Labyrinter

I. TEXT.

1.Inledning. Allmänt.

Labyrinter har förvisso fascinerande kontexter, just därför att de inte tycks 1 Baudou 2012:66
stämma med en övergripande förklaring. Det hävdar inte heller jag i denna
bok. Ända sedan 1800-talet har forskare behandlat ämnet med olika resul-
tat, men mest halvhjärtade. I sin biografi över den kände arkeologen Oscar
Montelius nämner Evert Baudou1, att det första föredraget i Historiska
Föreningen av den blivande riksantikvarien Hans Hildebrand på våren 1862
gällde “labyrinthformiga stensättningar.” Det lästes upp av Hans Forssell.

Att någon målar, ristar eller lägger upp en labyrintfigur i sten kan i
princip betyda vad som helst. En labyrintforskare skulle dessutom kunna ha
världen som arbetsfält, och har det också i flera fall. Liknande figurer i olika
varianter har uppstått spontant nästan överallt på olika kontinenter, men
inte samtidigt. Antalet möjliga innebörder för en enda är oändligt. Och vad
betyder så flera labyrinter på samma plats eller på samma föremål? Är det
bara repetition av en prototyp som redan är på plats? Inget facit finns; de
som lade dem eller ritade, målade, ristade, karvade dem är sedan länge döda.

Jag tror inte därför någon behöver (relativt) modern arkeologisk teori
för att förstå att kontexten, alltså sammanhanget, betyder allt. I naturen är
alltså sammanhanget med äldre och nuvarande strandlinjer för majorite-
ten av kustlabyrinterna helt tydligt. En framstående labyrintforskare som
John Kraft i Sverige var synnerligen väl medveten om vikten av de relativt
få inlandslabyrinternas närmaste kontext, det vill säga speciellt om de låg
nära förhistoriska gravplatser och eventuella kultplatser. Hans avsikt var
nämligen att bevisa att la-
byrinterna var förhistoriska,
trots att han var medveten
om svårigheterna. Men Kraft
sticker inte heller under stol
med att han och andra miss-
lyckats att datera en enda
labyrint till förhistorisk, hed-
nisk, tid.

För att i efterhand kon-
struera en sådan kontext för
alla typer av labyrinter, sär-
skilt de som utgör majori-
teten, alltså de som tillhör

Fig. 3. Är det så här man gör?

6

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 6 17/06/16 16:23

8 Fig. 4a, b. Utsagor om bygge av labyrinter.

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 8 17/06/16 16:23

4 Bäcksbacka 1973. är döda för hundratals år sedan. Men vi kan försöka att rekonstruera den
5 Stjernström 1989. värld de levde i, om man så vill deras kulturlandskap, och föreställningarna
6 Westerdahl 2012a. kring detta. I min tolkning är de modeller medvetet underbetonade, som
mest upptar andra labyrinttolkningar, som invecklade teologiska, symbol-
LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 9 iska och metaforiska förklaringar. De är inte oväsentliga och de kan tänkas
gälla i vissa situationer, men i denna skrift ligger tonvikten på ganska ele-
mentära ting som liv, vardag och död.

Denna text behandlar alltså i första hand tolkning av kustlabyrinter.
Min tanke är de i första hand fungerat apotropeiskt: alltså att de ansetts skydda
de levande mot både de döda i land och mot döden till sjöss.

Sagan om labyrinten kan enligt min uppfattning sammanfattas i kom-
plexet “att komma tillbaka.” Människor i land har önskat att andra levande
närstående skulle komma tillbaka från havet och att vissa andra, de döda,
inte skulle göra det.

Men utan att komma in på andra typer av labyrinter kan man alltså
inte se några sammanhang som är samtida. Alla slag av dylika figurer måste
alltså först dateras. Det är inte säkert att det går i alla enskilda fall, men
tillräckligt finns i dag för att våga sig på en rimlig översiktsbild.

Det finns i denna bok också en relativt kortfattad katalog, med vissa
kommentarer av mig, över platser (ofta öar) med labyrinter i norra Europa,
som dock inte är fullständig. Den baseras på tidigare texter och vissa tillägg
som jag känner till eller har fått utifrån. För Sveriges del baseras den på
Riksantikvarieämbetets officiella uppgifter, i Fornsök på nätet. Det är såle-
des den antikvariska myndighetens definitioner som gäller. Men tilläggen
har också fått sin plats. Ungefär detsamma gäller Norge (Riksantikvaren:
askeladden). Det finländska Museiverket har varit vänligt nog att tillfoga
kartor över förekomster. Listan som är skriven på finska har översatts
mycket kortfattat. Därför finns den äldre förteckningen in extenso.4 För
Åland finns en särskild redovisning.5 För övriga länder med förekomster,
Ryssland, Estland och Island, har jag använt andra källor.

Först använde jag till titel på min första artikel med dessa tankar Gen-
gångaren labyrinten.6 Denna överskrift, som samtidigt var ett försök till en
vits, kan man alltid använda på tal om labyrinter. Det har nämligen skrivits
och gissats så mycket om deras funktion att det verkar vara en överlopps-
gärning att på nytt ta upp ämnet. Risken är uppenbar att någon redan har
sagt det man skall säga. Dessutom har i princip i de flesta texter upprepats
samma “grundfakta” utan nämnvärda egna tillägg.

