarna vid Medborgarplatsen. Ett allvarligt nyhetsankare hade berättat att den kända influencern Life by Zoe var utom sig av oro efter att hennes äldsta systerdotter försvunnit spårlöst under stormen. På grund av omständigheter emplar pridning
104 som polisen inte ville gå in på i nuläget så kunde de inte utesluta kidnappning. De vädjade därför till allmänheten att höra av sig om någon hade sett mig. Sedan visade de en film. Snabba klipp på mig ända sedan jag var fem, sex år. När jag lärde mig cykla. När jag hade tappat en tand. När jag blåste ut ljusen på en födelsedagstårta, när jag fick medalj i en gymnastiktävling. Bilderna hade gått fortare och fortare ända tills de hade landat i en film från förra sommaren. Jag hade sett glad ut. Haft armen om min systers axlar och skrattat mot kameran. Sedan hade bilden fejdat ut och ersatts med vit text mot svart bakgrund. Har du sett Estrid? Tveka inte att kontakta polisen! Att Zoe hade lyckats vända empningen av Mindy till något som måste ha skett utifrån var genialiskt. På så vis kunde varken hon eller jag a.k.a hennes vilsna systerdotter, anses skyldiga till att ha skadat Mindy. Tvärtom så måste det vara kidnapparna som hade gjort det. Att hon var ”utom sig av oro” trodde jag inte ett dugg på. Hennes följarantal hade antagligen dubblats vid det här laget. Troligen mådde hon LäsexeEj för sp
105 med andra ord som en fucking queen av allt mediafokus hon fick just nu. Om det sedan skulle visa sig att jag faktiskt hade hoppat från Årstabron så skulle hon säkert kunna plocka poäng på det också. De som däremot inte plockade poäng på hela den här historien var triben. Ingen visste hur lång tid vi hade på oss, men i och med att jag var en kändisunge och därmed högintressant för media så skulle polisen antagligen känna sig tvungna att handla snabbare och mer kraftfullt än de brukade. I synnerhet med tanke på att jag kunde vara kidnappad. Därav spindlarna. Om jag lyckades bygga en EMP med någorlunda räckvidd så skulle jag förhoppningsvis kunna slå ut dem. Det krävde en EMP som alstrade mer elektricitet än fickvarianten. En som inte krävde direktkontakt med det som den skulle kortsluta. Polisen skulle såklart se att signalen från spindlarna plötslig försvann. Att något måste ha hänt dem nere i tunnlarna. Men de skulle aldrig få veta att det fanns en tribe där nere och att Life by Zoes systerdotter var en av dem. Som en extra säkerhetsåtgärd skulle jag försöka empa spindlarna innan de nådde förgreningarna emplar pridning
106 söder om stan. På så vis skulle polisen inte veta exakt var de skulle börja leta även om de hittade spindlarna. ”Du behöver antagligen inte ens slå ut allihop”, sa Ask när vi gick igenom planen en stund senare. ”Varenda en av de där små spindlarna är värda en förmögenhet. Även om du bara slår ut hälften så kommer det dröja innan polisen vågar sig på en sådan sak igen.” ”Och vad händer om hon misslyckas?” frågade Hermes medan han uppjagat lät blicken vandra mellan Hestia, Diana, Durga, Ask och Verdi. ”Va?! Vad händer då?” ”Då låter jag polisen ta mig och kommer inte tillbaka mer”, sa jag. ”Och hur kan vi vara säkra på att du inte berättar något om oss?” frågade Verdi. ”Jag skulle aldrig göra något sådant”, sa jag. ”Inte så länge Hermes är med er.” Verdi såg eftertänksamt mot mig ett ögonblick innan hon vände sig mot de andra. ”Då föreslår jag att vi röstar”, sa hon. ”Alla som tycker att Isis ska få ge det här ett försök stannar kvar. Resten kan gå.” LäsexeEj för sp
