Sweden Rock - 04 Maj 2015

mag a zin e ACE FREHLEY BACKYARD BABIES MESHUGGAH NER I SKITEN OCH UPP IGEN GÖR COMEBACK PÅ ÅRETS SRF DESTROY ERASE IMPROVE FYLLER 20 ÅR WHITESNAKE FAITH NO MORE SATYRICON TRIBULATION LUCIFER’S FRIEND • BEHEMOTH • AIRBOURNE • THE DARKNESS TOTALT 30 SIDOR INFöR ARETS SwEDEN ROCK FESTIvAL! FÖRSTA INTERVjUN OM NYA ALBUMET! O maj 2015 79 sek 89 NOk/DkR 4 tidsam 4659-04

8 AJ Pero 9 Mike Porcaro 9 Andy Fraser 10 FatMoMac 12 Jared James Nichols 14 Bonfire 16 Korpiklaani 18 Hysterica 19 Lustre 19 Serpentine 20 Stoneghost 22 Helevorn 22 Tangent 22 Ages 24 Blizzen 28 SRF: Ghost 40 SRF: Backyard Babies 44 SRF: Lucifer’s Friend 46 SRF: The Darkness 48 SRF: Meshuggah 51 SRF: Airbourne 52 SRF: Ace Frehley 58 SRF: Behemoth 60 Whitesnake 66 Satyricon 68 Civil War 70 Faith No More 72 Kamelot 74 Tribulation 76 Juryn 77 Recensioner 94 Velvet Viper 96 Avdammat 99 Krönika Mikael Åkerfeldt 100 Randy Bachman 102 LA Metal Innehåll Prensidor När Backyard Babies gör comeback är Dregen dressed to kill »För mig är det fortfarande så att skojar du med mig om Kiss innan 1977 så smäller det. För mig är det ingen jävla lek! Det är 40 blodigt fucking allvar! Sådana har vi varit hela livet.« I andra och sista delen av Carl Linnaeus berättelse om Kiss legendariske gitarrist får vi följa en uträknad missbrukares väg mot ikonstatus. Ace Frehley Det skulle bli en intervju om Whitesnake. I stället började David Coverdale prata enormt ingående om sin tid i Deep Purple. Och bara fortsatte. Whitesnake 52 60 Ghost Papa Emeritus II går i graven i och med detta nummer av SRM. Hans efterträdare gör världspremiär på Sweden Rock Festival. Där framför Ghost för första gången material från sitt tredje album, som de nu berättar om i en exklusiv intervju. 28 6 srm 4/2015

PReNuMeRANT! bara för dig som är 8 SiDoR exTRA 45 KR/MÅN PReNuMeReRA Du MeD! Fullständiga detaljer på www.swedenrockmagazine.com Redaktion chefredaktör Martin Carlsson [email protected] biträdande redaktör recensionsredaktör Jonas Granvik [email protected] ansvarig utgivare Thomas Väänänen [email protected] art director Emil R.P. Magnusson [email protected] skribenter Tony Balogh, Daniel Berg, David Bergström, Beatrice Bring, Frida Calderon, Jane Cedenberger, Daniel Ekeroth, Martin Forssman, Marcus Grahn, Ola Gränshagen, Pelle Gunnarsson, Niklas Göransson, Jörgen Holmstedt, Johan Jakobsson, David Jannati, John Jonsén, Dennis Karlsson,Richard Lagergren, Tomas Lagerlöf, Carl Linnaeus, Simon Lundh, Joel Malmén, Janne Mattsson, Björn Moldén, Jonas Molund, Niclas Müller-Hansen, Per-Ola Nilsson, Linnéa Olsson, Jukka Paananen, Emil Persson, Mattias Indy Pettersson, Daniela Pilic, Jakob Raderius, Andreas Rana, Daniel Reichberg, Emil Sandgren, Joachim Smith, Tobias Stark, Bella Stenberg, Jonathan Strandlund, Patrik Svensson, Erik Thompson, Charles Thulin Assarmo, Neven Trosic, Cecilia Wemgård, Adam Westlund, Jonas Wettmark, Zendt, Magnus Ödling logotyp Dennis Kostroman Kundtjänst [email protected] 0456 – 317 17 (vardagar 9-16) Annonsansvarig Malini Karlsson [email protected] 0709 – 554 666 Marknadsföring Mark Frostenäs [email protected] 0739 – 703 712 Produktion tryck Uniprint Distribution Tidsam, Listo omslag Ghost Foto: Tallee Savage Övriga Ghostbilder på detta uppslag: Tallee Savage Box 4190 102 64 Stockholm [email protected] www.swedenrockmagazine.com facebook.com/swedenrockmagazine ISSN 1650-805X MiKAeL ÅKeRFeLDT Opeths ledare Mikael Åkerfeldt skriver en passionerad krönika om en skiva ur sin gigantiska samling. Denna gång avhandlas Terry Reids album »River« från 1973. LA MeTAL Bob Nalbandian och Carl Alvarez är två av männen bakom dokumentärfilmsserien »Inside metal: the pioneers of L.A. hard rock and metal«. För SRM berättar de hela historien om hårdrockscenen i Los Angeles. De var på plats och upplevde mycket av det vi andra bara kan drömma om, som Metallicas första gig. RANDY BACHMAN Bachman-Turner Overdrives veteran Randy Bachman »debuterar« med powertrion Bachman. Albumet »Heavy blues« är full av illustra gästspel – till och med från andra sidan graven. Som hämnd för att Ghost har sparkat mig har jag begravt Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson. Om han ber snällt kanske jag släpper ut honom lagom till nästa nummer. Annars blir det body and blood. Papa Emeritus II 3 medarbetare Så upptäckte jag hårdrock 1989, då jag var 14 år, kände jag mig rastlös och orolig som en nattfjäril i skymningen. När Alice Cooper, sminkad och laddad med sin giljotin och boaorm, på »Trash«-turnén drog in i min dåvarande hemstad Lund (i dag bor jag i New York) var det som att stryka eld på en fackla i mörkret. Jag hittade hem till hårdrocken. BeATrICe BrINg Då började jag skriva om hårdrock I 90-talets hardcorescen fanns mängder av fanzines, men inget som riktigt passade mig. Sedan började det dyka upp rapporter om en fantastisk ny tidning. Till och med Aftonbladet hade en notis om Denimzine, som verkade passa mig perfekt. Jag köpte tidningen, baxnade av besvikelse och bestämde mig för att jag kunde göra bättre själv i fanzinet Chrome. PeLLe guNNArSSoN En oförglömlig konsert 1992 var Metallica på väg att ta över världen samtidigt som jag i egenskap av pubertal själasökande 15-åring var som mest mottaglig. Till skillnad från mina tidigare konsertbesök var detta som ett väckelsemöte. Det fanns en elektricitet i luften när bandet klev upp på scenen i Scandinavium till tonerna av den då ännu inte uttjatade »enter sandman«. CArL LINNAeuS srm 4/2015 7

Nyheter Låtskrivaren och soloartisten Russ Ballard släpper sitt första album på nio år i tre omgångar. De första spåren från »It’s good to be here« är nu tillgängliga via umumusic.com, och de avslutande ska släppas i december. Festivalen Metal West har flyttat från Kungshamn till Trägår’n i Göteborg. Bland andra Soilwork och Pagan’s Mind lirar den 1 maj. WASP:s album »Golgotha« har till sist fått ett spikat släppdatum i augusti. Basisten Scott Clendenin, känd från Death och Control Denied, gick bort den 24 mars. Han blev 47 år. Luca Turilli’s Rhapsody släpper nya albumet »Prometheus, Symphonia Ignis Divinus« den 19 juni. Bruce Crump, den klassiske trummisen i Molly Hatchet och senast aktuell med China Sky, dog plötsligt den 16 mars. Han blev 57 år. Amon Amarth har gått skilda vägar med trummisen Fredrik Andersson. På kommande albumet, som blir Slayers första på Nuclear Blast, ingår en låt som avlidne gitarristen Jeff Hannemann hann medverka på. Förre Ozzy Osbourne-gitarristen Jake E Lee har tappat sångaren Darren Smith (ex-Harem Scarem) och basisten Greg Chaisson (ex-Badlands) från sitt nuvarande band Red Dragon Cartel. Ersätter gör Michael Beck respektive Anthony Esposito (ex-Lynch Mob, Ace Frehley). Immortal har förklarats upplösta av frontmannen Abbath, som fortsätter under eget namn och har premiärspelning på The Forum i London den 18 september. Megadeth bekräftar att nästa album spelas in med gästande Chris Adler (Lamb Of God) på trummor. Ännu obekräftade rykten talar om Kiko Loureiro (Angra) som gitarrist. System Of A Down börjar spela in sitt comebackalbum under de närmaste månaderna, enligt basisten Shavo Odadjian. Twisted Sisters klassiska sättning är en del av den svenska folksjälen. Bandets explosionsartade genombrott i Sverige hösten 1984 berörde långt fler än renläriga hårdrocksfans. Albumet »Stay hungry« köptes av 140 000 svenskar och Dee Snider signerade plattor åt såväl Björn Borg som kungafamiljen. En legend skapades som lever än i dag. Och liksom legenden har den klassiska sättningen varit intakt sedan Twisted Sisters fullskaliga återkomst 2003: Dee Snider (sång), Jay Jay French (gitarr), Eddie Ojeda (gitarr), Mark »The Animal« Mendoza (bas) och AJ Pero (trummor). Nu är den tiden förbi. AJ Pero, och med honom det klassiska Twisted Sister, är borta för alltid. Anthony Jude Pero föddes i New York den 14 oktober 1959. Han fick sitt första leksakstrumset som treåring, sitt första riktiga set som fyraåring, och uppträdde som trumsolist i tv-programmet »Mike Douglas show« som sjuåring. Det sistnämnda efter att ha tagit lektioner för bland annat jazzhistoriens störste trumlegendar Gene Krupa. – Jag spelade enbart jazz tills jag började gymnasiet, mindes AJ 2008. Då lät jag håret växa och började lyssna på sådant som Led Zeppelin och Rush. 1979-80 var jag i Kalifornien för att pröva lyckan på den scenen. Det fungerade inte och på Thanksgiving (fjärde torsdagen i november) var jag tillbaka i New York. Nästa dag ville några polare dra med mig på klubben Factory. »Vilka ska vi se?«, frågade jag. Svaret blev: »Twisted Sister. De är otroliga, du måste se dem. De klär sig som kvinnor, är fula män och spelar som mammakn-llare!« Jag fnös: »Precis vad jag behöver. Jag har just kommit tillbaka från Kalifornien och ni vill att jag ska se fula transvestiter!« Men jag åkte dit och stötte ihop med en gammal klasskamrat som jobbade för bandet. Han sa »bara så du vet – de här killarna söker trummis.« »Visst, visst«, tyckte jag. Skulle jag gå på scen klädd så där? Vilket blev just vad AJ i slutänden gjorde. Twisted Sister föll pladask för den skolade och hårtslående batteristen som enligt officiell historieskrivning blev bandmedlem den 1 april 1982. Resten är historia. Bandets klassiska sättning spelade in de lika klassiska albumen »Under the blade« (1982), »You can’t stop rock’n’roll« (1983), »Stay hungry« (1984) och »Come out and play« (1985). Sverige förärades tre konserter i mars 1986. Kort därpå lämnade AJ Twisted Sister. Detta på grund av bandets dalande popularitet, Dees diktatoriska ledarstil och inte minst musikalisk frustration. – Vi sa till honom att vi inte ville ha en teknisk trummis som Neil Peart. Vi ville ha någon som bara höll takten, som Phil Rudd, konstaterade Dee 1987. Efter »Love is for suckers« (1987) splittrades Twisted Sister. I samma veva floppade AJ med sitt nygamla band Cities och la musikkarriären på hyllan. Men om AJ varit »sist in, först ut« i Twisted Sister, var han också den förste att återvända till fållan – det vill säga Dee. (Oräknat att bandet tillsammans gjorde en låt för Dees rysare »Strangeland« 1998.) Det tristessvurmande 90-talet fick omsider en motreaktion i Europa. Stjärnskott som svenska Hammerfall proklamerade sin dyrkan av Twisted Sister. Under Dee Sniders återkommande Sverigebesök var fansens stående fråga: när ska Twisted Sister återförenas? Svaret blev: efter att Dee headlinat SRF 2001 – med AJ Pero bakom kaggarna. Fanresponsen vid detta tillfälle, följt av ett lyckat återföreningsgig i New York samma november med anledning av 11 september-tragedin, utmynnade i en seriös återförening 2003. Sedan dess har Twisted Sister varit en stolt nostalgiakt. De har headlinat SRF 2003, 2009 och 2012 med förutsägbar jätteframgång. Samtidigt har bandet närmast från start stött och blött frågan: när lägga ned för gott? Torsdagen den 19 mars 2015 ringde Jay Jay French upp AJ, som var på turné med sitt andra band Adrenaline Mob. AJ berättade: – Jag har ont i axeln, så jag ska hoppa av turnén. När du läser om det på sociala medier vet du att det inte är någon fara. Jag spelar i Poughkeepsie i morgon och kommer hem på söndag. Samma kväll spelade Adrenaline Mob i Baltimore. Ombord på turnébussen nästa morgon, den 20 mars, försökte AJ:s bandkamrater väcka honom. De lyckades inte. AJ forslades i ilfart till sjukhus i Poughkeepsie, där man bara kunde konstatera att inget kunde göras. Liksom sin far hade AJ dött av en hjärtattack. Hur detta påverkar Twisted Sisters framtid är i skrivande stund inte bestämt. En sak är dock säker. Med AJ Pero har en era oåterkalleligen upphört. Erik Thompson AJ Pero 1959-2015 8 srm 4/2015

– Jag minns att jag tänkte »vem är den här snorungen?«. Sedan märkte jag att han faktiskt var väldigt bra. Så mindes sånglegendaren Paul Rodgers 1993 sitt första möte med basisten Andy Fraser. Året var 1968 när dessa båda bildade Free tillsammans med gitarristen Paul Kossoff (1950-1976) och trummisen Simon Kirke. Free blev, vid sidan av Led Zeppelin, det största av alla det tidiga 70-talets hårdrocksband med rötterna i Londons bluesscen. Till stor del tack vare Andy Fraser. Andrew McLan Fraser föddes den 3 juli 1952 och var fem år då han inledde sin musikaliska bana på ett piano som han tjatat på sin mamma att köpa. Endast 15 år gammal blev han kort före Frees födelse professionell musiker som basist i John Mayall’s Bluesbreakers. Alla fyra i Free var då tonåringar, och Andy den yngste. Ändå blev han något av Frees ledare, i egenskap av huvudkompositör (tillsammans med Paul Rodgers) och drivande kraft. Interna strider och Paul Kossoffs knarkmissbruk gjorde att Free blev beklagligt kortlivade. 1972 lämnade Andy bandet, omedveten om att han vid 20 års ålder bevittnade slutet på sin storhetstid. Året därpå splittrades Free för andra och sista gången. På fem år hade de producerat sex studioalbum, en liveplatta och inte att förglömma en megahit. »All right now« (1970) toppade listorna i mer än 20 länder och blev en brittisk topp 10-hit även 1991. – Jag tjänar fortfarande en förmögenhet på den, konstaterade Andy 2013. Inget av Andys efterföljande projekt blev vidare framgångsrikt. I mitten av 80-talet gav han i princip upp artistkarriären, men hade i gengäld framgång som låtskrivare. Därtill växte hans ryktbarhet som baspionjär. Andys jämnårige vän Glenn Hughes hade från start haft honom som sin stora förebild. Nu förkunnade dessutom 80-talshårdrockare som Steve Harris (Iron Maiden), Steve Dawson (ex-Saxon) och Rick Savage (Def Leppard) hur starkt de influerats av Andys flyhänta och melodiska basspel. 2005 återupptog Andy karriären som musiker och kom i samma veva ut som homosexuell. Den 4 juni i år skulle han ha spelat på Sweden Rock Festival med Spike’s Free House (ledda av Spike från Quireboys), och delat scen med Simon Kirke för första gången på över 40 år. Nu kommer detta rockhistoriska ögonblick aldrig att äga rum. Andy, som var hiv-positiv sedan många år och även kämpat mot cancer i halsen, avled i sitt hem i Kalifornien den 16 mars. Erik Thompson – Vi har förlorat Mikey. Gitarristen Steve Lukather var just hemkommen från en turné med Ringo Starr när hans gamle Totokollega Steve Porcaro ringde och meddelade att vad de så länge väntat, och fruktat, hade inträffat. Steve Porcaros bror och Totos mångårige basist Mike Porcaro var död. ALS (amyotrofisk lateralskleros) är en ohygglig och obotlig nervsjukdom. Offrets muskler förtvinar och gradvis inträder total förlamning. Döden inträffar ofta i samband med andningsmuskulaturens slutliga kollaps och hälften av de drabbade avlider inom tre år efter diagnos. Fysikern Stephen Hawking och gitarrgeniet Jason Becker tillhör det försvinnande fåtal som har levt med ALS i decennier. Dean Chioles (1966-2001), gitarrist i thrashbandet Abomination, höll ut i sju och ett halvt år. Mike Porcaro ungefär lika länge. Michael Joseph Porcaro föddes den 29 maj 1955 som andre son till jazztrummisen Joe Porcaro. Joe förverkligade sin dröm att bli framgångsrik sessionmusiker i Hollywood och hans söner Jeff, Mike och Steve följde i hans fotspår. Med ännu större framgång. Steve Duddy, gift med brödernas lillasyster Joleen, arbetar på en dokumentär om vad han, sannolikt med rätta, kallar »världens mest inspelade familj«. – Mitt tidigaste minne är av hur jag och Jeff tog våra snuttefiltar och somnade framför tvättmaskinen, berättar Mike i nämnda dokumentär. Ljudet var så rytmiskt och fick alla oss bröder att vilja bli trummisar. Senare tröttnade vi på att bråka om husets trumset. Steve hade tagit pianolektioner sedan han var fem och satsade på det. Jag bytte till bas och det har jag spelat sedan dess. 1977 bildades Toto med Jeff Porcaro (1954-1992) på trummor och brodern Steve på keyboard. Mike sällade sig till bandet efter inspelningen av miljonsäljaren »IV« (1982). Inget av de följande Totoalbumen nådde samma framgång på hemmaplan. I Sverige nåddes kulmen med »The seventh one« (1988), som köptes av mer än 100 000 svenskar. Här blev Toto populärare än några av sina amerikanska AOR-kollegor under 80-talet – faktiskt Andy Fraser 1952-2015 bland de mest folkkära artisterna alla kategorier. Den kritikerkår som enhälligt sågade, för att inte säga hetsade mot bandet, rasade förgäves. Liksom sina bandkollegor var Mike en oerhört efterfrågad studiomusiker. Hans meritlista omfattar namn som Pointer Sisters, Donna Summer, Aretha Franklin, Joe Walsh, Stevie Nicks, Cher, Steve Perry, Barry Manilow och Barbra Streisand – men även obskyr kännar-AOR som Eyes och Radioactive. En rolig detalj är att In Flamesbasisten Peter Iwers har honom som idol. – Mikes basspel påminner väldigt mycket om hans bror Jeffs trumspel, konstaterar Steve Duddy. Extremt taktfast och oerhört musikaliskt. 1992 drabbades familjen Porcaro av en svår sorg då Jeffs kokainmärkta hjärta gav upp. 2007 inleddes nästa tragedi. Efter 25 år tvingades Mike sluta i Toto då hans fingrar alltmer tappade känseln. Bandet lades ned året därpå. 2010 återupptog de än en gång verksamheten, med en sorglig motivering. Mike hade fått diagnosen ALS och Toto skulle turnera i Europa för att samla in pengar till den vård som sjukdomen krävde. Turnén blev en framgång som sporrade bandet att fortsätta. Samtidigt blev Mikes tillstånd obevekligt sämre. – Det har gått utför med honom de senaste tre åren, berättade Totos keyboardist David Paich 2012. När man pratar med honom är han fortfarande samme gamle glade Mike. Förutom att han sitter i rullstol, inte kan röra sig och inte kan spela... vilket är så hjärtskärande. I början av 2015 var det uppenbart att slutet var nära. – Sista gången jag såg Mike var han i ett hemskt skick, suckar Steve Lukather. Det var väldigt svårt att ta adjö. Jag visste att det skulle bli vårt sista möte, men vi sa det vi behövde säga till varandra. Det var en mycket gripande och sorglig stund. Den 15 mars 2015 gjorde Steve Porcaro följande inlägg på sin Facebooksida: »Vår bror Mike gick bort fridfullt i sömnen klockan 00:04 i natt, omgiven av sin familj. Vila i frid, min bror.« Erik Thompson Mike Porcaro 1955-2015 srm 4/2015 9

