Georgien referat 20.4.17

FRUSNA KONFLIKTER I GEORGIEN

Referat från seminarium i ABF-huset i Stockholm, den 20 april
2017
Arrangörer: ABF, OSSE-nätverket, Forum Eurasien, Sällskapet
för studier av Ryssland, Öst- och Centraleuropa samt Centralasien

Mötet leddes av Henrik Hallgren, som inledningsvis påminde att det
gått ett par år sedan Georgien senast var huvudtemat för ett liknande
seminarium. Han konstaterade att Sverige och Polen 2009 tog initiativ
till det östliga partnerskapet för att fördjupa EU:s kontakter med och
underlätta ett EU-närmande för sex länder från det forna Sovjetunionen
– Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och
Vitryssland - och påpekade att Georgien framstår som framgångsrikt i
den kretsen.

Som inledare medverkade fyra personer, nämligen Nazi Burduladze,
projektsamordnare vid Women’s Information Center i Tbilisi som
samverkar med Kvinna till kvinna, Thomas Hammarberg, tidigare
bland annat Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter,
senare med uppdrag i utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien,
George Mchedlishvili, biträdande professor vid Internationella
Svartahavsuniversitet i Tbilisi och ambassadråd på politiska
avdelningen vid Georgiens utrikesdepartement, samt Anna
Westerholm, Stockholmsbaserad ambassadör för östliga partnerskapet,
UD.

Flera frusna konflikter

”Frusna konflikter” har kommit att bli en gängse term för olösta,
varaktiga konflikter, ofta sådana som flammade upp eller förvärrades i
anslutning till Sovjetunionens upplösning eller senare. Inte sällan finns
misstanken att Ryssland i viss mån aktivt underblåser dessa konflikter
och därmed försvårar deras lösning.
Georgien har sedan självständigheten för ett kvarts sekel sedan haft ett
mer eller mindre spänt förhållande till Ryssland, som i augusti 2008
intervenerade militärt sedan den georgiska sidans utspel hade erbjudit
en bekväm förevändning. Sedan dess stöder Ryssland politiskt och
ekonomiskt utbrytarstaterna Abchazien och Sydossetien, vilka därmed
kan räknas in i kategorin ”frusna konflikter”. Georgien, som är ett litet
land med bara 4 miljoner invånare, stympades och en femtedel av
landets territorium är nu bortom centralregeringens kontroll.

Framsteg i Georgien

Hur klarar då Georgien sina ”frusna konflikter” och andra utmaningar?
Ingen av inledarna stack under stol med att korruption varit och förblir
ett allvarligt problem för Georgien. Å andra sidan har Georgien gjort
betydande framsteg enligt flera internationella mätningar, exempelvis
Heritage Foundations Freedom from Corruption Index (från plats 69
2012 till 51 2016), Transparency Internationals Corruption perception
index (från plats 48 2015 till 44 2016) och Reportrar utan gränsers
pressfrihetsindex (från plats 104 2012 till 64 2016).
Skydd för de mänskliga rättigheterna står högt på den georgiska
regeringens reformarbete. Georgiens regering har sålunda lanserat sin
första nationella människorättsstrategi för 2014-2020 och
handlingsplaner för mänskliga rättigheter för 2014-2016 och 2016-
2017. Georgien var det första post-sovjetiska land som antog en
handlingsplan för kvinnors rättigheter. Frågan är hur effektiv den är.

En svårighet som nämndes av Nazi Burduladze är den felaktiga
attityden att kvinnor inte ”vill” få makt och inflytande. Det är tvärtom
så att många kvinnor i Georgien är välutbildade och vill spela en
politisk roll, men mycket få har kommit in i parlamentet, medan
däremot civilsamhället helt domineras av kvinnor. Hennes organisation
arbetar för fred och utveckling men möter många svårigheter, framför
allt i konfliktområdena.

En provästlig orientering

Georgien för alltsedan självständigheten en pro-västlig utrikespolitik.
Landet blev medlem i Europarådet och Världshandelsorganisationen
(WTO) 1999 och 2000, långt före de andra två länderna i södra
Kaukasus. Georgiens europeiska och euro-atlantiska aspirationer har
varit de viktigaste utrikespolitiska målen. Närmandet till Europa, inte
minst EU, har haft stor symbolisk betydelse, underströk George
Mchedlishvili.
För det strategiskt belägna lilla Georgien är NATO-medlemskap också
ett prioriterat mål, men inte realistiskt under överskådlig tid. Visafrihet
till 26 EU- och EFTA-länder är en av de mest påtagliga vinsterna med
Georgiens associationsavtal med EU. För Georgien är det angeläget att
alla förmåner förknippade med visafriheten även kommer de
medborgare till del som bor på ockuperat territorium.

