Sweden Rock - 04 Maj 2015

Vilka musiker tittade du på som ung för att förstå hur man ska agera på scen? – Givetvis hur Angus Young rör sig med gitarren och även hur James Hetfield sjunger och spelar samtidigt. Den australiske singer/songwritern Billy Thorpe (1946-2007) var en annan förebild. Sedan måste jag även nämna Bruce Springsteen, en tuff snubbe som jag älskar. Det kan vara så att jag har fått detta med att lira ute i publiken från Springsteen, för det är något som han gör ibland. Vad är det konstigaste som du har sett på en turnébuss? – En gång gick jag in i fel turnébuss och såg en stor vattensäng. Vems buss det var vet jag inte, men de hade de kanske en 80-talsfetisch. Jag har bara sett ölfat med kran på ett enda bands buss och det är såklart Airbournes. Jag vet inte om det är konstigt. För oss är det ju en nödvändighet att ha kall, flödande öl. När vi spelar i Tyskland fyller vi på med olika tyska ölsorter. I Australien är vi sponsrade av Victoria, just nu landets bäst säljande ölsort. De ger oss öl och det enda vi behöver göra är att dricka upp den! Vad ser du när du tittar dig själv i spegeln? – En spegel! Nä, men jag ser samma unge som fortfarande gillar rock’n’roll och actionfilmer. Någon som gillar att leva snabbt. Den enda skillnaden är väl att jag som sexåring inte drog i mig en flaska whisky. Kommer vi att få se dig som nykterist när du är äldre och har supit i decennier? – Det tvivlar jag på. Om jag tittar på mina moroch farbröder dricker de fortfarande. Jag kommer aldrig att bli nykter… eller jag är ju nykter nu när vi pratar men jag menar helt nykter. Jag har tagit en öl nu och det är detsamma som att vara nykter för mig. Tricket är att inte låta det nå en rehabnivå, vilket jag antar är svårt för somliga. Vi är australier med irländska rötter och då dricker man mycket. Vi är inte idioter. Vi springer inte omkring fulla som kukhuvuden. Så länge vi har vår rock’n’roll som ger oss fokus är det lugnt. Utan den skulle vi vara fullblodsalkisar. Senaste gången du såg något som fick dig att skratta högt? – I går såg jag ett gammalt avsnitt av »Celebrity apprentice« på Youtube. Meat Loaf var riktigt arg och fick ett frispel. Skådisen Gary Busey såg chockad ut och verkade inte fatta vad som hände. Det såg ut som om Meat Loaf skulle döda honom och det var riktigt bra underhållning. Själv är jag inte den typen som skulle kunna ställa upp i ett sådant program. Det närmaste jag kommer är en dokumentär om Airbourne, från begynnelsen och hela vägen fram till i dag, som är halvvägs klar. När den har premiär vågar jag dock inte säga. Vilka band skulle du helst vilja se på årets Sweden Rock Festival? – The Angels från Australien, ett fantastiskt punkigt rockband som startade precis efter AC/DC och som har varit en stor influens för oss. Jag vill se alla rock’n’roll-band, som The Darkness, Def Leppard och inte minst Slash eftersom The Conspirators med Myles Kennedy är ett fantastiskt kompband. Det mest intressanta som du sett när du har klättrat upp mot scentaket? – Om jag hade haft glasögonen på mig hade jag sett ännu mer, men det är en jävligt upplyftande syn att veva på gitarren samtidigt som alla viftar med sina knytnävar i luften. Särskilt om det som på Wacken Open Air är 80 000 människor nedanför en. Utsikten är strålande och jag kan blicka ut över hela festivalområdet och campingen. Detta är något som började på bardiskarna på pubspelningarna i Australien. Sedan började jag klättra högre och högre. Det var något som fastnade. Jag brukade vara riktigt höjdrädd, men adrenalinrushen som man får på scen gör att man känner sig oövervinnelig. Om jag skulle klättra utan gitarren skulle jag vara skiträdd och tänka: »Gud, jag kommer att ramla ner och dö!« Om en scen skulle kollapsa och rasa ner över mig skulle försäkringen täcka det, men inte om jag klättrar 15 eller 30 meter upp i luften och sedan ramlar ner. Och nej, jag har inte skrivit något testamente. Mamma vill såklart inte att jag ska fortsätta med detta och jag brukar svara »aaah, jag var tvungen att göra det i dag«. Tricket är att gömma alla Youtubevideor från henne. Vad är det det bästa som du sett när du har gått ut bland publiken? – På Getaway Rock förra året såg jag att rampen för rörelseförhindrade var väldigt långt borta och jag tänkte: »Undrar hur bra de egentligen ser och hur ljudet är där? Äh, jag har ju en trådlös gitarr så jag går ut dit och tar showen till dem. Om de inte kan komma till oss kommer jag till dem.« Jag gjorde mitt solo på rampen och det var fantastiskt att se människorna där. Vår inställning är att oavsett om man sitter i rullstol eller står längst fram ska man kunna känna sig delaktig i vår show. Vilken är den mest speciella gitarr som du har sett? – Den Fender Telecaster som Keith Richards främst spelar på. Airbourne hade bara funnits i ett par år när vi fick öppna för Rolling Stones i Melbourne. Keiths gitarrtekniker gillade vår konsert så efteråt sa han: »Kom här och titta på den här gitarren.« Där var hur många gitarrer som helst, men han tog en och sa: »Spela på denna.« »Vänta lite, jag känner igen den här…« »Ja, detta är Gitarren.« Att det var Keith Richards mest kända Telecaster är värt mer än alla pengar i världen. Vi fick även träffa honom och Rolling Stones och ta ett foto på oss och dem tillsammans. Vad vill du se innan du dör? – AC/DC ännu en gång. Jag skulle älska att se toppen på K2 eller Mount Everest. Toppen på Mount Everest ska vara »lättare« att nå medan K2:s är extremt svår att nå. Jag har ofta tittat på dem på Youtube, eftersom jag är fascinerad av bergsklättring. Vem vet, kanske gör jag ett försök när vi är lediga någon gång. Jag vill även se ett ufo och träffa en rymdvarelse för att se om den gillar rock’n’roll. Tror du att du kommer att se ett vitt ljus när du dör? – Nej. Jag tror att jag återvänder som spöke. Det där med livet efter döden är en märklig sak. En växt dör och är död, men sedan åker den ner i jorden och växer upp igen så vem vet vad som händer? Det skulle vara kul att återfödas som en gitarr. Gud tror jag dock inte på. Det är detsamma som att tro på tandfen eller jultomten. För mig är Lemmy Gud och det räcker. MARTIN CARLSSON Ögat Airbourne Joel O’Keeffe är sångare och gitarrist i Airbourne, som spelar på SRF torsdagen den 4 juni. Då har han precis fyllt 30 år. »JaG vill tRäFFa en RyMDvaRelSe FöR att Se oM Den GillaR RocK’n’Roll« Synstatus: »Jag är översynt och ser inte alls bra på långt håll. när jag ska köra bil på kvällen är det bara att slänga på sig brillorna.« Alfred nitsch srm 4/2015 51

Mats Vassfjord Den 19 mars 1988 gjorde Frehley’s Comet en snabb avstickare till England och spelade på Hammersmith Odeon i London. John Norum, då aktuell med sin första soloplatta »Total control«, var uppvärmare. Konserten filmades och släpptes i nedkortad version som »Live+4«, som även innehöll bandets fyra musikvideor: »Into the night«, »Rock soldiers«, »Insane« och »It’s over now«. Det skulle dröja 20 år innan Ace återvände till Europa som soloartist.

Ace Frehley It was back in the summer of ’83 There ’ s a reason I remember it well I was slipping and sliding, drinking and driving And bringing me closer to hell »Rock soldiers«, Ace Frehley 1987 Ace Frehley inledde solokarriären som föredetting, tog revansch och gav sedan på nytt efter för drogerna. Den forne Kissgitarristen, som uppträder på SRF lördagen den 6 juni, har varit med om det mesta. I dag är han en nykter legendar. I denna andra och avslutande del om gitarristens äventyr mellan 1978 och 1995 får vi följa en uträknad missbrukares väg mot ikonstatus. av Carl linnaeus Den 9 februari 1986 passerade Halleys komet sin bana runt jorden. Ace Frehley satt hemma och följde nyheten på tv samtidigt som han undrade vart hans eget Frehley’s Comet var på väg. Sedan han slutade i Kiss 1982 hade han kämpat med såväl sitt missbruk som sin fortsatta musikaliska karriär. Hans rykte var kört i botten och inget skivbolag ville ens ta i honom med tång. Nu började baksmällan sätta in. Ace hade levt vidlyftigt och pengarna började tryta. Hans flådiga lyxvilla i Connecticut lades ut till försäljning och den anslutande studion såldes av i delar för en bråkdel av vad den kostat. Strax därefter lämnade hans fru honom. Ace var nere för räkning. Det fanns bara en utväg. – Det var inte bara ett konstant festande efter att jag slutade i Kiss, säger han. I omgångar uppsökte jag rehab för att få hjälp med mitt missbruk. Denna gång gjorde han det grundligt. Han skrev in sig på rehabavdelningen på mentalsjukhuset Silver Hill i New Canaan, Connecticut. När han kom därifrån var han nykter. Skärpt och fokuserad. Han hade till slut greppat tag i sin situation och vägen framför honom såg klarare ut än på länge. Hjulen började rulla. Ace skrev kontrakt med skivbolaget Megaforce, vars A&R-person Eddie Trunk var ett stort Kissfan, och producenten Eddie Kramer knöts till projektet. Tillsammans med basisten John Regan och trummisen Anton Fig var Ace äntligen redo att sjösätta Frehley’s Comet. På skutan saknades dock gitarristen Richie Scarlet. John Regan hade tagit det säkra före det osäkra. – Jag och Richie brukade festa rätt hårt, säger Ace. John var inte direkt förtjust över detta, så för att bryta mönstret som jag och Richie hade med allt svirande tog han in sin polare Tod Howarth. Jag kom bra överens med Tod, men bandet lät inte lika hårt som det gjort med Richie. Tod Howarth var en multitalang från San Diego, Kalifornien. Som kompgitarrist hade han turnerat med Ted Nugent och nyligen hade han fungerat som Cheap Tricks turnékeyboardist. Tod bekräftar att anledningen till att John hörde av sig var för att sära på Ace och Richie, men säger samtidigt att det var ett smart drag ur en ekonomisk synvinkel. Detta eftersom han gjorde tre människors jobb – han var gitarrist, keyboardist och sångare. Inspelningen av vad som skulle bli albumet »Frehley’s comet« var redan halvt färdig när Tod anslöt i december 1986. – Jag satt med Ace i hans lägenhet på Manhattan för att gå igenom mitt material, säger han. När Ace såg att jag hade släppt en låt med mitt förra band 707 som hette likadant som skivbolaget, »Mega force«, blev han väldigt intresserad. Han sa: »Den här är kanon, men vi kanske kan ändra texten lite grann.« Jag ville hellre att vi skulle skriva nya grejer, men han var ganska envis. Jag sa: »Okej, det är du som är chefen.« Låten döptes om till »Calling to you« och Tod fick även med den redan färdigskrivna »Something moved«. I övrigt hade bandet plöjt igenom sin samlade demokatalog och plockat russinen ur kakan. Albumets viktigaste spår hade Ace däremot skrivit nyligen, efter sin tid i rehab. Han visste att ryktet som självdestruktiv festprisse låg honom i fatet och lät därför smycka texten till »Rock soldiers« med ett tydligt antidrogbudskap. Intressant nog ger Ace låtskrivarpartnern Chip Taylor mycket kredd för srm 4/2015 53

den till synes självbiografiska texten om hans bilolyckor. – Jag skrev det mesta av musiken och min gamle polare Chip skrev huvuddelen av texten, säger Ace. »Rock soldiers« hette ursprungligen »Just say no«, men när vi hade lagt grunderna, utan någon sång, kom Chip in i studion och började sjunga: »Rock soldiers come, rock soldiers go«. Det var helt improviserat och vi visste med en gång att det skulle fungera. Låtens nyckelstrof – »Ace is back and he told you so« – lät som så mycket mer än bara en billig slogan. Det lät som ett stridsrop. När »Frehley’s comet« släpptes i maj 1987 var det ett efterlängtat album bland fansen. Det sprakade av Aces otämjda personlighet och så småningom skulle skivan sälja guld i USA. Utomlands saknade Megaforce däremot de muskler som de stora skivbolagen hade. – Vi trodde att vi hade en riktig hit på hand, säger producenten Eddie Kramer. Tod Howarth var en ung snygg kille, en bra gitarrist och vi trodde alla att det skulle bli mycket större än vad det blev. Tyvärr hade Ace inget flyt med de stora skivbolagen. Han ansågs inte längre vara kommersiell gångbar – vilket var fånigt, eftersom han kunde ha blivit det – och i slutändan krävs det pengar för att få en hit. Med Kiss hade han haft en stor maskin bakom sig. Utan den var det betydligt svårare för honom. Bandet inledde en klubbturné tillsammans med White Lion. De fortsatte att turnera med Y&T och Faster Pussycat. Som förband till Alice Cooper intog Frehley’s Comet de stora arenorna under slutet av året. Men något stod inte rätt till. Aces fokus började återigen bli suddigt. – Det var svårt att hålla sig nykter på turné, erkänner han. Det var alltid påfrestande att resa och det underlättade inte när andra i bandet drack. Varenda gång, utan undantag, fick jag återfall när vi turnerade. – Ace var otroligt skärpt när vi gjorde första albumet, säger John Regan. Hans insats var fantastisk, han arbetade hårdare än någon annan jag sett. Sedan åkte vi på turné och tyvärr började han festa lite för mycket. Just då såg vi det dock inte som någon stor grej. Det var först senare som det skulle bli problem. I samma veva hade Anton Fig fått jobb som trummis i tv-legenden David Lettermans husband. Det är ett jobb han har än i dag. – Det var svårt att tacka nej till en sådan anställning, säger Anton. Ace var uppenbarligen väldigt förstående, eftersom han fortsatt att jobba med mig till och från sedan dess. Billy Ward, som turnerat med Yoko Ono samt jazzpianisten Bill Evans, tog först över trumpallen. Han kom dock inte överens med John Regan varpå Anton, som fått en lucka i schemat, kom tillbaka för att fullfölja bandets turnéåtagande. Under denna tid hann de spela in ep:n »Live+1«, som släpptes i februari 1988. Vid det laget hade Eric Claptons gamle trummis Jamie Oldaker redan anlitats. Den lite framstressade live-ep:n är mest intressant för att den innehåller det outgivna studiospåret »Words are not enough«. Trots att den är medkomponerad av Ace hade den andra låtskrivaren, Jim Keneally, redan hunnit registrera den i eget namn. Det var inte enda gången som Ace under denna period använde sig av en redan befintlig låt, ändrade några ord i texten, och hakade på sitt eget namn som upphovsman. Återigen hade han svårt att komma på material. Följden blev att uppföljaren »Second sighting«, som släpptes i maj 1988, snabbt blev ökänd som Tod Howarths soloplatta. – Inget kunde vara längre från sanningen, säger Tod. Jag råkade bara ha ett gäng låtar som var helt klara, medan Ace inte hade så mycket material att välja på. Om han hade presenterat låtar hade vi så klart använt dem, men vi hade en deadline och Ace var inte beredd. – Jag var inte särskilt produktiv inför det albumet, erkänner Ace. Nu när jag ser tillbaka på det »VARenDA gång, utAn unDAntAg, FIcK jAg åteRFAll näR VI tuRneRADe« I samband med konserten i London 19 mars 1988 spelades även videon till »It’s over now« in. Tod Howarth hade ursprungligen skrivit låten åt Cheap Trick: »Jag skrev den på pianot i huset som Rick Nielsens byggt åt sina föräldrar på Main Street i Rockford, Illinois. Bun E Carlos gillade låten men bad mig korta ned den. I slutändan valdes den bort, men man kan höra på min sång att jag hade Robin Zander i åtanke.« Mats Vassfjord 54 srm 4/2015

Ace med dottern Monique. Som sjuåring körade hon 1987 på »Dolls« tillsammans med Eddie Kramers dotter Lara och Anton Figs dotter Chay. 22 år senare sjöng Monique även på pappans »A little below the angels«. Limelight i New York den 26 juni 1988. Gene och Paul gästade under »Deuce«. Tod: »Ace bjöd in dem när Kiss repade samtidigt som oss i SIR. Vi var i det stora rummet medan Kiss var i det lilla rummet, vilket Ace tyckte var fantastiskt roligt.« inser jag att drogerna och alkoholen började ta ut sin rätt. Jag festade för mycket och kämpade med att skriva material. Jag var inte fokuserad, men det var Tod, så jag gav honom större plats på skivan. Ace sjöng inte ens hälften av låtarna på den AOR-inriktade »Second sighting«, som bandet valde att själva producera tillsammans med Scott Mabuchi. Fansen vände det ryggen, eftersom det inte lät som ett Ace Frehley-album. – Folk har fått uppfattningen att jag är någon sorts balladkille, suckar Tod. Det stämmer inte alls. Om jag verkligen hade gjort ett soloalbum hade det låtit betydligt tyngre. Det här var låtar som jag trodde skulle passa Aces stil. Meningen var att Tod på sikt skulle ta över det vokala ännu mer. – Vissa kvällar kunde Ace säga: »Jag känner inte för att sjunga så mycket, kan inte du göra det i stället?« Därför sjöng jag ibland »Stranger in a strange land« och vissa andra av hans låtar. Ace brydde sig inte så mycket om att sjunga, han ville bara spela gitarr. Så visst fanns det en plan på att jag skulle ta över majoriteten av sången. I juli 1988 följde Frehley’s Comet med som förband till Iron Maiden. Britterna var då ute på sin amerikanska »Seventh son of a seventh son«-turné, som gick lite halvknackigt. – Vi visste att vi bara hade små medel att röra oss med, säger John Regan. Iron Maiden drog inte jättemycket folk och började ställa in spelningar, spelningar som vi inte fick betalt för. När två-tre konserter blev inställda orsakade det ett stort hål i vår budget som gjorde att vi inte kunde fortsätta. Frehley’s Comet hade knappt hunnit börja marknadsföra den olycksaliga »Second sighting« innan det var över. – Vi var i New Orleans när vi fick ett samtal om att turnén var slut för vår del, minns Tod. Vi fick aldrig något nytt turnéstöd och började i stället prata om att göra en ny platta. Nästa sak jag hörde var att skivbolaget ville att Ace skulle skriva och sjunga alla låtar. Tods dagar i bandet var räknade. – Med »Second sighting« hade vi alla, inklusive Ace, försökt göra det till mer av ett band, fortsätter han. Men det slog tillbaka mot oss. Ace hade inga problem med att jag hade med så många låtar på »Second sighting«, men vissa av fansen hade det. Det nådde skivbolaget som ville att nästa platta skulle gå under namnet Ace Frehley och att Ace skulle stå för alla låtar. Det innebar ett problem för mig, eftersom största delen av min inkomst kom från låtskrivandet. Därför beslöt jag mig för att hoppa av. Aces karriär skulle få en makeover och först ut på agendan var att sätta stopp för förvirringen som härjat kring bandnamnet. Första skivan hade till exempel gått under namnet Ace Frehley och albumets titel hade varit »Frehley’s comet« – ett faktum som än i dag visar sig ha undgått medlemmarna. Däremot såldes såväl »Live+1« som »Second sighting« in under namnet Frehley’s Comet. Och när medierna rapporterade använde de sig gärna av kompromissen: Ace Frehley’s Comet. Nu skulle Ace Frehley bli soloartist. På riktigt. Med John Regan fortfarande vid sin sida började Ace provköra kompgitarrister. Twisted Sister hade lagt karriären på is och Eddie Ojeda var en av alla som kom för att pröva lyckan. Han fick inte jobbet som i slutändan gick till Richie Scarlet – originalgitarristen i Frehley’s Comet. Inte nog med att Richie fick provspela precis som alla andra, han fick göra det med en låt som han själv hade varit med och skrivit. – Det var tonvis av gitarrister på plats, minns han. Vi lirade »Breakout«, vilket jag bara var glad för, eftersom det så klart kändes naturligt att lira den. Jag var egentligen aldrig orolig för om jag skulle få jobbet eller inte. Ace beskriver rockaden: – Jag tog in Richie igen, eftersom Tod inte var tillräckligt mycket rock’n’roll. Tods huvudinstrument var keyboard och att han var från Kalifornien gjorde att det blev en annan stämning med honom. Han var en bra kille och en duktig låtskrivare, men jag kände aldrig lika stor samhörighet med honom som jag gjorde med Richie. Jag och Richie kom från samma bakgrund och vi fungerade bättre ihop både på och utanför scenen. Richie var en oborstad rocksnubbe med mer scenattityd. Även trummisen Jamie Oldaker hade vid det här laget gått vidare, varför Ace hade ringt in en av sina vänner – Kiss trummis Eric Carr – för att hjälpa till när de provspelade gitarrister. Richie avslöjar hur stor roll Eric hade i vad som skulle bli albumet »Trouble walking« (1989): – Eric hjälpte oss att sätta ihop majoriteten av plattan – minst åtta låtar – i replokalen. Han var med när vi repade in allt från »Lost in limbo« till »Shot full of rock«. Tanken var att han även skulle spela in dem med oss, men samma dag som vi skulle gå in i studion hörde Eric av sig och sa att han skulle få kicken från Kiss om han gjorde det. Han hade sett fram emot det, men Gene Simmons och Paul Stanley blev inte alltför glada när de fick nys om detta. Ace: – Eric var, precis som jag, väldigt upprörd över det. Det var dock inget jag kunde kontrollera, eftersom jag inte längre var med i Kiss. Eric var egentligen mer ledsen än upprörd. Han hade inte räknat med att de skulle förbjuda honom att gå in i studion med mig och han tog väldigt illa vid sig. Att Eric förvägrades att spela på »Trouble walking« var inte det enda tjallet på linjen mellan Ace och Kiss under den här perioden. Redan året innan hade John Regan spelat bas på Bonnie Tylers version av »Hide your heart«. Omedveten om att Paul Stanley var en av låtens tre låtskrivare föreslog han den för Ace, som nappade och började spela in sin egen version. Det gjorde även Kiss. – Jag hade ingen aning om att Kiss skulle göra »Hide your heart«, säger Ace. Det fick jag veta först efter att vi hade spelat in den. Jag fick ett samtal från Gene som sa: »Vill du vara så snäll och plocka bort den från ditt album, vi kommer nämligen att Den rykande gitarren hängde med sedan tiden i Kiss. Totalt skulle Frehley’s Comet göra 78 konserter 1987, men bara 26 stycken 1988. Tod om »It’s over now«: »Jag la först ett stödsolo utan Aces vetskap. När han skulle göra det på riktigt nästa dag hörde han vad jag gjort: ›Vad är det för fel på ditt solo?‹ frågade han. ›Låt det vara som det är‹. Det gjorde mig stolt.« Brian radeMacher (alla Bilder på sidan) srm 4/2015 55

»Ace har ett hjärta av guld och vi delade många skratt«, säger John Regan om denna bild från Tod Howarths privata arkiv. »En gång tog jag med honom på en golfrunda, men han tyckte inte att det var tillräckligt rock’n’roll. Däremot spelade vi ofta racketboll, vilket han var riktigt bra på.« släppa den som singel.« Jag förklarade att jag spenderat tusentals dollar i studiotid på låten och att jag inte alls tänkte plocka bort den från albumet. Och det gjorde jag inte heller. Det verkar som om många föredrar min version framför Kiss version, eftersom den har en ruffigare gatukänsla. Med Eric borta ur matchen blixtinkallades Anton Fig. Det var dock aldrig tal om att han skulle återvända permanent. Parallellt med skivinspelningen testade Ace nya trummisar och jobbet gick till Sandy Slavin, som tidigare varit med i Riot. – Ace ville gå i en hårdare riktning och gillade att jag lät som en blandning av John Bonham (Led Zeppelin) och Corky Laing (Mountain), säger Sandy. Jag slog sönder en cymbal under min audition och det imponerade på honom. Anton hade redan lagt trummorna på samtliga låtar, men Ace bjöd in mig för att spela in titelspåret på nytt, för att välkomna mig in i bandet. För att återställa ordningen var Eddie Kramer tillbaka i producentstolen. Keyboardfluffigheten från »Second sighting« fick därmed ge vika för ett råare sound. För att sprida stjärnglans kom Sebastian Bach, Dave »Snake« Sabo och Rachel Bolan från Skid Row förbi och la körsång. Även Aces gamle Kisskollega Peter Criss förärade »Trouble walking« såväl kör som percussion. Bilderna som skickades ut till tidningar visade upp ett band helt klädda i svart läder. Ace såg bättre ut än på länge. Han var på hugget. Och det var bett i låtarna. Tyvärr spelade det ingen roll. Nyhetsvärdet i Aces återkomst hade mattats av och trots sin styrka fortsatte »Trouble walking« gitarristens negativa trend på Billboardlistan. »Frehley’s comet« hade peakat på plats 43, »Second sighting« på plats 81 och »Trouble walking« orkade inte ens ta sig in på topp 100 då den stannade på plats 102. Och med Richie tillbaka i bandet föll Ace snart in i gamla hjulspår. – Man kan säga att festandet började på nytt, skrattar Ace nästan lite förläget. Denna gång skulle det få konsekvenser. – John Regan var alltid den som höll i piskan och försökte hålla oss på stigen, men Ace försvann in i skogen, säger Richie. Det var många problem som uppstod som Ace borde ha tagit tag i, men som han inte gjorde. Ju längre turnén fortsatte desto fler saker började falla ihop. John blev väldigt frustrerad, vilket han var under en ganska så lång tid. Ändå bedyrade Ace hela tiden sin nykterhet. JohN regAN: – Vi tog in på ett motell klockan fyra på morgonen. På den tiden hade Ace alltid med sig sitt Nintendo. Han var besatt av det, framför allt den där plastpistolen man kunde skjuta med, och han tog med sig spelet in på rummet. Ace sov alltid med en grön, nästan självlysande, ansiktsmask för att fukta huden och håret brukade han sätta upp i en knut. Vi hann sova ett par timmar innan vi väcktes av ett fasligt liv. Utanför såg jag ett gäng byggnadsarbetare stå och hacka i trottoaren med stora tryckluftsborrar. Sedan hörde jag någon som började skrika och svära. Det var Ace som kom springande. Han var naken sånär som på ett par små kalsonger. Längst upp på skulten vajade hans lustiga hårknut, ansiktet var neongrönt och i handen höll han Nintendopistolen. De här stora starka byggnadsarbetarna flydde i ren panik, eftersom de var övertygade om att de blev attackerade av en varelse från yttre rymden. ToD howArTh: – Lastbilschaffisarna i Södern hade inte mycket till övers för oss. Både jag och Ace klädde oss rätt underligt. Han brukade ha på sig ett fult tajt linne, lilarandiga väldigt högt skurna shorts och bar alltid omkring på vad som såg ut att vara en handväska. Med ett fåtal spelningar kvar på turnén låste Ace in sig på toaletten i sitt hotellrum. Det bankade på dörren, det var dags att åka till spelstället, men det var ett pilligt jobb som han uträttade där inne. Den ena backen med O’Doul’s alkoholfria öl hade tömts på sitt innehåll och nu var det viktigt att den riktiga ölen inte skummade upp när den hälldes över i de tomma flaskorna. Till slut tryckte Ace på kapsylerna så gott det gick. Nöjd med förrättat värv såg han till att placera ölbacken på sidan av scenen. Spelningen började bra, men snart började Ace spela allt slarvigare. Inför »Rock soldiers« proklamerade han sin nykterhet och saluterade publiken med ännu en O’Doul’s. Sedan glömde han av delar av texten till sin antidroglåt. John Regan hade vid det här laget blivit misstänksam. Han gick fram till backen och märkte att kapsylerna inte gav något motstånd. Och visst smakade det alkohol. Han blev rasande, slet av sig basen och svingade den gång på gång mot flaskorna så att glasskärvor yrde. Ace hade inte lyckats lura sitt band. Den enda han lurade var sig själv. John Regan: – Jag hade tidigare sagt till Ace: »Så länge du inte ballar ur står jag bakom dig till 100 procent, men börjar du dricka igen kommer jag inte längre att stå vid din sida.« Och jag stod fast vid mina ord. Jag hade arbetat häcken av mig för att få bandet att lyfta. Nu kände jag att mina ansträngningar var bortkastade. TurNéMINNeN »Ace SoV AlltID meD en gRön AnSIKtSmASK« Det var egentligen en liten axelväska, men för en redneck var det en handväska. Varenda gång vi klev in på ett långtradarkafé blev det så tyst att man kunde höra en knappnål falla. En annan gång stannade vi till vid en fiskrestaurang där stora akvarier var placerade bredvid borden. Jag gick på toaletten och när jag kom tillbaka fnissade Ace så han höll på att spricka. Jag frågade vad det var som var roligt. Han tog upp händerna under bordet och höll upp två stora levande humrar som han för hand hade fiskat upp ur akvariet. Sådant tyckte han var hysteriskt kul. SANDy SlAvIN: – Mot slutet av min tid med Ace hoppade Sebastian Bach från Skid Row upp på scenen och sjöng fem-sex låtar med oss. Han kunde Aces gamla låtar utan och innan, förmodligen bättre än vad vi i bandet kunde dem. Sebastian var även ett stort fan av mitt gamla band Riot, särskilt skivan »Fire down under« (1981), så mellan några av låtarna sa han: »Bakom mig sitter ingen mindre än Sandy Slavin från fucking Riot!« Ace hade aldrig hört talas om Riot, men då förstod han att det kanske var värt att uppmärksamma. Varje konsert som vi gjorde efter det presenterade han mig som Sandy Slavin från Riot. rIchIe ScArleT: – »Bad boys«-turnén som vi gjorde med Peter Criss 1995 var den roligaste jag någonsin varit med på. Vi umgicks allihop och det var mycket skratt och skoj. Ibland efter spelningarna, klockan fem på morgonen, kunde Ace säga: »Kom, vi går och väcker Peter!« Jag tyckte aldrig att det var någon bra idé, men Ace gick ändå och bankade på Peters dörr. När Peter till slut öppnade gömde sig Ace bakom varuautomaten i korridoren. De var som små barn, som bröder som alltid hade en massa barnsliga hyss för sig. »Jag pushade hårt för att vi skulle vara förband till Kiss 1990«, säger John Regan. »Ace hade sedan kunnat gästspela under deras extranummer. Tydligen gillade inte Gene och Paul eller deras management idén.« Brian radeMacher (alla Bilder på uppslaget, ej ace & peter criss) 56 srm 4/2015