Du var nyligen med ditt huvudband Candlemass på hammerfest i Wales. hur var det? – Som vanligt i Storbritannien fanns det inget varmvatten, ingen centralvärme och all pommes frites var ångkokt. I sådana lägen spelar man nästan på ren ilska. Men det är också sådant som gör att alla efteråt tyckte att vi var fantastiska på scen. Fatmomac är något helt annat. Till att börja med: var kommer namnet ifrån? – För 20 år sedan hade jag ett annat projekt som hette Zoic. För att göra det japanska skivbolaget glada fick jag lägga till ett instrumentalspår som fick just det namnet. Fatmomakke är en ort i fjällen i Vilhelmina kommun. Det var ju bara norrlänningar med i Zoic och samma sak är det med här albumet. Genom att stava det FatMoMac blev det också något annat. Nästan som en förkortning för något projekt med en rappare, samtidigt som det låter precis allt annat än just det. medverkar på det självbetitlade albumet gör stefan Gunnarsson (känd som pianist och lagledare i »så ska det låta« 2006-2010), klas Gunnerfeldt (gitarrist i psycosomatic Cowboys project), Tobbe moen (basist i silent Call, tidigare i Gotham City och oZ) och mats Levén (sångare i Candlemass med en lång meritlista som bland annat inkluderar Yngwie malmsteen). mer okänd är gitarristen roger Eklund. Vem är det? – Roger och jag spelade tillsammans från det vi var 12-13 år gamla. Vi hamnade båda till slut i Stockholm. Men man får andra prioriteringar i livet. Medan jag fortsatte med musik gjorde han något helt annat av sitt liv. Samtidigt tyckte jag att det var alldeles galet att inte fler skulle kunna få möjlighet att på åtminstone ett album höra vad min gamle gitarrkompis kan göra. Nu lirar han på tre låtar: »Walk alone«, »So bad it feels« och »Cold woman«. hur föddes idén till albumet? – Jag har spelat gitarr så pass länge och haft tankar och idéer om att göra musik av det slag som jag och många med mig växt upp med på 70-talet. Tyngre rock som den lät när den grundlades av till exempel Mountain, Deep Purple och Free. Alltså bluesbaserad rock. Men tankarna kretsade också kring det jag kallar verandablues och någon som sitter där och spelar på en plåtgitarr. Jag har en massa vänner med samma musiksmak. I ett första läge handlade det om att sätta gitarr och trummor och så bygga vidare från det. Det här är gjort med väldigt mycket hjärta. hur lång tid har det tagit dig att få ihop albumet? – Det rör sig om femsex år. Roger gick tyvärr bort år 2012 efter en hjärtattack. Sedan låg projektet helt nere under lite drygt ett år. Var mats Levén lättövertalad att ta på sig rollen som sångare? – När jag pratade med honom tyckte han att han inte precis är en bluessångare. Men jag menade att det inte behövde vara så svårt. »Låtsas att klockan är fyra på morgonen, att du är asbakis och att det står en tom virre i vardagsrummet. Då ska du nog se att det kommer fram något.« Känslan var viktigare än tekniken. Mats är också en person som kan sjunga på alla möjliga sätt och han kan dessutom härma väldigt många sångare. Jag har nog aldrig hört honom sjunga så här känslosamt. Är det dina ord han sjunger? – »Memories is all there is« skrev jag hela texten till. Med undantag för »Gearshifter« som är instrumental har jag på de övriga låtarna försökt kommit på några versrader som en sorts inledning. Sedan har Mats fått fortsätta vidare med det i sin studio. kan det bli mer musik från Fatmomac och kommer ni att spela live? – Först gäller det att få ut det här albumet och se vilka reaktioner det får. Men om allas scheman fungerar finns det tankar på att också spela live. Jag har låtmaterial för att kunna göra ytterligare två album av det här slaget. Om det nu skulle finnas intresse för det. Vi går framåt med små steg. Branschen är ju det den är och inte vad den en gång i tiden var. Så fort man inbillar sig något får man på näsan och måste sätta sig igen. TonY BALoGh FatMoMac Från idé till färdigt album med klassisk bluesbaserad tung 70-talsrock gick det nästan sex år. – Det här är gjort med ett väldigt stort hjärta, säger Candlemass gitarrist Lasse Johansson som drivit projektet Fatmomac från start till mål. »Känslan var viKtigare än teKniKen« influenser Derek Trucks ZenoroTh PanTera LesLie WesT Who Lasse Johansson 5 Lars Johansson blev medlem i Candlemass 1987 och blev den förste i bandets historia som bidrog till låtskrivandet utan att vara Leif Edling. Detta i form av »Julie laughs no more« och »The end of pain« på »Chapter Vi« (1992). 10 srm 4/2015

/DeadlySeams @deadlyseams /DeadlySeams Välkommen på MODEVISNING + utställning den 8/5 på Hard Rock Café i Stockholm! Friday Night Rock with Hubbe8ball! Kläder kommer finnas till försäljing för otroligt bra priser! Hitta något att ha till sommarens festivaler! Vi ses väl där eller på Sweden Rock Festival??!! Emma har börjat skapa unika plagg som olika band signerar för att auktioneras ut och alla pengar går oavkortat till Rock Mot Cancer! Först ut är Johan Hegg, sångare från Amon Amarth. Ni kan gå in och buda hem denna skapelse HÄR: www.ebay.com/DeadlySeams Gilla oss på Facebook & dela vår sida för en chans att vinna ett presentkort på 1000kr! Emma Morén - designer och skapare av klädmärket Deadly Seams. Från att ha jobbat på ett av världens största modeföretag samt jobbat i Los Angeles för Junker designs, som gör scenkläder till bl.a. Mötley Crue, KISS och Alice Cooper m.fl. så valde Emma att satsa på sitt egna hemma i Sverige istället. Så nu vill hon hjälpa just DIG med att skapa dina drömkläder. Vare sig det är till vardags eller på scen. Maila till: [email protected] för mer info! webshop: www.deadlyseams.com & Etsy.com/shop/DeadlySeams Officiell sponsor av bandet Eleine. Albumrelease är 18/4 Foto: Gisela Ackerup

Du är en uppmärksammad bluesgitarrist, men var gitarr ditt första instrument? – Jag började spela trummor när jag var 14 år. Mina föräldrar var helt emot det. Knappt 30 minuter efter att jag hade satt upp trumsetet i källaren bad de mig sluta. Pappa tyckte att jag borde spela gitarr i stället. Då kunde jag ta med mitt instrument överallt. Jag lånade min storebrors akustiska gitarr som bara hade fyra eller fem strängar. På den vägen är det. hur var din uppväxt och vad du lyssnade du på för musik? – Jag är född i Waukesha men uppväxt i East Troy i delstaten Wisconsin i USA. Pappa arbetade som byggarbetare och mamma jobbade med husmäkleri. Det var ganska enkla förhållanden i ett område där jordbruk dominerar. Min musik från åtta-nio års ålder kan sammanfattas i två ord: classic rock. I skolan lyssnade mina kompisar och jag på Black Sabbath, Pink Floyd och Led Zeppelin. Vi lyssnade också på country. Vissa hade cowboyhatt och lyssnade enbart på country. Men åkte man en halvtimme bort lyssnade ungdomarna där på något helt annat. och du är uppväxt mindre än två kilometer från UsA:s näst största utomhusarena Alpine Valley Amphitheater? – Under sommarkvällarna kunde vi sitta i trädgården och höra banden som spelade. Efter konserternas slut var drog en ändlös karavan av bilar förbi vårt hus. Första giget jag såg på Alpine Valley Amphitheater var Ted Nugent och ZZ Top med Kenny Wayne Shepherd som förband (den 25 maj 2003). Min första stora musikaliska förebild Stevie Ray Vaughan dog i en helikopterolycka 1990 efter att ha spelat på just Alpine Valley Amphitheater. Vad i hans musik fastnade du för? – Autenticiteten och hans totala förmåga att kommunicera med sitt instrument. Hans person och gitarren var ett. när insåg du att musik kunde vara ett sätt att kunna försörja sig på? – Jag började spelade live redan som 15-åring. Då var det verkligen på gräsrotsnivå. Jag har fortsatt göra samma sak. Mina föräldrar menade att jag borde gå en utbildning för att få ett »riktigt« jobb, men det här var ju det enda jag ville göra. när flyttade du till Los Angeles och när kände du första gången att du hade hamnat rätt? – Jag flyttade dit i slutet av 2011. En dag höll jag och några kompisar på att jamma i en replokal när dörren till lokalen öppnas. Vi kunde inte se vem det var på grund av det dåliga ljuset, så någon ropade: »Vem i helvete är du?« Det var Steven Tyler! Aerosmith höll på att slutföra inspelningarna av »Music from another dimension!« (2012). Han var bara tvungen att komma in till oss för att säga hej och prata om mitt sätt att spela. En väldigt märklig händelse, men en sorts bevis på att jag kanske inte hade gjort fel som valt att flytta. när träffade du dina nuvarande medmusiker, basisten Erik sandin och trummisen Dennis holm? – I början av 2012. Erik hade flyttat till Los Angeles från Göteborg för att gå en musikutbildning. Jag mötte honom av en slump. När jag ordnade några konserter behövde jag en trummis. Då tipsade Erik mig om Dennis, som också hade kommit från Göteborg för att gå på musikskola. Det är väldigt udda att en snubbe som jag spelar med en svensk rytmsektion. Inledningsvis var det mycket arbete för att få det att fungera. I början visste de inte hur de skulle spela blues. Men de litar på mig och jag låter dem göra sin grej. Debutalbumet »old glory and the wild revival« är producerat av ingen mindre än Eddie kramer (Jimi hendrix, Led Zeppelin). – För mig var det en chock att han ens ville jobba med oss. Jag hade växt upp med att läsa hans namn på baksidan av mina favoritalbum. Att bli inspelad av den person som hade spelat in mina idoler var minst sagt skrämmande. När vi träffades hängde vi bara med varandra under några dagar. Vi pratade knappt musik. När han väl sa ja var det för att han ville göra det. Han är så pass gammal nu (73 år) att han bara gör saker som han tycker är kul. Dessutom hade han sett mig spela live i Los Angeles bara något år tidigare. Han visste redan vad jag som gitarrist och vi som band kunde göra. TonY BALoGh Jared James Nichols påhejad av steven Tyler och producerad av Eddie kramer, men med en helsvensk rytmsektion bakom sig. möt den 25-årige gitarristen Jared James nichols. – i början visste de inte hur de skulle spela blues, säger amerikanen om basisten Erik sandin och trummisen Dennis holm. »att bli inspelad av eddie Kramer var sKrämmande« influenser MounTain JiMihenDrix exPerience ericcLaPTons creaMPerioD sTevieray vaughan roberT Johnson Jared James nichoLs 5 Trummisen Dennis holm, sångaren och gitarristen Jared James nichols och basisten Erik sandin. 12 srm 4/2015

srm 4/2015 13

För oss utomstående ser det mer eller mindre ut som att du begick myteri när du förvandlade ditt soloband Ez Livin’ till nya Bonfire. Vad var det som hände i höstas? – Jag förstår att det kan se ut så, säger gitarristen Hans Ziller. Det florerar väldigt många olika rykten på internet, men jag kan berätta exakt hur det gick till. I fjol spelade Bonfire på kryssningen 70 000 Tons Of Metal. Redan då berättade sångaren Claus Lessmann att 2014 skulle bli hans sista år i Bonfire. Att det vi var ute på var en avskedsturné. Han ville inte hålla på med Bonfire längre och jag vet ärligt talat inte varför. Redan 1972 startade jag bandet Cacumen som 1986 blev Bonfire. Ska jag behöva avsluta min karriär bara för att Claus – som kom med i bandet 1978 – inte vill sjunga längre? Det känns inte ett dugg rättvist. Jag gjorde genast klart för honom att jag inte hade några planer på att lägga ned bandet utan skulle köra vidare med eller utan honom. nu blev det utan. – Exakt, han tackade för sig efter spelningen i Essen i höstas. Sedan dess har jag kämpat med att få ihop det med nya medlemmar då varken gitarristen Chris »Yps« Limburg (ex-Vice) eller basisten Uwe Köhler ville fortsätta utan Claus. Lyckligtvis var killarna i mitt soloband Ez Livin’ sugna på att fylla deras skor. Jag ser det hela som ett nytt och spännande kapitel i Bonfires historia att få jobba med hungriga musiker igen. med tanke på att Bonfire släpper det nya albumet »Glörious«, äger du bandnamnet nu? – Ja, efter en lång, hård och dyr rättsprocess gör jag det. Jag fick köpa loss namnet från Claus och det kostade mig riktigt mycket pengar. Vi har varit goda vänner i många år, men just nu är vi inte det. Han har inte skött det här snyggt. Hade det varit ombytta roller hade jag varit glad om han hade velat fortsätta. när du sparkades ur Bonfire mitt under inspelningen av »point blank« (1989) blev Claus tvungen att betala dig en väldig massa pengar. – Det var inte samma sak. Mer än så vill jag inte heller säga om det. Nu fortsätter vi och jag kan inte bärga mig tills jag får höra reaktionerna på det nya albumet. Bonfires nye sångare David Reece (ex-Accept) är en oerhört skicklig sångare som kan sjunga det mesta. I hans fall behöver jag inte tänka på hur jag skriver en låt. Jag kan skriva den i A, C eller E och han kan sjunga den ändå. I Claus fall fick jag nästan alltid gå från E till C och det gjorde mig begränsad och väldigt frustrerad. Jag har redan fått höra att det här är den naturliga uppföljaren till »Fireworks« (1987). En annan sak som jag tycker är mycket bättre nu med David i bandet är att han kan skriva bra och intressanta texter. Var Claus texter ett problem för dig? – Nej, inte ett problem. Men alla handlade bara om »baby, baby oh yeah«. Sådant fungerar bara när man är ung. David som är amerikan är mycket bättre på språket och kan förmedla sig på ett helt annat sätt än Claus. Det tror jag kommer att hjälpa oss i längden. Albumet innehåller nyinspelningar på era två största hits från »Fireworks«: »sweet obsession« och »American nights«. – Jag vill visa alla tvivlare att David gör dem mer än rättvisa. I fjol spelade vi faktiskt massor av gamla Bonfirelåtar när vi turnerade i hela Europa med Ez Livin’. Tanken är nu att vi så snabbt som möjligt ska spela in ett nytt livealbum med låtar vi inte kunde spela med Bonfire i fjol, eller spela alls. Plus fansens favoriter och nya låtar. Vi har en omröstning på vår Facebooksida, men det ser ut som om fansen bara vill ha samma gamla tio låtar som vanligt. Det är lite tråkigt. Vad kommer dagens Bonfire att bjuda på som inte fjolårets kunde? – Väldigt mycket, bland annat kommer vi att röra om ordentligt i låtlistan. Det finns inte en enda låt som vi inte kan spela nu och jag kan garantera att vi kommer att sluta med alla medleyn. Sedan kommer vi också att kunna göra fler konserter. Det är det jag vill och ser fram emot mest. Jag vill turnera och jag är redo att ge mitt liv för det! Claus vill inte turnera. Att bara göra 15 konserter på ett år är ingenting för mig. David kan göra 15 spelningar på raken medan Claus inte kunde göra fler än två. Allting kommer att bli så mycket bättre nu och jag kunde inte vara lyckligare över det. JAnnE mATTsson SRM har kontaktat sångaren Claus Lessmann för att få hans syn på saken. I dagsläget vill Claus av rättsligt skäl dock inte uttala sig. Bonfire En sångare som inte vill turnera längre. En gitarrist som är redo att turnera tills han dör. kollisionskursen var oundviklig och i höstas splittrades ett av Tysklands mest klassiska melodiska hårdrocksband. Gitarristen hans Ziller ser dock ljust på framtiden. – Jag ser det hela som ett nytt och spännande kapitel i Bonfires historia. »att Köpa loss namnet bonfire Kostade mig riKtigt mycKet pengar« dominic pencz Bonfire består i dag av trummisen harry reischmann, gitarristen Frank pané, basisten ronnie parkes, sångaren David reece (Bangalore Choir, ex-Accept) och hans Ziller. keyboardisten paul morris (ex-rainbow, Doro) fick sluta strax efter att albumet var inspelat då bandet strävade efter en mer gitarrdominerad ljudbild. 14 srm 4/2015

Kulturbolaget.se 33 years of Rock’n’Roll NYTT ALBUM “KINGS & QUEENS OF THE UNDERGROUND” UTE NU LIVENATION.SE, KULTURBOLAGET.SE, BILJETTFORUM.SE SAMT KUNDSERVICE 0771 130 150. BILLYIDOL.NET VARBERG LÖR 27/6 FÄSTNINGSHÖRNAN & proudly present CELEBRATING 50 YEARS OF PINK FLOYD 18 OKT MALMÖ SLAGTHUSETS TEATER 19 OKT STOCKHOLM CIRKUS MALMÖ LIVENATION.SE, KULTURBOLAGET.SE, BILJETTFORUM.SE SAMT BILJETTFORUMS KUNDSERVICE 0771-130 150. STOCKHOLM LIVENATION.SE, TICNET.SE / 077-170 70 70, TICNET-OMBUD SAMT CIRKUS BILJETTKASSA 08-660 10 20. proudly presents KISS EXPO 2015 KB MALMÖ 1 MAJ SAGA PUSTERVIK GÖTEBORG 2 MAJ KAMELOT TRÄDGÅR’N GÖTEBORG 25 SEPT Y&T DEBASER MEDIS STOCKHOLM 9 OKT / STICKY FINGERS GÖTEBORG 10 OKT /kulturbolaget Fler spelningar och biljetter Finns på kulturbolaget.se

1996 släppte Shamaaní Duo sitt debutalbum »Hunka lunka«, som innehöll finsk metal på samiska. Sedan följde två plattor under namnet Shaman innan bandmedlemmarna bestämde sig för att göra sin musik mer lättillgänglig. Texterna blev på engelska och bandnamnet ändrades till Korpiklaani. Med åren har medlemmarna sökt sig tillbaka till sina rötter, varpå fler och fler texter har skrivits på finska. På nya plattan »Noita« har de för första gången inte en enda engelsk titel. – Vi hade ingen engelsk titel på förra plattan »Manala« (2012) heller, säger basisten Jarkko Aaltonen innan jag påminner honom om den instrumentala låten »Husky sledge«. – Just det, den ja. Det är ett gammalt trick som vi körde för att lura skivbolaget när de sa till oss att det blev för finskt och de ville ha fler engelskspråkiga låtar. I tidigare uttalanden har det framgått att Korpiklaanis val av språk har reflekterat låtens textinnehåll. Låtar på finska har varit mer seriösa medan de engelska har handlat om öl och kvinnor. Öltemat har ingalunda försvunnit. – Det är bara inte lika uppenbart för de som inte förstår finska. På »Manala« handlade till exempel låten »Petoeläimen kuola« om ölens födelse. På den tiden, för tusentals år sedan, använde man saliv i stället för jäst i fermenteringsprocessen. På »Noita« handlar öppningslåten »Viinamäen mies« om att resa jorden runt och dricka öl. »Sahti« är också namnet på en traditionell finsk öl som alltid har bryggts efter samma recept. Vi har alltså inte övergett temat, bara dolt det bättre. Det är lite som att vara 13 år igen, när man var tvungen att gömma ölen för sina föräldrar. De mer seriösa texterna har hela tiden skrivits av utomstående textförfattare. Det finska nationaleposet »Kalevala« har använts som utgångspunkt. Under många år hette textförfattaren Juha Jyrkäs, men till »Manala« skedde ett byte. In kom Tuomas Keskimäki. – Jag vet faktiskt inte varför, men det förekom i alla fall inget drama. Juha gör sin grej. Han skriver böcker och gör sin egen musik. När jag träffade honom nyligen pratade vi inte ens om det. Hur Tuomas kom med är jag inte heller säker på. Vanligtvis kontaktar folk oss. Han är vice ordförande i Kalevala Poetry Society, så han är ganska inne på den biten. Han har delvis skrivit väldigt personliga texter, men också texter om till exempel lokala legender som vår sångare Jonne Järvelä har hittat i Kalevala. Men allt är skrivet på »Kalevala«-vers. Vårt språk passar vår musik bättre och det tror jag våra fans håller med om. Vi släppte en version av »Manala« med en extraskiva med låtarna på engelska. Jag tror inte att folk lyssnade på den mer än en gång innan de återvände till originalversionen. På »Manala« debuterade Korpiklaanis nuvarande violinist Tuomas Rounakari. I traditionella instrumentsektionen har han till denna platta fått sällskap av dragspelaren Sami Perttula. Ett tillskott som har haft stor betydelse för bandets sound. – Båda två har varit en frisk fläkt. Sami är en ung kille. »Noita« tror jag är hans första skiva någonsin och det han gjorde var briljant. Det slutade med att vi ägnade ytterligare en vecka åt bara fiol och dragspel. De kom på så många bra saker, så den här skivan är fylld med fiol- och dragspelssolon. På de senaste plattorna har vi fokuserat mycket på gitarrerna, men nu har vi äntligen hittat den balans mellan folkmusik och metal som vi alltid har eftersträvat. En »noita« i Finland är, enligt Jarkko, motsvarigheten till den amerikanska ursprungsbefolkningens medicinman. Att bandet har döpt sin första skiva utan engelska låttitlar sedan de hette Shaman till en synonym till just det namnet skulle man kunna tolka som att cirkeln nu är sluten. Så är det inte. – Det är en ren slump. Titeln är baserad på låten »Ämmänhauta«, som är en synonym till noita. Tanken var att döpa skivan till det, men vi insåg att ingen utomlands då skulle kunna uttala titeln. Jag har inte ens tänkt på det förrän du sa det. Nu kommer jag förstås att stjäla den teorin och berätta den för alla. simon LUnDh Korpiklaani med nionde albumet »noita« har korpiklaani äntligen uppnått en sedan länge eftersträvad balans mellan folkmusik och metal. Tacka nytt, ambitiöst blod för det. »öppningslåten handlar om att resa jorden runt och dricKa öl« sami perttula (dragspel), matti »matson« Johansson (trummor), kalle »Cane« savijärvi (gitarr), Jonne Järvelä (sång, gitarr), Tuomas rounakari (fiol) och Jarkko Aaltonen (bas). Bandets grundare Jonne Järvelä fick ett första mindre genombrott då han bidrog med jojksång på Finntrolls andra album »Jaktens tid« (2001). Två år senare uppstod korpiklaani ur askan efter det tidigare bandet shaman.