De flesta författare har nog skrivit så att säga ur labyrintfigurens syn-
punkt. De har varit intresserade av motivet eller formen i sig och först
därefter relaterat den till omgivningen. Ofta har den mesta forskarmödan
bestått i dokumentation och observation av detaljer som lett till jämfö-
relser med andra labyrinter, på samma sätt noggrant registrerade. För ett

9

17/06/16 16:23

litet fåtal har labyrinterna, liksom för mig, varit en bisak i förhållande till 7 Tidigare i Westerdahl 2012a,b,
människors landskap och i synnerhet sjöfarten och fisket som kustfolkets 2013a,b, 2014a,b,c,d.
villkor. Men labyrinter kan också ha blivit alltför mycket av bisak, till ex-
empel då de helt utelämnats ur den kulturhistoriska beskrivningen av en 8 Efter Sørgård 2007: 33 som re-
viss kusttrakt. Liksom det ofta har bortsetts från kusten vid beskrivningar fererar Titov 1976:15.
av det agrara inlandet.
9 Odner 1961.
De flesta har också i senare tid varit beroende av John Krafts mycket
omfattande redovisning av förekomster, hans analyser av sambandet med 10 Homans 1941. Malinowski in
fiskebosättning och strandlinjer, som pekat på en jämförelsevis sen tid vid Needham (ed) 1925, Malinowski
kusten. Det framgår nedan att vi nu har fått bekräftat att de där inte är 1948, Radcliffe-Brown 1933.
äldre än högmedeltid (ca 1300). I inlandet har man inte kunnat datera la-
byrinter efter strandlinjer eller något annat och där har Krafts tankar på en
förhistorisk bakgrund för ett fåtal förekomster fortfarande varit aktuella.
Det gäller då den i ett fåtal fall uppenbara närheten till förhistoriska gravar
och gravfält. Men närheten till gravar, förhistoriska eller inte, gäller till en
del även vissa av kustens labyrinter, som också skall påpekas nedan.

Jag har i detta avseende en annan uppfattning. Det är faktiskt så, att
jag trodde att den huvudhypotes som jag lade fram 2012 aldrig hade publ-
icerats förrän i mycket sen tid av mig.7 Därmed lade jag också mina tidigare
tankar, som refereras kort nedan, åt sidan.

Men redan 1927 framlade den ryske historikern N.N.Vinogradov
samma idé. Vinogradov var då politisk fånge på den ögrupp som tillhör de
allra rikaste på labytinter, Solovjeskij-skärgården i Vita Havet. Han hade lagt
märke till gravar i närheten. Avsikten med labyrinterna skulle, enligt honom,
ha varit att villa bort de dödas själar så att de inte kunde bli gengångare.8

Det finns dock närbesläktade perspektiv som anknyter till fiskares var-
dag och farorna i detta, som Knut Odner,9 som anlägger socialantropologiska
förklaringsmodeller, framför allt efter Bronislaw Malinowski och A.R.Rad-
cliffe-Brown, som var de viktigaste av funktionalismens banérförare. 10

Med funktionalism menas bland annat att man förklarade olika feno-
men i nutiden ur nyttosynpunkt, Man såg deras funktion som en nödvän-
dig del av ett mer eller mindre rationellt samhällsbygge. I Malinowskis och
Radcliffe-Browns fall var det folk på ögrupper i sydöstra Asien, Trobri-
anderna i Söderhavet på gränsen mot Australien och Andamanerna mel-
lan Indien och Thailand. Det rörde sig framförallt om fiskare. De behövde
magi och ritual i sin verksamhet. Ute på havet i öppet vatten var dessa
tillvägagångssätt intensiva. Fiskade de däremot i skyddade farvatten sakna-
des de i stort sett. Teorin döptes till anxiety-ritual: ju mera oro och ångest
inför farorna, desto mera magi och ritual. Desto mera öppet hav desto mera
faror. Och tvärtom.

Det rationella samhällsbygget anses ofta rasa om man plockar bort ett
sådan funktionellt inriktat element. Det är därför varje enskilt element har

10

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 10 17/06/16 16:23

11 Westerdahl 1993, 1995. en sådan livskraft i traditionella prelitterata samhällen. Men något histo-
riskt perspektiv –alltså förändringar som en (långvarig) process- letar man
förgäves efter i den renodlade funktionalismen.

För forskare som John Kraft och Bo Stjernström har det också alltid
varit uppenbart att labyrinterna i Sverige och Finland varit knutna till fis-
kare och fiskarbosättningar. Inte minst gäller detta i de yttre skären, mot
det öppna havet.

För min egen del hade jag läst det mesta av den aktuella labyrintlittera-
turen ganska tidigt. Då lade jag alltså fram en egen teori som försökte pressa
fram en tolkning som också var mer eller mindre “funktionalistisk.” Jag var
fixerad på maritima förhållanden, särskilt inom segelsjöfart, och kopplade
ihop detta med fisket och dateringarna till senmedeltid och reformationstid.
Idén var starkt präglad av tron på kronans genomgripande roll för rikets or-
ganisation under Gustav Vasas tid. Min hypotes framkastade en möjlighet
att vissa koncentrationer hade med ett begynnande lotseri att göra. Det var
ett fågelperspektiv som anlades. Koncentrationer av äldre labyrinter tycktes

finnas i övergången mellan
olika kusttyper, från djupa
farvatten till översvämmat
slättland med många osyn-
liga grund. Labyrinten skulle
vara en slags signal att här
fanns fiskare som kunde lotsa
andra i dessa farliga om-
råden.11

Min framställning här
kommer att bjuda på en hel
del upprepningar, inte minst
eftersom det blir ett flexi-
belt resultat av diskussionen.
Men jag ser dem alltså som
motiverade. Om man så vill
blir det en labyrintisk text
om labyrinter! Man åter-
kommer till nästan samma
ställe, men ändå inte riktigt...

Fig. 5. Alla labyrinter.

11

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 11 17/06/16 16:23

Fig. 9b,c. Västkusten.