»jAg höRDe AlDRIg AV Ace Igen. än tIll DennA DAg hAR hAn AlDRIg SAgt något om mItt AVhopp« Peter Criss och Ace Frehley under inspelningen av trummisens album »Cat#1« 1994. Ace spelade på låtarna »Bad attitude«, »Walk the line« och »Blue moon over Brooklyn«. Peter hade nyligen blivit överfallen och misshandlad i sin bil efter att ha gett en fotgängare fingret. Det fanns ytterligare en underliggande orsak till att basisten hoppade av. – Utöver att bandet inte blivit så stort som jag hoppats, och att Ace inte uppförde sig som han skulle, befann sig min pappa samtidigt i sista stadiet av cancer. Det skapade en inre konflikt: »Varför lägger jag ned en massa jobb till ingen nytta när jag egentligen borde vara hemma hos min pappa?« Du är faktiskt den förste jag berättar det här för. Ingen känner till att det låg till på det viset. Inte ens Ace. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Ace plötsligt ställde in sista spelningen på turnén. Han hävdade att han var sjuk. I stället besökte han Disneyland tillsammans med sin flickvän. – Vi var i Anaheim, Kalifornien när Ace lämnade oss strandsatta, fortsätter basisten. Som vanligt hade vi en oerhört strikt budget och genom att ställa in spelningen gick vi miste om gaget som vi skulle ta oss hem för. Det löste sig till slut, men så fort jag kom hem ringde jag Eddie Trunk på skivbolaget och meddelade att jag hade fått nog. Jag hörde aldrig av Ace igen. Än till denna dag har han aldrig sagt något om mitt avhopp. Inte ett ord. Med sin långvarige stöttepelare borta vittrade Aces karriär snabbt sönder. Skivkontraktet förnyades aldrig. Ace gick upp i rök. efter att ha tillbringat hela 1991 i skymundan svalde Ace sin stolthet. Utan nytt skivbolag i sikte började han året därpå att turnera under parollen »Just for fun«. Ace var tillbaka på ruta ett. – Eftersom vi inte hade någon produkt att sälja in började vi damma av fler gamla Kisslåtar, säger trummisen Sandy Slavin. Det blev mer av en nostalgigrej av det hela. Det berodde på att alla managers som kom och gick under den här perioden ville sälja in Ace som en nostalgiakt. En återförening med Kiss låg hela tiden i luften och det kändes som att de bara bidade sin tid inför den stora belöningen när Ace skulle gå tillbaka till Kiss. James LoMenzo, med ett förflutet i White Lion och som senare spelat med Dave Lee Roth, Megadeth och Black Label Society, var rent spelmässigt en värdig efterträdare till John Regan. Hans sejour med Ace blev dock kortvarig. – Det var en av orsakerna till att jag själv hoppade av, säger Sandy. Efter att James slutade lät Aces manager oss provspela några riktiga pajasar. De tyckte det var idiotiskt att betala oss en hyfsad lön när det ändå var Ace som var stjärnan. Ace hade aldrig den inställningen, men managern tänkte: »Varför inte ta in någon snubbe från ett pubband ute i New Jersey som rentav kan tänka sig att betala för att vara med?« Han valde ut någon basist som jag spelade med en gång. Det var inte vad jag ville göra, så jag kände att jag hade gjort mitt i bandet. Under de närmsta åren passerade det en handfull musiker med Richie Scarlet som enda konstanten. Publiksiffrorna under den här tiden pendlade mellan hyfsade och pinsamma, precis som de allt annat än politiskt korrekta vitsarna som Ace sluddrade fram mellan låtarna. Ace mådde inte bra. – Mitt minne är rätt grumligt från den tiden, säger han. Det enda jag minns var att det var upp och ned. Mestadels ned, om jag ska vara ärlig. Det dröjde till mars 1995 innan han förmådde spela in fyra nya låtar. Trots viss potential nådde bara en av dem, »Take me to the city«, ut tack vare några obskyra skivsläpp – bland annat på en splitsingel med finska humppabandet Eläkeläiset. I juni inledde Ace en turné tillsammans med Peter Criss. I augusti gästade de Kiss under inspelningen av »MTV Unplugged« som kom att bli startskottet för gruppens makalöst framgångsrika återföreningsturné. – Ace kom förbi mitt hus tidigt en morgon och knackade på mitt fönster, säger Richie. Han berättade att han skulle gå med i Kiss igen och ville ha min välsignelse, eftersom vi hade spelat in de där fyra låtarna för inte så länge sedan. När Kiss spelade på Madison Square Garden skickade han en limousin för att hämta mig och min fru. Vi satt på femte raden och efter konserten bjöd han ut oss på en fin restaurang. Ace är en väldigt, väldigt generös man. Han är en man som inte växte upp i ett rikt hem och när han fick pengar spenderade han dem snabbt. Han var precis som Dudley Moores karaktär Arthur i filmen »En brud »Vad jag älskar med Ace var att det aldrig var för proffsigt, inget var hugget i sten«, säger Richie Scarlet. »Jag gillade att vadsomhelst kunde hända, positivt eller negativt.« för mycket« (1981) – den där lullige New York-playboyen som lever för att sätta sprätt på sina pengar. Fem år senare valde Ace att återigen hoppa av Kiss. Vid det laget hade han inte bara fått upprättelse – han hade uppnått en ikonliknande status. Så småningom gjorde han upp med sina demoner och solokarriären tog fart på nytt. »Anomaly« (2009) och »Space invader« (2014) har blivit hans största listframgångar någonsin. – Livet är annorlunda i dag, säger Ace. Alkoholismen och drogberoendet har varit en kamp hela mitt liv. Det är fortfarande en daglig kamp, men på något sätt tar jag mig igenom det varje dag. Jag har lyckats gå vidare och tack vare Guds nåd har jag varit nykter i åtta år. Nuförtiden försöker jag hålla de med dåligt inflytande borta ur mitt liv och jag ser till att ingen i min närhet dricker. För några år sedan försökte John Regan och Tod Howarth få till stånd en återförening av Frehley’s Comet för att fira 25-årsjubilet av plattan med samma namn. Det blev inget då Ace krävde 100 000 dollar för att ställa upp. Däremot är en återförening med Eddie Kramer, producenten som tidigt lyfte fram gitarristens talanger, mer möjlig. – Vad jag och Ace gjorde håller än i dag, säger Eddie. Vi träffas inte så ofta, men vi sprang på varandra för några år sedan. Han är en fantastisk rockgitarrist, men han är även en skicklig bluesgitarrist. Ace kan verkligen sin blues och jag önskar att han en dag skulle vilja göra en sådan platta. För mannen med det känslostyrda gitarrspelet hade det varit en logisk cirkelslutning. – Jag kommer alltid att vara tacksam för allt som Eddie tog sig tid att lära mig när vi spelade in min första soloplatta i herrgården i Connecticut. Det var alltid kul att jobba med honom och jag funderar på att fråga honom om han vill jobba med mig på nästa platta. Vem vet, kanske lyckas vi återskapa vårt unika sound. n srm 4/2015 57

I inledningen på bandbiografin »Devil’s conquistadors« påpekas att den minsann inte är er »The dirt«. – Boken är historien om Behemoth och vår musik, inte våra privatliv, säger sångaren och gitarristen Nergal. Det står inget om min barndom. Man får på sin höjd läsa att jag på religionslektionerna satt längst bak och ritade porrbilder av lärarna som var katolska präster. Grova, våldsamma saker. Hade någon av prästerna kommit på mig hade jag blivit relegerad på direkten, men som tur var hände det inte. Man får intrycket att du var en liten bandtyrann i unga år. – Jag är född ledare. När jag som barn lekte Robin Hood i Sherwoodskogen med mina kompisar var det uppenbart att jag skulle vara jävla Robin Hood. Jag grundade bandet och skrev all musik, så det är naturligt att jag styr. Maktfördelningen i Behemoth har varit självklar sedan dag ett. Men visst agerade jag ibland omoget och intolerant som tonåring. Gravelands Rob Darken, kallad din störste antagonist, har skrivit ett kapitel om er vänoch fiendskap. – Som 17-18-åringar hade vi rätt starka band, men när han blandade in högerextremism i musiken drog jag mig tillbaka. Politik har ingen plats i black metal. Vissa tyckte att jag förrådde scenen och plötsligt var jag allas fiende. Men skinheads som träffades och lyssnade på Burzum och planerade kriminella gärningar som någon jävla Hitlerjugend ville jag inte ha att göra med. Två decennier senare, efter att ha tillfrisknat från min leukemi (Nergal var sjukskriven hela hösten 2010), åkte jag hem till Darken i Wrocław och knackade på. Han bjöd in mig på te, vi snackade om både gamla och nya tider och vi har varit polare sedan dess. Bägge två har fattat att man kan ha olika åsikter och samtidigt gilla varandra. Ett tag rasade black metal-krig i Polen mellan högerradikala band i söder och icke-politiska band i norr, som Behemoth. Kände du dig hotad på allvar? Bland annat drog en kille från bandet Perunwit pistol mot dig. – Det fanns ingen som helst logik. För mig handlade det inte alls om black metal. Jag växte upp med idealen hos Hellhammer, Bathory, Venom och Slayer. Inget av de banden sysslade för fan med saker som mordhot och fiendelistor. På vissa konserter var stämningen obehaglig. En del killar verkade ha tappat greppet. Jag vet att åtminstone några ville skada mig. Vi hade alla hört de galna historierna från Skandinavien där folk hade dött, så visst kändes det olustigt. Inget hände dock och jag lyckades ta pistolen från den där typen som dök upp i vår replokal, men det kunde ha gått väldigt illa… Hursomhelst står jag här i dag som den store vinnaren, så de kan dra åt helvete. Turnén med Deicide 1999 lämnade vissa intryck. Främst Glen Bentons nycker och hans »skepp« – rediga bajskorvar dekorerade med cigarrettfimpar, kvistar och tandpetare – som dök upp lite här och var. – Tack och lov delade vi inte buss med Deicide, men hörde en hel del från de andra banden. Deicide körde rock’n’roll-stilen och slog sönder hotellrum. Benton är alltid Benton, men har sina stunder då han gör helt sjuka grejer. Han lämnade sin skit på toagolvet eller, om han ville jävlas, i kylen i någons mat. Samtidigt ska det sägas att få som sysslar med vår typ av musik är helt normala och rumsrena. Då hade vi kanske blivit lärare eller politiker i stället. »Satanica« (1999) spelades in inkognito under bandnamnet Dreams, eftersom studioägaren var hängiven katolik. Hur i all sin dar kom ni undan med det? – Jag struntade i hans religion, men behövde hans verktyg eftersom han hade en proffsig studio. Många katoliker är väldigt trångsynta och hade han fått nys om vilka Behemoth var hade han med all säkerhet sagt nej. Jag och dåvarande gitarristen Les satt i bilen utanför studion och försökte komma på ett så banalt namn som möjligt för att inte väcka misstankar, vilket inte var så lätt som man kan tro. Jag tänkte först på Nightwish. Les övertalade mig att det måste vara ännu sämre, så det blev Dreams. Ägaren besökte oss aldrig och vet nog fortfarande ingenting. Studioväggarna var fulla av kors och jag var tvungen att lägga band på mig själv för att inte vända dem uppochned. Behemoth Behemoth besöker Sweden Rock Festival för tredje gången. För litterärt djup bortom det krigsmålade manglet är frontmannen Adam »Nergal« Darski dubbelt bokaktuell. Officiella Behemothbiografin »Devil’s conquistadors« berättar historien om det obskyra polska bandets krokiga väg mot toppskiktet inom extrem metal. I egna biografin »Confessions of a heretic« lär vi känna personen Nergal bakom hans gudalika offentliga gestalt. Av AndreAs rAnA Patryk »Seth« Sztyber (sång, gitarr), Zbigniew Robert »Inferno« Promiński (trummor), Adam »Nergal« Darski (sång, gitarr) och Tomasz »Orion« Wróblewski (bas). 58 srm 4/2015

Under ditt förhållande med popstjärnan Doda hade ni häcken full av paparazzi hemma i Polen. Kan du minnas ett särskilt störande tillfälle? – Under en ledig helg mellan två cellgiftsbehandlingar för leukemin – jag såg alltså ut som total skit – körde jag till flygplatsen för att hämta min flickvän. När jag klev ur bilen stod en kille där och tog kort på tre meters avstånd. Jag blev rosenrasande och glömde att jag inte kunde springa eftersom jag var så svag av behandlingen. Därför ramlade jag rakt ner i backen. Den jäveln bara garvade och tog ännu mer bilder. Jag hälsade att jag skulle hämnas, vilket jag också gjorde. Senare när jag hade blivit frisk var jag på väg ut för att jogga tillsammans med min tränare. Plötsligt hoppade killen med kameran fram – jag tror i alla fall att det var samma snubbe. Vi flög på honom omedelbart och bankade skiten ur honom. Jag hämtade ett basebollträ i garaget och gick loss. Jag föredrar att tala folk till sans eller ignorera dem, men det finns människor som verkligen förtjänar att bli slagna gula och blå. Killen sprang så klart direkt till polisen och försökte göra en historia av det. När jag skulle förhöras stod 15 personer där med kameror och plåtade. Min advokat körde mig dit och sa åt mig att gömma mig i bakluckan, så jag kände mig som värsta brottslingen. Polisen frågade om baseballträet och eftersom vi skulle ut i joggingspåret fick vi det till att det var en gångstav. Det lät ju inte så allvarligt, så fallet avskrevs. Berätta om din egen biografi »Confessions of a heretic«. – Det handlar om mig, mina tankar och observationer under olika delar av mitt liv, med och utanför Behemoth. En viktig grej var att inte bygga ett monument, en stor staty över black metal-gitarrguden Nergal, och överdriva den jag verkligen är. Den är upplagd som en dialog och språket är väldigt alldagligt och sakligt. Jag var tvungen att vara helt ärlig både mot mig själv och läsaren. När folk ser oss live och min scennärvaro tror de att när jag en dag skriver en bok kommer den att bli episk och bombastisk. I stället är boken skriven som om den berättades av snubben bredvid dig på bussen. I sommar medverkar ni igen på Sweden Rock Festival. Vilka är dina minnen därifrån? – Sweden Rock Festival är Nordens motsvarighet till Wacken Open Air och det är alltid ett nöje att spela där. Allt sköts väldigt professionellt. 2005 var vi där på »Demigod«-turnén. En bra spelning, även om det i början var halvtomt. Då såg jag Mötley Crüe för första och enda gången hittills. Deras cirkusshow »Carnival of sins« var helt grym och ljusshowen den bästa jag sett i hela mitt liv. Er konsert äger rum lördagen den 6 juni. Vad bör man förvänta sig av den? – Vi kör med hela vår scenproduktion för första gången, med massor av pyro, eld och olika backdrops. Vanligtvis är det för dyrt, men vi vill bjuda våra svenska fans på den sanna Behemothupplevelsen. Det blir nog en kombination av de två setlists vi använde förra året. Några låtar från senaste albumet »The satanist« blandat med äldre »best of«-material. Halsbandet med kycklingfötter åker med? – Javisst, det är en del av min scengestalt. Idén kom från en modetidning där det enda modellen bar var ett stort, mörkt halsband med kycklingfötter. Bilden var svartvit och kontrasten mot hennes vita kropp var slående. Hon såg så snygg ut att jag var tvungen att sno idén. 8 sidor extra endast för prenumeranter! MED RESERVATION FÖR EVENTUELLA ÄNDRINGAR Mikael Åkerfeldt KröniKör från Opeth Gorgoroth Rock Goddess John »Rhino« Edwards Paradise Lost Romeo’s Daughter Nelson Timo Kotipelto och mycket mer! MiKE fRasER 2015 i butik 19 maj 5 StOr intervju med StjärnteKniKern baKOm aC/dC, metalliCa, aerOSmith OCh många fler Karriären år för år del 1 av 3 hemma hOS på teneriffa i nästa nummer av nordens största hårdrockstidning srm 4/2015 59

H ur är läget herr Coverdale? – Det börjar bli bättre, jag har precis kommit över en släng av influensan. Du får ursäkta att jag låter lite rosslig. Whitesnakes nya platta »The purple album« består av omarbetade låtar från din tid i Deep Purple 1973-1976. Det började med att Jon Lord, som gick bort 2012, kontaktade dig med en önskan om att sätta ihop en »sorts återförening«. Vad var Jons tanke med en återförening? – Under tiden som han fick vård för sin cancer hörde han av sig till mig och frågade om jag var villig att göra en återförening när han blev bättre. Jag var där för honom, men som vi vet blev han aldrig bättre. Under samma period som han gick bort dog en av min frus bröder och jag förlorade min älskade moster Silvia, som var den som fått mig att upptäcka musik när jag var i femårsåldern. Det var känslomässigt en väldigt svår tid för mig och min fru. Vad jag lärde mig var att livet är alldeles för kort och dyrbart för att vara bitter på någon. Jag började ta kontakt med folk som jag grälat med och aldrig blivit sams med. En av dem var Ritchie Blackmore. Jag ville inte bara dela sorgen över Jons bortgång, utan även tacka honom för den fantastiska chans han gav mig för mer än 40 år sedan. Att som helt okänd sångare få jobbet i Deep Purple. Vi började prata om att antingen göra något Deep Purple-relaterat eller ett Blackmore/Coverdale-projekt. Han bad mig kontakta hans representanter och under den tiden började jag lyssna igenom de gamla Deep Purpleplattorna. Vad som slog mig var hur ung och naiv jag var på den tiden. Jag hoppades att han skulle vara med på att uppdatera de här låtarna och göra dem mer samtida. När jag pratade med hans manager märkte jag dock att vi inte delade samma vision. Jag drog mig respektfullt ur samarbetet och önskade dem det bästa. Jag nämnde för min fru hur synd det var att jag lagt ned en massa arbete på att uppdatera de här låtarna och att de aldrig skulle se dagens ljus. Det var hon som föreslog att jag i stället skulle göra det under namnet Whitesnake. Vad var Ritchies vision som du inte delade? – Det är privat, men det hade mer med hans manager att göra. Att ta ledigt från Whitesnake, som är mitt kärleksbarn, under bara en kort period verkade inte vettigt i mina ögon. Det hade varit frustrerande både för mig och fansen… Häng kvar lite, Carl, min son Jasper kom precis innanför dörren. Han är stor som en jätte. Det är förresten han som gör stormens röst i nyinspelningen av »Stormbringer«. I den ursprungliga versionen hör man hur jag förbereder rösten inför första versen med tre tvivelaktiga ord som vi sedan spelade upp baklänges. Eftersom det blivit en så viktig del av låten bad jag Jasper att vara stormens röst denna gång. Vi spelade även in gitarristen Joel Hoekstras fyraårige son och i mina arkiv hittade jag en kassett med min dotter när hon var fyra år. Vi lekte runt med det i studion och skapade den här kaotiska stormen. Enligt basisten Glenn Hughes citerade du baklängespratet i filmen »Exorcisten« på originalversionen. – Nej, det stämmer inte. Vad jag säger är »Stormbringer, motherfucker, cocksucker« fast man hör det baklänges. Det är kul att »cock« baklänges blir samma sak som det blir framlänges. Det hade inget med »Exorcisten« att göra. Jag är ledsen, Glenn, men jag vet, jag var där. Men för att återgå till första frågan, exakt vad var Jon Lords önskan när det kom till en återförening? Ville han återförena Deep Purple mark III? – Det är intrycket jag fick av en representant, inte för nuvarande Deep Purple, utan för managementet som styr DPO – The Deep Purple Organisation – som var den som först kontaktade mig via Jon. Jag visste dock att utan Ritchie hade det inte varit någon idé att gå vidare. Ritchie är en intressant personlighet. Han har alltid gått sin egen väg och jag beundrar honom för det. När han och jag började prata, efter att Jon hade gått bort, tyckte jag att det mest intressanta för mig hade varit ett Blackmore/Coverdale-projekt där vi gjort låtar från Deep Purple, Whitesnake och Rainbow – bandet som jag var påtänkt till redan efter att Ritchie lämnade Deep Purple. När Ritchie bestämt sig för att hoppa av 1975 pratade vi nämligen om att jag skulle följa med honom till Rainbow, eftersom vi stod varandra så nära. Många av låtidéerna som han visade för mig var dock grejer som vi hade sagt pass till tidigare. Just då kändes det som att vi hade spelat klart våra roller i varandras liv. Hur långt gångna var planerna på att återförenas med fler Deep Purple-medlemmar? – Jag mejlade fram och tillbaka med Ritchies manager samtidigt som jag gjorde mig redo att Som 21-åring blev han sångare i ett av världens största band. Med »The purple album« återvänder David Coverdale till sitt förflutna med hjälp av Whitesnake. – Att få stå mellan Ritchie Blackmore och Jon Lord, att studera vid universitetet som är Deep Purple, var makalöst lärorikt. Det var några andlöst spännande år. Av Carl linnaeus »Jag säger Stormbringer, motherfucker, cocksucker fast man hör det baklänges« hård jävla rock! Hela Deep Purples identitet var Deep Purple Mark 3 1973-75: Ian Paice, Glenn Hughes, David Coverdale, Jon Lord (1941-2012) och Ritchie Blackmore. 60 srm 4/2015

LAurens VAn Houten / FrAnk WHite PHoto Agency Deep Purples solister var (och är) en gitarrist och en keyboardist. Whitesnake har två sologitarrister. Därför har Whitesnakes nyversioner av Deep Purple-låtarna tarvat nya arrangemang. – För solopartiet i »Burn« skrev jag och Reb Beach ett nytt instrumentalt parti för den andre gitarristen, säger David Coverdale. Det skulle ha blivit alldeles för långt med ännu ett gitarrsolo över samma parti. Det ska kännas som en tidskapsel, att det kunde ha skrivits när det begav sig. I »You fool no one« la jag till en grej som jag kallar »Itchy fingers«, en idé för en Jeff Beck-influerad låt. Jag rekonstruerade »Sail away« och »Holy man«, gjorde en storm av »Stormbringer« och Joel Hoekstra la till ett vackert stegrande keyboardarrangemang på »You keep on movin’«. Jag och Joel la till ett bluesintro på »Might just take your life« och »Mistreated« fick några prylar som vi använde i början med Whitesnake. Många låtar behövde inga andra förändringar än att spelas av mina grabbar. Den enda textändringen återfinns i »Lady luck«. »She was a jukebox dancer« har blivit »You are a jukebox dancer«. – Det är ett sätt att adressera kvinnorna i publiken och sjunga till dem specifikt.

turnera med Whitesnake igen 2013. Jag försökte få till ett telefonsamtal med Ritchie, för jag ville veta vilka vi skulle kontakta om vi skulle gå vidare. En sak som han tidigare frågat mig var om jag ville arbeta med Glenn Hughes (basist i Deep Purple 1973-1976) eller Roger Glover (basist i Deep Purple 1969-1973, Whitesnake 1976-1977, Rainbow 1979-1984 och Deep Purple från och med 1984). Jag sa: »Glenn så klart, han är min polare!« Jag älskar Roger. Han är en jättebra låtskrivare och arrangör, men han är ingen sångare. Den största frågan var vilka musiker vi skulle plocka. Jag sa till Ritchie att jag inte ens var säker på om trummisen Ian Paice skulle vilja lämna nuvarande Deep Purple. När vi började prata om detta hade Jon gått bort och Ritchie frågade mig vem jag skulle vilja ha som keyboardist. Utan att tveka sa jag Keith Emerson (Emerson Lake & Palmer). Han och Jon var, tillsammans med Rick Wakeman (ex-Yes), urtypen för de första fantastiska Hammondspelarna. Hur frostigt var det mellan dig och Ritchie efter att ni hade gått skilda vägar? – Det är inte bra när musiker slåss. Sista gången som jag och Ritchie träffades hamnade vi slagsmål, för Guds skull. När var detta? – Det var i München. Rainbow skulle spela där och jag hade blivit inbjuden av Roger (Glover) och Cozy (Powell, trummor, 1947-1998). Jag hade precis flugit dit från England där jag mixat klart »Ready an’ willing«, så när var det? 1980? Det stämmer. – De ville att jag skulle komma backstage efter konserten. »Är ni säkra på det?« frågade jag, men de sa att det inte var några problem. Jag minns att även Queen var där. De var i München och höll på att spela in »The game«. Det fanns en osmaklig rivalitet mellan Rainbow och Whitesnake på den tiden. Om de spelade två konserter på Hammersmith Odeon i London gjorde jag tre. Gjorde de tre konserter gjorde jag fyra. Och så vidare. Det blev snabbt en obehaglig stämning i logen mellan mig och Ritchie. Det kändes väldigt obekvämt för alla i rummet. Jag klippte sedan banden med honom under många, många år. Minns du vad som orsakade knytnävsslagsmålet mellan dig och Ritchie? – Jag har ingen aning, men det fanns i alla fall ingen vinnare och ingen förlorare. Det var bara fånigt. Jag fortsatte med mitt liv och han med sitt. Jag blev uppdaterad om vad som hände här och där, men jag var så engagerad i mitt eget liv och vad som hände med Whitesnake att inget annat var viktigt. Hur kom du i kontakt med honom igen, hade du hans telefonnummer? – Nej, och det här är det konstigaste av allt – jag hittade Candice Nights (Ritchies fru och ena halvan av Blackmore’s Night) mejladress i min laptop. Det enda sättet den kan ha hamnat där är genom en kille som heter Sasha som jobbar för skivbolaget SPV. När han inte är chaufför åt mig när jag är i Tyskland brukar han köra Ritchie och Candice. Sasha är duktig på att fixa Macdatorer, så när det var problem med min laptop fixade han den. Det är det enda sätt jag kan tänka mig att hennes adress hamnade i min dator. Jag skrev ett väldigt högaktningsfullt mejl där jag presenterade mig själv och fick tillbaka ett aggressivt svar: »Vem är detta egentligen!? Hur fick du den här mejladressen?« Jag svarade: »Det här är faktiskt David Coverdale och jag har arbetat med Ritchie och bla bla bla.« Två dagar senare fick jag ett nytt svar: »Oj, David, jag är hemskt ledsen. Ritchie kommer att höra av sig.« Hela rockvärlden väntar på att Ritchie ska plocka upp sin Stratocaster och börja lira hårdrock igen. – Något som var väldigt tydligt för mig var att Ritchie vill börja spela rock igen. Jag älskar renässansmusik och Blackmore’s Night, men jag kan förstå hur många känner. Jag är själv ett fan av Ritchie Blackmore och jag vill höra honom lira rock. Det här är första gången du gör en sådan här djupdykning i ditt förflutna. Har det här projektet varit nostalgiskt för dig? – Inte det minsta. En av anledningarna till att jag ville återbesöka de här låtarna var att jag bara var 21 år när jag fick jobbet i Deep Purple. Jag hade aldrig spelat in en skiva innan och jag kan höra naiviteten i många av de här låtarna. Jag hoppade att Ritchie skulle vara med på att uppdatera dem och dra nytta av min erfarenhet från de senaste 40 åren. När jag lyssnade på skivorna började jag minnas saker som hur jag satt uppe på mitt hotellrum hela natten och skrev »Sail away«. Samtidigt började jag bläddra i Didi Zills fotobok »Deep Purple: photos 1970-2006« och såg bilder jag helt glömt bort att vi tog. Plötsligt kom det en massa fantastiska minnen som var helt kristallklara, grejer jag inte tänkt på under flera decennier. Att göra det här albumet har varit en uppfyllande och känslomässig resa. Väldigt renande. Det handlar inte om att jämföra eller tävla med originalen, utan det är en hyllning till killarna i Deep Purple. Att få stå mellan Ritchie Blackmore och Jon Lord, att studera vid universitetet som är Deep Purple, var makalöst lärorikt. Det var några andlöst spännande år. Ditt andra gig någonsin med Deep Purple var 11 december 1973 på Scandinavium i Göteborg. Har du något minne från den spelningen? – Det första som poppar upp är att jag satt bredvid Ritchie när vi landade på den där hemska flygplatsen som ni hade på den tiden. Det var den kortaste landningsbanan i hela Europa och på slutet var det en stor berghäll. Jag minns att alla skrek: »Ställ er på bromsen!« Häng kvar lite, Carl. David börjar exalterat prata med sin son Jasper. – Carl, min son fick precis veta att han har kommit in på college! Glädjerop. David konstaterar att de ska dricka för att fira i kväll. – Jasper, som är 18, är en fantastisk skådespelare. Jag gav honom inte rollen i »Stormbringer« bara för att han är min son. Förra veckan gjorde han en fantastisk provspelning och nu har han kommit in på ett college med skådespelarinrikt- »Sista gången som jag och Ritchie Blackmore träffades hamnade vi slagsmål« Whitesnake 2015: Reb Beach (gitarr), David Coverdale (sång), Tommy Aldridge (trummor), Michael Devin (bas) och Joel Hoekstra (gitarr). AsH neWeLL Deep Purple Mark 4 (1975-76) med Tommy Bolin (ex-Zephyr, James Gang), här i ljus svid och leopardboots. 62 srm 4/2015