Vad hände efter släppet av ert andra album »The art of metal« (2012)? – Vi gick lite halvt in i väggen, säger sångerskan Anni De Vil. Vi gjorde uppehåll ganska omgående efter släppet. Keyboardisten Marydeath hoppade av. Vi andra ville gå mer åt old school-hållet, som Hysterica lät förut, medan hon ville låta mer modernt. Nya ep:n »All in« innehåller fem låtar. Vi ville testa hur vår nya inriktning låter innan vi fortsätter med ett helt album. Just nu känns det väldigt bra. – Vi har faktiskt gjort hela den här plattan på våra telefoner, säger gitarristen Bitchie. Kommer man på ett riff, spelar man in det på telefonen direkt så att det inte går förlorat för alltid. Sedan är det bara att lyssna av. hur påverkades schemat av att trummisen hell’n fick barn under inspelningen av »The art of metal«? – Hon har faktiskt två barn, eftersom hon fick ett i samband med första plattan också, säger Anni. Så hon har fullt upp men det har ändå inte påverkat så mycket. En förstående partner? – Ja, säger Bitchie. Han är förmodligen Hystericas största fan. »All in« påminner som sagt mer om ert råare debutalbum »metalwar« (2009) än den pompösa »The art of metal«. – Soundet på förra skivan var ju också något som vi ville testa just då, säger Bitchie. Nu tycker jag att det här soundet är mycket roligare. Det är mer liveinspelat och inte många pålägg. Det ska låta live, och live kör vi aldrig med backtracks. i nuläget är hysterica en kvartett. Tidigare har där funnits en femte medlem, först gitarristen rockzilla och sedan ovannämnda marydeath. hur blir det framöver? – Vi får väl se, säger Anni. Just nu fungerar det bra med oss fyra men vi är öppna för förslag. Anta att någon tidigare medlem vill komma tillbaka? – Det kommer inte att hända. Vi har gått vidare. Berätta mer om »All in«. – »Lock up your son« är en titel som jag länge velat göra något av, säger Bitchie. Det är en bra grej med Hysterica. Vi kan skriva ganska fritt både om ganska larviga saker och seriösa, rentav djupa saker. – Vi älskar att sjunga i stämmor, säger Anni. Alla i bandet har varit frontfigurer och har starka leadröster. Det ville vi få fram. På ett ställe ville producenten Marcus Jidell (tidigare gitarrist i Royal Hunt och Evergrey) att jag skulle låta släpigare och mer laidback. Då bad han mig sjunga som en gammal rödvinskärring. Marcus vet hur man formulerar sig. Anni, ljög du om dina icke-existerande meriter för att komma med i hysterica? – Ja. Jag var helt oerfaren och skulle just ta studenten. Jag hade en annons ute som fick Bitchie att kontakta mig. När jag fick veta att det gällde Hysterica blev jag helt galen. Jag hade inte sett dem live, däremot hört dem på Myspace – det var på den tiden då man var inne på Myspace hela tiden. Sedan fick jag provsjunga, och ta headbanginglektioner. – Tre veckor senare spelade vi på SRF 2009, säger Bitchie. Synd att vi inte spelar där i år. Jag var med min gubbe på SRF 2004 när Judas Priest spelade. När jag stod där i folkvimlet tänkte jag: »Nej, nu ska jag starta ett jävligt bra metalband med bara tjejer.« I år firar Hysterica tioårsjubileum, och Judas Priest spelar på SRF igen. nämn någon händelse i era liv som inspirerat hysterica musikaliskt. – Jag kan berätta om en sak, säger Bitchie. Vi var i Ryssland på turné och Hell’n var i sjunde månaden. Vi var två band i en buss, med instrument och förstärkare längst bak utan skiljevägg emellan. Det var 20 grader kallt och chauffören körde som en galning. Jag trodde inte att vi skulle komma hem levande. Det blev en del kollande att alla skruvar satt fast ordentligt. Sedan fick vi veta att chauffören var tävlingsförare och då blev vi lugnare. Detta inspirerade inte till någon viss låt, det var bara den där känslan av att vara livrädd. sa du att hell’n var i sjunde månaden? – Det var på gränsen att hon fick åka, säger Bitchie. Man får inte flyga efter en viss graviditetsvecka. – Hell’n är en kämpe, säger Anni. Hon klagar aldrig och hon ville verkligen, verkligen åka. Hur många gånger i livet får man turnera i Ryssland? Och direkt därefter spelade vi i »Nyhetsmorgon«. – Vi peppar varandra en hel del live, säger Bitchie. Vi måste ju ändå ha energi och det krävs också en del för att headbanga i min ålder. Helikopterbanga. Erik Thompson Hysterica Ett steg tillbaka och två steg framåt med en medlem kort. Tioårsjubilerande hysterica från stockholm berättar om aktuella ep:n »All in«, en livsfarlig rysslandsresa och srF:s betydelse för bandets uppkomst. – Där i folkvimlet tänkte jag: »nej, nu ska jag starta ett jävligt bra metalband.« »producenten bad mig sjunga som en gammal rödvinsKärring« fredrik dahlberg Gitarristen Bitchie och sångerskan Anni De Vil utgör, tillsammans med basisten satAnica och trummisen hell’n hysterica. Annis företräderska var Liv Jagrell från sister sin, som i hysterica bar namnet sinderella. 18 srm 4/2015

Visst finns det fortfarande fler än ett rockband som heter Serpentine? – Ja, det finns ett gäng från Australien och tydligen också ett indieband från Grekland, säger keyboardisten och bandledaren Gareth David Noon. Om något av de andra banden hade varit riktigt stora hade det kanske varit ett problem, men så är inte fallet. Vi skickar inga räkningar till Australien och de skickar inga till oss, om man säger så. Serpentine startades 2007. Vad gjorde du innan dess? – Jag läste tyska på universitetet i Swansea medan Chris (Christopher Gould, gitarr) läste musikteknologi i Cardiff. Meningen var att jag skulle jobba med tekniska översättningar från engelska till tyska och vice versa och jag tog också en examen. Men jag insåg samtidigt som jag fick min examen att översättningar verkligen inte var något för mig. Det är ett väldigt ensamt yrke och jag vill arbeta med människor. Lite nytta har jag dock av tyskan. Jag är gift med Veronika, som har en schweizisk pappa och en tysk mamma, och vi bor i södra Tyskland tillsammans med vår ettårige son. Vi kan faktiskt se Schweiz från vårt hus. Vilken sorts musik lyssnade dina skolkompisar på när du var tonåring? – Inte rock, i alla fall! En hel del hiphop och rap plus en massa indie. Det enda rockband som de andra lyssnade på just då var The Darkness, men det var ju inget band som man tog på riktigt allvar. För egen del var Ten mitt första stora favoritband. Det gör vårt nya och tredje album »Circle of knives« till något väldigt speciellt eftersom Gary Hughes (sångare och låtskrivare i Ten) producerade och skrev låtarna tillsammans med Chris och mig. Hur ska man tolka albumtiteln? – Som att de tio låtarna – knivarna – är våra vapen som vi attackerar lyssnarna med. På ett av de första låtskrivarmötena med Gary hade han med sig en liten svart bok fullproppad med texter och titlar. En av titlarna var just »Circle of knives«. Jag sa att »jag hoppas verkligen du använder den på vårt album«. Chris och jag skriver inga texter utan gör bara musik. Normalt sett brukar AOR-texter vara aningen gladare, men på »Circle of knives« är de mörkare och mer onda. Det ger musiken en annan dimension. Jag tror att Gary fick möjlighet att visa upp en delvis annorlunda sida av sitt skapande, plus att han i övrigt tillförde bandet väldigt mycket. Hur ska man tolka låten »Suicide days« som ligger sist på albumet? – Ja, inte som att det är fråga om dagar som är gjorda för att begå självmord, utan snarare dagar som är tyngre än andra. För personen i just den här texten blir dagarna så mörka att det nästan blir för mycket. Man bara nästan. Serpentine har bytt en del medlemmar. I några fall på grund av sviktande hälsa (basisten Gareth Vanstone och sångaren Tony Mills), men Chris och du har alltid varit med. Hade du orkat driva bandet på egen hand? – Nej, jag tror inte det. I ett band är det så mycket att tänka på. Man behöver någon för att kunna få energi, men också ge energi för att orka driva det vidare. Jag är glad att Chris finns och att han fortsätter finnas vid min sida. TonY BALoGh Serpentine Skivbolaget Nordvis klassar din musik som black metal. Jag tycker dock att du är rätt långt bort från denna genre. – Musikaliskt antar jag att man fortfarande kan urskilja influenser och inspiration från black metal, säger multiinstrumentalisten Henrik Sunding. Men jag ser inte Lustre som något annat än just Lustre. Din musik känns väldigt kontrastrik samtidigt som den har balans. – Jag insåg senast häromdagen att jag har väldigt svårt för klassisk musik. Det är för mycket som pågår. Jag känner i regel ingenting när jag hör klassisk musik. Väcker den en känsla hos mig försvinner den lika fort eftersom det i nästa sekund sker något nytt i musiken. Upprepning verkar vara en nyckelfaktor för att jag ska kunna känna och uppleva något genom musiken. Lustre är ett bra exempel på detta fenomen. Det handlar nog om att jag har en önskan om att livet, orelaterat till musiken, innehöll fler stunder där ett känslotillstånd bestod under en längre tid. Jag hade kunnat skriva en bok om vilka källor jag hämtar energi från men jag vill främst nämna naturen och konst, främst musik och film. Men även mänskliga relationer. Vilket är något jag tror att vi alla inspireras av och hämtar energi från, vare sig vi vill det eller inte. Lustre är ditt enmansprojekt. Är du mycket av en ensamvarg när det kommer till det musikaliska? – Jag är nog faktiskt lite av en ensamvarg i musikaliska sammanhang, av den enkla anledningen att jag vill ha saker och ting på mitt vis. Jag antar att musiken är mitt sätt att få utlopp för en inneboende, okontrollerbar kreativitet. En kreativitet som annars hade tagit sig uttryck på andra produktiva vis. När jag var yngre tecknade och målade jag väldigt mycket, men sedan tog musiken över mer och mer. Du skrev på Facebook att du var förvånad över all den positiva feedback Lustre har fått och undrade om detta berodde på att vi lever i en era av andligt förfall. – Jag tror att vissa människor i dag naturligt söker sig till mer andliga ickemateriella fenomen, som olika konstformer, för att mätta sina andliga behov. Detta i en tid präglad av materialism, dogmatisk ateism, orimlig positivitet och undertryckande av känslor. Du har även skrivit att folkliga traditioner försåg våra förfäder med en känsla av trygghet och tröst i en hård och ensam verklighet. Hör detta ihop med det du uttryckt på Facebook? – Jag kan absolut se ett samband där. Detta om folksägner var dock något jag läste i en bok av folklivsforskaren Ebbe Schön. Trygghet och balans är något vi saknar i dag och andlighet kan till viss del vara ett svar på detta. Med det menar jag inte att vi blint ska tro på övernaturliga väsen och fenomen. Det andliga, som representerar det icke-materiella i form av exempelvis konst och kultur eller känslan av samhörighet med naturen, kombinerat med någon form av introspektion, kan förse oss med det många av oss verkar sakna i dag. CECiLiA WEmGÅrD Black Wreath från Danmark spelar emotionellt svårslagen doom metal. De släppte sin första och enda platta »A pyre of lost dreams« 2009 och har bland annat Kim Larsen (Of The Wand And The Moon) på gitarr, synt, trummor och sång. Henrik Sunding TiPSeT Lustre Tony mills Chris Gould roy millward Gareth David noon Gareth Vanstone srm 4/2015 19

såväl bandnamnet som er första singel »Faceless ghost« från nya albumet »old age of new ways« har ordet ghost med i titeln. Tror du på spöken? – Jag skulle inte avskriva tanken helt, säger sångaren Jason Smith. Jag gillar idén att det finns något där. Vad får stoneghost att stå ut gentemot andra band? – Jag skulle kunna sitta här och prata länge om hur nyskapande vi är, men vi är inte nyskapande. Vi älskar våra influenser. Den musik vi lyssnar på är den musik vi har växt upp med och det är det vi tillför bandet. Varje medlem har sina egna influenser som också lyser igenom i musiken. Sedan gör vi en helhet av det tillsammans. Det som får oss att stå ut är ärligheten i det vi gör. Vi försöker inte vara nyskapande och bryta ny mark, vi är bara vi. ni låter väldigt amerikanska för att vara ett brittiskt band. – Vi har fått höra det många gånger. Det är nog till stor del mitt fel eftersom jag alltid har älskat Pantera. En period när jag var yngre lyssnade jag bara på dem. Visst har vi många amerikanska förebilder men det är inget utstuderat. Vi försöker inte låta amerikanska eller brittiska, vi bara lirar. Jag försöker att inte fundera så mycket på det. Om jag blir för självmedveten kommer jag att sjunga med cockneydialekt på nästa album och det skulle låta skitskumt. panterainfluenserna är tydliga inte bara i musiken utan också i din sångstil. Är phil Anselmo din förebild? – I tonåren var jag som många andra tonåringar väldigt trångsynt när det kom till min musiksmak. Den musik jag gillade var det som gällde och allt annat var skit. Då var Phil Anselmo min största förebild. I dag är jag mer öppensinnad och älskar bland annat Chris Cornell. Kraften i hans röst på Audioslaveskivorna är helt otrolig. Om man ser till scennärvaro är Freddie Mercury i en klass för sig. Han hade en fantastisk röst. Sedan finns det de utan märkvärdiga röster som har en grym scennärvaro, vilket också är viktigt. Det blir kanske inte alltid rätt toner men de äger scenen på ett speciellt sätt. Jag hann aldrig se Pantera live men jag såg Dimebag med Damageplan och jag har sett Down, så jag har sett medlemmarna göra sin grej fast var för sig. Queen lyckades jag heller aldrig se live, men jag kan ägna hur många timmar som helst åt att kolla liveklipp på Youtube. Vad är viktigast för dig när du skriver texter? – Om jag sjunger någon annans text får jag aldrig samma känsla i det som om jag har skrivit den själv. Jag måste kunna relatera till det jag sjunger. Även om vi gör en cover bara på skoj kommer jag aldrig att kunna känna det som personen kände när han eller hon skrev texten och spelade in låten. Folk får gärna komma med förslag på ändringar i det som jag har skrivit så länge kärnan är mina tankar. Därför blir texterna ofta personliga även om det inte alltid är uppenbart. Till exempel kan det handla om saker som jag har gått igenom. Det kan vara galna svamptrippar eller att gå ut och festa med en gammal polare och sedan hamna i slagsmål med varandra. Eller drömmar, kanske om att resa till Jupiter tur och retur. På så sätt kan vad som helst hamna i texterna. Det gäller att ha ett öppet sinne. Många av dagens band har alldeles för strikta ramar när de skriver texter. påverkar ditt jobb som tatuerare din musikaliska kreativitet? – Absolut, en hel del. Alla mina tatueringsmotiv är unika och att rita upp en tatuering bygger lite på samma kreativa process som att skriva en låt. Båda sakerna är som ett ordentligt gympass för hjärnan. Om min hjärna hade lår skulle de vara rejält svullna vid det här laget. hur ser du på framtiden? – Först ska vi turnera skiten ur den här skivan. Förhoppningsvis får vi besöka bland annat Sverige snart. Om vi säger så här: enligt vårt skivbolag är vi kontraktsbundna i hela universum så de får skynda sig att landsätta människor på andra planeter så att vi kan sälja skivor där också. Alla människor och deras ofödda barn ska höra den här plattan. Men det är viktigt att vi inte svävar i väg om bandet skulle slå rejält nu. Jag vill inte förlora min själ till musikindustrin och bli en uppblåst skitstövel som inte har tid för fansen. Jag vill ha tid för dem även när vi har gjort fem album och jag sitter i morgonrock vid min stora swimmingpool. JohAn JAkoBsson Stoneghost sångaren Jason smith kombinerar bandlivet med en privat karriär som tatuerare. han ser klara likheter mellan de två passionerna. – Båda sakerna är som ett ordentligt gympass för hjärnan. »freddie mercurys scennärvaro är i en Klass för sig« influenser MasToDon TooL PanTera cLuTch Queen Jason smith 5 will ireland Gitarristen Andrew matthews, trummisen Cris Finniss, sångaren Jason smith och basisten Jamie nash. 20 srm 4/2015

OUT 06.05.! Available as LTD Deluxe Mediabook + Bonus CD w/ 15 Tracks, LTD Edition Gatefold Double Vinyl + 5 Bonus Tracks, Jewel Case and Digital Download! AN ALBUM BURSTING WITH DARK MELANCHOLY, AGGRESSIVE METAL AND SOUL-SOOTHING MELODIES! FEAT. ALISSA WHITE-GLUZ (ARCH ENEMY), TROY DONOCKLEY (NIGHTWISH) AND CHARLOTTE WESSELS (DELAIN)! LIVE! 27.09. Stockholm / Debaser Medis VISIT OUR ONLINE STORE WITH OVER 20.000 ITEMS – SPECIAL EDITIONS, CDS, VINYL, DVDS, MERCHANDISE: WWW.NAPALMRECORDS.COM!

År 2011 bildades ni i Falun och släppte tre singlar. Därefter har det tagit fyra år innan ert debutalbum »The malefic miasma« nu släpps. Varför? – Den första och största anledningen är att jag och medgrundaren Daniel Beckman (keyboard) är väldigt noggranna med vad vi håller på med, säger sångaren Andreas Olander. Saker ska vara jättebra, annars behöver vi inte hålla på. Det finns mycket halvdant på marknaden och det sista vi vill göra är något som faller in under den kategorin. Den andra anledningen är att vi är två segproppar. Det är inte roligt att säga det, men det är en del av sanningen. En blandning av perfektionism och lathet? – Vi har familj och jobb, så detta är ingen heltidssyssla. Vi kan inte ses sex dagar i veckan för att komponera black metal-riff. Nästa skiva kommer dock inte att ta lika lång tid, då vi redan har börjat komponera nytt material. Hur relaterar du till den mörka tematiken som ni har? – Vi skriver om sådant som vi brinner för, som rationellt tänkande i alla led och inget övernaturligt hokus pokus. Vi broderar självfallet ut texterna för att göra dem intressanta, men kan samtidigt stå bakom dem till 100 procent. I grund och botten har alla texter ett tema som handlar om att det börjar bli dags för oss som mänsklighet att kasta bort det som inte går att bevisa. Vardagsnonchalans i form av horoskop och annat dravel är inte nyttigt. Människor skulle må bättre om de inte hängde upp sig på så onödiga element som fantasifigurer. Vilket är något som religionerna inflikar hos oss människor. Vi har haft fördelen av att födas i ett land som är så sekulariserat som Sverige. Samtidigt räcker det med att hoppa ett litet steg bort till USA. Ett land som egentligen inte skiljer sig så mycket från Sverige, men där ungefär 85 procent av befolkningen tror på Gud. Det är svårt för oss i Sverige att begripa vad det innebär. Så många människor tror på att ett fantasiväsen skapade världen på sex dagar. Och 50 procent av deras befolkning förnekar evolutionen som lära. Jag får väl i huvudsak tala för mig själv, men jag tror att övriga medlemmar är inne på samma spår. Personligen är jag ateist på gränsen till antiteist. Jag skulle aldrig vilja se en människa som tror på hokus pokus sitta på en maktposition. Religion och politik ska hållas åtskilda. CECiLiA WEmGÅrD Ages Ni har beskrivits som Spaniens svar på Paradise Lost. – Eftersom vi växte upp med Paradise Losts album känner vi oss väldigt hedrade över att bli jämförda med dem, säger gitarristen Sandor Vizcaíno. Även om vi nu känner att vi har börjat hitta vårt eget sound på nya albumet »Compassion forlorn« fann vi en stor charm i deras musik när det begav sig. Det sentimentala, långsamma och mer emotionella var en stor kontrast till den heavy metal som var populär på 90-talet. Doom metal var mer behaglig. Hur viktig är den emotionella aspekten? – Väldigt viktig då det är ett sätt att utrycka sina känslor på. Att spela långsamt med djupa toner gör det enklare att måla upp dessa känslor än när man spelar alltför snabbt. Vi använder musiken för att förklara vad som sker i världen. Med titlar som »Burden me« och »I am to blame« låter det som om ni har dåligt samvete över världsläget. – Det hela kokas ned till känslan av att vilja hjälpa andra. Man kan försöka sig på en kontrollerad ansats, men i slutändan kan man inte förändra något. Det blir en kombination av skuldmedvetenhet och sorg. Man känner medlidande med andra men är dömd att inte kunna ingripa. Det är en av anledningarna till att Helevorn pratar om medmänsklighet. Det är vår sångare Josep Brunet som dels skriver utifrån våra personliga upplevelser, dels utifrån vad vi läser i dagstidningarna. Utifrån vårt perspektiv ser det ut som om hela världen håller på att förfalla utan att någon verkligen bryr sig. Varje dag ser vi människor som bara tänker på sig själva. Här på Mallorca är metalscenen extremt liten och vi ser hur våra vänner lider av att inte kunna få några spelningar. Hela situationen är rätt sorglig. Vi försöker alla att ta oss till fastlandet för att spela i Barcelona eller Madrid. Skivbolag är dock inte intresserade av att kontraktera band som inte har potential att fylla de stora arenorna. Tiderna är hårda för musikscenen. En del av det har väl att göra med eurokrisen? – Eurokrisen har slagit hårt mot kulturlivet här i Spanien. Mervärdesskatten har höjts från 10 till 21 procent. Det har lett till att alla former av kulturliv kostar en rejäl slant. Vare sig man vill köpa en skiva, gå på konsert eller bio är priset nästan det dubbla. Nu kämpar Spanien med att sänka mervärdesskatten igen, men så länge den är så här hög hindrar den oss från att nå ut till en större publik. Vi kommer att förbli underground en lång tid framöver. CECiLiA WEmGÅrD Helevorn erik birgerson Luke machin (gitarr), Theo Travis (sax, flöjt) och Andy Tillison (sång, keyboard). samuel morales (gitarr), Enrique sierra (keyboard), Josep Brunet (sång), Xavi Gil (trummor), Guillem Calderón (bas) och sandro Vizcaíno (gitarr). Hur var det för en gammal punkare att börja lira prog? – Det var oundvikligt, säger sångaren och keyboardisten Andy Tillison. I tonåren var prog allt jag kände, men när jag ville vara med i band i slutet av 70-talet var jag för dålig. Det fick bli new wave à la Stranglers i stället. Sedan snöade jag in på anarkopunk under 80-talet. Med Parallel Or 90 Degrees under 90-talet kände jag på prog igen och med Tangent år 2000 var jag redo för hela baletten. Hur förklarar du Tangent för en som inte är insatt? – Mycket cineastisk rockmusik som berättar berättelser, ibland i 20 minuter långa låtar. »20 minuter?«, brukar folk knorra, men det är ju mindre än ett »Simpsons«-avsnitt. Nya albumet »A spark in the aether« bär undertiteln »The music that died alone volume two«. Varför? – »The music that died alone« (2003) var namnet på vårt debutalbum. Låten skrev jag dock redan på 70-talet, i desperation över att prog dog ut. I dag finns plötsligt tusentals progband. Kanske var det några som hörde min väckarklocka. Håller du med om att albumet är Tangents mest lättillgängliga? – Absolut. Här är det tillbaka till vanliga proglåtar, tempoväxlingar och fyrverkerier. Jag tycker visserligen att »Le sacre du travail« (2013) är den bästa skivan, men den är väldigt svårlyssnad. Du är britt medan Tangents basist Jonas Reingold (Karmakanic, Flower Kings, ex­Kaipa) är svensk. Tidigare sättningar innehöll Roine Stolt (Flower Kings) och Krister Jonsson (Karmakanic) på gitarr samt Jaime Salazar (Bad Habit) på trummor. I en livesättning 2014 ingick trummisen Morgan Ågren, sångaren Göran Edman (Karmakanic, ex­Yngwie Malmsteen, John Norum) och keyboardisten Lalle Larsson. Varför så många svenskar? – De är så jävla skickliga. Vilket beror på ert utbildningssystem, där alla kan få gratis pianolektioner. I England kostar allt pengar. Följaktligen är det nästan omöjligt att hitta bra musiker. Hur ställer du din 26­årige gitarrist Luke Machin mot hans föregångare? – Det får vi nog veta först om 20 år, men jag ser honom redan som en av världens största. Progvärlden är besatt av Guthrie Govan (Steven Wilson) för tillfället, men jag tycker att Luke är bättre. Han har lyssnat på giganter inom prog, men även Radiohead, Opeth och Animals As Leaders. Till låten »The celluloid road« på nya skivan informerade jag Luke om att det inte skulle bli så mycket lead, utan mer en Steely Dan-vibb. Då drog han hem och pluggade Steely Dan ett par veckor. Sedan kunde han den biten också. DAniEL rEiChBErG Tangent keyboardisten Daniel »Eldhrimnir« Beckman, basisten Brice Leclercq (ex-nightrage, satyricon, Dissection) och sångaren/ gitarristen Andreas »hvergelmer« olander (Volturyon). 22 srm 4/2015