En viktig saklig milstolpe i tiden var också etnologen John Granlunds
lilla artikel i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. John Kraft har
2006 sammanfattat i ett internationellt perspektiv på engelska i artikeln
om Trojeburgen i den prestigefyllda Reallexikon der Germanischen Alter-
tumskunde. En kommande artikel finns att beskåda i Barents-encyklopedien
med nordligt fokus och, såvitt jag förstår, relativt traditionella dateringar
och tolkningar.

Det avgörande vad beträffar kustlabyrinters allmänna ålder och närmare
arkeologisk datering genom lichenometri, lavdatering, har publicerats av

17

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 17 17/06/16 16:23

Men inget jämförbart material finns för förhistorisk hednisk tid i vårt 27 Cooper 1987/1978: 92.
område. Skulle en så speciell figur ha funnits som ett inslag på ett antal
föremålstyper från hednisk tid alltså under järnåldern, ställde sig saken helt
annorlunda. Det finns alltså ingenting av detta utom ett mycket litet fåtal
hällristningar med något liknande motiv under bronsåldern. Därefter är
det tomt fram till medeltiden, till synes en lucka på över 2000 år.

De figurer vi finner på bronsålderns hällristningar är i de flesta fall
tolkningsbara, som skepp, människor, djur, vagnar etc. Det finns också t.ex.
nätfigurer och cirkulära motiv som hjulkors. I något enstaka fall finner vi
även spiralformer. Kern tar 1982 upp det så kallade “cup-and-ring”-moti-
vet och ger goda exempel från Storbrittannien, Sardinien, Val Camonica i
norra Italien, Spanien, Kaukasus. Men ingenstädes i Norden finns en riktig
labyrintbild enligt det mediterrana mönstret från antiken.

Däremot finns en unik samling teckenliknande figurer vid Släbro nära
Nyköping i Södermanland (fig. 10). Om den antika eller förantika labyrin-
ten hade funnits som förlaga skulle den måhända ha funnits i ett sådant
symboliskt sammanhang. I varje fall skulle den ha varit representerad på
allvar bland hällristningar.

Motivet i sig bör vara vad man, som till ex-
empel antyds av Dan Ullén i en seminarieuppsats
1994, brukar kalla en arketyp. Den kan ha uppstått
spontant på många platser. På samma sätt kallar
Kern i undertiteln till sin magistrala och kritiska
översikt (1982) labyrinten en “Urbild.” Dess ge-
staltning i denna text är en nordisk, framförallt en
svensk-finländsk, företeelse.

Coopers symbollexikon27 betecknar med fog
alla labyrinttyper som en “highly complex symbol.”
Uttryck och materiell gestaltning av den kan va-
riera oerhört. Den kan vara: “a design, a building,
an open path, a path enclosed by banks or hedges,
a dance, or Troy Towns or Troy dances, games or
walls. It is often situated underground, in darkness.”

De labyrinter vi åsyftar här är lagda i sten.
Ofta talar man om fältlabyrinter, det vill säga att
de finns ute i det fria, i naturen.

Den klassiska labyrintfiguren med utgångs-
punkt från ett kors har 8 varv, ringar, vallar, bågar,
kurvor eller vad man så föredrar att kalla dem
(fig 11a, b). Jag har själv valt att kalla dem ringar.

Fig. 10. Släbro.

20

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 20 17/06/16 16:23

Fig. 11a, b. Grundtyp enligt John
Kraft.

28 Cooper a.a.: 94. Tillvägagångssättet när man ritar dem framgår av bilden. Dubblas vinklarna
vid korset får man 12 ringar till ytterkanten. Mycket få labyrinter är större.
Alla labyrinter är slutna, det vill säga att de har ett slut. När man påbörjar
utritandet eller utläggningen med sten från höger får man en vänsterport,
och en motsvarande högerport om man börjar från vänster, enligt fig 11a-b.
Det finns också många varianter med till exempel genombrutna partier,
upplöst korsform i mitten (dubbelspiral eller njurform) eller sådana som är
lagda i serpentiner.

En spiral, som alltså i strikt mening inte är en labyrint, startar bara från
en punkt i mitten och har inget bestämt antal ringar utifrån sin struktur.
Den slutar aldrig och kan i princip fortsätta att dras utåt oändligt. När det
gäller koncentriska cirklar är var och en sluten och beskriver ingen fortsatt
“väg” åt något håll. Det är uppenbart att symboliken borde vara annorlunda
när man har en irrgång som först efter flera slingriga eskapader verkligen
når mitten än en där man kommer in dit bara genom att följa ringarna.
Man får dock ett intryck av att avsikten är att “fånga” något, att innesluta
det. Samme Cooper som ovan28 påpekar att labyrinten under tidigkristen
tid också har fungerat som “a trap for devils.”

Står det inget i den svenska katalogen om den yttre formen så är de runda.
De ovala utmärker sig då för att i katalogen två siffror anges för diametern,
snittet tvärsöver. Ett fåtal av rektangulära och till och med en trekantig har
noterats. Ett annat begrepp som tillämpas är njurform(ig). Den berömda laby-
rinten vid Visby har karaktäriserats som svampformad. Jämför den berömda
labyrinten på Blå Jungfrun, Sveriges största och Bo Stjernströms skiss av for-
men, fig. 13a, b. I de fall jag stött på avvikande yttre former har jag själv sett att
de helt enkelt anpassats till naturen. Därför antar jag att dessa former generellt
fungerar så och att intentionen är att ändå åstadkomma något tillnärmelsevis
runt. Jag antar också, att spiraler mestadels åstadkoms när man inte visste
eller kom ihåg hur man skulle göra en klassisk, korsformad labyrint. Därmed
tror jag också att avsikten, vilken denna än varit, kan ha varit densamma som
när man följde det klassiska mönstret. Men detta senare har ändå varit känt.

21

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 21 17/06/16 16:23

Fig. 12. Former enl. Bo Stj.