ning. Å herre Gud… Det är riktigt svårt att komma in där. Vänta lite… Mer glada utrop. – Ledsen Carl, men i dag ska det firas. Nej, jag är inte alls ledsen förresten, välkommen till en del av min familj. Wow… Var var vi? Jag tror att vi var på Torslandas flygfält i Göteborg. – Ja, det var länge sedan, förmodligen innan du var född, men landningsbanan var oerhört kort. Av någon anledning hamnade jag oftast bredvid Ritchie när vi flög. Han var min musikaliske läromästare och Jon var en fantastisk mentor som man och människa. Är det sant att bandet tvingade dig att operera din skelögdhet innan du fick gå med? – Nej, de tvingade mig inte till det, utan det var något som jag själv ville göra. Efter de första spelningarna med Deep Purple, bland annat den där spelningen i Göteborg, åkte jag till Moorfields ögonsjukhus i London där de korrigerade musklerna i ögat. Innan dess kunde jag sitta på puben och snacka med någon mittemot. Plötsligt var det någon till vänster om den här personen som svarade, eftersom mitt ena öga tittade på honom. Gapskratt. – Varenda gång jag var trött eller full, vilket jag var ofta på den tiden, skelade jag. Och folk tog hela tiden bilder. Det sista någon ville se var Marty Feldman som sångare i Deep Purple. Du hade väl även druckit en del när du sjöng in demotejpen som du sökte jobbet till Deep Purple med? – Ja, jag är ju från norra England. Det ligger i vårt blod. Jag kan tacka er vikingar för det. Vi hade åkt till en studio i Stockport utanför Manchester för att göra en demo för skivbolaget Bell. Jag tror att studion ägdes av 10cc, minns du det bandet? Visst, »Rubber bullets«. – Ja, vi bokade tid i deras studio, men ljudteknikern var fruktansvärt osympatisk. Ett riktigt rövhål. Jag frågade om det fanns en mikrofon jag kunde hålla i, eftersom jag inte var van vid att sjunga in i en mick som hängde från taket. Han sa: »Det här är vad som bjuds. Om du inte kan sjunga i den är du ingen sångare.« Det var ett slag i ansiktet. Jag sa: »Åt helvete med det här, nu super vi till.« Vi hade alltid med oss ett eget förråd av riktigt stark cider och whiskey och det slutade med att jag sluddrade när jag la sången. Det fungerade uppenbarligen ändå. – Ja, och eftersom Deep Purples kontor även insisterade på ett fotografi fick jag skicka med det enda jag hade på mig själv – som scout. Bandets kontor var belamrat från golv till tak med skivor och kassetter från personer som ville ha jobbet. Jag hade bara råkat läsa om det i Melody Maker, jag hade ingen aning om att Deep Purple var så stora ur ett globalt perspektiv. Jag visste bara att de var ganska stora i England. Jag förstod inte i vilken omfattning det var, att medlemmarna var superstjärnor. Varje dag kom någon från bandet eller deras närhet in och tog med sig en hög med material och lyssnade. Det var Ian Paice som hade lyssnat igenom min kassett och ringde till Ritchie och sa: »Jag har något här som kanske kan intressera dig. Killen har en jättebra ton i rösten, men han är full som ett ägg och har skickat med en bild av sig själv som en jävla scout!« De två första albumen som du gjorde med Deep Purple, »Burn« (1974) och »Stormbringer« (1974), skrevs och repades in i slottet Clearwell som byggdes 1727 i Gloucestershire i sydvästra England. Påverkade denna miljö tillkomsten av dessa skivor? – Ska jag vara ärlig tror jag att vi tillbringade huvuddelen av tiden på puben i byn. Slottet influerade nog Ritchies komponerande mer än mitt. När jag visade honom texten till »Soldier of fortune« sa han: »Jag hade hoppats att du skulle skriva om en soldat som kom hem från kriget under 1200-talet.« Jag sa: »Ledsen Ritchie, men jag har inga minnen av det«. Men han fick utlopp för allt det där senare med Rainbow och självklart med Blackmore’s Night. Slottet var ändå en suverän miljö att arbeta i. Antingen kom Ritchie till mitt rum med en idé, eller vice versa. Det är lustigt, vi har arkiverat grejer i min studio under de senaste åren, och jag hittade en dammig gammal kassett med… Ehm. Vad skulle jag säga? Jag är ledsen, Carl, jag är bara så omtumlad av att min son har kommit in på college. Jag är så glad för hans skull, eftersom det är 3 000 elever som sökt 500 platser. Jag är så stolt över honom. Det kommer att gå bra för honom, han är en väldigt talangfull ung man. Du sa att du hade hittat en gammal kassett? – Just det, den innehöll de första jamsessions som jag och Ritchie gjorde. Det var fantastiskt att gå tillbaka i tiden och höra Ritchie framföra grundidén till »Stormbringer« på en gammal nött akustisk gitarr. Kvaliteten är hemsk, men vem vet, en dag kanske vi släpper det. Det var ett exempel på hur en låt kunde ta form, sedan gick vi ned till kryptan där bandet repade och jammade fram låtarna tillsammans. Jag vet att Ritchie skrev lejonparten av musiken till låten »Burn«, men man kan inte blunda för vilken fantastisk rytmsektion Ian Paice och Glenn Hughes var. David sjunger markeringarna i riffet till »Burn«. – Sådant kan man inte skriva. Sådant skapas av människor som delar samma vision. Även om det kanske var jag och Ritchie som kom på grundidéerna var det arrangemangen som skapade Deep Purples identitet. Det största problemet som uppstod var dock när Ritchie sa att han hade fått nog. Ritchie var den största kreativa källan i bandet, men när han och jag presenterade idén till »Soldier of fortune« för resten av killarna hajade de inte grejen. De ville inte lära sig den, i synnerhet inte Ian Paice som sa: »Vi är för fan Deep Purple och ska låta som Deep Purple!« Jag och Ritchie var tvungna att göra en demo innan de förstod vad det var vi ville göra. Först då blev de helt till sig i trasorna. Jag såg att Ritchie blev väldigt arg och jag frågade vad det var. Han sa: »Det är fan sista gången jag någonsin gör en demo LAurens VAn Houten / FrAnk WHite PHoto Agency Ritchie Blackmore såg slutet för Deep Purple Mark 2 och födseln av Deep Purple Mark 3 som en kreativ vitamininjektion för bandet. Efterhand, när de nya medlemmarna bidrog med musikaliska idéer som Ritchie ogillade och var med om att rösta ned hans egna förslag, tilltog gitarristens missnöje. srm 4/2015 63

för att behöva bevisa något igen.« Jag tror att det var där som fröet till hans missnöje började gro. På både »The purple album« och »Starkers in Tokyo« (1997) framför Whitesnake »Soldier of fortune« helt akustiskt utan trummor. Hade det inte varit en idé att spela in den så i original, utan Ian Paice, för att undvika käbbel? – Jo, men hela Deep Purples identitet var hård jävla rock! Jag har dock alltid älskat att sjunga såväl viskande som skrikande och Ritchies melodiösa mjuka sida har kommit fram i vad han gör med sin vackra fru Candice i Blackmore’s Night. Vissa av mina låtar går ut på att jag skriker om hur stor snopp jag har, men jag älskar att även kunna berätta historier med min sång. Låtar som visar att jag är en reflekterande man, att jag tänker på min fru och är bekymrad över i vilken riktning mitt liv är på väg. Deep Purple hade en identitet som var helt jävla fantastisk, men ju säkrare jag blev i bandet, desto mer kände jag hur frustrerande det var att mitt låtskrivande började gå i en cirkel. Den största anledningen till att jag satte ihop Whitesnake var att kunna göra en mängd olika sorters låtar – blues, soul, rock, ballader. Det finns många olika historier om varför ni valde att fortsätta under namnet Deep Purple efter att Ritchie hoppade av. Vilken var din ståndpunkt vid tillfället? – Jag tyckte att vi skulle fortsätta med ett annat namn. Vi hade ett möte i München efter att Ritchie slutat och eftersom han var så synonym med Deep Purple – namnet kom från hans farmors eller fasters favoritlåt – var mitt första förslag att ändra namnet. Självklart sa alla att jag kunde dra åt helvete, eftersom Deep Purple var ett så stort namn. Vilka var dina förslag på bandnamn? – Något i stil med att bara kalla oss Purple, The Deeps, eller något annat som var liktydigt. En enormt stor del av det hela hade slutat. Om någon skulle fortsätta Whitesnake utan mig skulle det för fan inte vara Whitesnake. Men mitt förslag om namnändring blåstes av och sedan presenterade jag tre namn på potentiella gitarrister. Den förste var Jeff Beck, den andre Rory Gallagher (1948-1995) och den tredje Tommy Bolin (1951- 1976) som jag hade hört på två jazziga rockalbum: Billy Cobhams »Spectrum« (1973) och Alphonse Mouzons »Mind transplant« (1974). Jag visste inget om Tommy Bolin. Han kunde lika gärna ha varit en 60-årig afroamerikansk studiomusiker, men jag tyckte att hans gitarrspel var väldigt intressant. Något som hade kunnat vara nytt och fräscht för oss. Alla tyckte att med Jeff Beck skulle det vara som att komma ur askan i elden efter Ritchie. Ingen kunde riktigt tänka sig Rory i bandet, även om han var en fantastisk gitarrist. Så jag gick upp på mitt hotellrum och hämtade en bandspelare och spelade upp kassetterna med Cobham och Mouzon. Alla var helt överens om att Tommy Bolin var rätt kille. Ni testade aldrig ens Rory? – Nej, men jag hade sett honom lira tidigare och blivit helt hänförd. Jag var med i ett lokalt band och vi var inbokade att öppna för Rorys dåvarande band Taste. Det var mitt i vintern i norra England och deras van hade gått sönder. De tog sina instrument och satte sig på tåget och gick sedan flera kilometer i snön för att ta sig till det här spelstället. När de kom fram frågade Rory om de fick lov att låna vår backline. Jag sa: »Skojar du? Jag ska även bjuda er på bärs efter vad ni har gått igenom för att komma hit!« Sedan lirade de ett fantastiskt set. Jag glömmer det aldrig. Jag träffade Rory ett par gånger senare. Bland annat när Roger Glover producerade Rorys album »Calling card« i september 1976 i München, där jag bodde just då. Efter att ni hade släppt »Come taste the band« (1975) dog Tommy Bolin av en överdos den 4 december 1976. Hade han utvecklat ett beroende redan innan han gick med i bandet? – Ja, tyvärr. Han berättade för mig hur han hade varit tvungen att lösa ut sina gitarrer på pantbanken för att kunna provspela för Deep Purple. När han sedan fick nyckeln till skattkammaren och kunde lägga pengar på alla möjliga tveksamma saker… Tyvärr var det något som Tommy föll offer för. Det riktigt sorgliga var att jag inte blev överraskad när han gick bort, eftersom vägen han vandrade var förutbestämd att sluta i katastrof. En sak ska du veta: att konstant bli hyllad kan förstöra ens psyke. Plötsligt tror man att man är odödlig. Man kan få för sig att man kan dricka mer »Burn« (1974) är Deep Purples »Heaven and hell« – en Fenix ur en klassisk sättnings aska. Coverdale och Hughes delar på sången på detta vräkiga hårdrocksalbum med, än så länge, subtil kryddning av blues och soul. En megaklassiker, snart sagt unisont hyllad av också de envetnaste Deep Purple-purister. Live spelade Deep Purple Mark 4 även låtar från Tommy Bolins solodebut »Teaser« (1975). Knappt fem månader efter Deep Purples splittring dog Tommy på turné för sitt andra soloalbum »Private eyes« (1976). »Stormbringer« (1974) kan sammanfattas som »mindre hårdrock, mer soul«. Detta främst på tillskyndan av den viljestarke Hughes, som också tagit för sig en större andel av sången. Fansen, liksom Ritchie Blackmore, vädrade öppet sitt missnöje och albumet är än i dag ett av Deep Purples mest omstridda. »Come taste the band« (1975) är återigen ett hårdrocksalbum, om än kraftigt färgat av funk – Hughes och Tommy Bolins gemensamma passion. Blackmorenostalgi och bandets knarkrelaterade splittring solkade länge plattans eftermäle. I dag är den aktad, för att inte säga dyrkad, av inbitna Deep Purple-fans. 64 srm 4/2015

»Jag såg Jon Lord och Ian Paice spela med böjda huvuden i stället för med stolthet. Jag pallade inte att se det längre« alkohol och injicera mer droger än någon annan, eftersom man tror att man är övermänsklig. Men det är man inte, man är bara en vanlig människa som hamnat i en lycklig sits. När folk lyssnar på ens musik, ser ens filmer eller läser ens böcker kan det tyvärr skapa en illusion av att man är övermänsklig. Det kan få hemska konsekvenser. Tommy var en fantastiskt fin människa och det var en ära att få ha arbetat med honom. För att gå vidare till något trevligare: efter att jag och Ritchie pratade om att göra något tillsammans igen slog det mig: »Just i helvete, han kommer inte att vilja göra något från ›Come taste the band‹! Och jösses, han vill att jag ska sjunga låtar från Deep Purple mark II... Herregud, vad ska vi göra?« Deep Purple splittrades officiellt i juli 1976 efter att du hade hoppat av kort efter ert sista gig i Liverpool 15 mars. Hade Tommys drogberoende något med ditt beslut att göra? – Hälften av medlemmarna var mer engagerade i den periferiska delen av musikvärlden. När jag vände mig om på scenen såg jag Jon Lord och Ian Paice spela med böjda huvuden i stället för med stolthet. Jag pallade inte att se det längre, så jag beslöt mig för att gå vidare. Det var hemskt mot slutet. Det var hemskt att vara en del av något som ofrånkomligen höll på att gå sönder. Jon Lord har sagt att det var ett uppvaknande för egot att gå från att ha spelat för utsålda arenor med Deep Purple till halvtomma klubbar när han anslöt sig till Whitesnake 1978. Hur anpassade du dig till denna omställning? – Pressen hävdade att det inte fanns någon publik för dinosaurier. Jag var alltså en 26 år gammal dinosaurie. Innan Jon kom med bokade vi en liten turné som jag kallade »Back to the roots« just för att vi inte spelade på stora stadion. Vi lirade på ställen som rymde mellan 800 och 1 200 personer och utanför var det alltid tio gånger så mycket folk som inte kunde komma in. De sa: »Varför i helvete spelar du på det här lilla stället?« Väldigt snabbt började vi spela i större lokaler och sälja alltmer skivor, framför allt i Europa och Japan. Ian Paice kom för att se oss när vi spelade i London. Han och Jon var gifta med tvillingsystrar och stod varandra nära, och Ian sa till Jon: »Hälsa David att jag är tillgänglig om han vill ha med mig i bandet.« Det var så klart ett erbjudande som var omöjligt att tacka nej till, eftersom jag är ett enormt stort fan av Ian Paice. Alla trodde att det var David Coverdales stora plan att återförena Deep Purple under egen flagg, vilket det inte alls var. Det var de som kom till mig och frågade om de fick vara med. Och självklart såg jag det som en ynnest att ha med dem, men på den tiden fanns det inte tillräckligt med pengar för att upprätthålla den livsstil som de hade vant sig vid. Whitesnake fungerade riktigt bra tills det visade sig att vårt dåvarande management blåste oss. Vi såg aldrig den ekonomiska belöningen. Den bästa dollarmiljon som jag någonsin spenderat var att ta över affärssidan av Whitesnake. I pressreleasen säger du om »The purple album« att det hade varit coolt att avsluta på samma sätt som du kom in i musikbranschen. Betyder det att detta är det sista Whitesnakealbumet? – Rent fysiskt är det väldigt krävande att turnera, men jag tror inte att det kommer att bli David Coverdales solodebut »White snake« (1977, notera särskrivningen) producerades av Roger Glover och gav namn åt det band som David bildade 1978. 2005 hamnade Whitesnake på plats 85 på tv-kanalen VH1:s lista över »Greatest artists of hard rock«. Deep Purple kom på plats 22 på samma lista. det sista albumet. Jag har sedan en viss tid tillbaka velat göra en mer intim, akustisk och personlig skiva. Jag blir 64 år till hösten och det är häpnadsväckande att jag fortfarande har en karriär. Innan jag gjorde »Good to be bad« (2008) trodde jag aldrig att jag skulle göra en till skiva i hela mitt liv. Och »Forevermore« (2011) är ett av mina absoluta favoritalbum. Nuförtiden tävlar jag inte längre med mig själv. Jag anser mig ha förtjänat rätten att bara göra vad jag vill. Det är kul att du nämner en mer avskalad skiva. Jag träffade den före detta Whitesnakegitarristen Adrian Vandenberg i Wisseloordstudion i Holland för två år sedan… – När han spelade in med Vandenberg’s Moonkings? Ja, jag berättade för honom hur mycket jag gillar den akustiska »Starkers in Tokyo« och att det hade varit kul om ni gjorde något liknande i framtiden. – Jag älskar intimiteten på den skivan och att arbeta på det sättet. Jag har en fantastisk samling akustiska gitarrer i mitt hem som jag spelar på varje dag. På »The purple album« har jag arrangerat om »Sail away«. Om man lyssnar på originalet lirar Ritchie ett fantastiskt monsterriff, men när jag visade Joel Hoekstra idén till att göra den akustiskt och bad honom göra något eget skapade han ett oerhört vackert gitarrarrangemang. Han spelar alla akustiska gitarrer på skivan, medan Reb Beach är väldigt, väldigt mycket av en elgitarrist. Okej, säg grattis till din son, nu får ni gå och fira. – Han har åkt i väg till skolan nu. Annars hade jag öppnat en flaska Montrachet på studs. n srm 4/2015 65

Ligger det något i fördomen om att black metals tidiga 90-talsscen i Norge utgjordes av en mer intellektuell skara jämfört med den svenska death metal-scenens folkölsdrickande skräckfilmsfans? – Det kan tänkas att det finns lite sanning i det. Vi var en väldigt mångfacetterad grupp som startade scenen i Norge. Det vi hade gemensamt var att vi alla var ganska särpräglade typer. Samtliga var väldigt kreativa och hade starka personligheter, vilket vissa givetvis hade utvecklat under sin skoltid. Generellt sett var vi väldigt allmänbildade och intellektuella sett till vår ålder. Själv var jag faktiskt en flitig student och påbörjade en akademisk bana som atomfysiker innan jag valde att satsa allt på trummorna. När jag insåg vilken potential Satyricon faktiskt hade valde jag att hänge mig till fullo åt black metal. Ni som ingick i den tidiga kretsen har beskrivit er själva som oerhört elitistiska. Var ett gott läshuvud en förutsättning för att inkluderas i er gemenskap? – Nej, vi ansåg även då att en person kan vara oerhört smart utan att vara högutbildad. Jag älskar exempelvis Satyr för att han är en väldigt skärpt man med starka åsikter och en hög nivå av insikt. Inga av de dragen har han läst sig till. Medan jag som ung valde att utbilda mig vandrade han en annan väg och hoppade av skolan tidigt för att ägna all tid åt musiken. Jag skulle nog säga att jag föredrar att umgås med människor som är upplysta snarare än utbildade. Du och Satyr styr Satyricon och agerar som chefer över livemusiker och alla andra inblandade i er scenproduktion. Hur är du i chefsrollen? – Min roll är först och främst att stötta Satyr i hans komponerande, eftersom han är gruppens kreativa hjärta och hjärna. Han är vår samtids främste låtskrivare inom vår genre. I och med det har han tillräckligt med ansvar på sina axlar. Därför är det viktigt att jag inte försöker att leda i kraft av min egen person, utan att jag i stället bidrar till att föra bandet i den riktning som krävs för att vi gemensamt ska kunna förverkliga Satyrs vision. Han är i slutändan bandets ledare och vi mår bäst som kollektiv av att låta honom ta besluten. Vissa hårdrockare anser att black metal bör vara ett underjordiskt fenomen och att det sista stället musiken hör hemma på är i det kulturella finrummet. Vad har du att säga till dessa människor efter att själv ha uppträtt på en opera? – En musikgenre vars natur förmedlar något explosivt, dramatiskt och mörkt hör väl inte bättre hemma någon annanstans än på en opera? Om man är ärlig och vet vad man vill finns ingen som helst problematik i att byta miljö på det viset. Vi vet precis vad vi är ute efter, nämligen att förmedla en rad oförglömligt starka känslor via musik. När jag ser dig spela på videoupptagningen från kvällen på Den Norske Opera & Ballett i Olso den 8 september 2013 påminns jag om att jag aldrig har sett en annan trummis slå så hårt, så ofta. Hur mår du i rygg och leder efter att ha spelat så intensivt under så många år? – Nu medan vi pratar är jag på väg hem från sjukgymnasten dit jag går för att hantera den ödeläggelse som jag åsamkat min kropp. Att spela trummor är min stora passion. Jag accepterade tidigt att jag tvingas offra min hälsa i utbyte mot att uppnå den hastighet och teknik jag eftersträvar. Men jag styrketränar såväl som tar yogalektioner för att möjliggöra detta så länge som möjligt. Vad gör du dagen då kroppen ger upp? – Det har jag inte funderat över. Trummorna är hela mitt liv. Jag är medveten om att det är oundvikligt att den dagen kommer, men det känns meningslöst att förbereda sig inför den. Om jag överväger alternativ innebär det bara att jag tappar fokus från att ägna mig åt det jag faktiskt vill göra medan det fortfarande är möjligt. När blev du senast imponerad av en annan trummis? – Så sent som i går satt jag på Youtube och kollade en massa gamla klipp på när Ginger Baker spelar med Cream. Sedan var jag även tvungen att kolla på när Cozy Powell (1947-1998) spelade med Rainbow. Powell imponerade alltid med sin kombination av överlägsen teknik och uthållighet. Dessutom hade både han och Baker jävligt kul stilar som gör att det är underhållande att se dem spela. Varför blir du så provocerad av svenskar som vill prata engelska med dig? – Jag blir inte lika provocerad som jag blir förvånad över att det finns människor som inte klarar av att förstå ett så närliggande språk. På senare år har jag faktiskt gett med mig och gått med på att prata engelska med svenska journalister som bett om det. Om det är Satyr som har tjatat på mig att ställa upp på det? Ja, så är det. Men jag tycker på sätt och vis synd om de stackarna också. Det måste vara skamligt för dem att fråga, inte sant? I videointervjuer framställs du ofta som en väldigt hård och karg person. I själva verket tycks du ha väldigt mycket humor, men den sidan lyfts av någon anledning sällan fram. – Det är sant. I intervjusammanhang är det viktigt för mig att framhäva det faktum att Satyricon är det viktigaste projekt som jag någonsin har åtagit mig. Därtill har jag ett privatliv som jag vill hålla helt avskilt från mitt liv som musiker. Det är en nödvändighet när man ägnar sig åt ett så extremt uttryck som black metal. Det känns idiotiskt att ge uttryck för min privata humor i ett sammanhang där jag diskuterar den stämning och de energier som krävs för att jag ska kunna skapa black metal. Förhållandet mellan de aspekterna och vad jag skrattar åt är väldigt kluvet. Är det den privata humoristiska sidan av dig som blottas i Satyricons gamla turnévideo »Roadkill extravaganza – a true roadmovie« från 2001? Exempelvis i klippet då du instruerar en kille att ta på sig en sombrero och cykla ut på scenen på en barncykel som du stal utanför arenan. – Jag kan inte kommentera något om vad som sker i den videon eftersom jag inte klarar av att se den. Jag kommer aldrig att se den igen under hela mitt liv! Hursomhelst är jag inte den samme i dag och jag är glad över att det var väldigt länge sedan de klippen spelades in. FROST Kjetil-Vidar »Frost« Haraldstad Ålder: 41 år Gör:Spelar trummor i Satyricon och 1349 Familj: Flickvän aktuell med:Satyricons dvd »Live at the opera« inspelad på Den Norske Opera & Ballett i Oslo tillsammans med 55 medlemmar ur den nationella operakören Motto i livet:Allt kan göras bättre vid nästa försök »jaG pÅbörjade en aKadeMisK bana soM atoMFysiKer« I skottlInjenSatyricon satyricons kärna har inget emot att peta i såväl gamla som nya sår. satyr berättar öppenhjärtigt om karriärens besvikelser. Frost talar om allt från sin roll i bandet till varför han inte längre vägrar att tala engelska med svenska journalister. Av DaviD Jannati 66 srm 4/2015

Du har en gång sagt till mig att du tycker det är trist att så få tidningar väljer att intervjua Frost. Känner du att vi journalister underskattar honom? – Frost övervärderas faktiskt såväl som han undervärderas. Jag upplever att Frost underskattas i de fall då folk kommer till mig för att ställa frågor om vad Satyricon står för och önskar förmedla, som om endast jag kunde svara på det. Frost medverkade redan på andra demon »The forest is my throne« (1993) och känner Satyricons väsen lika väl som jag. Han utgör 50 procent av bandet. Jag tror även att alltför få förstår att det är han som är den mest intelligenta av oss två. Jag blir dock väldigt irriterad när journalister som inte kan något om musik hyllar hans insatser som trummis i 1349 uppåt skyarna för att det går så fort. I samma veva brukar de slänga ur sig citat om att det är så skönt att höra vad han kan åstadkomma bortom de »begränsningar« som han verkar inom i Satyricon. Det som Frost spelar i Satyricon är så enormt mycket mer komplicerat än det han gör i 1349. Men för ett inkompetent öra är det väl svårt och häftigt när det går snabbt. Frost utnämner dig till den givna ledargestalten av er två när det gäller att styra organisationen kring Satyricon. – Jag har förändrats mycket genom åren på den punkten. Med ålder och erfarenhet har jag lärt mig att det viktigaste är att få alla inblandade att känna sig delaktiga i den gemenskap som utgör bandet. Personer som inte känner sig som en del av en gemenskap går aldrig att motivera till att ge allt de har för att uppnå ett ändamål. Ett fint tecken på att jag har lyckats i min chefsroll är att höra en medlem i vårt crew säga att »vi« har en spelning i morgon när de pratar i telefon med sin familj, i stället för att de säger att »de« har en spelning i morgon. Jag har även fått en bättre förståelse för att andra människor ofta är känsliga och lätta att såra, samt att de som är det även har svårt att kommunicera det till en. Jag bemöter dock inte den insikten genom att böja mig för dessa personers nycker. I stället är jag ännu mer tydlig gällande att deras personliga besvär inte intresserar någon. Publiken köper en biljett och förväntar sig en show. De bryr sig inte om att man har hemlängtan. Gör en bra show eller hitta något helt annat att ägna dig åt. Varför beslutade du dig för att lägga ned arbetet med ditt skivbolag Moonfog? – Bland annat för att den ende artisten som jag arbetade med som var lätt att förhålla sig till var Snorre Ruch i Thorns. Han var oerhört trögjobbad, vilket går att utröna om man tar en titt på hur låg frekvens det är på Thorns albumutgivningar. Men han var oerhört tydlig i sina signaler till mig och även väldigt lyhörd när vi samarbetade. Att jobba med band som Darkthrone leder lätt till knepiga situationer. Jag tror att det var under inspelningen av »Sardonic wrath« (2004) som Nocturno Culto bad mig om hjälp med att fixa utrustning så att han kunde återskapa gitarrljudet från »A blaze in the northern sky« (1992). Jag fixade det åt honom efter en lång dag i studion. Sedan när Fenriz kom dit sa han direkt att jag inte fick stanna eftersom jag var en utomstående. Visst, jag gick på en gång men det kändes absurt eftersom jag känner Nocturno Culto och vet att han gärna tar emot hjälp under en inspelning. Sådana excentriska beteenden tog på krafterna. Var det en särskild incident som slog spiken i kistan? – Alla vet nog inte att vi var extremt nära att ge ut Celtic Frosts comebackplatta »Monotheist« (2006). Jag pratade konstant med Tom G Warrior och vi låg i förhandling varenda dag. Sedan tog han beslutet att gå till Century Media trots att vi hade gett allt för att få jobba med dem. Då gick luften ur mig. Mellan åren 1998-2000 gav du dig in i bandet Eibon tillsammans med Fenriz, Phil Anselmo (Down, ex-Pantera), Killjoy (Necrophagia) och Maniac (ex-Mayhem). Berätta om hur du känner nu i efterhand när du tänker tillbaka på projektet som aldrig lyfte. – Det hade jag gärna fullföljt. Enda skälet till att det inte blev av var Phil Anselmos heroinmissbruk. Jag flög till New Orleans för att spela in under tre veckor. Phil klev ur sängen vid ett på dagarna och orkade göra något konstruktivt i högst två timmar. Sedan gick han in på toaletten och sköt upp, varpå han kom tillbaka och somnade sittande i soffan medan han sträckte sig ned mot golvet för att plocka upp en burk läsk. Efter att han tog en överdos i studion reste jag hem. Det var trist, för vi var flera år före vår tid och hade verkligen nya idéer. Det positiva jag tar med mig är att jag skrev 99 procent av musiken i Eibon och att den erfarenheten ledde till att albumen »Volcano« (2002) och »Now, diabolical« (2006) fick den hårdrocksenergi som karaktäriserar dem. Därtill slutade det hela med att Phil som drogfri bad om ursäkt och att vi därefter förblivit väldigt nära vänner. I gamla brev skickade mellan black metal-musiker kan man ibland hitta den avslutande uppmaningen »Kill skate!« komplett med en överkryssad skateboard. Blev du black metal-mobbad för att du var skejtare? – Faktiskt var det problematiskt att komma in i black metal-miljön och upptäcka att alla hatade sport. Jag hade hållit på med både fotboll, judo och skateboarding under uppväxten. Först försökte jag distansera mig från brädåkandet, men snart fann jag mig i att det var en del av mig och körde min grej. Ingen vågade riktigt jävlas med mig ändå. För några somrar sedan besökte jag vänner i min gamla hemort Nesodden som tog med mig till skejtparken. Då kom tre grabbar i 14-årsåldern fram och hälsade nervöst på mig. Jag frågade ena kompisen om det gänget utgjorde det lokala metalbandet men nej, de kände inte till Satyricon. Däremot hade de hört legenden om skejtaren Sigurd Wongraven som dragit av tricket backside air, sju meter upp i luften! Egentligen var det nog en meter jag kom upp, men legenden hade väl ökat det med 10 procent per år eller så. siGurd »satyr« WonGraVen Ålder: 39 år Gör: Spelar gitarr och skriver samtliga texter samt all musik Familj: Sambo och en son på två år aktuell med: Satyricons dvd »Live at the opera« inspelad på Den Norske Opera & Ballett i Oslo tillsammans med 55 medlemmar ur den nationella operakören. Mottoi livet: Följ magkänslan »inGen VÅGade jäVlas Med MiG« SATYR Satyr gick 1991 med i ett band som just bytt stil från death metal till black metal, och namn från Eczema (dock aldrig Omnipotence som ibland hävdas) till Satyricon. Eczema bildades 1990 av trummisen Exhurtum (Carl-Michael Eide, en ringräv mest känd som Aggressor, frontman i Aura Noir) och basisten Wargod. Senare tillkom gitarristen Lemarchand (Håvard Jørgensen, senare känd som Haavard i Ulver). Efter två Satyricondemos hade alla tre lämnat eller kickats från bandet. srm 4/2015 67

I början av mars slutade gitarristen Oskar Montelius (ex-Sabaton) samtidigt som basisten Stefan »Pizza« Eriksson (ex-Volturyon) fick sparken. Kan ni berätta lite mer om det? Daniel Mullback (trummor, ex-Sabaton): Oskar tappade gnistan och motivationen. Han brann inte för det här längre och valde att kliva av. Det man gör måste kännas rätt och Civil War kändes inte längre rätt. Nu verkar han inte ens vara sugen på att spela gitarr »VI är Inget hot mot Sabaton« längre. I Stefans fall… Vi har under en lång tid drivit längre ifrån varandra. Vi vill göra olika saker och står på olika fötter. Nils Patrik Johansson (sång, Astral Doors, Lion’s Share, Wuthering Heights): Det är som i ett förhållande. Man fungerar bra till en början och allt känns frid och fröjd men i det långa loppet mår man bäst av att göra slut. Jag kanske läser in för mycket nu, men tittar man på de nytagna promotionbilderna passar varken Oskar eller Stefan in i konceptet. Ni andra fem Bandet bildades 2012 av fyra avhoppare från Sabaton. Nu har Civil War själva drabbats av avhopp. Ändå är gruppen aktuella med sitt andra album »Gods and generals«. Och trots ett hätskt Facebookinlägg från sångaren riktat mot Sabaton ska Civil War spela på årets Sabaton Open Air. Fred verkar råda i Faluns hårdrocksvärld. Av Janne Mattsson jAnne mAttsson Nils Patrik Johansson kommer från Borlänge, Daniel Mullback från Falun liksom övriga medlemmar av Sabatons klassiska sättning. Mellan dessa båda städer i Dalarna råder en rivalitet som gjorde namnet Civil War ännu lämpligare i bandmedlemmarnas ögon.

