T_JUppsats

Lunds universitet FKV002
Statsvetenskapliga institutionen HT06

Handledare: Karin Aggestam

EU: en fortsatt normativ makt?

En studie om EU: s möjliga framtid i internationell politik

Johan Löfgren
Teodor Pettersson

Abstract

Studien behandlar ett problem som på senare tid har uppstått i samband med den
Europeiska Unionens ökade samarbete och utvidgning av den gemensamma militära
kapaciteten. Problemet som man, från kritiskt håll, har framfört är att denna ökade
”militarisering” urholkar EU:s gamla roll som en normativ makt. Denna problematik
leder fram till uppsatsens tvådelade frågeställning, nämligen:

På vilket sätt uppfattas EU:s förändrade säkerhetspolitik inom den politiska och
akademiska diskursen? Samt: Sett utifrån gällande diskurs, hur anses EU:s förändrade
säkerhetspolitik påverka EU:s position som en normativ makt i internationella
relationer? Studiens teoretiska ansats är begränsad till en övergripande diskussion
gällande etik och internationell politik. Metoden som används kan närmast betecknas
som en form av argumentations-/diskursanalys.

Resultatet visar att uppfattningarna om den möjliga utvecklingen för EU:s
normativa makt är beroende på vilken inställning, till EU:s framtida intentioner,
aktörerna och debattörerna har. En slutsats som spår den kommande utvecklingen
presenteras således inte.

Nyckelord: EU, normativ makt, militarisering, säkerhetspolitik, debatt

Innehållsförteckning

1 Inledning .................................................................................................................. 1
1.1 Syfte ................................................................................................................... 1
1.2 Frågeställning ..................................................................................................... 2
1.3 Avgränsningar och definitioner.......................................................................... 2
1.4 Teori ................................................................................................................... 3
1.5 Metod ................................................................................................................. 4

2 Bakgrund ................................................................................................................. 6
2.1 EU:s andra pelare ............................................................................................... 6
2.2 EU som normativ makt ...................................................................................... 7

3 Analys..................................................................................................................... 10
3.1 Diskursen.......................................................................................................... 10
3.2 Beslutsfattare och förespråkare ........................................................................ 10
3.2.1 Europeiska unionen och ESS ................................................................... 10
3.2.2 Politiska förespråkare............................................................................... 11
3.3 Kritik ................................................................................................................ 12
3.3.1 Forskningsdebatten................................................................................... 12
3.3.2 Politiska aktörer........................................................................................ 14

4 Avslutande diskussion .......................................................................................... 16
4.1 Analys av diskursens problematik.................................................................... 16
4.2 Slutsats ............................................................................................................. 17

5 Referenser.............................................................................................................. 19

1 Inledning

Enligt många pågår för närvarande en förändring inom den Europeiska Unionen
(EU). Förändringen framträder på olika vis och ett aktuellt inslag i denna
förändring är utvidgningen av EU:s gemensamma säkerhets- och utrikespolitik.

Denna utvidgning, som bland annat innefattar uppbyggnaden av en inom EU
gemensam militär styrka och som därmed ökar EU:s militära slagkraft, har
föranlett såväl positiv som negativ kritik. De som ställer sig negativa menar bland
annat att denna ”militarisering” hotar den normativa ställning som EU länge på
grund av sitt arbete för, samt utformning efter, demokratiska värderingar och
mänskliga rättigheter anses inneha i det internationella systemet.

– ”När Maastrichtavtalet undertecknades kom säkerhetsbegreppet att innefatta alla aspekter av
Unionen, inklusive ambitioner om en framtida gemensam försvarspolitik. Dessa aspirationer är
dramatiska såtillvida att EU under lång tid medvetet undvikit att inbegripa sig i frågor som rör
försvarspolitik och istället fördragit beteckningen civilmakt (Civilian Power)” (Aggestam 2000 s
32).

Förespråkarna, som till stor del utgörs av aktörerna i beslutsposition inom den
europeiska unionen, anser att möjligheterna för att kunna genomföra bland annat
fredsbyggande och humanitära interventioner kräver nämnda utvidgning. De
hävdar att EU i och med denna militära utvidgning, samt på grund av sin
normativa uppbyggnad och ställning, istället har möjligheten att tillsammans med
USA ”bli en överväldigande kraft för det godas sak i världen” (Europeiska
Unionens Råd 2003 s 13).

Till följd av detta har således en mer eller mindre framträdande
diskussion uppkommit, gällande om EU:s normativa makt hotas eller förstärks
tillföljd av den nämnda säkerhets- och utrikespolitiska utvidgningen. Vår ambition
för denna studie är således att utreda debatten mellan förespråkare och kritiker
samt att analysera vilka möjliga vägar som EU, inom denna diskurs, förutspås att
ta.

1.1 Syfte

Vårt syfte med undersökningen är att studera hur EU:s framtida position som en
normativ makt i världspolitiken, i och med den förändrade utrikes- och
säkerhetspolitiken, kan komma att påverkas. Vad studien mer explicit inriktas på
är att analysera om det militära uppbyggandet anses kunna bidra med en
förstärkning eller underminering av EU:s normativa maktposition. Det är som

1

bekant väldigt problematiskt att sia om framtiden men det är heller inte vår
ambition. Vad vi vill uppnå är en kartläggning av vad en rad insatta aktörer anser
om utvecklingen. Vi anser att detta kan vara fruktbart eftersom den ”normativa
makten” utgår ifrån olika individers och aktörers uppfattningar. Därmed inriktas
uppsatsens analysområde på en rad initierade debattörers, forskares och andra
aktörers inlägg inom den rådande diskursen. Således kommer studien att anta
formen av diskurs/argumentationsanalys med en bakomliggande etisk teoriram.

Genom detta angreppssätt hoppas vi kunna presentera en möjlig bild av
EU:s framtida position som en normativ makt.

1.2 Frågeställning

Utifrån detta har vi formulerat följande frågeställning:

- På vilket sätt uppfattas EU:s förändrade säkerhetspolitik inom den politiska och
akademiska diskursen utifrån en normativ kontext?

- Sett utifrån gällande diskurs, hur anses EU:s förändrade säkerhetspolitik påverka
EU:s position som en normativ makt i internationella relationer?