Mycket reformarbete återstår att göra. Georgien har klart för sig att
associationsavtalet ställer krav på fortsatt lagstiftningsarbete och
institutionella reformer – vilket innebär mångåriga, mödosamma
Europaanpassningsansträngningar som inte kommer att underlättas av
positiva braskande rubriker.

Georgien har vidare också gynnats av goda förbindelser med USA,
under både demokratiska och republikanska presidenter. Det regionala
samarbetet, som fungerar väl, är också viktigt för Georgien.
Azerbajdzjan och Turkiet är landets strategiska partner i regionen.
Ryssland försöker slå in en kil mellan Georgien och Armenien, men
det har inte lyckats.
Förhållandet till Ryssland är, som sagt, ansträngt, även om ett sänkt
tonläge i retoriken på sistone lett till att kulturella kontakter och viss
handel återupprättats. Men bara två dygn före seminariet besökte
Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov utbrytarrepubliken
Abchazien, vilket Georgien uppfattar som en tydlig provokation,
understruken av Sergej Lavrovs offentliga anklagelser mot Georgien
som skyldig till det fortsatt spända läget i södra Kaukasus.

Stora problem i Abchazien

De ”frusna konflikterna” om Abchazien och Sydossetien har olika
karaktär. Abchazien är besvärligare, menade Thomas Hammarberg.
Denne har haft ett uppdrag av EU att studera MR-situationen i
Abchazien. Abchazien har koppling till relationen mellan Georgien
och Ryssland. Det smärtar Georgien att man inte längre har kontroll
över Abchazien. Många abchazier upplever inte att de är ockuperade
av Ryssland. Av 240 000 georgiska flyktingar efter kriget har 60 000
återvänt efter 1993.
Förre presidenten Michel Saakasjvili ses av många som en symbol för
konflikten.
Vilka dokument ska abchazierna ha? De har inga reella rättigheter i
Georgien. Dokumentfrågan måste lösas. Nu kan abchazier bara få
ryskt dubbelmedborgarskap, inte georgiskt. Georgiernas rättigheter i
södra Abchazien bör också förbättras, underströk Thomas
Hammarberg. De har georgiska pass men har inte fått medborgarskap
där de bor.
Lagen är inte sämre i Abchazien än i Georgien, även om kvinnornas
rättigheter inte är förverkligade. En huvudfråga är statusen för de 240
000 georgierna som flydde från Abchazien 1993. Många av dem är
ännu flyktingar i Georgien. Språkfrågan måste lösas. Nu förtrycks
georgiskan i Abchazien, abchaziskan är det officiella språket och ryska
har en speciell status.
Parterna måste samtala med varandra och finna gemensamma
lösningar på problemen, inte bedriva propagandakrig mot varandra,
betonade Hammarberg. Frågor om gränsöverskridande, säkerhetsfrågor
och attitydfrågor måste också lösas.

Det hålls möten om Abchazienfrågan i Genève en gång i månaden, i
vilka OSSE, FN, EU, Georgien och Ryssland deltar. 76 möten har
hittills hållits, bl a har en incident prevention mechanism avhandlats.
Det är viktigt att slå vakt om denna kanal för medling och
konfliktlösning, menade Thomas Hammarberg.

Sverige stöttar Georgien

Georgien har fått starkt svenskt stöd, underströk Anna Westerholm,
ambassadör för Östliga partnerskapet. Utbrytarrepublikerna Abchazien
och Sydossetien har inte erkänts av Sverige eller EU. Georgien
framstår som ett föredöme som mottagarland av resurser. Ända sedan
1991 har landet orienterat sig mot Europa och Europa har öppnat
dörren till Georgien genom östliga partnerskapet och bland annat
genom att ta bort kravet på visum för dem i Georgien som vill åka till
Europa.
Reformerna i Georgien har så småningom blivit alltmer framgångsrika
och landets institutioner och myndigheter alltmer europeiska.
Befolkningen accepterar europeiseringen. Georgierna börjar känna sig
alltmer som européer. Ja, man kan beteckna Georgien som ett
europeiskt land.

Gunnar Lassinantti
Åsa Murray
Manne Wängborg