5 IntreSSanta ämnen på SkIVan Oskar Montelius, Petrus Granar, Nils Patrik Johansson, Daniel Mullback, Rickard Sundén, Stefan »Pizza« Eriksson och Daniel Myhr. Invasionen vid Grisbukten – Jag lästen boken »En amerikansk myt« av James Ellroy och fick inspiration därifrån. CIA samlade exilkubaner i ett träningsläger i Florida och trodde att de skulle kunna invadera Kuba. Stor chans. Ett av militärhistoriens största fiaskon någonsin. Oskar Schindler – Det var trummisen Daniel Mullbacks idé att vi skulle göra någonting om Schindler och hans lista. Alla människor han räddade, det är en otrolig historia. John Ericsson – Värmlänningen som byggde det första bepansrade krigsskeppet för nordstaterna. Att sydstaterna också fick fram ett i samma veva och att de slogs på floden Mississippi måste ha varit otäckt för alla inblandade. Vikingar – Låten »Tears of the north« handlar givetvis om vårt ursprung. Ingen norrman ska få hävda att det inte fanns svenska vikingar. William Wallace – Alla har förmodligen sett filmen »Braveheart«. Givetvis måste William och hans kamp tas upp. Tanken med låten var dock att jag ville göra en hårdrockslåt som går lite i samma takt som Imperiets »CC cowboys«. nils Patrik Johansson står där i krigsrockar medan Oskar har en jeansskjorta med militärpatchar och Stefan en vanlig fluffjacka. Det ser inte direkt enhetligt ut. Daniel: Jag vet inte, men jag tror inte att det var så det var. Det var inga direkta konstigheter, utan det kanske mer ser ut så för utomstående. Nils Patrik: Jag orkar egentligen inte ens kommentera det där. Det var massor av saker som byggdes upp till någonting stort i slutändan. Det fungerade helt enkelt inte mellan oss och Stefan. När han sedan inte kunde vara med på videoinspelningen till »Bay of Pigs« straffade han väl mer eller mindre ut sig själ Daniel: Det klickade inte längre och vi förstod inte varandra mot slutet. Allting blev bara fel. Även om man ville att det skulle fungera kunde vi inte kommunicera med varandra i slutänden. Det är inga sura miner från vår sida. Det känns snarare jävligt bra, men det var bäst för alla att Stefan fick gå. Nu ska ni lösa basistrollen som antingen Powerwolf (förinspelat) eller Blind Guardian (inhyrd). Nils Patrik: Exakt. Det är vi fem nu och ingen mer kommer någonsin att få sluta i bandet. Det har vi nu skrivit kontrakt på. Vi håller på att prova oss fram vad som fungerar bäst. Vart och vartannat band har musik, körer eller Fan vet vad på tejp nuförtiden, så jag förstår inte varför det skulle vara så hemskt om vi beslöt oss för att lägga basen på tejp. Daniel: Att plocka in en ny medlem och börja om på noll igen lockar inte. Då är risken stor att vi om något år hamnar i samma sits igen. Fördelen nu är att vi är fem man i bandet, vilket öppnar upp saker på ett helt annat sätt. Bara en sådan sak som att vi ryms i en enda personbil nu. Det är otroligt. Tidigare när vi var sju i bandet krävdes det två bilar. Precis, ni var sju där ett tag efter att gitarristen Petrus Granar värvades i fjol. Nils Patrik: Sju man... vi var mer som ett jävla kollektiv än ett band. I och för sig spelade vi aldrig ihop alla sju. Det var bara på papperet det såg ut så, men ändå. Petrus är en sådan guldgruva. Han har varit min låtskrivarpartner länge, men sedan han blev fast medlem blev allting mycket enklare. Det tror jag alla känner. Daniel: Han kan spela precis allting och det gör han också. Ringer vi honom nu sitter han garanterat och spelar gitarr. Nils Patrik: Till exempel skrevs låten »The mad piper« redan till förra skivan, men vi fick inte ihop den. Petrus fick däremot det. Med en musiker som Petrus i bandet måste alla andra skärpa till sig. Textmässigt är det återigen krig som står för inspirationen. Nils Patrik: Vi sa redan när vi startade bandet 2012 att krig var temat vi skulle köra med. Det är både ett tacksamt och intressant ämne. Det gäller bara att Sabaton inte har betat av det redan. Då gäller det att se sig omkring efter någonting annat, för jag vill inte härmas. Vi hann skriva om Napoleon Bonaparte före dem och det är jag nöjd med. Sedan kan kedjan vara att keyboardisten Daniel Myhr föreslår någonting för mig som Sabatons sångare Joakim Brodén har talat med honom om för länge sedan. Men det är ingenting jag kan rå för. Är det skolkunskaperna som sitter i eller googlar du dig fram till ämnena? Nils Patrik: Jag brainstormar och skriver ned vad jag kan komma på. Sedan måste jag söka mig fram till informationen för att få det helt rätt. Vi har oerhört många fans som tar väldigt allvarligt på det här. Det finns inte utrymme för några historiska misstag. Det skulle jag få äta upp direkt. I Astral Doors kan jag flumma loss betydligt mer och sjunga om Satan och Fan vet allt. Där behöver det inte vara lika noggrant. Sedan sitter jag också som en fågelholk när någon journalist frågar vad en text handlar om. I Civil Wars »värld« finns det så oerhört många intressanta, riktiga historier att berätta om. Låten »The mad piper« handlar exempelvis om Bill Millin. Hur han på dagen D klev i land vid Normandies strand. Iklädd sin fars gamla kilt, som han hade burit under första världskriget, spelade han säckpipa för att sporra de brittiska trupperna. Tyskarna trodde att han inte var klok och lät till och med bli att skjuta honom. En sådan historia bara måste berättas igen och igen. I Sweden Rock Magazine nummer 3/2014 berättar Sabatons basist Pär Sundström för första gången vad som splittrade bandet. Har du läst det? Daniel: Jag har läst det men minns inte exakt vad han sa. Han sa att ni tillsammans inte kunde ta bandet dit han ville. Ni hade nått en nivå varifrån ni inte kunde gå vidare. Daniel: Jag vet inte, vi turnerade så fruktansvärt mycket på slutet innan vi spelade in »Carolus rex« (2012). Vi hade en paus där vi inte träffade varandra så mycket. När det var dags att gå in i studion var jag så jäkla sliten. Trött på att spela precis hela tiden. Vi hade hållit på i ett rasande tempo sedan 2006 utan en enda egentlig paus. Jag tröttnade helt enkelt. Det blev för mycket. Om han upplever det som att vi på grund av det inte kunde nå nästa nivå får det stå för honom. Visst, indirekt bromsade jag dem ju faktiskt i och med att jag hade ledsnat. Det köper jag. Jag ville ju inte vara med längre. Jag har andra intressen än musik, så är det. Nils Patrik: Och det var deras förlust, för en trummis som Mullback kommer de aldrig att få igen. Bra trummisar finns det, men ingen med hans driv och attack. Om du skulle fråga skulle du säkerligen vara välkommen tillbaka igen. Du verkar ha reagerat ganska starkt på omslagsartikeln med Sabaton. I intervjun säger Pär: »Vi ska bli framtidens Iron Maiden.« Det gick inte alls hem hos dig, som skrev ett inlägg på Facebook där bland annat Joakim Brodéns sång kritiserades. Nils Patrik: Det var ett riktigt dumt inlägg som jag postade en kväll på fyllan utan att tänka mig för. Lyckligtvis blev det inte långvarigt på Facebook. Redan dagen efter tog jag bort det, samtidigt som jag önskade att någon skulle snabba på med att uppfinna alkolås till telefoner. Jag blev helt enkelt lite väl irriterad på dem när de drog paralleller till någonting så stort som just Iron Maiden. Vissa band och liknelser bör man låta bli. För att kunna bli nästa Iron Maiden måste man ha Bruce Dickinson i bandet och honom finns det bara en av. Å andra sidan, vad spelar det för roll vad jag säger, tycker och tänker när de visar på alla plan att de är det större bandet? Det blev en höna av en fjäder. I och med att ni ska spela på sommarens båda Sabaton Open Air – Gelsenkirchen i Tyskland och i Falun – känns det väl ändå som om ni har rökt fredspipa med varandra? Daniel: Vi träffade dem i somras på Graspop Metal Meeting i Belgien. Det var faktiskt den första gången vi träffades sedan splittringen och det kändes förbannat jävla trevligt. Det var kul att ses. Kul att bara säga hej igen. Det kändes som om allting var okej. Det är klart som fan att det var spänt ett tag, från båda håll, men nu känns det bra igen. Det har runnit bra mycket vatten under broarna och båda har gått vidare på sitt håll. De gör arenaspelningar inför 7 000 personer varenda kväll. Det gör inte vi. Vi är inget hot mot dem och det finns ingen rivalitet mellan oss. Hur ser det ut nu i ditt fall, Nils Patrik? När Civil War intervjuades i SRM nummer 5/2013, där ert debutalbum »The killer angels« skickades med hela upplagan, berättade du att de andra medlemmarna i Astral Doors inte var så nöjda med ditt nya medlemskap. Nils Patrik: Så var det, men nu är det ingen direkt fara. Civil War har av naturliga skäl tagit mer av utrymmet. I Astral Doors har vi ansträngt oss för lite. Vi har gjort en turné med Blind Guardian och lirat med Grave Digger, men vi har varit för lata. Hade vi ansträngt oss mycket mer hade vi kunnat sitta i en helt annan position än vad vi gör i dag. Det vet vi om och vi har bara oss själva att skylla. Ingen annan. Skivbolaget bjöd på Blind Guardian-turnén, vi tog inga lån. Men men… Nu är det Civil War som gäller. n srm 4/2015 69

ag ser tre bilder med Faith No More och ser tre helt olika syften. Den första är Revolver Magazines omslagsbild med alla i bandet klädda i kostym tillsammans med mängder av kattungar. Varför den bilden? – För att Revolver kom på en idé som vi tyckte var helt okej, säger Billy Gould. Uppenbarligen är det sådana bilder som många vill förknippa med oss. Någon måste ju apa sig på bild, eller hur? Promotionbilden på det här uppslaget är er fem plus ytterligare en person. Jag trodde aldrig att jag någon gång i mitt liv skulle ställa den här frågan till en musiker men jag ställer den: vem är sexslaven i koppel? – Han är bosatt i San Francisco och är på riktigt, det vill säga han gör inte detta som någon form av konstnärligt uttryck. Han är en sexslav av egen fri vilja. Om han har ett namn? Vi försöker hålla sådan information för oss själva men han kallar sig Sweet Pea. Än en gång är det en bild för att någon helt enkelt måste apa sig. Omslaget på Faith No Mores sjunde studioalbum »Sol invictus« – den första sedan 1997 års »Album of the year« – är en svartvit bild på en ung kille iförd en sorts mask. Det verkar vara en gammal bild? – Det är en gammal bild! Den är hämtad från en bok med Halloweenbilder från 20- och 30-talet. Det är bandets idé för ett omslag som på något sätt kan sägas sammanfatta hur vi numera låter. Faith No More splittrades officiellt i april 1998. Fanns det något som ni kunde ha gjort då för att förhindra att ni upphörde som band? – Antagligen inte. Då kändes splittringen som den enda logiska slutsatsen efter att ha funnits som band i drygt 13 år, varav de sista sex-sju åren hade inneburit oerhört mycket turnerande. Vi stod helt enkelt inte ut med varandras närvaro. Jag såg mer fram emot att vara ledig än att tillbringa ännu fler timmar i de andras sällskap. Felet vi gjorde var att vi inte gav varandra tid och utrymme för att göra annat. Allt kom hela tiden och till 100 procent att bara handla om Faith No More. Med fem medlemmar i en grupp var det oundvikligt med ständiga kompromisser. Till slut blev det för mycket att sitta fast i den här fyrkantiga lådan. Var det en svår omställning att gå från att vara med i ett band till att i princip vara ingenting? – Det var det absolut. Att vara basist i ett rockband är att befinna sig i den kanske inte fullt så kreativa och uppburna delen av ett band. Ingen förväntar sig särskilt mycket av en basist. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag gjorde för att landa och hitta en väg framåt i livet. Men jag reste en del, bodde i Frankrike ett tag och startade så småningom skivbolaget Koolarrow, plus att jag tog mig an de musikaliska projekt som kom i min väg (Brujeria, Shandi’s Addiction, Black Diamond Brigade). Inget var särskilt uttänkt kring hur min framtid skulle se ut mer än att jag visste att jag ville arbeta med musik. I varje band, i synnerhet ett som har upphört att existera, verkar det alltid finnas en eller flera som tar på sig uppdraget att vara en sorts förvaltare av bandets musik. Vem eller vilka hade det jobbet i Faith No More? – Det var nog jag. När vårt dåvarande skivbolag släppte ett samlingsalbum (»Who cares a lot?« 1998) efter att vi hade splittrats var det jag som fick ta på mig uppdraget att åka på promotionsturné till bland annat Europa. Som ensam representant för gruppen fick jag förklara varför vi inte längre existerade. Jag var alltid den som skivbolaget hörde av sig till för att diskutera sådant som hade med bandet att göra. Jag var alltid den som fick inställa mig i rätten de gånger som vi blev stämda. Stämda? För vad då – uteblivna royaltyersättningar? – Nej, för de gånger någon i publiken hade skadat sig under våra konserter. Då var det jag som fick ta på mig bästa kostymen och prata för bandet. Var det inte en smula sorgligt att tappa kontakten med de andra med tanke på att exempelvis du och keyboardisten Roddy Bottum känt varandra sedan högstadiet? – På sätt och vis, ja. Men under de nästan drygt tio år som bandet inte existerade pratade jag kanske fyra-fem gånger med Roddy. Mer var det inte. Vi hade ingen anledning att återknyta vänskapen. Och då var det ändå hans förtjänst att ni kom samman som band igen. Ni träffades på hans bröllop 2008? – Det stämmer, men jag var faktiskt den ende som inte var där. Just då befann jag mig i Europa. Jag hörde av några av de andra i bandet att det hade varit en bra upplevelse att träffas. Alla hade känt en avslappnad och framför allt varm atmosfär. Nästa gång vi träffades, vilket var i Los Angeles, fick jag också känna av det som de andra hade pratat om. Om det berodde på att vi hade blivit äldre eller om vi hade fått mer perspektiv på tillvaron vet jag inte, men för egen del var det inte längre så angeläget att hela tiden säga min mening om precis allting. Jag är medveten om att jag förr kunde befinna mig på ständig konfrontationskurs med vem som helst i bandet. Nu var det inte längre så viktigt. Ur detta växte tanken fram om att vi skulle återförenas för att åtminstone genomföra en turné (»The second coming tour«, 2009). Bandets gitarrist Jim Martin, som var med när Faith No More slog igenom 1989 med singeln »NågoN måste apa sig på bild, eller hur?« Av tony balogh foto dustin rabin Återföreningen 2009 når en helt ny nivå när Faith No More med »Sol invictus« släpper gruppens första studioalbum på 18 år. – Det är en klar fördel att ingen egentligen vet vad vi är för sorts band, säger basisten Billy Gould. 70 srm 4/2015

»Epic«, hade hoppat av redan 1993. Var han tillfrågad om att gå med? – Absolut! Han fick frågan och vi tyckte definitivt att han skulle vara en del av återföreningen, men det hela rann ut i sanden. Med Jim uppstod det heller aldrig någon särskilt skön atmosfär. Jag träffade honom för sex år sedan för ett möte ansikte mot ansikte, men det kändes bara… obekvämt och styltigt. Som om vi aldrig någonsin hade känt varandra. Det uppstod ingen omedelbar kemi mellan honom och mig. Mellan oss andra var det däremot en skön stämning från dag ett. Vad gör Jim nu och var bor han? – Han bor i Kalifornien. Han har fru och barn och står i begrepp att ta över familjeföretaget. Fast vad företaget gör vet jag inte. Stämmer det att han har fått priser för de pumpor som han har odlat fram? – Jag har också hört det! Men jag har ingen aning om det är sant. Fast varför skulle det inte kunna vara det? Sommaren 2014 var ni förband till Black Sabbath på Hyde Park i London. Då spelade ni två helt nya låtar: »Motherfucker« och »Superhero«. Hade arbetet med att skapa det som är nya studioalbumet »Sol invictus« precis börjat och var detta de två första låtarna? – Nej, vi hade jobbat betydligt längre än så. Vi hade gjort en del under 2012 och fortsatt under 2013. Grejen var att det bara var vi fem och ingen annan som kände till det. Vi berättade inte för någon att vi höll på med ny musik. Den första låten som vi gjorde helt klar var »Matador«. När den var klar kändes det väldigt bra. Vi kunde se en väg framåt. Faith No More har alltid utforskat massor av olika musikformer. Var det en befrielse för er att inte vara låsta vid en sorts musik efter att ha varit ifrån varandra under så pass lång tid? – Ja. Det hände att vi under arbetet med nya låtar pratade om oss själva och ställde frågan vad vi var för sorts band och hur andra möjligen kunde uppfatta oss. Svaren på de frågorna var att vi egentligen inte hade några svar. Vi hade ingen klar uppfattning om oss själva på 90-talet och den hade inte klarnat nästan 20 år senare. Om vi tar Metallica tycker nog 90 procent av deras fans att »Master of puppets« är albumet som definierar deras sound. Det är därmed inte så troligt att Metallica skulle få för sig att göra en r’n’b-låt – även om de nu har försökt sig på en del annat utan att lyckas få till det på ett övertygande sätt. Medan däremot Faith No More inte var bundna vid något alls? – Precis! Men 90-talet var för vår del egentligen inte ett bra årtionde kreativt sett. Att skapa annorlunda och mer udda rockmusik var svårt, eftersom det fanns betydligt stelare mallar för hur ett rockband både skulle låta och se ut. Nu har det varit befriande att veta att våra fans inte tycker att en sorts låt eller ett specifikt album definierar vilka vi är som band. Flera musiker, som var samtida med er men också sådana som slog igenom betydligt senare, hyllar Faith No More. Som basisten Krist Novoselic i Nirvana och Slipknots sångare Corey Taylor. – Jag har läst vad en del har sagt och det är givetvis oerhört smickrande. Uppenbarligen har vi varit ett band som har inspirerat andra, men det fanns också tillfällen då vi träffade andra musiker medan det så att säga höll på. Vi träffade Nirvana på Roskildefestivalen 1992. Vi upptäckte att de var helt vanliga snubbar som spelade musik. Men hur vi kunde påverka andra har vi ingen riktig koll på. Vi visste knappt ens själva vad vi gjorde eller vilka intryck vi gav. Men det är som sagt en klar fördel att ingen vet vad vi är för sorts band. Ni släpper »Sol invictus« och kommer att turnera under större delen av året. Mycket av bandets fokus bör rimligen ligga på det. Har ni funderat längre än så? – Nej, vi har inte diskuterat framtiden. Men så mycket kan jag säga att vi har sagt till varandra att vi kommer att fortsätta med Faith No More. Det vill säga turnera och kanske skapa fler album om det fortfarande känns som att vi får inspiration till det. Så här långt är tillvaron i bandet bra för oss som individer. Det är egentligen det enda som har någon som helst betydelse. n Gitarristen Jon Hudson, basisten Billy Gould, sångaren Mike Patton, trummisen Mike Bordin, sexslaven Sweet Pea och keyboardisten Roddy Bottum. Med undantag av Sweet Pea är uppställningen densamma som på Faith No Mores näst senaste platta »Album of the year« (1997). srm 4/2015 71

K a m e l o t Av Janne Mattsson Den ene är mer varm i kläderna nu och det beror inte på yrket som brandman. Den andre är överväldigad av fansens brev som beskriver hur bandets musik hjälper dem när livet känns motigt. Nu vill han ge dem samma sorts tillflyktsort som han själv hade som liten. SRM träffar Kamelot i Stockholm för att prata om nya albumet »Haven« samt livet där hemma. »att alissa ficK jobbet i arch enemy gjorde mig enbart glad, till en början« I grund och botten består Kamelot av Oliver Palotai (keyboard, ex-Doro, Uli Jon Roth, Circle II Circle, Blaze), Casey Grillo (trummor), Tommy Karevik (sång, Seventh Wonder), Thomas Youngblood (gitarr) och Sean Tibbetts (bas). Live utökas de med, beroende på vem som har tid, Elize Ryd (Amaranthe), Alissa White-Gluz (Arch Enemy) eller Simone Simons (Epica).

an ni sammanfatta de senaste åren sedan Tommy Karevik (Seventh Wonder) blev Kamelots frontman? Tommy Karevik: De har gått fort. Jag har varit bandets sångare i tre år, men det är fyra och ett halvt år sedan jag började turnera med dem. Åren där jag bara åkte med och hjälpte dem har betytt mycket i slutändan. Jag fick lära mig hur allting fungerade. Jag var inställd på att jag skulle få kämpa mer för att vinna fansens tillit, men det har gått oerhört fort. Thomas Youngblood (gitarrist och bandets grundare): Exakt, fansen har verkligen tagit emot Tommy bättre än vad vi någonsin hade hoppats på. Ja, reaktionerna när Tommy fick fast medlemskap var vida överlägsna de som kom när Fabio Lione (Rhapsody Of Fire, Angra) annonserades som temporär ersättare för Roy Khan som frontade Kamelot 1998-2011. Thomas: Jag vill inte säga någonting ont om Fabio. Han räddade våra arslen och utan honom hade vi behövt ställa in en hel turné. Det hade vi förmodligen fått betala av än i dag. Anledningen till att det har gått så pass bra med Tommy är troligen för att han är mer teatralisk i sin framtoning medan Fabio är mer rak. Att Fabio nu blivit fast medlem i Angra tror jag passar honom bättre. Ni var ute och turnerade i tre år för »Silverthorn« (2012). Det fick verkligen tyst på alla nejsägare som sa att det inte fanns någon framtid efter att Roy Khan slutade. Tommy: Äsch, jag vet inte om man ska lägga fram det så. Thomas: Jo, det ska man. Var inte blygsam nu. Du har gjort ett förbannat bra jobb och övertygat dem alla. Jag får dagligen brev som berättar vilken bra sångare och vilket perfekt val du är. Jag tycker att konserterna är mer dynamiska nu, mer levande. Allting känns inte längre lika regisserat. Säger de något mer i breven? Thomas: Vissa handlar om hur Kamelot hjälpt dem genom livets olika mörker. Det kan ha handlat om ett dödsfall, en sjukdom eller ett missbruk. På något vis utgör vår musik en trygghet. Det var just det jag ville komma till. Ert nya album heter »Haven« och för mig betyder det en säker plats. Någonting att fly till när verkligheten är för mycket. Thomas: Jag kan inte tro att du säger det här, det är exakt vad jag var ute efter! När jag var en ung grabb och min pappa gick bort var musiken min tillflyktsort. Jag stängde in mig på mitt rum och drömde mig bort tillsammans med Scorpions. Albumet »Blackout« (1982) betyder oerhört mycket för mig. Kan vi med »Haven« hjälpa en endaste person att klara vardagen bättre precis som »Blackout« hjälpte mig är jag mer än nöjd. Tommy: För att förklara det enkelt är musik byggt på känslor och vi vill få dig att känna någonting när du lyssnar på »Haven«. Vad? Det är upp till dig. Det som slår mig mest med »Haven« är att det inte känns som ett album man plockar ut en favoritlåt från. Det känns mer som om hela albumet sitter ihop och att allting bara är ett enda stycke. Tommy: Jag ska inte säga att det var tanken, men någonstans längs vägen formade sig ett koncept som kanske avhandlar vad du just sagt. En sorts drömstadium. Thomas: Det värsta jag vet är folk som säger att de inte orkar lyssna på en hel skiva. Vad innebär det för framtiden? Ska ett band släppa en ny låt per månad bara eller vad är grejen? Tommy: Jag tycker att vi klarar av att binda ihop allting på ett sätt som få andra band klarar av. Teman, röda trådar eller koncept har alltid varit en stor del av vad Kamelot är. Ett av koncepten som Kamelot alltid har använt sig av är att omslagen har gått i lila. Från början skarp lila men med tiden, och i synnerhet sedan »Ghost opera« (2007), har färgen mattats av och blivit mer dyster. Har det skett medvetet i och med att musiken även den har blivit dystrare? Thomas: Vi har alltid helheten i åtanke i precis allting det vi gör. Fallet med den lila tonen är inget undantag. Världen ser inte längre ut som den gjorde för kanske tio år sedan. Allting har blivit lite mörkare. Vi har blivit lite mer cyniska, lite mer melankoliska. Vi gräver dock inte ned oss i det negativa, utan det finns alltid positiva sidor att ta till sig av. Att det hela skedde vid just »Ghost opera« var för att vi började bolla med den kromatiska skalan, vilket gjorde att musiken fick en lite kusligare framtoning. Är det någonting på »Haven« som sticker ut mer än någonting annat? Thomas: Låten »Under grey skies«. När jag första gången fick höra Tommys sång och text var jag hänförd. Alla de känslor som han förmedlade. För mig känns det som om den kommer direkt ur en musikal, kanske »Fantomen på operan«. Den grep tag i mig på ett helt annat sätt jämfört med vad jag är van vid. Tommy: Jag tycker att låten »My therapy« är lite speciell också. Tanken var att den skulle handla om experimentet som tyskarna gjorde på barn under andra världskriget. De placerade dem en och en i olika rum och de fick allt de behövde utom mänsklig närvaro och kärlek. I slutändan blev det deras död. En del av texten går: »May the touch of your hand forever be my therapy.« Jag baserar det på vad jag nyss berättade. För någon annan kan det handla om dagens samhälle där allt mindre kontakt mellan människor är på riktigt. Allt sker via mekaniska och digitala hjälpmedel. Thomas: Jag brukade vara likadan. Telefonen satt fastklistrad i handen på mig dygnet runt. Nu gör jag allt för att det inte ska vara så. Hemma lägger jag ifrån mig den direkt och den är definitivt inte välkommen vid matbordet längre. Människor som bara sitter hemma med telefon eller framför tv:n lever inte längre. Jag tänker aldrig bli den personen. Firewinds gitarrist och keyboardist Bob Katsionis har även denna gång varit med och bidragit med en idé. Ser ni hellre till låtens slutresultat än vem som har skrivit vad? Tommy: Vem som har gjort vad spelar inte så stor roll. Vi får ofta olika idéer presenterade för oss. Thomas: Vissa saker känner vi att vi kan jobba med och andra inte. I slutändan handlar det ändå alltid om vad vi kan göra med materialet. Hur vi kan anpassa det till oss och vårt behov. Tommy: Omvandlingen från idé till färdig låt gör att det väldigt ofta är svårt att förstå att det ens är samma stycke. Alissa White-Gluz (Arch Enemy, ex-Agonist) dyker upp som gäst igen. Om jag säger att det är tack vare Kamelot (Alissa har gästat bandet på skivor och konserter sedan 2011) som hon fick sitt första genombrott, säger ni emot då? Thomas: Jag tror nog att hon hade kommit dit där hon är i dag även utan vår hjälp. Att hon fick jobbet i Arch Enemy gjorde mig enbart glad, till en början. Sedan insåg jag att det skulle försvåra våra chanser att ha med henne på spelningar. Hittills har det dock fungerat riktigt bra. Hon anstränger sig verkligen för att få det att fungera och det gör mig glad att hon fortfarande vill sjunga med oss. Tommy, jobbar du fortfarande kvar som brandman? Tommy: Ja, faktiskt. Det är ett jäkla pussel att få ihop allting men både min chef och mina arbetskamrater är fantastiska. Vi är som en enda stor familj. Det må låta fånigt men exakt så är det. Jag bjöd faktiskt med killarna i bandet till min station när vi spelade i Sverige för några år sedan. Alla utom Thomas följde med. Thomas: Jag trodde han skulle visa deras brandhjälmar och utryckningsfordon. Tommy: Men i stället visade jag dem simulatorn och lät dem prova släcka en riktig brand och sådana grejer. Alla som följde med var grymt nöjda över besöket och den enda missnöjda är Thomas som sket i det. Som brandman måste din hälsa vara på topp. Hur påverkar ditt sätt att leva de andra i bandet? Thomas: Nu förstår jag inte vad du menar. Antyder du att vi andra är otränade? Tommy: Det är en prövning varenda gång vi är ute på turné. Hemma är jag grymt noggrann med att planera min dag. Vad jag äter. När jag äter. Hur mycket jag tränar. Hur mycket jag sover. Allting måste fungera. På turné får man anstränga sig för att hålla sig fräsch till spelningarna. Det är den första prioriteringen. Jag försöker träna där det går. Jag försöker äta nyttigt. Ibland går det inte och då förändras hela min värld, bokstavligt talat. Det låter helt sjukt. Thomas: Vi har gjort försök med att ha med oss träningsutrustning på bussen och börja varje dag med ett hårt pass. Men så fort man suttit uppe för länge och firat en bra spelning och valt att ta sovmorgon är det kört. Där avundas jag Tommys disciplin som är helt annorlunda jämfört med min. Hur lång tid tar det att komma tillbaka in i dina rutiner när du kommer hem från en turné? Tommy: En dag. Mer ledigt än så tar jag inte utan går tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Mina dagliga rutiner, du vet. Thomas: En dag för mig med, sedan är det dags att kliva upp vid halv sju igen för att hinna klä på ungarna och skjutsa dem till skolan. Detta vilda rockstjärneliv. Spelar din fru ut »du har varit på turné«-kortet när du väl är hemma och ungarna ska skjutsas till någon aktivitet eller stinkande sopor ska slängas? Thomas: Hela tiden! Men jag bryr mig inte. Jag tycker om att hålla på med hemmet och balansen som krävs för att hålla i gång familjen och bandet är viktig för mig. Den ger mig trygghet och det tycker jag om. Berätta någonting om varandra som få andra vet. Thomas: Jag har inte sett Tommys lägenhet i Stockholm ännu. Tommy: Jag har inte sett Thomas hus i Tampa, Florida ännu. Thomas: Varje gång vi turnerat har jag sagt åt honom att stanna hos mig ett par dagar på semester. Men det har inte blivit av. Tommy: Kliver han bara in i min hall har han sett min lägenhet. Det är inte så mycket mer än så. Det är nog kanske ganska konstigt att vi spelar i samma band men aldrig har varit hemma hos varandra. Thomas: Sedan vill jag också säga att jag har ingenting annat än respekt för Tommy. Hans jobb gör honom till en hjälte i mina ögon. Avslutningsvis, vem i bandet är det som drar nitlotten när det kommer till att fixa basisten Sean C Tibbetts flätor? Thomas: Han gör det på en hårsalong i Kentucky. Det brukar ta åtskilliga timmar och jag hade aldrig haft tålamodet till det. Men på senare tid har det faktiskt börjat dyka upp folk som ser ut som honom på våra konserter. Det är lite märkligt, men det har blivit hans kännetecken. n srm 4/2015 73