En del möjliga varianter i Norden har tecknats av Bo Stjernström
(fig 12). Denne beräknar för övrigt antalet stenar i en trojenborg till 500-
2000, vilket kan vara en intressant upplysning om man vill uppskatta åt-
gången på arbetstid. Stenarna är då oftast i storlek som ett människohuvud.
Diametern på anläggningen är i genomsnitt ca 8-15 m.

Faktaruta 1.: Fig. 13a, b. Blå Jungfrun. Skiss av
formen, Bo Stj.
TOTALT ANTAL UPPGIFTER OM FÄLTLABYRINTER IDAG
Sverige minst 300-400
Finland minst 200
Estland 6 (-10)
Island 4
Ryssland (22?-40)
Norge (18 – inklusive 2 på fjällkrön!- varav 10 i Finnmark)
Scillyöarna 1(!)- den enda i Storbritannien.
Potential: c 700-800

22 17/06/16 16:23

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 22

Fig. 19b. Namn på labyrinter. 17/06/16 16:23
38

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 38

Fig. 20. Teckning Horn. labyrinter på ön Snöan i sydligaste Västerbotten som enligt
lavdateringar (nedan) anlagts från 1388 till 1800-tal.
44 Sahlström & Gejvall 1948; som
dock inte nämner labyrinten, jfr Utöver kustlabyrinterna finns minst ca. 15-20 sydsven-
dock Kraft 1979. ska labyrinter i inlandet som möjligen kan ha haft en av-
vikande funktion (vidare nedan). Några är som vi vet alltså
45 Kraft, t.ex. 1994. tydligt utlagda vid eller på förhistoriska gravfält. Några ex-
empel är de (2) som en gång låg på det åsen med det förro-
merska gravfältet vid Horn i Vadsbo i norra Västergötland
(fig 20),44 och labyrinten vid Tibble (fig. 21), inte långt från
de kända gravfälten från något senare järnålder i Badelunda i
Västmanland.45 Teoretiskt sett skulle också de senare kunna
gå tillbaka till förromersk järnålder, århundradena f.Kr.,
om de är samtida med t.ex. gravarna vid Horn. Sambandet
uttrycks alltså i viss geografisk närhet. Men något tidsmäs-
sigt samband har alltså aldrig kunnat beläggas arkeologiskt.

Allt tyder i stället på att de är väsentligt senare, som
också skall hävdas i fortsättningen av denna text. Det finns, som det verkar,
labyrinter även i närheten av finländska gravfält där stenarna bör ha tagits
från förhistoriska stensättningar eller rösen. Det finns tips från Österbot-
ten nyligen av Mikael Herrgård, men i övrigt innehåller Bäcksbacka 1973
en rad paralleller, som jag dock inte kunnat kontrollera.

Ett fåtal saknar också annan känd kontext överhuvudtaget. Men kanske
närheten till en grav eller ett gravfält, eller rentav en föreställning därom,
kan indiceras av just labyrinten?

En sådan är till exempel känd från Västergötland, spiralen i Hedared
(Sandhult 23:1) mellan Alingsås och Borås (fig. 22). I denna trakt finns också

Fig. 21a. Tibble

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 39 39

17/06/16 16:23

uppteckningar om “trollcirk- Fig. 21b. Tibble
lar”som eventuellt syftar just 46 Jfr Kraft 1979.
på labyrinter, nämnda i tex- 47 Möjligen någon sten som kan
ten. 46Att termen är identisk ha utgjort lock till en urna.
med en variant av labyrint-
beteckningar, som tyskans Fig. 22. Hedared
Zauberkreise, är ingen slump.
17/06/16 16:23
Man skall lägga märke
till att åtminstone i fallet
Kyrkbacken i Horn fanns
ingen tydlig markering ovan
jord av gravarna47 innan grav-
fältet blev föremål för un-
dersökning. En folklig före-
ställning om gravar på denna
plats skulle alltså enbart vara
beroende av en kanske flera
tusen år gammal berättar-
tradition, om min hypotes
nedan håller streck. Vi åter-
kommer till detta, i reflexio-
ner nedan kring lokal tradi-
tion om fornlämningar.

40

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 40

48 Sørgård 2007: 29. 5. Arkeologiska dateringar (naturhistoria:
49 Broadbent 1987, jfr Sjöberg landhöjning, erosion och lavmätning.
1987, 1991, 1996.
50 Lindman 1988. Först till dateringen av “våra” labyrinter. Generellt är de äldsta historiska
51 Sørgård 2007: 80-93. omnämnandena av stenlabyrinter eller trojeborgar i Skandinavien från slu-
52 Kraft 1977. tet av 1600-talet. Men munkar från Murom lär beskriva sådana vid Vita
Havet redan vid 1400-talets slut. En uppgift om en labyrint under 1500-ta-
let på gränsen mellan Norge och Ryssland (vilken?) finns anförd av Krause
1893: 16. I området nämns något liknande också år 1594.48

I motsats till inlandets labyrinter är en betydande del av de kustnära
daterade och dessutom på två sätt, genom landhöjning och genom liche-
nometri, lavmätning. Det har redan påpekats att labyrinterna har en på-
fallande anknytning till gamla strandlinjer. Endast ett fåtal avviker genom
höjdläge. I någon mån har även vittringsstudier med Schmidts testham-
mare (”Schmidt´s test hammer”) fungerat som kontroll.49 Vissa lavarter,
främst Rhizocarpon geographicum, den kända kartlaven, och den mindre
kända Rhizocarpon alpicola, tillväxer mycket långsamt, den första med ca
6 mm och den andra med ca 4 mm på hundra år. De kan med hänsyn till
vattennivå och den första etableringen av växtligheten i takt med landhöj-
ningen, dateras långt bakåt i tid. Dessa lavarter har utnyttjats t.ex. för att
datera avsmältningen av glaciärer i fjällen och därmed friläggningen från is
vid ändmoräner från ca 500 f.Kr. Metoden utvecklades i Sverige av natur-
geografen Wibjörn Karlén, en framstående klimatforskare med historiskt
perspektiv. Lavarna fungerar bäst som dateringsmedel i karg natur som i
kala skärgårdar och fjäll. Deras tillämpning som dateringsresurs minskar
eller uteblir helt med ökande vegetation ju längre söderut vi kommer. Me-
toden har dock till synes med framgång prövats på fornborgar i Bohuslän.50