107 Alla stod kvar. Alla utom Hermes som plötsligt lösgjorde sig ur gruppen och ilsket lämnade rummet. Det var tydligt att han inte gillade det här. Samtidigt visste han lika bra som jag att det inte fanns plats för något ego här nere. Det var så vi hade sagt. Det var det vi hade lovat triben ”Det verkar som att vi har en majoritet”, sa Verdi och mötte min blick. ”Vad behöver du?” ”Jag behöver en tratt i metall. Det kan funka med en gammal lampskärm eller liknande. En högeffektiv tändspole, en strömbrytare och en stark strömkälla.” ”Jag tror jag vet var vi kan hitta de grejerna”, sa Durga. ”Bra!” sa Verdi. ”Då hjälper du henne. Vi andra packar våra ryggsäckar ifall vi måste dra.” Gruppen försvann i väg medan Durga tog fram munskydd och en peruk som var klippt i en rosa page till mig. Vi skulle upp till ytan nu och peruker tillsammans med munskydd gjorde det svårare att identifiera oss. Själv hade hon en lång blond fläta under kepsen. Strax innan vi gav oss i väg såg jag hur Verdi bytte några ord med Durga och kramade henne emplar pridning
108 hårt. Det var inte bara jag som riskerade att åka fast i mötet med spindlarna. Durga gjorde det också och Verdi hade i alla fall vett nog att göra det bästa av situationen. Det irriterade mig att Hermes inte fattade det. Att han inte kom tillbaka fast det kunde vara sista gången vi såg varandra. *** Vi slog på våra pannlampor och följde huvudtunneln norrut. Durga skjutsade mig på vagnen förbi spiraltrappan och vidare utan att yppa ett ord längs vägen. Allt som hördes i det kompakta mörker som omgav oss var vagnens gnisslande mot rälsen och våra egna andetag. Vid slutet av tunneln bromsade Durga in och klev av. En hög tegelvägg sträckte sig hela vägen upp till taket. En stege i armeringsjärn var fastmurad i väggen. ”Här får vi klättra”, sa hon. Jag fattade tag i det nedersta järnet och började klättra med Durga efter mig. Väl uppe på en liten avsats fortsatte vi krypande till en smal passage och sedan vidare in i berget. Vi tog oss genom trånga LäsexeEj för sp
109 gångar och två uppbrutna dörrar tills vi plötsligt klev rakt ut i sommarnatten. Trots att det bara var lite mer än ett dygn sedan vi hade klivit ner i tunnlarna överrumplades jag av hur lättad jag blev över att se den ljusa natthimlen igen. All denna rymd och hur den välvde sig över mig. Jag hade aldrig tänkt på den förut. Aldrig någonsin uppskattat den så mycket som nu. ”Välkommen till paradiset”, sa Durga och slöt upp bredvid mig. Framför oss sträckte en överbelamrad återvinningsstation ut sig. Ett inhägnat område fullt av trasiga bilar, frysar, mikrovågsugnar, containrar, en gammal buss, oljefat, målarburkar, båtmotorer och all möjlig skit, till synes helt övergivet. ”Hur lång tid har vi på oss?” frågade jag medan vi tog på oss tunna handskar för att inte lämna några fingeravtryck. ”Ingen aning. Men triben kommer att hålla sig under jord tills de får en signal.” ”Vadå för signal?” ”Du vet väl vad som brukar lämna skeppet först”, sa Durga och log snett. Råttorna. emplar pridning
110 Det var andra gången jag hade hört dem nämnas på mindre än ett dygn och jag kunde inte låta bli att tänka på alla de miljontals råttor som gömde sig i kloakerna under staden. När spindlarna kom skulle råttorna fly och alla andra levande varelser efter dem. Alla utom jag som skulle stå kvar och bara hoppas på att EMP:n skulle fungera. Jag skakade av mig obehaget och följde beslutsamt efter Durga in på återvinningsstationen. Hellre råttor än Troy. Hellre ett fritt liv i mörker än jagad i fullt dagsljus. LäsexeEj för sp
111 Slakt Durga hade haft rätt. En bortglömd skrotstation var rena rama paradiset för vem som helst som var intresserad av teknik. I stället för lampskärm hittade vi en tunn plåt som vi formade till en kon med hjälp av några spännband. Sedan började vi leta efter en passande tändspole. Jag höll nästan på att börja gråta av lycka när jag fick syn på en gammal sportbil som stod övergiven bakom några kasserade kylskåp. Stora delar av karossen var intryckt men fronten var fortfarande fin. ”Jag behöver en skiftnyckel!” skrek jag medan jag öppnade upp huven. Durga försvann in i ett skjul och kom tillbaka med en verktygslåda. Jag rotade ivrigt runt bland emplar pridning