gammal hederlig heavy metal fast med en egen stil. Båda banden är briljanta låtskrivare. En dag kommer de gamla banden inte att kunna hänga med längre. Om man då får se Bullet och Enforcer på de allra största scenerna är det helt rätt. Varför har Tyskland bidragit med så förhållandevis få nya band under de senaste årens uppsving för traditionell metal? – All sorts metal är fortfarande väldigt populär i Tyskland. Thrashvågen för tio år sedan, som jag och Daniel kände oss som en del av eftersom vi började lyssna på metal då, var väldigt stor här. Ni har lite av samma grej i Sverige i dag, fast banden spelar klassisk heavy metal i stället. Banden i den rörelsen är generellt intressantare än vad banden från thrashvågen var. Tusentals band kopierade bara vad som redan hade gjorts bättre. Ett fåtal band stack ut. Det kom alldeles för många ooriginella band på för kort tid och rörelsen självdog. Jag hoppas att det inte kommer att hända med den nya vågen av traditionell metal. Det vore tragiskt. ni har i alla fall ingen brist på spelställen i Tyskland med alla festivaler. – Det finns nästan för många. Från april till oktober eller till och med november kan man välja mellan två eller tre festivaler varje helg. En del av de små kan vara coola att gå på. Ofta är de roligare än de stora festivalerna då man måste promenera en halvtimme för att se ett band. Blizzen livedebuterade på en av dessa, som från i år går under namnet harder Than steel, i Dittigheim i oktober 2014. ni öppnade, manilla road var headline. – Det var 500 besökare ungefär, ett coolt party. Oliver Weinsheimer, som bland annat arrangerar Keep It True, ordnade spelningen. När vi hade spelat där fick High Roller upp ögonen för oss och erbjöd sig att släppa vår musik. High Roller är ett skivbolag där det fortfarande dyker upp coola nya band. Som Ambush från Sverige. Steffen Böhm som driver bolaget bryr sig verkligen om musiken och det han gillar brukar jag också gilla. Det är en ära att ha blivit utvald av honom. pEr-oLA niLsson Unga band som dyrkar nWoBhm och annan metal från 80-talet är ingen bristvara. Vad kan Blizzen, som skivdebuterar med ep:n »Time machine«, tillföra scenen? – Det har jag aldrig tänkt på, säger gitarristen Andi Heindl. Att vara ännu ett coolt band kanske. Vi hoppas att vi inte blir ett nonsensband som låter som alla andra. Vi har redan hittat lite av en egen stil. Om så inte är fallet hoppas jag att folk kommer att säga det åt oss. Det kan vara så att materialet som vi jobbar på nu visar vår egen stil ännu tydligare. Vi ska spela in vår fullängdare i november. Den kommer att bli bättre än ep:n. ni verkar ha dykt upp från ingenstans. – Vi bildades för runt ett år sedan. Daniel Steckenmesser (bas och sång) och jag spelade tillsammans i thrash metal-bandet Thrashtanica i åtta år. När folk slutade i det bandet, och jag och Daniel hade idéer som inte riktigt passade in, bildade vi Blizzen för att spela mer traditionell heavy metal. Thrashtanica släppte aldrig Blizzen Tyska Blizzen är ett barn av 00-talets thrash metal-våg. nu har de skiftat fokus till traditionell metal och hoppas undvika samma öde som nämnda våg. – Vi vill inte bli ett nonsensband som låter som alla andra. »jag gillar verKligen svensKa band som enforcer och bullet« viktiga influenser iron MaiDen JuDas PriesT exciTer accePT ac/Dc andi heindL 5 något. Vi var för dåliga. Däremot spelade vi ganska mycket live, bland annat med band som Rezet och belgiska Evil Invaders, så vi skaffade oss en del kontakter. Du och Daniel är 27 år gamla, gitarristen marvin kiefer 22 och trummisen Gereon nikolay bara 19. hur kom ni in på metal från det tidiga 80-talet? – Jag har alltid gillat gitarrmusik. Det har jag fått från farsan som lyssnar på rockmusik från 50-talet och 60-talet. Creedence Clearwater Revival fick mig att inse att gitarren är ett fantastiskt instrument. När jag var tolv år eller så lyssnade jag på punk. När jag var 15 år började jag spela gitarr och började lyssna lite mer på metal för att utforska musik att lära mig spela. Jag kom in på mycket thrash, inte minst Kreator och Sodom. Jag började också gilla Accept ganska tidigt eftersom jag var så imponerad av Wolf Hoffmann. Är det några av dagens band som inspirerar? – Jag gillar verkligen svenska band som Enforcer och Bullet. De spelar Gereon nikolay (trummor), Andi heindl (gitarr), Daniel steckenmesser (sång, bas), och marvïn kiefer (gitarr). 24 srm 4/2015

www.hrrecords.de A wide range of 2nd hand rarities and over 10.000 articles (vinyl, CDs, shirts & patches) can be found in our webshop: HIGH ROLLER RECORDS THE Metal-Vinyl-Specialist Germany‘s newest heavy metal sensation, influenced by classic eighties heavy and thrash metal. HRR 402 ALCOHOLATOR “ESCAPE FROM REALITY” available on black & beer coloured vinyl & CD For hard drinking thrashers only ! HRR 415 BLIZZEN “TIME MACHINE” available on black & ultraclear vinyl & CD srm 4/2015 25

ghost Världspremiär på Sweden Rock Festival – för första gången framför Ghost material från sitt kommande album. Och presenterar sin nye frontfigur Papa Emeritus III för publiken. Världspremiär i Sweden Rock Magazine – för första gången berättar Ghost om sitt kommande album. Ett album där bandet har arbetat med en högst otippad producent. Ett album som har mer skinn på näsan. Ett album där de har broderat ut språket – bortom »hail Satan«. Av martin carlsson Foto tallee savage

Innan Ghost förpassade sin frontfigur Papa Emeritus II till underjorden ställde sångaren exklusivt för SRM upp på en allra sista fotosession, såväl sminkad och i påvedräkt som osminkad och ibland iförd olika peruker.

å bilderna i denna artikel möts läsarna dels av Papa Emeritus II i påvedräkt, dels av en civilklädd Papa Emeritus II i hemmamiljö som dessutom har olika peruker på sig. Detta är säkert förvirrande för många. Förklara hur det ligger till. – Det är inte mer invecklat än att det finns en Gene Simmons som man kan se i tv-serien »Family jewels« och en annan Gene Simmons som man kan se på scen, säger en gitarrspelande Nameless Ghoul. Det är alltså samma person på bilderna. Den ene är Papa II i ett officiellt, offentligt perspektiv och den andre borde vara mindre offentlig men det är många som har lagt märke till hans »dumheter«. Och det är skojigt, så klart. Folk har överlag väldigt svårt att begripa saker. Det har vi upptäckt och det är egentligen det som vi också leker med. Det är detta som experimentet går ut på. Vilket experiment? – Vårt experiment gällande detta att vi egentligen inte ger särskilt mycket av oss själva. Nu ger vi i och för sig mycket mer än vad folk förstår, eftersom det här ändå är vårt band och vår musik. Men vi bjuder inte på de tydliga sakerna. Förr i världen var det hemma hos-reportage och nuförtiden är individuella medlemmar i band så angelägna om att tweeta, instagramma och facebooka så mycket det bara går, för de kan inte ge fan i att synas. Därmed inte sagt att vi inte vill att vårt band och vår grej ska bli så framgångsrik som det går. Men vi har åtminstone väldigt lite intresse av att profilera oss själva som personer. Hur svårt detta kan vara för allmänheten att tackla är intressant. Nu har vi ju Papa II, som också gärna vill visa upp sig. Då får bandet ett djup, något som folk kan intressera sig för. Detta var Papa II:s allra sista framträdande framför kameran innan han fick sparken av Ghost och inför det kommande albumet ersattes av Papa III. Hur tog Papa II detta? – I likhet med de flesta människor har Papa II väldigt svårt att se sina egna begränsningar och sin egen förgänglighet. Oavsett hur färggrann han vill vara och hur mycket han än försöker vara rockstjärna kommer han bara att vara det så länge han är med oss i Ghost. Sedan får han göra vad han vill efteråt. Men i det här sammanhanget har han begränsad tid, precis som den förste Papa hade och den tredje Papa kommer att ha. Och den fjärde… Hur gick tankarna inför det nya albumet, som släpps i slutet av sommaren eller tidigt i höst? – Vårt koncept är begränsat så man måste hela tiden brodera ut språket. Vi har ganska länge haft idéer om hur man på ett Iron Maiden-liknande sätt kan stöpa om våra ingredienser – vår maskot, vår kyrka på scen och så vidare – till olika eror och former för att det ska kännas intressant. Det blir aldrig riktigt King Diamond, det är inget historieberättande på det sättet, utan det är mer att vi försöker sätta lyssnaren i ett perspektiv. Första albumet »Opus eponymous« (2010) utspelar sig i en old school kyrk-katolsk miljö. »Infestissumam« (2013) utspelar sig i någon form av barock-1700-tal, med en ganska tidsenlig kyrka med marmordekor och Venedigmasker. Med det nya ska vi gå in i framtiden, till en pre-apokalyptisk tid precis innan det går åt helvete. I och med att den digitala åldern är så otroligt ointressant och osexig har vi valt att göra detta utifrån 1920-talets framtidsvision. Det där gigantiska urbana med skyskrapor och maskiner. En »Metropolis«-liknande värld. Om nu konceptet är så snävt, finns det något i det som du ångrar och från början skulle ha gjort annorlunda om ni hade kunnat? – Nej. På den första skivan var det ganska onyanserat, eftersom vi när musiken skrevs inte hade en aning om att detta skulle bli något som skulle byggas så offentligt som det faktiskt gjordes. Ghost var ju bara en tanke, alternativt att man kunde göra det. När det konkretiserades så att »det här är någonting som vi verkligen måste utveckla« upptäckte vi att första skivans ganska anala, väldigt pubertala uttryck är svårt att göra mer än en gång. Jag tycker fortfarande att det är hur häftigt som helst och älskar sådan musik och tematik. Men det är svårt att göra mer än en skiva på det sättet. Det tar slut. Venom orkade göra tre stycken. Sådana låtar har vi även på skiva nummer två och tre, men det är svårt att göra tio låtar på ett album på det sättet. Man måste brodera ut det. – Redan på andra skivan, och ännu mer nu, handlar det inte bara om religion. Det handlar om människan, om hur människor tänker och hur människor känner. Då blir ämnet plötsligt mycket större. Man kan egentligen sjunga om vad som helst som på något sätt relaterar till människors känslor, utveckling eller brist på utveckling, kamp eller situationer. Detta är den faktiska delen. Men det finns nästan alltid en ytlig handling och en underliggande handling. Det är på det sättet vi konstruerar texter och konceptet. Det är här luddigheten kommer in och det är därför så svårt att hålla en rak intellektuell linje i det hela. – Första skivan är rena dyrkartexter, man bara försöker måla upp en bild av den häftiga Djävulen och det häftiga helvetet – det som har fått i princip alla som läser den här tidningen att gilla sådana saker. Då är det Satan på en tron, dödskallar, kors och ormar. Det är också väldigt okritiskt och inte särskilt perspektivmålande. Men så fort man ägnar sig mer än en kvart åt teologiskt tänkande inser man att det är väldigt, väldigt svårt att faktiskt bestämma sig för vad som är ont och gott. Vad är ondska? Bara i dagstidningen i dag ser man extremt många onda handlingar som utförs i goda religioners namn, medan jag inte kan komma på mer än kanske ett tiotal händelser någonsin som gjorts i Satans namn. »HuR MyckEt Han än FöRSökER VaRa ROckStjäRna kOMMER Han baRa att VaRa dEt Så länGE Han äR MEd OSS I GHOSt« »Ring! Ring! Bara du slog en signal. Ring! Ring! Tystnaden är så total.« Papa Emeritus II söker tröst hos Abba när Ghost inte längre vill veta av sin sparkade sångare. 30 srm 4/2015

I förra SRM-intervjun, i december 2013, var du öppen med att ord som Satan i texter hade en negativ inverkan på Ghost i framför allt USA, där radiostationer inte vill spela låtar. Har det lett till att Satan nu är borta på det nya albumet? – Man måste läsa texterna för att inse det, vid sidan av de uppenbara låtarna »Majesty« och »Devil church«. Vad är egentligen mest djävulskt? Är det Deathspell Omega, som högst 500 personer tycker om? Är det bästa sättet för Djävulen att nå ut? Vete fan alltså. Slayer, som har sålt miljoner skivor, är ett bättre sätt för Satan att nå ut, om vi nu säger att det existerar en varelse som har som ändamål att nå ut till så många människor som möjligt. Även om Deathspell Omega rent konstnärligt har något är de ett teologiskt och framför allt filosofiskt långt mer utvecklat språkrör. Där återkommer vi delvis till det vi förra gången pratade om i stora ordalag: filosofi och tema gentemot vår vilja att lyckas. Och nu står Ghost och spelar boll på en plan som vi försöker bilda oss en uppfattning om hur den ser ut. Det är intressant att ta reda på om man bara kan ändra på småsaker och ändå säga samma sak, och egentligen ännu värre grejer utan att folk tänker på det. – Hela vårt koncept går ut på att vi leker med idén om en auktoritär religiositet, där det finns ett auktoritärt väsen som bestämmer vad lyssnaren och åskådaren ska känna och tänka. En grej som vi har arbetat mycket med i temat är att invagga lyssnaren i tron att texterna handlar om något annat än de faktiskt gör, för att framkalla idén om manipulation. Likväl som att det finns laddade ord som kan diskvalificera oss från radio finns det också vissa laddade ord som kan få lyssnaren att tro att man talar till den om en sak, medan det egentligen handlar om något helt annat. Kan du ge ett exempel? – En av de nya låtarna heter »Cirice«. Uttalar man på det sättet låter det som ett namn, typ Clarice. Papa III talar till lyssnaren och sjunger om ett utomstående hot och en oro som han delar med lyssnaren. Och sedan, i ett givet moment i refrängen, finns det en koppling. »Jag känner hur du känner. Du och jag sitter ihop.« Det blir automatiskt någon form av intim, snudd på kärlekskoppling. Grejen är att »Cirice« egentligen kommer från gammalengelskans »cirice« och det är där ordet »church« och »kyrka« kommer ifrån. Det är precis så som kyrkan alltid har gjort. De implementerar ett hot runtom och en lösning. Ett helhetskoncept som får den underkuvade att sitta fast i saxen, helt enkelt. Detta är ett exempel på hur en låt egentligen är förklädd i en skepnad för att den ska uppfattas av lyssnaren på ett sätt men egentligen betyder något annat. Finns det någonstans i en Ghostlåt något baklängesbudskap? Har ni gömt någonting som ingen har kommit på? – I en av de nya låtarna, »From the pinnacle to the pit«, har vi ett baklängessolo som jag har komponerat baklänges och spelat in baklänges. Hur gick det till? – Förr i tiden satt band i alldeles för dyra studior med alldeles för mycket tid. Det har blivit en liknande process i dag när man sitter i en studio och gör musik mer än vad man repar. Då är det lätt hänt att man ramlar på idéer, genom att det är så mycket som händer i demoprocessen. En låt hade ett soloparti som kändes väldigt plikttroget och trist. Vi tog då en grej från tidigare i låten, vände den baklänges och la den där för att illustrera ett solo. Detta bara för att man på demostadiet ska höra att »jaha, här ska det vara en sologitarr«. Annars ligger det bara ett tomt komp och örat kan bli lurat och tro att det inte händer något där. Detta blev något som överlevde idéstadiet: »Här måste det ju vara ett baklängessolo.« För oss blir det extra krångel, eftersom vi i princip dubbar allting till »förjävlighet«. I förra SRM-intervjun sa du att planen var att amerikanen Nick Raskulinecz, som producerade »Infestissumam«, skulle komma till Stockholm för att här spela in det tredje albumet. – Ja, det tänkte vi ganska länge men kände sedan att vi borde testa att jobba med en annan sorts producent. Nick tillhör den kategori producenter som är mer som cheerleaders. Som kan heja på och putta en framåt så att det i slutändan ibland blir bättre. Det är inte ovanligt att samarbeten med denna typ av producent resulterar i så kallade mellanplattor. Bandet blir inte utmanat och fortsätter bara i samma bana. Vi ville inte tillåta oss att eventuellt stanna i utvecklingen. Vilken typ av producent var ni i stället ute efter? – Det finns producenter som mer insisterar på att man som artist och låtskrivare ska försöka ta Det var en Papa, tre Nameless Ghouls och en samling uppspelta norrmän på USF Verftet i Bergen den 30 november 2013. »Papa Emeritus II är i 60-årsåldern. Lagom gammal för att ha lite bagage men inte så gammal att han inte längre är dansant«, säger en Nameless Ghoul. NicholAs JohANssoN srm 4/2015 31