Schmidts testhammare prövar yterosionen eller ytvittringen och man
måste då på platsen från vattenlinjen uppåt jämföra dels stenar av samma
bergart, med varandra och därtill ta hänsyn till den exponerade översidan
och den skyddade undersidan. En bra sammanfattning av fördelar och pro-
blem med dessa metoder finns även hos Sørgård.51

De maximisiffror för datering av labyrinter som ges genom landhöj-
ningen går rimligen inte att betvivla. Även om en eller annan skulle ha
kritiska synpunkter på lavmätningen som metod stämmer dess siffror så väl
med landhöjningssiffrorna att det snarare kan bli lavmätningen som ibland
kan få korrigera den förra än tvärtom. Jag har varit med själv och sett hur
det fungerar. De ö- och strandlabyrinter som har daterats är nästan alla
belägna vid Norrlands långa kust, där dessutom lichenometrin fungerar
bäst och säkrast.

Den generella höjden över havet för labyrinter är mestadels låg.52 De
flesta i Norrland finns mindre än 5 m. ö. h. (tidigast c 1500-1550 e.Kr.),

41

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 41 17/06/16 16:23

Fig. 48. Julskov. det överhuvudtaget finns ett samband så är det väl troligare att
det förhåller sig tvärtom, alltså en påverkan från den senmed-
116 Grundberg & Sjöberg 1992: eltida klockan till en stenlabyrint på en senare prästgård (eller
86-87. kyrkogård?). Fastän unik och obetydlig i sig måste figuren på
117 Swärd 2012:37. klockan tillmätas en viss extra betydelse. Kyrkklockans klang
var av stor vikt, inte bara under medeltiden, och inte minst just
genom själaringningen för de avlidna inom församlingen.

Tydligt är att den klassiska labyrintfiguren varit allmänt
känd under den katolska senmedeltiden.

I vissa kyrkliga sammanhang var den kanske också fortsatt
intressant efter reformationen. Det tycks framgå av en mässbok
från Sidensjö kyrka i Ångermanland daterad till 1500-talets mitt
eller senare hälft, förvarad i Landsarkivet i Härnösand. Den har
troligen tillhört Laurentius Nicolai (Lars Nilsson), kyrkoherde
i Gävle 1578-1581. Fyra labyrinter har ritats tillsammans med
skrivövningar lite här och där på lediga platser, t.ex. på insidan av
pärmen.116 Det kan nog beläggas i flera andra fall. Men det målas
veterligen inga nya labyrintbilder i kyrkorna! Å andra sidan levde
motivet bevisligen fortsatt i allt vidare kretsar, som i den kända le-
ken”att rita labyrint (trojeborg).”Det är utan tvekan allmängods.

Det är således bara på Gotland och i Finland som vi ser
både labyrintbilder i kyrkor och fältlabyrinter som kan vara lika
gamla. Trots bilder i danska kyrkor finner vi inga stenlabyrinter i det nuva-
rande Danmark. Däremot finns några få i det forna Östdanmark, i Skåne
och Blekinge och mera omfattande från och med norra Halland norrut.
De nämnda skeppsbilderna, sjöjungfrurna och bilden på S:t Kristoffer
nära labyrinterna verkar för mig bära fram mot det fält av föreställningar
som är grunden för min hypotes. Titeln “I skydd av labyrinten” på Maria
Swärds examensarbete visar på den apotropeiska funktion hon tänker sig.
I den fungerar en placering på långhusets nordvägg eller eventuellt också
labyrinternas ingångar som skydd mot det onda. Kanske är det koret och
kyrkporten som skall beskyddas.117 Även om våra uppfattningar inte är
identiska är de i hög grad besläktade.
Det är på sin plats att nämna resonemangen här i hög grad vilar på ett
antagande, nämligen att föreställningar och funktioner varit i stort sett de-
samma i hela det nordiska området. Detta gäller inte bara under medelti-
den utan både före och efter. Otaliga belägg finns för detta. Att hävda, som
jag gör, att även området i öster och norr, med finsk-ugriska språk, finska
och samiska, ja, i viss mån också i norra Ryssland, i stor utsträckning kan
inrangeras i ett gemensamt trosarv i Norden, kan förefalla mera kontrover-
siellt. Men inga spår av labyrintfiguren tycks finnas från den rysk-ortodoxa
kyrkan, bara från den västliga, katolska.

67

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 67 17/06/16 16:23

10. Labyrinter utanför kyrkor eller kyrkogårdar.

Därtill finns eller har funnits stenlabyrinter direkt utanför en kyrka, i ett 118 Efter Boström 1977: 9.
fall på dess kyrkogård. De är dock med säkerhet bara funna i Sverige. Det Fig. 49. Fröjel.
är synd att vi inte har dem i Finland.