1.3 Avgränsningar och definitioner

Som en förutsättning för att kunna utföra denna analys krävs till en början en
grundläggande översikt av EU:s säkerhetspolitiska utveckling från unionens
grundande till förhållandet idag. Vidare krävs en kortare analys av
uppfattningarna om bilden av EU:s maktposition. Det vill säga synen att EU
faktiskt innehar en ”normativ makt” och på grund av detta besitter en särartad
maktposition i det internationella systemet. Denna bild av EU är i sig omtvistad,
men på grund av arbetets omfattning samt vår undersöknings målsättning kommer
vi inte att behandla denna diskussion på ett djupare plan.

Urvalet av analysobjekt, det vill säga olika aktörer och i frågan sakkunniga
personer, styrs till stor del av vem som beslutar och vem som kritiserar. Det rör
sig om att hitta källor från olika deltagare inom diskursen som, för det första, är
insatta i frågan och, för det andra, använder sig av argument som tål att
analyseras. Med andra ord går det inte att använda sig av källor som inte har
någon reell förankring till de uppsatta begrepp och definitioner som förekommer
inom diskursen.
Vi menar att det inte föreligger något problem i att se, dels på dem som
genomdriver utvecklingen för att få förespråkarnas tolkning av läget samt

2

motiverandet och rättfärdigandet av utvecklingen, dels att studera vad olika
kritiskt inställda ”debattörer” anser vara det problematiska i den nuvarande
utvecklingen.

Många av de begrepp och definitioner som kommer att behandlas och
användas under studien tas upp närmare under kapitel 2.

1.4 Teori

För att vi skall kunna uttala oss om de olika normativa ställningstaganden som
kommer att figurera i studiens analys krävs en kort teoretisk genomgång av vad
som kan krävas av ett moraliskt grundat argument.

Därtill bör det sägas något om på vilket sätt militäruppbyggnad kan tolkas
som etiskt riktigt eller inte. En stor del av diskursens grundargument kretsar kring
suveränitetsprincipen och den humanitära interventionens plats i det
internationella systemet. Detta föranleder även en genomgång av vad man kan
begära av de argument som framläggs av debattörerna i denna fråga.

Det finns tre grundläggande utgångspunkter för att värdera mänskligt
handlande utifrån ett etiskt perspektiv. Dessa tre är antingen att värdera aktören i
sig, värdera handlingen som aktören utför eller att värdera effekterna av
handlingen. Ett annat sätt att benämna dessa tre är, i nämnda ordning, dygdetik,
deontologi och utilitarism. Dessa perspektiv eller inriktningar har sitt ursprung i
moralfilosofin och har alltså skilda sätt att värdera etikens kärna, det vill säga om
det viktigaste är personens egentliga etiska karaktär, personens följande av
fastställda principer eller att personen tar beslut som har de bästa tankbara
följderna (Sjölin 2005 s 19-21).

Två grundläggande sätt en beslutsfattare kan rättfärdiga sina beslut på
menar Sjölin är genom moraliska regler och etiska principer. Ytterligare måste ett
politiskt beslut klara av två ”etiska prövningar”. De två prövningarna är
publicitetstestet och självuppfattningens test. Förenklat handlar dessa om att
politikern skall kunna förklara sitt beslut offentligt och att han/hon kan ”se sig
själv i spegeln efteråt” (Ibid. s 13).

För vår studie är det intressanta närmast debattörernas egna etiska
utgångspunkter, det vill säga till vilket perspektiv knyter de an sina argument. Vår
uppsats är inte en normativ studie men såväl diskussionen om EU:s normativa
makt, som de olika argument som framförs under analysen har en stark koppling
till normativa spörsmål, etik och moral.

Tanken om demokratiska, mänskliga rättigheter har en grundläggande
position inom det perspektiv som studien berör. En vanligt förekommande
diskussion berör diskrepansen mellan så kallade humanitära interventioner och de
enligt internationell lagstiftning uppsatta normer för agerande i det internationella
systemet. Som Peter Singer påpekar har diskussionen om interventioners vara
eller inte vara, omriktats från ”rätt att intervenera” till ”ansvar att skydda”. (Singer
2003 s 134). Frågan som man står inför är en avvägning om vad som är av störst
vikt suveränitetsprincipen eller ansvaret att agera vid brott mot de mänskliga

3

rättigheterna. Singer antar en ståndpunkt som, enligt oss, är etiskt såväl som
pragmatiskt utformad. Singer menar att:

– Endast FN bör försöka ta sig på sig detta ansvar att skydda. I annat fall kommer nationella
intressen på nytt att kollidera och störta världen i internationell konflikt. Om emellertid världens
mäktigaste nationer kan acceptera FN:s auktoritet att vara ”sista utvägens beskyddare” av folk
vilkas stater på ett flagrant sätt inte förmår skydda dem, och om dessa nationer också ger FN
medlen för att leva upp till detta ansvar, kommer världen att ha tagit ett av görande steg mot att bli

en global etisk gemenskap (Ibid. s 134).

Singers uttalande, anser alltså vi, på ett mycket bra vis artikulerar vad som är
eftersträvansvärt gällande humanitära interventioner och mänskliga rättigheter.

Singers stipulering bör kunna utgöra en bra normativ grund för vår senare
analys av EU:s utvidgade militära förmåga och vilken roll den är tänkt att spela.
Vidare kan resonemanget kopplas till de senare presenterade argumenten och i
samband med detta tillkommer även, de tidigare behandlade, etiska perspektiven.
Detta är av intresse då bedömningen av argumentens giltighet är bunden till vilken
grundläggande etisk syn som kopplas till argumentet, det vill säga hur EU:s roll
inom folkrätten tolkas.

Vidare anser vi att en kortare diskussion angående teori knuten till
internationell politik kan vara nyttig i samanhanget. Denna teoretiska genomgång
väljer vi dock att genomföra i samband med vår analys.

I övrigt anser vi att en ytterligare teoretisk anknytning inte är nödvändig.
Studien är av den art att metoden utgör det centrala för analysen. Detta utvecklar
vi vidare under nästa delkapitel.

1.5 Metod

Som tidigare nämndes är metodutformningen central för vår studie. Inriktningen
som vi har valt kan närmast betecknas som en form av diskurs- eller
argumentationsanalys.