det hela till en ny nivå. Som ifrågasätter tidigare metoder och lägger sig i. Detta är självklart inte alltid kul eller för den delen bra för slutresultatet. Det kan nog till och med vara riktigt traumatiskt för vissa band, då det är ofta är egon och kapacitet som synas i fogarna. Men det kan också vara en revolutionerande händelse där bandet tar hela sitt artisteri till en ny nivå. Till exempel som när Bob Ezrin föreslog att Paul Stanley inte skulle spela in sin egenskrivna låt »God of thunder« i dess ursprungliga discoformat. I stället borde Gene Simmons självklart sjunga låten i en betydligt tyngre och långsammare version, för om det är någon i Kiss som ska betraktas som en åskgud är det ju Gene. Paul är smart och insåg detta men det är många, många rockbandsmusiker som i ett sådant läge trashar guran mot väggen, ber alla att dra åt helvete och så blir det som det blir. Kort och gott är detta en typ av producent som sätter sig in i helheten och syftet med saker och ting och därefter insisterar på att förtydliga dem. Vi hittade någon som annars inte brukar jobba så här eller med hela band, men som var intresserad av testa att jobba med oss. Vem då? – Klas Åhlund från Teddybears. Vi har i många år haft ögonen på Klas. Vi gillar en massa produktioner som han har gjort, som Robyn, och med Paola gjorde han 2002 låten »Above the candystore« som var klockren. Första gången jag såg Teddybears var på Skylten i Linköping kanske 1994. Då var de ett hardcoreband, så vi visste att han åtminstone vet vad en distad gitarr är. Men han var fortfarande ett osynat kort. När vi fick tag på Klas och påbörjade diskussionen visade det sig att han var ett Uli Jon Roth-fan och vi hade massor med gemensamma referenser, som Rainbow. Dessutom hade han aldrig tidigare gjort en hårdrocksskiva, i alla fall ingen som jag känner till, medan vi skulle ha varit sist på bollen när det gäller alla andra rockproducenter som vi skulle vilja jobba med: Bob Ezrin, Bob Rock, Mutt Lange och Eddie Kramer. Hur gick arbetsprocessen med Klas Åhlund till? – Han kommer från en miljö där han antingen jobbar med sina egna grejer eller med enskilda artister. Han jobbar inte så jättemycket med band. Dessutom är hårdrock och metal nytt territorium för honom som producent, vilket jag antar är spännande för honom. Om man är som Klas fungerar det inte att ha ett band som kommer in med färdiga regler för precis allting och att han inte får göra någonting. Och det var anledningen till varför vi ville jobba med honom: att han skulle kunna pusha låtskrivandet och tänkandet till en ny nivå. Vi ville bli ifrågasatta och det var han väldigt duktig på. Kan du ge ett exempel? – En demo var skriven och inspelad hemma, precis som vi brukar göra, och han var då väldigt duktig på att bända upp allting och fråga: »Det här riffet, går det att göra något mer av det?« »Jag vet inte. Går det?« »Ja, det känns som att det går att göra. Kan du bara sitta i en timme och göra något mer med det? Jag känner att det borde börja här och sluta där, i stället för att det börjar där och slutar där och sedan repeat.« »Okej.« Då fick man sitta och jobba på det. Ibland var det enkelt, ibland skitkul och ibland... ja, irriterande. Men ibland kan det vara bra att det man gör verkligen synas i fogarna. De flesta rockband tror att de så jävla väl vet vad de håller på med. Men problemet är att de oftast inte gör det för man kan inte se objektivt på saker. Speciellt som gitarrist och instrumentalist är det lätt att man börjar brodera ut saker åt sidorna. En riktigt bra producent är bra på att sätta sig i ett åskådarperspektiv. Man måste ha en röd tråd i allting, om man nu inte vill att musiken ska vara medvetet okommersiell så att de flesta inte kan ta den till sig. – Det är precis samma sak som med filmer. Det finns en anledning till varför det finns en viss dramaturgisk struktur i filmer och de flesta människor tycker att »åh, det är så lätt att förutspå vad som ska ske«. Ja, det är för att de flesta filmer där det är jättesvårt att förutspå vad som ska ske är små independentfilmer som inte kommer någonstans. De är jättesvåra att se på för att de är obehagliga. De följer inte rytmen av hur man vill uppleva en film. Det är därför Ramones är så bra. Det är därför man vill dricka öl när man lyssnar på Accept. Därför att det är medryckande, man blir hela tiden förflyttad. AC/DC går fan inte att lyssna på utan att man ställer sig upp och hoppar. Det är orkestrerat på ett sätt som gör att det är skitenkelt att förstå. Det ska man inte bortse från. Du tar upp saker som är enkla för folk att ta till sig. Samtidigt som Ghost har väldigt poppiga melodier och sång har dock det kommande albumet, precis som de föregående, även många progressiva inslag som den genomsnittliga musiklyssnaren normalt inte skulle lyssna på. – Det stämmer. Det var också en av anledningarna till varför arbetet med Klas gick från en testperiod då vi kände på varandra till att vi gjorde albumet tillsammans. Han var väldigt tydlig med att säga att »det finns en massa element och en massa ljud i er stil som jag inte alls vill ändra på«. Det var inte som att »shit, har ni inte sålt en miljon skivor än, grabbar?! Ta bort den där skiten så ska ni se att man lägger till en nolla«. Så var det absolut inte. Han ville också bygga mer på de här elementen som vi har haft hela tiden. Att veta att han inte bara försökte ta bort allting, retuschera, ingav ett förtroende. Vi ska inte ändra på oss, utan bara förtydliga och försöka göra någonting som vi alla kan enas om är ännu bättre. Nu har jag visserligen bara lyssnat på en ännu inte mastrad version av det kommande albumet två gånger genom en boombox som var kopplad till en laptop. Det jag kunde uppfatta av ljudbilden kändes dock inte så där jätteproducerat som man skulle kunna förvänta sig med Klas Åhlund inblandad. Den kändes ganska organisk. – Ja, vi tycker att det har blivit ett mer organiskt ljud än vi har haft tidigare. Av någon anledning har trumsoundet varit ganska stifft på de två tidigare skivorna. Trumljudet känns nästan live. – Precis. Jag har sett dokumentärvideon »A year and a half in the life of Metallica« (1992) säkert 150 gånger sedan jag var liten. När jag har sett den på senare tid har jag insett att en del av tankeprocesserna som Metallica hade kring den svarta plattan har vi haft nu. Alltså att man inser hur man måste lägga in luft och orkestrera det på ett sätt som gör att man som åskådare kan andas i det och följa en tydlig struktur. Man måste kunna följa vad som sägs. Säger basisten något viktigt just där? Nej. Då ska han inte göra den där grejen för den stör. Angående trummorna brukar vi skoja om att man kan spela som Phil Rudd eller som Phil Collins. Phil Rudd spelar liksom ingenting. Det är väldigt enkelt och väldigt effektivt om man ska göra enkel musik. Hans raka motsats är Phil Collins, eftersom det händer en massa saker. »What’s my name?« frågade Papa Emeritus II rapparen Snoop Dogg och sedan tog en selfie i Ghosts festivalloge. Hur kommer Snoop Dogg in i bilden? – Ja, det undrar jag också, säger en Nameless Ghoul. Folk kan tycka vad de vill om vad vi sjunger om och hur mycket framstjärt man får ha på ett skivomslag och så vidare, men här är det ju så att man till och med själv undrar: »Är det där ett bra sammanhang att synas i, med någon som genusmässigt har rent ut sagt förskräckliga ideal?« Var det Papa II som tog en selfie på Ghost och Snoop Dogg? – Ja, det var väl möjligtvis hans initiativ. Papa II kör ju bara på. Vi gjorde en festival ihop i Australien där de spelade. Han eller de – jag vet inte riktigt hur man ska se på det, för det är 40 personer som hänger med. Jag fattar inte vad alla de där människorna gör där. De bara hänger med och så har de någon form av fest. Och åker omkring. Snoop Dogg och Papa II slog ihop sina fester och det var ett jävla »ass-shakande«. Kände Snoop Dogg till Ghost eller var det mer »vad är det här för några roliga figurer…«? – Hur påläst han är har jag inte en aning om. Han visste vilka vi var när han kom dit, men om det sedan var någon som hade berättat det för honom vet jag inte. Han tyckte att det var festligt. Hans turnéledare är även manager åt Doyle Wolfgang von Frankenstein (ex-Misfits) så jag kan tänka mig att turnéledaren har spelat upp Ghost för honom. snoop Dogg »VI VIllE blI IFRåGaSatta OcH dEt VaR VåR PROducEnt klaS åHlund FRån tEddybEaRS VäldIGt duktIG På« 32 srm 4/2015

Det började med Beatles »Here comes the sun«, som först släpptes på den japanska utgåvan av debutalbumet »Opus eponymous« och snabbt blev en stor livefavorit. Sedan kom cover-ep:n »If you have Ghost« 2013. Varför tror du att många tycker att Ghost har lyckats så bra med covers? – En ganska vanlig missuppfattning är att en cover ska vara så lik originalet som möjligt, menar en Nameless Ghoul. Detta blir så tydligt i hårdrocksvärlden där det är så i åtta fall av tio. Slutresultatet blir då oftast en mycket sämre version av originalet, eftersom det finns så mycket i det ursprungliga uttrycket som man förknippar med låten. Därför är det oftast dödsdömt att göra en cover. Vi tycker att det då är kul att utmana låtar och ta en låt som i sitt originalutförande lämnar mer att önska. Det går ju inte att göra så mycket med »Bohemian rhapsody«. Bob Dylan är däremot en typisk låtskrivare där covers på hans låtar faktiskt kan vara bättre än originalet. Bob Dylan är en jääävligt bra låtskrivare – och nu får någon skjuta mig – men han är inte en skitbra artist. Det är därför som Jimi Hendrix version av »All along the watchtower« mosar originalet. Vad letar ni specifikt efter i låtar för att se om de är lämpliga att tolka? – Det måste finnas någon form av anspelning på vår estetik i texterna. I samband med första albumet, när konceptet var lite mer snävt, började vi med Beatles »Here comes the sun«. Sedan dess har konceptet utvidgats mer och nu börjar vi inkorporera fler element i våra texter. Det är inte längre bara högläsning ur Bibeln utan mer vardagsrealism. Ett sätt att få vår repertoar att bli lite skönare var att med hjälp av covers blanda ut repertoaren med andras texter, som inte nödvändigtvis anspelar på religion. Army Of Lovers »Crucified« handlar till exempel inte alls om att man blir korsfäst, men texten har ord som bildligt målar upp idén om detta. Och musikaliskt? – Musikaliskt måste en låt ha något som vi vill ändra på, förtydliga eller lyfta fram, annars är det nästan ingen idé att ge sig på den. Därför känns det helt inaktuellt att göra en cover på Black Sabbath, Judas Priest eller Mercyful Fate. Vi har ingenting att tillföra sådana låtar. Har ni spelat in några nya covers? – Inte än men vi ska, troligtvis någon gång före Sweden Rock Festival. Nu I’m a cover »GEORGE HaRRISOnS FRu HaR GEtt tuMMEn uPP« när vi jobbade med Klas Åhlund koncentrerade vi oss bara på själva albumet. Om vi släpper dem som faktiska b-sidor eller hur vi gör vet vi inte riktigt. Kan du avslöja något om dem? – Det är bland annat en låt av Leonard Cohen och en av Imperiet. Mörka låtar. Vemod och depp. Men då måste Papa III sjunga på svenska? – Nej. Imperiet gjorde en utlandslansering som knappt någon känner till i dag. Där finns en låt, en av våra favoritlåtar, som få har hört. Inte deras mest kända låt men någon som jag tror att vi kan göra ganska bra. Vi får väl se, man kan aldrig veta. Ghosts kommande album spelades bland annat in i Benny Anderssons studio Riksmixningsverket och på bilden här står Björn Ulvaeus med tolvtummaren »Secular haze«, vars baksida är er cover på Abbas »I’m a marionette«. Vet du om andra har hört era tolkningar av deras låtar? – Jag vet inte om Depeche Mode (»Waiting for the night«) eller Roky Erickson (»If you have ghosts«) har hört våra versioner. Däremot vet jag att George Harrisons fru har gett tummen upp till »Here comes the sun« (skriven av Harrison som dog 2001). I Sverige kan man göra en cover på vad som helst och släppa så länge Stimuppgifterna stämmer. I USA är allt däremot petigt och det är väldigt viktigt att man får allt godkänt för att kunna släppa en cover. I fallet Ghost blir det potentiellt problematiskt, eftersom vissa kan se det som en skymf och ett sammanhang som de inte vill att deras låt ska figurera i. George Harrisons fru kontaktades och hon har på något sätt tyckt att det var okej. Men hon vet väl inte om att Papa Emeritus egentligen sjunger »Here comes the Son«? Om hon hade vetat det hade hon antagligen inte godkänt utgivningen. – Nej, precis. Men han sjunger det ju bara, det står inte någonstans. Vem är Sonen som åsyftas? – Det är en anspelning på Antikrist. Eller Jesus, om man vill det. Det är hela idén om Sonen som frälsaren. Eller undergången. Det är så himla roligt att jobba med dubbelnatur, och att en låt som i original är så hoppfull blir så tung och dystopisk bara för att vi har förändrat musiken. Björn Ulvaeus Beatles Roky Erickson Depeche Mode 34 srm 4/2015

Vem blev det: Phil Rudd eller Phil Collins? – Lika delar. Vi använde det som att »först måste vi göra lite Phil Rudd och köra enkelt och där kan du börja köra Phil Collins«. Folk som läser detta kan kanske få intrycket att Ghost har gjort en mer kommersiell, lättillgänglig platta. Men det låter snarare som att ni har tuffat till er lite. Håller du med? – Ja, jag tycker att den här plattan har lite mer skinn på näsan än åtminstone den förra. Den har mer gemensamt med debutalbumet. Skinn på näsan – är det för att det finns en låt som har tydliga Manowarvibbar? – Ja, exakt. Bara därför. Nej, men det har bara slumpat sig så att många av tankarna kring hur låtar och riffen kom till delvis är ganska likt tankesättet som jag hade när jag skrev den första plattan. Sedan har vi så klart lagt till en massa andra grejer också. Hur kom Manowar in i bilden? – Alltså, det är inte så jäkla mycket Manowar i »Majesty«, som låten heter. Det började med en takt som är bruten och den är faktiskt snodd från Mötley Crües »Shout at the Devil«. Det är bara för att »Shout at the Devil« var en av mina första plattor. Jag har alltid tyckt om det primitiva hos den. Det började med den där takten och då var det lätt att gå in på det där riffet. Men visst, när man hör det blir det lätt så att man gör »Manowartecknet« – den ena näven som håller den andra handleden. Men å andra sidan finns det andra liknelser i låten. Mycket av musiken som vår grupp skriver är ganska lekfull. Som exempel kan jag berätta en historia… eller den blir kanske för lång. Nej, berätta! – När refrängen till »Majesty« skrevs gick den så här: »Satan, master, all beauty lies within.« När den refrängen skrevs var vi i Nashville och spelade in förra plattan. Vår assisterande tekniker hette Nathan. Långt hår, skägg, gillar skräckfilm, gillar gräs, gillar hårdrock... En dag berättade han att han var med på något dejtingforum. »Fan, det är så jobbigt för jag får aldrig några snygga brudar på det här dejtingforumet.« Jag sa: »Har du skrivit att du gillar gräs, skräckfilm och hårdrock? Alltså, det är lite så här att ska du lura dem så kan du… Skit i det, skriv inte det!« Samtidigt som vi pratade spelade jag gitarr och klinkade på den här refrängen. Då blev det detta riff och när vi hade snackat i några minuter sjöng jag så här till honom: »Nathan, goddammit, all beauty lies within.« Jag tänkte »fan, det här var ganska bra« och ändrade det sedan till »Satan, master, all beauty lies within«. Väldigt mycket börjar på det där sättet, med något skoj. Det är samma sak med nästan varenda låt som vi har skrivit. I förra SRM-intervjun sa du att det som du premierade inför detta album var att det skulle vara mer gitarrer för att den nye Papa inte skulle vara så låst vid mikrofonen under konserter som Papa II har varit. När allt kom till kritan, blev det själva utgångspunkten för albumet? – Ja, det tycker jag. Det är mer gitarrspel. Ur ett gitarristperspektiv var det vissa element på förra skivan som inte gjorde sig hundraprocentigt live. »Depth of Satan’s eyes« är ett exempel på en låt med jävligt mycket gitarrspel och riff, men den fungerar absolut inte live. Vi har gett oss på den kanske tio-femton gånger och den har aldrig fung- Smoke on the holy water – Papa Emeritus II kontemplerar en karriär som sångare i El Prup Pee D. »dEt böRjadE MEd En takt SOM äR bRutEn OcH dEn äR FaktISkt SnOdd FRån MötlEy cRüES SHOut at tHE dEVIl« NicholAs JohANssoN Trummorna och sången på Ghosts tredje album, som släpps sent i sommar eller tidigt i höst, spelades in i legendariska EastWest Studios i Hollywood. Allt annat spelades in i Benny Anderssons studio Riksmixningsverket i Stockholm. »Benny var där, men jag vet inte om man kan säga att vi hängde tillsammans. Han har sitt kontor i byggnaden bredvid så han är där med sin hund.« srm 4/2015 35

erat. Det är inte för att vi inte kan spela den, utan för att publiken av någon anledning dör där. Med risk för att låta stöddig har vi väldigt många låtar som fungerar väldigt bra live. När man då slänger in någon som inte gör det känns det väldigt tydligt. Där och då slutar publiken att röra på sig. Man ser plötsligt hur folk passar på att köpa bärs. Så »Depth of Satan’s eyes« är förpassad till underjorden tillsammans med Papa II? – Ja, så skulle man kunna säga. Därifrån den kom. Sedan finns det andra sätt man skulle kunna göra den på i framtiden. Man kan se hur många band, speciellt på en mycket högre nivå, får mycket gratis. Vad menar du? – Mina stora idoler Metallica, Iron Maiden och Rolling Stones har låtar där man hör att »den här passar inte att spela inför 40 000 personer«. Inget ont om skivan, men det är väl därför som Metallica inte spelar särskilt mycket från »...And justice for all« live. Det är långa passager och när det är fjärde minuten av gitarriff utan sång blir det lite pliktskyldigt. Men det fungerar ändå just för att det är Metallica, för att det är 40 000 personer där och för att de har en hel utomhusscen för sig själva som blinkar i takt med låten. Om man hade sett dem lira samma låt på Pub Anchor hade det inte varit samma grej. Som stort band kommer man undan med det, eftersom man har x antal fyrverkerier, bomber eller vad fan man vill orkestrera låten med. Det som är så himla häftigt med ljus och bomber är hur man kan betona saker för lyssnaren och åskådaren. Om upptakten har varit nästan helt mörk och en massa vita lampor sveper över hela publiken när refrängen kommer känns den mycket större. Då känns det som en stor refräng, även om den kanske inte är mycket större än den förra. Hmm, vad var det jag skulle komma till? Att det är mer gitarrer på nya albumet? – Ja, just det! På papperet innehåller »Depth of Satan’s eyes« fler intrikata, elaka tonbyten än »Body and blood« så enligt hårdrocksnormen borde »Depth in Satan’s eyes« vara mycket mer given. Ändå blir hårdrockare väldigt glada över att höra »Body and blood« live men inte »Depth of Satan’s eyes«. Därför är det svårt att säga att »så fort vi spelar lite mer hårdrocksriff på en skiva blir det bättre eller mer go«. Nu sitter vi här med en nyinspelad platta som vi inte har spelat live 200 gånger så jag kan inte svära på att det jag säger är sant, men det känns i alla fall som att den har fler låtar som är starkare livemoment än vad förra plattan hade. Ungefär hälften av låtarna på förra plattan är bra livelåtar, medan nästan alla låtar från debutalbumet fungerar bra live. Varför vet jag inte. Jag tycker fortfarande att förra skivan är bra, man får bara ett helt annat förhållande till den när man har turnerat med den. Då konkretiseras allt, som i ett förhållande. Om du träffar en tjej eller en kille – åk ut och res tillsammans. Det är då det brukar visa sig om det håller eller om man blir osams, när man ligger där och pruttar i ett tält. »Body and blood« är en bra låt att prutta till i ett tält. Det kommande albumet innehåller även en gammal, tidigare outgiven låt. – »He is«, en ballad som skrevs i soffan utan en tanke på att den skulle bli en Ghostlåt. Sedan var det lite daltande om huruvida den skulle bli det. Jag var ganska nära vän med Selim Lemouchi från Devil’s Blood. Precis innan de gjorde sitt andra album »The thousandfold epicentre« (2011) spelade vi upp demos för varandra. Om »He is« sa jag: »Nej, det här blir nog inte en Ghostlåt. Vete fan, jag vet inte vad det är för något, bara en låt liksom.« Han sa direkt: »Detta är en Ghostlåt. Du måste göra den med Ghost.« »Jaha. Åh fan.« Sedan försökte vi göra den till »Infestissumam« men den blev inte bra. Vi tog i med lite för mycket muskler och skulle ändra den för mycket, bara för att på något sätt kompensera in den i Ghost. Men inför den nya plattan hade vi mer självförtroende. Eftersom just Selim hade sagt detta, ni var vänner och han tog livet av sig i mars förra året, »att nåGOn SOM jaG kännER VäldIGt EMPatISkt FöR tycktE att dEt VaR Så VäRdElöSt att Han VaR tVunGEn att ta SItt lIV äR En lEdSaM InSIkt« »För att överensstämma med den teatraliska visionen är målet att bli ett arenaband. Och det handlar inte om pengar utan om idén. Drivkraften att göra det estetiska är på en nivå där vi måste vara autonoma. Det är vi först när vi själva kan fylla en stor lokal.« NicholAs JohANssoN »Får jag be om största möjliga tyssssssstnad. Livsviktig läsning pågår.« 36 srm 4/2015

bidrog det till att ni gav er fan på att ni skulle få till den här låten? – Ja, absolut, för min del var det så. Signalen han gav om låten var vad jag behövde för att känna att den passade i Ghost. Vi försöker alltid vara modiga och stå på egna ben, men det är klart att vi också har någon form av kompass som man inte alltid vet om man kan lita på. »Kan vi verkligen göra det här? Är det för mycket eller för lite?« Det tror jag att de flesta har, men de ventilerar det inte offentligt. Ni brukar ta in referenser i låtar: hyllningar, pastischer, stjäla rakt av och göra om saker. Har ni nu plockat någonting från Selim och Devil’s Blood till »He is«? – Nej, inte alls. Originaldemon är från 2007, från ungefär samma veva som de första Ghostlåtarna kom till. Vid det tillfället fanns inte Ghost konkret. Det fanns låtar och ett namn, men andra låtar skrevs parallellt och de var inte tänkta att vara till Ghost. Selim hade hört originaldemon, som är inspelad med en instrumentering som inte riktigt överensstämmer med det som Ghost har gjort. I Ghost har vi inte haft akustiska gitarrer utan elgitarrer rakt av. När vi sedan skulle göra »He is« till »Infestissumam« försökte vi göra om den i ett Ghostformat. Fullt med kyrkorglar och så jävla »skräckigt«. Det fungerade inte, för den låten var inte skriven på det sättet. Till nya albumet har vi mer eller mindre bajtat originaldemon. Så nej, vi har inte bajtat något från Devil’s Blood. Det är mer ur ett känslomässigt perspektiv. Däremot har texten varit färgad av honom och människor som honom. Det är en ganska suicidalbetraktande text. Konkret handlar den om ett par som tar livet av sig. En hel del musiker i de här kretsarna har tagit livet av sig. Hur ser du och Ghost på självmord? – Jag tror att de flesta människor med en »alternativ« livsstil någon gång haft en problematik som uppfattas som så stor och oövervinnelig att man har övervägt hur det faktiskt skulle vara att göra slut på sig själv. Det har jag också gjort. Det tror jag ligger latent hos alla människor, det finns ju en bristningsgräns. Däremot har jag upptäckt att när man är lite äldre vet man att »fan, det går oftast över«. Det känns så extremt oöverstigligt när man är 15-18 år, för man har inget perspektiv över huvud taget. Men när man är 27 år har man både dumpat och dumpats flera gånger och man vet att det är jobbigt i ett halvår och sedan går man över till något annat. – Nu har jag självklart haft tur i och med att det har gått ganska bra till slut. Just nu är mitt liv bra, men om jag skulle gå tio år tillbaka i tiden ser jag ett becksvart mörker. Jag skulle inte säga att jag var suicidal, men hade det inte skett något där i en annan riktning hade jag också kunnat gå dit. Jag ömmar väldigt mycket för någon som Selim. Att någon som jag känner väldigt empatiskt för tyckte att det var så värdelöst att han var tvungen att ta sitt liv är en ledsam insikt. Vi bodde inte nästgårds och sågs bara vid vissa tillfällen. När man lever den här livsstilen som turnerande och resande människa har man många människor som man är nära vän med när man väl ses, även om man inte umgås på det sätt som normala människor gör med sin bästis. Man har ett band till varandra, något som gör att man inte behöver klargöra att srm 4/2015 37