Den mest kända och troligen den enda bevarade, ligger, som vi redan
nämnt, intill Fröjels sockenkyrka på Gotland (fig. 49). Dessutom vet vi,
att det tidigare har funnits två labyrinter invid den stora medeltida kyrkan
i Köping på Öland vilket borde innebära att också de kanske har legat
på en kyrkogård. Hadorphs ord på 1680-talet förtjänar att citeras, liksom
hans tolkning: “uester uthom kyrkian, litet norr, synes ännu stenar efter
2 Trøyenborgar som dher i förtijden warit hafua, oden till ähra satte och
kringdansade.”118 Labyrinten vid Vårfrukyrkan i Enköping övertäcktes på
1800-talet. En annan låg utanför stigluckan till Möklinta kyrka i Västman-
land men är borttagen. Borta är också den som låg vid Sundsvalls gamla
kyrka. Den omnämndes av Erik Teet 1683. Enligt honom skall där i tradi-
tionen S:t Olav och Fruentimbret ha roat sig, förslagsvis med dans!

Mycket tveksamma är de försvunna labyrinterna i närheten av Fard-
hems, Stenkumla och Fole kyrkor på Gotland. För dessa uppgifter förlitar
jag mig delvis på forskning av John Kraft. Jag har nämnt uppgiften från
Horred, som kan avse närheten av kyrkan. Dessutom har tillkommit en

68 17/06/16 16:23

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 68

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 69 uppgift om en “korsgang” på Tveits kyrkogård i Vest-Agder, södra Norge,
genom min arkeologkollega, Frans-Arne Stylegar, länge fylkeskonservator
i Vest-Agder. Ingendera av dessa förekomster är dock daterad. Men en
första uppkomst i medeltid ligger nära till hands.

Dessa två uppenbarelseformer för labyrinter i anknytning till kyrkor
och kyrkogårdar måste givetvis ha ett direkt samband med varandra. Även
om somliga figurer aldrig kan dateras...

Faktaruta 3:

Kyrkor och kyrkogårdar i Sverige som enligt uppgift hyst stenlagda fältla-
byrinter i sin närhet, i detta fall med undantag av mindre kapell och kyr-
kogårdar i skärgården:
Köpings medeltidskyrka, Öland (ovanligt stor, nu ruin), 2 st. nämnda c.

1680, troligen på kyrkogården.
Möklinta, Västmanland, utanför stigluckan, borttagen 1891. Jfr Möklinta

raä 1:1.
Vårfrukyrkan, Enköping, Uppland, övertäckt på 1800-talet. Jfr Enköping

raä 8:1.
Sundsvall, gamla kyrkan, Medelpad (Teet 1683).
Fardhem, Gotland, uppgift, ej återfunnen (Fardhem 28:6).
Fole, Gotland, osäker (ej registrerad).
Horred, Västergötland, något osäker. Jfr Horred raä 55:1.
Ännu på kyrkogården: Fröjel, Gotland, Fröjel raä 10:1, med osäker uppgift

om en ytterligare, raä 48:1.
Möjligen Stenkumla 3:1, dock med kanske alltför stort avstånd till sock-

enkyrkan?
Dit kan möjligen också höra vad som kallats en “korsgang” på kyrkogården

vid Tveits kyrka i Vest-Agder, Sydnorge (efter Frans-Arne Stylegar)
Brasklapp om funktionen: Att för oss märkliga aktiviteter faktiskt ägde

rum på medeltida kyrkogårdar och t.o.m. inne i kyrkor, som handel,
möten, dans etc.

Det ser alltså ut som om i stort sett alla indikationer pekar mot katolsk
senmedeltid, slutet av 1400-talet mot och efter sekelskiftet 1500, för motivet i
eller vid kyrkor. Någon labyrintfigur kan dock tillhöra 1200-talet. Därmed
bekräftas också den ovan framlagda tiden för dess första uppträdande som
stenfigur vid kusten i norr, som vi nått genom resultat av lavmätning.

Att några här kallas graffiti betyder inte att de skulle ha ristats bara
som underhållning. Det finns anledning att tro, att en del andra figurer,
särskilt skeppen, också kan ha haft magisk betydelse eller kanske ristats i
“votivsyfte” inne i medeltidskyrkorna. Med detta menas att de kunde ha

69

17/06/16 16:23

19. Jungfrun som Döden.

Jag tror, naturligtvis lite spekulativt, att Jungfrun är en omskrivning för 230 Se upplagsordet Dödsdansen
döden. Att hon kommer från havet beror på att havet, också som en symbol i KLNM.
för döden i allmänhet, uppfattats som kvinnligt. Man måste göra klart för
sig att det var en extremt manlig värld därute. Associationer till det mot- 231 Jfr alltså Nikula 1973: 33, 135.
satta könet grasserade överallt, i skeppet som sådant, i dess detaljer och i
havet. I keltisk mytologi ligger Tír na nÓg, Ungdomens land, ute i havet i 232 Westerdahl 2012, 2013.
väster. En sammansmältning bör också ha skett av folkliga föreställningar
om Sjöjungfrun och om Jungfru Maria, fiskarnas främsta beskyddare. Det
är säkert ingen slump att vi möter namnet Maria vid den extremt tydligt
målade labyrinten i Hesselagers kyrka på Fyn (fig. 40). Andra aspekter pe-
kar på att jungfrur förknippats med havets okända och skrämmande varel-
ser, som de valben i kyrkorna som betecknats som “jungfruben” (Svanberg
2006). Sjöjungfrun avbildas tillsammans med labyrinter i flera finska med-
eltidskyrkor, möjligen också i Sibbo (se ovan).

I modern tid är metaforen för döden i världshavet en manlig figur,
kallad “Davy Jones,” som ibland motsvarar djävulen, men mest uttrycker
sjömäns sekulariserade och fatalistiska humor. Jag menar att Jungfrun har
spelat denna roll i medeltid och kanske också senare.