Vi är medvetna om att användningen av begreppet diskurs, möjligtvis, kan
vara något missvisande i sammanhanget. Vad vi åsyftar kan, med andra ord,
definieras som: meningsskiljaktigheten mellan förespråkare och kritiker till EU:s
militära uppbyggnad. Ordet diskurs riktar möjligen tankarna till en explicit debatt,
och den dynamik som vi har ambitionen att studera är inte riktigt av den naturen.
Vi hävdar emellertid att diskursbegreppet bidrar med en uppsamlande definition
på den mer eller mindre observerbara debatt som vi eftersträvar att belysa. Vår
avsikt är att lyfta fram en rad argument, för och emot, som figurerar inom
”diskursen” och på så sätt ge en bild av EU:s möjliga förändring sett utifrån det

4

normativa perspektivet. En rad möjligheter och krav går att urskilja i samband
med användandet av argumentationsanalys. Två exempel som är förenliga med
studiens perspektiv är:
• I en bedömning av en argumentations bevis kraft tar man hänsyn till hållbarhet
och relevans hos argumenten.
• Argumentationsanalys kräver att man gör tolkningar även av det underförstådda
i texter (Bergström & Boréus 2000 s 146).
Dessa två punkter anser vi vara i hög grad överensstämmande med vår
metodologiska ambition för studien. Tolkningen av framlagda argument är central
för att förstå de bakomliggande uppfattningarna om EU:s framtid. Det föreligger
en åtskillnad mellan analysobjekten, aktörer och debattörer, då de förstnämndas
”argument” är av det slaget att en vidare tolkning krävs. Debattörernas, eller
kritikernas, argument är av naturen mer explicita då de på ett annat sätt måste
underbygga sin bevekelsegrund. Vi ser dock inget problem i detta då det är den
slutgiltiga tolkningen om den framtida normativa rollen som står i fokus.

Avslutningsvis konstaterar vi att vår studie alltså inte är en
argumentationsanalys i strikt mening. Det är snarare så att vi söker kärnan i de
argument som framförs. Vår förhoppning är att, genom detta angreppssätt, kunna
visa hur framtiden för EU:s normativa ställning kan och, möjligtvis, bör uppfattas.

5

2 Bakgrund

2.1 EU:s andra pelare

Den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken (GUSP) kallas ibland, vid sidan
om Europeiska gemenskapen och det Polis- och straffrättliga samarbetet, för EU:s
andra pelare. Inom GUSP sker ingen lagstiftning i egentlig mening. I stället tas
olika typer av beslut för att samordna EU-ländernas utrikespolitiska agerande.
Dessa beslut bygger på mellanstatlighet, vilket har tillföljd att en medlemsstat,
som motsätter sig ett beslut, inte kan tvingas att följa det. Därtill har nämnda
medlemsstat även en generell möjlighet att stoppa beslut genom att motsätta sig
dem (Bernitz & Kjellgren 2006 s 22).

Under 1990-talet, i allmänhet, och sedan 1997, i synnerhet, har en utveckling
mot ett gemensamt europeiskt försvar kunnat skönjas. Ett steg på vägen, mot detta
omdebatterade mål, är utvecklandet av den gemensamma säkerhets- och
försvarspolitiken. Vägen som har lett till dit har på olika sätt utstakats av den
globala politiken under efterkrigstiden. Under större delen av kalla kriget var
NATO den organisation som, genom sina västeuropeiska medlemsländer och
USA, utgjorde garanten för säkerhet på det europeiska spelfältet (Whitman 2002 s
285). Men allt eftersom den europeiska unionen utvidgades och fler stater anslöt
började frågan om EU:s egna försvarsmöjligheter komma upp på dagordningen.

Maastrichtfördraget från 1991-1993 utgjorde på olika sätt en milstolpe för
EU, detta gäller även för EU:s säkerhets politik. I och med fördraget behandlades
för första gången frågor gällande säkerhet och försvar inom EU:s avgränsningar
(Ibid. s 287).

1997 skrevs Amsterdamfördraget, och som sedermera trädde i kraft 1999.
Detta fördrag innebar både en ”förstärkning av EU:s demokratiska och sociala
profil” samt en viss utvidgning av GUSP (Bernitz & Kjellgren 2006 s 18).

Det politiska systemet inom EU är som bekant väldigt invecklat och de olika
verksamhetsområdena faller under olika instanser. Exempelvis deltar Europeiska
kommissionen intensivt i arbetet inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken och representerar unionen utåt för denna politik och de frågor
som berörs av den (artiklarna J 9 och J 5.1 i Maastrichtavtalet). Europeiska
kommissionen har liksom medlemsstaterna rätt att komma med förslag till
eventuella beslut för rådet.

GUSP innefattar alla frågor som berör EU:s säkerhet, och på sikt ingår
också utformningen av en gemensam försvarspolitik som omfattar ett möjligt
framtida gemensamt försvar (artikel J 4.1 i Maastrichtfördraget). I och med att EU
inte är en försvarsallians och inte heller förfogar över några militära strukturer har

6

unionen uppmanat Västeuropeiska unionen (VEU), där unionens medlemsstater
antingen är fullvärdiga medlemmar eller har observatörsstatus, att ta hand om och
genomföra de frågor som berör försvaret.

Därmed är VEU, ”[…] en integrerad del av EU:s utveckling.
Medlemsstaterna, som samtidigt är medlemmar i EU och NATO, önskar att den
samtidigt skall utvecklas både som unionens försvarskomponent och som ett
medel att förstärka NATO: s europeiska pelare”. Och detta stämmer överens med
de riktlinjer som säger att ”unionens säkerhets- och försvarspolitik skall vara
förenlig med den politik som har upprättats inom NATO” (GUSP 1996).

1992 försäkrade VEU NATO: s företräde vad gäller det kollektiva
självförsvaret och att skära ner sina aktiviteter till de så kallade
Petersbergsuppgifterna. Petersbergsuppgifterna består av fredsskapande och
fredsbevarande insatser, krishantering och skydd för humanitära insatser (Ibid.).

Det nyaste och ett av de viktigaste inslaget i EU:s förändrade militära
kapacitet och förstärkta krishantering är de snabbinsatsstyrkor som gemensamt
håller på att inrättas inom EU. Dessa snabbinsatsstyrkor, eller så kallade
Battlegroups, ska kunna sättas in inom tio dagar efter ett beslut har tagits. De skall
även kunna operera var som helst inom en radie på 600 mil från Bryssel. Målet är
dessutom att radien skall utökas till 1000 mil (Styrelsen för psykologiskt försvar
[SPF] 2006).