Ingen annanstans i världen har det dykt upp ett hårdrocksband denna sida om millennieskiftet som lika snabbt som Ghost har blivit ett sådant sanslöst samlarband. Priserna har i många fall blivit rent hysteriska. Varför tror du att det blivit så? – Jag tänker väldigt mycket på vad jag själv tycker är roligt att samla på. Ur ett samlarperspektiv gör jag väldigt mycket sådana saker som jag själv skulle ha reagerat på och uppfattat som intressanta. Det är mycket möjligt att det omsätts i hur andra uppfattar vad vi har gjort, spekulerar en Nameless Ghoul. Sedan kan jag väl tycka att de proportioner som några av de här transaktionerna har antagit inte är kloka. Delvis är det konstigt och bisarrt just på grund av att det är något som man själv har gjort. Dessutom skulle jag ha svårt att värdera något som inte ens är fem år gammalt som så värdefullt. Å andra sidan köper jag ibland också skivor som är dyra och har kompisar som har köpt skivor som är så dyra att man inte fattar att det är sant. Om jag hade hittat dem och hade pengarna just då skulle jag också ha köpt dem. Die hard-boxversionen av debutalbumet »Opus eponymous« (300 exemplar) kostar i dag mellan 2 500 och 3 500 kronor. Tidigare i år såldes singeln »Elizabeth« (50 exemplar) i genomskinlig vinyl för cirka 10 000 kronor och samma singel i röd vinyl (50 exemplar) för cirka 9 000 kr. Man kan till och »vi står på samma sida«. Då är det ledsamt att se att någon under de tre månaderna som man inte har hörts av har mått så dåligt att han har valt att ta livet av sig. Det är jättetragiskt. Som resande och turnerande människor, vilka vänner har Ghost skapat band till? – 2012 gjorde vi en extremt häftig turné med Opeth och Mastodon. Alla band och allas crew gick jättebra ihop så det var asbra stämning. Jag har egentligen aldrig tyckt någonting om Opeth. Jag har tyckt att de har varit ett intressant band och när jag har hört dem har jag ur ett musikaliskt perspektiv alltid tyckt att det har varit väldigt bra. Men efter turnén kom jag hem och var tvungen att tröstlyssna på Mastodon och Opeth. Gärna genom en stängd dörr också, så att det lät ungefär så som det gjorde varje dag i logen på turné när det bara bullrade. Där hemma satte jag sedan på Mastodons »The hunter« och hoppade in i duschen, för att det var så det lät på turné. Det blev en tröstande process att sitta och lyssna igenom en massa Opethlåtar. Utöver den turnén måste jag säga att Iron Maiden är jävligt snälla, även om de är det där vuxna, äldre bandet som kommer i ett flygplan lite senare. Man känner sig direkt väldigt hemma där. Jag har fått intrycket att Bruce Dickinson dyker upp bara en kvart innan konserterna. Men ni hängde alltså med bandet? – Man får intrycket att de kommer och går lite. De är aldrig riktigt i samlad tropp, i alla fall inte som jag har uppfattat det. När man spelar med dem kan man stöta ihop med vem som helst av samlarhysterI med få tag på Bathorys »Gula geten« billigare. – Ja, exakt. Jag undrar mest vart de där 50 exemplaren tog vägen. Jag kommer ihåg när »Opus eponymous« släpptes och kom i die hard-versionen. När skivsläppet utannonserades sa många polare »jag kommer att vilja ha den där die hardboxen«. »Ja, okej, visst«, sa jag som inte har något perspektiv på saker och ting. Om jag inte missminner mig skickade vårt dåvarande skivbolag Rise Aboves ägare Lee Dorrian (mest känd som sångare i avsomnade Cathedral) våra exemplar hem till mig när albumet redan var släppt. När jag väl fick paketet med kanske femtio die hard-boxar var den sedan flera veckor tillbaka redan slutsåld. Och den hade redan börjat öka i värde. Då uppstod genast ett problem. Jag hade lovat bort några boxar, plus att jag hade lovat att några skulle få köpa var sin box. Om jag då ens hade några exemplar kvar, vad skulle jag ta för dem? Boxen såldes redan för kanske 1 000 spänn och jag kan inte ta 1 000 spänn av en polare för att köpa en skiva av mig, som jag själv har släppt. Det går bara inte. Det blev i stället så att ingen fick köpa boxen och så gav jag bort boxarna som födelsedagspresenter i stället. Det är samma sak med de få »Elizabeth«-singlar som jag har kvar hemma. De är roliga presenter att ge bort eller roliga byten vid något tillfälle. Jag kan inte se dem som pengar. dem sittande ätande och då vill de ändå sitta och snacka. De är inte »dudes« utan »blokes«. Vad säger Iron Maiden om Ghost? – Jag vet inte om Bruce Dickinson eller Steve Harris hade sett Ghost eller hört talas om oss. Då blev vi tillfrågade om att göra fler festivalgig och gig. Iron Maiden är väldigt brittiska och deras crew är super-Britannia. Vi har ett brittiskt crew så redan där är halva jobbet gjort. Därför är det oslagbart att ha ett brittiskt crew för det har de flesta andra. Sedan bara fortsatte det och vi fick massor med gig med Iron Maiden. Om man lär känna folk och sedan inte håller på och dummar sig får man rätt mycket gjort, eftersom det finns så många som tror att man kan komma in i sådana sammanhang och hålla på. Man kommer rätt långt genom att inte bete sig som en idiot, helt enkelt. Årets Sweden Rock Festival blir det allra första liveframträdandet för Papa Emeritus III och livepremiär för nytt material. Kommer det att släppas en singel innan festivalen? – Ja, det har vi satt som ett krav. Vi har spelat främmande låtar för folk en gång tidigare och det är konstigt. Allt dör då och man kan tappa energi. Men det kommer inte att bli så mycket nytt på Sweden Rock Festival. Vi vill spara lite grejer. Kommer Papa III enbart att vara sångare eller kommer han att göra något annat live? – Ja, han ska dansa också. Tyvärr finns det väl skäl att tro att han inte är helt väsensskild från Papa II eftersom han är Papa II:s tre månader yngre bror. Vilket säger mer om deras far än om dem… Papa III har i alla fall gett prov på att vara strået vassare än Papa II. Men vi får väl se. Han ska nog inte spela något instrument. Skinnflöjt, kanske… n SRM-prenumeranten Magnus Wendin har plåtat sin vinylsamling med Ghost: »Det är alltid musiken som är det primära. Fundamentet. Jag samlar inte på ett band om jag inte gillar deras musik. Men efter ett tag inser man att man till stor del faktiskt samlar just för att man har en samling. ›Har det släppts en ny färg på skivan? Ja, jag kan ju inte sluta samla nu‹, tänker man.« »Man kOMMER Rätt lånGt GEnOM att IntE bEtE SIG SOM En IdIOt, HElt EnkElt« Visst är det skönt med renliga människor… Iförd 80-talsperuk hotar Papa II att säga okej till att ta bilder på klassiskt Dag Finn-manér. 38 srm 4/2015

www.swedenrockmagazine.com prenumerera på nordens största hårdrockstidning! 11 nr för 45 kr/mån* MAG AZINE ring 0456 – 317 17 besök vår hemsida eller mejla [email protected] 11 nr för 588 kr eller via autogiro (49 kr/mån alternativt *540 kr helårsdragning)

Hur kändes det när ni fyra återigen samlades i replokalen efter pausen? Nicke Borg (sång, gitarr): Peder Carlsson hade inte rört sina trumpinnar sedan vi spelade i Japan 2010. Jag och Dregen har ju ändå stått på olika scener i olika konstellationer under hela perioden. Vi hade en låtidé och Peder var väl själv lite orolig över hur det skulle vara, men Dregen sa bara: »Spela det här!« Peder drog i gång och hade inte ens ställt in ljudet eller någonting. Dregen (gitarr, sång): Det bokstavligen dammade från den där jävla virveltrumman när han slog till. På riktigt alltså. Nicke: Helt plötsligt höll vi på med ett riff och en vers och vi sa: »Spela in det här!« Det var verkligen som om ingenting hade hänt sedan vi höll på att skriva runt 2007. Dessutom lirade Peder som en jävla gud! Vi kan vara ganska bra på att sitta och analysera saker, men det var bara rakt in i matchen. Någonstans är det det som är tryggheten och tjusningen med att vara ett band. Man vet exakt var man har varandra. Vem tog första steget till återföreningen? Nicke: Det kom ganska naturligt. Jag hade mina funderingar och tänkte att det skulle vara kul att komma tillbaka just 2015, så jag pushade på från mitt håll. Johan Blomqvist (bas) har alltid sagt: »Det är bara att ringa!« Han bor i Eskilstuna och lever sitt stillsamma liv. Dregen: Media har nog försökt att få det mer dramatiskt än det var. På sista turnén var vi väldigt bra, men vi har aldrig varit ett band som bara kunnat ligga på soffan och casha in på de stora radiohitsen. Vi hade ju turnerat konstant sedan 1998. Jag började märka att jag inte kunde känna om vi hade haft en bra eller dålig spelning. Allt bara pågick och man var helt inne i det. Det var bra att vi tog det här breaket, men samtidigt har vi hela tiden vetat att vi skulle börja spela igen. Men visst, när vi började i september 2014 var jag beredd på att simma upp och hålla huvudet över ytan. »Hej, vi är Backyard Babies!« Jag såg mig själv gå på klubbar och dela ut flyers. Att vi skulle få börja om eftersom vi hade varit borta. Så var det inte alls. Jag trodde inte att det skulle vara ett sådant här tryck efter bandet. Det har kommit många andra bra band under tiden, men inget som riktigt fyllt den platsen. Nicke: Vi lämnade alla dörrar öppna, så att vi kunde starta när vi ville eller ta en längre paus. Vi har aldrig sagt att vi har splittrats. Nu när man tittar i backspegeln kan man känna: »Fan, var det så här man skulle göra, bara ta ett break?« Det var ett genidrag, känner vi så här i efterhand. Få lite luft och göra andra grejer. Framförallt få en paus från det intensiva liv som vi hade levt. Turnéer och skivor hade löst av varandra sedan dag ett. För kreativiteten var det också bra. Det fanns inte en chans i helvetet att vi skulle ha kunnat skriva och komma fram till en ny skiva i det skede som vi var i. Vi var helt uttömda och började leta i andra genrer. Det finns ju inget värre än när band börjar göra experimentella skivor. Ta ett break i stället och gör din grej. Dregen: Hade vi gjort en skiva till hade den säkert blivit helt okej, men det hade nog varit dödsstöten. På senaste skivan »Backyard Babies« (2008) skrev vi ett typiskt Backyardriff och det var bara: »Stön!«. Man börjar »lulua« (syftar på Metallicas och Lou Reeds »Lulu«). På nya skivan har vi spelat in några dängor som verkligen är »by the book« vad gäller Backyard Babies och det är bara: »Yes! Det är så här det ska låta!« Hade det varit för några år sedan hade vi kanske inte ens spelat in låtarna. Bara gäspat åt dem. Det låter som att om ni hade varit dumdristiga och kört på skulle det ha krackelerat rejält. Nicke: Om vi hade fortsatt tror jag inte att vi hade suttit här och pratat med dig och haft Sweden Rock Festival bokad, som en start på sommaren 2015. Det hade säkert blivit en okej platta till, mer turnerande och sedan hade det varit spiken i kistan. Man känner lite att livet springer ikapp en: »Stopp och belägg! Ska jag bara göra det här hela tiden? Jag vill hinna med lite andra grejer också.« Vad bjuder Backyard Babies på 2015 då? Nicke: Någon frågade om vi har samma energi nu. Energin sitter inte i huruvida man springer snabbt fram och tillbaka på scen, eller om man står still. Energin sitter i attityden, låtarna och glöden. Första singeln som snart mixas är en sådan jävla »håll käften­låt«. Den heter »13 or nothing« och släpps i maj. Den är vad vi själva älskar, vad fansen har älskat med oss och vad vi gillar med andra band. Det har vi lyckats summera. Den är väldigt energifylld. Dregen: Den låter inte som något annat med Backyard Babies, men ändå låter den Backyard Babies. Samtidigt är det »basic«. Jag menar, jag spelar ju inte keytar på någon låt. Det är samma tänk, men nog det svängigaste som vi har gjort. Man hör att det är... fan vilket töntigt ord, men att det är spelglädje. Det låter nog ganska modernt, vilket också är ett jävligt fult ord. Nicke: Dra till med moget också! Dregen: Nej, moget är det fan inte. Men det är en fot i framtiden och den andra i det konservativa med gitarr, bas och trummor. Tänker ni över huvud taget på en hit? Få mycket speltid på radion? Nicke: Både ja och nej. Vi har alltid försökt skriva starka låtar, men ibland har radion valt att plocka upp det man minst anat. Men vi har verkligen allting på det kommande albumet (som släpps i slutet av sommaren). Från den pampigaste kioskvältarrockballaden till den svängigaste jävla »håll käften­singeln«! Dregen: Första singeln är en kioskbrännare! Vi har haft låtar som spelats på radion, men aldrig den där riktiga hiten. Det kanske blir nu efter dessa snart 30 år? Dukningen är upplagd och är de så jävla dumma i huvudet på radion att de inte fattar att det är en sådan jäkla kioskbrännare, då… (skratt) Är ni nervösa? Ni ska fånga upp de gamla fansen, men även locka nya? Allt är ju så ombytligt i dag. Nicke: Inte nervösa. Men man är lite medveten nu, på ett lite obehagligt sätt, om bland annat musikklimatet. Det hade varit en annan grej om vi inte hade några bokningar. Då skulle vi först få göra skivan och visa att den är bra. Nu startar vi från ett bra utgångsläge och det är jävligt bra. Så det är inte nervositet, utan i stället en otrolig iver. Jag önskar att det var dagen efter SRF, så man bara kunde känna: »Ja, vi gjorde det!« Det har ju varit så mycket spänningar. Jag och Dregen har inte suttit och gjort intervjuer ihop på fem år. Jag är överlycklig och tacksam. Dregen: Det är ju inte så att alla festivaler ringde och erbjöd oss en jävla massa pengar och sa: »Kan ni inte spela igen?« Jag säger det, hade det inte blivit av hade jag fan stått på Kelly’s (uteställe i Stockholm) och delat ut en massa jävla flyers. Det handlar ju om att vi vill börja lira. Backyard BaBies Backyard Babies är tillbaka efter fem års paus. Comebackspelningen äger rum på Sweden Rock Festival fredagen den 5 juni. De är mer taggade än någonsin och menar att det kunde ha inneburit slutet för bandet om de inte valt att vara ifrån varandra. – Hade vi gjort en skiva till hade den säkert varit helt okej, men det hade nog varit dödsstöten, säger Dregen. Av Niclas Müller-HaNseN Foto Ville Juurikkala 40 srm 4/2015

»FöR att kunna Släppa en platta meD BaCkyaRD BaBieS näR vi äR 55 elleR 65 åR måSte man ålDRaS meD muSiken« Gitarristen Andreas Dregen (ex-Hellacopters, Michael Monroe), basisten Johan Blomqvist, sångaren Nicke Borg (Nicke Borg Homeland) och trummisen Peder Carlsson. Kvartetten från Nässjö har hållit samman sedan 1989 och är framme vid sitt sjunde studioalbum. Ett av Backyard Babies första inflytelserika fans var den legendariska vj:n för MTV:s »Headbangers ball«, Vanessa Warwick, som bland annat spelade videon till »Bad to the bone« 1994 innan bandets debutalbum »Diesel & power« ens var släppt.