Berätta om ert nya album »The children of the night«. Adam Zaars (gitarr): Efter att vi var klara med förra albumet »The formulas of death« (2013) började vi att aktivt jobba på vårt nya album. Ett album som gick bra mycket snabbare att skriva än förra skivan, som vi kämpade med i sex år. En av anledningarna är att jag tidigare skrev nästan allting själv. Nu har vi överlag jobbat mer som ett band. Det har påverkat hur nya skivan blev, eftersom den var roligare att spela in än förra. Det är tråkigt när man ensam skriver allt material. Man blir trött på sig själv. Det är kul att lära sig att lita på andra. Att vara lyhörd är något jag har fått jobba med. Jag har blivit bättre på att inte döma andras bidrag för snabbt. För oftast har det varit jag som har varit skeptisk när vår andre gitarrist Jonathan Hultén har kommit med låtar. Samtidigt är det dessa som många gånger har blivit det bästa på skivan. Därför har en stor del av processen kring detta album varit att vara öppen för kritik och att vara tålmodig. Jakob Ljungberg (trummor): Sedan har vi också tröskat igenom materialet en hel del. Vi har spelat låtar i replokalen, åkt hem, lyssnat och ändrat bara för att åka tillbaka till replokalen och göra om allt från början. Så har vi hållit på tills vi har plockat bort allt som har varit dåligt. Vi har belyst det bästa och arrangerat om det ett tusental gånger så att vi inte ångrar oss när skivan väl är ute. Nu verkar ni ha genomgått en större metamorfos. Ni påminner i dagsläget mer om Bo Hansson än den death metal ni spelade på debutalbumet »The horror« (2009). Adam: Det känns som om vi inte har så mycket kontroll över musiken. Jag har oftast en idé om vart vi ska gå härnäst, men vi hamnar många gånger på ett annat ställe. Jag gillar det. Det handlar mycket om att lita på sig själv och sin intuition. Jakob: När vi började skriva det här albumet trodde vi att det helt och hållet skulle bli en instrumental Bo Hansson-skiva med jättemycket folkmusik. Det skulle vara Jan Johansson och 90 minuters flum. Visst blev det så, men samtidigt blev det helt tvärtom. Det blev rakare och mycket mer rock’n’roll. Adam: Vi har lyssnat på Bo Hansson sedan vi var tolv år gamla och han har alltid varit en stor inspiration. Redan i början av karriären fanns han med på ett hörn. De elementen existerar och har även varit grunden till mycket i vår musik. Något annat som har inspirerat mig är filmmusik och tv-spelsmusik. Främst Nintendo NES och Super Nintendo, men även spel som »Final fantasy« och »Castlevania«. Framförallt de mörkare melodierna. Jakob: Nintendo NES var begränsat till fyra kanaler, vilket gjorde att varje stämma var tvungen att säga något. Samtidigt fick de inte vara för långa eftersom det inte fanns plats på kassetten. Musiken i dessa gamla spel är oftast ganska kärnfull. Melodierna tål upprepning då man oftast måste sitta med de där spelen i några timmar. Vad ser ni för utveckling av er musik i framtiden? Adam: Jag tror att vi för varje album kommer att komma närmare Tribulations musikaliska kärna. Men när vi väl kommer dit kommer vi inte att släppa fem album som låter likadant bara för att vi kan. Kärnan kanske flyttar sig, men når vi dit tror jag att vi slutar. Samtidigt har den en begränsning som känns bra. Det finns hur mycket som helst att göra under det taket, så egentligen är det ingen begränsning. Möjligheterna känns oändliga samtidigt som de inte riktigt är det. Vår första skiva var väldigt mycket death metal och vi var medvetna om detta. Samtidigt var den väldigt inspirerad av filmmusik i Fabio Frizzis skola. Jakob: Om man tänker sig att vi går närmare mot kärnan från ett visst håll går vi även väldigt djupt in i detta. I stället för att göra sidospår ser vi till att utforska de territorier vi är intresserade av. Vi jobbar oss mycket längre in i de områden där vi faktiskt vill vara. Men folk har ett behov av att kategorisera. På USA-turnén som vi gjorde nu i vinter med Behemoth och Cannibal Corpse fick vi höra att vi var allt från melodisk black metal till thrash metal. Just i USA verkar de vara noggranna med genrer. När vi 2013 turnerade där med Watain var publiken nästan arga på oss. Detta eftersom vi inte hade definierat oss själva som en viss genre. Vi är hårdrockare men har våra fötter i många andra musikstilar. Adam: Det är svårt att hitta hem. Samtidigt vill vi inte heller det. Det är som att hitta en enda religion. Något som jag har svårt att förstå eftersom det finns så många. Det är lite samma sak här. För oss är det lättare att plocka russinen ur kakan. Du nämner religion. Adam: Det är en stor del av mitt liv. Det påverkar mig rent personligt och till viss del även Tribulation, även om våra texter och musik går genom ett Tribulationfilter. Sedan har vi den akademiska »Mörkret och skräcken finns alltid där« Av CeCilia Wemgård Foto linda åkerberg De ser sin musik som konst utan pekpinnar. Därför har Tribulation inga problem att blanda allt från death metal till Bo Hansson och filmmusik. – Den amerikanska publiken var nästan arga på oss eftersom vi inte hade definierat oss själva som en viss genre. iron Maiden Det första, största och viktigaste bandet. De två senaste skivorna vi har gjort har framför allt varit inspirerade av albumen från 2000 och framåt. Det är okej att göra låtar som är nio minuter långa. kiss Det är inte bara en konsert, utan det är även en show och något av en teater. Vi har inte mycket rekvisita, men precis som Kiss ser vi alltid våra framträdanden som en show och inte bara en musikalisk resa. Dessutom är även Tribulation fyra personer som alla är lika viktiga live. PoPol Vuh Bandet som bland annat skrev musiken till filmen »Nosferatu«. De förändrade oss och kom att vara en stadig bas i Tribulations ljudbild. Misfits Asbra musik och estetik. Mer kompakt rockmusik än så finns inte. Det är mycket därifrån vårt tänk att ta in skräckteman i bandets estetik har kommit. faBio frizzi En italiensk kompositör som skrev mycket filmmusik. Just italiensk skräckfilmsmusik har vi hållit varmt om hjärtat. adam Zaars, Jakob lJungberg 5 influenser 74 srm 4/2015

aspekten av mitt intresse för religion och det är rent intellektuellt. Jag har väldigt länge haft ett stort intresse för religion, men förr handlade det mer om termen andlighet och ockultism. Det känns som om felet som många gör i dag, speciellt inom hårdrocksscenen, är att de oftast går direkt in på den esoteriska delen utan att förstå den exoteriska delen. Folk läser om kabbala men vet ingenting om judendomen. På senare år har jag läst mer om religioner i stort, framförallt indisk religion som hinduism och buddism. Det är ett ämne som aldrig tar slut. Varför tilltalar just dessa religioner dig? Adam: Jag har svårt för den västerländska tanken om en gud. Visst finns det bara en gud inom hinduism, men kärntanken är att man kan ta sig an denne så som man själv känner. Det finns med andra ord lika många vägar som det finns människor. Kristendom, judendom och islam bjuder också på många olika varianter men ändå inte lika många. Det är framförallt tanken om att det bara finns en gud och inget annat som gör att jag är mer intresserad av religioner inom österländsk filosofi. Det är nog mångfalden som jag dras till. Jakob: Jag är mer inne på den vaga termen andlighet. Något som jag tycker att man kan koppla ihop med attityder till andra människor, fenomen, musik, öppenhet och jämlikhet. Adam: Vi är inte ett band med en enda övertygelse. Vi är fyra olika individer som tycker och tror väldigt olika. Så religion är svårt att prata om i ett sammanhang som Tribulation. Vi har alltid skrivit om det icke världsliga och det kommer vi nog alltid att göra. Jag vet inte varför. Musik är så konstig i sig att även texterna måste vara konstiga. Musik är bara toner som vi sätter ihop till bra låtar som tar en på resor, som får en att känna lukter och se syner. Vi har alltid skrivit om andlighet från den mörkare sidan. Mörkret och skräcken finns alltid där. Utan dessa element är det inte riktigt Tribulation. Ni har aldrig varit tydliga med vad era texter handlar om och för mig känns de abstrakta. Adam: För mig är det konstigt att prata om musiken, eftersom alla kommer att höra olika saker. Det är också därför som jag inte gillar att diskutera mina texter mer än generellt övergripande. Mina texter betyder något för mig, men något helt annat för andra och det gör inget. Jag skriver mina texter i stunden och skulle jag gå tillbaka till våra gamla texter nu skulle jag inte riktigt veta vad jag menade då. Det som vi gör och släpper för omvärlden är konst. Då kan vi inte komma med pekpinnar och berätta vad folk ska tycka och tänka. Ett sådant exempel bör väl vara er låt »The motherhood of God«. Syftar detta på den dubbla liknelsen av Gud som både en tröstande mor och en helig fader i »Gamla testamentet«? Adam: Återigen kommer vi tillbaka till faktumet att man kan välja hur man själv vill ta sig an det gudomliga. För mig har det alltid varit lättare att närma mig en kvinnlig gestalt snarare än en manlig. Jag vet inte varför, men jag kommer alltid bra överens med tjejer. Det är mer attraktivt för mig än att dyrka en bild av en skäggig farbror. Det finns en större tillit till den kvinnliga gestalten. I Sokrates försvarstal beskriver han att skalderna har en naturlig talang för ord, men oftast inte kan förklara sina egna texter. Adam: Jag kan absolut säga att jag inte har en naturlig talang för ord, men det är inget fel med att skriva texter så här. Det är annorlunda om man har en uttalad politisk agenda som kan behöva förklaras. Men vi skriver inte en manual om meditation, utan detta är konst och vi uppmuntrar det. Ibland kan det vara bra att ta ett politiskt ställningstagande, men Tribulation är inte rätta plattformen för det. Är det därför som Tribulation inte öppet skyltar med att du och Jakob är vegetarian respektive vegan? Jakob: Min mamma är vegetarian, så det har funnits med mig hela mitt liv. Sedan någonstans insåg jag att köttindustrin var jättedålig, så den ville jag inte stödja. Adam. Ja, det är inget vi skulle skylta med på en skiva i alla fall. Jag har bara varit vegetarian i lite mer än ett år. En dag ville jag inte ha djur över huvud taget på tallriken. Även fast folk frågar har det varken varit svårt eller jobbigt. Det har bara varit positivt. Av vilka anledningar? Hur bra ett slakthus än är så är det ändå inte bra. Folk kan säga att stället är reko men nja, det ser inte okej ut. Jag har varit en djurvän sedan jag var liten. Jag var den som grät om någon trampade på en larv. Men jag tror också på karma. Det känns onödigt att äta den som en vacker dag kommer att äta dig. n Johannes Andersson (sång, bas, Stench), Adam Zaars (gitarr, Repugnant, ex-Enforcer), Jakob Ljungberg (trummor) och Jonathan Hultén (gitarr, Stench).

david bergström pelle gunnarsson 04 Det som döljer sig bakom den smakfullt utformade »Gods and generals« överraskar inte. Krigisk heavy metal med historiska ambitioner och taskigt engelskt uttal. Jag stönar högljutt åt lyriken, irriterar mig på folkmusikinslagen men råkar ändå ibland spela lufttrummor. Märkligt. 05 Tio låtar förläst finlir med stark brytning av gothrock och emocore. Att det över huvud taget growlas kommer som en överraskning. Mängden rödvin som konsumerats under skapandet av denna romantiska halvträff är omöjlig att uppskatta. Helt klart är dock att omdömet har påverkats. 07 Det här är så mesigt att till och med jag blir varm om kinderna. Men refrängerna svänger så utsökt att jag inte kan göra annat än digga. När de sjunger om sin kamp för rätten att spela AOR lockar det både till fniss och starkt medhåll. »When the silence gets too loud« – vilken pärla! 04 Om det är bandets plan att sudda ut partystämpeln får jag lov att gratulera, de har lyckats å det grövsta. Nu återstår bara träig hårdrock. Enda anledningen till att lyssna på The Darkness har ju varit för den positiva kicken det gett. Jag trycker på stopp, följt av delete. 06 Ibland låter det lite väl mycket Mustasch om Kryddans band, det gillar inte jag. Men lyckligtvis är Band Of Spice ekonomiska med machotendenserna och lirar oftast mjuk rock i slimmad skrud. Det svänger och följer Jantelagen till punkt och pricka genom att inte vara förmer än något annat. 02 Kamelot får återigen klä skott för mitt gränslösa hat mot plastig heavy metal där keyboards skamlöst kvittrar cirkusmelodier, syntetiska låtsasstråkar virvlar runt, maskinella trummor trippar fram likt primadonnor och sångare spyr ur sig plattityder till påstått episkt fantasydravel. 06 Med en minimalistisk framtoning skapar Heavydeath en karg och elak atmosfär med en tyngd som överskrider trioformatet. Inte varierande nog för att jag ska behålla full uppmärksamhet i 50 minuter, men det är ändå en fin följeslagare till monotona arbetsuppgifter, i långsamt tempo. 03 Känslan av ett svettigt rep med polarna, en nytvättad torr t-shirt och pyset när kvällens första öl öppnas. Jag fantiserar fritt när jag försöker hitta motorn till FatMoMacs kreativa utlopp. För när jag lyssnar på albumet hör jag bara trött gubbrock och det kan ju inte vara drivkraften. 04 Machofylld groove metal som vill vara Pantera, men som inte lyckas komma förbi Prong. Riffen saknas, det lallas runt i ett urtrist mellantempo där bandet i stället försöker snärja mig med melodier. Dödsdömt. Vad är det för fel på konstant fart och fläkt, som i »Your trigger, my finger«? 26 26 Civil War Gods and generals Napalm 07 I korsningen mellan Sabaton och Nils Patrik Johansson har det uppstått något som går bortom respektive meriter. Jag förstår inte kopplingen mellan invasionen av Grisbukten och »Ack Värmeland du sköna«, annars är det här en brakfest för alla som älskar refrängstark galoppmetal. 07 Melodikänsla är en klart underskattad egenskap, även i de mer extrema avarterna av metal. Tribulation visar att det går att leverera både slagkraftiga och karaktärsstinna låtar med mörk, tung och karg atmosfär. De tänder ljus i tunneln och inger framtidshopp i tvivlarnas skara. 05 För den som dyrkar Tommy Denanders respektabla livsverk för den melodiska rocken borde det här skära som en varm smörkniv. Egentligen är det bara mer av samma. Det är helt enkelt ett urmjölkat koncept som inte tillåter någon egentlig utveckling, bara olika grader av inspiration. 07 The Darkness borde inte vara en vattendelare mellan kärlek och hat. Alla borde älska ett band som är både unikt och har en formkurva som aldrig verkar dyka. Låtmässigt börjar det lika starkt och mångfacetterat som på comebackplattan »Hot cakes« (2012), men tappar något på slutet. 06 »Economic dancers« är en angenäm stund, där alla delarna ger ett relevant bidrag till helheten och där man inte hinner komma på andra tankar. Den ruffiga bluesrocken är genuin och gemytlig. Möjligen saknas det en extra gnutta personlighet i låtarna för att nå nästa nivå på skalan. 05 Det finns absolut både fina och tralliga spår på »Haven«, men Kamelot lider alltjämt av mellanmjölkig oförarglighet. Det saknas en trovärdig själ. Sångarbytet för några år sedan var en chans att ta ett steg ur detta, men Tommy Karevik är än mer slätstruken än vad Roy Khan var. 03 Visst är det tungt. Visst är det rått och primitivt. Det är också svårmodigt och svårlyssnat. Även om jag inte vill ställa mig helt avog till det ganska originella soundet är sanningen att jag inte förmår att lyssna igenom hela skivan, eller ens en hel mastodontlåt, i sträck. 06 Av alla retroband som ploppar upp i dag är det här ett som sticker ut med såväl tunga meriter som musikalisk tyngd. FatMoMac presenteras som 70-talsnostalgi, men bluesrötterna sticker längre tillbaka i tiden än så. En frisk fläkt från en rökig bar, för länge sedan, långt bort. 04 Trots sitt brittiska ursprung sällar sig Stoneghost till en amerikansk gren av modern metal, där det gäller att vara så gapig och fläskig som möjligt snarare än att jobba med finessen. Det tar runt en dryg låt att tröttna på den tjurnackade attityden och de enkelspåriga riffen. tribulation The children of the night CeNtury media 24 radioaCtive F4UR esCape 21 the darkness Last of our kind Kobalt 20 band of spiCe Economic dancers sCarlet 15 stoneghost Old age of new ways masCot 15 fatmomaC FatMoMac red tomb 19 heavydeath Eternal sleepwalker svart 19 kamelot Haven Napalm juryn 76 srm 4/2015

08 I en lägenhet någonstans i Falun sitter två bandledare. Blickarna är tomma och ångern grav. »Hur kunde vi låta dem gå?«, tänker de båda samtidigt som refränger att döda för dånar förbi. Stämmer inte detta scenario finns det ingen rättvisa för Civil War sopar återigen mattan med Sabaton. 06 Som tidigare ointresserad har jag nonchalant viftat bort Tribulation så fort deras namn kommit på tal. Det var kanske dumt gjort. De progressiva inslagen blandar sig oväntat väl med den lilla dos death metal som presenteras. Att atmosfären sedan är viktigare än renset gör jag genast tummen upp åt. 05 Precis som vanligt i fallet Tommy Denander blandas både surt och salt till en enda stor soppbas. Fingertoppskänsla, det har han. När färre kockar är inne och kryddar hans soppa blir smaken också mer enhetlig. Dessvärre följer allting ett och samma recept. Mer hjärta hade varit att önska. 05 Det där bandet som albumdebuterade med »Permission to land« 2003. Det band som jag omedelbart blev kär i. De har mest gjort mig besviken under resten av vårt förhållande. Nu förväntar jag mig ingenting och slipper känna sorgestinget. Acceptabelt och bitvis okej. Ger det glöden tillbaka? Nej. 05 Pianoklinkig actionrock, ja varför inte. Det har ju gjorts tusen gånger förr med lyckat resultat. Det låter aldrig sämre än okej men heller aldrig bättre än godkänt. Det som saknas är lite klister, någonting som vill stanna kvar. Det jag hör nu går bara in och ut på två sekunder. 06 Trygg, tryggare, Kamelot. Även denna gång är de kvar inom den dystrare delen av det musikaliska (Hollywood)-landskapet. Mer »pang på« och mindre »låt mig berätta om« hade inte skadat. Tommy imponerar dock stort bakom mikrofonen. Mer Roy Khan än så här kan man inte bli utan att vara Roy. 04 Den Sorceryliknande loggan lurar mig totalt. I stället för en skopa rapp death metal väntar en tungrörd slev med disharmonisk doom. När smeten väl lättar upp låter det helt okej. Tyvärr händer det inte speciellt ofta och Nicklas Rudolfssons mässande sång är allt annat än bärande. 03 Bakom ett bandnamn att hata döljer sig – inte ett dugg förvånande – murrig retrorock att sucka tungt åt. Visst, det är inte fullkomligt uselt, det ska erkännas. Det är bara helt och totalt ointressant. När inte ens Mats Levéns riviga stämband kan engagera mig är det ridå. 04 Tuff metal – »death metal« i fel radiopratares mun. Modern sådan. Med en skvätt nu metal. Och en Panteraproduktion. Där har du fyra argument till varför du bör låna Londonbandet ett öra. Argument till varför du bör låta bli: de är minst tio år för sena på bollen och Pantera suger styggt. janne mattsson erik thompson 07 Liksom »moderbandet« är Civil War hårdrocksversionen av att läsa Fantomen: underhållning och historieundervisning i ett. De har även vässat spelteknik och hitkrokar sedan debutplattan. Vilket har rått bot på »Zlatan i korplaget«-känslan – nu är Nils Patrik Johansson bara lite överkvalificerad. 08 Ett orgelintro bådar alltid gott. Så även nu. Tribulation har gått från finfin men förebildsskuggande death metal till något cineastiskt mäktigt med albatrossvid vingbredd. Någon exakt term är svår att ange, men det är nog så njutbart att lyssna och lyssna om medan man funderar. 07 Totos originalbasist David Hungate har sagt att »detta låter som en hit« betyder »detta låter som en annan låt«. Han borde veta, och han har rätt. Radioactive låter Survivoramerikanska, Aliensvenska och hörda så det förslår. På låt efter låt. Som i sin tur låter som en jättehit. 05 The Darkness var aldrig oseriösa. De gjorde sin egen grej. Det gör de än, men lär aldrig matcha sin forna formtopp. Alltså »One way ticket to hell... and back«, mästerverket som nästan alla dissade. De håller sig till kort som blir lite mindre säkra och mer urblekta för varje giv. 03 Christian »Kryddan« Sjöstrands musikaliska begåvning är måttlig. Om detta vittnar den kassa skummisthrash han gör i Kayser. Inte att förglömma Band Of Spice, ett vida underlägset derivat av det Spiritual Beggars som förbättrats dramatiskt i hans frånvaro. Delvis tack vare denna frånvaro. 06 Tommy Karevik är fortfarande en långt bättre sångare än halvmesyren Roy Khan. Dock kvarstår den fråga som gäckat mig i 20 år. Kamelots musik är kall och vacker och skulle göra sig utmärkt i en reklamfilm för vinterdäck – men vad är det som förutsätts göra ett så bestående intryck? 06 Perfekt mysmusik för något odött kärlekspar i »American horror story«. Varelser som, likt dessa toner, långsamt ruttnar på ett förföriskt sätt. För de levandes antal låter det lovande, på gränsen till skitbra. Gör det bara ännu lite mörkare, mer liknöjt och, förstås, långsammare. 03 Vore denna skiva en film skulle den vara »Den kåta bonden som slutade runka«. En daterad porrkalkon, mer genant och långtråkig än kittlande. Precis som den förstoppade och slidebrummiga obygdsblues som bjuds här. Ge Candlemass en ny »Julie laughs no more« i stället, Lars Johansson. 03 När Stoneghost spelar live hoppar de kråka på scen i säckiga sweatpants. Jag har inte konsulterat Youtube men jag vet det ändå. Finns det något försonande hos dessa britters hyperamerikanska töntmetal är det trummisen. Han må drämma till cymbalen på vartenda taktslag, men han svänger. Funk metal? Knappast. Alternative metal? Nåja, den beskrivningen får väl duga. Även om det faktiskt inte var skruvade takter och gitarrstämningar som var Faith No Mores signum under storhetstiden, det vill säga på »The real thing« (1989) och »Angel dust« (1992). Det var det sorglösa genrehoppandet, mellan och inom låtarna. Framför allt att dessa i teorin så tvära lappkast inte gjorde musiken mer svårlyssnad. Varje låt hölls samman av lätt urskiljbara, och dödligt smittsamma, hitkrokar. Med lika unikt som fantastiskt resultat. Sedan kom »King for a day... fool for a lifetime« (1995), ett magplask av »St. Anger«-lika dimensioner. Efter den fadäsen var ett steg i rätt riktning, det vill säga »Album of the year« (1997), inte nog. Bandet som entusiasterna kallat hårdrockens framtid sprack tämligen obegråtet 1998. Nu återvänder Faith No More med sitt sjunde album till en musikscen som de inte längre tillför någonting. Inte så att tiden har sprungit ifrån dem. Snarare har de tappat sin egen personlighet och sällat sig till vimlet av Radiohead- och Porcupine Tree-minnande medelmåttor. Vilket gissningsvis bidragit till att »Sol invictus« även saknar den forna Faith No More-energin. Är ens varumärke »kaxighetens fanbärare« ska man knappast inge associationer till band som låter som att de föddes medelålders. Mycket, om än inte allt, kunde ha räddats om materialet varit hållbart per se. Vilket det inte är. Kontrasterna mellan kala verser och vräkiga refränger är bleka och ineffektiva. Det sparsmakade saknar atmosfär och det ösiga... vänta förresten, vilket då ösiga? Mike Patton testar varje sångstil från Nick Cave-dov till Devin Townsend-skrikig för att appellera till våra känslor, och misslyckas hela tiden. Rytmsektionen är fortfarande kompakt som en perstorpsplatta och keyboardisten Roddy Bottum bandets originellaste musiker. Deras duktighet är dock bortkastad på merparten av låtarna, inklusive inbillat »Epic«-besläktade singeln »Superhero«. Bäst är »Rise of the fall«, som kunde ha ljudit från ett tivoli i »True blood«-staden Bon Temps, och militäriska balladfinalen »From the dead«. Dessa håller kanske inte heller fornstor Faith No More-klass, men kan åtminstone avhöras och avhöras igen med viss behållning. Erik Thompson faith no more Sol invictus ipeCaC 04 dustin rabin »Mike Patton testar varje sångstil från nick cave-dov till devin townsend-skrikig« srm 4/2015 77