112 verktygen tills jag hittade skiftnyckeln. Sedan lossade jag muttrarna som höll fast tändspolen. ”Var har du lärt dig allt det här?” frågade Durga. ”Tutorials”, sa jag medan jag kämpade med muttrarna. Det var inte riktigt sant, men det var den enklaste förklaringen. Jag hade lärt mig grunderna av min morfar. Han älskade gamla bilar och jag älskade honom. Följde honom i fotspåren vartenda sommarlov så fort jag lärde mig att gå. Hans fotspår ledde alltid till garaget och en gammal Amazon han hade haft stående där. Jag blev hans hantlangare. Lärde mig alla verktyg. Lärde mig hur en motor fungerade. Det var morfar som började kalla mig för Techgirl. Sa att det var mitt superhjältenamn. Så fort något hade gått sönder ryckte jag ut. Men morfar kunde jag inte laga. Jag hade inga verktyg som kunde fixa hans slitna, gamla hjärta och till slut dog han. Det var då jag började kolla på tutorials. För att hålla den där superkraften vid liv. ”Vet du vad det här är?” frågade jag Durga när jag äntligen fick loss den sista muttern och kunde lyfta ut tändspolen. ”Det är en tändspole. High LäsexeEj för sp
113 performance. Nu måste vi bara ha ett batteri och en strömbrytare.” ”Det står en gammal Volkswagen här borta.” Durga visade vägen till en sliten liten blå bil som stod parkerad längre in på skroten. Ena sidan av var bucklig men i övrigt var den i hyfsat skick. ”Batteriet är fulladdat”, sa Durga och plockade fram en nyckel under sätet. Sedan slog hon sig ner bakom ratten och vred om tändningen. Bilen startade med ett vrål. ”Jag och Brock brukar rejsa runt i den här när vi får tid över”, förklarade hon. ”Vi hittade några dunkar med bensin inne i ett av skjulen där borta.” Jag skakade på huvudet och tittade ut över skroten. ”Det duger inte”, sa jag. ”Jag behöver något starkare. Som ett elbilsbatteri.” ”Det finns inte en elbil här som är laddad.” ”Då får vi beställa en.” Durga slog av motorn och såg allvarligt på mig. ”Du menar att vi ska slakta en taxi?” ”Det är det snabbaste sättet.” Gryningen närmade sig och vi hade inte så mycket tid att spela på. Om vi slaktade en taxi så emplar pridning
114 skulle vi få ett närapå fulladdat elbilsbatteri i en stöt. Durga lämnade bilen och kom tillbaka med en pirra, verktygslådan och en telefon. ”Verdi kommer att döda mig för det här”, sa hon och slog på telefonen. ”Vi får bara använda de här i absoluta nödfall och nu kommer vi dessutom att bränna ett av våra alias på det.” ”Hur många alias har ni?” frågade jag. ”Tre. Och de är inte lätta att få, om du trodde det”, muttrade hon. Det trodde jag inte. Med tanke på att hela triben bestod av odetektbara så måste de ha bulvaner för sådant här. Människor som hade sålt sin identitet i utbyte mot något som var mer värdefullt för dem. Det innebar att vem det nu var som beställde taxin till skroten skulle bli tvungen att ta hela smällen för den slaktade bilen. Durga loggade in och beställde bilen. Hon hade i alla fall samvete nog att ta den billigaste sorten. *** Det kändes som en evighet innan vi hörde en bil LäsexeEj för sp