En Battlegroup kan uppföras av ett enskilt medlemsland eller tillsammans
med flera medlemsländer i ett gemensamt uppträdande. De är tilltänkta att ha
förmågan att verkställa alla typer av så kallade Petersbergsuppgifter. Men även de
uppgifter som anges i EU:s säkerhetsstrategi, till exempel avrustningsoperationer
och stöd till tredjeland i kampen mot terrorism.

Uppförandet av Battlegroups ger, enligt oss, en fingervisning om den
intensifierade strävan för en gemensam militär förmåga under EU flagg.

Från EU-håll framstår det som viktigt att en eventuell diskussion, om
potentiella militära insatsers förankring i den giltiga folkrättsliga kontexten, kan
bemötas med att det Europeiska rådet deklarerat att unionen skall bidra till fred
och säkerhet i ”enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga” (Karlsson
2001 s 109). Detta visar att man enligt egen utsago inom EU inte har någon
ambition att agera utan FN-mandat.

2.2 EU som normativ makt

Karen Smith menar att EU ofta har ansetts inneha en unik position i det
internationella politiska systemet och att denna position beskrivits med termer
som en ”civil makt” eller en ”normativ makt” (Smith 2003 s 15). För att förstå hur

7

EU har erhållit denna normativa ställning i den internationella politiken är det
nödvändigt att analysera EU:s utrikespolitiska ställningstaganden och agerande.
Av utrymmesskäl finns i denna uppsats inte möjligheten att göra någon djupare
analys av EU:s utrikespolitiska utveckling, men en kort redogörelse anser vi dock
vara nödvändig.

Efter långvariga svårigheter samt vaga och generella uttalanden om EU:s
utrikespolitiska mål lyckades medlemsländerna slutligen i Maastricht-avtalet 1992
(Smith 2003 s 12) att skapa en officiell lista innehållande sex gemensamma
utrikespolitiska målsättningar. Dessa sex målsättningar gällde; stärkandet av
demokratiska principer och mänskliga rättigheter, främjandet av regionalt
samarbete, konfliktförebyggande arbete, bättre organisation gällande insatser i
kritiska internationella situationer, stärkandet av internationellt samarbete i
hanteringen av internationell kriminalitet samt slutligen främjandet av gott
styrelsesätt (good government). Dessa mål har sedan dess utgjort grunden för
EU:s utrikespolitik tillsammans med ett antal vidareutvecklade mål såsom
fattigdomsbekämpning, avväpning med mera (Ibid. s 13).

Smith menar att dessa utrikespolitiska mål till stor del påverkar den
internationella synen på EU och är grundstenar för EU:s internationella identitet
eftersom ”de indikerar, för EU-medborgare och utomstående, vad EU anser vara
viktigt, till vad det [EU] kommer dedicera sina resurser” (Ibid. s 14).

Utrikespolitiken som EU har fört har bland annat lett till skapandet av
ekonomiska och politiska samarbeten med icke-medlemsstater, initiativ till
upprättandet av den internationella domstolen (ICC), en utveckling där diplomati
givits företräde framför tvång samt en utveckling där medlande flitigt använts som
konfliktlösningsverktyg. Detta har bidragit starkt till att en bild av EU som en
principfast och diplomatisk aktör har skapats, en bild som kan anses skildra EU
som en normativ makt. Bilden grundar sig också till stor del i det sätt till vilket
EU har förhållit sig till internationell lag, genom förespråkandet för multilaterala
avtal och genomförandet samt följandet av laggrundade överenskommelser (Ibid.
s 15).

Smith menar vidare att synen på EU:s position som unik i det
internationella systemet också bygger mycket på jämförelser med andra aktörer
och att det finns en tydlig skillnad om man till exempel jämför EU:s och USA:s
utrikespolitik. Denna skillnad visar sig i att EU till stor del fokuserar sina
utrikespolitiska mål på sin omgivning medan USA:s utrikespolitik till större del
koncentrerar sig på hot mot dess egna säkerhet, samt att EU har en tendens att
oftare förlita sig på ekonomiska och politiska maktverktyg medan USA till större
del förlitar sig på militär slagkraft. Smith problematiserar dock denna syn och
menar att den är allt för förenklad, då till exempel. EU tidvis agerar efter hot mot
sin egen säkerhet och även USA kan anses ha normativa drag i sin utrikespolitik
(Ibid. s 15-16).

Ian Manners menar i sin artikel, Normative Power Europe: A contradiction in
terms?, att det var utvecklingen under 1990-talet som lade grunden till EU:s
normativa maktställning samt att det var då diskussioner om EU:s roll som
promotor för normer och ett ifrågasättande av placeringen av statens roll som
central i det internationella systemet började ta fart (Manners 2002 s 236). Vidare

8

menar Manners att EU:s normativa makt handlar om makt över åsikter, och
ideologisk makt, medan dess militära och civila makt snarare koncentrerar sig på
EU:s statsliknande egenskaper. Detta betyder alltså att den normativa makten kan
existera parallellt med den militära och civila makten (Manners 2002 s 239).

EU har genom sin historiska kontext och speciellt utformade konstitution
blivit en slags hybrid i världspolitiken och till skillnad från tidigare historiska
makter försöker inte EU bara sprida sina egna (västerländska) normer, som en
form utav kulturell imperialism, utan har en ny unik politisk form (Ibid. s 240).

”We cannot overlook the extent to which the EU is normatively different to
other polities with its commitment to individual rights and principles…” (Ibid s
241)

Detta menar Manners kan bevisas genom att EU faktiskt många gånger varit i
konflikt, gällande normativa frågor, med andra OECD-stater, t.ex. USA när det
gäller dödsstraffet (Ibid. s 253).

Slutligen anser vi det viktigt att belysa att det förekommer en mängd kritik
mot benämningen av, och synen på, EU som en normativ eller civil makt och att
vi i vår undersökning observerat och uppmärksammat denna kritik. Vi menar dock
att det trots allt faktiskt existerar en utbredd bild av EU som en normativ aktör
men har samtidigt inte som mening att sidolägga den kritik som finns mot detta.
Syftet med vår undersökning är dock samtidigt inte heller att analysera den
diskursen. Därför har vi valt att genom vår uppsats använda oss utav begreppet
normativ, och avser med detta beskriva EU:s unika ställning i den internationella
politiken.