Ages The malefic miasma Black lodge 08 Runt millennieskiftet hittade jag ett band från Borlängetrakten vid namn Magog. De släppte några vassa demos och jag tyckte alltid att det var konstigt att de aldrig fick släppa någon skiva. Senare bytte Magog namn till Evangeli, men återigen ville det inte riktigt lossna för grabbarna. När jag nu sitter med Ages debutalbum i handen ser jag att bandet innehåller medlemmar från tidigare nämnda grupper. Ett både glatt och oväntat återseende. »The malefic miasma« är sprängfull med melodisk black metal av fin valör. Att kalla plattan originell vore att ljuga. Ett helt svenskt 90­tal lät så här. Det spelar dock ingen roll. Ages har slipat det gamla slitna svärdet vasst igen och ska sanningen fram övertygas jag redan vid refrängen i första låten »At the behest of reason«. En refräng norska Keep Of Kalessin för övrigt hade kunnat mörda för. Först Astrophobos och nu Ages. Svensk slingbaserad black metal av nostalgisk karaktär är onekligen på frammarsch. Magnus Ödling A Life DiviDeD Human aFM 07 Detta är platta nummer fem under nuvarande namn från detta tyska electro/goth metal­band. De släppte sin albumdebut 2001 som Cydonian och därefter genomfördes namnbytet. Skivan är lättlyssnad och har ett skönt sväng, med flitigt användande av syntar och pampiga körer. Det skapar en fantastisk känsla av rymd och binder ihop allt. Låtmaterialet är väl balanserat med välskrivna texter (må så vara att de ibland är något banala) och håller genomgående hög klass. Detta album fungerar dessutom ypperligt som bakgrundsmusik när man gör andra saker. Det är inget som stör över huvud taget. Plattan liksom puttrar av trevlighet och sprider glädje utan att göra för mycket väsen av sig. Jürgen Plangger har en svag aning av brytning i rösten och ligger från och till på gränsen till röstmässig gnälltråkighet – men han lyckas hela tiden balansera och låter sammantaget behaglig och intressant. Jane Cedenberger ArchAeA Catalyst archaea 08 Behöver världen ännu ett melodiskt death metal­band från Göteborg? I normala fall skulle jag hävda att det är ytterst tveksamt. Om de håller Archaeas klass är svaret däremot ett rungande ja alla dagar i veckan. Archaea är latin för arkéer, enligt Wikipedia ett slags organism som också kallas ärkebakterier. Ett passande namn då musiken på »Catalyst« är extremt smittsam. Soundet är stort och fylligt och hela albumet andas klass på ett sätt som utstrålar pondus och rutin. Egenskaper som ett band utan skivkontrakt som släpper sin debutskiva rimligen inte borde ha hunnit skaffa sig. Musiken är gitarrdriven, men på nästan alla spår ligger en keyboard och skapar en melodisk botten över vilken bandets båda gitarrister kan rulla ut sina riffmattor. I låtar som »Salt«, med en text helt på svenska, och den avskalade avslutaren »Sol« tar bandet ut svängarna ännu mer. »Catalyst« kan mycket väl vara starten på en global pandemi. Johan Jakobsson Arcturus Arcturian ProPhecy 09 Mycket vatten har runnit under broarna sedan Arcturus släppte sitt senaste studioalster »Sideshow symphonies« (2005). Det är dock inget som har märks när man lyssnar på norrmännens comebackplatta »Arcturian«. Tvärtom känns skivan som en naturlig fortsättning på föregångaren. Bandet bygger ledigt vidare på sitt särpräglade uttryck. Detta genom att både knyta an till sin egen historia och samtidigt utforska nya mörka, dimensioner i form av en frustande maskinpark. Resultatet är en sällsamt lyckad mix av fagra melodier och furiös aggressivitet, där det symfoniska grundanslaget går hand i hand i hand med den dubstepinspirerade ljudbilden. Ton för ton kan skivan te sig spretig och osammanhängande. Som helhet betraktad framstår ändå »Acturian« som en harmonisk enhet. De olika beståndsdelarna gifter sig med varandra som vore de sprungna ur en och samma fullbordade tanke. Inbitna genrepoliser har här således föga att hämta, men för öppensinnade artrockkonnässörer väntar balsam för själen. Tobias sTark Civil Wars musikaliska inriktning har hittills varit väldigt förnuftig. Det ansenliga Sabatonsläktskapet garanterade från början ett betydande intresse för bandet, vilket stärktes med adderandet av Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Lion’s Share) på vokalistposten. 2012 års självbetitlade ep och den efterföljande fullängdaren »The killer angels« från 2013 var båda påtagligt ömsom välbekanta, ömsom identitetssökande. Ett berömvärt lyckat tillvägagångssätt, vars främsta merit dock trots allt är att ha resulterat i smidandet av »Gods and generals«. Den potential som tidigare stundtals inte nådde målet har på det andra albumet seglat i hamn helt. De hitkrokar som förut kunde lura halvgömda bakom hörnet står denna gång som spön i backen. Refrängstarkt är bara förnamnet, oavsett om siktet är inställt på svulstig power metal som i »War of the world« eller gripande balladverk av typen »Schindler’s ark«. Det kanske mest utmärkande är de steg som har tagits för att musiken civiL WAr Gods and generals NaPalM 08 fullt ut ska signeras av självklar Civil War­karaktär, snarare än att vara en nog så förtjänstfull fortsättning på det förflutna. Det vilar inte sällan en teatralisk ådra över tongångarna. En framåtanda som inte minst märks i »Braveheart« och vikingaeposet »Tears from the north«. Angreppsvinkeln är föga förvånande som gjuten för Johanssons röst. Jag kan i övrigt med glädje konstatera att hans emotionella bredd nu har fått blomma ut på allvar även i denna grupp. Till de andra lyckade dragen hör den ökade närvaron av Daniel Myhrs klaviatur. Dess sedvanliga pondus skänker blivande publikfavoriter som »Bay of Pigs« och »USS Monitor« den extra elegans de så väl förtjänar. Den enda mildare anmärkningen är att det gärna får grävas något djupare bland de historiska ämnena till nästa gång. Hårdrocksvärlden har vid det här laget fått sig en och annan berättelse om frihetskämpen William Wallace och slaget om Iwo Jima. neven TrosiC 78 srm 4/2015

Atomic BitchWAx Gravitron Tee Pee 06 Ett inte helt ovanligt fenomen som kan uppstå när man låter stonerband snurra på vinylsvarven är att man nästan kan känna den söta doften av marijuana sippra ut ur högtalarna. Så är dock inte fallet med »Gravitron«, det senaste alstret från New Jersey­baserade Atomic Bitchwax. Energinivån är alldeles för hög för det. Plattan påminner snarare om ett fiktivt samarbete mellan Danko Jones och Sleep. Ställd mot föregångaren – den ambitiösa men ack så aptråkiga »The local fuzz« (2011) – är den här skivan ett givet mästerverk. Det kan i och för sig bero på att det förstnämnda albumet utgjordes av en 42 minuter lång instrumental låt. Plötsligt stör det mig inte lika mycket att hela tre av de tio låtarna på »Gravitron« saknar sång. Utan den jämförelsen i åtanke känns det däremot som för många, och för mig förstör det helhetsintrycket en aning. Lyckligtvis räddas plattan av såväl startskottet »Sexecutioner« som avslutande »Ice age ›hey baby‹«, som gör den klart köpvärd. bJÖrn Moldén DArk sArAh Behind the black veil INNer WouNd 08 Heidi Parviainen, före detta sångerska i finska Amberian Dawn, har dragit i gång ett metalprojekt. På debutalbumet har hon tagit hjälp av idel musikaliskt begåvade människor. Bland dessa hittar vi UDO:s briljante gitarrist Kasperi Heikkinen och den grymme basisten Jukka Koskinen (Wintersun), som båda bjuder på eminenta insatser. Dessutom innehåller skivan tre riktigt bra duetter. En med Inga Scharf från Van Canto, en med Manuela Kraller från Xandria och framför allt den vackra »Light in you« som Heidi framför med Tony Kakko (Sonata Arctica). Musiken är överväldigande mäktig, snyggt producerad och storslaget filmisk. Texterna berättar historien om en ung kvinna vid namn Sarah, hennes skiftande personlighet och vandring mellan ljus och mörker. Allt hänger ihop och känns genomtänkt och naturligt – till och med att hon plötsligt i sjunde spåret »Hunting the dreamer« börjar sjunga på finska. Och avslutningen i form av »A grim christmas story« är inget annat än fantastisk. Jane Cedenberger the DArkness Last of our kind koBalT 05 I början av karriären lanserades brittiska The Darkness som ett alternativ till überseriösa rockband som Coldplay och deras gelikar. En frisk fläkt, tyckte många, och bandet blev snabbt en kommersiell framgångssaga. Personligen fattade jag inte grejen. Nog för att det finns gott om utrymme för humor och klichéer inom den valda genren, men när det blir mer buskis än hårdrock faller det mig inte i smaken. Tre plattor senare har bandet, på gott och ont, genomgått vissa förändringar. De spelar fortfarande lättsmält radiorock med falsettsång och poppiga refränger. Om det är positivt eller negativt har jag svårt att bestämma mig för. Däremot är jag helt säker på att jag uppskattar den lite mognare inställningen till textförfattande. Den här gången slipper vi lyssna på Justin Hawkins gasta om hur varje man, kvinna och barn vill utföra oralsex på honom. Tack gode Gud för det! I inledande »Barbarian« handlar det i stället om vikingar. Det blir lite mer Spinal Tap, lite mindre Steel Panther. Smart drag. bJÖrn Moldén DAviD shAnkLe group Still a warrior Pure STeel 03 Inte på långa vägar värdigt en musiker som en gång i tiden bidrog till leveransen av stålsalvor som »Ride the dragon« och »The demon’s whip«. Det är den tanken som ligger närmast till hands när det kommer till att sammanfatta det tredje albumet från David Shankle Group. Som gitarrist i Manowar på »The triumph of steel« (1992) har Shankle säkrat en välförtjänt uppskattning från nämnda bands fanskara. »Still a warrior« är en titel som verkar utlova ett fortsatt vårdande av denna merit. Sanningen är en helt annan. Låtarna är i sig knappt ens värda att kallas en amatörmässig parodi på heavy metal. Detta styrks med all oönskad tydlighet av Warren Halvarsons bakplåtstunna sånginsats. Det allra värsta här är dock produktionen. Det finns ett fåtal, ej demorelaterade, inspelningar som direkt har fått mig att rygga tillbaka och sänka ljudet då plågan har blivit för intensiv. Jag kan nu motvilligt lägga ännu ett praktexempel till den listan. En liten, liten, tragisk bedrift. neven TrosiC DruDkh A furrow cut short SeaSoN oF MIST 06 De tidiga skivorna av Ukrainas nationalskalder Drudkh är inget mindre än mästerverk. Oändligt stämningsfull, suggestiv, naturromantisk black metal med riff i världsklass. Att vandra i skogen till tonerna av »Forgotten legends« från 2003 eller 2006 års »Blood in our wells« är något jag aggressivt uppmanar varje black metal­frälst läsare att prova. Jag har gjort det fler gånger än jag kan räkna och tröttnar aldrig. Efter det akustiska folkalbumet »Songs of grief and solitude«, även det släppt 2006, tappade bandet formen. De har fortfarande inte riktigt hittat den igen. Känslan inför detta album är densamma som inför allt Drudkh släppt sedan dess. Den musikaliska formeln är i stort sett densamma som alltid. De storvulna ljudlandskapen saknar dock det djup, den råhet och känsla de en gång hade. Drudkh gör alltjämt riktigt bra musik, men de dagar då de gjorde fantastisk musik tycks gångna för alltid. Joel MalMén BAchmAn Heavy blues lINuS 08 »Som gjort för fyndiga berättare som Bachman att förlänga karriären med.« Så sa jag om fjolårets dvd »Vinyl tap tour – every song tells a story« där kanadensaren Randy Bachman blickar tillbaka på sin karriär genom musik och anekdoter. Föga anade jag att han i själva verket var redo för en storstilad comeback. »Heavy blues« heter receptet och kryddorna är gitarrhjältar som inte bara kommer in för ett handjobb. I Kevin Shirleys produktion får den gamla vulkanen Neil Young ett nytt utbrott i »Little girl lost«. Joe Bonamassa busar i »Bad child« medan Rival Sons Scott Holiday ger tyngd åt »Ton of bricks«. Fler gäster finns, men det vore tjänstefel att inte nämna den pådrivande trummisen Dale Anne Brendan och Anna Ruddicks dansanta basspel. Tillsammans med den galvaniserade Randy blåser de upp en storm i bluesrockdjungeln och i repertoaren finns i princip bara godsaker. Bachman återuppfinner inte hjulet, men sätter en sjujäkla snurr på det. De celebra gästerna torde vara fulla av vördnad. Jukka Paananen BAnD of spice Economic dancers ScarleT 06 Med ett förflutet i Spiritual Beggars och Mushroom River Band har sångaren Christian »Spice« Sjöstrand ett bra cv i kategorin tung hård rock. Egna bandet bildades 2010 och är stöpt i samma form. Band Of Spice kopplar snabbt din kropp i ett svängigt järngrepp och det inledande titelspåret är näst intill omöjligt att värja sig mot. Jag gillar även »True will« där koskällan håller takten. Tyvärr försvinner magin under albumets mitt. Det blir lite sörjigt och gnistan slocknar nästan. Passande nog kommer den tillbaka med frisk styrka i läckra »You can’t stop« och avslutande »You know my name«. Tillsammans är de så starka att till och med den funkiga basen i annars snygga »Down by the liquor store« är förlåten. Som Spiritual Beggars­fan har jag saknat Spice. Hans röst har ett rivigt och underbart djup som så många andra saknar. »Economic dancers« är ett välkommet återseende. Men nog hade jag gärna sett ännu mer klipp i de där gitarrerna som han passar så fantastiskt bra tillsammans med. JonaThan sTrandlund Bonfire Glörious BorIla 05 Som fan av Bonfire sedan 1988 är jag kluven till det här släppet. Att gitarristen Hans Ziller har gjort om soloprojektet Ez Livin’ till Bonfire är mer än förvirrande. Att han i den rockaden tappade sångaren Claus Lessmann – den ende som har medverkat på Bonfires alla album – är givetvis det största minuset. Ersättaren David Reece (ex­Accept) må vara en tekniskt skickligare sångare. Han saknar dock det enda som Claus, i ärlighetens namn, hade att bjuda på – personlighet. De fyra år som har gått sedan »Branded« märks först och främst på att Hans haft gott om tid på sig att samla ihop riktigt starkt material. Så pass bra att ingenting känns överflödigt. »Remember« är exempelvis bland det bästa han satt sitt namn på de senaste 20 åren. Nyinspelningarna av »Sweet obsession« och »American nights« är dock någonting jag gärna hade varit utan. Hade skivan släppts under ett annat namn hade jag köpt den rakt av. Nu kan jag inte sluta tänka på hur mycket bättre den hade varit med Claus. Janne MaTTsson srm 4/2015 79

entrAiLs Obliteration MeTal Blade 08 Klagande kyrkklockor, susande vind och väsande vålnader. Känns tricken igen? Småländska Entrails generar sig inte utan vältrar sig i effekter som vid det här laget har många år på nacken. Men vad gör väl det när helheten maximeras och coolhetsmätaren vibrerar på knallrött. I Entrails ljudbild hämtar gitarrerna ogenerat inspiration från Entombeds klassiska inställningar. Fyra album in i karriären ligger Entrails fortfarande i den främsta skyttegraven och matar blysalvor det är omöjligt att inte strimlas sönder av. »Epitone of death« är en pärla med sitt rappa driv och makalösa gung. Det majestätiska mellanpartiet är pur dödsmagi med en snygg sentida knorr. Lyssnar man noga hörs 90­talet viska i vördande beundran. Gitarrsolot i »Beyond the flesh« förtjänar också en guldstjärna. Återigen en detalj som får Entrails att skilja sig från mängden. Favoriten stavas dock »Midnight coffin«. En iskall stund där inte bara det rusiga renset hävdar sig, utan även melodierna får sträcka ut sig i all sin prakt. JonaThan sTrandlund germ BomB Under a fading sun area deaTh 05 Hampus Kuylenstierna (sång, gitarr, bas) och Pierre Ohlsson (trummor, sång) är inga heta kandidater till att dela turnébuss med religiösa band som Tourniquet, Stryper och Mortification. Sedan debutalbumet »Infected from birth« (2010) har duon levererat en ursinnig smältdegel av apokalyptisk speed metal och garagepunk under provocerande låttitlar som »Wrong eyed Jesus«, »Chemical god« och »Do you conform?«. Göteborgarnas tredje giv fortsätter i samma anda att varsla om människans undergång och slå ytterdörren i ansiktet på kristna predikanter. Men detta är en betydligt lugnare resa. Mindre fokus på högoktanig d­takt har gett mycket mer utrymme åt pulserande och stampande material. Resultatet blir ett Kvelertak med färre tekniska finurligheter. Germ Bomb får dock svårt att hålla intresset vid liv när det ofta repetitiva tuggandet passerar fyraminutersgränsen. Som bäst är bandet när ilskan får brisera och helvetet bryter löst på riktigt i urladdningarna »Abomination«, »Stench« och »Religious vomit«. PaTrik svensson roBin george Dangerous music II aNgel aIr 06 När den förhållandevis okände brittiske artisten Robin George solodebuterade 1985 blev låten »Heartline« ett samtalsämne inom AOR­världen. En mycket minnesvärd dänga som håller än. I kölvattnet efter debutalbumet fortsatte George i rask takt att skriva låtar, och här kommer då något från sent 1985 som marknadsförs som en uppföljare eftersom det inte släppts tidigare. Ljudbilden och låtarna går helt klart i samma stil, och då talar vi om lätt popbetonad AOR. Referenser för den som vill sluta läsa redan nu är Electric Light Orchestra, Cars och snällare former av Phenomena eller Arc Angel. Hela 17 låtar ingår och redan där blir man misstänksam. När sedan produktionen är tämligen fadd, arrangemangen har ett mycket demoaktigt skimmer över sig och albumtiteln slutar på »II« – ja, då lutar åtminstone jag åt att detta snarare är överblivet material. Bra låtar finns helt klart, och det lugna AOR­gardet bör kolla in detta. Resten av musikvärlden lär inte övertygas så lätt. ola gränshagen gruesome Savage land relaPSe 08 När medlemmar från Exhumed, Possessed och Malevolent Creation sluter upp för en death metaltripp är det som att öppna en tidskapsel från 80­talets upplopp. När dessutom legendariske konstnären Ed Repka har draperat omslaget med smaskande kannibaler vet man att nu är det fest. Amerikanska Gruesome har en logo bestående av inverterade kors, brinnande facklor och spindelväv. De lirar benknäckande death metal som inte så lite hyllar genrens grundare Chuck Schuldiner (Death, 1967­2001) där varje ton är gnagd ända in till knotan. Att Gruesome vill omfamna sin bakgrund är nästan övertydligt, men jag slås av den enorma charm som genomsyrar detta debutalbum. Musikaliskt är Gruesome rena rama komposten. Det låter mosigt och kladdigt men samtidigt fullt av både näring och energi. Behövde death metal verkligen utvecklas efter Death? En kort stund är jag osäker. »Savage land« kan mycket väl visa sig vara årets nostalgitripp till en tid då omslagskonst nästan betydde lika mycket som själva manglet. JonaThan sTrandlund heAvyDeAth Eternal sleepwalker SvarT 08 Det här är doomdöds som har sina rötter i gammal hederlig hårdrock och inte i något slags hipsteraktigt »vi upptäckte black metal och doom med Sunn0)))«­trams. Det hörs att den här Stockholm/Ljungskile­trion har lyssnat på metal sedan bebisåldern. Därmed inte sagt att Heavydeath låter som Iron Maiden. »Eternal sleepwalker« är mörk, dimmig och pulserande. Den organiska ljudbilden gör att man faktiskt hör hur bassträngarna dallrar av fetma. Inräkningar och snack bidrar till bilden av något levande som tar form framför ens ögon. Avgrundsdjup dödssång varvas med sakralt mässande och psykedeliska slingor utvidgar trippen. Lägg till det dynamiska drivet och du har en riktigt stark platta. Merparten av bandet har förfinat metoden i över 15 år i exempelvis Runemagick och Funeral Orchestra, men det tillför knappast något nytt till genren. Precis som det ska vara alltså. Varför krångla? Heavydeath vet vad de vill och behöver inte ta några omvägar. Tunga riff, tunga låtar, tung produktion. Det räcker så. MaTTias indy PeTTersson ereB ALtor Nattramn cycloNe eMPIre 07 När Gävles Ereb Altor 2008 presenterade sig för en bredare publik med debutalbumet »By honour« var soundet kraftigt influerat av Bathorys vikingaperiod, om än i doom metaltappning. Den senare influensen kom sig av att medlemmarna också utgör ryggraden i Isole. Låtarna var väldigt bra, men låg stundtals kanske lite väl nära Quorthons kreationer. Efter hand fann bandet mer av ett eget sound. Den tydligaste förändringen blev att en rejäl nypa black metal bakades in i musiken. Tyvärr har jag känt att de kört fast lite. Soundet har bestått av två växlar: doomriff med smäktande sång och slammerpartier med black metalgrowl, backade med keyboard. Det är absolut inget fel på någon stil i sig, men variationen och inspirationen har saknats. På »Nattramn« har Ereb Altor klarat den biten bättre. Grundreceptet är fortfarande detsamma som ovan, men fler intressanta melodier kryddar anrättningen och hela ljudbilden känns mer dynamisk och intressant. Det är ett klart steg i rätt riktning. adaM WesTlund fAtmomAc FatMoMac red ToMB 07 FatMoMac, döpt efter orten Fatmomakke i Lapplandsfjällen, är en ny cell i Candlemassfamiljen. Gitarristen Lars Johansson och sångaren Mats Levén ger oss ett något annorlunda uttryck för sina bluesiga rötter än vi är vana vid. »Broken down« bär resonanser av Free och kunde Jimmy Page i dag skriva låtar som »So bad it feels« skulle han inte ge ut Led Zeppelinkatalogen en gång till. »Cold woman« blåser in Jimi Hendrix­ och Stevie Ray Vaughan­vindar medan den delikata »Memories is all there is« rentav har drag av grunge. Helheten är en samling bluesbaserade rocklåtar med ledigt gitarrspel där känsla och klassiska grepp som wah­wah och slide är saltet och pepparn i grytan. Möjligen pressar Levén lite för mycket i ett par av spåren, men i övrigt sjunger han passande taktfullt och stämmer med sin raspiga röst in i Johanssons och Klas Gunnerfeldts (Psychosomatic Cowboys) gitarrparad. Jag saknar dock en naturlig avslutning. Skivan känns snöpligt avbruten efter instrumentala »Gearshifter«. Jukka Paananen forgotten tomB Hurt yourself and the ones you love agoNIa 03 Öppningen låter som en blek kopia av Entombed från mitten av 2000­ talet. Ändå är detta den femte plattan från det melankoliska black metalbandet Forgotten Tomb. Spretig som fan och sömnpillren avlöser varandra. Det är sällan band lyckas med låtar över fem minuter och det här är inget undantag. Jag känner inte heller igen mig musikaliskt. Var är de ångestfyllda mollriffen, som band som Lifelover lyckades så bra med? Man lyssnar inte på italienska Forgotten Tomb för en tunggungad ljudbild där de försöker sig på att låta ösiga. »Bad dreams come true« inleds med sludge metal­riff i en tråkig, tung överproducerad röra. Efter fyra minuter kommer låten i gång med hyggliga riff som följs av en magnifik avslutning och det börjar äntligen låta Forgotten Tomb. Först i näst sista låten, nio minuter långa »Dread the sundown«, börjar jag smått vakna av några intressanta riff. Dock tröttnar jag snabbt, kanske för att låtskrivandet här liksom på större delen av albumet är under all kritik. Charles Thulin-assarMo 80 srm 4/2015

heLevorn Compassion forlorn Bad Mood MaN 07 Det tredje albumet från det melodiska death/ doom­bandet från Mallorca innehåller så mycket vemodigt mörker att det nästan blir hjärtskärande. På samma gång är det emotionellt upplyftande, men framför allt är dessa mäktiga melodier och den musikaliska skönheten totalt gåshudsframkallande. Särskilt magiskt är pianot. Enrique Sierra hade gärna fått bjuda på mer av sitt fantastiska pianospel. Men skivan är riktigt bra ändå. Det finns en härlig tyngd och variation i låtarna och allt känns intressant, inspirerat, skönt och behagligt hela vägen. Josep Brunet behärskar både ren sång och growl. Han har en makalöst berörande känslomässig ton i sin röst som känns övertygande. Visserligen låter han ibland som Daniel Bryntse i svenska Isole, men det är absolut ingen nackdel. Det låter vackert och allra vackrast är den avslutande balladen »Els dies tranquils«. Där pratar Josep och den begåvade irländskan Lisa Cuthbert står för en bländande sånginsats. Jane Ceenberger hystericA All in aTTIdude 08 Från Stockholm kommer denna metalkvartett som bildades 2005 och som tidigare hade Sister Sins Liv Jagrell på sång. Två album har de släppt ifrån sig, debutalbumet »Metalwar« 2009 samt uppföljaren »The art of war« 2012. Och nu denna fem låtar långa ep. Fem spår som alla låter olika och fångar lyssnaren redan från start med grymma »Lock up your son«. Härligt riviga gitarrer, tunga trummor. Ovanpå detta tronar Annie De Vils underbart skräniga och på samma gång otroligt vackra röst och flertalet ljuvligt bedårande körpartier. Det är så galet mycket kraft, energi och brutal jävla råstyrka och ändå så mycket finess och harmoni. Som extra grädde på moset är balladen »Ease my mind« som avslutar alstret så fantastiskt fin och behaglig med sina akustiska gitarrer. Det är som att flyta i väg till en vackrare värld där allt bara är lugn och skönhet. Det är en mäktig ep, detta. Och att lyckas med konststycket att få fem låtar att kännas som ett fullängdsalbum är riktigt bra jobbat. Jane Cedenberger JettBLAck Disguises cherry red 07 Det är trevligt att bli bönhörd. I recensionen av Jettblacks andra album »Raining rock« (2012) efterlyste jag en högre kvot av attityd, skärpa och bett samt starkare melodikrokar. På »Disguises« levererar nu Jettblack betydligt bättre på samtliga dessa områden. Trots de tydligare melodierna har engelsmännens musik hårdnat rejält sedan sist. Föregångarens lättviktiga hårdrock får fem raska på näbben av det tyngre materialet. På plussidan kan också en föredömlig variation räknas in. Stundom visar Jettblack upp en ödesmättad och melankolisk sida, som inte alls känns malplacerad. »Explode« är bluestung på ett sätt som påminner om DAD:s »Rim of hell«. Bandet lyckas också ro balladen »Black and white« i hamn, även om refrängen inte är lika gjuten som de läckra motsvarigheterna i titellåten och »Kick in the teeth«. »Disguises« kommer kanske inte att nå klassikerstatus, men den innebär ett stort kliv i rätt riktning för Jettblack. Jonas WeTTMark kyLe gAss BAnD Kyle Gass Band STeaMhaMMer 06 Jag anser vanligtvis att ett sidoprojekt bör vara ett sätt för en artist att få utlopp för musikaliska ambitioner som kanske inte riktigt är förenliga med dennes huvudband. Detta är ett kriterium som Kyle Gass Band inte uppfyller. Jag kan dock, i det här fallet, både förstå och uppskatta deras existens. För det är lätt att tröttna på Jack Blacks ofta överdrivna framtoning. Tenacious D i all ära, men Jacks frånvaro utgör en uppfriskande variation. Denna debutplatta är således högst välkommen, speciellt då den bjuder på bättre material än vad jag hade förväntat mig. Framförallt är det de musikaliska färdigheterna som imponerar. Startskottet »Manchild« sätter tonen för resten av albumet – förstklassigt gitarrlir, en halvrolig text och en melodi som sätter sig redan vid första lyssningen. Riffbaserad rock av den gamla skolan känns som en träffande beskrivning, men skivan innehåller trots det några sidoutflykter. Med en annan text hade en låt som »Bro ho« kunnat vara en hitlåt med Jason Mraz. bJÖrn Moldén kAmeLot Haven NaPalM 08 Ju mer jag lyssnar på »Haven«, desto mer tänker jag på »Ghost opera« (2007). De har det gemensamt att de är starka album som i ljudbild och låtsnickeri påminner om bandets magnum opus »The black halo« (2005) men som inte når upp till de höjderna låtmässigt. Ingen skugga över dem för det – i det avseendet är »The black halo« en ointaglig fästning. »Haven« är dock ett utomordentligt försök att fånga blixten i en flaska ännu en gång. Det är hög smittorisk på låtar som »Citizen zero«, vackra balladen »Here’s to the fall« och plattans antagligen starkaste spår: »Insomnia«. Eller valfritt annat spår. Lägstanivån är hög och det finns inga misstag här. Det finns sedan »The black halo« en påtaglig anstrykning av goth metal i Kamelots hela estetik, såväl i den grafiska som den musikaliska. »Haven« är ännu ett prov på det. Energisk och tung metal har pyntats till tänderna med melankoli och mörk romantik. Och ja, Tommy Karevik sjunger fortfarande så att man tror att Roy Khan aldrig lämnade bandet. ZendT korpikLAAni Noita Nuclear BlaST 07 Det har alltid funnits två huvudstråk i Korpiklaanis musik: det glättiga spritglorifierandet i hetstakt och det finska vemodet i mellantempo. De flesta som inte följer dem nära känner främst till den första aspekten, även om jag tycker att deras bästa stunder faller inom den andra kategorin. På nionde studioalbumet »Noita« är alla texter på finska, något som tidigare har pekat mer i den seriösa riktningen. Nu råder en bra mix mellan glatt ös och rullande svårmod med dragspel och fiol. Även om finnarna inte låter likadant som när karriären inleddes är deras akilleshäl utvecklingen av soundet. Många melodier på »Noita« låter bekanta. Överlag är ändå utförandet den här gången så solitt att det kompenserar för bristande nytänkande. Det här är ett album som riktar sig både till dem som vill dricka öl i bastun och till dem som senare vill gråta en nostalgisk skvätt under den finska natthimlen. adaM WesTlund 82 srm 4/2015