115 närma sig på den gropiga asfaltsvägen som ledde fram till skroten. Jag och Durga tog med oss allt vi hade samlat på oss och mötte taxin utanför grindarna. Durga öppnade dörren och satte ett tuggummi för övervakningskameran innan vi lassade in alla grejerna i bagageluckan. Durga knep passagerarsätet medan jag slog mig ner i baksätet och tryckte ner rutan för att vädra ut den värsta pisslukten. Jag hatade verkligen de här äckliga förarlösa bilarna. Gud vet hur många människor som klev ut och in ur dem under deras körningar ute på stan innan de återvände till garaget. Jag hade sett allt möjligt under mina bilfärder. Blod, spyor och gamla kanyler. ”Klevgränd”, sa Durga och spände fast sig. Vi utbytte inte ett ord under hela resan till Slussen. Ville inte att våra röster skulle lagras i en databas någonstans. När bilen svängde in i Klevgränd handlade vi snabbt. Den hade knappt hunnit parkera innan vi började bryta upp luckan i bagageutrymmet som täckte batteriet. Billarmet gick i gång med ett tjutande när Durga slutligen fick upp den. emplar pridning
116 Under tiden hade jag plockat fram skruvdragaren. Vi hade ungefär tio minuter på oss innan bilbolaget skulle vara på plats och försöka stoppa inbrottet. Både jag och Durga var helt genomblöta av svett innan vi äntligen hade fått loss batteriet och lyckats surra fast det på pirran. Vi försvann in i skuggorna samtidigt som en väktarbil svängde in i gränden. Vi hade klarat det. Nu gällde det bara att få ner batteriet i tunnlarna. *** Jag vet inte hur vi fixade det. Jag vet bara att jag var nära på svimfärdig innan Durga äntligen sa att vi kunde stanna. Vi hade tagit oss ner via en av de få ingångar som fortfarande saknade larm. Durga menade att det bara var en tidsfråga innan den också skulle bommas igen. ”Det är alldeles för många som uppehåller sig här nere”, sa hon och lyste en plåtburk som stod mitt i gången och samlade upp det vatten som droppade från taket. ”Det är antagligen någon som brukar tvätta sig här.” LäsexeEj för sp
117 Jag krängde av mig ryggsäcken och drog fram vattenflaskan. Det adrenalinpåslag som jag hade gått på de senaste timmarna hade sakta börjat ge vika för en krampande hunger. ”Här”, sa Durga och räckte över en påse med torkad frukt. ”Jag har mandlar också.” Jag gick igenom bygget i huvudet medan jag tuggade i mig frukten. Det borde inte vara svårare att bygga en stor EMP än en liten. Det gällde bara att göra det metodiskt. Durga slog sig ner i gruset medan jag funderade. Det svåra var inte att koppla ihop det hela. Svårigheten var att det inte fanns någon felmarginal. Ett enda felsteg från min sida skulle vara lika med 400 volt genom kroppen. Durga pratade på medan jag satte igång att bygga. Hon berättade om en kille hon hade haft som hette Bastian och hur svartsjuk han kunde bli. Att han brukade slå henne. När hennes morsa hade fått reda på det så hade hon anmält honom. Bastian hade åkt in i fängelse bara för att komma ut igen några månader senare, dubbelt så stor och dubbelt så galen. Hon och hennes morsa hade hunnit flytta till hemlig adress vid det laget. Men emplar pridning
118 trots att de hade dold identitet så dröjde det inte länge innan Durga fick ett sms där det stod att hon skulle dö. Det var då hon insåg att hon aldrig skulle bli fri honom. Inte så länge hon fanns i systemet. Så när hon kom in i trapphuset en kväll och hörde hur han stod och bankade på morsans lägenhetsdörr, vände hon i porten och rusade ut på stan igen. Efter den kvällen sov hon i olika trappuppgångar och tunnlar som den här. Ända tills hon räddades av Verdi. ”Jag var tonåring och bodde i en papplåda. Hade inte Verdi hittat mig så hade jag antagligen inte levt nu.” Durga hade släckt sin pannlampa. Allt som hördes genom mörkret var hennes melodiska stämma och droppandet från taket. Kanske var det stundens allvar som gjorde att hon vågade vara så öppen med mig. Vetskapen om att det kanske var nu allt tog slut. Oavsett varför så var jag tacksam över att hon inte förväntade sig några svar. Jag behövde fokusera på uppgiften och om hon mådde bättre av att berätta sin livshistoria under tiden så var det okej för mig. LäsexeEj för sp