9

3 Analys

3.1 Diskursen

Vi har i vår analys valt att koncentrera oss på argumentationen förd utav dels
förespråkare av ökad militär kapacitet, i form utav beslutsfattare och politiska
aktörer med inflytande över beslutsfattning, och dels utav kritiker, i form utav
insatta forskare samt politiska ”debattörer”.

Manners menar att EU:s säkerhetsstrategi (ESS) från 2003 kan anses vara en
“signpost” för vilken väg EU:s utrikespolitik har tagit under 1990- och 2000-talet
och att man i och med denna tog en ny strategisk väg, bort från den som gett EU
sin normativa maktposition (Manners 2006 s 189).

Av denna anledning har vi valt att lägga ett starkt fokus just på diskussionen
om och kring detta dokument då det kan förväntas att utgöra en stor del av
grunden till meningsskiljaktigheten. Med denna diskurs som utgångspunkt går det
enligt oss att finna två tydligt åtskilda uppfattningar om förändringens effekt på
EU:s normativa ställning.

3.2 Beslutsfattare och förespråkare

3.2.1Europeiska unionen och ESS

ESS som utformades 2003, är en utav medlemsländerna överenskommen plan för
EU:s inrikes- och utrikespolitiska strategier gällande säkerhet. Denna plan
klarlägger tydligt EU:s mål och mening med militariseringen samt ger en
uppfattning om EU:s självbild och önskade uppfattning utåt.

Planen redogör utifrån ett säkerhetsperspektiv för de största hoten mot
Europa och resten av världen idag och klarlägger att terrorism, spridning av
massförstörelsevapen, regionala konflikter, stater i upplösning och organiserad
brottslighet är de grundläggande komponenterna i denna hotbild (Europeiska
Unionens Råd 2003 s 3-4).

För att möta dessa hot anser sig EU enligt ESS bland annat nödgas bli mer
aktiva, både civilt och militärt, när det gäller användandet av krishanterings- och
konfliktförebyggande instrument, skapa större och mer flexibla militära resurser

10

samt bli mer enhetliga i sin gemensamma säkerhets- och utrikespolitik när det
gäller att hantera konflikter (Europeiska Unionens Råd 2003 s 12-13). ”Vi
behöver utveckla ett strategiskt tänkande som främjar tidiga, snabba och, vid
behov kraftfulla insatser.” (Ibid. s.11)

En intressant intention som EU, med denna nya mer aktiva och resursstarka
politik, säger sig ha som mål i sin utrikespolitik är att som en ”[…] kraft för det
godas sak i världen” (Ibid. s 13), ha större möjlighet att sprida sina värderingar
och bidra till ”[…]en rättvisare, tryggare och mer enad värld.” (Ibid. s.14).

Enligt EU:s generalsekreterare, Javier Solana, beror förändringen av EU:s
utrikespolitik på nya omständigheter inom den internationella politiken och är ett
svar på tidigare utrikespolitiska misslyckanden från EU:s sida. Solana menar att
EU:s misslyckanden, bland annat på Balkan, till stor del berodde på avsaknaden
av robusta konflikthanteringsmetoder och vidareutvecklar detta genom att hävda
att en stark försvarsstrategi är nödvändig för en trovärdig utrikespolitik (Solana
2005 s 2).

”In short, if you want a credible EU foreign policy, you need a credible
defence policy too” (Ibid.)

EU kan enligt Solana, bland annat genom den utvidgade militära förmågan,
nu klara av att leva upp till det ansvar som ligger på dess axlar (Ibid.). Trots den
stärkta militära förmågan bör man inte enbart, eller ens till största del, använda sig
utav denna typ av makt utan måste fortsätta utföra en brett arbete för att säkra fred
och skydda utsatta. Dock kan ibland militär intervenering och maktutövning, för
att utföra sådant arbete, enligt Solana anses vara nödvändig (Ibid. s 5).

Förespråkare till militariseringens positiva effekter på EU:s normativa makt
inom den akademiska världen ter sig inte så vanligt. Emellertid menar, forskarna
inom internationella relationer, Charlotte Bretherton och John Vogler, att EU i
framtiden inte kan väntas utföra militära interventioner i stor skala, däremot
menar de att EU skulle kunna ha möjlighet att involvera sig i småskaliga
interventioner och att EU är väl lämpat för sådana insatser. […] “a future roll for
the EU could be involvement in low lever interventions, where it’s well suited to
employ it’s ´soft security´ instruments alongside limited military and/or policing
tasks in association with the WEU or an ad hoc coalition of the willing.”
(Bretherton & Vogler 1999 s 221-222).

Detta skulle kunna tolkas som ett argument för att EU, i och med en
avsaknad av ambition att åta sig större interventioner, har möjlighet att bibehålla
sin normativa makt, då det kan hävdas att begränsade, legitima, interventioner har
större chans att framstå som lyckade och därmed ha mindre benägenhet att skada
EU:s normativa ställning.

3.2.2 Politiska förespråkare

Bland politiska ”förespråkare” till den nuvarande förändringen inom EU går det i
Sverige, bland andra, att finna Moderaterna som anser att: ”Europas roll är

11

avgörande för att hantera internationella utmaningar. Vi vill se ett starkare Europa
som träder fram som en fredens, frihetens och försoningens röst också i de delar
av världen som präglas av krig och konflikter.”(Moderaterna 2006).

Detta uttalande är starkt kopplat till en ökad militär förmåga inom EU.
Moderaterna får alltså anses ha en positiv inställning, en inställning som delas av
Kristdemokraterna, vilka anser att:

”Den utveckling som sker inom EU ska vara normgivande, samtidigt som optionen att samverka
med Nato fördjupas. Förmågan att samverka med andra länder ska utvecklas. Särskilt viktigt är
fredsfrämjande operationer, katastrof- och flyktinghjälp, flexibilitet och möjligheter till snabba
insatser.
”Multifunktionella fredsfrämjande och humanitära insatser ställer stora krav på ett nära samspel
mellan civila och militära resurser. Förmågan att delta i fredsframtvingande insatser är grunden i
utvecklingen och utbildningen av olika krigsförband” (Wälivaara et al. 2002).

Detta uttalande har i synnerhet med svensk militär inblandning att göra, men får
ses som ett positivt inställt inlägg i ”diskursen”. Kristdemokraterna har en hög
ambitionsnivå för det svenska försvaret och är alltså en av förespråkarna till den
ökade militära förmågan inom EU. Detta visas, inte minst, genom användandet av
uttrycket ”fredsframtvingande insatser” i argumenteringen.