Om man så vill skulle jungfrudansen i metaforisk mening också kunna
vara en dödsdans, Danse macabre.230 Danser av denna karaktär avbildas också
på kyrkmålningar (fig. 64) och uppträder i många andra sammanhang just i
senmedeltid. Intressant är för övrigt också att i vissa kyrkor uppträder en
målad bild av en sjöjungfru i samband med labyrinter, som i både Nagu och
Korpo skärgårdskyrkor i Åboland.231 Men sådana kyrkligt eller liturgiskt
till synes ovidkommande figurer är även i övrigt inte helt ovanliga i kyrk-
liga sammanhang under medeltiden.
Tidsmässigt sammanfaller hela kom-
plexet med det faktum att ordet jung-
fru, från tyskans Jungfrau, ersätter
det inhemska mö i slutet av 1400-ta-
let. Dessa tankar belyses av mig när-
mare i andra sammanhang.232 Men
det är självklart att inte dödsdansen
har något direkt samband med de
lite gåtfulla ungdomliga lekarna i
labyrinten. De senare är naturligtvis
ett uttryck för liv, för förväntningar
på det kommande livet.

Fig. 64. Dans.

112

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 112 17/06/16 16:23

233 Krafts undersökning, Kraft 20. Fältarkeologiska problem.
1983.
Grundtanken är att fiskare i skären satte upp ett mindre antal labyrinter
under medeltiden och övergången till nyare tid. Spridningen var tämligen
jämn, lite här och där. Den berodde dock på tillfälligheter. Frånvaro eller
gleshet, som det nu ser ut i Östergötlands skärgård och delar av Gävlebuk-
ten och norra Upplandskusten betyder förmodligen bara att en eventuell
första lokal tradition aldrig fick fäste. Skåne saknar i stort sett skärgård och
den natur som verkar befordrande på uppkomsten, särskilt klapperstränder.
Det gör däremot inte Blekinge, men där är labyrinterna i stället finns kon-
centrerade på en punkt i inlandet (Fridlevstads socken). Och Öland då?
Där finns bara en på östsidan, Munkegård, bevarad, troligen sen (Högby
1:1). Här har vi annars bara kännedom om labyrinter vid Köpings kyrka, nu
försvunna (ingen registrering har skett av uppgiften). Alla dessa områden
har under inte minst medeltid utmärkt sig för omfattande fiske, till en del
fjärrfiske. Den stora spridning som kommit senare beror med säkerhet på
att man successivt har anlagt nya labyrinter med prototyp i de första. Den
labyrintforskning som nu pågått under många år med noggrann dokumen-
tation av anläggningarnas utseende visar tydligt att ett flertalet, kanske det
stora flertalet, kommit till på detta sätt mer eller mindre också i nutid. Pa-
radexemplet är nog Gotland, som i nuläget framstår som rikt på stenlaby-
rinter.233 Kanske berodde allt på bilder i några kyrkor och en första labyrint
av sten på Fröjels kyrkogård? Och den berömda labyrinten på Galgberget
vid Visby har funnits i folks huvud även på fastlandet när de fått för sig att
de skulle lägga en labyrint hemma.

Det är, menar jag, sannolikt lönlöst att söka djupare förklaringar till den
ojämnhet i spridning som vi tycker oss se. De utgör individuella fall vars
spridning kan förklaras stänkvis i enlighet med Mats Rehnbergs klassiska
verk Ljusen på gravarna (1965), om en tillkomsten av en nutida sedvänja.
Titeln ger ju anledning att förmoda att jag också tänkt på funktionen, men
det är inte fallet. Rehnbergs arbete är en metodstudie om historiskt belagd
spridning.

Så var det anknytningen till de döda och gravar vid stranden. Det är
naturligtvis en ogörlig uppgift att belägga denna hypotes som trolig i alla
kända fall av labyrinter. Många problem dyker upp. Vilken labyrint är den
ursprungliga på den ö man undersöker? Kan jag överhuvudtaget få samt-
liga förekomster på just denna ö daterade? Visserligen kan landhöjnings-
förloppet utesluta en och annan. Men vilken innebörd/ vilka innebörder
kan så helheten ha?

Är det för övrigt viktigt att labyrinten just skall vara medeltida för att
bekräfta eller åtminstone stärka hypotesen? Jag skulle alltså kunna tänka
mig att innebörden av skydd från de döda kan ha varit levande länge och

113

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 113 17/06/16 16:23

därmed gälla ett flertal labyrinter. Som jag tidigare påpekat finns det tecken 234 Krafts undersökning, Kraft
som kan tydas så, att liknande föreställningar om skydd mot fara för döden, 1983.
de döda och mot gengångare varit i hög grad levande under 1800-talet. Att
gengångartron var levande är självklart. 235 Bl a. Danbratt & Odenvik
1966: 75ff.
Däremot borde det inte vara helt omöjligt att hitta misstänkta grav-
rösen eller andra störningar i klapper och strandvallar i närheten av vissa
labyrinter. En del mera vagt definierade lämningar tolkas som “boplats-
gropar,” men kan i själva verket ha varit tillfälliga gravar som tömts på sitt
innehåll för att begravas i vigd jord.

Jag har ovan givit några antydningar, både för sådant som ger in-
trycket av att vara förhistoriskt, och sådant som måste vara från en långt
senare tid.

Det finns ofta utan tvekan ett samband i vissa fall. Sjömansgravar kan
vara nästintill omöjliga att upptäcka. Egentligen skulle det ju räcka med att
man en gång tolkat en sådan förekomst/ störning som en grav även om den
inte var det. Muntlig tradition kan här åter bli av intresse. På Iso Lehtikari
i Nedertorneå finns mycket riktigt en tradition om en “ryssgrav” i närheten
av en labyrint (Nedertorneå 139:1). Man skall då minnas, att vid vissa delar
av Norrlandskusten är “ryssar” en traditionsdominant, som kan dateras till
tiden för de ryska påhälsningarna 1714, 1719, 1721 och 1809. Denna tradi-
tion behöver därför inte utpeka någon faktisk “ryss.” Men uppgiften om en
grav är intressant. Det finns många sådana.