Vad är anledningen till att SRF blir startpunkten? Nicke: Den ligger för fan först, är störst och det är bara en massa jävla hårdrockare. Det känns tryggt. Vi skojar och säger att vi bara spelar på festivaler där man kan se att de har gått plus de senaste fyra åren. Vi får fantastisk uppbackning från dem och de tycker att det är jätteroligt att vi ska spela. Det är ju många roliga band också och den genren av fans som vi har attraherat under många år. Många scarves. Bjuder ni på något nytt då? Nicke: Ja för fan! Singellåten spelar vi. Det blir ungefär en timmes set och inga långa, konstiga jam utan bara pang på. Något annat nytt blir det nog inte. Jag har själv svårt för när ens favoritband ska testa nya låtar. Är titeln »13 or nothing« en nick åt »Total 13« (1998)? Dregen: Njae, inte riktigt. Det har väl mer att göra med att 13 är ett otursnummer, men »Total 13« var ju skivan som blev vårt break. Hur ser ni på det albumet i dag? Nicke: Både för oss och för fansen är den lite som Guns N’ Roses »Appetite for destruction« och Sex Pistols »Never mind the bollocks«. Det bara hände. Det går inte riktigt att analysera vad vi gjorde. Vi var både superarga, råfokuserade och helt crazy. Vi hade Tomas Skogsberg (Entombed, Hellacopters) bakom spakarna och det bara flög fimpar och kaffe och hela mixerbordet skakade. Det var verkligen en skiva som hände just då. Det skulle inte ha kunnat hända tidigare och inte senare. Jag är oerhört tacksam över att vi har fått göra en sådan milstolpe i karriären. Det är så jävla ballt att man fått göra en skiva som hyllas över hela världen. Den blir nästan större än vad den är. Dregen: Sedan är det många som säger: »Gör en skiva som ›Total 13‹!« Men vi är ju inte där längre. Jag älskar den skivan, men för att kunna släppa en platta med Backyard Babies när vi är 55 eller 65 år måste man åldras med musiken. Det skulle bara kännas krystat att göra en sådan skiva igen. Vi är mycket bättre än så nu och har mycket större bredd i vårt låtskrivande. I samband med ert paustagande sa du, Dregen, att ni fortfarande inte hade gjort »den där« skivan. Är nya skivan »den där« skivan? Dregen: Jag hoppas ju det, men samtidigt inte. Jag minns att jag satt med basisten i Kent (Martin Sköld) halv sex på morgonen efter en sen kväll när »Vapen och ammunition« (2002) hade kommit ut. Den har ju sålt så jäkla mycket och han sa: »En sak är säker, nu kan vår karriär bara gå neråt!« Så är det ju lite också. Man blir lite skraj för det, att man gör »den där« skivan. Då spelar det ingen roll vad man gör därefter, för det kommer aldrig att sälja mer än den. Nicke: Nya skivan är kanske inte den bästa skiva som vi någonsin kan göra, men det är ett jävligt bra gäng låtar. Det är nästan som att ta det bästa från våra tidigare skivor och jag tror folk upplever det så när de lyssnar. Dregen: Vi är lika tiltade som vi alltid har varit och vi har växt upp tillsammans. Samtidigt är det många som man känner som säger: »Ja, när jag var liten lyssnade jag på sådant där.« För mig är det fortfarande så att skojar du med mig om Kiss innan 1977 så smäller det. För mig är det ingen jävla lek! Det är blodigt fucking allvar! Sådana har vi varit hela livet. Sedan finns det de som är rädda för framtiden. Band som ska låta exakt som 1977 och det är bara just de där skivorna som är bra. Allt annat är bara skräp. Vi har de där 10­20 plattorna som vi älskade när vi var tio år gamla och älskar lika mycket fortfarande. Vi har inte ändrat oss där. Samtidigt lyssnar kanske Nicke lite mer på countrymusik, som jag inte gillar lika mycket. Jag kanske vänsterflörtar lite med hiphop ibland. Jag tror att det är bra att vara där ute och »svampa in« intryck. Annars blir man helt fyrkantig. Vi har en bra blandning och det vore ju fan om man inte har lärt sig skriva låtar efter nästan 30 år. En helt annan sak. Nicke, har du läst Dregens bok? Nicke: Nej. Jag brukar säga att det jag var med om själv, där vet jag vad som hände. Där jag inte var med, det vill jag inte veta. Det spelar ingen roll. Backyard Babies självbiografi »Blod, svett & dårar«, skriven av David Bogerius, fyller tio år i år. Det är ett otroligt liv ni har levt. När ni var som mest uppe i »sex, droger och rock’n’roll«, kände ni någon gång att ni egentligen bara bockade av varenda rockkliché som finns? Nicke: Vi hade så genuint roligt. Det var bara mot slutet som det började bli mindre kul. När alla hade gått hem och det bara var jag och Dregen kvar och vi började tjafsa. Vi var så jävla uppe i det i princip hela tiden, så det var inte precis så att vi tänkte på det. Dregen: Vi hade ju aldrig någon tanke om att vi skulle vara värst. Jag tror att vi har en ganska hög lägstanivå. Vi upplevde oss själva som ganska skötsamma. Vi tänkte väl mer: »Va fan, Heartbreakers är ju värre!«. Men när man nu tittar tillbaka känner man nog att man är ganska tacksam för att man lever. Nicke: När vi pratar om vissa grejer i dag blir man påmind om att det faktiskt inte var okej. Det var helt sinnessjukt. Dregen: Att vara på turné i Brasilien och tycka att det är okej att dra i väg på efterfest i någon favela. Det spelar ingen roll om man är påverkad eller inte, det är ju till och med livsfarligt att åka dit i en pansarvagn. Det var inga konstigheter med det och vi tyckte väl bara att vi turistade. Nicke: Jag har ett starkt minne av att det var en mellanstadielärare som hade köpt boken till alla sina elever innan sommarlovet och sagt: »Den här ska ni läsa på lovet!« Föräldrarna blev ju tokiga, men han sa bara: »Skit i vad det står! Om fyra snubbar från Nässjö kan lyckas med det här, då kan ni också lyckas!« Men det som är intressant är inte hur mycket kokain vi drog i oss vid ett och samma tillfälle, utan snarare vad vi har åstadkommit. Att vi kunnat göra allt det där under den galenskapen. n 42 srm 4/2015

ad fick engelska band och musiker att gravitera till Hamburg under 60-talet och 70-talet? – Det handlade väl om att Beatles hade varit där och lirat, säger John Lawton. Vi gjorde våra efterforskningar och kom fram till att det verkade vara ett bra ställe. Mitt dåvarande band Stonewall kontaktades av en lokal promotor från Hamburg. Han kom och lyssnade på oss i Glasgow, vilket var rätt nära eftersom vi bodde i Newcastle. Han gillade oss. Vi fick jobb på Top Ten Club där vi lirade i tre veckor, åtta timmar varje kväll. Var det då som du fick kontakt med killarna i Lucifer’s Friend? – Ja, de hade hört mig sjunga med Stonewall och så spelade de upp en del låtmaterial för mig. Jag tände till på en gång, särskilt på låten »Ride the sky«. Den var väldigt progressiv och väldigt mörk, vilket tilltalade mig mycket. Detta var någon gång under 1970. Hur var killarna som människor? – Väldigt lustiga och noggranna. De kunde sitta och tjafsa i en timme om en enda ton i en låt! Jag garvade först, men sedan förstod jag att de gjorde helt rätt som var så noggranna med detaljerna. Framför allt var de helt otroligt skickliga musiker. Peter Hecht var en klassiskt skolad keyboardist, som kunde sitta och spela Chopin, Mozart eller Beethoven som uppvärmning. De hade en väldigt torr humor som jag till en början hade svårt att förstå, eftersom jag kom från ett annat land. Är de fortfarande likadana? – Ja, på ett ungefär, men alla blir vi ju äldre. När vi träffades igen var det inte musik eller olika band vi snackade om, utan krämpor. »Jaså, du har också ont i ryggen…?« När jag pratade med dig för sju år sedan hävdade du att du inte visste varifrån namnet Lucifer’s Friend kom. Är detta fortfarande fallet? – Vår gitarrist Peter Hesslein är också en utmärkt konstnär, som redan då höll på att måla mycket. Han hade precis snöat in på väldigt mörka motiv, så jag tror att namnet kommer därifrån. Men vet gör jag inte. Det är kul att bevara mystiken. Vi diskuterade också fanfaren i »Ride the sky«, vilken som bekant är väldigt snarlik vikingaLucifer’s friend John Lawton är väl mest känd för sina tre år hos Uriah Heep. Desto längre var Lawton sångare i tysk-engelska Lucifer’s Friend, som något överraskande återförenas i år. Den internationella premiären sker på Sweden Rock Festival fredagen den 5 juni. För SRM berättar den 68-årige britten om det förflutna, nya albumet »Awakening« och framtiden. Av Daniel ReichbeRg foto iRis lawton Keyboardisten Peter Hecht, trummisen Stefan Eggert, gitarristen Peter Hesslein, basisten Dieter Horns och sångaren John Lawton. 44 srm 4/2015

Lucifer’s friend (1970) – Första albumet och en jättebra start för bandet, säger sångaren John Lawton. »Ride the sky« är en stor favorit. Väldigt välspelad skiva, men också mycket genomtänkt. Det handlade knappast om att bara gå in i studion och lira, utan alla detaljer var väldigt noggrant fixade. Where the groupies kiLLed the bLues (1972) – Här var känslan annorlunda. Jag fick bakgrundstejperna och några texter som jag inte fattade ett dugg av. Men tids nog började jag gilla texterna, och musiken är riktigt spännande med alla olika tempon och takter. »Burning ships« spelades in klockan tre på natten när vi kom hem från ett gig, för då tyckte de andra att min röst var som råast och bäst. i’m just a rock ’n’ roLL singer (1973) – Här försökte vi oss på ett mer kommersiellt sound, vilket även lyser igenom i texterna. Jag var väl inte direkt besviken på inriktningen, men skivan är definitivt inte min favorit. Plötsligt skulle vi vara kommersiella… Men vi hade kul i studion med körsångerskor och annat nytt. banquet (1974) – Min favoritskiva, mycket för att vi spelade in allt live i studion. Vi lånade in blåssektionen från James Last Orchestra och en stråksektion. Sedan stod jag i mitt sångbås och hade jättekul. När jag fick låtarna presenterade för mig blev jag förvånad, för jag tyckte de lät som Santana. Sedan antog de helt annan skepnad. Jag har en dröm om att innan jag lämnar den här planeten få framföra hela »Banquet« live med körer, orkester, rubbet. mind expLoding (1975) – Annorlunda igen. Den här spelade vi in väldigt snabbt. En av de bättre skivorna. Mina favoritlåtar är »Moonshine rider« och »Natural born mover«. Då den har fått massor med spelningar på internet kommer åtminstone den förstnämnda garanterat att spelas live. mean machine (1981) – Första skivan vi spelade in utanför Tyskland. Tanken var att vi skulle få den att »kännas engelsk«. Låtarna var väl okej, men inspelningarna desto sämre. Studioteknikern kände inte oss sedan tidigare, så han gjorde rader av misstag. Bland annat finns där en massa dist, som vi inte kunde bli av med. Det var väl praktiskt att spela in nära min bostad i England, men skivan är inte vår bästa. sumo grip (1994) – Här hade basisten Dieter Horns bestämt sig för att inte fortsätta. Samma med keyboardisten Peter Hecht, så jag och gitarristen Peter Hesslein samlade några studiomusiker, som var helt suveräna. Skivan är dock överproducerad. Den var ämnad för den amerikanska marknaden snarare än den europeiska. Att göra en ny version av »Free me«, som jag hade sjungit in med Uriah Heep, var väl inte heller världens smartaste idé. skriket i Led Zeppelins »Immigrant song«. Har det blivit avgjort vilka som var först? – Det är upp till gudarna att avgöra. Det enda jag kan säga är att vår hornfanfar troligen var inspelad långt innan någon av oss i bandet hade hört Led Zeppelin. Deltog Lucifer’s Friend i 70-talets vilda liv av utsvävningar? – Nej, nej. Tre i bandet var uppbundna av jobb med James Last Orchestra och jag sjöng med Les Humphries Singers, så vi hade aldrig tid för sådant. Dessutom spelade vi nästan aldrig live. Är det alltså sant som jag har läst, att Lucifer’s Friend aldrig turnerade? – I början gjorde vi väl ett tiotal småspelningar, men det gav aldrig tillräckligt med pengar för att få medlemmarna att kunna fokusera helt på bandet. Det där var ju en tid då det spelades in alla möjliga sorters märkliga samlingsskivor, och killarna kunde lätt göra tre eller fyra sessions om dagen. När man tittar tillbaka inser man att det var ett misstag att vi inte spelade live mer. Men med det sagt måste man ju ha pengar till hyra och räkningar. Under min tid i bandet gjorde vi väl totalt 20 eller 25 konserter. Vilken var höjdpunkten respektive lågvattenmärket under era år tillsammans? – Den lägsta punkten var när jag 1976 var tvungen att meddela grabbarna att Uriah Heep hade hört av sig, och att jag tänkte gå med där. Det var inte alls roligt. Bästa stunden för mig var några år senare när Peter Hesslein föreslog att jag skulle sjunga in några av hans låtar, kompad av bandet för vad som blev min soloskiva »Heartbeat« (1980). Vilken egentligen är en Lucifer’s Friend-skiva. Lucifer’s Friends sju album med dig som sångare är enormt olika till stilen. Vad fanns det för fördelar och nackdelar med detta? – Fördelen var att folk aldrig visste vad de skulle få härnäst. Många andra band har en bestämd bas som de aldrig överger, men vi spelade in allt vi kom på och så fick vi se varthän det bar. »Vad då ingen rocklåt? Vi gör den ändå!« Nackdelen var väl att folk blev förvirrade när vi inte följde en bestämd formel. Du sjöng även i den schlagerbetonade showorkestern Les Humphries Singers. Var inte det schizofrent? – Det var en del hoppande mellan banden, men så såg livet ut på den tiden. Jag ville hålla mina ögon och öron öppna åt alla håll, för alltid kan man lära sig något nytt. Hos Les Humphries Singers lärde jag mig massor om harmonistrukturer i sången, och jag lärde mig bli en bra scenpersonlighet. Jag är fortfarande vetgirig och lär mig av nyare band. Jag fullkomligt älskar Muse och en exceptionell ung duo som heter Royal Blood. Les Humphries Singers representerade Västtyskland med låten »Sing sang song« i finalen av Eurovision Song Contest 1976. Vad har du för minnen av den? – När jag fick veta att vi skulle vara med tänkt jag mest »åh nej«, men det var faktiskt rätt kul. Mitt största minne är att de gjorde en teströstning för att provköra telefonledningarna och då kom vi tvåa. Vi tänkte att »wow, vi kan vinna«, för vi hade inte fattat att det bara var ett test. I verkliga tävlingen kom vi väl trea eller fyra från botten… Hösten 1976 gick du som nämnt över till Uriah Heep. Vad tror du hade hänt med Lucifer’s Friend om du i stället hade stannat kvar? – Efter debaclet i Eurovisionen Song Contest säckade Les Humphries Singers ihop, så jag skulle haft mycket mer tid för Lucifer’s Friend. Vi hade garanterat gjort flera album, och jag tror att vi hade spelat mycket mer live. Det var ju vad de diskografi gjorde under perioden då jag var borta. De åkte ut på vägarna som förband åt både Manfred Mann’s Earth Band och Van Halen. Vid vårt förra samtal som ägde rum 2008 berättade du att Lucifer’s Friend hade fått ett erbjudande om återförening till en dvd-inspelning, men att de andra inte var särdeles sugna. – Det skulle ha varit ett engångsgig för dvd:n. De var inte intresserade av att lägga en massa tid på repetitioner bara för det. När man hör »njjjaaa« från tre killar inser man att det inte är någon idé. Det ska vara 100 procent eller inget. Så jag tänkte att »vi får väl lämna minnena ifred«. Sedan slog det mig att det var ju goda minnen, som vi borde göra något av. Så jag blev väldigt sugen igen när en amerikansk promotor ringde förra året och frågade om Lucifer’s Friend ville ut och lira. Promotorn är manager åt ett coverband som brukar spela några av våra låtar. Det visade sig att ett skateboardföretag använder »Ride the sky« och två andra låtar i sin reklam, så jag tänkte att »vänta nu, om alla andra spelar vår musik borde vi själva också göra det!« Och den här gången var de andra med på noterna? – Nu handlade det om att verkligen komma ut och spela, så Peter Hesslein och Dieter Horns (bas) var på direkt. Peter Hecht är dock inte med. Han lever ett lugnt liv i Göteborg nuförtiden. Så fort vi hade snackat om saken kastade Peter Hesslein nya låtar över mig, så »Awakening« är en samling ommastrade gamla godingar plus fyra splitter nya låtar. Gubbarna låter friska och vitala. Har de spelat vidare genom åren? – Är Peter Hesslein inte upptagen med James Last Orchestra är han ute med sitt German Bonds som har funnits sedan 60-talet. Dieter Horns är ofta ute och giggar med sitt band Comix. Vad kan publiken på Sweden Rock Festival förvänta sig? – Det blir musik från de flesta av våra album. Vi har kollat på internet vilka låtar som flest människor har lyssnat på. På ett ungefär blir det de låtarna och tre av de nya. Till skillnad från många av dina generationsbröder tycks din röst vara i nästan oförändrat skick. – Jag tackar dig så mycket för att du säger så, men det stämmer inte riktigt. Jag når inte de högsta tonerna längre, men jag har lärt mig bluffandets ädla konst! Jag plockar originalmelodierna, men sjunger dem en smula annorlunda. Vad händer efter Sweden Rock Festival? – »Awakening« är vårt sätt att öppna dörren. Vi har siktet inställt på ett album med nytt material någon gång i höst och vi vill verkligen komma ut och spela. Konserterna får vara hur små som helst, bara vi kommer ut. n srm 4/2015 45

Är man som musiker alltid stolt över det album man precis har skapat? – Inte nödvändigtvis, säger sångaren och gitarristen Justin Hawkins. Normalt sett ska man ju vara det men jag kan ärligt säga att det finns låtar, inte minst på förra albumet (»Hot cakes« från 2012) som jag hatar. Ett starkt ord men det är så jag känner. Att spela sådana låtar mer än 100 gånger på turné gör inte saken bättre. Hur har ni arbetat den här gången? – Antagligen på samma sätt som tidigare, men med den skillnaden att vi ett tag slutade spela live för att bättre kunna koncentrera oss på att spela in. Ökat fokus på uppdraget blev det nya. Plus att vi begav oss till avlägsna platser. Majoriteten av låtarna kom till på ön Valentia väster om Irland. Ön har två samhällen men sammanlagt bor där inte mer än kanske 500 personer. När jag sprang min morgonrunda hade jag på 45 minuter tagit mig runt nästan halva Valentia. Ön har inte ens ett postnummer – det räcker med att skriva namnet. Hur lätt eller svårt är det att undvika att ramla i fällan att antingen upprepa sig själv eller det som någon annan redan har gjort? – Om man betänker att det finns tolv semitoner och en oktav är risken ganska stor. Samtidigt har våra influenser varit tydliga från dag ett. Men vi är ganska medvetna om när vi håller på att kopiera oss själva eller någon annan. Jag lyssnar på mycket musik och hör numera exakt varifrån någon har snott något. Det riktigt tråkiga är att kopieringarna ibland är hämtade från musik som getts ut under de senaste fem-tio åren. För vår del har det gällt att arbeta så att alla verkligen står bakom de tio låtar som hamnar på albumet. Om inte alla är övertygade får man skruva på innehållet ytterligare tills alla bitar faller på plats. Arbetssättet är kanske mer tålamodsprövande, men den musik som ges ut ska man ju sedan kunna stå för under resten av livet. Det är en förskräckligt lång tidsrymd om man redan från början tycker att en låt är skit. Skriver du fortfarande reklamjinglar för exempelvis Ikea, Mars och Irn Bru? – Inte numera. Fram till år 2002 hade jag ganska mycket att göra. I genomsnitt fick jag varje år kontrakt på tio sådana jinglar. När The Darkness lyfte valde jag att koncentrera mig på bandet. Texten till första singeln »Barbarian« handlar om Edmund martyren som var en verklig person som levde mot slutet av 800-talet. Varför en låt om honom? – Han var från East Anglia, det vill säga den del av England där vi har våra rötter. När vikingarna anlände ville Edmund skona sitt folk. Han tog emot de objudna gästerna och gjorde tillvaron enklare för dem. På så sätt var han väldigt diplomatisk. Men vikingarna lönade honom genom halshuggning. De begravde huvud och kropp på två helt olika platser plus att de gjorde allt för att utradera honom från historien. Massor av böcker brändes. Vår kunskap om honom är därför väldigt liten. Brutaliteten kring allt detta har återkopplingar till vår nutid. Historia var ett favoritämne i skolan. Det har alltid fascinerat mig. Kan »Barbarian« sägas vara er version av Led Zeppelins »Immigrant song«? – I så fall en av många. Om vi säger så här: gör man rockmusik på rätt sätt ska alla låtar egentligen bli versioner av »Immigrant song«! I oktober förra året blev det offentligt att trummisen Ed Graham inte längre var medlem i bandet. Vad hände? – Det där är en smula sorgligt. Att Ed skulle lämna The Darkness stod i praktiken klart redan The Darkness På en liten ö väster om Irland hittade The Darkness fram till nya albumet »Last of our kind« och till hur bandet framöver måste (sam)arbeta. – Som band var vi rädda för interna konflikter, säger Justin Hawkins. Av tony balogh »DeT fInnS LåTar På förra aLbumeT Som Jag HaTar« Simon E m mEtt Basisten Frankie Poullain, trummisen Emily Dolan Davies, sångaren och gitarristen Justin Hawkins och gitarristen Dan Hawkins. 46 srm 4/2015