Vi anser att Moderaternas, så väl som Kristdemokraternas, inställning till
den ökade militära förmågan, ter sig vara i linje med en i övrigt positiv inställning
till EU.

3.3 Kritik

3.3.1 Forskningsdebatten

Mycket av forskningskritiken inom diskursen har kommit till i och med
offentliggörandet av den tidigare beskrivna säkerhetsstrategin från 2003.

Manners menar till exempel att grunden till EU:s möjlighet att vara en
spridare av normer, före år 2003 och militariseringen, låg mycket i att
tillvägagångssätten (verktygen) saknade just användandet av, eller hot om
användandet av, militär makt (Manners 2006 s 184).

Manners menar vidare att normer om demokrati, internationell lag, och
mänskliga rättigheter anses som det viktigaste i EU:s internationella identitet.
”This combination of historical context, hybrid polity and legal constitution has,
in the post-cold war period, accelerated a commitment to placing universal norms

12

at the centre of its relations with its [EU:s] Member States and the world” (Ibid. s
241).

Denna, utav normer karaktäriserade, internationella bild kan anses ha
förändrats i och med ESS 2003. En omprioritering av EU:s utrikespolitiska
agenda har gjorts, som sätter militära intressen och aktioner högt upp på
dagordningen (Manners, 2006. s 189). Detta leder i sin tur till att EU:s civila
åtaganden lyckats sämre och underprioriterats (Ibid. s 190). Vidare riskerar
långsiktiga strukturella konfliktförebyggande åtgärder att ersättas utav kortsiktiga
militära fredsbevarande operationer, som i sin tur riskerar att trappas upp och få
en oönskad fredsframtvingande karaktär (Ibid. s 194).

Manners exemplifierar och argumenterar också för att militariseringen
leder till att EU:s normativa makt och legitimitet undermineras, då EU, i och med
denna utveckling, har blivit allt mer lik en stormakt, med allt vad det innebär.

Följande citat ger en talande bild för den effekt vilken Manners menar att
militariseringen av EU kan ha:

”It is unfeasible that either Turkey or Russia would be receptive to norm
diffusion if they believed that EU battlegroups or combat forces would soon be
peace-making in Kurdish areas or Chechnya.” (Ibid.).

Wolfgang Wagner påpekar i en artikel i Journal of European Public Policy
att en risk för demokratisk urholkning föreligger inom den gemensamma
säkerhets- och försvarspolitiken. Samtidigt ser han, dock, även möjligheter till
ökad demokrati, allt beroende på den institutionella utformningen.

- The analysis of parliamentary control of deployment decisions has pointed to a democratic
deficit in the EU’s security and defence policy. To be sure, other dimensions of democracy may
suffer less and some (e.g. transparency and openness of decision-making) may even gain from a
Europeanization of security and defence politics. In terms of the dimension of parliamentary
control on which this paper has focused, however, a democratic deficit has emerged (Wagner
2006).

Vad Wagner lyfter fram är ytterligare en problematik förknippad med den nya
gemensamma säkerhetspolitiken, som i sin tur kan medverka till, som Manners
hävdar, en försvagning av den normativa makten. “the ability of the EU to lead by
virtuous example – a central feature of the EU’s normative power (Manners 2002:
244) – may be compromised. If the EU continues to regard the spread of
democracy (and, by extension, the democratic control of security and defence
policy) as an instrument to promote peace, its own democratic deficit would
render it vulnerable” (Ibid.)

Vidare kan militariseringen av EU:s normativa makt komma att äventyra
och riskera de civila åtaganden i post-konfliktuella samhällen. En mix utan civil
och militär närvaro leder till en risk att ”mottagare” av normer blir mindre
receptiva (Manners 2006 s 194).

13

3.3.2 Politiska aktörer

Politiska kritiker mot EU:s utvidgade militära makt innefattar en rad olika
debattörer och andra aktörer. Under materialinsamlingen visade det sig att den
största delen av de kritiska inläggen i debatten kommer från debattörer tillhörande
den uttalade vänsterkanten i politiken. Detta medför att huvuddelen av de politiska
kritiska argumenten i vår analys också har sitt ursprung inom vänsterideologin.

Eva-Britt Svensson, som är ledamot av Europeiska förenade
vänstern/Nordisk grön vänsters (GUE/NGL) svenska delegation i EU-
parlamentet, skriver i Röda EU-tema nr 6 att:

– EU vill skapa en ny supermakt som tillsammans med den enda supermakten idag –
USA – ska styra världen. Strategin [ESS] saknar helt ett tredje-världen-perspektiv. Det finns inte
någon kritik mot den världsordning som idag styrs av USA. EU anammar USA:s doktrin om
”preemtive war” (föregripande krig) – man ska vara beredd att ingripa militärt utomlands innan en
kris uppstår genom att kriga. Sist men inte minst saknas ett gender-perspektiv i EU:s strategi för en
bättre värld. Det är ett mycket manligt sätt att närma sig problemen. Det gäller att vara fysiskt stark
– att skaffa sig militära muskler. De militära lösningarna på kriser i världen prioriteras. De starka
länderna ska härska över de svagare och försvara sina intressen och värderingar (Svensson 2006
s.15).

– Medlemsstaterna har i protokoll om det strukturerade samarbetet skrivit under att
insatsstyrkor får användas i enlighet med principerna i FN-stadgan. Det finns således inga krav på
att det ska finnas FN-mandat. Dessutom talas om att medlemsstaterna ska tillhandahålla den
militära kapaciteten i enlighet med ”principen om en gemensam styrka”. Enligt internationell lag
(folkrätt) måste det finnas FN-mandat för att invadera ett annat land. EU är tydligen i likhet med
USA beredd att strunta i internationell rätt. Det råder knappast någon tveksamhet om att EU håller
på att bygga upp sina gemensamma styrkor. Faktum är dock att det medlemmarnas nationella
styrkor och vapen som är basen för EU:s resurser. Det är nationalstaterna som betalar notan (Ibid s
22.).