Liknande berättelser förekommer också här och där. Men det går inte
att skapa någon regel. Norra Upplandskusten, kring Björn i Hållnäs, är
ökänd för många förlisningar och drunknade men renons på labyrinter
överhuvudtaget. Däremot är det gamla Silände, som det en gång hette,
klassiskt för uppgifter om vrakplundring. Södra Halland hyser många sjö-
mansgravar innanför Nidingen men inga labyrinter. Johansson 1962.234Å
andra sidan är Styrsö skärgård i Västergötland med Vinga ett annat farligt
maritimt område kring inseglingen till Göteborg med 6 registrerade laby-
rinter och mängder av kända sjömansgravar, speciellt på Vrångö.235 Det kan
till och med hända att ortnamn som visar på likfynd och på uppgifter om
gastar och spöken finns i närheten. De har då förleder som Dödman-, Lik-,
Man-, Gast-, Spök-, etc. Strandvaskare nämns aldrig i ortnamn och en-
ligt några meddelare icke utan anledning. Att nämna ett sådant ord skulle
mana fram just den företeelsen. Tänkbart är att en sådan trosuppfattning
verkat som spärr för namngivning i flera andra fall.

I många fall finns sådana ortnamn på små obetydliga lokaliter inte
registrerade utan måste beläggas i intervjuer. Men några exempel kan ges
från kartor. De två kända Likskär, med äldre fiskeläge, i Kalix och Luleå kan
nog tolkas på annat sätt, åtminstone ett förefaller också ha kallats Liggskär,
och ha syftat på att man där med fartyg “ligger” vid en ankarredd. Ett

114

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 114 17/06/16 16:23

236 I övrigt se kort utläggning i Manskär ligger vid Galtström i Medelpad och ett Mangrund vid Gårdskär
Westerdahl 1989: 98f. i norra Uppland. Enligt Bo Stjernström (1992) skall mellan Boskär och
Kråkelund i norra Småland finnas en labyrint på Han(e)skär, “en typisk
237 Jfr också Norman 1979. irrgång.” (Misterhult 1111:1). I relativ närhet, som vi kan konstatera, ligger
det lilla Dödmanskär. Vid Högskär i Västerbotten ligger ett Dödmanskäret.
238 Jfr för dessa typer av ortnamn Jag har högst gissningsvis satt det i förbindelse dels med en förlisning, AC
Westerdahl 1989: 133,163 och 421, och med en labyrint vid fastlandet, Nysätra 144:1 (1). Ett Dödmanskä-
bussa, buza s 150f, 3.7.1.2.6. ret, en litet större ö, finns även söder om Dalkarlså i Västerbotten. Ingen
labyrint finns dock i samma socken, Bygdeå, än vid Ratan och Hällgrund
239 Norman 1980:92. (Bygdeå 7:1, 7:2, 26:1, 290:1). Det finns andra möjligheter att tolka just
nannet Dö(d)manskär, men knappast i mer eller mindre öppet vatten. I så
fall finns det nära en varvsplats. Det engelska sjömansspråkets deadman
betecknar en fast punkt (fast håll) vid vilken ett fartyg kunde kölhalas för
t.ex. kalfatring.236 Exempelvis ligger Stor- och Lill-Dödmannen på fastlan-
det nära en uppgiven varvsplats under förra delen av 1800-talet på Hamen-
grund, Trundön i norra Pite skärgård i Norrbotten.

I samma område som vi just nämnt i norra Småland ligger norr i skär-
gården norr om Valdemarsvikens inlopp en Gastholmen vid Kyrkogårdsskär,
med gravplatser, utanför Stora Ålö-Bokö. Dock ingen labyrint! Å andra si-
dan finns hela två labyrinter på Kyrkogångsskär i Misterhult längre söderut
med bogårdsmur och begravningsplats (Misterhult 407:1, 756:1).

Vissa platser var otrygga på andra sätt, men frågan är om inte just
gengångartron kunde ha varit aktuell på en ö som kallas “det onda skäret”,
som Pahaluoto i Haparanda skärgård. Det hjälper oss dock föga i denna
argumentation, även om det också finns labyrinter där (Nedertorneå 28:2,
med grannön Välikari, Nedertorneå 28:3). Det är nämligen så, att det är
anses att de är sena, och att de lagts efter ett mönster av veckotidningen
Allers på 1920-talet! Det finns också en vag förlisningstradition registrerad
av mig (NL II) som BD 145.

Förlisningsnamn kan kanske ge ledning eller snarare en antydan. Ofta
är det ett namn på ett fartyg, eller dess typ. Ibland kan skepparens namn
finnas med eller nationaliteten, eller allmänt ursprunget för fartyget. Peter
Norman237 fäster uppmärksamheten vid labyrintförekomsten på Bussan, en
utö i Tjusts skärgård (Västrum 199:1). `Bussa´ eller `buza´ är en medeltida
skeppstyp:238

“Ortnamnsforskare menar att vi här antagligen har ett grundstötnings-
namn. Under inventeringsarbetet sommaren 1978 hittades en labyrint på
skäret. Separat säger oss namnet Bussan inte speciellt mycket. Inte heller
det faktum att det finns en labyrint där. Men kopplar man in den lokala
traditionen i sammanhanget, “för länge sedan skulle besättningen från ett
förlist fartyg ha byggt labyrinten,” får man ett samband mellan namnet på
skäret och labyrinten.”239

115

LABYRINT_FÖR_LIV_OCH_DÖD.indd 115 17/06/16 16:23