sommaren förra året och hade varit på gång ett tag. Att vi dröjde med att offentliggöra det var för att vi gemensamt verkligen skulle vara överens om varför han slutade. Ed är en person som jag och min bror har vuxit upp med. Exakt varför han slutade är topphemligt. Jag utgår dock ifrån att vi alla fortfarande kan prata med varandra – även om det var ett tag sedan jag senast pratade med Ed. Hur fick ni tag på Emily Dolan Davies? – Hon rekommenderades av Dans (Hawkins, gitarrist och Justins bror) gitarrtekniker. Ingen av oss hade sett henne lira med de artister hon tidigare jobbat med (Tricky, Tom Bailey, Bryan Ferry) men hon var en av några få kandidater som fick göra audition. Tack vare nätet kan man dock bilda sig en ganska hygglig uppfattning om en musiker. För oss finns det ett rätt sätt och ett fel sätt att spela enkel, högljudd rockmusik på. Emily spelar på rätt sätt. Hur viktigt är det att kunna komma överens som människor? – Jag vet inte. Antagligen får vi svaren på kommande turnén när vi lever tätt intill och är beroende av varandra. Vi män i bandet behöver inte precis förändra oss i vårt uppträdande. Kvinnor och The Darkness är inget nytt. Vi har haft en kvinnlig manager, en kvinnlig turnéledare och så vidare. Emily har tillfört bandet energi och – i brist på ett bättre ord – förnyat oss. Du lämnade bandet 2006. Var det ett break för att komma bort från droger eller handlade det om något annat? – Det är 2015 nu. Det där var så länge sedan. Kan vi inte prata om något annat? Vad jag tänker på är att när ni återförenades 2011 handlade det om att återfå glädjen igen för det som du då beskrev som »fyra män som spelar musik i ett rum på hög ljudnivå«. Vad var det du saknade? – Okej, då förstår jag. När vi återförenades 2011 diskuterade vi mycket hur vi skulle uppträda gentemot varandra. Som band var vi rädda för interna konflikter. Alla ville göra varandra glada. Det leder ofta till kompromisser, vilket i sin tur leder till beslut om låtar som inte alla stod bakom. Jag betraktar mig inte som en lat sångare, men det finns helt enkelt texter som varken är lätta eller särskilt roliga att sjunga. Och kombinationen av svårt och tråkigt måste ju vara den värsta av dem alla, eller hur? Påminner ni nu varandra om hur ni ska uppträda? – I så fall inte medvetet. Men jag känner till ett band – vars identitet jag inte tänker avslöja men de har funnits länge och inte bytt medlemmar – som regelbundet går i terapi, typ en gång i veckan. På denna neutrala plats tar de upp olika frågor som exempelvis »jag gillade inte det du sa i den intervjun« och så vidare. Riktigt så långt har det inte gått för oss, men vi har helt klart bättre verktyg i dag för att klara av problem. The Darkness lirar på Sweden Rock Festival lördagen den 6 juni. Du har spelat på festivalen tidigare med såväl The Darkness som Hot Leg. Vad kommer du ihåg? – Att scenerna var enormt stora och att publiken var fantastisk. Om vi umgicks med andra band? Tja, sångaren i Ugly Kid Joe (Whitfield Crane) sa »hey man« men inte som ett sätt att påkalla uppmärksamhet av typen »öh, se på mig«, utan mer som ett sätt att inleda en konversation. Jag såg två konserter på din »Feast of consequences«-turné 2013-2014, och blev riktigt berörd när du berättade om din farfars ohyggliga minnen från första världskrigets skyttegravar. Hur känns det att få en fullpackad rockklubb att bli andäktigt knäpptyst? – Det är en fantastisk känsla att få till en sådan gemenskap, svarar Fish. Jag har alltid varit en historieberättare, och när jag ser folk i publiken gråta blir jag också berörd. Ett annat tema du berörde var att ditt hemland Skottland röstat nej till självständighet. Något som gjorde dig förbannad. – Jag försökte hålla mig borta från den debatten, men kunde inte. London har helt fjärmat sig från Skottland nuförtiden. London känns som ett helt annat land, som låter sig influeras av amerikanska finansinstitut. Nu ska du ut och framföra Marillions album »Misplaced childhood« i dess helhet, med start på Sweden Rock Festival torsdagen den 4 juni. Varför? – Det är 30 år sedan albumet släpptes. Det var ett väldigt viktigt album för mig som person och låtskrivare. »Misplaced childhood« förde Marillion till en helt ny nivå. Hur tror du det kommer att kännas att spela de gamla låtarna? – Det kommer att bli konstigt. Det blir ju sista gången jag gör det, så det blir som att säga hej då till en gammal vän. Förs du tillbaka till den tiden då du sjunger låtarna? – I viss mån. Texterna innehåller många minnen, men jag tacklar dem på ett annat sätt i dag. Jag är ju mycket äldre och mer mogen i dag, och jag har bättre kontroll över min röst. En djupare röst… – Många tonarter kommer att sänkas, men det gjorde vi även i »Incubus« på senaste turnén och det var ingen som klagade. Att man tappar de höga tonerna är en del av livet. Vad kommer ni att spela, förutom »Misplaced childhood«? – Det vet jag inte än, men det blir troligen sololåtar. Det här ska inte bli någon total hyllningsshow till Marillion. Det är nu mer än ett kvartssekel sedan du lämnade bandet. Stör det dig på något vis att fish du ännu i dag blir kallad »killen från Marillion«? – Inte alls. Den perioden i mitt liv var väldigt viktig för mig. Förresten kommer folk inom en snar framtid att referera till mig som »killen som var Fish«, för om tre år pensionerar jag mig från livet som rocksångare. Har du redan planen utstakad? – Ja. Under 2015 är jag upptagen med »Farewell to childhood«-turnén. Sedan går jag in i studion för att spela in mitt sista album, som ska heta »Weltschmertz«. Därefter blir det en avskedsturné 2017 och sedan får det vara nog. Då flyttar jag till Tyskland och blir författare. Men tror du verkligen du kommer att kunna hålla dig borta från musikscenen? – Som sångare och låtskrivare finns det en gräns för hur mycket man kan göra innan man börjar upprepa sig. Och jag orkar helt enkelt inte åka på fler bussturnéer. Fast det kan ju hända att jag åker ut ett fåtal helger per år och gör akustiska konserter bara för att ha kul. Finns något annat nytt att förtälja på Fishfronten? – Vi håller precis på och jobbar med återutgåvor av min solokatalog. De fyra första albumen torde komma ut i juli, och sedan resten innan jul. Vi har inte så många outgivna låtar, men det blir säkerligen bonusmaterial i form av demos och ovanliga livespår. Vinylversioner blir det troligen också, även om osvuret är bäst. Jag är en oberoende artist och har därför vissa ekonomiska begränsningar. Vad har du för minnen från förra giget på Sweden Rock Festival, 2012? – Jag hade riktigt kul på det giget, vilket gör det extra kul att få komma tillbaka i sommar. Jag tror vi öppnade ögonen på många i publiken, som hade väntat sig Marillions pophits »Kayleigh« och »Lavender«, och så fick de ett rockset med »Fugazi« i stället. Just pophitsen har lyst med frånvaro på senare års turnéer. – De hade inte passat in i setlistan. Hur skulle vi få in »Kayleigh« i ett set innehållande »High wood«-medleyt om första världskriget? Fast vi spelade faktiskt »Lavender« i Lyon. Dessutom tycker jag låtarna känns som delar av »Misplaced childhood«, snarare än separata stycken. Daniel ReichbeRg »Fish« är artistnamnet för Derek William Dick, född i Edinburgh den 25 april 1958 och så kallad på grund av sina långa badkarsbad. juErgEn SpAchmAnn srm 4/2015 47

Meshuggah Genom att berätta historien om 20-årsjubilerande »Destroy erase improve« avslöjar sångaren Jens Kidman och producenten Daniel Bergstrand inte bara omständigheterna kring SRF-aktuella Meshuggahs andra album. De berättar även om biblioteksvandalism och födseln av djentgenren såväl som metalscenens mest älskade trumsampler. Av DaviD Jannati I och med debutalbumet »Contradictions collapse« (1991) beskrevs Meshuggah av vissa som ett mer jazzpräglat Metallica i färd med att leverera en »...And justice for all« med förnimmelse av bas. Andra hade inte en fullt så positivt laddad beskrivning att erbjuda. – När »Contradictions collapse« kom ut blev den utskrattad av många som senare hyllade oss, säger sångaren och dåvarande gitarristen Jens Kidman. Det kan jag förstå. Den plattan har inte mycket till låtuppbyggnad, utan handlade mer om att stapla coola riff på varandra. Målet var att utforska vad som var möjligt att göra. Ju konstigare det blev, desto bättre tyckte vi att det var. På ep:n »None« (1994) började vi hitta en form som bättre passade det vi egentligen ville åstadkomma. Det var förresten egentligen tänkt att »None« skulle bli en fullängdare, men vi hann inte klart med låtskrivandet. Flera av låtarna som var tänkta till den skrevs klart och släpptes sedan på »Destroy erase improve« i stället. Vi släppte det överdrivna avantgardestuket och skrev mer raka käftsmällar som »Future breed machine«. En viktig kugge i maskineriet som skulle komma att resultera i Meshuggahs genombrott var Uppsalabon Daniel Bergstrand. Även han menar att »None« utgjorde länken till vad som komma skulle. – Jag hade hört »None« och lite av »Contradictions collapse«, berättar Daniel. Allt jag visste var att Meshuggah var något slags underbarn från Norrland som spelade olikt alla andra. Här i krokarna kopierade alla främst Pantera vid den tiden. När jag jobbade som ljudtekniker på en festival i Sala träffade jag gitarristen Fredrik Thordendal för första gången. Han låste in mig i sin bil och sa att jag inte blev utsläppt förrän jag hade lyssnat på hans bands nya låtar. Några veckor senare fick jag kalla mig producent och vi började spela in deras andra fullängdare. Vilket var ditt första intryck av bandet? – Jag var sanslöst imponerad. »None« var unik, ingen annan hade spelat in något liknande. Vi hade egentligen ingen jävla aning om vad vi höll på med när vi spelade in tillsammans. Jag var bara 20 bast och tyckte att det kändes enormt att Fredrik låtit sig imponeras av de inspelningar som jag hade gjort. Främst hade de väl hört demon och debutalbumet »Never promised you a rosegarden« (1994) som jag hade gjort med Lost Soul från Uppsala. Redan inför inspelningen av »None« hade Jens lämnat över gitarren till nyförvärvet Mårten Hagström, vilket innebar att bandets i dag bestående kärna blev komplett. – Tanken var att jag skulle kunna göra ett bättre framförande om jag fokuserade på en grej, berättar Jens. Med två gitarrister som kunde 48 srm 4/2015

koncentrera sig på sitt fick jag möjlighet att röra mig mer på scenen. Vår trummis Tomas Haake spelade med Mårten innan han började med oss. Så det var inte en okänd person vi tog in, utan Tomas bäste kompis. Jag kände redan under inspelningen av »Contradictions collapse« att vi skulle behöva göra förändringar längre fram, eftersom vi ville göra allt mer invecklade grejer. När jag skulle lägga sången på den skivan kunde jag knappt sjunga utan att spela gitarr samtidigt. Det blev en sorts symbios mellan rörelserna på gitarren och rytmen i sången. Det satt så hårt i ryggraden att om den ena aspekten inte fanns där fungerade inte den andra. Sången var det jag trodde att jag kunde utveckla längst så det blev vad jag riktade in mig på. Jens hade varit inblandad i skrivandet av åtta av de nio låtarna på debutalbumet. På »Destroy erase improve« bidrog han endast med den egna låten »Suffer in truth« samt texten till »Terminal illusions« och samskrivandet av »Inside what’s within behind« med Fredrik. – När jag slutade spela gitarr hängde jag helt enkelt inte med i den speltekniska utvecklingen. Vi hade glidit in på en stil som blev allt mer avancerad och jag halkade efter i själva komponerandet. Tomas har alltid haft förmågan att kunna spruta ut texter till synes utan någon större ansträngning. Det var bara att kliva åt sidan, ta av hatten och be honom fortsätta med det. Själv satt jag och harvade med texter hur länge som helst. När jag dök upp med en hade han med sig sju stycken, som dessutom var bättre än något jag skrivit. Var ni redan då så bekväma med varandra att du inte upplevde någon förlorad prestige i att andra medlemmar tog över dina gamla uppgifter? – Ja, vad fan, vi har aldrig tjafsat med varandra och det är därför vi har kunnat hålla på så länge. I Meshuggah har det aldrig funnits några alfahannar som har stridit. Vi har alltid lämnat plats åt varandra och löst allting demokratiskt. Vi är mest som små nallebjörnar. Blev din främsta roll under studioarbetet alltså att styra över rytmen och fraseringen i sången? – Vi har alltid gjort väldigt mycket tillsammans. Även om det står att Fredrik och Mårten har gjort en låt kan det i själva verket ha varit en eller två till av oss som har gjort ett riff. Det var inte så noga med sådant. När allt var klart konstaterades det vilka som hade gjort mest jobb och så skrev man deras namn på den låten. Hur sången ska läggas är också något vi går igenom tillsammans eftersom det görs så många ändringar för att allt ska passa ihop innan en låt är redo att spelas in. Vissa tror att vi tidigt har allt uträknat i minsta detalj eftersom vår musik är rätt krånglig. Sanningen är att den är så knepig att det inte går att förbereda allting på papper. I slutänden sitter vi alltid där och målar på samma tavla med var sin pensel. Ofta får jag stå i studion och testa flera olika versioner av hur sången kan läggas i förhållande till musiken tills det känns rätt. Hur skilde sig själva studioarbetet jämfört med när ni spelade in debutalbumet? – Vi har aldrig låtit en producent eller någon på skivbolaget bestämma hur vi ska låta. Så att vi för första gången arbetade med en producent innebar främst att vi slapp ägna tid åt precis alla de tekniska detaljerna. Daniel Bergstrand ställde exempelvis in trumljudet åt oss, vilket var en stor process. Vi flyttade hela bandet från Umeå till Stockholm 1997 och har haft en egen studio sedan 2001 där vi har suttit och producerat allting själva. Nu har vi börjat falla tillbaka till processen som fanns under »Destroy erase improve«-tiden, eftersom folk har barn och familjer de hellre ägnar sin tid åt än att sitta och redigera. enligt Daniel, som även har spelat in albumen »Chaosphere« (1998) och »Koloss« (2012), var hans roll i studion snarare en teknikers än en demonproducents. – Min insats handlade inte om att forma om saker, berättar han. Det handlade om att ge Meshuggah ett ljud som lyfte fram deras speciella stil. För 20 år sedan bestod studioarbetet till stor del av att tålmodigt testa olika mickar och liknande sysslor. I dag kan man göra allt sådant med ett knapptryck på datorn för att uppnå samma effekt. Det var inte mycket som behövde diskuteras under inspelningen. När vi spelade in uppföljaren »Chaosphere« var jag däremot sugen på att ändra dynamiken i sången och minska på skrikandet till förmån för mer medryckande inslag. Något som Fredrik inte alls var sugen på, vilket innebar att vi fick nå en kompromiss. Att lyfta fram Meshuggahs trumljud var dock lättare sagt än gjort. Detta eftersom Tomas Haake konsekvent nötte ned vartenda virvelskinn. – Efter fyra slag var skinnen sönder. Det fanns inget på marknaden vid den tiden som kunde stå emot Haakes styrka. Därför tvingades vi laborera med kevlarskydd som fick slagen att låta för jävligt. Kring 1995 skulle alla trummisar ha så jävla mycket olika grejer att slå på också. Det var en väldig massa krångel med att micka upp allt ordentligt. På grund av allt detta började vi experimentera med program som Superior Drummer av Toontrack. Innan dess var det ingen som hade gjort bra samplingar av virvelslag som lät »Det FannS inGet på MaRKnaDen SoM KunDe Stå eMot HaaKeS StyRKa. DäRFöR tvinGaDeS vi laBoReRa MeD KevlaRSKyDD SoM FicK SlaGen att låta FöR JävliGt« Mårten Hagström (gitarr), Fredrik Thordendal (gitarr), Jens Kidman (sång), Peter Nordin (bas) och Tomas Haake (trummor). realistiska. Så vi gav oss fan på att fixa en bra triggad virvel som lät äkta, vilket tog många timmars lekande i anspråk. Jag tror att det var Fredrik som till slut slog de 16-17 slagen vi använde till virveltrumman. Det arbetet var förlagan till Drumkit From Hell som vi senare kom att utveckla åt Toontrack. De ensamma timmarna med Fredrik stod också för de mest minnesvärda stunderna, enligt Daniel. – Jag minns flera roliga incidenter, främst en idiotisk sak. Jag och Fredrik var färdiga med gitarrerna. Han hade lagt fyra stycken spår. Sedan blev han osäker på om det inte hade blivit för mycket bas kring frekvenserna 100-120 hertz. »Det kanske stämmer«, sa jag och lovade att korrigera det dagen därpå. Men Fredrik tyckte inte att det dög så han skruvade ned basen och satte sig klockan 23 för att spela in allting på nytt medan jag gick och la mig. När jag kom in nästa morgon var han precis klar och jag visade med några vridningar hur snabbt jag hade kunnat lösa det utan att han hade behövt vara vaken hela natten. Fredrik drabbades av ett klassiskt fall av norrländskt vansinne den gången. enligt många var det den brutalt tunga och polyrytmiskt komplicerade »Destroy erase improve« som definierade Meshuggahs egen stil. En stil som många har försökt kopiera med genren kallad djent som resultat. Band som Tesseract, Periphery och Animals As Leaders hänvisar samtliga till albumets direkta inflytande över sin egen musik. Meshuggahs sångare är själv inte fullt lika övertygad om skivans historiska vikt. – För oss är den skivan så gammal och omodern att det är svårt att spela låtar från den, säger Jens. Vi hade en annan inställning när vi spelade in den plattan som inte går att hitta tillbaka till i dag när vi är så mycket äldre. Vår stil har utvecklats så pass mycket att det är svårt att gå bakåt. Vi spelar inte många gamla låtar längre eftersom det inte känns kul. Ärligt talat kan jag inte ens rabbla upp samtliga låttitlar på skivan, den ligger så långt tillbaka i registret. Folk ropar alltid åt oss att spela »Future breed machine« och den kan vi inte skippa för då blir de tokiga. Vilket är då ditt favoritspår bland dessa låtar som du helst inte spelar? – Det blir nog ändå »Future breed machine« faktiskt. Den känns mest komplett med sin aggressivitet, mellantempo och känslan av att den är en avslutad resa. Det dystopiska konceptet som texter och musik ämnade måla upp krävde ett passande skivomslag. I en värld innan fri tillgång till Photoshop tvingades killarna begå brott för att följa sin konstnärliga vision. – Jag hoppas att det här är preskriberat nu, funderar Jens. Vi gick till biblioteket i Umeå och letade efter coola bilder i en massa referensböcker, sådana som man inte får låna hem eftersom de är för värdefulla eller ovanliga. Sedan klippte vi ut sidorna med bra bildmaterial och snodde med oss dem hem. Sedan tog jag ett fotografi på min tv för att skaffa bruset i bakgrunden till »Erase«-delen av srm 4/2015 49

omslaget. När bilden var framkallad lämnades den och stöldgodset över till en riktig magiker (Stefan Gillblad) för sin tid som kunde klippa ihop allting i sin dator. Det hade varit så mycket enklare att lämna en sådan sak som omslaget i Nuclear Blasts händer, men det fanns aldrig på kartan. När och hur förstod ni att »Destroy erase improve« hade öppnat dörrar för er? – Innan vi spelade in albumet åkte vi på en turné tillsammans med andra Nuclear Blast-band som Hypocrisy, Dismember och Benediction. Den turnén bestod av tolv datum i Europa och var det längsta vi hade gjort. Sedan när plattan kom ut fick vi omedelbart åka ut på Europaturné i nio veckor tillsammans med Machine Head. Det var helt sinnessjukt och utgjorde en brytpunkt för oss. Jag minns att skivan fick bra recensioner, men det var nog den turnén som gjorde mest för att folk skulle få upp ögonen för oss. Jag tror även att tiden för oss var rätt där kring 1995. Efter att death metal hade varit det enda som hade gällt under flera år blev Pantera allt mer populära och rytmisk musik blev en större grej hos metalpubliken. Första gången jag hörde Meshuggah var jag tio år gammal. En kompis som gick i musikskola hade fått låna »Destroy erase improve« av sin lärare, som trodde att vi med Metallicatröjor skulle gilla albumet. Kompisen som spelade trummor och hade börjat plugga musikteori tyckte att det var det tyngsta som han hade hört. Själv undrade jag om det var hack i skivan. – Vi har alltid varit medvetna om att vi ibland spelar över folks huvuden, säger Jens. Det är en lång sträcka mellan AC/DC och jazz. Givetvis är det enklare för en vanlig människa att ta till sig det förstnämnda. Vi fattar att vi aldrig kommer att bli nästa Metallica, det är inget konstigt med det. Man måste göra det man tycker om själv, annars faller hela grejen. Vi har alltid skitit i vad andra tycker och vad som är trendigt. Vi spelar musik främst för att göra något som är intressant för oss. Var i världen upplevde ni att era fans fanns under den här tiden? – Inte i Tyskland i alla fall. Det har aldrig gått bra i Tyskland. Där har det alltid varit Hammerfall och Manowar som tilltalat massorna. Jag tror inte att vi visste så mycket om det 1995. I USA hade vi ingen aning om någon lyssnade på oss, för där hade vi aldrig varit. Andra musiker har alltid uttryckt stor uppskattning gentemot oss, så i de kretsarna visste vi att det fanns en publik. Det var mycket lovord från musikpoliser som kom från musikskolorna. Sedan började man sakta höra andra band nämna oss och långsamt gjorde vi en övergång till att bli någotsånär respekterade. »vi HaR alltiD vaRit MeDvetna oM att vi iBlanD SpelaR öveR FolKS HuvuDen« Hur drivna var Nuclear Blast i marknadsföringen av albumet? – Vi har gjort en sådan resa med det bolaget. När Nuclear Blast kontrakterade oss 1990 var det ett litet postorderbolag. De kontrakterade band till höger och vänster. Vartenda death metal-band de hade telefonnummer till åkte med och vi råkade väl fastna längs vägen. Bolaget i stort såg oss nog mest som något konstigt de inte visste hur de skulle sälja. De har egentligen aldrig fattat hur de ska marknadsföra oss. Precis innan »Destroy erase improve« släppte vi en ep som hette »Selfcaged« (1995) och på själva cd-skivan tryckte Nuclear Blast en jävla skeletthand! »Vad fan gör den där jävla skeletthanden där?« utbrast vi i frustration över att det var något som de hade tagit initiativ till helt utan att fråga oss. Skälet till att vi har stannat hos dem är att ägaren Markus Staiger alltid älskat oss och sett Meshuggah som sitt lilla underbarn. Han har vägrat släppa taget om oss. Han tycker att vi är så annorlunda jämfört med allt annat de har på bolaget och trodde på oss även i början när vi inte alls sålde mycket. Han har alltid gett oss friheten att göra vad fan vi vill. Ingen lägger sig i hur vi låter. Den enda invändningen Markus har uttryckt var att han inför debutalbumet tyckte att vi skulle spela snabbare. Vår bolagschef stod där med sin tyska hockeyfrilla och ögon stora som golfbollar av besvikelse över att vi inte ville slå mer på virveln. Jag kommer aldrig att glömma den synen. n john norhAger På turné med Machine Head drabbades Peter Nordin, tvåa från höger, av konstant yrsel på grund av trassel med innerörat och tvingades hoppa av först turnén och sedan bandet. Hans ersättare blev Gustaf Hielm (Pain Of Salvation) och från 2004 Dick Lövgren (ex-Arch Enemy, In Flames). 50 srm 4/2015