I likhet med Eva-Britt Svensson och GUE/NGL anser det danska Socialistisk
Folkeparti att:

– [...] Tværtimod kan en EU-forsvarsdimension svække bestræbelserne på at styrke EU's
rolle i den ikke-militære sikkerhedspolitik. Dette har i særlig grad betydning i forholdet til
Rusland. Når russerne så kraftigt afviste udvidelsen af NATO, hang det sammen med angsten for
en ny militær front tæt på den russiske grænse. Når EU modsat har været i stand til at bruge
udvidelsen offensivt i en ikke-militær sikkerhedspolitik, som russerne accepterer, hænger det
sammen med EU's karakter af et økonomisk-politisk samarbejde. Denne kvalitet risikerer at
smuldre, hvis der sker en militarisering af EU.

Vi er tilhængere af, at EU udvikler en stærkere udenrigspolitisk profil, der er baseret på
ikke-militær sikkerhedspolitik. En sådan kan sammenkædes med en større generel regionalisering
af sikkerhedspolitiken, f.eks. i FN eller indenfor OSCE (Socialistisk Folkeparti 2000).

14

Socialistisk Folkeparti framlägger en substantiell oro, i sin argumentering, att den
möjlighet EU har att utöva ickemilitär säkerhetspolitik äventyras av en ökad
militarisering. Det Svenska Socialdemokratiska partiet skriver, något mer
försiktigt och vagt, på sin hemsida att:

”Vi socialdemokrater vill verka för att EU stärker sin förmåga att tidigt upptäcka och
förebygga konflikter och hantera kriser, i första hand med politiska, diplomatiska och ekonomiska
metoder. Militära fredsframtvingande ingripanden måste ske i överensstämmelse med FN-stadgan.
Vi vill inte att EU ska utveckla ett gemensamt militärt försvar. EU måste vara pådrivande för
internationell nedrustning, striktare vapenexportregler, avskaffande av landminor och totalförbud
för kärnvapenprov. Vi vill stärka samarbetet mellan EU och FN” (Socialdemokraterna 2007).

Det går att skönja ett klart samband till politisk-ideologisk tillhörighet, där man på
vänsterkanten ställer sig mycket kritisk till vad man uppfattar som en ökad
militarisering av EU. En djupt rotad misstänksamhet mot EU, i stort, är inte svår
att upptäcka men frågan är om kritiken i denna fråga direkt är länkad till en
gammal skepsis eller om den är, som en enskild sakfråga, ordentligt befogad.

Trots att en viss gruppering efter partipolitik alltså går att skönja finns det
undantag då man ser bortom de politiska partierna. Exempelvis påpekar
organisationen Svenska Freds att:

”Inom Svenska Freds finns delade åsikter om detta projekt. Vissa medlemmar
ser det som ett led i att EU ska bli en militär supermakt medan andra ser det som
en möjlighet för EU att ge ett samlat stöd till FN i en krissituation” (Svenska
Freds 2006).

Detta yttrande är mycket talande för hela diskursen, skiljelinjen mellan
förespråkare och kritiker går alltså att finna just i denna diskrepans mellan synen
på EU som fristående aktör eller som ett kraftfullt verktyg för FN.

15

4 Avslutande diskussion

4.1 Analys av diskursens problematik

Vi menar att grunden i meningsskiljaktigheterna, mellan förespråkare och kritiker,
om militariseringens påverkan på EU:s normativa makt, efter ovan behandlade
analys, ter sig relativt tydlig. Kortfattat anser förespråkarna att militariseringen ger
en ökad möjlighet, eller till och med är en nödvändighet, för att EU skall kunna
utgöra en normativ makt i framtiden, medan de mer kritiskt utformade inläggen
som vi analyserat bygger på en inställning till militarisering som någonting i
grunden oförenlighet med normativ makt.

Vi anser vidare att denna skiljaktighet går att koppla till en olikhet i den rent
teoretiska synen på världspolitiken. Generellt sett kan man säga att den positiva
synen grundar sig på ett tankesätt närmre realismens teori, medan den kritiska
synen utgår ifrån en mer normativ teori.

Enligt den Realistiska teoribildningen präglas det internationella systemet
utav en maktpolitik (Power Politics) där statscentrerat tänkande utgör grunden för
all politik, och militär makt anses vara en nödvändighet för att vara en betydande
aktör i det ’internationella spelet’. Med detta som utgångspunkt kan man enligt
realismen argumentera för att EU, utan en militär slagkraft att luta sig emot, inte
heller har någon stor möjlighet att sprida de normer om mänskliga rättigheter,
demokratiskt styrelseskick med mera vilka utgör målsättningarna för EU:s
utrikespolitik. Detta eftersom det internationella politiska systemet ser ut som det
gör och är allt för statiskt för att ändra på. Vi anser att man genom en analys av
ESS kan se tydliga drag av denna inställning hos beslutsfattande organ inom EU,
då man bevisligen menar att ett större militärt åtagande är nödvändigt för att
kunna hantera de nya hoten (Europeiska Unionens Råd 2003 s 7).

Att EU genom sin ökade militära makt skulle ha några egna intentioner att
överge sin normativa maktställning kan man, i vår mening, inte utläsa av ESS.
Istället går snarare en motsatt intention att finna, en ambition att med militära
medel kunna utgöra en makt för det goda (Ibid. s 13).

Den mer normativa åskådningen bygger på synen att påverkan i
världspolitiken inte endast behöver bero på militär makt och pekar bl.a. på att
multilaterala avtal, följandet av lag i internationell politik och respekterandet av
normer finns representerat i världspolitiken (Smith 2003 s 202).

”Respect for state sovereignty is coupled with new standards for sovereignty
involving governance and human rights.” (Ibid.)

16

Utifrån detta synsätt skulle EU ha en större legitimitet som normativ makt, och
därmed kunna befästa sin unika roll i världspolitiken, i och med avsaknaden av en
militär slagkraft (Manners 2002 s 242).

Ytterligare en dimension som bör påpekas är att en tendens till partipolitik går
att skönja när det gäller de politiska partierna, där de kan misstänkas fortsätta i
”gamla hjulspår” av EU-kritik eller en ideologiskt grundad skeptisk inställning till
EU.