mAgnum Escape from the shadow garden – live 2014 STeaMhaMMer 07 Enligt uppgift utgör denna liveutgåva i cd­format en sorts reservplan efter att Magnum blev tvungna att skjuta på planerna för ett nytt dvd­släpp. Substitutet tröstar i överraskande utsträckning, med inspelningar hämtade från bland annat fjolårets Sweden Rock Festival. Senare års studiosläpp från Magnum hör till deras tyngsta. Detta framträder ännu tydligare här, vilket många av låtarna vinner ytterligare på. »Live ’til you die« och »Blood red laughter« kan, som jag förväntade mig, med fog ses som publikfavoriter. »Freedom day« och »Dance of the black tattoo« åtnjuter rentav ännu större förtjänster, i form av en storartad vidareblomstring ur de redan så prima studiooriginalen. Bob Catleys underskott av spänst i rösten vänds i sammanhanget till en imponerande fördel, med en ruffig känsla som även klär en gammal klassiker som »Les morts dansant«. Det lyckade slutresultatet är ett faktum men släppet hade gärna fått bestå av två skivor i stället för, som nu, blott en. neven TrosiC kyrBgrinDer Chronicles of a dark machine cherry red 07 Ska metal? Nej, det var en överdrift, men när »Slipping away« rullar i gång albumet är det faktiskt just Specials och Madness som jag kommer att tänka på. Överraskningarna blir inte färre vad skivan lider. Exempelvis hör jag »Taking control« och drar paralleller till Prodigys låt »Poison«. Eller ta ärtiga »I know why«, och vibbarna slår i väg mot Jam. »Take your soul away« är å sin sida ett riktigt poppigt vitaminpiller, även om den liksom är metal samtidigt. Det är alltså en högst egensinnig, ofta funkig och väldigt brittiskt klingande hårdrock som Londontrion Kyrbgrinder bjuder på, även om jag ställer mig tveksam till det där med trio. Med gott om gitarrsolon, ofta i urtjusigt tvillingutförande, och ofta fylligt svepande orglar måste bandet utökas åtminstone inför livespelningar. Till nackdelarna hör egentligen inte Johanne James sång, för den är passande skivan igenom. Men samtidigt hade en emellanåt mer dynamisk sång, flygande över oktaverna, tveklöst inbringat betyget åtta. daniel reiChberg monoLorD Vænir rIdINg eaSy 08 Förra årets i särklass tyngsta psych/doom metal­debutalbum »Empress rising« gick få invigda förbi. Gitarristen och sångaren Thomas Jägers nybildade trio, ihop med Marulkbrodern Esben Willems och Mika Häkki, visade sig vara ett vrålstarkt metalvidunder av kompakt fuzz och sväng att räkna med. Ett år senare är de tillbaka med en platta som, om möjligt, uppvisar ett än tyngre och djupare material med psykedelisk sludge metal och elektrifierat sound. Detta utan att tappa den benhårda och avskalade kärnan. Från början tänkt som ett sidoprojekt är det nog dags att tänka om när genrepionjärer som Yob och Orange Goblin har goda skäl att känna av konkurrensen. Det här är ytterligare ett fenomenalt släpp från de snubbar som tveklöst går i bräschen för en ny era av högkvalitativ skandinavisk doomaktig stoner metal. Vi har säkerligen inte hört det sista från de monolitiska Monolorderna som utan problem lyckas få in den stiliga balladen »The cosmic silence« i den täta, 48 minuter långa diskavalkaden. Frida Calderon miDWAy Kickstart riot raMBo 04 Ljudbilden på »Kickstart riot« är idealisk. Här hörs inte ett lager gitarrer in absurdum utan oftast bara en enda, vilket är särskilt tydligt när Sam Cobra solar. Detta gör att skivan inte låter överproducerad, trots en annars rätt slick approach. Samtliga instrument hörs tydligt på ett lite lekfullt sätt. Detta är en välsignelse när många av dagens produktioner tycks tävla i att få varje instrument att låta högst, vilket ofta resulterar i en grötig kakofoni. Versriffet och basgångarna i » When I was with you« låter väldigt mycket H­Blockx, men refrängen är av det glammigare slaget. Det är åt det sistnämnda hållet som Stockholmsgruppen Midway oftast drar. Heat är inte en alltför långsökt association. Dessvärre lider »Kickstart riot« ganska mycket av att vara både lättviktig och förglömlig. Egentligen är bara den Crashdïetljudande »I don’t care 2« och starka avslutaren »Save me« som förmår engagera på riktigt. Jonas WeTTMark morDeniAL Where the angels fall vIc 04 Redan i öppningslåten »In dusk I come« börjar Mordenial spruta ur sig licks och det går så fort att man knappt hänger med. Västervikstrion kombinerar teknisk melodisk death metal med riffig thrash metal. De lägger även in element från klassisk heavy metal, framför allt vid de överdådiga solona. Bandet består av Paganizertrummisen Matthias Fiebig som även står för sången, basisten Fredrik Nilsson (Sinners Burn) och gitarristen Kjetil Lynghaug. De är duktiga musiker, men tyvärr tappar vissa låtar bort sig i överdrivet tekniska partier och ett solande som blir rejält tröttsamt då det kommer i varje låt. Det är inget fel på produktionen och denna debutplatta har några fina stunder. Men tyvärr lämnar låtskrivandet en del att önska. Ibland verkar bandet ha klippt och klistrat. Ett snabbt dämpat downstrokeriff här, ett briljerande solo där. Dock sätter sig både »Departure extreme« och avslutande »Warfare and destruction« omgående. Men det är sällan som det blir så tajt och medryckande. Charles Thulin assarMo murg Varg & björn NordvIS 08 Banden i Nordvis stall har utstakat en allt tydligare nisch i den svenska black metal­miljön. De har ett kargt, vemodigt och becksvart sound, ofta på något sätt tematiskt knutet till de nordsvenska urskogarna och ödemarkerna där bolaget och många av banden huserar. Av den relativt stora mängd debutalbum som de på sistone har levererat är det här tveklöst det bästa jag har hört. Inte bara lyckas de råa, storslagna och laddade riffen perfekt förmedla den uråldriga, skandinaviska urskogsondska som Darkthrone, Burzum och Ulver upphöjde till en pelare inom tidig norsk black metal. Musiken innehåller även ett mått av den otyglade, djävulsbesatta galenskap som polackerna i Mgła och Plaga så genialt infogar i sin musik. Denna duo från Bergslagen lyckas faktiskt ge en black metal­upplevelse likt den man hade i yngre år – ett ständigt lika aktuellt och eftertraktat mål inom genren. Extra plus för sången. Första halvan av »Farsoternas afton« hade jag dock klarat mig gott utan. Joel MalMén Lustre Blossom NordvIS 08 Antalet gånger jag haft Östersunds stolthet Lustre dånandes i hörsnäckorna under milslånga skogsvandringar är oräkneliga. Genom att blanda det episka och vackra från Summoning med det hypnotiska mörkret hos Burzum har envåldshärskaren Nachtzeit golvat mig gång på gång med sin musik. Visst, man kan anklaga honom för att göra samma låt om och om igen, men då är man uppenbarligen en idiot som inte förstår bättre. Lustre hittade sin nisch redan på första ep:n »Serenity« (2008) och har sedan dess bara förfinat sin tonkonst genom att sakta men säkert putsa på ljudbilden. »Blossom« är med andra ord hans hittills mest välljudande alster och jag gläds verkligen över att han äntligen fått fason på trumljudet. Lustre är urtypen för de band som man antingen avgudar eller inte begriper sig på alls. Jag tackar min olyckliga stjärna att jag tillhör de förstnämnda, för fagrare black metal får man leta efter. Det är bara att snöra på sig kängorna igen och bege sig ut i vildmarken för några timmars kontemplation. Magnus Ödling mAster mAssive The pendulum vIcISoluM 04 Via hårdrocksgurun Janne Stark (Overdrive) har fantaster av undanskymd svensk metal redan tidigare fått ett smakprov från Master Massive. Just detta – njutbart ödesmättade »Time out of mind« – utgör inledningen på ett ambitiöst konceptalbum med operamässiga inspirationer och ett flertal vokalistroller. Skövdebandet med gitarristen Jan Strandh (Twilight, Sobre Nocturne) i spetsen påbörjade arbetet redan i slutet av 90­talet och sedan dess har »The pendulum« hunnit bli mytomspunnet i vissa kretsar. I slutänden känns all väntan tveksamt väl belönad. Visst finns här vid sidan om öppningen några andra höjdpunkter, som sniffar på ömsom doom, ömsom thrash. Tyvärr är dessa på tok för fåtaliga och utspridda i en seg, alltför utdragen och stundtals direkt intetsägande helhet. Inslagen av mellanspel enligt någon sorts medeltida lajvtyp är, om man ska uttrycka sig snällt, intressanta avbrott från det nyss sagda. Måhända var Master Massive före sin tid. Frågan är om den tiden är inne ens i dag. neven TrosiC 84 srm 4/2015

nAzghor Diabolical teachings Black Plague 06 Nazghor från Uppsala bildades 2012 och är med senaste verket »Diabolical teachings« redan inne på fullängdare nummer fyra. Ambitionsnivån och kreativiteten kan man inte klaga på. Musikaliskt är det klassisk svensk black metal. Tänk dig en ohelig häxbrygd av Watain, Marduk och Dissection. Watain är säkerligen en stor inspirationskälla, då de härstammar från samma stad. Bäst blir det när Nazghor drar ner lite på tempot och låter de melodiska gitarrslingorna och det helvetiska svänget tala för sig själva. »Cremation the satanic rite« är ett praktexempel. Där får man lite tidiga Throne Of Ahaz­vibbar, vilket alltid är ett plus. När det planlöst manglas tappar jag dock snabbt fokus. Det blir för generiskt, även om hjärtat är på rätta stället. Nazghor har viljan och den musikaliska kompetensen. För att göra mig helt övertygad behövs ett vassare låtmaterial, så att de höjer sig från hyfsad black metal till riktigt grym black metal. Vågar vi hoppas på femte gången gillt? Magnus Ödling rAven ExtermiNation STeaMhaMMer 06 I Ravens fall behövs det ingen snyftare till dokumentär för att hålla dem aktuella och på banan. Den delen sköter musiken och kunnande tack vare 40 års rutin inom heavy metals tjänster. För att löst citera sångaren och basisten John Gallagher: »Har man ingenting att vare sig visa eller säga kan man alltid headbanga lite.« Det »Extermination«, bandets första album på sex år och blott det andra på 15 år, inte på något vis skyltar med är någonting som tyder på just 40 år inom branschen. Hungern, drivet, attackerna och lekfullheten i melodierna (i synnerhet basens) tillhör snarare band med en bråkdel av åren bakom sig. John, som live har börjat förse sig med riktigt missljudande kastrattjut, har dem här under full kontroll och sätter den ena snygga refrängen efter den andra. Snudd på att han låter precis lika aggressiv som för 30 år sedan. Allt det medan lillebrorsan Mark Gallagher visar med besked att han är en av genrens stadigaste gitarrister som alltid sätter låtens varande före sitt eget briljerande. Janne MaTTsson rADioActive F4UR eScaPe 08 Välkände musikern, låtskrivaren och producenten Tommy Denander ligger aldrig på latsidan. Mängden band och projekt är ständigt så många att man nog får vara glad att han kunnat se till att Radioactives fjärde album nu nått diskarna. Få artister har varit så Totoinspirerade som Tommy, men musiken färgas numera ändå av en stor mängd egna kryddor och innehåller såväl hårdrock som AOR och enstaka västkustiga inslag. Toto ja. När de själva inte riktigt står att känna igen finns det partier hos Radioactive som bär facklan högt. Finfina gäster är som vanligt med. Bland sångarna imponerar Steve Walsh (ex­Kansas, Streets) och västkusträven David Roberts mest. Även Robin Beck ska nämnas för sitt stabila bidrag i Heartlika »When the silence gets too loud«. Den som gillar balla gitarriff får sitt lystmäte via Denander och jag tycker även hans solon har spottat upp sig ytterligare ett snäpp. Det enda tydliga minuset är produktionen som känns alltför »programmerad« och i viss mån stel. ola gränshagen sAtAn’s WrAth Die evil MeTal Blade 06 Produktion à la Slayer 1984, elegant gitarrspel och onda riff som skriker metal. Det här grekiska bandet har nu i flera år tveklöst »haft något«. Att ingen av skivorna har hamnat i min hylla brukar jag skylla på en gimmickframtoning som är besvärlig att slå ifrån sig. Medan gruppens styrka ligger just i dess bekymmerslösa sätt att vältra sig i 80­talsklyschor får det en välbehövlig allvarskänsla att koka bort. På liv och död, eller »där är dörren«. Andra utvägar fungerar inte med sådan här musik. Med detta sagt är Satan’s Wraths tredje album en veritabel uppvisning i hur den ska spelas, och det hittills starkaste. Titelspåret är alldeles mästerligt, och det ädlaste stycke metal jag har hört sedan Taiwaz album » I am all« (2014). Jag sträcker mig till att säga att den som inte förstår den refrängen har en helt annan uppfattning om vad som är bra än min. Skivans föredömliga speltid om exakt 30 minuter fungerar därtill som sockret i Estrellas sourcream & onion­chips. riChard lagergren secrets of the sky Pathways MeTal Blade 06 Post metal ska per definition ruska om lyssnaren och måla upp en bild av att allt är möjligt. Detta är också en inställning som Oaklandbandet Secrets Of The Sky har tagit till sitt hjärta. Hela deras väsen handlar kort sagt om att skapa känslan av ett gränslöst flöde av soniska intryck, där psykedeliska och progressiva grundelement har lika självklar plats som mörk och klaustrofobisk doom. I sina bästa stunder lyckas bandet också verkligen formulera ett eget, fullfjädrat uttryck. Vid dessa tillfällen tornar manskapet upp sig som en gyllene medelväg mellan Woods Of Ypres, Explosions In The Sky och Gathering, kryddat med en ack så fläskig rytmsektion. Sju av de totalt 13 spåren på Pathway är dock korta ljudkulisser i form av samplade steg, svepande vindar och vågor som kluckar. Det gör att skivan ideligen tappar tempo. Dessutom förtar Garett Gazays växlingar mellan ren skönsång och kraxande black metal­stön tyvärr en del av tjusningen med plattan. Tobias sTark JAreD JAmes nichoLs Old glory – wild revival lISTeNaBle 07 Jared James Nichols fullängdsdebut är en utvidgning av den ep med samma titel han gav ut för två år sedan. Under överinseende av producentlegendaren Eddie Kramer (Jimi Hendrix) presenterar den unge amerikanen en uppsjö av influenser från den bluesladdade sidan av rockhistorien. Nichols spelar sin gitarr med glödande fingrar och hjältarna han speglar är många. Pat Travers för det boogierockande trycket. Leslie West (Mountain) för det riviga klöset över strängarna. Paul Kossoff (1950­1976) för den själfulla ådran och arrangemangen i balladerna och Stevie Ray Vaughan (1954­1990) för det snärtiga svänget. Variationsrikedomen och temposkiftena i musiken väger upp några plattityder, och hör hur fenomenalt väl Nichols fångar den lunkande soulrocken hos Kossoffs Free. I de skönt pulserande halvballaderna »Let you go« och »Sometimes« får han rentav till sång som för tankarna till Paul Rodgers. Undrar om jag inte resonerade ungefär så när jag först stötte på Joe Bonamassa. Jukka Paananen nocternity Harps of the ancient temples IroN BoNehead 06 Grekiska Nocternitys ende medlem, Khal Drogo, tycks hysa en fascination för gamla tiders krigsmunderingar som självaste Rob Darken (Graveland) skulle ha svårt att matcha. Utöver poserande i rustning på bilder och skivomslag driver han även bolaget Kyrck Productions & Armour. Vilket, som namnet antyder, vid sidan av skivsläpp även ägnar sig åt tillverkning och försäljning av hemsmidda ringbrynjor. »Harps of the ancient temples« är Nocternitys första fullängdare sedan 2003 års »Onyx«. I promotutskicket beskriver Khal Drogo skivan som avskalad. Det är en ren underdrift. Saktmodiga, melankoliska och primitiva riff, ackompanjerade av taktfast och lika primitivt trumspel, dominerar. Tempot är genomgående långsamt, sången spöklik och nästan viskande. Burzum och amerikanska Krohm är för mig omedelbara paralleller. Båda förmår dock göra sin musik bra mycket mer stämningsfull, hypnotisk och gripande än Nocternity. Med det sagt lyckas även Nocternity hyggligt med denna uttalade ambition. Joel MalMén oBLivious Out of wilderness gaPhalS 06 Om jag ska vara lite elak har det inte hänt speciellt mycket med Oblivious sedan utmärkta albumet »Creating meaning« (2013). De bärande bjälkarna är konstanta men den Black Sabbath­signerade sitter hårdast. Linköpingsbandet sprider dock gärna sitt sound över vidder där 70­talet hade en något mjukare inramning. I alla fall gjorde de det tidigare. På nya albumet saknar jag den underbara Led Zeppelin­känsla som föregångaren hade. 2013 kunde man utan tvekan känna sig omkramad av ljuvliga toner som tagna rakt ur vildmarkens viskningar. Här har de fått stå tillbaka för ett ruffigare sound. Visserligen inte stillastående på något sätt, »Screwed« är rena dynamiten, men ibland kan lugnare tongångar välta vilket monsterriff som helst. »Midnight mess« är ett gott försök till nerv. »Like brothers« likaså. Men de blommar aldrig ut som föregångarens »Entering the night« så läckert gjorde. »Out of wilderness« saknar den av Oblivious förväntade sårbarheten. Riv snabbt bort plåstret igen. JonaThan sTrandlund 86 srm 4/2015

srm 4/2015 87 “INTO THE WILD LIFE” OUT NOW FEATURING THE SONGS - AMEN, I LIKE IT HEAVY, MAYHEM AND APOCALYPTIC Rodastjarnan.com -Militär utrustning, maskeringsnät. -Jackor, överskott, skyddmasker. -Airsoft, hjälmar och mycket mer! Butiker i Malmö, Göteborg, Stockholm och Slutarp

suffer the pAin Midnight sacrifice PhoBIa 07 Svensk, skitig och snabb extrem metal från det sena 80­talet, eller möjligtvis tidiga 90­talet, på demostadiet. Det är vad mycket av materialet på Suffer The Pains fullängdsdebut låter som och det är fullständigt ljuvligt. Västeråsbandets sound har rötterna i en tid då Mefisto och Bathory satte trenderna. Här finns även lika mycket crustpunk, med atmosfäriska mollriff och ett låtskrivande som kantas av ett aggressivt trumspel. Det låter verkligen som om någon vill piska sönder skinnen. Ingen låt är över två och en halv minut, men ibland räcker det med ett simpelt tajt riff snarare än en svajig rörig kakofoni. Suffer The Pain håller ständigt samma höga nivå. Vissa riff frammanar känslan av att befinna sig i en krypta kring midnatt. Under vissa låtar känns det i stället som om man befinner sig i en svettdrypande klubblokal och jag kan inte annat än headbanga gillande. Det här känns som förra årets succéband Vampires opretentiösa, halvsunkiga kusin. Charles Thulin-assarMo six feet unDer Crypt of the Devil MeTal Blade 07 Chris Barnes må länge ha levt på sitt namn. Rösten har knappast förändrats sedan de tidiga Cannibal Corpse­dagarna. Med förr albumet »Unborn« (2013), Six Feet Unders mest inspirerade verk på år och dag, gav han dock belackarna en näsknäpp och återtog förlorade förtroendepoäng. Om vederkvickningen består av de många medlemsbytena är det en formel som fungerar. Till »Crypt of the Devil« har Barnes vänt ut och in på gruppen ännu en gång. Nya medmusiker i studion (live är sättningen en annan) är spralliga trion Cannabis Corpse som han lärde känna på turné. Tillsammans har de skrivit överraskande peppade låtar, samt raderat all eventuell gubbighet från förr. Kort sagt är det så här Six Feet Under ska låta: death’n’roll med sväng och ös och massor av headbanging. Inte, som ibland tidigare, mossig pensionärsrock med growl. Till och med de enkla AC/DC­gungiga riffen, som i »Open coffin orgy« och »The night bleeds«, har en ny glöd. Tänk att gamle Barnes kan leverera något så fräscht. andreas rana serpentine Circle of knives aor heaveN 05 När Tony Mills fick fälla ihop mikrofonstativet efter två plattor fanns det ändå en ljusning vid horisonten. Ersättaren Matt Black skojar man inte bort. Men när nu även Matt har tagit sin mikrofon och gått vidare blev det genast lite mörkare. Adam Payne (ex­Tidal) erbjuder ingenting av vad hans forna kollegor gjorde. Han håller sig mer inom Gary Hughes (Ten) domäner och där är det inte tal om några 50 nyanser. Just Gary har även varit med och bidragit till materialet. Ett bra drag, visst. Lyssna bara på »Forever« eller »The hardest fall«. Men ställ dem jämte Tens katalog och du kommer inte att märka någon skillnad alls. Bra material och snygga refränger, men som sagt saknas nyanser. Adam sjunger precis som Gary helt okej, men som sångare bör man ha både ett övre och undre register för att göra låten till sin egen. Med två bra album i bagaget redan känns det här tredje en smula ovärdigt och inte alls som jag hade förväntat mig. Janne MaTTsson stoneghost Old age of new ways MaScoT 09 Efter ungefär sju sorger och åtta bedrövelser ser »New age of old ways« äntligen dagens ljus på ett stort bolag. Tack för det. Det hade varit förargligt om gruppen aldrig hade fått chansen att visa upp denna guldklimp. Skivan är ingalunda ny utan spelades in redan 2013 med producenten Russ Russell (Napalm Death, Dimmu Borgir, Evile) bakom spakarna. Men det sägs ju att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge och det stämmer verkligen i detta fall. Den brittiska gruppen har stoppat Pantera, Mastodon och Clutch i cementblandaren. Ut ramlade en ilsken Lamb Of God­kusin till best som glidtacklar dig i brösthöjd i moshpiten medan den vrålar »Wanker« i örat på dig. Fast om sanningen ska fram är det ytterst lite som skvallrar om att bandet hör hemma i södra London snarare än den amerikanska södern. Bandet har verkligen pillat russinen ur den moderna jänkarmetalkakan och gjort vad som mycket väl kan vara årets platta. Lägg namnet Stoneghost på minnet. Johan Jakobsson sireniA The seventh life path NaPalM 06 Bandherren, multiinstrumentalisten och kraxaren Morten Veland kan fortsätta tacka sin lyckliga stjärna för den dagen han kom i kontakt med den spanska sångerskan Pilar »Ailyn« Giménez García. Sedan hon kom med i bandet 2008 har norska Sirenia förflyttat sig från att ligga på gränsen till att ständigt vara på rätt sida och lite till av betygssystemet. Men då precis allting under Mortens hela karriär, starten med Tristania och solosläppet med Mortemia inräknat, har hållit sig inom samma snäva ramar – symfonisk goth metal – är det svårt att känna en enorm entusiasm inför Sirenias sjunde giv. Det storslagna är fortfarande storslaget. Det dramatiska är fortfarande dramatiskt. Filmen man tänker på utspelar sig fortfarande i Mordor. Men tillsammans med Ailyn får Morten ändå ut det mesta av sin – och hennes – talang. Allting är inte eld och död utan det finns även inslag av Vattnadal. När det sedan petas in Hitchcockfioler börjar någonting ganska fräscht ändå att kunna skönjas. Janne MaTTsson to m knudsen 88 srm 4/2015

srm 4/2015 89

tAngent A spark in the aether – the music that died alone volume two INSIde ouT 08 Ett långt epos där Andy Tillison driver kärleksfullt med sin älskade progrocks värsta excesser. Ett annat, där Tillison målar upp en drömvärld i vilken progrocken är en gigantisk braksuccé. Ett ännu längre tredje, där vi åker på en roadtrip bland allsköns amerikanska filmklichéer. Tillison är på sitt historieberättande topphumör. Där han tidigare kunnat fastna i »doom & gloom«­träsket verkar han just nu ha riktigt kul. Glädjen smittar av sig på musiken. Den hoppar och stökar som progrock ska göra men på ett väldigt attraktivt, ja nästan lättlyssnat, vis. Små vinkar till förebilderna hör också till nyttoämnena, liksom en Morgan Ågren vars trumspel stundom får öronen att hisna. Ja, glöm inte Luke Machins (Maschine) finlir på gitarr eller Theo Travis (även hos Steven Wilson) på diverse blåsinstrument. Här har du ett storligen underhållande album, måhända ännu starkare än gammelfavoriten »Down and out in Paris and London« (2009). daniel reiChberg vALkyrie Shadows relaPSe 07 Gitarrfenomenen från Virginia, bröderna Pete och Jake Adams, utgör stommen i Harrisonburgs tyngsta band. På första plattan på sju år driver de ljudbilden starkt mot traditionell heavy metal med fläskiga solon, massiva mängder melodiska och bluesiga riff och klassiska strukturer. Den amerikanska stoner­ och doomrocken av Pentagramkaraktär har till stor del fått ge vika för gitarronani av den tyngre sorten. Detta är välkomponerad protometal av Thin Lizzy­typ i modernare tappning, men den är förvånansvärt fräsch. Brödernas sånginsatser är relativt få. Språket på tredje albumet talas tydligt och skickligt genom gitarrernas slagkraftiga riff och melodislingor i Iron Maiden­klass. Att detta är ett sammansvetsat gäng med avundsvärd kemi går inte att ta miste på, även om jag i det nya materialet stundtals kan sakna det distade råmanglet och basen. Låtarna lider viss brist på egen personlighet. Det rekommenderas att hellre avnjuta plattan som en helhet än som enstaka spår. Frida Calderon tAu cross Tau Cross relaPSe 06 »I am standing like a sundial, casting shadows on the late September grain, a scarecrow crucifixion hanging lifeless for nobody to explain« i inledande »Lazarus«, framväst med Rob »The Baron« Millers karaktäristiska röst, är så mycket Amebix att jag får gåshud. Det är naturligtvis inte en ny »Arise!« (1987), men här finns ändå ett bra driv. Att fenomenale Away från Voivod spelar trummor märks inte nämnvärt, men det är coolt. Här finns även folk från crustklenoderna Misery, men i stort är detta Baronens eget projekt. Baronen är Amebix, och när de inte finns längre fortsätter han med Tau Cross. Som vanligt är det egensinnigt. Dock långtifrån det mullrande mörkret på Amebix comebackskiva »Sonic mass« (2011). Tau Cross låter mer hoppfulla. Tyvärr gränsar för många partier till någon sorts punkrockig schlagerhårdrock. Att fylleskrålande nostalgicrustare på en åker ute i Svartmyra kan tolerera dylika tilltag är jag nästan övertygad om. Jag har ganska stora problem med det. Jag ser hellre mörker än ljus. MaTTias indy PeTTersson therApy Disquiet aMazINg 08 Sedan succén med den extraordinära hårdpoprockiga fullträffen »Troublegum« (1994) och den svårmodiga men lysande »Infernal love« (1995) har Therapy fört en relativt undanskymd tillvaro. De har delvis sig själva att skylla, då de ibland har varit för abstrakta, introverta och kompromisslösa. Som liveband har de ständigt briljerat, men detta millenniums album har varit mycket ojämna. Därför är det mäkta glädjande att Therapy nu verkar sikta in sig på att återupprepa den kreativa och kommersiella framgången från mitten av 90­talet. På »Disquiet« återfinns den rätt unika mix av utanförskap, livsleda, popmelodier och hitkänsla som trion slog igenom med. Vidare påvisar »Disquiet« en mycket imponerande hög lägstanivå, hela vägen från det inledande energiknippet »Still hurts«, via den melodiösa och Helmetaktiga »Good news is no news«, till det svarta vemodsdrypande avslutet »Deathstimate«. Så här storstilat trodde jag inte att Therapy var kapabla att prestera i studioväg längre. Jonas WeTTMark Har man album som »The horror« (2009) och »The formulas of death« (2013) i ryggen finns det inte mycket kvar att bevisa. Golvar man dessutom sin publik med en fullständigt knäckande inlevelse under livespelningar kan man traska rakryggad genom vilket gatlopp som helst. Vissa hade nöjt sig så. Inte alla. Värmlandsbördiga Tribulation fnyser dig rakt i ansiktet och gör ett episkt lappkast på sitt tredje album. »The children of the night« kommer att ställa dig i ett hörn med fallen haka. Ruska om dig i linda åkerberg triBuLAtion The children of the night ceNTury MedIa 09 dina grundvalar. Knäppa dig på näsan och hånfullt testa ditt tålamod. Precis som riktigt bra album ska göra. Det underjordiska dödsbettet är uppluckrat. Gitarrharmonierna påminner inte så lite om Ghost. Låtarna är blixtrande vackra, omöjliga att värja sig emot. Och när det förföriska gitarrsolot i »Strains of horror« förvandlat dig till ett bölande vrak vet du att det här är svensk metal av absolut finaste snitt. »The children of the night« är en febrig och lömsk upplevelse du aldrig kommer att glömma. JonaThan sTrandlund 90 srm 4/2015