119 ”Innan jag träffade Verdi så visste jag inte vad frihet var”, sa hon och tystnade. *** En timma senare hade Durga slumrat till med ryggen lutad mot bergväggen. ”Durga?” viskade jag ut i mörkret. ”Den är klar nu.” ”Vad gör vi nu då?” frågade hon och rätade sömndrucket på sig. Jag stirrade tomt framför mig medan jag funderade på hur jag skulle säga det. Att jag inte skulle klara det här på egen hand trots att jag hade lagt fram det så. Att jag helt enkelt inte hade tänkt igenom uppgiften ordentligt. ”Jag behöver ett lockbete”, sa jag till sist. ”Någon som drar till sig spindlarna och det kan inte vara jag. Jag måste trycka på knappen.” Jag behövde inte övertala henne. Hon var fullt medveten om riskerna samtidigt som hon förstod att det inte fanns något alternativ. Verdi hade räddat hennes liv en gång och för det var hon henne evigt tacksam. Nu hade hon emplar pridning
120 chansen att betala tillbaka den skulden. Även om det kanske innebar att hon skulle förlora sin frihet för alltid. LäsexeEj för sp
121 Spindlar Älskade lillasyster. Känner du att jag tänker på dig? Jag satt lutad mot väggen och gjorde mitt bästa för att inte nicka till. Kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre innan jag mindes var jag var någonstans och tvingade upp dem igen. Väntade. Till slut slog jag på pannlampan och tog mig fram till plåtburken med vatten. Sköljde ansiktet och nacken. Lyssnade ut i tystnaden. ”Hör du något?” Durga hade dragit upp jackan hela vägen upp till nästippen. Hon satt och väntade precis som jag. Kämpade mot tröttheten. ”Inte ett ljud.” Jag gick tillbaka till min plats bakom EMP:n och slog av pannlampan. ”Tänk om de inte kommer”, sa jag. emplar pridning
122 ”De väntar in kvällen”, sa Durga. Vi hade hittat en gammal sovsäck som vi tänkte använda oss av. Durga skulle krypa ner i den så långt det gick och gömma hår och ansikte. Vi ville att spindlarna skulle reagera på hennes värme. Registrera att det låg en levande kropp framför dem men inte komma åt någon del av henne som gick att identifiera. I brist på information skulle förhoppningsvis fler rusa dit. Tillräckligt många för att polisen skulle tveka inför att skicka ner en omgång till när den första truppen slogs ut. ”Vad var det som gjorde att du ville ansluta dig till oss egentligen?” frågade Durga plötsligt. ”Mer än hela den där grejen med AI:n alltså…” ”Vad menar du?” sa jag. ”Du kommer ju inte från en trasig bakgrund direkt.” Jag suckade tungt och lutade mig tillbaka igen. Det hade alltid stört mig hur fort människor drog slutsatser om andra människors liv. Bara för att ytan såg glittrig ut så betydde inte det att insidan var det. ”Alltså jag fattar ju att allt kanske inte är så LäsexeEj för sp
123 honkey dory som det ser ut på din mosters bilder”, sa Durga. ”Men det verkar ganska bra ändå om man jämför med många andra här nere.” Jag övervägde om jag skulle berätta om Pål och Mindy för henne. Jag skulle kunna göra det utan att säga något om Troy, men jag ville inte att Durga skulle få för sig att det var därför som jag hade empat Mindy. Det var inte hennes fel att Pål inte kunde göra skillnad på vad som var på riktigt och inte. Mindy visste att hon var en robot. Det var bara Pål som inte fattade det. ”Jag tänker på din syster också”, fortsatte Durga. ”Det är ganska grymt att låta någon tro att man är död när man inte är det.” Det värkte till i hjärtat. Trodde hon verkligen att jag inte var medveten om det? ”Vad borde jag ha gjort då tycker du?” ”Vi tycker bara att det är lite konstigt att du drog det så långt över en AI.” Jag stelnade till och såg mot henne genom mörkret. Jag borde ha förstått att det här inte var något förtroligt samtal mellan två personer som kanske aldrig skulle återse triben igen. Det var ett förhör. ”Vilka vi?” frågade jag. emplar pridning