4.2 Slutsats

Enligt oss är EU:s framtid som normativ makt ännu oviss, och ännu starkt
beroende av hur EU i framtiden väljer att agera och föra sin utrikespolitik. Som vi
tidigare skrev ställer vi oss bakom Peter Singers syn på agerande med militära
medel inom den internationella politiken. Frågan för framtiden är om EU gör det
samma, och håller sig inom folkrättens ramar. Det är, i stora drag, svaret på denna
fråga som skiljer kritikerna och förespråkarna åt. Förespråkarna anser, som vi ser
det, att EU kan och kommer att utgöra ett kraftfullt verktyg som står i FN:s tjänst.
Medan kritikerna, som exempelvis Eva-Britt Svensson, misstror EU; s och dess
vilja att följa kraven på FN mandat.

Det går också i viss utsträckning att se en deontologisk dimension på
argumenteringen hos kritikerna, då stor vikt fästs vi FN-stadgans betydelse. Man
menar att denna inte på något sätt får frångås och att FN mandat alltid är en
förutsättning för militärt agerande i annan stat. Samtidigt tolkar vi argumenten
från både de politiska förespråkarna och EU i sig som dels utilitaristiska då man
kan se vissa tendenser till att vilja föra en mer aktiv politik inom de internationella
relationerna. Vad vi här menar är att man genom exempelvis bildandet av
Battlegroups har ambitionen att kunna genomföra så kallade humanitära
interventioner. Dels hävdar vi att en deontologisk tendens kan skönjas i
argumenten, då man understryker att man med sin ”force for the good” kommer
att följa FN-stadgan och man genom detta kan rättfärdiga sitt agerande. På detta
sätt menar vi att EU (eller närmare bestämt beslutsfattarna som verkar inom EU)
mer eller mindre medvetet, söker att uppfylla de två tidigare nämnda ”etiska
prövningarna” som politiker står inför.

Huruvida dessa prövningar i själva verket kommer att uppfyllas, vilket vi
anser vara av avgörande betydelse för den normativa maktens fortsatta existens,
får framtiden utvisa. Och frågar man kritiker, till EU:s utvidgade militära makt,
kommer de inte att uppfyllas.

Det kan vara fruktbart att återgå till den andra frågan i frågeställningen, som
berör studiens huvudsyfte, för att konkludera diskussionen:

– Sett utifrån gällande diskurs, hur anses EU:s förändrade säkerhetspolitik
påverka EU:s position som en normativ makt i internationella relationer?

17

Svaret på frågeställningen beror på hur man ställer sig till de olika åsikterna, vilka
skiljer sig beroende på hur man uppfattar EU:s intention att endast agera under
FN-mandat samt att i fortsättningen rätta sig efter internationell lag.

Således kan den normativa makten väntas att bibehållas om man ställer sig
till skaran med ett förtroende för EU:s intentioner. Dock ser vi en påtaglig risk,
som även framförs av många kritiker, att den normativa makten undermineras om
EU:s militära agerande inte genomförs med stor eftertänksamhet, försiktighet och
enbart under FN-mandat. Vårt ställningstagande går således helt i linje med
Manners uttalande, nämligen:

- […] the military tasks (‘tasks of combat forces in crisis management, including peace-
making and post-conflict stabilization’) should only be attempted under a UN mandate, in a
critically reflexive context, on a clear, normative basis. Without such fundamental reflection on
militarization it is likely that, like Arendt’s ‘lost treasures’, the normative power of the EU will be
lost. (Manners 2006 s 195)

18

5 Referenser

Litteratur

Aggestam, Lisbeth, et al. 2000. Europeisk säkerhetspolitik. Studentlitteratur, Lund
Bergström, Göran & Boréus, Kristina, 2000. Textens mening och makt –
metodbok i samhälssvetenskaplig textananlys. Studentlitteratur, Lund
Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders, 2006. Introduktion till EU. Elanders Gotab,

Stockholm
Bretherton, Charlotte & Vogler, John, 1999. The European Union as a Global

Actor. Biddles Ltd. Guildford and King’s Lynn
Karlsson i: Holm, Anders et al. 2001. Säkerhetspolitik – Sverige, EU och den

transatlantiska länken. Elanders Gotab, Stockholm
Manners, Ian, 2002. Normative Power Europe: A Contradiction in Terms?

Journal of Common Market Studies vol. 40, nr 2, s. 235-258
Manners, Ian, 2006. Normative power Europe reconsidered: Beyond the

crossroads. Journal of European Public Policy vol 13, nr 2, 2006
Sjölin, Mats, 2005. Politisk etik. Studentlitteratur, Lund
Smith, Karen E, 2003. European Union Foreign Policy in a Changing World,
Blackwell Publishers, USA. 274 sidor
Singer, Peter, 2003. En värld – Globaliseringens etik. Thales, Stockholm
Whitman i: Gower, Jackie, (ed). 2002. The European union handbook, 2nd
edition. Edwards Brothers, Ann Arbor

Källor från internet

Europeiska Unionens Råd 2003:
ESS, 2003. En europeisk Säkerhetsstrategi
http://ue.eu.int/uedocs/cmsUpload/031208ESSIISV.pdf 2007-01-05
GUSP 1996:
http://ec.europa.eu/publications/archives/booklets/move/07/txt_sv.htm#acte
2007-01-04

19

Moderaterna 2006
http://www.moderat.se/(S(zvzcdd55z5mgukbmhb1nruay))/politik.aspx?menyid=2&politikid=16e
webbid=1 2007-01-06’
Solana 2005:
Solana, Javier, 2005. Speech by Javier Solana, EU High Representative for the Common Foreign
and Security Policy at the 40th Commanders Conference of the German Bundeswehr.
http://ue.eu.int/ueDocs/cms_Data/docs/pressdata/EN/discours/86523.pdf 2007-01-07
Socialdemokraterna 2007:
http://www.socialdemokraterna.se/Templates/Page.aspx?id=1957 2007-01-06
Socialistisk Folkeparti 2000:
http://www.sf.dk/index.php?article=4504
2007-01-06
Styrelsen för psykologiskt försvar [SPF] 2006:
http://www.sakerhetspolitik.se/templates/Level2Page.aspx?id=356
2007-01-04
Svenska Freds 2006:
http://www.svenskafreds.se/konflikthantering/EU/index.shtml 2006-01-06
Svensson 2006:
Svensson, Eva-Britt, 2006. EU:s militarisering I Röda EU-tema nr 6.
http://www.vguengl.org/medialibrary/files/EU-GUSP%20hela.pdf 2007-01-06
Wälivaara et al. 2002:
http://www.kristdemokraterna.se/VarPolitik/Motioner/2002-03/FoU/GQ02F%C3%B6254.aspx
2007-01-06

20