srm 4/2015 91 “2015‘s ‘ALBUM-OF-THE-YEAR’ CONTENDER.” Decibel Magazine TRIBULATION live: 23/4 STOCKHOLM Debaser Strand (Album release show) 24/4 GÖTEBORG, Truckstop Alaska (Album release show) 01/05 ÖREBRO, Ritz (w/ At The Gates) 02/05 SUNDSVALL, Pipeline (w/ At The Gates) 20/05 ALVESTA, Muskelrock Out April 22nd. A unique melange of atmospheric death metal, dark rock and eldritch spirituality. Out April 29th You think you know DEEZ NUTS? Think again. Live with Stick To Your Guns: 28/4 STOCKHOLM, En Arena 29/4 GOTHENBURG, Arena 29 Out May 6th Putting his country roots spin on 13 classic and contemporary hits, covering the likes of Led Zeppelin, Guns N‘ Roses, The Rolling Stones, Imagine Dragons, Adele, The Offspring and many more Out April 22nd Feat. Andy Tillison, Jonas Reingold (The Flower Kings), Theo Travis (Steven Wilson Band), Luke Machin (Maschine), and Morgan Ågren (Frank Zappa, Devin Townsend) DEEZ NUTS WORD IS BOND THE TANGENT A SPARK IN THE AETHER BOB WAYNE HITS THE HITS 06/05 MALMÖ - ST GERTRUD 07/05 ÖLAND - CARLA’S CAFÉ 08/05 ESKILSTUNA - JOSEF’S HOUSE OF BLUES LISTENABLE RECORDS | LISTENABLE.NET | SHOP.LISTENABLE.NET LISTENABLE-RECORDS.BANDCAMP.COM | SPOTIFY: LISTENABLERECS | JOIN US AT FACEBOOK.COM/LISTENABLERECS EXCLUSIVES AND BARGAINS: SHOP.LISTENABLE.NET Popular for their incendiary live shows packed with groove and booze, and on the back of the latest studio album success. LIMITED EDITION DOUBLE LP COLOURED VINYLS AVAILABLE! CLEAR BLUE EXCLUSIVE TO LISTENABLE EUROPEAN TOUR 2015 JARED JAMES NICHOLS ‘OLD GLORY & THE WILD REVIVAL’ DEBUT ALBUM LTD VINYL IN WHITE / BLUE / BLACK, CD OR DIGITAL Featuring tracks produced by Eddie Kramer (Led ZEPPELIN, HENDRIX) ‘FALSE PROPHECIES’ BACK FROM THE DEAD TO HONOR AUTHENTIC OLD SCHOOL DEATH METAL! OUT IN MAY RARE CLASSICS RETURN, RE-RELEASED IN CD & LP WITH EXPANDED ARTWORK, PHOTOGRAPHS AND MORE OUT IN MAY CROSS THE THRESHOLD DISINCARNATE SUBLIME DEMENTIA ‘REVERIES...’ OUT IN MAY CULT DEATH/PROG MONGERS SUPURATION NEW ALBUM CONTAINS BRAND NEW RECORDING OF OLD TRACKS INITIALLY WRITTEN IN 1990, FRESHLY MASTERED BY DAN SWANO & FEATURING NEW COVER ART BY LEGENDARY ARTIST DAN SEAGRAVE! 09/05 AVESTA - GARAGET 11/05 GÖTEBORG - STATIONEN NORSESUND

roB zomBie Spookshow international live T-Boy 06 Åtta år har gått sedan Rob Zombies senaste liveplatta »Zombie live« (2007) släpptes. Av den anledningen borde färska »Spookshow international live« kännas både spännande och efterlängtad. Då sångaren släppte live­dvd:n »The Zombie horror picture show« med snarlik låtlista så sent som 2014 känns albumet i stället överflödigt. Därmed inte sagt att det rör sig om en dålig platta. Ett visuellt medium är alltid att föredra när det gäller en artist som Rob Zombie, men saknar man nämnda dvd i sin samling kan jag varmt rekommendera den här skivan. Materialet utgörs huvudsakligen av låtar ur solokarriären, som i vanlig ordning varvas med White Zombieklassiker och några enstaka covers. Energin är hög och bandet i toppform. Robs röst kan dock låta lite klen ibland, men det kan man ha överseende med. Konvolutet hävdar trots allt att ingenting har fixats till i efterhand. Det finns egentligen bara en sak att anmärka på – placeringen av trumsolot. Det dyker upp efter bara fyra låtar. Lite väl tidigt, kanske. bJÖrn Moldén vAnheLgA Happiness MeTal ScraP 05 »Happiness« är ett verk sprunget ur droger och självskadebeteende om man får tro förhandsinformationen. Hur denna giv skiljer sig från Vanhelgas övriga alster när det kommer till de faktorerna låter jag vara osagt, men tydligen ska »Happiness« vara mer udda än vanligt. Vanhelga är ett band som redan från start prövar ens tålamod, så det var med en viss skepsis jag tog mig an denna platta. Detta släpp är inte mer flippat än vanligt. Det varvas deppig slingbaserad black metal med finstämda pianostycken och över allt detta svävar sång/pratinsatser av obskyr karaktär. Undantaget är det avslutande spåret »Mjau«. Det låter som ett samarbete mellan Basshunter och Onkel Kånkel och är således helt fruktansvärt. Det saknas verkligen inte låtskrivartalang i det här bandet. Det blir dock lite väl fånigt. De parodierar sin egen genre, men det är en del av charmen hur märkligt det än må låta. Uttrycket »fulsnygg« låter exakt såhär. Magnus Ödling vAn hALen Tokyo Dome live in concert WarNer 08 Nå – hur är det med David Lee Roth? »Han är ju helt slut«, mässas det på olika nätforum. Men lyssna på dessa inspelningar – visserligen två år gamla – och hör en Diamond Dave som faktiskt låter helt okej. Visst, han fuskar en del genom oktavhopp och talade stycken. Men så har ju David alltid gjort, stämningsskapare som han är snarare än mistlur. Även i övrigt låter Van Halen som de brukar. Eddie och Alex så sjövilda på gitarr respektive trummor att deras passerade 60­årsålder känns befängd. Lillkillen Wolfgang Van Halen visar sig dessutom vara en värdig efterträdare till Michael Anthony på melodiös bas och de för soundet så viktiga höga körstämmorna. Andra nykomlingar som passar bra in är låtarna från det senaste kanonalbumet »A different kind of truth« (2012). »She’s a woman« och särskilt energi­ och fantasibomben »China Town« tar sig med enkel självklarhet in bland klassikerkaskaderna. När slutligen »Jump« har tonat ut önskar man bara att Van Halen en dag ska nå Sverige. Men det lär väl aldrig ske… daniel reiChberg Within siLence Gallery of life ulTerIuM 05 Slovakisk melodisk metal – jag erkänner utan omsvep att mina kunskaper är ringa. Hursomhelst är det i alla fall där Within Silence har sin bas och på hemmaplan gör de tydligen gott om väsen av sig. Bland försäljningsargumenten finns att bandet påminner om och influeras av Sonata Arctica, Stratovarius och Theocracy. De två förstnämndas melodisinnen saknas helt, det är då ett som är säkert. Likheterna med Theocracy skulle ligga i att Martin Kleins stundtals är en precis lika anonym sångare som Matt Smith. Nej, jag lägger hellre fokus på att jämföra dem med svenska band som Axenstar, Cryonic Temple och gamla Steel Attack. Med samma frenetiska driv, barnsligt enkla sinne för (stundtals smittsamma) melodier och Jens Johanssons (Stratovarius) jävla »Black diamond«­keyboardljud torde någon sorts mall uppenbara sig. »Gallery of life« är inte ett dåligt album i sig. Men det är inte heller intressant nog på en fläck att hålla mitt intresse uppe i 52 minuter. Snygga »Elegy of doom« till trots. Janne MaTTsson ash newell WhitesnAke The purple album FroNTIerS 07 Somliga har dömt ut skivan utan att ens lyssna. Visst, David Coverdale har tappat de höga tonerna, och förbättra »Stormbringer«, »Soldier of fortune« eller »You keep on moving« låter sig knappast göras. Men lyssna med öppna öron och hör gamla Deep Purple­godingar i om inte bättre, så åtminstone annorlunda skrud. Ta till exempel en känslosam, nästan helt akustisk »Sail away«. Eller innerligt sjungna »Holy man«. Eller »Burn«, försedd med helt nytt neoklassiskt stycke. Eller »Mistreated« som Coverdale gör oväntat övertygande, i sitt lämpliga barytonregister. Mindre lyckade nummer finns. En förnicklad »Love child« hetsar måttligt. »Stormbringer« och »Lady double dealer« är varken bu eller bä. »You fool no one« saknar det sanslösa trumflyt som Ian Paice gav låten. Just trummorna (en trögfotad Tommy Aldridge) är väl albumets största black om foten. Inalles: ett piggt coveralbum, som säkert kommer att plockas fram emellanåt, men troligen tycker sig inte ens Coverdale själv överträffa originalen. daniel reiChberg 92 srm 4/2015

srm 4/2015 93 ° Caravan Beardfish Änglagard Annamy Soniq Circus Demoner The Tivoli, Helsingborg 25 April 2015 /progressivecircus arranged with support from Musikverket and Kulturnämnden, Helsingborgs Stad

yska Jutta Weinhold startade sin karriär redan i slutet av 60­talet. Som erkänt duktig bluessångerska turnerade hon Tyskland runt innan progrockbandet Amon Düül II fick upp ögonen för henne. Men det var under mitten av 80­talet som hon presenterade sig för hårdrockarna. – Jag var trött på hela rock’n’roll­världen och hur allting omkring den såg ut, säger Jutta. Jag ville mer, jag ville berätta någonting. Inom de genrer jag hade hållit på med sysslade man mestadels med »snabbmatstexter« utan någon som helst betydelse. Det var därför jag 1985 startade mitt första heavy metal­band Zed Yago. Jag baserade det hela på att Zed Yago skulle vara dottern till den flygande holländaren, som är en känd dikt av Heinrich Heine och en opera av Richard Wagner. Jag kallade musiken dramatisk metal eftersom jag sjöng om dramatiska saker som Merlin, kung Arthur, valkyrior, Rhenguldet, grekisk mytologi och mycket mer. Ämnen som fortsatte att inspirera när Zed Yago ömsade skinn och 1990 blev Velvet Viper. – Det var en tragedi som nästan tog död på mig. När det började gå bra för Zed Yago blev det tydligt att stressen blev för påfrestande för vissa medlemmar i bandet. Det hela slutade med stora problem och att jag blev av med rätten till bandnamnet. Rätten till mitt eget band, någonting som jag hade skapat. Allt bara för att jag inte hade tänkt på att varumärkesregistrera det i tid. Än i dag kan jag känna ilska och sorg över det. Efter att ha ägnat ett år åt att skriva boken »Die tochter des fliegenden holländers auf der suche nach der verlorenen phantasie« hade jag läkt mina sår tillräckligt för att kunna börja tänka på musik igen. Det var då Velvet Viper föddes. Ett nytt band sattes ihop och 1991 släpptes BMG gruppens självbetitlade debutalbum. Då framgångarna uteblev lämnade de flesta av medlemmarna bandet. Inför Velvet Vipers andra album »The 4th quest for fantasy« återförenades Jutta och Zed Yagos gamla trummis Claus »Bubi the Schmied« Reinholdt. – Med blicken fast nedkörd i backen gav vi oss fan på att fortsätta längs samma spår som tidigare. Det var känslan i heavy metal som jag älskade. Medan »vänner« lämnade mig så fort karriären började stöta på motgångar fanns musiken alltid där. Vi spelade in albumet i Studio M i Tyskland och släppte det på det lilla bolaget TAOB Products. Anledningen var att de tidigare hade släppt ett soloalbum med Bubi. Jag trodde absolut att det var rätt sak att göra, men de hade inte musklerna att lansera oss. Det räcker i princip med att kolla på det hemska omslaget för att förstå att såväl pengar som muskler saknades. Albumet var så gott som dömt på förhand att misslyckas. – Jag blev så trött på att alltid jobba i uppförsbacke. Alla problem som fortfarande tyngde mig från tiden i Zed Yago gjorde att jag till slut inte brydde mig. När jag såg det färdiga omslaget för första gången visste jag inte vad jag skulle göra. Från att tidigare ha haft vackra Zed på omslaget hade vi nu en ful orm utan någon som helt koppling till någonting alls med oss. Det blev inte ens en riktig turné för albumet och efter ett mindre antal klubbspelningar upplöstes till slut Velvet Viper. – Jag var dock inte alls klar med musiken. Jag gjorde ett nytt försök med det tjeckiska bandet Citron och har hela tiden fortsatt att spela in soloalbum. På de båda soloalbumen »From heaven through the world to hell« (2004) och »Below the line« (2006) jobbade Jutta på nytt tillsammans med Velvet Vipers gamle basist Lars Ratz (ex­Metalium), men något tal om en återförening har det aldrig varit. – Det som har varit har varit och man ska alltid blicka framåt. Efter att min bok släpptes 2011 var det ändå som om jag kunde andas igen och att det förflutna tillhörde mig. Därför har jag på senare tid börjat spela tillsammans med Bubi igen. Vi har någonting planerat tillsammans med gitarristen Gunnar Heyse och basisten Uwe Seemann från Zed Yago, men det kommer att bli någonting helt annat. Velvet Viper är ett avslutat kapitel. Janne MaTTsson velvet vipers andra sättning bestod av sångerskan Jutta Weinhold, trummisen bubi the schmied (ex-Zed yago), basisten lars ratz (Fyre, ex-Metalium, viva) och gitarristen roy last. VelVet Viper The 4Th quesT for fanTasy Band: Velvet Viper. titel: »The 4th quest for fantasy«. Utgivningsår: 1992. producent: Jan Némec och Kalle Bösel. Musiker: Jutta Weinhold (sång), Roy Last (gitarr), Lars Ratz (bas), Bubi the Schmied (trummor). Genre: Heavy metal. Hittas här: Discogs eller nätauktioner. »Jag kallade musiken dramatisk metal eftersom Jag sJöng om dramatiska saker« 94 srm 4/2015

LukAsz DunAJ Behemoth: Devil’s conquistadors MeTal Blade 09 Det är inte ljug att hävda att den här biografin är lika pompös som Behemoths eget mangel. Men utan paralleller till obskyra filosofer och ogenerade försök att placera polackerna i kulturhistoriska sammanhang skulle den knappast förtjäna att kallas officiell. Vilket den definitivt gör, så djuplodande som den är. Under ett kommunistiskt 80­tal dyks det ner med huvudet före i gudsförgätna källarhål till replokaler. Bortglömda medlemmar, demoproducenter och folk i gruppens närvaro vittnar om en målmedveten men betydligt timidare Nergal än i dag. På dramakontot finns en eldsprutande fotografering då den unge banddiktatorn bränner sönder hela ansiktet. Och 90­talets öppna black metal­krig i hemlandet, där Behemoth attackeras av allt från svikna fans till pistolviftande galningar. Extra anmärkningsvärt är kapitlet av »Nergals antagonist«, Rob Darken från högerextrema Graveland. Självfallet dryftas också vodkastinna kaosturnéer. Till särinslagen räknas Glen Bentons bajsmani, en förvirrad Trey Azagthoth, drive­by­skjutning i Texas och haschsmuggling över såväl Mexikos som Sveriges gränser. Låter det spektakulärt? Det är det inte. »Devil’s conquistadors« är varken en framgångssaga eller orgie i dekadent rock’n’roll­leverne. Behemoths raketkarriär sedan »Demigod« (2004) mot världsdominans och blasfemianklagade tv­kändisar berörs, förstås, men tonvikten ligger där den ska: på bandet i stället för maskinen. På perfektionism och skivstress, konstiga coverval, spysjuka på skabbiga turnébussar och »bögiga« pressbilder, snarare än berömmelse. Det grundliga arbetet åsido: en annan sak som gör de minutiöst layoutade och snyggt förpackade 490 sidorna värda att plöja igenom är tillåtandet av kritik mot Nergals järnhandsstyre och affärssinne. Ska ett hårt sataniskt metalband ägna sig åt, som Darken uttrycker det, kommersiella aktiviteter? Döm själv. Men läs först. Så här omfattande, informativ och inspirerande – Nergals kamp mot leukemin får pulsen att rusa – borde nämligen varje bandbiografi vara. andreas rana freeDom cALL Eternity – 666 weeks beyond eternity STeaMhaMMer 07 Freedom Call har varit ett av de ledande banden inom tysk gladmetal ganska länge. Exempelvis kom succéalbumet »Eternity« (2002) ut för cirka 666 veckor sedan. Detta firas nu genom en nyutgåva av nämnda platta. Förutom det ursprungliga materialet har en extraskiva med specialversioner, liveinspelningar, covers gjorda av andra band och en helt ny låt inkluderats. »Eternity« håller tveklöst ännu måttet. I genren ultratrallig power metal tillhör Freedom Calls tidiga skivor toppskiktet. Svängiga metaldängor som »Island of dreams« och »Warriors« blandas med pampiga nummer som »Flame in the night«. Visst finns svagare bitar, särskild på balladfronten, men albumet är solitt. Behöver någon extraskivan då? Nej. Raka livelåtar och pajiga versioner av skivans hits roar nog mest bandet själva och den närmast sörjande kretsen av fans. Den nya låten »666 weeks beyond eternity« är fullt acceptabel, men inte direkt nyskapande och därför inget den genomsnittliga power metal­entusiasten måste höra. adaM WesTlund BoB nALBAnDiAn & cArL ALvArez Inside metal: the pioneers of L.A. hard rock and metal (part I) MeTalrock FIlMS 09 Med en liten budget och ett team som inte tidigare har gjort dokumentärer har de lyckats snickra ihop en ytterst sevärd och faktasprängd film om Los Angeles hårdrockscen. Första delen av tre är i sin tur uppdelad i två delar där den första släpps i april och den andra i juni. Dessa delar gräver djupt och går tillbaka till mitten av 70­talet och tar sig sedan fram till 1981. Resterande delar släpps senare i år och avhandlar glamperioden och thrashscenen. Snow, Smile och A La Carte är troligtvis band som väldigt få hört talas om. Här får de däremot en eloge för att ha lagt grunden till den hårdrockscen som under 80­talet fullständigt exploderade och satte LA och Sunset Strip på hårdrockens karta. Intervjuer med mer kända ansikten som Lars Ulrich, Stephen Pearcy och Don Dokken varvas med gamla liveklipp och annat godis. Dessutom intervjuas managers och klubbägare för att göra historien komplett. Det här är som en ruffigare och tyngre version av Dave Growls »Sonic highways«, med extra allt. niClas Müller-hansen gov’t muLe Dub side of the mule MaScoT 05 Gov’t Mules Halloween­ och nyårskonserter är maratontillställningar för gruppens kärnanhängare. Nyårsfesten 2006 hade reggaemusik som huvudnummer och för att ytterligare legitimera temat gästade skamusiklegendaren Toots Hibbert (Toots & The Maytals). Kvällen börjar med ett timslångt Gov’t Mule­set. Eget material varvas med covers där Beatles »Tomorrow never knows« toppar i en laddad version. Som en tjuvstart på reggaesegmentet framförs Rolling Stones »Play with fire« gungande i skön baktakt. Men sedan flaxar Toots in som en olyckskorp och kraxar sig igenom egna trivialiteter och illa valda covers. Hör tolkningen av Radioheads »Let down« – maken till musikalisk sankmark får man leta efter. Gregg Allman och munspelsartisten John Popper avlöser som gäster under den sista timmen. Det är visserligen sävligt, men ett par ypperliga Gov’t Mule­låtar och några snygga rockklassiker styr upp skutan och kapten Warren Haynes kan briljera i James Browns »It’s a man’s man’s man’s world«. Jukka Paananen gov’t muLe Stoned side of the mule vol. 1 & 2 MaScoT 07 Man kan fira sitt 20­årsjubileum på många olika sätt. Men Gov’t Mules val att ge ut unika konserter från sitt digra arkiv hör definitivt till de mest coola. Denna fjärde och sista volym ges dessutom endast ut på vinyl. »Stoned side of the mule vol. 1 & 2« spelades in på temat Rolling Stones under gruppens årliga Halloweenkonsert 2009. Musiken passar Gov’t Mules lediga jambandstil som hand i handske. Från den mjukt pulserande »Under my thumb« till originaltroget struttiga »Brown sugar« lyckas de både fånga in och bearbeta utan att förlora sig själva. Roligast är den krängande »Ventilator blues«, mörka akustiska balladen »Play with fire« och åttaminutersversionen av »Can’t you hear me knocking«. Med sin osvikliga känsla för musikens sanna natur blir bandet ett med toner och rytmer. Ibland, som i »Slave«, sträcker de ut för långt. Men just de något mer udda låtvalen gör ändå lyssningen intressantare än när de framförde många av Pink Floyds mest omtalade låtar i »Dark side of the mule« (2014). Jukka Paananen 96 srm 4/2015 Avdammat 05 Dvd/blu­ray 05 Böcker 05 Spel 05 Film 05

sAtyricon Live at The Opera NaPalM 06 På ett sätt har kopplingen mellan norsk black metal och finare salonger alltid funnits. När Mayhem naglade fast sitt frustande debutalbum gjordes det vägg i vägg med Grieghallen i Bergen. Det fula underjordiska mot det vackra och etablerade. När Satyricon bryter ny mark med att samarbeta med en 55 man stark kör i en lokal som knappast behöver skämmas för dålig akustik händer dock inget himlastormande. Satyricon har sedan länge lämnat rännstenen med sin kolsvarta metal. Satyr och Frost är rockstjärnor ut i fingerspetsarna. Kläder, smink och rörelser – allt är perfekt. Därför känns den ultradesignade byggnaden snarare som hemmaplan för Satyricon. Trots att den sittande publiken snart väller över bänkraderna i extas. Jag hade hoppats på lite mer uppnosighet. Lite vassa kontroverser. Kanske lite ruttet blod i en getskalle som en passning till äldre dagar. Bra konsert, absolut. Och en proffsig utgåva som osar kvalité. Men som sagt, jag saknar tumultet som Satyr vrålar om i »Our world, it rumbles tonight«. JonaThan sTrandlund rAzor Open hostility relaPSe 04 Med trummisen Rob Mills borta på grund av skadad arm och basisten Adam Carlo ute ur bandet tog gitarristen Dave Carlo och sångaren Bob Reid saken i egna händer. Taskig ekonomi resulterade i trummaskin och att Reids bandpolare Jon Armstrong (SFH) greppade basen. Resultatet speglar problematiken genom att låta trist och oinspirerat. Endast inledande urladdningen »In protest«, alkoholstinna »Cheers« och Reids starka prestation i yrvädret »I disagree« lyckas skaka om ordentligt. Mills aggressiva spelstil emuleras men fördärvas av trummaskinens monotona ljud. Carlos effektpedal gör att minnet från Running Wilds horribla sound på »Rogues en vogue« (2005) väcks till liv. Positivt nog dämpar det fräscha ljudet albumets överdrivet högljudda virveltrumma. Bonusmaterialet består av anonyma demoinspelningar och instrumentala versioner av befintligt och outgivet material. Det enda guldkornet är en inspelning med en tillfrisknad Mills smiskande skinn i »End of the war«, vilket ger plattan en behövlig mänsklig touch. PaTrik svensson rAzor Shotgun justice relaPSe 09 Efter »Violent restitution« ersattes sångaren Sheepdog av Bob Reid från heavy metal­trion SFH. Om det någonsin rådde tvivel om frontmannens lämplighet slog han här skeptikerna hårt på fingrarna. Med sin Lemmyliknande stämma kompenserar Reid för sin företrädares bredare register genom att konstant pressa sig till maxgränsen. Skoningslöst attackerar han vapenlagar i låten »Miami« och barnmisshandel i härskna »Parricide« på ett sätt som borde ha resulterat i att varje blodkärl brustit. Svaveloset sprider sig även från gitarristen Dave Carlo och trummisen Rob Mills, som i »United by hatred« och »Dyers eve«­flörtande »Cranial stomp« gör sina mest kaotiska prestationer. Likt föregångaren »Violent restitution« från 1988 gynnas även brutaliteten på »Shotgun justice«, som släpptes 1990, av att det har skruvats på rattarna. Resultatet blir tydligt och fullkomligt förödande. Bonusmaterialet är här mer generöst och består av mixar av olika slag, men bjuder även på två hyggliga liveinspelningar. PaTrik svensson soiLWork Live in the heart of Helsinki Nuclear BlaST 08 Under den 23 låtar långa setlistan från The Circus i Helsingfors kastas minst en låt från varje skiva in och skapar en hitkavalkad för både de nykomna och de inbitna fansen. Vilket låter smart på papperet. Problemet är att bandets fanskara består av just nykomna eller inbitna – ingenting däremellan. Låtar som »Sadistic lullabye« och »The chainheart machine« fungerar bara hos de fans som hopplöst gav upp när melodin på allvar började ta plats i bandet. Utöver den något krystade setlistan är allting fruktansvärt tajt. Sångaren Björn Strid har Helsingfors publik virad runt sitt finger och gitarristen David Anderssons scennärvaro är smittsamt glädjefylld. Det märks knappt att bandet saknar sin mest vitala kroppsdel, gitarristen Peter Wichers som slutade 2012. Dessutom får man ta del av en rätt schyst dokumentär om bandets första gig, där det framgår att Björn var så nervös att han drack tolv öl. Även ett par videor med trumvinklar på Dirk Verbeuren ingår. John Jonsén AxeL ruDi peLL Magic moments – 25th anniversary special show STeaMhaMMer 08 Ett kvarts sekel som oförtruten soloartist i den melodiska, Rainbowbesjälade hårdrockens tjänst bör givetvis firas ordentligt. Och nog var den tyska festivalen Bang Your Head ett tämligen optimalt val av skådeplats för Axel Rudi Pell. Det slogs med all rätt på stort, med en uppsjö gästande kollegor och vänner av både given och mindre förväntad sort. Den inledande delen med gitarristens 80­talsakt Steeler. Rob Rock som återtar »Nasty reputation« för att därefter lämna över micken till Jeff Scott Soto. Den forne Uriah Heepvokalisten John Lawtons vassa insats i samma bands »Sympathy«. Rainbowmännen Tony Careys och Doogie Whites medverkan i Deep Purple­klassikern »Mistreated«. Höjdpunkterna är inte direkt fåtaliga, så att säga. Möjligen är showens sista tredjedel fylld med lite väl ospännande coverval. Exempelvis hade det varit betydligt roligare att få höra Graham Bonnet framföra Rainbows »Eyes of the world« än »Since you been gone«, men jag inser att det var lite väl mycket att hoppas på. neven TrosiC Lucifer’s frienD Awakening cherry red 08 Här kastar vi oss lämpligen direkt över skiva två, innehållande fyra sprillans nya Lucifer’s Friendlåtar. Nytt betyder i det här fallet gammalmodigt, för här är det trots 2015­stämpeln klassiska Lucifer’s Friend vi hör, med alla dess välbekanta beståndsdelar. Ödesmättad, storslagen orgelhårdrock, minst i klass med Uriah Heep som bandet ofta jämförs med. Som körsbär i drinken finns John Lawton, vars röst tycks närmast oförstörd av närmare 50 års slit och släng. Min favorit blir den stundtals spöklika »Riding high«. Skiva ett är en ommastrad »best of« innehållande musik från de flesta äldre Lawtonfrontade album, med viss slagsida åt bandets suveräna, självbetitlade debutplatta från 1970. Topplåtar som »Ride the sky«, »In the time of Job«, »Dirty old town« och i synnerhet energipaketet »Moonshine rider« minner om varför detta tyskbrittiska band i en rättvis värld hört hemma på var musiktidnings förstasida. Gammalt eller nytt – detta ska bli synnerligen stort att uppleva på Sweden Rock Festival. daniel reiChberg kAtAtoniA Sanctitude kScoPe 09 Union Chapel är en vacker, kulturminnesmärkt kyrkobyggnad i centrala London som i dag används som samlingspunkt för olika välgörande ändamål. En bättre plats att spela in det intima livedokumentet »Sanctitude« torde Katatonia knappast ha kunnat finna. Omgärdade av levande ljus sitter hårdrocksvärldens okrönta deppkungar uppflugna framför predikstolen och genomför ett hänförande akustiskt set på 80 minuter. Samtliga 17 spår framförs i nakna och delvis omarbetade versioner som visar att steget mellan metal och Nick Drake strängt taget bara är en distpedal bort. En innerligare konsertupplevelse är över huvud taget svår att föreställa sig. Den största musikaliska väckelsen uppstår under »The one you are looking for is not here« där Silje Wergeland (Gathering) gästsjunger. Då stannar nästan klockorna av bitterljuvt svårmod. Extra plus till den medföljande rockumentären, där Jonas Renkse och Anders Nyström tar oss med bakom kulisserna för projektet. Rockgudar? Tror Fan det! Tobias sTark rAzor Violent restitution relaPSe 09 Den femte fullängdaren, släppt 1988, anses vara ett av den kanadensiska gruppens starkaste album. Sångaren Stace »Sheepdog« McLaren har dock uttryckt sitt missnöje över att plattan blev lite »punkig«. Nog ligger det något i det han säger. För i de trallvänliga låtarna »Behind bars« och »Eve of the storm« hörs referenser till tidiga utgåvor av Agnostic Front. Utöver det är plattan proppfull med Slayerdoftande komplexitet, Dark Angel­nosande tempo och lysande sångprestationer. Särskilt i det våldsbejakande »Taste the floor«, hysteriska »Edge of the razor« och hatet mot posörer i låten »Fed up«. »Violent restitution« är 2015 en kraftigare överkörning. Ljudet är uppvridet, fylligare och mer balanserat. Dave Carlos blixtrande riff och Rob Mills pulveriserande trumarrangemang flyttas här efterlängtat fram i förarsätet hos McLarens gastande och hjärtskärande skrik. Med tre riktigt bra livespår är den här återutgivningen en fantastisk sorti för sångaren. PaTrik svensson srm 4/2015 97

Get the NUCLEAR BLAST mobile app NOW at http://road.ie/nuclearblast FOR FREE or scan this QR code with your smartphone reader! NUCLEAR BLAST MOBILE APP FOR FREE ON IPHONE, IPOD TOUCH + ANDROID!

mag a zin e mötley crüe NIKKI SIXX VINce NeIl mIcK mArS tOmmylee BerättAr BANdetS hIStOrIA år för år NyA, låNgA INterVjuer med AllA medlemmAr fler äN 25 SIdOr I de tre KOmmANde NumreN posttidning b economique sweden rock magazine, nygatan 27, 294 34 sölvesborg