124 Även om jag inte kunde se henne ordentligt så var jag säker på att hon bet sig i tungan nu. ”Jag och de andra dodarna”, sa hon till sist. ”Du menar Verdi”, kontrade jag samtidigt som ett rasslande ljud nådde oss genom tunneln. ”Vad var det?” viskade jag och slog på pannlampan. Rasslandet kom stadigt närmare. ”De kommer nu”, sa Durga och kastade sig mot sovsäcken. Hon ålade sig ner i sovsäcken samtidigt som de första råttorna kom rusande emot oss. Deras ögon reflekterades i ljuset från pannlampan medan de målmedvetet kravlade sig över sovsäcken och fortsatte vidare. Sedan kom resten. Huden knottrade sig på armarna när jag fick syn på råttorna som fullkomligt vällde fram genom grottgången. Durga drog panikslaget ihop sovsäcken medan råttorna kastade sig över henne och väste mot varandra i mörkret. Jag gjorde mitt bästa för att inte bränna av EMP:n för tidigt. Jag fick inte tappa fokus nu. Fick inte övermannas av impulsen att resa mig upp och börja slå vilt omkring mig. För det var inte råttorna vi var ute efter. Det var de hundratals små, svarta spindelliknande AI:s som kom ilande efter dem. LäsexeEj för sp
125 Jag riktade tratten mot sovsäcken och lade darrande handen mot strömbrytaren. De första spindlarna var framme vid Durga nu. Till skillnad från råttorna så bromsade de in och började febrilt söka av sovsäcken efter en öppning där de kunde komma åt henne. Durga började skrika när fler och fler spindlar flockade sig. Deras kroppar var inte mer än några millimeter med långa smala spindelben som de frenetiskt försökte borra in genom öppningen. Durga skrek och skrek. Till slut kunde jag inte vänta längre och slog på strömbrytaren. Ingenting hände. Jag slog av den och började panikslaget gå igenom alla kablarna igen. Varför fungerade det inte?! En ny flock spindlar vällde fram samtidigt som jag såg att en av de smala koppartrådarna hade lossnat från sin koppling. Snabbt surrade jag ihop den och slog på strömbrytaren igen. Det knastrade till i kablarna när EMP:n skickade ut en enda kraftfull laddning och slocknade. Spindlarna stelnade till och gled av sovsäcken. Alla utom en som ryckigt snurrade runt i ring emplar pridning
126 innan den plötsligt kom rusande rakt emot mig. Jag stampade febrilt efter den tills jag äntligen hörde ett krasande ljud under skon. Det blev tyst. Olycksbådande tyst. ”Durga?” viskade jag prövande. När det inte kom något svar rusade jag fram till henne och sopade bort de AI:s som låg kvar. ”Durga?” sa jag igen, högre den här gången och drog fram henne ur sovsäcken. Först då märkte jag att hon grät. ”Det är över nu”, sa jag och slog armarna om henne. ”Vi fixade det.” *** Vi tog oss långsamt tillbaka genom staden i skydd av mörkret. Med tanke på hur lång tid vi hade varit borta trodde inte Durga att triben var kvar nere i tunnlarna längre. I stället tog vi sikte på ett par övergivna partihallar söder om stan där triben brukade mötas upp om de kom ifrån varandra. Det var ett idealiskt ställe, berättade Durga. Dels på grund av läget, dels på grund av att det var relativt många olika graffare LäsexeEj för sp
127 och crews som brukade hålla till där. Människor kom och gick vilket gjorde det lättare att smälta in i vimlet. Dov musik och doften av mat nådde oss långt innan vi kommit fram. Människor jag inte sett förut grillade majs och vegokorvar över ett oljefat. Andra hängde i en sliten soffa en bit från elden eller stod och målade. Stora delar av triben satt på några lastpallar som hade staplats ovanpå varandra. Verdi reste sig långsamt när hon fick syn på oss. ”Hur gick det?” frågade hon. ”Vi måste ha slagit ut minst 300 av de där små jävlarna”, sa Durga och log snett. Triben flög upp och omslöt oss med ryggdunkar och kramar. Durga berättade hur det hela hade gått till medan vi blev serverade varsin tallrik med mat. Det smakade himmelskt. Särskilt de konserverade persikorna som Tyr trollade fram. Triben lyssnade intresserat och garvade högt när de hörde om den massiva flod av råttor som hade vällt fram över Durga. Hur jag hade väntat in i det sista innan jag hade empat ut spindlarna. emplar pridning
128 Att Durga för ett ögonblick trott att jag hade lämnat henne åt sitt öde och dragit därifrån. Jag lyssnade roat åt historien samtidigt som jag sökte av parkeringen med blicken i jakt efter Hermes. Till slut fick jag syn på honom. Han stod en bit bort med uppdragen luva och låtsades som att han inte såg mig. Med tom blick stirrade han in i elden som brann i ett gammalt oljefat. Han var inte ensam men verkade inte delta i samtalet som pågick runt omkring honom. Jag stoppade in den sista biten persika i munnen och torkade av fingrarna mot byxbenet. Sedan reste jag mig upp och sneddade över parkeringen. ”Jag fixade det”, sa jag när jag kom fram till honom. ”Jag slog ut alla spindlarna och kom tillbaka igen.” ”Jag vet”, sa han. ”Och ändå verkar du inte särskilt glad över att se mig.” ”Jag fattar bara inte hur du kunde göra något så dumt.” ”Att försöka rädda triben menar du?” ”Att sätta dig själv i fara!” fräste han. ”Jag trodde vi hade kommit överens om att ligga lågt, LäsexeEj för sp
129 men jag borde ha förstått att det skulle bli alldeles för svårt för dig.” ”Ursäkta?” sa jag överrumplat. ”Du kanske inte är så himla olik Zoe som du tror.” ”Jag hade inget val fattar du väl?” fräste jag. ”Hade det inte varit för mig så hade de inte skickat ner de där sökarspindlarna från första början.” ”Så det är ingen som letar efter mig menar du?” kontrade han. Jag såg sammanbitet på honom medan pulsen rusade. Vad jag än sa så hittade han ett sätt att vända det emot mig. Nästan som att han ville ha bråk. ”Har du alltid varit så här dum i huvudet eller är det bara Hermes som är det?” Utan ett ord vände han sig om och gick därifrån. ”Tänker du bara gå nu eller?” skrek jag sårat efter honom. ”Moget av dig. Verkligen!” Hermes svarade inte. De enda som reagerade var resten av triben som iakttog oss under tystnad. Jag vände bort blicken och låtsades vara upptagen med att värma mina händer mot elden. Jag och Hermes hade aldrig bråkat förut och jag tyckte inte om det. emplar pridning
130 ”Är ni inte kompisar längre?” frågade Hestia och slöt upp bredvid mig. ”Jag vet inte”, sa jag. ”Han är sig inte lik.” ”Han är säkert bara lite avis på all uppmärksamhet du har fått i gruppen”, fortsatte hon. ”Till och med Verdi börjar förstå vilken tillgång du är.” Jag kastade en snabb blick mot Verdi som satt djupt försjunken i ett samtal med Durga. ”Hon litar inte på mig”, sa jag. ”Hon känner dig inte ännu”, sa Hestia. ”Du får ge det lite tid bara.” Sedan synade hon bandaget som var lindat runt min hand. ”Det ser ut som du skulle behöva byta det där.” Jag hade helt glömt bort såret. Bandaget var grått och skitigt efter det senaste dygnets mekande. ”Kom så hjälper jag dig”, sa hon och drog mig tillbaka mot triben. Jag suckade tungt och följde efter henne. Det kändes inte bra att vara osams med Hermes men jag hade faktiskt inte gjort något fel. Tvärtom så hade jag tagit livet med triben på allvar, precis som LäsexeEj för sp
131 han bett mig att göra. Om han bara fick lite tid så skulle han säkert också förstå det. Det var jag övertygad om. Imorgon skulle allt vara förlåtet. emplar pridning